RESTAURERING AV FÖNSTER PÅ SULÅNS BYGDEGÅRD, F.D. BÖNHUS SÄTTNA SOCKEN SUNDSVALL KOMMUN Länsmuseet Västernorrland Kulturmiljöavdelningens rapport nr. 2003:12 Bodil Mascher
2 Innehåll: Sid. INLEDNING 3 BESKRIVNING OCH HISTORIK 3 PLANERADE ÅTGÄRDER 5 VIDTAGNA ÅTGÄRDER 5 ANTIKVARISKA SYNPUNKTER 8 KÄLLOR 8
3 INLEDNING Under försommaren år 2003 gjordes restaureringar av Sulåns Bygdegård som är en gammal Filadelfiakyrka. Restaureringen har utförts på verkstad i enlighet med offert av Jens Fönsterhantverk, Liden 2002-01-19. Beställare är Sulå Bygdeförening. Länsstyrelsens beslut 2003-04-10 dnr. 4208-89-03 lämnade tillstånd till restaureringarna. Länsmuseet Västernorrland har utfört antikvarisk kontroll enligt villkor i Länsstyrelsens beslut. Syftet med kontrollen är att den antikvariske experten bibringar restaureringen nödvändig kunskap om traditionella material och arbetsmetoder, i förekommande fall förtydligar och preciserar de kulturhistoriska värdena i detaljdiskussioner och avgör utifrån kulturhistoriska ställningstaganden och ramens intentioner beslut om insatser under restaureringens gång. Avsikten är också att den antikvariska kontrollen ska öka vår kännedom och kunskap om de kulturhistoriska värden som finns i byggnaden, samt underlätta bibehållandet av dessa värden. Den antikvariska kontrollanten skall dokumentera arbetet och sammanställa det i en rapport. Bodil Mascher har deltagit som antikvarisk kontrollant och sammanställt rapporten. BESKRIVNING OCH HISTORIK De svenska bönhusen kort arkitekturhistorisk översikt Sveriges äldsta frikyrkobyggnad finns i Skattungbyn i Dalarna. Den byggdes 1851 eller 1852 i timmer i en våning under den tid konventikelplakatet fortfarande gällde och är bevarad som byggnadsminne. Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen var. Det är kännetecknande att frikyrkorna är fria från sakrament och att det talade ordet intar en central ställning. Talarstolen står ofta framme på ett podium på en plats där altaret återfinns inom Svenska kyrkan. De symboler som ändå ofta förekommer i flera frikyrkosamfund är talarstolen (ordet), dopgraven (dopet), nattvarden (försoningen) och botbänken (syndaförlåtelsen). Frikyrkorna, särskilt de tidiga, har präglats av frihet från symboliska ting och ceremoniella tvång. Därför är dessa kyrkorum i allmänhet enkelt utformade utifrån praktiska krav. Så småningom fick även många frikyrkor en arkitektonisk formgivning men med ett formspråk som avvek från högkyrkliga ideal. Den första frikyrkliga rörelsen som fick betydelse i Sverige var metodismen, som kom i början av 1830- talet. Anglosaxiska influenser blev också tydliga i det svenska frikyrkobyggandet. Många av bönhusen byggdes under senare hälften av 1800- talet med frivilliga krafter, med bidrag till material från enskilda medlemmar och kanske under ledning av en lokal
4 byggmästare. Församlingsborna lade ofta ner stor energi och framåtanda på det gemensamma uppförandet av bönhuset. Det fick en mycket enkel utformning. Man använde sig av bygdens traditionella stugform med fönster även på gavlarna, vilket resulterade i en vacker ljus bönesal. Men predikanten som hade en viktig plats i fonden, vänd mot åhörarna, hamnade då i motljus och fick sämre kontakt med församlingen. På många håll blev därför dessa gavelfönster förbyggda. De tidiga bönhusen kunde ibland ha endast ett rum, en rektangulär sal man kom in i utifrån. Under 1800- talets andra hälft var bönhuset med två eller tredelad plan en typisk form på den svenska landsbygden. Formerna varierade men invändigt fanns ofta en stor bönesal med talarstol och en typ av altarring, ett mindre rum och kök samt ett trapphus. Ibland fanns en tjänstebostad på ena gaveln eller på övervåningen. Trävaruindustrin påverkade arkitekturen