Vad är anstiftan? Juridiska institutionen Höstterminen Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng. Psykisk påverkan vid brott och straffansvar

Juridiska institutionen Höstterminen 2012 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Vad är anstiftan? Psykisk påverkan vid brott och straffansvar Författare: Anna Thorssin Handledare: Professor Claes Lernestedt

Förkortningar A.a. Anfört arbete A.bet. Anfört betänkande BrB Brottsbalken (1962:700) f. Följande sida HD Högsta domstolen HovR Hovrätten kap. Kapitel men. Mening NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II p. Punkt Prop. Proposition RH Rättsfall från hovrätterna s. Sida SL Strafflagen (1864) SOU Statens offentliga utredningar st. Stycke TR Tingsrätten 2

Innehållsförteckning 1 Inledning 6 1.1 Bakgrund 6 1.2 Syfte och frågeställning 8 1.3 Avgränsning 8 1.4 Metod och material 8 1.5 Disposition 9 2 Historisk utveckling av svensk medverkanslära 10 2.1 Allmän historik om medverkansläran 10 2.2 Borttagande av det accessoriska kravet Förändring av betydelse inom medverkansläran 10 2.3 Brottsbalkens ikraftträdande och dess påverkan på specialstraffrättens medverkansregler 12 2.4 Gärningsmannaskapet Då och idag 12 3 Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 brottsbalken 14 3.1 Allmänt om 23 kap. 4 brottsbalken 14 3.2 Främjande av huvudgärning 15 3.2.1 Främjande vid psykisk och fysisk medhjälp 16 3.2.2 Främjandets nedre gräns i praxis 17 4 Anstiftan 18 4.1 Allmänt om anstiftan 18 4.2 Objektiva omständigheter 18 4.2.1 Betydelsen av ordet förmå 18 3

4.2.2 Framkallande, förstärkande och vidmakthållande av tanke att begå viss gärning 20 4.2.3 Psykisk påverkan genom handling 21 4.2.4 Psykisk påverkan genom underlåtenhet 22 4.2.5 En tillräckligt individualiserad huvudgärning 24 4.2.6 Gärningens svårhetsgrad, specialsubjekt och överskjutande uppsåt 25 4.3 Förmå i förhållande till främja 26 4.4 Subjektiva omständigheter 28 4.4.1 Bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last 28 4.4.2 Huvudgärningens påverkan på anstiftaren 28 4.4.3 Aberratio ictus Avvikelser från anstiftarens uppsåt 29 4.5 Anstiftansbrottet och flera gärningsmän 32 4.6 Anstiftan och olika former av gärningsmannaskap 33 4.7 Stämpling 35 4.8 Försök 35 5 Anstiftansfigurens tillämpning i praxis 36 5.1 Allmänt om anstiftansfiguren i praxis 36 5.2 Knutby-målet, Svea Hovrätt mål B 6665-04 och Uppsala tingsrätt mål B 73-04 37 5.2.1 Omständigheter i Knutby-målet 37 5.2.2 Omständigheter av objektiv betydelse i Knutby-målet 37 5.2.3 Omständigheter av subjektiv betydelse i Knutby-målet 39 5.2.4 Anstiftan eller gärningsmannaskap i Knutby-målet? 39 5.3 Stureby-målet, Svea Hovrätt mål B 8874-09 och Södertörns tingsrätt mål B 7225-09 41 5.3.1 Omständigheter i Stureby-målet 41 5.3.2 Omständigheter av objektiv betydelse i Stureby-målet 41 5.3.3 Omständigheter av subjektiv betydelse i Stureby-målet 43 5.4 Likheter och skillnader i Knutby-målet och Stureby-målet 43 5.5 Hånger-målet, Göta hovrätt mål B 2164-10 och Jönköpings tingsrätt mål B 1852-10 45 4

