TENTAPLUGG.NU AV STUDENTER FÖR STUDENTER Kurskod Kursnamn T0019T Tillverkningsmetoder Datum Material Sammanfattning Kursexaminator Betygsgränser Tentamenspoäng Uppladdare Övrig kommentar
Sammanfattning Tillverkningsmetoder LASER Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Olika sorters lasrar - Nd:YAG 3000W, - Infraröd elektromagnetisk strålning, - Effekttäthet 10^8 W/cm^2 - CO2 6000W, infraröd elektromagnetisk strålning, Effekttäthet 10^7 W/cm^2 - Fiberlaser 15 000W Laserljusets egenskaper: - Monokromatiskt - Koherent - Parallell Bearbetningsprocesser Laserskärning Vid skärning är det vanligast med CO2 eller Nd:YAG lasrar beroende på vilket arbete som skall utföras. CO2-lasrar för skärning av metaller är idag främst av Fast Axial Flow- eller slabtyp och har en kontinuerlig effekt på upp till 5kW. Dessa moderna skärlasrar har hög strålkvalitet även vid höga effekter vilket ger höga skärhastigheter. Bra skärresultat men lägre skärhastigheter uppnås också med gamla lasrar av Slow Axial Flow-typ, som är vanliga i effektområde upptill ca 1.1kW För Nd:YAG-lasrar ligger medeleffekten på cirka 1.2kW i kommersiella renodlade skärsystem. Möjlighet till pulsning bör alltid finnas i ett skärsystem för att kunna skära komplicerade mönster utan att bränna eller smälta smala sektioner eller skarpa utstickande hörn i de skurna detaljerna. Skärning av värme- och sprickkänsliga material kräver också pulsad stråle. För alla lasrar bör möjlighet finnas till programstyrd övergång från kontinuerlig till pulsad stråle. Laserstrålen fokuseras med lins till ca 0,05-0,4 mm diameter beroende på typ och storlek av laser, optik och linsens fokallängd, med mera. Vid skärning placeras fokalpunkten (brännpunkten) oftast på eller något under arbetsstyckets yta. Den höga effekttätheten i fokalpunkten (10^7-10^13 W/cm^2) förorsakar smältning eller direkt förångning av materialet i den exponerade punkten. Effekttäthet och skärhastighet är beroende av varandra för ett givet material.
Material som kan laserskäras: - Metaller, - Organiska (papper, trä, plats) - Oorgansiska (glas, keramer). Laserskärning konkurrerar med termiska metoder och mekaniska metoder. - Termiska metoder: Plasmaskärning, gasskärning, >10 mm - Mekaniska metoder: Stansning, nibbling, <10 mm Fördelar laserskärning: - Liten formförändring - Spänningsfria och oftast gradfria snitt - Liten värmepåverkad zon - Små materialförluster - Bullerfri bearbetning Skärgaser Skärgas tillförs laserstrålen, vanligen via ett munstycke som omsluter strålen. Skärgasen som oftast är syrgas, luft eller kvävgas/argon har följande uppgifter: - Skydda fokuseringslinsen från materialstänk - Blåsa bort smält och förångat material. - Förstärka skärprocessen genom oxidering och förbränning av det upphettade materialet (syrgas) - Skydda arbetsstyckets snittytor mot oxidation (kvävgas med fler) - Vid skärning av metaller används vanligen syrgas - Höjer man syrgasen höjer man skärhastigheter betydligt. - Vid skärning av organiska material används vanligen luft men i vissa fall med brännbara material ger inerta gaser bättre snittkvalitet (ädelgas, kvävgas) - Oxid-och slaggfria snitt i metaller, tex rostfritt, aluminium och titan kan fås om man istället för syrgas använder kväve eller argon med högt tryck. Oxidfri skärning med inert gas ger högre gasförbrukning och lägre produktivitet än brännskärning med syrgas, men kräver inte efterbearbetning. - Kvävgas används också vanligen vid skärning av tunt (mindre än ca 3mm) stålmaterial och ger högre skärhastigheter än syrgas. Skärprocessen blir dock annorlunda, bland annat utvecklas ett plasma och processen brukar kallas höghastighetsskärning.
Lasersvetsning Vid svetsning med Nd:YAG-laser fokuseras laserstrålen med lins och vid svetsning med CO2 laser används vanligen fokuserande spegel. Strålen fokuseras till några tiondels millimeter. Fokalpunkten placeras på eller strax under arbetsstyckets övre yta. Vid lasersvetsning får man en relativt djup och smal svets, liknande den man får vid elektronstrålesvetsning. Svetsningen fortgår med s.k nyckelhålseffekt. Nyckelhålet består av ett ångfyllt hålrum omgivet av smält metall där den fokuserade laserstrålen reflekteras och återfokuseras så att ett stort djup- till breddförhållande skapas. Den omgivande metallen fyller hålrummet allt eftersom laserstrålen förflyttas. Det maximala svetsdjup man kan få beror på lasers maximala uteffekt. Fogberedning - Vid svetsning av stumfog (plåtarna mot varandra) bör inte spalten mellan plåtarna överstiga 10% av materialtjockleken och högst 0.2mm. - Vid svetsning av överlappsfog (plåtarna på varandra) bör spalten inte överstiga 20% av materialtjockleken och högts 0.3mm. Skyddsgas - Skydda svetsen från atmosfärens skadliga inverkan - Skydda fokuseringsoptiken från skadlig materialsprut. - Reglera plasma mängden (Vid svetsning med CO2-laser absorberar plasmat laserenergin och förhindrar den att nå arbetsstycket. En skyddsgas med hög joniseringsenergi, tex helium försvårar plasmabildningen och gör så att laserenergin lättare når arbetsstycket. Vid svetsning med Nd:YAG-laser har plasmat ingen inverkan på laserenergin och då fungerar argon lika bra som helium som skyddsgas) Faktorer som påverkar svetsresultatet - Lasereffekt - Laserns energifördelning - Svetshastighet - Fokuseringsoptik - Skyddsgas - Arbetsstyckets materialegenskaper Fördelar med lasersvetsning - Hög svetshastighet - Stort svetsdjup i förhållande till svetsbredd - Låg värmetillförsel, medför liten värmepåverkad zon (HAZ) och mindre risk för formförändringar - Ingen mekanisk (fysisk) kontakt med arbetsstycket - Kräver inget tillsatsmaterial - Automatisering enkel
Nackdelar med lasersvetsning - Höga krav på fixturer och fogberedning (speciellt vid stumfog) - Låg värmetillförsel kan i vissa fall medföra sprickbildning - Relativt hög investeringskostnad Laserborrning Borrning med laser är något som funnits inom industrin under en längre tid. Det är framförallt inom flyg- och rymdindustrin som tekniken använts för mer avancerad och enklare bearbetning av motordetaljer. Håltagning eller borrning går till som så att man med en puls skjuter hål i tunna folier eller skivmaterial. Dagens lasrar kan även använda sig av multipla pulser med kort varaktighet, där varje laserpuls förångar en liten mängd material. På så sätt borrar man sig ner i materialet. Man väljer pulsrepetitionsfrekvens så att plasma och förångat material hinner försvinna mellan varje puls. Man kan borra så pass små hål som 0,5 µm, men vanligast är att ha en håldiameter mellan 20-500 µm. Den vanligaste laserkällan är Nd/Yag-, Nd/Glas-, CO2- eller rubinlaser och även på senare tid excimerlaser som speciellt kommit till användning på plastmaterial. En annan mycket vanlig teknik för håltagning, som