med nya fasadmaterial och nya typer av trästommar som möjliggjorde rymligare möteslokaler. Flerfaldiga stilar florerade före och efter sekelskiftet, influenser kom från engelskt och amerikanskt håll. Träindustrins utveckling med finsågade trävaror hade betydelse för schweizerstilens uppkomst. Under sent 1800- tal var torn mycket omtyckta i sten- och även trähus, som gärna kombinerades med spetsiga gavlar och en livlig panelarkitektur. Verandor runtom hörde också till. Ett praktfullt exempel är missionshuset i Nyadal i Ådalen, som också är byggnadsminne. Sågverksdistriktens många bönhus är synbarliga bevis för trävarubolagens engagemang för sin kader av arbetare och tjänstemän och de har därför också ett socialhistoriskt intresse. Den första frikyrkan i Sverige blev metodisternas kapell, Engelska kyrkan i Stockholm. Metodismens föregångare i Sverige, Samuel Owen och George Scott, som var verksamma i Sverige under en period, ville uppföra en egen kyrka efter mönsterritningar av ett mindre engelskt metodistkapell. Ritningarna skickades till överintendentsämbetet som hade kontroll över landets statliga byggnader. Ärendet behandlades genom överintendenten Fredrik Bloms försorg trots att det kunde uppfattas som en privat byggnad och Fredrik Blom uppgjorde då själv ritningar som uppfyllde beställarnas önskemål om anspråkslöshet. Engelska kyrkan, senare kallad Betlehemskyrkan, invigdes 1840 (riven 1953) och blev förebild för andra metodistkyrkor i landet. Kyrkan fick tempelgavel med tre ingångar och tresidig läktare invändigt. På 1880- talet byggdes ett större antal frikyrkor, som hade starka förankringar i överklassen och man kunde lättare komma över centralt belägna tomter. När församlingarna växte anlitades även arkitekthjälp, särskilt i städerna. Byggnaden fick då en enhetligare form. Mönsterritningar för missionsförbundets kyrkor utfördes på 1890- talet av E. A. Hedin, stadsarkitekt i Gävle och något senare (1919) av arkitekten Eskil Sundahl. Bönhuset i Sulå Trähus klätt med gulmålad panel i 1 ½ våning med plåttäckt sadeltak. Bönhuset var åren 1977/78 vitmålat och fönstersnickerierna målade i en brun kulör. Kyrksalen hade ljusa väggar, grön fondvägg, korskrank och lösa bänkar (1977/78). Innanför kyrksalen fanns en liten samlingsal och kök. Övervåningen var inredd med evangelistbostad. Från början hade man ett femtiotal församlingsmedlemmar. När den lilla församlingen under senare tid skulle riva bönhuset togs det om hand av Bygdeföreningen. Idag har man bytt ytskikt i samband med husets ändrade funktion (bygdegård) och köket är moderniserat men den typiska rumsindelningen för frikyrkor är bevarad med full takhöjd i kyrksalen. Det finns mittpostfönster men även fönster av en typ som förekom kring sekelskiftet 1800/1900 och
5 något senare fram till nationalromantikens (1910-20) helt tättspröjsade fönster. De är höga med mitt- och korspost och tättspröjsade överstycken. Fönstren lär ha bytts ut i samband med en ombyggnad under 1940- talet och man kanske återanvände vissa äldre fönster från 1940- talet. Fönsterhakar är av 1940-/50- talsmodell och galvade. PLANERADE ÅTGÄRDER Målet är att renovera fönstren och därmed förlänga livslängden och att justera funktionen så att fönstren kan öppnas. En total renovering planeras av både ytter- och innerbågar. Vid behov ska glas kompletteras med glas som befintligt (sitter såväl valsat som planglas i fönstren). I det längsta ska befintligt glas återanvändas. Hörnjärn, gångjärn och stängningsbeslag som saknas ska kompletteras likt befintliga. Fönstren ska kittningskompletteras vid behov samt målningsbehandlas med äkta linoljefärg i befintlig kulör. Antikvariens rådgivning och krav har varit följande: Rötskadat trä ska renskäras och ilagas med friskt virke i samma