1 Rederier Skeppsvarven och exporten fram till början - 1900 talet i Umeå Rederirörelsen År 1787, innan kriget med Ryssland gjorde slut på de goda tiderna, uppgick Umeås egen handelsflotta till 18 fartyg med 1 074 läster. 1876 når rederirörelsen sin höjdpunkt. Stadens redare ägde då en handelsflotta på 36 fartyg och 4 ångare, med tillsammans 4 100 läster eller 13 231 registerton. Av dessa gick 26 segelfartyg på 3,787 läster och en ångare på 59 läster i utrikes sjöfart. En namnförteckning på fartygen torde hos äldre Umeå - bor väcka ungdomsminnen från den tid, då Umeå hyllade seglation och sjöfart som aldrig förr eller senare. Skeppens namn var : Hedvig Sofia, P Wikström j:r, Carl von Döbeln, Catarina, Maria Augusta, Olof Glas, Rosa, Bengal, Sandvik, C. V. Almquist, Engelbrekt, Svea, Nordmaling, Magdalena, Robert, Minnet, Carolina, Helena. Barkskeppet Adolf på 624,5 ton. Briggarna bar namnet Framåt, Fanny, Augusta, Solide, och Umeå. Ångfartygen hette Västerbotten, Uman, Norrland, och Holmsund, På inrikes sjöfarten gick Skonerterna Herman och Per Magnus, Galeserna Friheten, Örn, Enigheten, Sofia, Christina, Vikingen, Actio, Norden. Övriga till distriktet hörande fartyg var 24 till antalet och hade en dräktighet av 1, 552 läster. Besättningen å staden tillhörande handelsflotta uppgick till omkring 400 man. Ångfartyget Daniels bärgning från havsbottnen i maj 1868 efter 1 ½ års vila på 9 famnars djup. Lasten bestod av mjöl för den svältande befolkningen, då svår missväxt inträffade vid denna tid.
2 Många strömmade till för att tillvarata den degiga massa, som en gång var prima mjöl. Trots att det luktade gammal ost lång väg, var i alla fall Danielbröd bättre än barkbröd, heter det i en samtida skildring. 1734 berättar Landshövding Gyllengrip exempel på varor som skeppas ut från staden. 1.000 Tr. Salt strömming a 17 D 1.100 st ober. Oxrenskin a 6 D 2.300 st Waijrenskin a 3 D 1.300 st rökta Laxar a 3 ½ D 1.000 st Hierpar a 6. /. 3.775 Lispund Smör a 7 D 750 Torra gieddor a 4 D 4.600 tolfter enkla Sågbräder a 6 D 1.115 dito Sågbalkar a 1½ D 300 Tunnor Tjära a 7 D Skeppsvarven Barkskeppet Oskarsvarv i mitten vid kajen. Topografi från 1870-talet. Kyrkbron har sitt landfäste på Tegs sidan där vi nu ser barkskeppet.
3 Utdrag ur laga skifteskartan 1877-78. Den redovisar fyra varvsplatser ägda av Scharinska firman, handlanden Öhman, Gammvarvet och konsul Glas, Oscarsvarf. ( Från Kulturhistoriska undersökningar Böle och Teg 1983 av Västerbottens muséum. ) De första varven i Umeå låg i själva staden, bl.a. i slänten nedanför kyrkan. Skeppsbyggnad bedrevs även på Ön. År 1781 byggdes i staden sex fartyg från 70 till 130 lästers storlek, och följande år, alltså 1782, stod fjorton större och mindre fartyg under byggnad vid staden och i de närmaste socknarna. Varven flyttades dock av brandsäkerhetsskäl till Tegs - sidan mellan 1792-97. Enligt Hýlpers fanns där fem varv 1795. Under 1850 - talet fanns 4 skeppsvarv på Tegs -sidan Scharins, Oscarsvarv, Glasska och E. O. Öhmans, och under de goda kunjunkturerna på 1850-1870 talet bedrevs här ett intensivt båtbyggeri. I fögderiet fanns 6 skeppsvarv. Under perioden 1870-75 nybyggdes i distriktet 14 skepp 1 brigg och 2 skonerter med en dräktighet av 2,722 läster = 8,783 registerton. År 1876 byggdes barkskeppet Adolf på 624, 5 ton vars ägare var AF, CO och N Scharin, Umeå som efter ca två år av byggtiden på Scharins varvet kunde glida av stapelbädden. Oskarsvarf som byggdes vid varvet med samma namn, kom att bli det största segelfartygsbygget i Umeå uppmätt till 672, 33 ton gled av bädden samma år. Fartygets mått var 165-33, 6-18,6 fot. Redare där var AB. W Glas, som sålde till Sandviks Ångsåg 1885. År 1873 bildades Nordmalings Skeppsvarv som tog över byggandet av fartygen. Mellan 1881-85 byggde man där 5 fartyg på 1 550 registerton. Det var det enda då kvarvarande varvet i bygden.