egentligen är en variant av cirkulär skärning, är den s.k. trepaneringstekniken. Strålen förs runt med hjälp av någon typ av roterande optik. Hål utskurna med denna metod uppvisar goda toleranser avseende diameter och cylindricitet. I dagens läge når man bästa resultat med pikosekunds- och femtosekunds laserpulser (10-12 10-15 s). Vid så korta tider blir värmeledningen försumbar och materialet övergår från fast till gasformigt- eller plasma-tillstånd, utan att smältning förekommer: Generellt sett, ju kortare pulslängden och ju högre pulsrepetitionsfrekvensen är, desto högre precision kan uppnås. Borrning med laser uppvisar följande fördelar: Inget verktygsslitage: Hårdheten på arbetsstycket är inte kritisk. Inga formförändringar: Ger möjlighet att borra i mycket spröda material. God åtkomlighet: Mycket komplexa geometrier kan borras. Oberoende av infallsvinkel: Ger möjlighet att borra på krökta ytor eller med liten infallsvinkel (15-90 ). Hög precision: Mycket snäva toleranser avseende läge och håldiameter. Hålgeometrier: Hål från 0,5 µm upp till några millimeters diameter. Djup till diameterförhållande ca 20:1 (Ibland 50:1)
Lasermärkning Lasermärkning är den överlägset största tillämpningen bland industriella lasrar. Märkning kan antingen ske med schablon eller mask som placeras i laserstrålen före fokuseringslinsen. Masken avbildas på objektet och varje märkning tar bara bråkdelen av en sekund. Vanliga lasrar med denna metod är TEA CO2- och i vissa fall excimerlasrar. Fördelarna med lasermärkning: Kontaktlös bearbetning: Medger bl.a. märkning av ömtåliga och sköra produkter. Beständig märkning: Märkningen är fördjupningar i ytskiktet som inte nöts bort vid normal användning. Snabb metod: Medger bl.a. märkning av produkter i snabb rörelse. God åtkomlighet: Medger märkning av delar eller områden som är svåra att nå på annat sätt t ex försänkningar och spår. Märkning av föremål innanför glastäckt utrymme. Tydlig märkning: Kontraster beror på material och lasereffekt. Hög flexibilitet: Mönster och text kan enkelt och snabbt ändras. Temperaturberoende: Medger märkning på föremål med hög temperatur. Lätt att styra: Kan enkelt automatiseras. En annan metod som kallas lasergravering används framförallt när man behöver göra många och snabba byten. Strålen avlänkas då i två riktningar med hjälp av snabbrörliga speglar. Laserstrålen är i detta fall oftast en Akusto-Optisk pulsad Nd-YAG. Märkningshastigheten är upp till 1200 tecken/sek. Det spelar ingen roll om det är metaller, plast, glas, keramer eller halvledarkomponenter utan alla dessa kan märkas bara man har lämplig laser. Det man måste göra är att se till att pulslängd, pulsenergi och framförallt våglängd väljs så att lasern biter på objektet som ska märkas. För plaster, trä och gummi mm används Superpulsade CO2 lasrar med våglängden 10,600 nm. För metaller och halvledare används diodpumpade och AOQ-switchade Nd:YAG-lasrar med våglängden 1,064nm.
Laserhärdning Vid laserhärdning används laserljustes höga energitäthet för att värma upp en liten del av ytan till härdtemperatur, dvs mellan 800-1200 grader. Upphettningstiden tar oftast endast delar av en sekund. Den korta uppvärmningstiden gör att det omgivande kalla materialet snabbt kyler ned det uppvärmda området och därmed härdas materialet. Processen Intensiteten i laserstrålen koncentreras genom fokusering med lins- eller spegeloptik. Genom att ändra avståndet mellan fokuseringsoptik och arbetsstycket kan olika stråldiametrar erhållas på ytan och därmed olika effekttätheter. För att materialet ska värmas upp maximalt av CO2-lasern bör materialytan vara belagt med ett energiabsorberande skikt, tex sot eller manganfosfat. Dessa skikt absorberar 65-80% av laserstrålens energi som sedan leds in i materialet. För en Nd:YAG- och diodlaser är absorptionen ca 40-50% för en metallyta och därför kan härdning ske utan absorberande skikt om lasereffekten är tillräckligt hög. Den upphettade ytan skyddas mot oxidation genom tillförsel av inert gas som argon eller kväve. Vid laserhärdning uppnås ofta ett härddjup på mindre än 1mm. Man kan styra härddjupet mycket noggrant från någon tiondels mm och uppåt. Man kan variera härdspårets bredd genom vilken typ av optik som används eller vilken effekt lasern har. Typiska strålbredder är några mm upp till 15mm och hastigheten som används ligger mellan 8-80mm/sek. Effekten för att härda är oftast > 500W. Härddjup 1mm Härdbredd 2-15 mm Hastighet 2-80mm/sek Effekt > 500W Fördelar med laserhärdning Väl anpassad och kontrollerad energitillförsel Minimal deformation Sista steget vid tillverkning Selektiv
Laserlödning Ska man sammanfoga små metalliska komponenter ( 10-1000 nanometer) kan de ge problem som inte kan lösas med konventionella metoder. I ett sådant fall rekommenderas lödning. Lödning kan delas upp i: Mjuklödning (T<250 grader C) och hårdlödning (600-800C). Ska man sammanfoga elektronik-komponenter (tex kretskort) är det oftast tillräckligt med mjuklödning. Hur går det till? Laserljuset smälter det tillsatsmaterial (Cu-Zn eller Sn-Pb legeringar) som används för sammanfogning. Smältan väter på och åstadkommer en bindning med god elektrisk och värmeledningsförmåga. Det är oftast Nd:Yag lasrar som används för båda sorternas lödning (fast lågeffekt eller högeffekt) men det blir desto vanligare med diodlasrar. Laserpåsvetsning Utförs idag mest inom industrier i syfte att förbättra ytors förmåga att motstå slitage och korrosion. Metoden används både vid nytillverkning och vid reparationer. Genom att använda påsvetsning som ytbehandlingsmetod kan ofta produktens totala livscykel kostnad minskas. Påsvetsningen kan genomföras helautomatiskt och har en högre påsvetshastighet jämfört med andra metoder. Laserpåsvetsning är alltså en kontaktlös metod och har därigenom ytterligare en fördel gentemot andra påsvetsmetoder. Som påsvetsmaterial kan man använda kommersiellt tillgängliga pulver avsedda för flam- eller plasmasprutning, PTA eller TIG påsvetsning eller andra konventionella metoder. Påsvetsmaterialet kan tillföras till arbetsstycket i förväg i form av en pulverbädd eller under processens gång med pulvermatare, som med en inert gas blåser pulvret till den smältpöl som har genererats av laserstrålen på arbetsstycket. Materialtekniska fördelar med laserpåsvetsning: - Tunna och porfria påsvetsar med liten uppblandning - Bra bindning till grundmaterialet - Finkorning struktur - Kräver dessutom väsentligt lägre energitillförsel än andra metoder Kostnadsbesparande faktorer med laserpåsvetsning: Mindre ombearbetning och kassationer Mindre kostnader för preparering innan påsvetsning (mindre termisk distorsion) Mindre kostnader för bearbetning efter påsvetsning Högre produktivitet genom högre påsvetsningshastighet och automatiseringsgrad.
