Internationella kemi-, energi-, gruv- och fabriksarbetarefederationen (ICEM) Arbetarna och klimatförändringen ICEMs policy Innehåll Inledning Kort bakgrund Möjliga effekter av klimatförändringen En viktig fråga för ICEM Avtalskomplikationer ICEMs principer och ståndpunkter Inledning En stat utan medel till en viss förändring är utan medel att bevaras. (Edmund Burke: Reflektioner om franska revolutionen) I juni 1992 åtog sig världens stater genom ett internationellt avtal Förenta nationernas konvention om globala klimatförändringar (klimatkonventionen) att bekämpa klimatförändringen. I slutet av 1997 antogs obligatoriska mål (det s.k. Kyotoprotokollet) för begränsning och minskning av de utsläpp av växthusgaser från mänsklig aktivitet som bidrar till klimatförändringen. Under år 2000 har det förts intensiva förhandlingar (ej avslutade i början av 2001) för att fastställa de juridiska teknikaliteterna i fråga om de obligatoriska målen. Förändringar i världens klimat får stora följdverkningar för arbetare och deras samhällen i fråga om tillgången och priset på mat, levnadsstandard och livsstil, arbetarskydd och folkhälsa. Åtgärder som vidtas av regeringar som vill begränsa klimatförändringen får också betydande inverkan på sysselsättningen i många industrier, särskilt ICEMs, eftersom många av dessa bygger på utvinning och/eller användning av fossila bränslen, den största källan till utsläpp av växthusgaser.
ICEMs industrier tillhör de mest energiintensiva i världen. Många medlemmar i ICEMs medlemsförbund är direkt anställda i energiindustrierna inom kolbrytning, utvinning och förädling av olja och gas samt elproduktion. Majoriteten av de övriga industrier inom vilka ICEM är verksamt kemi-, läkemedels-, gummi- och keramikindustrin är stora energianvändare. ICEM har därför alltid framhållit sitt särskilda ansvar för att hantera miljöutmaningarna i sina industrier. Vid ICEMs världskongress i november 1999 antogs enhälligt en resolution om hållbar utveckling inom ICEMs industrier. I denna sades bland annat följande: ICEM är skyldigt att fullt ut delta i arbetet med att definiera, främja och utveckla principen om hållbar utveckling. ICEM konstaterar att de ekonomiska, sociala och miljömässiga behoven och kravens inbördes dynamik förändras med tiden. Den hållbara utvecklingen kommer att gå snabbare om den klarar att tillgodose dagens och framtida arbetares och deras familjers behov. Kongressen beslutade därför att: ICEM, i samarbete med medlemsförbunden och andra, ska utveckla politik och strategier för en rättvis omställning som tar fasta på de behov hos arbetare och deras familjer som skapas i övergången till en strävan efter hållbar utveckling, inte minst när det gäller storskaliga skiften från gammal till ny, vänligare teknik. ICEM ska stå fast vid synen att frågorna om rättvis omställning och hållbar utveckling måste ses i ett internationellt sammanhang samt, framför allt, agera för stöd till arbetare och deras familjer i utvecklingsländer och länder som omstruktureras. ICEM ska arbeta för att, från industrin och det allmänna, få fram medel för omställningen som kan underlätta den industriella förändringsprocessen och befria arbetarna från den börda av kostnader och osäkerhet som förändringsprocessen hittills fört med sig. ICEM ska utveckla arbetet inom prioriterade områden, till exempel förhindrande av miljömässig dumpning, utveckling av effektivare och renare energianvändning samt avveckling av föråldrade och/eller oönskade produkter och processer. ICEM ska öka sitt samarbete med stora företag, framför allt vad avser utarbetande, genomförande och övervakning av globala avtal avsedda att säkerställa att sådana företag tillämpar strängast möjliga hälso-, säkerhetsoch miljönormer varhelst de är verksamma. Antagandet av resolutionen om hållbar utveckling inom ICEMs industrier speglar medlemsförbundens syn att uppgiften att möta nuvarande och kommande miljöutmaningar däribland klimatförändringen och samtidigt skydda befintliga och skapa nya arbetstillfällen är en av fackets största
utmaningar någonsin. För ICEMs förbund är utmaningen större än för andra (till exempel fack inom serviceindustrin). Det krävs inte bara en omfattande omstrukturering av industrin. Facken och regeringarna kan dessutom råka i konflikt om inte stora ansträngningar görs för att finna en globalt rättvis och hållbar lösning. Detta dokument vill beskriva frågan ur ICEMs perspektiv och redogöra för omedelbara och långsiktiga tillvägagångssätt som kan bidra till att arbetarnas intressen beaktas i kampen mot växthuseffekten. Kort bakgrund Vetenskapsmän har övervakat de ökande mängderna av växthusgaser i atmosfären sedan strax efter andra världskriget. Farhågor om att dessa gaser från mänsklig aktivitet kan påverka det globala klimatet började komma till uttryck vid stora vetenskapliga konferenser, där den första var världsklimatkonferensen 1979. Atmosfären och dess olika komponenter (varav vattenånga är den största) håller naturligt kvar en del av den solstrålning som träffar planeten. Denna naturliga växthuseffekt bevarandet av solvärmen är en av de nödvändiga förutsättningarna för liv på jorden och håller temperaturen cirka 30 C över vad som annars skulle vara fallet. Det sker kontinuerligt ett utbyte av växthusgaser mellan atmosfär, land och hav. Vad som nu verkar hända är att mänsklig aktivitet förändrar det naturliga systemet orsakar en ansamling av växthusgaser i atmosfären som leder till en förstärkt växthuseffekt. Det faktum att det globala klimatet är resultatet av ett stort antal samverkande faktorer gör det svårt att isolera och mäta inverkan av enda av dem människans utsläpp av växthusgaser. Därför går det kanske inte att få fram ovedersägliga bevis på klimatförändring orsakad av människan än på många år, om någonsin. Vad både vetenskapsmän och regeringar är överens om är att hotet är allvarligt och att det krävs stora insatser för att minska det. Oron ledde till en konferens i Toronto 1988, vilken uttalade sig för en minskning av växthusgaserna till 20 % under 1988 års nivåer fram till 2005 (Torontomålet). Som ett resultat av den utbredda oron genomfördes FNs miljökonferens i juni 1992. Vid denna undertecknades FNs klimatkonvention (UN Framework Convention on Climate Change) av världens stater. I konventionen konstateras att människans utsläpp av växthusgaser innebär betydande tillskott till dem som förekommer naturligt i miljön. Om den naturliga miljön inte kan absorbera utsläppen ökar andelen växthusgaser i atmosfären. Det är detta som verkar ske halterna av koldioxid, den viktigaste växthusgasen i atmosfären, har stigit från beräknade 280 ppm före industrialiseringen till cirka 370 ppm idag. Den internationella vetenskapliga auktoriteten i dessa frågor är FNs klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC), vilken 1995 konstaterade att sammantaget pekar bevisen på att människan märkbart påverkar det globala klimatet (IPCC, 1995, s. 22).
