Med balett från Björkö till Tallinn Samspel. Bröderna Davidsson från en orgel- och danskonsert i Örgryte nya kyrka. Musik och dans har varit självklara ingredienser i livet för Jonathan och Gabriel Davidsson sedan födseln. Pappa Hans är organist och mamma Ulrika kantor och konsertpianist.
Våra föräldrar tog med oss till dansföreställningar och konserter när vi var barn, berättar Jonathan. Jag tyckte det var coolt med höga hopp i dansen och ville gärna prova på. Även om pappa själv börjat med dans men tvingades avbryta på grund av en knäskada när han var 16 år, försökte de aldrig övertala oss att inte börja med dans. Det var snarare vi som var tvungna att övertala dem, att vi ville börja dansa. Vi såg Prins Rama och Nötknäpparen på Göteborgsoperan och blev genast fängslade. Då var vi elva respektive åtta år, och började på Svenska balettskolan i Göteborg. Efter två år på balettskolan, flyttade hela familjen till Rochester i USA, där pappan fick arbete som professor på Rochesters universitet, Eastman School of Music (grundades av Georges Eastman, som också grundade Kodak). Pojkarna fortsatte med dansen med den skillnaden att nu var den förlagd till kvällstid. Det var mycket positivt med skolan i Rochester, en av de bästa skolorna i USA, säger Gabriel. Musikprogrammet var väldigt bra. Både jag och Jonathan spelade i skolorkestern, jag trombon och Jonathan trumpet. Vi sjöng också i kör. I USA är det mycket tävlingsinriktat och det finns många tävlingar där priserna är stipendier till olika skolor runt om i världen. Jag var 14 år när jag bestämde mig för att jag ville ägna mig åt dans professionellt, inflikar Jonathan. Då var tävlingarna en energikick för att vinna stipendium till en bra skola. Man såg andra i samma ålder som var duktigare än en själv och då krävdes det att man jobbade hårdare för att nå dit. Det var mycket inspirerande. Efter utbildningen bestämde de sig för att göra ett extra år på Kirov-akademien i Washington D C. Jonathan berättar att när man börjar jobba för ett danskompani, krävs att man behärskar lyft, och det är svårt att klara när man bara är 17, 18 år. Så de flesta unga män tar ett extra år och tränar så att de blir starkare och får mer muskler. Efter skolan började Jonathan dansa i Houston Baletten och sedan också i National Ballet of Canada medan Gabriel arbetade i Kansas City Baletten. Nu arbetar båda för Estlands Nationalbalett, i Tallinn. Gabriel dansar nu sin tredje säsong
och Jonathan sin andra. Våra föräldrar hade flyttat tillbaka till Sverige efter tio år i USA, säger Gabriel. Vi ville komma närmare familjen och därför sökte vi jobb i Tallinn. Tidigare kollegor rekommenderade balettkompaniet där. Jag blev mycket positivt överraskad. Trots att kompaniet har mindre resurser, var repertoaren bra och imponerande med stora internationella verk och operan nyrenoverad och fräsch. I vår går mitt tvåårskontrakt ut, vi får se vad som händer. Jag trivs väldigt bra här även om jag alltid söker nya utmaningar. Att vara dansare kan innebära att man blir skadad och 2008 blev Jonathan tvungen att genomgå en knäoperation. Jag trodde min danskarriär var över och slutade dansa i två år. Jag började plugga Liberal arts (humaniora) på Harvarduniversitetet. Jag håller fortfarande på att slutföra min Bachelor-examen, fast på distans. Sakta kom han tillbaka till dansen. När man blir skadad, får man många mentala spärrar, hjärnan säger du klarar inte av det. Det är en barriär du måste våga komma igenom mentalt. Det gäller inte bara om man är skadad att göra bra ifrån sig på scen är lika psykiskt som fysiskt. Men sedan jag väl kom över alla spärrar har jag aldrig haft några problem med knäet. Framtiden för de båda bröderna från Björkö ser ljus ut. Båda trivs med att vara solodansare på Estniska baletten i Tallinn. I somras spelade de in en dokumentär av en dansföreställning de själva koreograferat till pappans orgelmusik. Flera föreställningar har getts och nya är inplanerade i sommar. Det är inspirerande att jobba kreativt, säger Gabriel. Vi får möjlighet att själva bestämma vad vi vill göra. Vi får också besöka flera länder och platser som vi inte besökt tidigare. Ja, det är kul att koreografera till orgelmusik, säger Jonathan. Det är det ingen annan som gör. Det har blivit ett familjeprojekt, vi dansar och koreograferar, pappa spelar och mamma är musikassistent. Inspelningen i somras gjorde vi på Göteborgsoperan och vi kommer att släppa den på nätet eller dvd så småningom. Vi vill sprida vår konst och förhoppningsvis få ge fler föreställningar framöver.
Inger Duberg, namn@gp.se Gabriel och Jonathan Davidsson Ålde r: 25 och 28 år Yrke : Solodansare på Estlands Nationalbalett i Tallinn Familj : Bror, flickvänner som också är dansare på Tallinnoperan, mamma Ulrika, kantor på Björkö och konsertpianist, pappa Hans, professor på Kungliga Danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn och organist Bor: Tallinn, Estland. Kommer från Björkö Intressen: Musik, matlagning, litteratur, naturen, yoga och meditation Aktuellt Jonathan: Dansar huvudtrollen som Prins Siegfrid i Svansjön samt huvudrollerna Onegin och Lenskij i nypremiär av John Cranko s Onegin Aktuellt Gabriel: Dansade nyligen Nötknäpparprinsen och kommer att dansa Prins Gremin i Onegin. Kommer också att gästdansa i Wûrzburg, Tyskland samt Kansas, USA Aktuellt båda: I sommar, framför de sin egen koreografi i Danmark, Hamburg och London Rekommendera Del a Bli den första bland dina vänner att rekommendera detta.
Bringa. Gabriel Davidsson sträcker ut.
högt. Jonathan Davidsson i rollen som Fågel Blå från Törnrosa. Flyger