4 I slutet av 1700 talet byggdes större och mindre segelfartyg i stor omfattning efter hela kusten. Från Kråken i söder till Kinnebäck i Norr byggdes under åren 1765-1895 omkring 700 barkskepp, briggar, skornerter, galeaser och andra fartygstyper. Mellan 1779-1788 byggdes 59 stora skepp i Umeå - området. Export - produkter från 1780-1850 i länet 1780 1788 1792 1850 ------------------------------------------------------- Bräder, tolfter 16 000 7 400 6 900 30 000 Tjära, tunnor 4 500 7 600 4 200 7 500 Smör, kg 55 000 88 500 86 500 Hudar, st 4 400 5 500 2 600 Strömming, tunnor 400 170 800 Exempelvis motsvarar 30 000 tolfter = ca 5 500 stds / och 1 tunna = 146, 6 liter En intressant företeelse var att när man seglade med tom båt exempelvis på återvägen så använde man sig av barlast för att stabilisera båten i hårt väder i form av t ex. sand, sten och jord som då lossades i hamnarna, vilket föranledde myndigheterna att beskatta fartygen för detta. Varje fartyg erlade 12 öre per läst i barlastavgift. 1 läst = 12 tunnor = 1, 50 kbm -- 1 läst (tjära) = 13 tunnor = l, 64 kbm 1 läst ( träkol ) = 1, 98 kbm. Utöver detta skulle man betala för de arbetsfolk som medelst skottkärra fraktade barlasten från kajen, där den lossats, till det ställe som behövde fyllas. Exporten För att illustrera omfånget av sjöfarten så anlände under 1891, 1484 fartyg till Umeå om 83 919 ton plus 530 fartyg, som inte kunde gå upp på grund av sitt djupgående. De fick lossa och lasta i Sandvik, Djupvik och Holmsund - cirka 197 000 ton. I och med järnvägens ankomst till staden 1896 blev den sjöfarten övermäktig. År 1910 hade stadens flotta reducerats till 6 ångfartyg 1 pråm och ett litet segelfartyg, totalt 1.120 registerton.
5 Tjärexporten Export av tjära var tidigt en av Umeås främsta exportvaror. Toppåret var 1906 då det utskeppades 33 000 tunnor från lagret Tjärhov som lagret kallades på Tegs sidan i Umeå. Under 1900-talet började ugnstjäran i Hälsingland i stigande omfattning att konkurrera med daltjäran, men ända fram till 1920 - talet lyckades Umeå väl hävda sin ställning. Ett intressant försök att transportera tjärtunnor utefter älven gjordes 1839 då ca: 200 tunnor på prov flottades genom forsarna mellan Ytterrödå o Brattby med gott resultat som följd. De fortsatte också de två följande åren, men huvuddelen transporterades på landsvägen. Under 1840 - talet planerades rensningar i Vindel - älven kombinerad med vägbyggen förbi de ofarbara forsarna. Dessa arbeten kom till stånd under 1850 - talet. Därmed hade man fått en transportled för tjära som fungerade utan att alltför stora risker behövde tas vid flottningen. Flottningen av tjärtunnor var naturligtvis äventyrliga företag i den mån man passerade starkare strömdrag eller forsar. Vid stora forsar måste man ta upp tjärflottarna och transportera förbi dem landvägen. Tunnorna fästes ihop med virke så att en hel flotte kunde innehålla 100-200 tunnor. Från det intensivt tjärproducerande Degerfors socken flottades och kördes tjärtunnorna landvägen till Umeå. Efter rensningar av forsarna närmast Vännäs, kunde man under senare hälften av 1800 - talet i stigande omfattning flotta tjäran till Brattby eller Svallet, där landtransport vidtog till Umeå. Järnvägen medförde att transporterna förenklades. Den stora avsändningsorten för tjära blev nu Vindeln med 5-6000 tunnor årligen. Tvärålund med upptagningsområde omkring Umeälven svarade för 1-3000 tunnor. Dessutom ökade produktionen inom områden, vars transportproblem löstes tack vare järnvägen. Från Åsträsk, Bastuträsk och Myrheden avsändes årligen omkring tusentalet tunnor, från Ekträsk och Jörn det dubbla. Kombinationen flottning och landtransport av tjära till utskeppningshamnarna upphörde i och med järnvägens tillkomst i början av 1890- talet.