Nå vidare och djupare Bibelstudium om Paulus och missionen vid EFS i Västerbottens konferens i Tegs kyrka 2 september 2012 Eftersom jag har varit i Iringa i Tanzania tre gånger på tre år och blivit väldigt inspirerad av mötet med vår systerkyrka där och deras arbete, så var min första tanke att dela erfarenheter därifrån idag. Av våra vänner där har vi mycket att lära om att nå vidare och djupare med evangeliet. Men nu står det ju inte Missionsföredrag i programmet för den här samlingen, utan Bibelstudium. Så vi ska inte resa till Iringa, utan vi ska först och främst gå till Bibeln, till Apostlagärningarna, som vi kan kalla Bibelns missionsbok. Detta bibelstudium handlar mest om Paulus, hur han och Guds Ande arbetade för att nå vidare med evangeliet om Jesus Kristus. Vi ska först se på ett par personer som blev viktiga alldeles i början av Paulus liv som Jesu lärjunge, och sedan ska vi läsa om några händelser under hans missionsresor för att förmedla det kristna budskapet på nya platser. Det var Lukas som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Den senare boken kunde lika gärna heta Guds fortsatta gärningar, för Lukas skriver som inledning: I min förra bok skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han steg upp till himmelen. - Och sedan kommer alltså Apostlagärningarna som del 2, med Guds fortsatta gärningar, genom sin Ande och genom apostlarna, när evangeliet om Jesus går vidare ut över regionerna norr om Medelhavet. Det fanns många vittnen, många som spred tron på de platser där de bodde och de platser dit de kom. Men huvudpersonen - näst Jesus - i Apg är aposteln Paulus. (Liksom många judar födda i utlandet hade han fått två namn. Ett judiskt: Saul, och ett grekiskt: Paulus.) Gud har många medhjälpare om Dwight L Moody Vissa personer får särskilt stora uppdrag av Gud. Då finns det ibland en intressant förhistoria, med andra människor som har hjälpt, väglett, stöttat och undervisat den aktuella personen. Deras insatser kan vara helt avgörande för hur utvecklingen sedan ska bli. I USA fanns på 1800-talet en yngling som hette Dwight. Han var inte en troende, men hans släktingar peppade honom att gå till kyrkan, och han gjorde det ibland. Så när han flyttade till Boston gick han till en kyrka, som hade söndagsskola även för tonåringar. Läraren, mr Edward, berättade att han aldrig hade mött en yngling i kyrkan med så mycket mörker omkring sig. Men evangeliet är ju till för alla, och en dag gick denne lärare till skoaffären där Dwight jobbade för att tala personligt med honom om Jesus stora kärlek - och undret skedde! Han blev omvänd, han blev en evangelisk kristen. Men när Dwight sedan sökte medlemskap i församlingen fick han avslag! Varför? Jo, för att styrelsen kände sig tveksam till att han någonsin skulle bli en genuin kristen, än mindre en som skulle bli användbar på något sätt i församlingen, sa man Ja, ni märker att det var inte helt lätt att bli medlem där
Men den nyomvände Dwight stod troget kvar med sin önskan om medlemskap, och efter ett års väntan blev han äntligen upptagen i församlingen! Så vad blev det nu av den här ynglingen i skoaffären? Kunde Gud använda honom på något sätt, tror ni? Jodå! Dwight hette Moody i efternamn och som vuxen blev han 1800-talets störste och mest kände väckelseevangelist. Dwight L Moody höll massmöten både i USA och England, med upp till 20-30.000 deltagare och hans skrifter spreds till många andra länder, bl a Sverige. Vi kan säga att han var 1800-talets Billy Graham i den engelskspråkiga världen. Men vad tror ni? Skulle han ha blivit det, om inte söndagsskolläraren Mr Edward hade engagerat sig och personligen vittnat för honom - trots detta att han sällan eller aldrig hade mött en yngling med ett så andligt mörkt sinne, som när han träffade Dwight...? Guds verktyg för Paulus: Ananias och Barnabas Åter till Paulus. Vi vet att han var en studiebegåvning som läste teologi för några av de bästa lärarna i Jerusalem. Han var också