Datorbaserade matematiska modeller av världens klimat förutspår att dessa höjda gasnivåer kommer att orsaka en förstärkt växthuseffekt. Resultatet blir en ökning av medeltemperaturerna i världen. De flesta prognoser pekar mot att halterna av växthusgaser, i avsaknad av en politik för att ta itu med frågan om klimatförändring, kommer att öka betydligt under det kommande århundradet eftersom koldioxidutsläppen per år från förbränning av fossila bränslen beräknas vara cirka 5 35 GtC (gigaton kolekvivalenter) år 2100 jämfört med dagens utsläpp på cirka 6,3 GtC per år. (Robert T. Watson, ordförande i FNs klimatpanel IPCC, 20 november 2000, i sin rapport till klimatkonventionens sjätte partskonferens.) Genom antagandet av Kyotoprotokollet 1997 stärkte världens stater sitt åtagande att dämpa klimatförändringen. I protokollet anges ett obligatoriskt mål, närmare bestämt en generell minskning av de globala utsläppen av växthusgaser till 5 % under 1990 års nivåer mellan 2008 och 2012. Inom ramen för detta globala mål uppställdes delmål för enskilda länder och ländergrupper men inte för utvecklingsländerna. Det finns emellertid stora svårigheter när det gäller mätningen av växthusgasernas olika källor och sänkor. Därför förhandlar staterna fortfarande om hur deras respektive åtaganden enligt protokollet slutgiltigt ska formuleras. Möjliga effekter av klimatförändringen I klimatmodeller baserade på de senaste utsläppsberäkningarna från IPCCs rapport om utsläppsscenarier räknar man med en höjning av den globala medeltemperaturen vid jordytan på 1,5 till 6 C mellan 1990 och 2100. Landområden värms upp mer än det globala genomsnittet, särskilt vid mellanoch högnordliga breddgrader. Temperaturförändringarna kommer att åtföljas av förändrade nederbördsmönster och höjda havsnivåer. (Robert T. Watson, ibid) Förändringarna med anledning av detta är svåra att förutspå men kan bli mycket omfattande. Exempel på konsekvenser: 1. Svårare och oftare förekommande naturkatastrofer tornador, cykloner, etc. på grund av ostadigare klimat. 2. Stora klimatzonsförskjutningar skogars och andra miljöers klimat kan flytta flera hundra kilometer från nuvarande placering. Om inte dessa ekosystem kan flytta med klimatet kan de gå under. Detta får omfattande följdverkningar för existerande jordbruksmark och naturvårdsområden. Det kan hota många växt- och djurarters överlevnad. Torra och halvtorra landområden i södra Afrika, Mellanöstern, södra Europa och Australien blir sannolikt ännu torrare än idag. Strukturen och funktionen hos viktiga ekologiska system, särskilt korallrev och skogar, kommer att förändras,
vilket påverkar produkter och tjänster som är viktiga för en hållbar utveckling. 3. Jordbruksproduktionen i många tropiska och subtropiska länder kan minska, särskilt i Afrika och Latinamerika. I andra delar av världen (i synnerhet i de nordligare klimaten) kan jordbruksproduktionen öka. Allvarligare väderhändelser kommer dessutom att öka risken för förstörda grödor och matbrist. 4. Låglänta områden kan ställas under vatten och översvämningarna kan öka. Detta får störst konsekvenser för kust- och hamnstäder, våtmarker och vissa ö-nationer. Tiotals miljoner människor kan tvingas flytta på grund av stigande havsnivå i små ö-riken och låglänta deltan. 5. Förekomsten av sjukdomar spridda av smittbärande insekter och djur, till exempel malaria och denguefeber, kommer troligen att öka i tropiska länder och hundratals miljoner fler människor kan komma att drabbas av sådana och liknande sjukdomar. Konsekvenser som dessa påverkar arbetare. Arbetstillfällen kommer att försvinna eller tillkomma i vissa industrier, särskilt inom skogsindustrin och jordbruket. Bostads- och levnadsstandarder kommer att påverkas. Folkhälsan kan bli lidande, särskilt i fattiga regioner där man inte har råd med förebyggande åtgärder. Den förutspådda temperaturförändringen är större än den som ägt rum de gångna 10 000 åren. Av den enkla anledningen att de flesta förändringar är oberäkneliga, och kan vara negativa, framstår det som förnuftigt att försöka undvika dem. En viktig fråga för ICEM Den största källan till utsläpp av växthusgaser från mänsklig aktivitet är användningen av fossila bränslen till energi olja, kol, lignit, naturgas och torv. När dessa bränslen används för elproduktion och i industrin, hemmen och transportsektorn skapas koldioxid, den viktigaste växthusgasen (se tabell 1). Tabell 1: Relativa tillskott av växthusgaser under 100 år* Koldioxid Metan Kväveoxid och övriga 71 % 21 % 8 % (Källa: UNEP (1999), Climate Change Information Sheet nr 3)
* Växthusgaser har olika livslängd i atmosfären. Metan har en starkare växthuseffekt per enhet än koldioxid, men är inte lika långlivad i atmosfären. Utsläppen av den näst största växthusgasen metan kommer till största delen från jord- och skogsbruk. En del kommer dock från utvinning av kol och naturgas. Tabell 2 försöker visa var eller av vilken anledning koldioxidutsläpp från energianvändning uppstår. Cirka två tredjedelar avser stationär användning industri, kontor, hem och jordbruk. En tredjedel används inom transporter. När det gäller stationär användning uppstår utsläppen mestadels inte på själva användningsplatsen utan vid produktionen av den använda elektriciteten. En annan stor utsläppskälla är elproduktionen i sig. Vid denna omvandlar gas-, olje- och kolkraftverk dessutom bara en del av energin från bränslena till elektricitet som kan distribueras för användning. En stor del (upp till 70 % vid koleldade kraftverk) går förlorad. Utsläppen från denna förlorade energi räknas som utsläpp från energiomvandling dvs. uppgiften att omvandla energi från en typ (vanligen fossila bränslen) till en annan (vanligen elektricitet). Tabell 2: Koldioxidutsläpp från energianvändning miljoner ton Källa 1995 2010 (prognos) Rörlighet/transport 4467 6536 Fossila bränslen för stationär elanvändning industri, service, jordbruk, hushåll 8615 11015 Marina bunkrar internationellt 410 555 Elproduktion 7498 11363 Annan energiomvandling 1159 1721 Totalt 22150 31189 Fasta bränslen 8576 12166 Olja 9343 12657 Gas 4231 6348 Källa: OECD & IEA (1998) World Energy Outlook, Paris, s. 414