Laserimpregnering Laserimpregnering eller ytimpregnering med laser är en process där ytskiktet hos en komponent av stål eller aluminium smälts lokalt med laser och hårda nötningsbeständiga karbidpartiklar tillföres och fördelas jämt i smältan och som på detta sätt erhåller ett avsevärt ökat nötningsmotstånd. Behandlingen kan begränsas till de ytpartier som är utsatta för nötning. Processen Laserimpregnering utföres vid normalt atmosfärstryck och i ett skyddsgasflöde av Argon för att skydda arbetsstycket från oxidation. Under processens gång föres laserstrålen över arbetsstyckets yta och orsakar där en lokal smälta. Karbidpartiklar, injekteras i smältan och efterhand som laserstrålen flyttas stelnar smältan och bildar en komposit av omsmält grundmaterial innehållande osmälta karbidpartiklar. Ytimpregnering kan utföras med lasereffekter från ca 2kW och uppåt. Ytimpregnerade skikt uppvisar en mycket hög hårdhet orsakad av de rikligt förekommande karbidutskiljningarna. Materialet uppnår också ett ökat nötningsmotstånd i jämförelse med ett ej ytimpregnerat material.
Instuderingsfrågor Laserbearbetning! Allmänt om laser Laserstrålning är: - Monokromatiskt, koherent och parallellt. Strålningen från en CO2-laser är: - Infraröd strålning Nd:YAG-lasrarnas största fördelar jämfört med CO2-lasrar är: - Högre absorption i metaller. - Överföring via fiberoptik. Nd:YAG-lasrarnas nackdelar jämfört med CO2-lasrar är: - Lägre maxeffekt. - Sämre elektrisk verkningsgrad. Den elektriska verkningsgraden för en CO2-laser är: - 10% Den elektriska verkningsgraden för en lamppumpad Nd:YAG laser är: - 3% Då man talar om inverterad population i lasersammanhang syftar man på - Det onaturliga tillstånd som förekommer i lasrar och som innebär att det finns mer molekyler/atomer i ett högre energitillstånd än i ett lägre. Laserskärning Laserskärning har uppenbara fördelar jämfört med klippning, stansning och gasskärning: - Laserskärning ger smalare snitt än gasskärning. - Formförändringen är mindre vid laserskärning. - Laserskärning ger oftast gradfria snitt till skillnad från klippning och stansning. Vid laserskärning fokuseras strålen till en diameter av: - Några tiondels millimeter Ju lägre värmeledningsförmåga och lägre smälttemperatur ett material har desto: - Lättare är det att skära materialet Skärgasens uppgift vid laserskärning av stål är att: - Skydda arbetsstyckets snittytor mot oxidation (kvävgas, argon). - Blåsa bort förångat och smält material. - Förstärka skärprocessen genom oxidering och förbränning av det upphettade materialet (syrgas) Vid skärning med laser används olika skärgaser beroende på vilka material som ska skäras. Följande påståenden gäller generellt. - Vid skärning av kolstål används ofta syrgas för att snabba upp skärprocessen. - Vid skärning av organiska material används vanligen luft. - Oxid och slaggfria snitt i metaller som tex rostfritt erhålls om man istället för syrgas använder kväve eller argon under högt tryck.
Vid högtrycksskärning med laser trycks smältan undan med: - Kvävgas eller Argon Avståndet mellan gasmunstycket och plåtytan som ska laserskäras är typiskt: - 0,5 till 2,5 mm. Vid valet mellan en CO2-laser och en Nd:YAG-laser vid laserskärning av små hål i en sil gjord av en kopparlegering: - Väljer man Nd:YAG-laser eftersom den kan fokuseras till en mindre fokalpunkt. - Väljer man Nd:YAG-laser för att den har en kortare våglängd som absorberas bättre i kopparlegering. För att uppnå smältning och förångning av materialet vid laserskärning måste effekttätheten vara minst: - Några miljoner W/cm^2 Laser sublimer skärning (förångning) används med fördel vid skärning av: - Plaster och trä. Den typiska energifördelnigen för en CO2-laser som används för skärning, även kallad "Gaussisk energifördelning" är: - TEM00 Lasersvetsning Fokalpunkten vid lasersvetsning placeras normalt: - På materialets yta Vid överlappssvetsning (plåtarna på varandra) av två plåtar där den övre är 3 mm och den undre plåten 4 mm placeras normalt fokalpunkten: - På ytan av den övre plåten Följande påståenden är vanligen riktiga vid lasersvetsning: - Vid lasersvetsning av tjocka material med CO2-laser används helium med fördel som skyddsgas. - Vid lasersvetsning av tjocka material med Nd:YAG-laser används argon med fördel som skyddsgas. Jämfört med elektronstrålesvetsning är fördelen med laser: - Vakuum krävs inte. Plasmat som bildas vid svetsning med CO2-laser: - Absorberar delvis en del av laserstrålen före den når nyckelhålet. - Kan minimeras vid rätt val av skyddsgas. - Reducerar svetsdjupet. Plasmat som bildas ovanför svetszonen vid Nd:YAG-lasersvetsning: - Påverkar inte svetsningen nämnvärt Den minsta effekttätheten (W/cm2) för nyckelhålssvetsning är: - 10^6 W/cm2 Den tillförda sträckenergin vid svetsning av 6 mm rostfri plåt med plasma, laser, elektronstråle och TIG kan rangordnas enligt följande där första metoden har lägst tillförd sträckenergi och sista metoden högst tillförd sträckenergi: - Elektronstråle, LASER, Plasma, TIG Den minsta effekttätheten (W/cm2) för nyckelhålssvetsning är: - 10exp6
Laserhärdning Typiska effekttätheter vid laserhärdning är mellan: - 1000 W/cm^2 till 10 000 W/cm^2 Följande påståenden är vanligen riktiga vid laserhärdning - Sannolikheten att lyckas härda ett medelkolhaltigt stål med blank metallyta ökar ifall man använder en nd:yag-laser istället för en CO2-laser. - Hårdheten på den härdade ytan kan variera ifall flera spår härdas bredvid varandra med en liten del överlappning. För att laserhärda en större yta krävs att flera spår placeras bredvid varandra. Om spåren överlappar varandra: - Minskar hårdheten nära den överlappande zonen pga anlöpning. För att öka absorptionen vid laserhärdning kan man: - Täcka ytan med ett tunt lager grafit. - Använda en Nd:YAG-laser istället för en CO2-laser om effekten är densamma. Hårdheten efter laserhärdning påverkas starkt av: - Ifall materialets grundstruktur är finkornig eller grovkornig. - Materialets kolhalt - Kylhastighet Laserhärdning ger oftast ett härddjup som: - Är mindre än 1 mm för olegerat/låglegerat stål. - Ökar med sänkt härdhastighet. För ett kolstål som är härdbart innebär principiellt laserhärdning att: - Laserstrålen värmer upp ytan mellan 800 till strax under smälttemperaturen och den efterföljande självkylningen ger en hårdare struktur. Ett olegerat/låglegerat stål har laserhärdats så att hårdheten ökat avsevärt