en svuren fiende till den nya läran om Jesus som började sprida sig. Men så kom den där dagen på vägen till Damaskus, då Herren själv mötte honom med orden: Jag är Jesus, den som du förföljer. Paulus blev blind och fick instruktioner att gå in i staden. Då möter vi den första av de två lärjungar som fick spela en viktig roll för hans utveckling nämligen Ananias. (Apg 9:10-20) Vi ska inte stanna länge vid Ananias. Men vi kan lägga märke till två saker: Dels att han, fast han är rädd, vågar gå till Saul, efter att Gud har gett honom noggranna instruktioner och förklarat sammanhanget. Dels att han möter honom så fint. Hans första ord när han kom till huset är: Saul, min broder. Ananias kommer som en broder i tron, för att be för och betjäna honom. Gud ger Saul synen tillbaka, och redan samma dag ber han att få bli döpt. Men allt blir inte frid och fröjd direkt för Saul Paulus. När han kommer tillbaka till Jerusalem och vill gå med i församlingen där blir det stopp, som för Dwight Moody (Apg 9:26). Det är i och för sig lätt att förstå varför de troende var misstänksamma. Paulus var ju den värste motståndaren av alla. Hur mycket kunde man egentligen lita på att han verkligen var lärjunge? Kanske, om han blev insläppt, att han i stället skulle anmäla varje medlem som han fick namn och ansikte på. - Så dörren var stängd för honom. Vi kan förstå dem. Vi kan också förstå att Paulus blev frustrerad. Vart skulle han nu ta vägen? Hans gamla vänner och studiekamrater såg honom naturligtvis som en förrädare, så till dem kunde han inte heller gå - Tur att han hade en syster i stan, så att hade någonstans att ta vägen och möta lite praktisk teologi. - Som prästen Carl-Erik Sahlberg kallar det: The och logi. Det här kunde ha blivit riktig kris för Paulus om inte en av ledarna i församlingen var modigare än alla de andra. Det var Barnabas från Cypern. Han kände att man ändå borde lyssna ordentligt på Paulus, och inte bara avfärda honom så där. Okej, det finns en risk att jag blir arresterad av honom, tänkte han, men den risken får jag ta. Mannen måste ju få en ärlig chans. När de möts och Barnabas får lyssna i lugn och ro, märker han snabbt att Paulus omvändelse är hur äkta som helst. Han har haft ett personligt möte med Jesus och han är redan döpt.
Därmed öppnas dörrarna! När den kloke och erfarne Barnabas går i god för honom, då kan de andra ledarna i församlingen också vara trygga. (Apg 9:27-30). Nu är det väl sällan lika dramatiskt för oss, men det finns ändå ofta en likhet med de flesta av oss som i vår tid kommer till tro och in i tjänst för Gud. - Det finns några som har hjälpt till och väglett: som har visat värme och kärlek, kanske visat på rätt väg när man höll på att fara fel, uppmuntrat mig att tjäna fast jag var en darrig och inte särskilt skicklig nybörjare eller frågat efter mig när jag blev lite osynlig en tid Barnabas var en stor uppmuntrare som fick betyda mycket för många medkristna. Och uppmuntran är någonting som alla människor far väl av, så det ska vi inte tveka att ge varandra. Väckelse i Anthiochia Det här var förspelet till Paulus liv som missionär. Sedan blir det tyst om honom ett par år. Det står att bröderna skickade honom hem till Tarsos. Kanske lever han en tid ett stilla liv där i personlig bibelskola hos Gud? Kanhända att han behövde läsa om de heliga skrifterna och se dem i det nya ljuset från Kristus? Vi kan bara gissa, för det står inget om det i Apg. När han återkommer i berättelsen finns han i det nuvarande Syrien. Historiens första stora hednaväckelse skedde i staden Antiokia. Dit kom några kristna som vittnade också för andra än judarna, och många kom till tro. Det står inte vad de här evangelisterna hette, fast de var pionjärer, men deras vittnesbörd bar rik frukt. Denna alldeles nyfödda församling fick förstärkning av två goda ledare. Först och främst av Barnabas, som Jerusalem-församlingen skickade dit. Och sedan som andrepastor Paulus, som Barnabas hämtade upp i