Energikostnaderna är en stor del av driftskostnaderna för mycken tung industri. Förändringar i typen av använd energi och därmed av industrins energikostnader påverkar förmågan att överleva för många tunga industrier. De påverkar även industrierna för utvinning och produktion av energi. ICEM företräder arbetare inom traditionell energiproduktion, nämligen kolbrytning, olje- och gasindustrin samt elproduktion (vilken till största delen bygger på fossila bränslen). ICEM representerar också arbetare inom kemi-, läkemedels-, gummi-, keramik-, massa- och pappers- samt materialindustrierna, vilka är energikrävande och oftast tungt beroende av fossilt bränsle. Den överväldigande majoriteten av ICEMs medlemmar finns inom industrier som antingen är direkt engagerade i utvinning av eller elproduktion med fossila bränslen eller vars driftskostnader i stor utsträckning är beroende av energipriserna. Åtgärder för att bemöta klimatförändringen kommer att påverka dessa industrier. Om klimatförändringen, som miljöorganisationen Greenpeace International påstår (1999), gör det nödvändigt att på några decennier helt och hållet avveckla industrier som är beroende av fossila bränslen kommer naturligtvis alla eller de flesta arbetstillfällen inom dessa industrier att försvinna. En studie genomförd på uppdrag av Internationella arbetsbyrån om klimatpolitikens effekter på sysselsättningen inom kolgruveindustrin visade att en stabilisering av utsläppen på 1990 års nivå senast år 2010 sannolikt skulle leda till att 1,5 miljoner arbetstillfällen försvann (Polidano, 1997). För andra industrier är det tekniskt möjligt att minska beroendet av fossila bränslen. I många fall skulle emellertid lönsamheten påverkas, vilket skulle leda till en överflyttning av investeringar till andra, mindre energikrävande industrier. Detta har också betydelse för sysselsättningen inom ICEMs industrier. Avtalskomplikationer Med stora belopp, mängder av arbetstillfällen och kapitalintressen inblandade blir förhandlingar om internationella avtal av naturen komplicerade och omfattande. Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet är viktiga exempel på detta. Det var relativt lätt för världens stater att enas om att det fanns ett problem och att något borde göras åt det. Det ursprungliga avtalet kunde därför tas fram ganska snabbt mellan 1988 och 1992, vilket är ganska kort tid för ett internationellt avtal. Sedan dess har det emellertid varit mycket svårt att få till stånd åtaganden och ge dem en juridisk innebörd.
Anledningen är att klimatproblemet främst handlar om en av industriländernas mest grundläggande byggstenar (fossila bränslen) och om en av grunderna för ekonomisk utveckling (att ersätta mänsklig ansträngning med ickemänsklig energi). De tidigaste internationella avtalen om miljöfrågor, till exempel CITES (Convention on International Trade in Endangered Species) som reglerar handeln med utrotningshotade djur och växter, berörde i allmänhet problem som var av mindre vikt för de nationella ekonomierna och den internationella handeln. Montrealprotokollet om begränsad användning av substanser som skadar ozonskiktet (ett annat problem med atmosfären) var svårare, men berörde i grunden bara en liten grupp kemikalier som används i vissa tillverkningsprocesser. Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet däremot handlar om nyckelprodukten för viktiga industrier kol, olja och gas och om energianvändningen inom alla sektorer av den globala ekonomin. Det gör konventionen och protokollet till det sammantaget kanske viktigaste avtal om ekonomi och handel som världen någonsin försökt sig på i paritet med svårigheterna i världshandelsorganisationen WTO. I grunden handlar det om att industriländerna (och i slutänden alla länder) tvingas till åtaganden som kräver stora förändringar i deras sätt att framställa och använda energi för industri, hem, kontor och transporter. Att tona ned svårigheterna med denna utmaning blir i slutänden kontraproduktivt. Om inte allmänheten förstår uppgiftens omfattning kommer det inte att finnas acceptans för staternas åtgärder för att nå målen. Exempel Många tjänstemän eller specialiserade arbetare som varken är sysselsatta inom energiindustrin eller energiintensiva industrier tar kanske för givet att åtgärder mot klimatförändringen inte påverkar dem; att det är vid kraftverken och inom den tunga industrin som förändringarna måste ske. Emellertid svarar transportsektorn inte bara för mer än en tredjedel av utsläppen i de flesta industriländer, den är också den snabbast växande utsläppskällan. Européers och amerikaners benägenhet att pendla långa avstånd till och från arbetet med bil måste begränsas för att den typen av utsläpp ska kunna minska, vilket i slutänden kräver stora förändringar i människors bosättningsoch resvanor. Åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser kan resultera i restriktioner i fråga om bilägande, priser och storlek på bilar samt bränslepriser. Bostadspriserna kommer att påverkas priserna i ytterområden kommer att sjunka i förhållande till dem i innerstäderna. De omfattande protesterna mot höjda oljepriser i Europa under 2000 visar att det för närvarande finns mycket liten förståelse för behovet av att successivt höja oljepriserna för att minska konsumtionen. Alla länder eller ländergrupper förhandlar därför intensivt för att lätta sin egen börda enligt det slutliga avtalet och påverkas av olika faktorer i sina ställningstaganden. Några exempel:
EU Med små tillgångar av fossila bränslen, begränsat utrymme för att öka skogsarealen och stora utsläppsminskningar under 1990-talet (som ett oavsiktligt resultat av nedläggningen av kolgruvor och tung industri) dominerar åsikten att fossila bränslen bör avgiftsbeläggas och utsläppen minskas snabbt. USA Med en ekonomi baserad på billiga fossila bränslen, inhemska och importerade, har USA svårt att stödja energiskatter. Stora skogsområden och jordbruksarealer som kan fungera som sänkor för växthusgaser gör att man är mer intresserad av att öka sänkorna än att minska utsläppen. Utvecklingsländerna (G77) Eftersom användningen av fossila bränslen och BNP per capita fortfarande är mycket låg i de dessa länder, menar de flesta av dem att växthusproblemet är i-ländernas fel och måste lösas av dem. Samtidigt som utsläppen hittills till största delen härrör från i-världen, förväntas merparten av den beräknade ökningen av utsläpp de närmaste decennierna komma från snabbt industrialiserande utvecklingsländer. Små ö-stater Med stora delar av sina landområden mindre än en meter över havsnivån och avsaknad av tung industri vill dessa nationer ha en minskning av utsläppen oavsett kostnaderna. Stora OPEC-nationer Med risk för stora intäktsminskningar vid högre beskattning av olja vill dessa nationer ha kompensation från de industriländer som föreslår sådana åtgärder. Japan Med en i jämförelse med övriga världen redan mycket energieffektiv tung industri oroar sig japanerna för att ytterligare försök att minska utsläppen blir särskilt dyra för dem. Japan och en del andra länder (till exempel Frankrike) har hittills förlitat sig mycket på kärnkraft. Detta har minskat deras utsläpp av växthusgaser från energiproduktion. De vill att de relativt sett lägre utsläppen ska räknas med i deras mål. Australien Ett industriland i den ovanliga sitsen att de gångna 30 åren ha förlitat sig på den energiintensiva tunga industrins utveckling och som därför ser åtgärder för att bestraffa användningen av fossila bränslen som mycket dyrare för sig själva än för andra industriländer, särskilt EU-länderna. I Australien finns också stora jordbruks- och skogsarealer som skulle kunna användas som sänkor för växthusgaser, varför man föredrar absorption framför minskning av utsläpp. Avtalsförhandlingarna påverkas naturligtvis av dessa skiftande intressen. De kompliceras emellertid ytterligare av våra dåliga kunskaper om källorna till växthusgaser och om växthusgassänkor samt av vår bristande erfarenhet av de metoder, den ekonomiska politik och de juridiska och administrativa strukturer som skulle kunna användas för att mildra problemet. Bland svårigheterna märks: Utgångspunkter: Vilka utsläpp ska tas med? Koldioxidutsläpp från kraftverk och bilar är ganska lätta att beräkna, medan metanutsläpp från jordbruk och
kolgruvor är svårare. Vilka var de olika nationernas utsläppsnivåer 1990? Det ligger i de flesta länders ekonomiska intresse att deras utgångspunkt 1990 års nivå är så hög som möjligt eftersom det då blir lättare att uppnå målet för 2008-2012. Medräkning av sänkor: Att ta bort växthusgaser från atmosfären är ett lika bra sätt att hantera problemet som att stoppa dem från att överhuvudtaget komma ut. Men vad ska räknas med av den växthusgasabsorption som sker via skogar och jordbruk? Det har varit en livlig debatt om huruvida det är tiden före eller efter 1990 som gäller och om huruvida bara åtgärder vidtagna med anledning av avtalet kan räknas med. Handel med utsläppsrätter: Om länder som en del av sina mål tilldelas utsläppsrätter, har man då rätt att köpa, sälja eller på annat sätt idka handel med dessa rätter som en del av sin strävan att uppnå målet? Vissa länder kan minska sina utsläpp billigare än andra och kommer att vilja göra det om de får handla med de utsläppsrätter som blir över. Mot detta argument, som bygger på konventionella ekonomiska teorier, står det moraliska argumentet att handel med utsläppsrätter bara skjuter upp de svåra beslut som länder måste fatta för att förändra sina ekonomier. Om handel med utsläppsrätter ska tillåtas, vilka nationer ska då få delta? Och hur stor del av sina mål eller rättigheter ska de få handla med? Gemensamt införande: Om en nation hjälper en annan att utveckla industrin på ett sätt som minskar utsläppen, eller åtminstone gör att de ökar långsammare, bör den då få en växthusgaskredit eller någon annan fördel? Hur blir det om den gemensamma aktiviteten utförs av privata företag i stället för stater, eller om den berör olika delar av ett multinationellt bolag? Globala miljöfonden: Detta är en fond med medel från industriländerna som ska användas för att hjälpa utvecklingsländerna att minska sina växthusgasutsläpp (även med andra miljöåtgärder). Hur mycket pengar ska industriländerna behöva bidra med och vilka kriterier ska användas för att bedöma projekt? Inkludering eller exkludering av utvecklingsländer: Ett starkt moraliskt argument säger att industriländerna bör vara föregångare när det gäller att minska utsläppen. Men den globala miljön har ingen moral, den gör ingen skillnad mellan växthusgaser från ett land och ett annat. Eftersom den största ökningen av utsläpp i framtiden beräknas komma från utvecklingsländerna, måste de förr eller senare inkluderas i de globala målen för utsläppsminskning. Vad är en lämplig tidsram? Och på vilken nivå bör man lägga deras utsläppsrätter, med tanke på att de för närvarande ligger mycket lågt räknat per capita? För industriländerna finns dessutom oron att en exkludering av utvecklingsländerna från växthusgasmålen kan detta leda till att viss industri flyttas till dem. Detta må vara bra för utvecklingen i de fattigare länderna, men i-länderna kommer troligen att motsätta sig förlusten av industrier (och därmed arbetstillfällen) särskilt som det inte skulle vara någon fördel för den globala miljön.