dimensioner, ytbearbetning, utformning som originalet. Endast den rötskadade delen ersätts, originalmaterial ska sparas i det längsta, ibland räcker det med att laga / byta ut bottenstyckena. Endast traditionella skarvningsmetoder får användas (exempelvis bladning, tappning, snedskarvar). Andelen utbytt virke ska dokumenteras och redovisas. Förtunning i grundfärg och mellanstrykning eller inte kan variera - följ därför leverantörens anvisningar och ett krav från antikvarien är att aldrig förtunning används i slutstrykningen. Vid kittlagningar ska rent linoljekitt användas, förslagsvis med Åffa. Minst 2 veckor ska gå efter kittningen innan man målar för att undvika skinnrynkor. Grundfärg (eller shellack enl. offert) används i falsarna. 2 mm målas över kittet in på glaset. Färgen ska penselstrykas. VIDTAGNA ÅTGÄRDER Fönstren har värmts och skrapats. Viss fastsittande kredering har fått sitta kvar. Man har använt IR-värme. Efter detta har fönstren oljebehandlats med rå kallpressad linolja eftersom virket var gammalt och hade förlorat en del av sina naturliga terpener och skyddsämnen (se nedan). Fönstren har därefter grundmålats, kittats med linoljekitt och färdigstrukits 2 3 gånger beroende på behov med Allbäcks linoljefärg.
Beslagen har rengjorts från rost på elektronisk väg och målats med zinkrik grundfärg motsvarande mönja och strukits med linoljefärg. Stängningshasparna från 1930-/40-talet (kromade) har bortmonterats före restaureringen, rengjorts från gammal färg och återanvänts. (Hakar och stormhakar nertill på bilden tillhör ej Sulå). 6
7 Foto ovan och nedan: Bottenstycket på ett av fönstren var rötskadat och behövde bytas mot friskt virke. Färdiga fönster insatta till Midsommar 2003.
8 ANTIKVARISKA SYNPUNKTER Antikvarien tycker att fönsterhantverkaren har arbetat föredömligt och har generellt ett gott produktval och bra metoder, (exempelvis IR-lampa i stället för värmepistol, varsam elektronisk korrosionsbehandling i stället för att mekaniskt borsta och slipa). Rengöringen har varit mycket varsam och man har tagit tillvara det äldre glas som har kunnat återanvändas. Antikvarien godkänner Tremco eftersom fönstren är ganska nya och redan kittade. Entreprenören brukar annars använda Allbäcks men hade ej kunnat få tag i detta för tillfället. Allbäcks är exempel på en god leverantör därför att små svenska tillverkare (exempelvis Bostället eller Tranemo) ofta handpressar linoljan som då blir renare (kan även återvinna biprodukterna) jämfört med produkter från stora utländska oljebolag som pressar mycket hårt, vilket gör att även annat skräp kommer med. Detta skräp innehåller äggviteämnen (mögelmat). Tremco innehåller en mycket liten andel alifatnafta (se Linoljefärg).Oljning av trärent virke med rå eller kokt linolja görs ibland före ommålning. Detta ska göras av en erfaren målare som kan avläsa virket. Harts- och kådrika virken eller nytt virke behöver ej oljas. Shellack eller grundning i falsar är olika skolor liksom användning av rå eller kallpressad linolja eller förtunning i färg. Grundning, mellanstrykning osv. är ett sent begrepp som uppkommit med färgindustrin och man bör därför följa det system som leverantören föreslår, inom ramarna för att färgtypen godkännes av museet.linoljefärg brukar rent allmänt kunna sparas i 10 20 år, såvida den hålls ren och inga fungicider finns i. Rent generellt är det en antikvarisk fördel att inte endast använda traditionella material utan även att rent praktiskt vidmakthålla kunskapen om traditionella metoder. KÄLLOR Folkrörelselokaler i Örnsköldsviks kommun, I01G - 2 004/005. Länsövergripande inventering som gjordes av Länsmuseet (Murberget) 1970. Lindahl, Göran: Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i den svenska arkitekturen, Malung 1955.