i det härdade skiktet jämfört med grundmaterialet. Hårdheten som uppnås beror huvudsakligen på: - Vilket material som härdas och vilken kolhalt materialet har. Kanten på ett verktyg för pressning av plåtlådor har blivit så nött att det inte längre går att använda. Kantens radie är 3 mm. Vilken laserytbehandlingsmetod kan användas för att reparera verktyget? - Laserpåsvetsning. Laserpåsvetsning, Ytimpregnering och Lasermärkning Om man jämför laserpåsvetsning och laserytimpregnering så finner man att: - Karbiderna som tillförs vid ytimpregnering smälter inte. - Vid laserpåsvetsning uppnås mycket liten uppblandning med basmaterialet. Den gas som används för att blåsa pulver mot ytan vid påsvetsning med laser är oftast: - Inert gas Följande påståenden är korrekta: - Lasermärkning är den överlägset största tillämpningen bland industriella lasrar - Märkningen kan ske med schablon, mask eller avlänkning av strålen mha snabbrörliga speglar. - De lasrar som finns i Luleå Tekniska Universitets högeffektlaserlabb tillhör klass 4
Gjutning Gjutning är en materialprocess där flytande material (smälta) hälls i någon typ av form där det övergår till fast fas (stelnar). Formen kan antingen vara en engångsform eller en permanent form som används flera gånger. Det flytande material behöver inte vara metall utan kan även vara vatten, plast, keram, glas osv. Varför gjuta? Minskar behovet av skärande bearbetning Godsvikter från några gram till flera hundra ton kan framställas Möjliggör komplicerad formgivning och god design Möjliggör gjutning av sammanssatta konstruktioner som en enhet Svårbearbetbara legeringar kan gjutas Omkonstruktion till gjutning kan reducera tillverkningskostnaden väsentligt då man inte behöver lagerhålla lika mycket olika material Gjutmetoder Det finns två olika typer av gjutning, dels vad man kan kalla för ämnestillverkning då stora kvantiteter tillverkas för vidarebearbetning till plåt, stång, tråd, profiler osv, men sen också komponentgjutning. Några ord om gjutning i permanent form: Kräver stora serier Lättmetall- och kopparlegeringar God dimensionsnoggrannhet Gjutstyckenas form kan variera inom vida gränser Ämnestillverkning Götgjutning (Permanent form): Stålsmältan fylls på i formar av gjutjärn, kokiller via hål i botten. Kokillerna är placerade på plattor av gjutjärn, s k stigplan i vilka det finns eldfasta kanaler. Kanalerna mynnar i botten på kokillerna. Götgjutning tillämpas främst av företag som producerar mindre volymer, har många ämnesformat eller gjuter vissa höglegerade stålsorter som är segringsbenägna och därför inte kan stränggjutas. Stränggjutning (Permanentform): Man gjuter en eller flera charger i följd med samma tvärsnitt. Skänken med det raffinerade stålet placeras ovanför gjutlådan. Via ett hål i skänkens botten tappas stålet ned i gjutlådan och vidare via dess utloppshål ner i den vattenkylda kopparkokillen. Efter kokillen sprutas vatten direkt på skalet för att kyla ned det och påskynda stelnadet. Strängen kapas efter stelning till beställda ämneslängder. Processen lämpar sig bäst för tillverkning av stora volymer i samma stålsort och med samma dimension.
Fördelar med stränggjutning jämtemot götgjutning: Högre utbyten Lägre energiförbrukning Jämnare kvalitet Kortare produktionsväg, götvalsning krävs ej Nackdelar: Begränsat stålsortiment, kan endast göra tätade stål Komponenttillverkning Komponenttillverkning eller gjutgodstillverkning som den även kallas fungerar så att smälta hälls ned i en form med en hålighet mycket nära slutproduktens form (Tex Tennsoldater). Det finns en nästan oändlig mängd olika gjutmetoder för denna typ av gjutning men de vanligaste är sandformsgjutning, vaxursmältningsmetoden och pressgjutning. Fördelen är att man kan tillverka produkter med hög komplexitet och prestandakrav. Gjutning i sandform: Är den dominerande gjutmetoden och fungerar för alla godsstorlekar, alla seriestorlekar och alla gjutmetaller. Vid sandformsgjutning används en modell av den detalj som ska gjutas. Modellen packas in i sand tillsammans med modell för gjutkanal och inlopp. (Sandformarna kan antingen framställas för hand eller maskinellt). Både form och modell består av två halvor för att modellen sedan ska kunna avlägsnas. Då formhalvorna sätts ihop bildar de formhåligheten som sedan fylls med smälta. Efter att metallen stelnat slås formen sönder och gjutstycket rensas från rester. Ifall eventuell efterbehandling krävs utförs sådan sist. Fördelar med gjutning i sandform: Modellkostnaden är relativt låg, dvs bra även vid små serier Metoden har ingen begränsning med avseende på godstorlek (uppåt) Flexibel godsutformning så komplicerade former kan gjutas De flesta metaller kan sandformsgjutas Formmaterialet har låg värmeledningsförmåga jämfört med kokiller i gjutjärn eller verktyg av stål, vilket innebär att stelningsförloppet är snabbare. Olika sätt att fylla formen: Fallande gjutning Stigande gjutning (bäst teoretiskt) Från sidan (Vanligt system vid maskinformning) Skalformingsmetoden Kännetecknas av att såväl formar och kärnor utgörs av skal och är tillverkade av finkornig sand tillsammans med ett bindningsmedel. Vid formningen låter man sanden falla eller blåser sanden mot ett varmt metallbrätt som då är format efter det skal man vill uppnå. Sanden härdas och formas efter metallbrättet. Detta görs så man får båda skalhalvorna och kan sedan limma ihop dom efter att eventuella kärnor lagts i. Innan skalformen gjuts inpackas den ofta i sand eller grus
för att påkänningen på formen inte skall bli för stor. Efter att smältan stelnat kan skalformen lätt slås sönder och kvar blir det skalformade gjutstycket. Speciellt för skalformning gäller: Gjutning av tunna sektioner möjlig Kan användas för tillverkning av komplicerade kärnsystem på ett bättre sätt än vanlig sandformsgjutning. Bättre ytjämnhet än vid vanlig sandformsgjutning Högre modellkostnad än vid vanlig sandformsgjutning Exempel på produkter tillverkade med skalformning: Kylflänsförsedda cylinderhus till bensinmotorer och mindre kompressorer Ventilhus Armaturgjutgods Malsegment till pappersmassaindustrin Vakuumformningsmetoden Formmaterialet utgörs av sand utan bindningsmedel. Sammanhållningen av sandformen åstadskommes genom att formdelarnas ytterytor är täckta av en tunn plastfolie och att man anbringar ett kraftigt undertryck inuti varje formdel (Alltså att man suger ur luften så det bildas vakuum). Kännetecken vakuumformning God måttnoggrannhet, bra ytjämnhet Minskat rensningsarbete jämfört med vanlig gjutning i sandform Används för gods i mindre serier Fullformsgjutning Innebär att en modell av expanderad polystyren (PLAST) omges av formsand. Modellen tas ej ut ur formen före gjutningen utan gjutningen sker i formen medan modellen fortfarande är kvar i denna. Under gjutningen förgasas modellen helt pga smältan. Den volym som modellen upptog ersätts alltså med smälta. Kan användas både för små och stora serier Gjutning i gipsform I speciella fall, tex vid prototyptillverkning används formar av gipsmassa. Kännetecken för metoden: Ger gjutgods med god dimensionsnoggrannhet och ytjämnhet Går att gjuta mycket tunt gods, ända ner till 0,5mm Användbar endast för aluminium och magnesiumlegeringar