Kompensation: Ska en nation ha rätt till kompensation från en annan om åtgärder som vidtas av den senare påverkar den förras ekonomi och handel negativt? (Resonemanget kan även föras när det gäller förhållandet mellan industrier och sektorer inom nationer, men detta är inte en del av den internationella avtalsprocessen.) För ICEM som en internationell gemenskap av fackförbund är det naturligtvis olämpligt att ta ställning i bråket mellan länder. Debatten går dessutom så snabbt framåt tillsammans med ekonomiska teorier, ekonomisk praxis och miljövetenskapen att en eventuell samsyn i de svåra frågor som beskrivs ovan sannolikt skulle bli omsprungen av händelseutvecklingen. Däremot är det mycket viktigt att ICEM deltar som representant för arbetarna i många av världens industrier. Det är ICEMs plikt att företräda sina medlemmar snarare än nationella intressen; man kan inte räkna med att staterna ska se till arbetarnas intressen globalt. Det går att beskriva en samling principer som vid behov kan underlätta beslutsfattande. Detta görs i nästa avsnitt. ICEMs principer och ståndpunkter 1997 var ICEM med och publicerade Reforming Energy, Sustainable Futures and Global Labour. I den uttalades nedanstående vägledande politiska principer för energiindustrierna som helhet och inte bara för miljöfrågor. Hållbar utveckling Social rättvisa Ansvar och demokrati Obligatoriska strukturer som säkerställer sociala och miljömässiga mål Försiktighetsprincip Mångfald och flexibilitet I juni 1997 uttalade ICEMs styrelse följande hållning avseende avtalsförhandlingarna vid den tidpunkten: ICEM uppmanar parterna till klimatkonventionen att kräva ändringar i avtalet som: (1) Ger högsta prioritet åt arbetares och konsumenters behov eftersom de får dra det tyngsta lasset i kampen mot den globala klimatförändringen. (2) Främjar investeringar för energieffektivitet i alla länder och som hjälper utvecklingsländer i detta avseende.
(3) Anger att skyddet av befintliga arbetstillfällen och skapandet av nya samt en höjning av levnadsstandarden i alla länder ska vara ett viktigt mål för alla klimatavtal. (4) Ger både industri- och utvecklingsländer tillräckligt med tid för att kunna tillgodose miljöns och arbetande människors behov. Vid ICEMs världsenergikonferens i Cork, Irland, i november 1998 antogs ett handlingsprogram med följande huvudpunkter: Nationell valfrihet på demokratisk grund Fackföreningarna måste få medverka och tillfrågas Avreglering kräver strikt reglering Public servicekrav för alla aktörer Sysselsättning och sociala regler som förhindrar dumpning Privatisering och övertaganden: Avtal med nya investerare De offentliga företagen måste utvecklas Behov av internationella regler Globala rättigheter för arbetare i multinationella företag Strukturerna för kollektivförhandlingar måste stärkas Begränsning av de multinationella företagens inflytande Energipolitik, utbildning och program för fackligt uppbyggnadsarbete Organisering är en prioritet Stärkt global solidaritet Omvälvningar och sysselsättningsminskningar inom energiindustrierna till följd av ökad konkurrens och privatisering sysselsatte ICEM och dess medlemmar bland energifacken under hela 1990-talet. Behovet av omfattande åtgärder mot klimatförändringen är en ny och ytterligare komplikation som, om inte annat, betyder att den snabba omstruktureringen av industrin med säkerhet kommer att fortsätta under överskådlig tid. I oktober 2000 beslutade ICEMs världskonferens om gruvindustrin att ta fram ett policydokument (detta) för antagande av ICEMs styrelse i maj/juni 2001. Enligt riktlinjerna skulle dokumentet: bygga på ett erkännande av rådande vetenskaplig samsyn och utgå från ett framåtsträvande perspektiv,
fokusera, sektor för sektor, på minskningen av mängden växthusgaser särskilt kolhaltiga utsläpp med utgångspunkt från livscykelanalyser, ta upp föreslagna åtgärders potentiella effekter både positiva och negativa för sysselsättningen, ta upp frågan om kolskatt och, i synnerhet, för- och nackdelarna med en sådan skatt, fokusera på utveckling och spridning av ren teknik (t.ex. kraftvärmeverk, virvelbäddsugnar), kunna vara ett stöd i en dialog om hållbarhet med näringslivet och framhålla ICEMs och dess medlemsorganisationers roll som intressenter i hållbarhetsdebatten. I november 2000 lämnade den globala fackföreningsrörelsen, via Fria fackföreningsinternationalen (FFI) och den fackliga rådgivande kommittén vid OECD (TUAC), följande riktlinjer till partskonferensen för klimatkonventionen. Det behövs en stark samsyn om åtgärder mot klimatförändringen för att undvika störningar för framtida generationer, arbetare och industri. För att genomförandestrategier rörande klimatförändringen ska bli framgångsrika krävs ett stort engagemang från arbetare och deras fackföreningar. Om arbetarna ska ge sitt fulla stöd åt ett protokoll eller de önskade mekanismerna för att genomföra det, måste de sociala frågorna beaktas. Därför kräver facket åtgärder för att: Genomföra analyser av sociala effekter Bedöma sysselsättningseffekter Ta fram element till ett program för rättvis omställning Identifiera finansiella och ekonomiska åtgärder Dessa principer och prioriteringar kan inte ge någon exakt vägledning om vad som vore det rättvisaste och effektivaste resultatet av klimatförhandlingarna, och det är svårt att tänka sig några som skulle kunna göra det. Vad som kan verka rättvist för en nation eller grupp av nationer kan med full rätt uppfattas som orättvist av andra. Dessutom kan åtaganden vilka en nation eller nationer i ett internationellt forum bedömer som rättvisa och rimliga, uppfattas som grovt orättvisa av olika sektorer och grupper inom dessa nationer. Exempel Efter andra världskriget genomförde Europeiska unionen ett massivt program för omstrukturering (och nedskärning) av sin jättelika kol- och stålindustri.