5.5.1 Omständigheter i Hånger-målet 45 5.5.2 Omständigheter av objektiv betydelse i Hånger-målet 45 5.5.3 Omständigheter av subjektiv betydelse i Hånger-målet 47 5.6 Hånger-målet i förhållande till Knutby- och Stureby-målet 48 6 Vad är anstiftan? Ett par fiktiva situationer 49 6.1 När gärningsmannen bestämt sig för att begå brott och annan uppmuntrar och ger råd om specifikt objekt 49 6.2 När gärningsmannen bestämt sig för att begå brott, och bestämt sig för vilket objekt, men annan ger råd om hur gärningsmannen ska gå tillväga 51 6.3 När förslag på tillvägagångssätt för specifikt brott får gärningsmannen att begå brottet 52 7 Tillämpning av anstiftansfiguren 54 7.1 Problem med anstiftansfiguren 54 7.2 Möjligheter med anstiftansfiguren 55 7.3 De lege lata 56 7.4 De lege ferenda 57 8 Sammanfattning och avslutande reflektioner 58 9 Käll- och litteraturförteckning 61 5

1 Inledning 1.1 Bakgrund Inte sällan är det flera gärningsmän inblandade i samband med att ett brott begås. Är det flera personer som deltagit i brottet så tillämpas medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 brottsbalken (BrB). Medverkansbestämmelsen reglerar gärningsman, anstiftare och medhjälpare. De medverkande kan ha deltagit på olika sätt och i olika stor utsträckning. I samband med min uppsatspraktik på Åklagarkammaren i Uppsala fick jag en inblick i arbetet med 23 kap. 4 BrB. Jag noterade att medverkansbestämmelsen ofta används. Ett allmänt intryck är dock att anstiftan tillämpas mer sällan än gärningsmannaskap och medhjälp. Bestämmelsen i 23 kap 4 BrB inleds med att Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Av stadgandets andra stycke framgår att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Anstiftan förutsätter att någon har förmått annan till utförandet av brottet, men mer ledning än så ger inte lagtexten. Anstiftaren kan många gånger vara den styrande vid ett brott, och den kan därför anses som lika straffvärd som gärningsmannen eller kanske till och med mer straffvärd. Den latinska termen för anstiftan är auctor intellectualis. Termen ger en bild av en bestämmelse där anstiftaren är hjärnan bakom brottet. Den härskande uppfattningen är kanske även så. Anstiftaren är i detta fall den person som hos annan väckt tanken om att begå brottslig gärning och sedan på ett målmedvetet sätt agerat så att personen även genomfört denna. Detta behöver inte utesluta att anstiftan kan föreligga även i andra fall. Anstiftansansvaret var tidigare accessoriskt. Detta innebar att det fanns ett krav på att gärningsmannen kunde dömas för brottet för att ansvar för anstiftan skulle bli aktuellt, men detta krav togs bort år 1949. Anstiftansfiguren gav, trots borttagande av det accessoriska kravet, upphov till problematik gällande dess tillämpning. Vad som ska förstås med ordet förmå är grunden för när anstiftansbestämmelsen kan tillämpas. Likväl är gränserna gentemot andra medverkansroller och bevisfrågor av stor betydelse för om och när ansvar för anstiftan kan vara aktuellt. En annan medverkansroll finner man i principen om utvidgat gärningsmannaskap, vilken innebär att den som är att anse 6