Gjutning i keramisk form För detaljer som det krävs speciella krav på dimensionsnoggrannhet finns flera metoder där formen byggs upp av ett keramiskt material. Den vanligaste metoden är följande: Vaxursmältningsmetoden Innebär att man först framställer en vaxmodell av gjutdetaljen. Modellen doppas i en vätska innehållande det keramiska materialet och ett bindningsmedel. Man doppar flera gången tills skiktet är tillräckligt tjockt, därefter torkas formen och man smälter ur vaxet. För att formen ska bli riktigt hållbar kan man bränna den lite så den härdas innan gjutningen. Efter man gjutit är det bara att slå sönder formen och göra rent det färdiga gjutstycket. Kännetäcken med vaxursmältningsmetoden: Formen behöver inte göras i två delar och lämnar därför inte någon linje efter sig. Mycket bra formgivningsmöjligheter Gjutning i stålform Kokillgjutning Vid kokillgjutning används permanenta formar som i regel är tillverkade av stål och ofta täckta med ett tunt skyddsskikt av något eldfast material för att skydda mot värmechocken. Formarna som man gjuter i kallas kokiller och det används oftast två halvor när man gjuter (två halvor som förs samman vid gjutning). Påfrestningarna på kokillerna är stor vilket gör att livslängden är begränsad. Desto högre smälttemperatur hos gjutmetallen, desto kortare blir livslängden hos kokillen. Statisk kokillgjutning: Först värmer man upp kokillen(halvorna). Sedan för man ihop kokillhalvorna och låter smältan falla fritt ner i kokillen tills den stelnat. Sen delar man kokillen igen och tar ut godset. Lågtrycks kokillgjutning: Man använder en varmluftsugn som innehåller smältan. I ugnen finns ett rör som går upp till själva kokillen. Så när man tillför luft eller gastryck så pressas smältan upp genom röret till kokillen där den får stelna i kokillen. Sedan lättar man bara på trycket så sjunker den överflödiga smältan tillbaka till ugnen. Kännetecken vid kokillgjutning: Bättre hållfasthetsegenskaper än vid gjutning i sandform God dimensionsnoggrannhet Begränsad livslängd Bra vid stora serie
Pressgjutning Pressgjutning innebär att smält metall pressas in i en stålform. Stålformen är vid komplicerade gjutstycken förhållandevis dyrbar vilket gör att stora serier krävs för att pressgjutning ska vara lönsam. Stålformens livslängd är beroende av vilken metall som gjuts, gjutstyckets form och vilket material stålformen består av. God dimensionsnoggrannhet och ytjämnhet Mycket liten efterbearbetning krävs Tunnväggigt gods kan framställas Hög verktygskostnad, kräver alltså stora serier Tekniskt avancerad och relativt dyr maskin Används mycket inom bilindustrin, andra exempel: symaskinsdelar, motorsågar Centrifugalgjutning Fungerar så att gjutningsformen (en vattenkyld kokill), roterar under tiden man gjuter och formen stelnar. Genom rörelsen erhålls ett konstant tryck på den stelnade metallen. Metoden är mycket bra när man ska gjuta stora rör i mindre kvantiteter. Val av gjutmetod Det är viktigt när man ska välja gjutmetod, att fastställa detaljens totalkostnad. Relativt höga kostnader för enbart gjutningen behöver inte leda till att denna metod förkastas, den kan senare ge väsentliga besparingar. Man måste också ta till hänsyn hur bra samspel det är mellan den gjutmetod och den möjliga legering som skall användas. Seriestorlekens inverkan vid val av gjutmetod: Vid enstaka eller få gjutstycken är handformning med sand, trä osv vanligen det lämpligaste valet ur kostnadssynpunkt. Vid ökande seriestorlek blir maskinformningar ett lämpligare alternativ. Det är svårt att veta vid vilket seriestorlek som det är lönsamt att gå från sandformsgjutning till kokillgjutning samt från kokillgjutning till pressgjutning. Inverkan av gjutstyckets dimension vid val gjutmetod: Gjutstyckets dimensioner måste beaktas vid val av gjutmetod då de flesta metoder har måttbegränsningar. Handformsgjutning har dock inga begränsningar (såklart) Maskinformning, begränsas av flaskformens storlek Skalformning, begränsas av maskinstorleken och skalets hållfasthet Kokill- och pressgjutning begränsas av maskinstorleken
SKÄRANDE BEARBETNING Svarvning: Svarvning tillhör en av de viktigaste metoderna med vars hjälp en mängd detaljer kan framställas. Skärdata: Skärhastighet Matning Skärdjup Principen grundar sig i följande: Man har ett roterande arbetsstycke Matningsrörelse utförs av verktyget Kontinuerlig skärprocess Förhållandevis stora spåntjocklekar Vanligen ej roterande verktyg Huvudskär: Biskär: Nosradie rε (mm): är den del av skäret som utför bearbetningen. utför en efterbearbetning av ytan. sammanbinder huvud- och biskär Skärkrafter: Tangentialkraften, Fc [N] eller huvudskärkraften: är den komponent som är riktad tangentiellt i förhållande till arbetsstycket. Radialkraften Fp [N] eller ansättningskraften: är den komponent som är radiellt riktad i förhållande till arbetsstycket. Axialkraften Ff [N] eller matningskraften: är den komponent som är axiellt riktad i förhållande till arbetsstycket. Vinklar: Positiv spånvinkel: ger mindre spåndeformation och därmed mindre förslitning hos verktyget och lägre skärkrafter. Negativ spånvinkel: ger större spåndeformation och därmed större förslitning hos verktyget och högre skärkrafter. Man väljer det dock vid grovbearbetning/hög avverkning och när man har tillräckligt hög spindeleffekt. Släppningsvinkeln α0: påverkar skärets temperatur och livslängd, liksom arbetsstyckets ytkvalitet. Eggvinkeln β0: anger verktygets eggstyrka. Ett verktyg med spetsig vinkel skär lättare men är känslig för stötbelastningar. Eggvinkeln är vinkeln mellan spånytan och släppningsytan.