Tarsus. Troligen reste de med båt, för både Antiochia och Tarsus är hamnstäder vid Medelhavet. Båda undervisade mycket och det verkar som att de blev ett radarpar som jobbade bra tillsammans. Och så kunde budskapet om Jesus både nå djupare in hos dem som redan tagit emot det, och nå vidare till fler människor i staden. Paulus och Barnabas sänds ut som missionärer Ett drygt år efter att väckelsen kom till Antiochia, kommer vi till nästa milstolpe i kyrkohistorien: det första officiella utsändandet av missionärer, på den Heliga Andens eget uppdrag. (Apg 13:1-3) Nu åker de ut på det som i läroböckerna brukar kallas Paulus första missionsresa. Det var tre som åkte: Barnabas, Saul Paulus och en lärling som hette Johannes Markus. Jag ska dela några lärdomar från Paulus missionsresor. Det kostar alltid någonting att nå vidare med evangeliet Tre av de första områden de kommer till är Cypern, Pisidien och Lystra. I grund och botten händer samma saker på varje plats. Några tar emot budskapet och kommer till tro, andra blir upprörda och bekämpar Paulus. I Lystra blir han till och med stenad, så att en del tror att han är död. Om man nu kollar i Apostlagärningarna, så hittar man ingenting om att Paulus blev förföljd på Cypern, så då kan ni tänka att jag överdriver litet. Men när jag och min fru var i Pafos på Cypern en semesterdag för 20 år sedan och fick se en del antika byggnader som fanns kvar, så
fanns där också en stor påle av sten. Den var från Paulus tid, sa man. Där hade aposteln blivit bunden och piskad innan han fick lov att åka vidare. Så troligen mötte han motstånd också på Cypern. Vi i Sverige riskerar inte misshandel och förföljelse för att vi vittnar om Jesus. Men motstånd kan vi få möta, och förakt och gliringar. Det börjar märkas allt tydligare. Det finns ungdomar i Sverige idag, som möter hårt motstånd från t ex sina föräldrar, när de börjar gå i kyrkan. Det är inte unikt ens här i Västerbotten, så det ska vi vara beredda på. Det kostar alltid någonting att nå vidare med evangeliet. Om inte annat, kostar det bekvämlighet och kraft och kärlek. Så är det för alla barn- och ungdomsledare och så är det för alla andra Guds medhjälpare också, vad än vi gör för att sprida budskapet. Därför skriver Paulus på gamla dagar till sin allra närmaste vän, den unge Timotheos: Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Jesus Kristus. Men slitet bär nästan alltid frukt. Ibland till och med hundrafaldig frukt som för Edward Kimball, söndagsskolläraren i tonårsklassen i Mount Vernon Church i Boston. Mission är att gå över gränser Paulus gjorde tre långa missionsresor. Inte lång tid efter att den första var avslutad, sa han: Låt oss resa ut igen, och se hur det står till i de städer där vi har förkunnat ordet om Herren. Så det blev en del återbesök, men som den missionens man han var, åkte han också till nya platser. Även till en ny världsdel, för den heliga Anden sa åt honom att han skulle gå över gränsen in i vårt nuvarande Europa. Den första plats som Paulus och hans team då kom till, var staden Filippi i norra Grekland. Och den allra första europé som tog emot evangeliet var en kvinnlig småföretagare som hette Lydia och som handlade med fina tyger. (Apg 16:12-15) Lydia var alltså en lekmannakristen, och hon fick spela en viktig roll i församlingen i Filippi. Hon är därmed också ett tidigt exempel både på att kvinnor kan, och att Guds Ande kan och vill använda både kvinnor och män i sina församlingar. I den muslimska gemenskapen är det männen som dominerar. Vid en muslimsk begravning i Iringa, Tanzania, så är det männen som är med, kvinnorna får stanna hemma. Men vid en kristen begravning följs män och kvinnor åt. Självklart står de också tillsammans i alla de härliga körerna i kyrkorna i Tanzania! Ja, självklart för oss, men inte alls för alla i världen. Men en av kristendomens tydliga frukter är att kvinnorna får större utrymme och ansvar. Att korsa gränser också idag to walk across the room Besöket i