som gärningsman, inte gärningsman i strikt mening, kan dömas som gärningsman om det ter sig naturligt. 1 Ytterligare en medverkansroll som hänför sig till gärningsmannaskap är medgärningsmannaskap. Medgärningsmannaskap kräver inte att en person ensam uppfyller samtliga rekvisit för en viss brottsbestämmelse, om gärningen kan anses ha utförts tillsammans och i samförstånd alternativt gemensamt och i samråd. Det finns genom medgärningsmannaskap och utvidgat gärningsmannaskap möjligheter att döma den som synes ha agerat såsom anstiftare som gärningsman. 2 Gränsen gentemot medhjälp, det vill säga att någon ska ha främjat gärningen med råd eller dåd, kan vara svår att påvisa, om personen har agerat som en anstiftare men det ändå inte kan ställas utom rimligt tvivel att så varit fallet. Anstiftan är en medverkansroll av framförallt psykisk karaktär, genom uppställandet av kravet att annan ska ha förmåtts till utförandet av gärningen. Bevisning rörande psykisk påverkan kan ge upphov till problem. Det ska dels finnas bevisning rörande sådan psykisk påverkan, dels tas hänsyn till den relation som råder mellan de medverkande, exempelvis kärleksrelation eller beroendeställning. Finns en relation mellan de medverkande är det mer troligt att den psykiska påverkan blir starkare än om de inte känt varandra. Nedan presenteras en schematisk uppställning av medverkansrollerna i syfte att få en ökad förståelse av framställningen i uppsatsen och de gränsdragningar som uppkommer mellan anstiftan och andra medverkansroller. Medverkansroll Gärningsmannaskap (i strikt mening) Utvidgat gärningsmannaskap Medgärningsmannaskap Anstiftan Medhjälp (Fysisk eller psykisk) Rekvisit Uppfylla rekvisitet/-n för brottet Att anse som Tillsammans och i samförstånd Förmå Främjat 1 SOU 1996:185 s. 178 f. 2 A. bet. s. 182 7

1.2 Syfte och frågeställning Anstiftan bygger på rekvisitet förmå och gärningen består framförallt av psykiskt agerande. Vad är anstiftan och behöver anstiftaren vara den som är hjärnan bakom brottet? Var finner man gränserna gentemot annan medverkan? Kan vilken psykisk påverkan som helst bedömas som anstiftan? Vad som utgör anstiftan är en fråga som är komplex, och den här uppsatsen syftar till att försöka ge en klarare bild av vad anstiftan är och av anstiftansfiguren i dess helhet. Anstiftansfiguren kommer därför att belysas genom rättspraxis. Fördelar och nackdelar med bestämmelsens utformning kommer också att lyftas fram. 1.3 Avgränsningar Uppsatsen behandlar när en person kan dömas för anstiftan. Stämpling och anstiftan av försök till brott berörs flyktigt i denna uppsats. I stället fokuseras på vad som utgör fullbordat anstiftansbrott. För att utröna vad anstiftan är blir gränsdragningen till medhjälp och gärningsmannaskap av större intresse än brott i ett tidigare stadium. Anstiftan regleras i 23 kap. 4 BrB, vilken är en allmän medverkansbestämmelse i brottsbalken. I paragrafen regleras således även gärningsmannaskap och medhjälp till brott. Dessa medverkansroller kommer endast att behandlas i genomgången av den historiska utvecklingen av medverkansläran samt i de situationer då det kan vara av intresse för gränsdragningar gentemot anstiftan, och då framförallt gärningsmannaskap och psykisk medhjälp. Andra medverkansroller än anstiftan är av intresse då de deltagandes roller är relativt flytande och bedömning sker efter vad som ter sig naturligt. 3 1.4 Metod och material Rättsdogmatisk metod har använts vid författandet av denna uppsats. Uppsatsen bygger således på lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Materialet består av både äldre och nyare förarbeten, doktriner och rättspraxis, då både historisk tillämpning och det rådande rättsläget behandlas. Avseende vissa områden har det varit lättare att hitta olika 3 SOU 1944:69 s. 92 f. 8