Lutningsvinkeln λ0: är huvudskärets lutning i förhållande till arbetsstyckets längdaxel. Den kan vara positiv, neutral eller negativ. Negativ lutningsvinkel leder spånorna mot arbetsstycket kan skada ytan positiv lutningsvinkel leder spånorna från arbetsstycket Vid innerbearbetning väljs alltid positiv lutningsvinkel. Ställvinkeln κ0: Påverkar spånformning, spåntjocklek och skärkrafter Nosradie rε: har avgörande inverkan på ytfinheten Skärhastighet: Vc [m/min] Matning: f [mm/varv] Skärdjup: ap [mm] (mäts vinkelrätt mot matningsriktningen) Grovbearbetning: - Maximal avverkning söks Vanligen hög matning Stort skärdjup Arbetsmån lämnas Effekt och stabilitet begränsar Sega skärmaterial Finbearbetning: - Dimension, form och ytkrav styr Vanligen hög skärhastighet Litet skärdjup Låg matning Tillgängligt varvtal begränsar Slitstarka, värmetåliga skärmaterial Vändskär: *Negativt plant skär: Alla vinklar mellan spån- och släppningsyta är 90 grader Placering i hållare ger önskad ställ- och släppningsvinkel (ger spån- och lutningsvinkel) 8 skärkanter (kvadratiskt skär) *Positivt plana skär: - Släppning runt hela skäret - 4 skärkanter (Kvadratiskt skär) Vid plastiskt deformation av skäreggen pga termiska och mekaniska påkänningar så kan man välja en hårdare skärkvalitet, minska skärhastigheten och/eller minska matningen. Spånstukningen, Λh: är kvoten mellan verklig spåntjocklek och nominell spåntjocklek. En stor spånstukning innebär ett besvärligt bearbetningsförhållande med avseende på spånbrytning och höga belastningar på skäreggen. Spånytan: är den del av verktyget som är i kontakt med spånet. Släppningsytan: är den del av verktyget som gränsar mot arbetsstyckets bearbetade yta. Problem vid svarvning:
Stort överhäng (verktyget tar mkt plats?) Tunnväggigt gods/klena axlar Vibrationer uppkommer lätt Felaktig uppspänning (medför såklart felaktigheter) Svarvtyper: Supportsvarv Revolversvarv Automatsvarv Kopiersvarv CNC-svarv Fleroperationssvarv Karusellsvarv Fräsning: Fräsning är den vanligaste metoden för bearbetning av plana ytor på andra kroppar än rotationskroppar och särskilt vid mindre arbetsstycken. Med profilerade verktyg och/eller speciell styrning av matningsrörelserna kan såväl enkelkrökta som dubbelkrökta ytor framställas. Vanligen ej roterbara arbetsstycken Roterande verktyg Tunnare spåntjocklek Ej konstant spåntjocklek Skärmaterial Seghet: Diamant<Polykristallin diamant<kubisk bornitrid<keramer<hårdmetall<snabbstål Slitstyrka: Snabbstål<Hårdmetall<Keramer<Kubisk bornitrid<polykristalin diamant<diamant Fräsgeometrier: Verktygets geometri har stor betydelse för spånbildningen. Spånvinkeln är avgörande för spånets deformation under bearbetningen. En positiv vinkel ger mindre spåndeformation och därmed mindre förslitning och lägre skärkrafter. (Varje grads ökning minskar skärkraften med 1-1.5%). Släppningsvinkeln påverkar skärets temperatur och livslängd, liksom arbetsstyckets ytkvalitét. Eggvinkeln anger verktygets eggstyrka och användningsområde, ett verktyg med spetsig vinkel skär lättare men är mer känsligt för stötbelastningar.