Enorma summor (med globala mått mätt) satsades på att göra det möjligt för arbetare och företag att gå över till andra branscher. Detta hindrade inte omfattande protester från arbetare som upplevde att de kompenserats dåligt för förlusten av sitt arbete. Möjligheterna att nå målen Detta avsnitt bygger på förutsättningen att nettotillskottet av växthusgaser till atmosfären från mänsklig aktivitet måste minska för att minimera riskerna med klimatförändringen. Utsläppen från mänsklig verksamhet måste reduceras och/eller åtgärderna för absorbering av sådana utsläpp måste stärkas. Slutmålet är att stabilisera nivån av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar farlig antropogen (orsakad av människan) påverkan på klimatsystemet (artikel 2 i FNs klimatkonvention). Ingen kan säkert säga var den nivån ligger, men någon stabilisering kan inte ske utan stopp för ökningen av nettoutsläpp. Bara att stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på 1990 års nivåer skulle kräva minskningar av de antropogena utsläppen med mer än 60 % (IPCC, 1990, s. xi). Några ytterligare förutsättningar: Nettoutsläppen bör minskas på ett sätt som, i bästa fall, innebär fördelar för sysselsättning, levnadsstandard och ekonomi. Nödvändiga åtgärder som inverkar negativt på dessa områden bör genomföras på det sätt som ger lägsta möjliga kostnader. Det vill säga att åtgärderna bör vara så verkningsfulla och billiga som möjligt. Åtgärder för att dämpa klimatförändringen måste vara mångsidiga eftersom problemet i sig är mångsidigt. Tekniska alternativ och metoder Man kan hävda att tekniken och metoderna för att radikalt minska utsläppen av växthusgaser redan finns tillgängliga och att det enda hindret är brist på politisk vilja och/eller de multinationella energibolagens ekonomiska intressen. Okunskap eller bristande information har betydelse hushåll, företag och stater tenderar att hålla sig till teknik och metoder som de vet är pålitliga och billiga. Därigenom kanske de struntar i bättre alternativ. I verkligheten handlar det dock om något mer komplicerat än både konspirationsteorier om multinationella bolag och okunskap. ICEMs medlemmar vet att kraftverk och kemiska anläggningar representerar enorma belopp knutna till vissa platser och vissa sätt att göra saker på. Länder och företag som bygger sådana anläggningar är försiktiga och vill inte göra stora investeringar i ny och oprövad teknik. När de en gång byggts vill
ägarna ha (och bör rimligen kunna räkna med att få) avkastning på sin investering. Krav på att modifiera eller stänga sådana anläggningar av miljöskäl, t.ex. utsläpp av växthusgaser, kommer att möta motstånd. Samma hänsyn tas också på betydligt lägre nivå, i hushåll och småföretag. Hus som en gång byggts förändras sällan, förutom någon gång vart 20:e år. Kylskåp, värmesystem och andra större energiförbrukande (och växthusgasgenererande) hushållsapparater används i 10 till 20 år. Till denna tröghet och konservatism i fråga om investeringsbeslut ska läggas trender som pekar mot ökade utsläpp per person från både industrier och hushåll. Inom industrin byts mänskligt arbete ut mot energi från fossila bränslen som för närvarande är billigast och i de flesta fall säkrast. Tungt manuellt arbete blir alltmer sällsynt i gruvor och fabriker i i-länderna. Hushållens önskan om högre levnadsstandard har samma effekt. I de kallare delarna av Europa och Nordamerika är den ökade användningen av torkskåp och torktumlare liksom av bil för långa arbetsresor exempel på en trend som är raka motsatsen till vad som är nödvändigt för att reducera utsläppen. Det är tänkbart att torkskåp och torktumlare kan drivas av elektricitet som genereras av vindkraftverk eller solceller, men med nuvarande priser skulle kostnaderna för att torka kläder med sådan el bli mycket högre. Exempel på nu känd utsläppsminskande teknik: Inom elproduktion Förnybar energiteknik Vattenkraft Våg- och tidvattenkraft Vindkraft Solvärme Solceller Geotermisk energi (inte direkt förnybar, men naturligt förekommande) Biomassa, inklusive metan från avfall Renare teknik för fossila bränslen Högeffektiva koleldade kraftverk, t.ex. förbränning i trycksatt virvelbädd (PFBC) och trycksatt förgasning i kombianläggningar (IGCC) Gaskombiverk Kraftvärmeverk (CHP) användning av spillvärme från elproduktion för uppvärmning av närliggande hushåll och företag Annan teknik Kärnkraft Vätgasbaserade bränsleceller
Inom transport Fordon drivna med naturgas (CNG) Hybriddrift (el- och förbränningsmotorer) Bränsleceller Det finns dessutom ett antal tekniker och metoder som minskar efterfrågan på energi eller effektiviserar dess användning i hushållen och näringslivet. Bland dessa märks: Isolering och tvåglasfönster Lågenergilampor Energisnåla hushållsapparater och -utrustningar Motorer med variabelt varvtal och rätt storlek Bättre konstruerade byggnader Bränslesnåla bilar och lastbilar Övergång från väg- till tågtransporter Större och bränslesnålare flygplan Inom energisektorn utvecklas dessutom teknik som: Fångar upp metanutsläpp från kolflötser och använder dem för elproduktion istället för att det släpps ut till atmosfären. Minskar fackling på oljefält. Fångar upp koldioxidutsläpp från kraftverk och lagrar dem i övergivna oljefält, under havsytan eller någon annanstans. Även för andra sektorer än energisektorn finns många möjligheter vad avser både metan och koldioxid: 1. 1. Ändrade jordbruksmetoder för att minska utsläppen av metan (särskilt vid risodling och annat konstbevattnat jordbruk). 2. 2. Åtgärder för att öka kollagring i jorden. 3. 3. Stopp för röjning av land för jordbruk och ohållbar skogsavverkning. 4. 4. Beskogning. Sociala och ekonomiska mekanismer Förutsatt att alla förslag ovan är tekniskt genomförbara, vilka sociala och ekonomiska mekanismer kan möjliggöra deras användning och vilka blir effekterna för arbetarna inom ICEMs branscher? Vissa mekanismer är långt mer kontroversiella än andra, bland annat de med stora effekter på