åsikter, medan det avseende andra avsnitt varit svårare, då materialet som avser anstiftansfiguren inte är så omfattande. Ledning har sökts i bestämmelsen rörande bedrägeri i 9 kap. 1 BrB. Detta är den bestämmelse i brottsbalken som delar begreppet förmå med anstiftansbestämmelsen i 23 kap. 4 BrB. Materialet har jag sedan använt vid behandlingen av anstiftansfiguren i den mån det är relevant för andra stycket. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en historisk genomgång av medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 BrB. Detta sker i syfte att få en bild av den historiska utvecklingen i svensk rätt rörande tillämpningen av bestämmelsen. Detta är av värde då gränserna mellan de olika medverkansrollerna har varit och fortfarande är relativt flytande i rättstillämpningen. Vidare följer en genomgång av lagrummet med fokus på främjande och den psykiska påverkan vid brott. Därefter ges en djupare genomgång av anstiftansfiguren som den regleras i stadgandets andra stycke. Därpå behandlas begreppet förmå som är huvudrekvisitet för vad som anses utgöra anstiftan. Även subjektiva omständigheter behandlas. Därpå följer ett avsnitt rörande situationer då anstiftarens uppsåt skiljer sig från gärningsmannens faktiska handlande, och frågan hur detta påverkar anstiftarens roll. För att få en förståelse för hur anstiftansfiguren, men även fall av annat psykiskt främjande, tillämpats av domstolarna kommer jag genomgående i uppsatsen att använda mig av rättspraxis för att illustrera exempel. Tre rättsfall behandlas mer ingående i ett eget avsnitt. För att ytterligare försöka klargöra vad som utgör anstiftan behandlar därpå följande avsnitt tre fiktiva situationer och en diskussion huruvida det utgör anstiftan eller inte förs. Vidare diskuteras möjligheter och problem med anstiftansfiguren samt anstiftansfiguren de lege lata och de lege ferenda. Till sist ges en sammanfattning och några avslutande reflektioner rörande anstiftansfiguren i 23 kap. 4 BrB. 9

2 Historisk utveckling av svensk medverkanslära 2.1 Allmän historik om medverkansläran Den svenska strafflagen (SL) från år 1864 innehöll regler mer utvecklade än tidigare avseende ansvar för delaktighet i brott. Utgångspunkten var dock att endast gärningsmannen var straffbar. Den delaktige var straffbar endast om annan begått brott och endast i den mån det särskilt stadgades ansvar. I 1864 års SL reglerades delaktighet i brott i 3 kap. 3 kap. 1 SL stadgade att anstiftare straffades som om denne vore gärningsman och av 2 framgick att vissa omständigheter skulle anses försvårande vid bestämmande av straff för anstiftan. För medhjälp straffades enligt 3 kap. 4 och 5 den som med råd eller dåd uppsåtligen hjälpt till vid brottets utförande. Vidare reglerades stämpling i nämnda kapitels 5 och 6. 4 Gärningsmannaskap och annan medverkan i brott straffades enligt 3 kap. SL lika strängt. Medhjälp bestraffades dock inte lika hårt om sådan inte skett vid brottets tillkomst eller om den inte varit avgörande för brottets tillkomst. Motiveringen till bestämmelsen var att det inte ansågs önskvärt att endast se till indelningen i kategorierna gärningsman, anstiftare och medhjälpare. Gränserna hölls därför relativt flytande mellan medverkansfigurerna. 5 2.2 Borttagande av det accessoriska kravet Förändring av betydelse inom medverkansläran Den svenska medverkansläran utgår sedan 1948 års strafflagsrevision från att samtliga medverkande självständigt ansvarar för sin delaktighet i brott. Regeln återfanns då i 3 kap. 4 SL. Frångåendet från det accessoriska kravet innebar en betydande förändring i den svenska medverkansläran. Det accessoriska kravet hade tidigare inneburit att ansvar för övriga medverkande endast utgick om den som utfört gärningen kunde fällas för brott. Förelåg någon objektiv ansvarsfrihetsgrund, exempelvis nödvärn, eller någon 4 SOU 1944:69 s. 88 f. 5 A. bet. s. 88 f. 10