Vinkelkombinationer: Dubbel negativ Skär med negativ grundform som med 90 graders hörn ger starka skäreggar. Fräsar med denna typ av skärgeometri är lämpliga för material och bearbetningsförhållanden som innebär kraftiga slagpåkänningar samt bearbetning av stål med hög hårdhet samt gjutjärn. Lägger stora krav på motorereffekt och stabilitet pga stora skärkrafter (negativ geometri) Den stora spåntjockleken som erhålls leder också ofta till ofördelaktig spånbildning i långspånande material. Dubbel positiv Har naturligt vassare skäreggar vilket ger bättre friskärande egenskaper Små skärkrafter och liten spåntjocklek och kontaktyta. Spiralformade spån uppstår vilka lätt lyfts ut från spånutrymmet Använd vid: Aluminium, mjukt stål, vissa rostfria värmebeständiga stål och värmebeständiga stål Också bra vid ostabila arbetsstycken eftersom det är så små skärkrafter Nackdel: Vändskäret har endast halva antalet effektiva skäreggar och ej lika stor hållfasthet som dubbel negativ Positiv/Negativ Bra spånbildning eftersom spånen styrs bort från fräsverktyget vilket ger en stor fördel vid stora skärdjup. Denna skärgeometri gör det möjligt att kombinera en stark skäregg med ett bra spånflöde Den positiva/negativa planfräsen är ofta ett bra allroundverktyg Ställvinkel: Ställvinkeln mäts mellan huvudskärseggen och den bearbetade ytan. Den har ett väsentligt inflytande på skärkraftriktningen, skärdjupet, spåntjockleken etc. Ställvinkeln hos ändplanfräsar varierar oftast från 90 ner till 45 grader. 90 grader Bör endast användas då vinkelrät ansats ska fräsas. Nackdel med denna vinkel är att det blir stor spåntjocklek med stor belastning på en liten del av skäreggen. Det kan uppstå svårigheter med spånbildningen och spånflödet. Den radiella skärkraften blir stor och ställer stora krav på munstycket. 75 grader Används normalt för allmänna planfräsoperationer Ger god hållfasthet åt skäreggen och är ekonomisk genom att förhållandet mellan skärstorlek och skärdjup är gynnsamt. 60 grader Vid 60 grader erhålls en stark hållfast skäregg för grövre fräsning 45 grader Här fördelas effektivt skärkant och belastning över en längre del av skäreggen Man får ett bra spånflöde, låg radiell kraft och en mycket stark skäregg som kan användas i de flesta material. Matningen som varje tand kan utsättas för är hög
Den balans som uppstår mellan den radiella och den axiella skärkraften är ofta fördelaktig men innebär också att man får ett mycket mindre skärdjup än vid högre gradtal. 45 grader ställvinkel anses som lämplig för planfräsar vid allround användning Fräsmetoder Då man ska genomföra en fräsoperation har man två grundtyper att välja mellan varav den ena är valsfräsning. Valsfräsning innebär att skäreggarna ligger utanför verktygets periferi (omkrets) och längs hela dess bredd. Beroende på rotations och matningsriktning talar man om med- och motfräsning. Medfräsning Här minskar spånens tjocklek under eggens ingrepp. Vid inträdet i materialet uppstår en slagpåkänning på eggen. Medfräsning ger en gynnsam spånbildning. Skärkrafterna blir riktad snett ned mot arbetsbordet och gör att det krävs stabila maskiner. Motfräsning Här växer spåntjockleken från noll. Innan eggen förmår tränga in i materialet sker en sorts glidning mot ytan så den blir blank med en viss vågighet. Denna glidning sliter märkbart mycket på verktyget, speciellt på släppningssidan. Skärkrafterna blir vidare riktade från arbetsbordet och tenderar att lyfta arbetsstycket. Några tips Tjocka spån vid utgång förkortar livslängen på skären Håll fräsen i konstant ingrepp (undvik att behöva möta arbetsstycket flera ggr) Gnistning Trådgnistning är en metod för att skära metall, främst för att skära i hårda eller känsliga material. En pulserande elektrisk ström förs genom tråden, elektroden, och materialet som ska skäras. Elektriciteten skär bort material från arbetsstycket genom gnisturladdningar. Elektroden kan variera i storlek beroende på vad som ska skäras och strömstyrkan i pulserna kan anpassas för att uppnå önskat resultat. Stark ström skär snabbt medan svag ström skär med finare toleranser. Man använder en vätska, tex destillerat vatten för att få bort värme och materialrester som uppstår vid skärningen. Det är vanligt att hela arbetsstcket är nedsänkt i en vätska. Fördelar med trådgnistning jämfört med traditionellt skärande bearbetningar är att kraften på arbetsstycket är lågt. Detta gör att ömtåliga komponenter kan bearbetas. En annan fördel är att det är möjligt att skära grova eller härdade material som annars kan vara svåra att bearbeta. Trådgnistning används främst när formen på det som ska skäras är enkel, till skillnad från sänkgnistning som generellt kan skapa mer komplexa former. Trådmaterial: Mässing, koppar, hårdmetall eller molybdentråd
Sänkgnistar har vanligtvis en elektrod och ett arbetsstycke som är nedsänkt i en isolerande vätska, och båda är anslutna till en spänningskälla. Elektroden rör sig mot arbetsstycket tills en kortslutningsliknande händelse inträffar. Elektricitet leds då genom isolervätskan och genom arbetsstycket vilket ger en skärande effekt. Elektriciteten är pulserande, vilket innebär att strömmen slås på och av. Med sänkgnistning kan man göra avancerade former som annars är svåra att göra med vanliga maskiner. Man kan även få väldigt fina toleranser i riktigt hårda material som annars är svårbearbetade. En annan fördel är att man kan arbeta med små och känsliga arbetsstycken som normala skärverktyg skulle skada eftersom kraften från dessa är så pass stor. En hög ström medför snabb bearbetning medan en lägre ström resulterar i finare toleranser. Spolvätskans uppgift: Öka energitätheten vid urladdningsstället Avjonisera gnistspalten efter varje urladdning Transportera bort avverkade partiklar Avleda värme som utvecklas i spalten Som spolvätska används oftast avjoniserat vatten men även olika slags oljor, kristallolja, fotogen eller transformatorolja Användningsområden gnistbearbetning: Huvudsakligen för framställning av verktyg som dynor och stansar. Detaljer som gnistbearbetas är ventilportar för hydraul- och tryckluftsventiler, detaljer till jetmotorer, insprutningsmunstycken för dieselmotorer Borrning-Brotschning Spiralborrning Den mest kända och vanligaste borrningsmetoden är spiralborrning. En spiralborr består av två skäreggar och ett tvärskär som förbinder dessa i centrum. Genom spiralspåren i borren kan spånen stiga upp till ytan dock kan man inte borra djupare hål med denna borr eftersom spånen gärna stockar sig och inte stiger upp. Produktkvalitéten är heller ej särskilt god då djupare hål gärna vill bli krokiga eller sneda, hålen blir inte helt runda och hålytan blir ofta uppriven av spånen. Spiralborrars tillverkningsmaterial: Snabbstål för de vanligaste uppgifterna Solid hårdmetall, ger snäva toleranser och kora till relativt djupa hål Hårdmetall med lödd spets, då processen stabilitet är dålig Upprymmning Om man önskar förbättra kvaliteten hos ett borrat hål måste man tillgripa upprymmning och brotschning. En upprymmare liknar spiralborren men har fler och grundare spiralspår, verktyget blir därför stygare och rakheten hos hålet kan förbättras. Upprymmaren saknar spiralborrens möjlighet att ta upp hål utan är istället ett korrigeringsverktyg och kräver alltså ett redan borrat hål.
Brotschning En brotsch är en finbearbetningsoperation vilken kräver god hålkvalitet, låg skärhastighet och matning. Den består vanligen av snabbstål eller en hårdmetall. Ifall det är ett hål med botten bör det användas en brotsch utan spiralvinkel. Hål rakt igenom (genomgående) kan använda sig utav en brotsch med liten eller stor spiralvinkel beroende på ifall materialen är långspånade eller ej. Brotschning kan åstadkomma följande: Snäva toleranser God rundhet Hög ytfinhet Slipning Vid slipning har man en roterande huvudrörelse hos verktyget samt matningsrörelser, både rätlinjiga och roterande, ofta utförda av arbetsstycket. Precisionsslipning Rundslipning Centerless Innerslipning Planslipning Uppspänningsmetoder Dubbar Check Hylsor Fixtur Magnet Avverkningshastighet Matningarna i maskinen Arbetsstyckets dimensioner Skärhastighet: Antal eggar i ingrepp Kontaktbredd: Slipbanans bredd Kontaktlängd: Typ av slipoperation, slipskivans diameter, skärdjup, arbetsstyckets dimensioner Medelspåntjockleken påverkar kraftpåkänningarna på slipkornen men även ytjämnheten på den slipade detaljen Centerlesslipning Metoden fungerar så att arbetsstycket placeras mellan slipskivan och en mitt emot placerad reglerskiva, samt understöds av en stödskena. Arbetsstycket sätts i rotation av slipskivan medans rörelsen bromsas och regleras av reglerskivan vars hastighet kan ställas in. Arbetsstyckets centrum ska ligga över slipskivans/reglerskivans gemensamma centrumlinje.