Filippi visar oss att det ofta handlar om att gå över gränser för att nå vidare med evangeliet. Det kan vara geografiska gränser som behöver korsas också idag, när någon kyrka eller mission skickar evangelister till byar och folkgrupper, där Jesus ännu inte är känd. Det har vi många härliga exempel på i t ex Etiopien och Tanzania, och det är en av orsakerna till att de kyrkorna växer så kraftigt. Men det finns många gränser att gå över också för oss i Sverige. Jag hörde ett jättebra föredrag av Bill Hybels, pastor i Willow Creek, Chicago, som sa att: evangelisation kan vara att gå tvärsöver ett rum, to walk across the room. Ibland finns vi, sa han, ett tryggt kristet gäng, bokstavligt eller bildligt i ena änden av lokalen. På den andra sidan finns de vi
egentligen borde prata med. Så kan det vara både om vi är i kyrkan, eller på en personalfest eller någon annanstans. Det är så lätt att slentrianmässigt välja det trygga hörnet i stället för att se den som vi borde ta kontakt med och prata med. Per-Ivan Palm, präst i Vännäs, berättade för mig om en gudstjänst som han höll i församlingskyrkan. Som vanligt var det mest vana kyrkobesökare som deltog. Men den gången var också en ung mamma där med sitt barn. Han kände henne inte, så han hälsade på henne i kyrkgången efteråt och pratade litet. I församlingsgården i Vännäsby finns det två långbord. När Per-Ivan lite senare kom till kyrkkaffet, vad tror ni han såg? Var satt alla de kyrkvana? De satt tillsammans vid det ena långbordet. Några av dem samtalade kanske om vem den där unga kvinnan var... Var fanns den unga kvinnan? - Vid det andra fikabordet satt hon ensam med sitt barn. Så vart gick du, sa jag? Vad tror du?, svarade Per-Ivan. Evangelisation är ju att gå tvärs över rummet, dit jag behövs. (Han hade också hört det där föredraget, som ni märker!) Vissa uppdrag kan kännas för stora och svåra för en del av oss. Men att gå till rätt bord i serveringslokalen för att möta en person som har kommit till kyrkan, det kan de flesta av oss. Det handlar mest om att vi har öppna ögon för varandra och att vi inte enbart tänker på hur trevligt vi själva vill ha det under fikat. Vi behöver ständigt träna upp nya ledare och evangelister Jag nämnde att en lärling som hette Johannes Markus åkte med på den första resan. Paulus och Barnabas hade genast insett att det var viktigt att träna upp fler missionärer om de skulle bli framgång. Men på nästa resa hade Paulus två nya medarbetare: Silas och den unge Timotheos. Orsaken var att Paulus och Barnabas hade blivit rejält oense på en viktig punkt. Johannes Markus hade nämligen snabbt hoppat av första gången, och det tyckte Paulus var dålig stil, så han ville inte ha med honom i teamet mera. Barnabas, däremot, tyckte att han skulle få en chans till och ville inte åka med Paulus om inte Markus också fick vara med. Det är egentligen ganska härligt att Bibeln inte förtiger det här, för det blev ett riktigt rejält och högljutt gräl. (Apg 15:36-41) Men Nya testamentet visar många gånger på de troendes brister. Och på sätt och vis vann missionen på det här, för Barnabas och Markus åkte också ut på en resa. Så nu hade missionen två team i stället! Dessutom gick det mycket bättre för Johannes Markus den andra gången. Han hade mognat, nu hoppade han inte av utan blev en nyttig medarbetare och missionär resten av sitt liv. Även Paulus berömde honom sedan och var inte långsint. Det visade sig alltså vara jättebra att Barnabas stod på sig i dispyten med Paulus! Berättelsen om Johannes Markus påminner om vikten av att hela tiden rekrytera, träna upp och släppa fram nya medhjälpare, både yngre och äldre. I EFS Västerbotten har vi t ex en Ledarskola varje år, där tonåringar får ledarutbildning, och sedan bland annat får börja hjälpa till på läger. Vi vet att det också är jätteviktigt att vi hittar och kan skola in nya ledare till vårt terminsarbete i kyrkorna, så att det inte dör när de gamla ledarna slutar eller flyttar ifrån oss.