subjektiv, exempelvis bristande uppsåt, så kunde ansvar heller inte utkrävas från anstiftare eller medhjälpare. 6 Tankar på en ändring i kravet på accessoritet i förhållande till huvudbrottet lyftes fram redan i 1923 års förslag till en ny strafflag, men en lagändring kom till stånd först år 1948. Av 1923 års förslag framgick att strafflagskommissionen ville behålla en tydlig åtskillnad mellan gärningsmän och andra medverkande. 7 I de nordiska grannländerna Norge och Danmark var regleringen delvis annorlunda. Den norska strafflagen från år 1902 stadgade att i princip samtliga medverkande var att betrakta som gärningsmän. Straffbestämmelserna för de särskilda brotten var även tillämpliga på andra medverkande än gärningsmannen, och något krav på accessoritet fanns således inte. En sådan reglering är intressant då Sverige och Norge vid den tidpunkten fortfarande var en union, men medverkansbestämmelserna skiljde sig ändå avsevärt åt. Även den danska strafflagen från år 1930 kom att likställa gärningsmannaskap med andra former av medverkan. En skillnad i den danska gentemot den norska regleringen var dock att delaktighet reglerades i en allmän bestämmelse. Delaktighet i form av tillskyndan, råd eller dåd omfattades av straffbestämmelsen, en utformning som är lik den som den svenska medverkansregleringen fick vid strafflagsrevisionen år 1948. 8 Vid ungefär samma tidpunkt kom i Sverige även förslag om att straffbeläggande av försök av anstiftan, men en sådan bestämmelse avvisades och det lagstiftades inte om detta förrän senare. Att vid denna tidpunkt försök till anstiftan inte straffbelades motiverades bland annat med de betydande svårigheter avseende utredningen mellan den tilltänkte gärningsmannen och personen som begått försök av anstiftan. 9 I syfte att undvika de orimliga resultat som det accessoriska kravet kunde medföra, att annan medverkande än gärningsmannen inte kunde ställas till ansvar om inte även gärningsmannen gjorde det, växte det så kallade medelbara gärningsmannaskapet fram i doktrin och praxis. Det medelbara gärningsmannaskapet och konverterat gärningsmannaskap behandlas nedan i avsnitt 2.4. 6 SOU 1996:185 s. 178 7 SOU 1923:9 s, 212 f. 8 SOU 1944:69 s. 89 9 Prop. 1942:4 s. 57 11

2.3 Brottsbalkens ikraftträdande och dess påverkan på specialstraffrättens medverkansregler Med brottsbalkens ikraftträdande skedde vissa förändringar avseende balkens bestämmelse om medverkan, bland annat rörande medverkan inom specialstraffrätten. Förarbetena uttalade att enligt gällande rätt var bestämmelserna om medverkan analogiskt tillämpliga på nämnda område i viss utsträckning, om annat inte var angivet. Medverkansreglerna skulle tillämpas om gärningen var belagd med svårare straff än böter eller disciplinstraff. Sådan tillämpning skulle endast ske om det var särskilt föreskrivet i aktuellt lagrum. Straff för anstiftan och medhjälp kunde då, med stöd av äldre förarbeten, 10 utdömas med analogisk tillämpning av 3 kap. SL. Skulle gärningsmannen inte kunna dömas till högre straff än böter eller disciplinstraff kunde heller ansvar inte inträda för eventuell anstiftare eller medhjälpare. Den reglering som förarbetena diskuterar skulle klargöra vad som gällde avseende anstiftan och medhjälp till specialstraffrättsliga brott. Kunde gärningsmannen dömas till svårare straff än böter eller disciplinstraff och det var särskilt föreskrivet i aktuellt lagrum, så blev medverkansreglerna även tillämpliga på anstiftare eller medhjälpare. 11 Analogin rörande medverkansreglerna inom specialstraffrätten upphörde först år 1994. Motivet var då att värna om legalitetsprincipen. Lagändringen märks i 23 kap. 1 st. 2 men. och 4 st. Enligt 1 st. 2 men. ska stadgandet gälla även straffbelagd gärning utanför brottsbalken om sådan inte avser ett rent bötesbrott. Av 4 st. framgår vidare att paragrafen inte ska tillämpas om annat följer av vad som är föreskrivet i särskilt fall. 12 2.4 Gärningsmannaskap Då och idag Av stor betydelse för medverkansläran är vem som är att bedöma som gärningsman. Gärningsman är för det första den som uppfyller samtliga rekvisit i en brottsbestämmelse. Även annan kan dock vara att bedöma som gärningsman. Före 1948 års lagändring var det medelbara gärningsmannaskapet och det konverterade gärningsmannaskapet av stor betydelse. Medelbart gärningsmannaskap innebär att roller kan omfördelas så att person som handlar som en anstiftare kan bedömas som 10 K. prop. nr 170 till 1952 års riksdag s. 195 f. 11 SOU 1953:14 s. 372 12 NJA II 1994 s. 426 12