Instuderingsfrågor skärande bearbetning Vad är definionsmässigt en spånvinkel vid svarvning? Svar: Vinkeln mellan spånytan och normalen till arbetsstycket Verktygsmaterial klassade i ökande hårdhetsgrad är: Svar: snabbstål, hårdmetall, aluminiumoxid, diamant Vid svarvning: Svar: matas verktyget i arbetsstyckets radiella led. Med skärhastighet vid svarvning menar man? Svar: arbetsstyckets periferihastighet på obearbetad yta Gropförslitning: Svar: Är huvudsakligen temperaturberoende Ställvinkeln påverkar skärkrafterna vid fräsning så att: Svar: Ökad ställvinkel ökar radialkraften Motfräsning innebär att: Svar: Skärkraften riktas ut från arbetsstycket Olika spånvinklar kan användas för givna skärdata. Om spånvinkeln ändras påverkar det även andra storheter. Vilken? Svar: Spåntjockleken Beläggningsmaterial på hårdmetall kan bestå av: Svar: Titankarbid och titannitrid En slipskivas självskärpning innebär att: Svar: Slipkornen bryts ut helt och hållet Fasförslitning Svar: Uppträder på verktygets släppningsyta Vid fräsning med en planfräs med dubbelpositiv fräsgeometri styrs spånen Svar: Bakåt - Innåt (mot verktygets centrum) Vid plansvarvning Svar: matas verktyget i arbetsstyckets radiella led Centerlesslipning är en vanligt förekommande slipmetod och: Svar: arbetsstyckets centrum är förskjutet i förhållande till linjen mellan slip- och reglerskivans centrum I moderna hårdmetallskär finns huvudsakligen tre beståndsdelar. Man pratar om alfa, beta och gamma-fas. Vad består alfa-fas normalt av? Svar: Wolframkarbid
Vid spånskärandebearbetning utvecklar värme. Var tar värmen vägen vid svarvning? Svar: ca 80% går bort via spåna; 10% vardera via verktyg och arbetsstycke Vid svarvning är den nominella spånarean produkten av: Svar: Matning och skärdjup Den specifika skärkraften vid skärande bearbetning är ett uttryck för: Svar: bearbetningens energiåtgång per volymsenhet avverkat material Lösegg är: Svar: En ansamling av material på skäreggen. Brotschning Svar: Som utförs med handbrotsch har lång skärfas En slipskivas struktur bestäms av: Svar: Spridningen av kornen, dvs avståndet mellan kornen En slipskiva i arbete uppvisar en viss arbetshårdhet. En slipskiva under drift verkar hårdare om: Svar: Slipskivans korn nöts ner mycket och blir slöa innan de bryts loss Den specifika skärkraften vid skärande bearbetning är ett uttryck för: Svar: Bearbetningens energiåtgång per volymsenhet avverkat material En förändring av spånvinkeln påverkar huvudskärskraften vid svarvning Svar: Ökad spånvinkel minskar huvudskärkraften Vid svarvning är den nominella spånarean av: Svar: Matning och skärdjup Beläggningsmaterial på hårdmetall kan bestå av: Svar: Titankarbid och Titannitrid En svarvningsoperation sker på diametern 160 mm. Bearbeta med skärdjup 3 mm och nosradie 1,2 mm. Ställvinkeln är 75. Rekommenderad skärhastighet är 240 m/min vid matning 0,45 mm/varv. Vilket varvtal bör du välja om svarven kan ställas in på dessa varvtal: Svar: 477 Verktygets geometri har stor betydelse för spånbildningen. Vad påverkas om spån-, släppnings- och eggvinklarnas storlek ändras? Svar: Spånvinkeln är avgörande för spånets deformation under bearbetningen. En positiv vinkel ger mindre spåndeformation och därmed mindre förslitning och lägre skärkrafter. (Varje grads ökning minskar skärkraften med 1 1.5 %.) Släppningsvinkeln påverkar skärets temperatur och livslängd, liksom arbetsstyckets ytkvalitet. Eggvinkeln anger verktygets eggstyrka och användnings område. Ett verktyg med spetsig vinkel skär lättare men är känsligt för stötbelastningar. (De ovan nämnda vinklarna ligger i samma plan och bildar alltid vinkelsumman 90)
En axel med diametern 80 mm grovsvarvas till diametern 70 i ett skär. Specifika skärkraften för materialet är 1500 N/mm2. Verktyget tål max skärkraft 3000 N. Svarvens netto effekt är 12 kw. Beräkna maximal matning och skärhastighet. Svar: f = F/(kc*ap) = 3000/(1500*5) = 0.4 mm/varv vc = 60000*Pc/(f* ap* kc) = (60000*12)/(0,4*5*1500) = 240 m/min Nettoeffekt innebär att verkningsgraden redan är inräknad ock kan sättas till 1. PLASTISK BEARBETNING Plasticitet formändringar hos material kvarstår efter avlastningen Elasticitet formändringar hos material inträder med belastning och återgår fullständigt med avlastning (Hookes lag σ=ε*e) Avsikten med plastisk bearbetning är att tillverka med önskad (färdig) form och egenskaper utan kostsam spånskärande efterbearbetning. Vid plastisk formgivning utsätts material för sådana laster att flytgränsen överskrids. Följden blir en permanent deformation vid konstant volym. Materialets motstånd mot formförändring beror på: - Kristallisk struktur - Temperatur Plastiska formgivningsmetoder: Massiv formning - valsning, strängpressning, smidning, dragning Plåtformning - djuppressning, bockning, klippning Kallbearbetning - rumstemperatur Varmbearbetning - över rekristalliseringstemperatur Valsningsmetoder Varmvalsning - Utgångsmaterial göt- eller stränggjutna ämnen. Varmvalsade produkter - halvfabrikat och färdiga produkter som stänger, profilstål, band, rör. Minsta tjocklek på valsad plåt 0.8mm pga glödskalsbildning och toleransproblem. För tunnare material - kallvalsning Kallvalsning - Utgångsmaterial varmvalsade ämne. Kallvalsade produkter, främst tråd, plåt - tjocklekar från 5mm till 0.01mm. Höghållfasta stål. Fördel: Snäva toleranser, felfria ytor. Fel i valsade produkter: Materialtekniska fel - Restspänningar och anisotropi. Kan elimineras med värmebehandling. (minskar sträckgränsen) Geometriska fel - Uppstår om reduktioner varierar i plåtens tvärriktningar