Barnabas påminner oss då om att vissa ledare behöver få mer än en chans. En del som sviker eller misslyckas kan komma igen, om någon ger dem nytt förtroende. Det finns ju så många orsaker till varför det inte blir succé varje gång för oss människor Vår systerkyrka i Tanzania är skicklig på att få fram nya evangelister och församlingsledare. EFS är ju med och stöder det så kallade TEE-arbetet, en bibelskola på gräsrotsnivå i församlingarna. TEE finns i 7-8 stift. I Iringa stift, där det är mest utbrett, har man hela 2 000 personer (!) som går i dessa bibelklasser. Min fru Carina fick brev i somras från vår missionär Anki Persson, som hade varit på evangelisthögtid. Ett antal personer som först hade gått tre år i TEE och sedan varit ledare av olika slag i församlingarna hade blivit utvalda att gå tre år till för att bli evangelister. Nu var det efter dessa tre år examenshögtid i universitetskapellet och alla eleverna var klädda i nysydda vita albor. Den dagen fick Iringa stift hela 93 nya evangelister!! Vilken enorm resurs för att nå vidare till nya platser och nya byar med evangeliet om Jesus! Visst är det härligt att höra om detta! Det sker alltid något när vi delar evangeliet med andra Vi ska avsluta i Aten, för Paulus var också där en gång. Han höll en lång predikan, som finns i Apg 17. Folket i lärdomsstaden Aten verkar ha varit ganska svårflörtade. Det fanns redan några grupper filosofer som dominerade tänkandet där. Men jag tycker så mycket om de sista raderna i Lukas berättelse. (Apg 17:32-34) Den som läser märker att det inte blev några stora segrar för Paulus den här dagen. En del började driva med honom, andra gick bara hem. Men det står också: "Det var dock några som slöt sig till Paulus och kom till tro". Två av dem nämns vid namn. En kvinna som hette Damaris, och en man, Dionysius, som var en betydande jurist och medlem i högsta domstolen. Denne blev senare blev den förste föreståndaren för den lilla församlingen i Aten. Alltså: för många som lyssnade betydde Paulus i Aten vittnesbörd inget speciellt, det blev bara ett intressant avbrott. Men för några blev det en dag som förändrade deras liv. Vi i Sverige får numera sällan vara med om de stora väckelserna. Vi får glädjas desto mera över att det sker så stora ting i t ex Etiopien och Tanzania, där vi har haft missionärer i snart 100 år. Där finns nu Afrikas två största lutherska kyrkor, med närmare 6 miljoner medlemmar vardera. Vår systerkyrka i Tanzania har växt på bara två år med 600 000 döpta medlemmar! Vi får vara deras vänner och fortsätta att glädjas och stödja dem. Men om än vi här hemma inte är i närheten av deras siffror, så tror jag att det sker någonting också när vi försöker att nå vidare med evangeliet i Sverige. I varje söndagsskolklass, för varje scoutgrupp och alphagrupp, för varje konfaläger, tonårsgrupp och öppen förskola, varje kör och varje symötesgrupp, faller somligt i god jord och bär frukt. Om vi däremot slutar att så ut, finns det heller ingenting som kan spira och växa. Jag tror att ett problem för oss i EFS är att många känner att vi inte är duktiga, eller att vi är gamla och inte orkar som förr. Vi passar inte längre som barnledare eller tonårsledare. Det skulle behövas andra, yngre... Detta kan väl ibland vara rätt känsla. Men även om det är så, kan vi ändå vara med och nå vidare med evangeliet. Jag själv var till exempel tonårsledare när jag var ung, nu tycker jag att jag är för gammal. Men jag kan fortfarande stödja arbetet där det finns en tonårsgrupp. För det behövs alltid
pengar, det behövs alltid förböner, det behövs alltid uppmuntran ibland behövs det också praktiska saker som en påse bullar eller att jag lånar ut min bil en kväll. Därför är jag glad för EFS. För när jag ger mina gåvor till EFS i Västerbotten eller till min egen förening i Vasakyrkan, så går det ju bland annat till mission bland barn och unga. Och därför kan du och jag ändå vara med och Nå vidare med evangeliet också när vi känner oss för oskickliga på vissa andra punkter. Bön: Tack för alla vittnen, alla missionärer, alla evangelister - både i länder långt borta och här hos oss, i våra församlingar och föreningar i Västerbotten. Tack för att Din kyrka växer i världen, tack för att så många får en tro på dig och kommer in i den kristna gemenskapen. Gode Gud, hjälp också oss att vara med och sprida evangeliet där vi finns. Låt oss få vara lärjungar, som liksom Timotheos och Paulus är beredda att slita ont och satsa någonting för ditt rike. Tack för att du har många redskap, många moderna Ananias och Barnabas, som ser, lyfter fram, tränar och utrustar andra. Hjälp också oss att bli duktiga på det. Hjälp oss att våga gå över gränser också här hemma. Hjälp oss att inte blunda för dem som kommer nya till våra kyrkor och bönhus utan möta varandra med värme. Hjälp oss också att se dem som inte kommer till kyrkan, men behöver få en hälsning från dig. Och gode Gud, låt oss få bära med oss en förtröstan på att du verkar också genom oss med din stora kraft, och att när vi sår ut, då vattnar du och sköter om det, så att det bär frukt. Gud, vi tackar dig! Amen.