gärningsman, om den anstiftade är att beteckna som ett viljelöst alternativt omdömeslöst redskap. Exempel på sådana fall är om den anstiftade är ett barn, en sinnessjuk person eller en person som på annat sätt är förmådd att utföra gärningen under hot eller tvång. Genom det medelbara gärningsmannaskapet kan ansvar inträda för en handling som annars är att bedöma som anstiftan alternativt medhjälp, om den som begått huvudgärningen inte kan straffas. 13 Genom avskaffandet av det accessoriska kravet minskade betydelsen av det medelbara gärningsmannaskapet, och det används idag inte i samma omfattning. Det konverterade gärningsmannaskapet gav, liksom det medelbara gärningsmannaskapet, möjlighet att döma som gärningsman annan än den som utfört den faktiska gärningen. Exempel på en sådan situation var och är om en person med redovisningsansvar ger i uppdrag åt en anställd att göra en disposition, som medför att ansvar för förskingring föreligger. Personen med redovisningsansvar kan då dömas som gärningsman. 14 Den som inte uppfyllde rekvisiten för brottet kunde senare dömas som gärningsman och kan det även idag. Bestämmelsen ger uttryck för ett utvidgat gärningsmannaskap och tankar på ett sådant fanns redan hos Straffrättskommittén då det anfördes att i sådana fall det tedde sig naturligt så skulle person kunna dömas som gärningsman, trots att personen inte deltagit i själva utförandet av brottet. 15 Vem som var att döma som gärningsman var något som lagstiftaren ville överlämna åt rättstillämparen. Sådan reglering och ett borttagande av det accessoriska kravet gav möjlighet att dels döma den som anstiftat annan för anstiftan, oberoende dömd gärningsman eller inte, dels rubricera medverkande som gärningsman, där en sådan bedömning tedde sig naturlig. 16 Medgärningsmannaskap är en modell av gärningsmannaskap som har tillämpats i allt större utsträckning under de senaste årtiondena, varvid skrivningar som tillsammans och i samförstånd och gemensamt och i samråd har blivit vanligare att läsa i domar. Medgärningsmannaskap skiljer sig från det utvidgade gärningsmannaskapet i 23 kap. 4 2 st. BrB, där den som är att anse som gärningsman kan dömas som sådan. Ett minimikrav för medgärningsmannaskap är att gärningen har utförts tillsammans och att de medverkande tillsammans uppfyller brottsbeskrivningen. 17 Högsta domstolen 13 SOU 1996:185 s. 181 14 NJA II 1948 s. 206 15 SOU 1944:69 s. 93 16 NJA II 1948, s. 206 f. 17 SOU 1996:185 s. 182 13