sysselsättningen. Här följer en kort beskrivning av och en mer ingående diskussion om de viktigaste och mest kontroversiella. Skatter och avgifter Direkt och indirekt användning av fossila bränslen kan begränsas genom höjda skatter och avgifter högre bensin- och elpriser, högre kostnader för stora bilar (eller för alla bilar). Regeringar föredrar skatter eftersom de ger dem intäkter som de kan använda efter eget tycke. Subventioner Växthusvänlig teknik kan främjas genom statlig subventionering av kostnaderna för inköp eller drift. Det mesta av världens förnybara elproduktion är statligt subventionerad eftersom den för närvarande inte kan konkurrera med fossila bränslen. Subventioner kan också ges till bättre bilar, skrotning av gamla bilar, system för uppvärmning av hem, energirevisioner i företag, etc. Hushåll och näringsliv föredrar subventioner medan regeringar är negativa av budgetskäl. Vissa ekonomer och regeringar hävdar att avskaffade subventioner för fossila bränslen också kan hjälpa. I många delar av världen både i industriländer och utvecklingsländer är kolproduktion och elpriser subventionerade, vilket gör alternativen mindre konkurrenskraftiga. Skapande av marknad Att skapa utsläppsrätter för en viss mängd växthusgaser och sedan tillåta företag att handla med dessa rätter stimulerar dem som lätt kan minska sina utsläpp att göra det. Livscykelanalys Innan ett visst bränsle eller en viss teknik bestraffas bör det göras en livscykelanalys för att säkerställa att det finns en verklig och betydande skillnad i utsläppen av växthusgaser mellan den aktuella processen eller produkten och det gynnade alternativet. Inom stålindustrin kan till exempel förändringar i tillverkningsprocessen och återanvändning av avfallsprodukter ge större utsläppsminskningar än det dyrare alternativet att övergå från kol- till gasbaserad teknik (ACA, 2000). Direkta regleringar Minimikrav vad avser energieffektivitet eller utsläpp för bilar, hushållsapparater och byggnader. Förbud mot eller restriktioner för viss verksamhet t.ex. inga fler koleldade kraftverk. Föreskrifter om tekniska normer. Huvudfråga kolskatter Den mest kontroversiella åtgärden på nationell nivå är användningen av skatter och avgifter. Detta har kristalliserats i begreppet kolskatt som innebär att man beskattar antingen energiproducenter eller konsumenter baserat på energins kolinnehåll. Den tydliga avsikten med sådan beskattning är att motverka användning av fossila bränslen. Emellertid är det avgörande för både effekter och effektivitet
vid vilken nivå skatten tas ut. De flesta ekonomer hävdar att kolskatter måste vara mycket höga om de ska ge några verkliga förändringar av hur vi använder fossila bränslen människors och industriers möjlighet och vilja att ändra sina konsumtionsmönster är begränsad. Höga energiskatter får kraftigt negativa effekter för vissa industrier, sysselsättning och levnadsstandard. En låg kolskatt ger bara en svag signal till marknaden att minska användningen av fossila bränslen men genererar stora intäkter. Regeringarna kan låta dessa ingå i den allmänna budgeten eller öronmärka dem för sysselsättningsskapande åtgärder för att bemöta problemet med förlorade arbetstillfällen inom fossilbränsleberoende industrier (se till exempel Hamilton, Hundloe and Quiggin, 1997, och de Wit, 1994). Tunga industrier hävdar allmänt att skatt på kol påverkar deras internationella konkurrenskraft; att den är en kostnad som deras konkurrenter slipper. Hot om omlokalisering eller minskade investeringar från industrin har gjort att stater i Europa som experimenterat med kolskatter hittills har tenderat att undanta den tunga industrin. De har valt att istället beskatta dem som inte kan hota med omlokalisering hushållen och de mindre företagen. Samtidigt som denna lösning hanterar problemet med storföretagens hot om minskade investeringar, underminerar den den ursprungliga avsikten med kolskatt och förvandlar den till en opportunistisk konsumtionsbeskattning av hushåll och mindre företag. ICEMs förbund bör noga överväga själva principen med kolskatt. Principen är att beskatta resursanvändning hårdare eftersom naturresurserna är ändliga eller eftersom deras användning skapar avfall och miljöproblem med resultatet att annan ekonomisk aktivitet gynnas, vilket skapar sysselsättning i industrier som använder mindre resurser. Om intäkterna från kolskatter används för att minska skatter på arbete eller för att skapa annan sysselsättning förstärks denna tendens. På sikt och som helhet leder höjda skatter på naturresurser, t.ex. en kolskatt på fossila bränslen, till fler jobb i andra industrier. En uppenbar konsekvens blir emellertid också att resurs- och energiintensiva industrier missgynnas. När man bedömer kostnaderna för detta för medlemmarna i ICEMs förbund måste man komma ihåg att många av ICEMs branscher redan drabbats av stora förluster av arbetstillfällen som ett resultat av teknisk utveckling och konkurrens. Kolskatter kommer att förvärra det problemet, men frågan är i hur stor utsträckning. I Australien kostade omstruktureringen av kolgruvorna för att öka den internationella konkurrenskraften en tredjedel av de anställda jobbet under de tre år som föregick 2000. En mindre kolskatt skulle sannolikt inte påverka takten i den sysselsättningsminskningen. De arbeten som kan skapas genom sänkta skatter på arbete (som ett resultat av en kolskatt) går inte nödvändigtvis till de arbetare som förlorat sina jobb inom elproduktion och i energikrävande industrier. Och de flesta nya jobb kommer inte att vara i ICEMs branscher. Om ICEMs förbund ställs inför förslag om kolskatt som ett sätt att hantera klimatfrågan bör de förhandla med utgångspunkt från att:
Skatten ska vara liten för att omstruktureringen av industrin och sysselsättningsminskningen ska bli så smärtfri som möjligt. Skatteintäkterna ska användas för att: sänka skatter och avgifter på arbete så att nya arbetstillfällen skapas, och finansiera program för rättvis omställning för drabbade arbetare. Huvudfråga handel med utsläppsrätter Detta är en fråga både internationellt (i förhandlingarna om klimatkonventionen) och nationellt. När nationerna väl enats om juridiskt bindande mål kommer det sannolikt inte att ta särskilt lång tid innan stora industrier och nya projekt börjar granskas med avseende på aktuella och beräknade utsläpp. Om vi antar att ett land måste minska sina utsläpp till 5 % under 1990 års nivå till 2008-2012, kan det handla om att minska utsläppen med de facto mer än 20 %. Om ett enskilt stort projekt (till exempel en aluminiumsmältugn eller kraftverk) kan stå för 0,3 % eller kanske ända upp till 1 % till de nationella utsläppen, kommer den aktuella staten att granska det mycket noga eftersom ett tillstånd kommer att leda till lägre tak i andra delar av ekonomin. För att nå målen kanske vissa länder helt enkelt förbjuder stora nya energiintensiva projekt. Detta är en uppenbar möjlighet i fall där regeringar pressas att snabbt göra något, vad som helst, till exempel på grund av protester från gröna grupper. Mer sannolikt är att stater inrättar någon ordning med handel med utsläpp mellan de stora utsläpparna som stimulerar utsläppsminskningar och samtidigt möjliggör nya projekt. Grundprincipen för handel med utsläppsrätter är att stora producenter får en ursprunglig tilldelning eller kvot. De totala utsläppsmängderna och/eller den ursprungliga tilldelningen kan läggas på en fast nivå eller sänkas gradvis med tiden. Utsläppare får sedan handla med sina utsläppsrätter. De som har lätt för att minska sina utsläpp ska göra detta och tjänar då pengar på att sälja sina överblivna rätter. De som har svårt att nå målen eller vill expandera kommer att köpa utsläppsrätter från andra. Priset på rätterna bestäms normalt av tillgång och efterfrågan när regeringarna väl har delat ut kvoterna. Företag som vill starta nya projekt måste köpa utsläppsrätter från existerande producenter. Detta skapar naturligtvis en situation där äldre projekt gynnas och nyare missgynnas. Ett annat problem är att systemet bara tar sikte på stora producenter helt enkelt för att det är för svårt att övervaka eller administrera ett system som även omfattar hushåll och småföretag. System för handel med utsläppsrätter tenderar också att rikta in sig på enbart en
växthusgas och en källa koldioxidutsläppen från energiproduktion. Det ger en oproportionerligt kraftig fokusering på en av många orsaker till växthuseffekten en gas och en sektor får bära hela bördan trots att de inte utgör hela problemet. Mot det ska ställas det otvetydiga faktum att koldioxid är den största växthusgasen och att energiproduktion och -användning är den största bidragande orsaken till klimatproblemet. I USA har man erfarenhet av handel med utsläppsrätter för svavel (för att minska problemen med surt regn) och där blev priset för utsläppsrätterna lägre än förväntat. De som släpper ut svavel (huvudsakligen kraftverk) har haft lätt att minska utsläppen, följaktligen finns det gott om billiga utsläppsrätter. För gruvarbetare har olyckligtvis många kraftverk, för att minska sina svavelutsläpp på ett billigt sätt, valt att köpa mer lågsvavligt kol från storskaliga nya gruvor i USAs mellanvästern och mindre kol med högre svavelhalt från de mer arbetskraftsintensiva gruvorna i östra USA. Erfarenheterna från USA är ett bra exempel på hur ett system för handel med utsläppsrätter kan hyllas som en succé i ekonomiska termer samtidigt som det kostar tusentals arbetstillfällen. Om handel med utsläppsrätter tack vare flexibilitet och effektivitet kan bli en populär mekanism på nationell nivå kommer den förmodligen att ge liknande fördelar på internationell nivå (Hinchy m.fl. 1998). Om ett land, eller en grupp industrier inom ett land, har lättare att minska sina utsläpp än ett annat, kan handel med utsläppsrätter vara en sporre för dem som lättast kan minska sina utsläpp att faktiskt göra det. Den totala kostnaden i pengar och förhoppningsvis också i arbetstillfällen minskar om de som enklast kan minska utsläppen uppmuntras att göra det. Om länder och industrier tvingas att skära ned utsläppen utan hänsyn till kostnaderna, kommer vissa nationer och industrier att drabbas av betydligt högre kostnader än andra. Argument mot internationell handel med utsläppsrätter: 1. Det blir för svårt att administrera (eftersom staterna ansvarar för de nationella utsläppsnivåerna men företag och hushåll släpper ut). 2. Det är omoraliskt eftersom det tillåter dem som släpper ut mycket att fortsätta med sina utsläpp i stället för att minska dem. Detta moraliska argument är ett missförstånd och tar inte tillräcklig hänsyn till vem som riskerar att förlora mest på utsläppsreduktioner som görs oavsett kostnaderna. Omoraliska är snarare utsläppsminskningar som kostar ett land eller en industri många gånger så mycket pengar och arbetstillfällen än de skulle göra för ett annat land eller en annan industri. Det är slöseri med ekonomiska resurser och människor, arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter. Inte heller är det särskilt förnuftigt från miljösynpunkt. Effekten för den globala miljön av en minskning av koldioxidutsläppen med en miljon ton är densamma om den kostar tusentals miljoner dollar eller bara miljoner och om den kostar tusentals jobb eller faktiskt skapar jobb.