(HD) begränsade tillämpningen av medgärningsmannaskap i NJA 2006 s. 535. Kan det inte klargöras att en person varit på platsen vid utförandet av gärningen, i detta fall vid rånet av värdedepån, kan personen inte dömas som medgärningsman. I detta mål tillämpades heller inte principen om utvidgat gärningsmannaskap enligt 23 kap. 4 2 st. BrB, då det för att någon ska anses som gärningsman ställs krav på att denne har haft en huvudroll vid utförandet av brottet. 18 För att anses som gärningsman uppställs krav att det ska ha skett ett faktiskt deltagande i utförandet av brottet. 19 I NJA 2006 s. 535 var det inte klarlagt att någon av de tilltalade varit på plats vid utförandet av rånet och därför kunde inte medgärningsmannaskap föreligga. Det kunde heller inte konstateras att de tilltalade deltagit på sådant sätt att gärningsmannaskap enligt 23 kap. 4 2 st. BrB, utvidgat gärningsmannaskap, förelåg. Det var dock klarlagt att de medverkat vid förberedelserna och de dömdes därför för medhjälp. 20 Gränserna mellan gärningsman, anstiftare och medhjälpare har redan innan 1948 års strafflagsrevision hållits relativt flytande och så är det även idag, kanske i ännu större utsträckning genom möjligheten att använda medgärningsmannaskap. 3 Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 BrB 3.1 Allmänt om 23 kap. 4 BrB Medverkansansvar regleras som redan nämnts i 23 kap. 4 BrB. Av paragrafens första stycke framgår att ansvar inte endast ska utdömas mot den som genomfört gärningen utan även gentemot den som har främjat en gärning med råd eller dåd. Av styckets andra mening framgår vidare att bestämmelsen avser även medverkansfrågor i lagar utanför brottsbalken om fängelse är föreskrivet för brottet. Andra meningen ger lagstöd åt tillämpning av medverkansreglerna inom specialstraffrätten, vilka före år 1994 tillämpades analogt. I andra stycket föreskrivs att den som inte är att anse som gärningsman ska dömas för anstiftan och annars för medhjälp. Stycket anger därmed att det i första hand ska prövas om rekvisiten för gärningsmannaskap är uppfyllda och annars prövas om anstiftan eller medhjälp föreligger. För anstiftan ska den dömas som förmått annan att 18 Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 478 19 NJA II 1948 s. 206 20 NJA 2006 s. 535 14

begå straffbelagd gärning, och för medhjälp den som på annat sätt främjat gärningen med råd eller dåd. Att förmå och att främja med råd eller dåd är centralt i den här uppsatsen, varför det behandlas mer ingående nedan. De subjektiva omständigheterna regleras i paragrafens tredje stycke. Dess första mening stadgar att varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Det ska således göras en individuell bedömning av varje medverkandes uppsåt alternativt oaktsamhet och detta avgör dels vilket brott som personen ska kunna dömas för, men påverkar även straffvärdebedömningen. I tredje stycket andra meningen framgår vidare att även syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning ska dömas tillsammans med den som medverkat till gärningen. Avslutningsvis återfinns i paragrafens fjärde och sista stycke en bestämmelse om att är något särskilt föreskrivet i annan lag så ska inte vad som är föreskrivet i 23 kap. 4 BrB gälla. Fjärde stycket syftar således, tillsammans med första stycket andra meningen, på bestämmelser inom specialstraffrätten. 3.2 Främjande av huvudgärning Främjande av en huvudgärning är en gemensam förutsättning för medverkansansvar enligt 23 kap. 4 1 st. 1 men. BrB. Främjande av huvudgärning blir mest påtagligt avseende huruvida ansvar för medhjälp föreligger, såväl fysisk som psykisk. Psykiskt främjande är, liksom anstiftan, brott av psykisk beskaffenhet. Främjande är mycket nära angränsande till förmå och det är därför av betydelse att utreda vad som utgör ett främjande. Vad som ska förstås med ordet främja i paragrafen har varit föremål för olika uppfattningar i doktrinen. Meningsskiljaktigheter har avsett huruvida begreppet ska inkludera även handlingar som inte har underlättat utförandet av gärningen utan till och med har försvårat utförandet. Strahl är av uppfattningen att främja ska ha en vid tolkning. Främjandet behöver inte vara till faktisk nytta för gärningsmannen. Det innebär, enligt Strahl, att gärningen ska främjas och den främjas oavsett vad den som bidragit till gärningen gjort så att utfallet blivit som det blev. 21 Hoflund anser att begreppet främja inte ska ha en så vid omfattning som Strahl förespråkar. Kriminalisering av medverkan som gjort en allvarlig gärning mindre allvarlig bör inte 21 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 252 15

fallet. 23 Innebörden av främja fick ett klargörande i NJA 2008 s. 697. Det målet avsåg ske enligt Hoflund. Hoflund menar vidare att begreppet främja bör, i enlighet med det allmänna språkbruket, syfta på att förbättra, underlätta och gynnsamt påverka. Ska det ha en vidare tillämpning bör ordet bytas ut mot något mer passande. 22 Rättstillämpningen har inte uppställt ett så strikt krav på vad begreppet ska omfatta, som Hoflund förespråkar, utan istället valt att tillämpa den vidare tolkning, som även Strahl förespråkar. Valet beror troligtvis på de bevisproblem som annars sannolikt skulle uppkomma. Åklagaren behöver med denna tolkning inte bevisa att medhjälpshandlingen faktiskt har underlättat tillkomsten av gärningen i det enskilda främjande av bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. HD ogillade åtalet med hänvisning till att agerandet inte varit tänkt att underlätta utförandet av gärningen och att gärningarna heller inte hade främjats. 24 En medhjälpshandling måste inte vara en betingelse för själva brottet, men den ska till sin typ, inte nödvändigtvis rent faktiskt, ha underlättat den brottsliga gärningen. 25 3.2.1 Främjande vid psykisk och fysisk medhjälp Främja är som synes ett centralt begrepp för medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 BrB. Ett sådant främjande sker med råd eller dåd. Det förstnämnda syftar på psykisk påverkan och det sistnämnda avser fysisk handling. Psykiskt främjande kan ske genom exempelvis passivitet eller tystnad, men förutsätter att gärningsmannen uppfattar budskapet och det på så sätt stärker denne i sin gärning. Detta är även krav avseende anstiftan och att förmå annan till att begå brottslig gärning. Innehar personen en garantställning, det vill säga en särskild skyldighet att avvärja brott med hänsyn till sin ställning, faller det inte under psykisk medhjälp utan sådant bestraffas i enlighet med vad som är stadgat för oäkta underlåtenhetsbrott. 26 Den andra formen av främjande, och en vanligare sådan, är fysiskt främjande. Fysisk medhjälp kan ske aktivt eller genom underlåtenhet, exempelvis genom att någon underlåter att låsa en dörr som man annars har ansvar för att låsa vid en viss tidpunkt. 22 Hoflund, Medverkan till brott, s. 63 23 SOU 1944:69 s. 91 24 NJA 2008 s. 697 25 Holmqvist m.fl., Brottsbalken; en kommentar, del 2 (13-24 kap.), om brotten mot allmänheten och staten m.m., 23:52 26 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, s. 136 f. 16

3.2.2 Främjandets nedre gräns i praxis Exempel som rör en nedre gräns för vad som kan bedömas som främjande finns i NJA 1963 s. 574 och RH 2005:56. Målen är av betydelse för vad som i praktiken är att bedöma som psykisk medhjälp. Frågan i NJA 1963 s. 574 var huruvida en man som hållit en rock åt sin vän medan denne misshandlade och rånade en annan man hade begått en brottslig gärning. Med vid händelsen var även ytterligare en vän, vilken dömdes för medhjälp till rån medan rockens ägare dömdes för rån. HD ansåg att det faktum att mannen höll rocken åt sin vän utgjorde ett främjande men att det skulle bedömas som medverkan i mindre mån. På grund av att hans uppsåt inte ansågs omfatta rånet dömdes han för medhjälp till misshandel. Målet visar att vad som anses utgöra främjande bedöms vidsträckt. Hade gärningsmannen inte varit vän med den som höll rocken är det tveksamt om utgången i målet hade blivit densamma. 27 Att relationen mellan de medverkande påverkat bedömningen tyder mycket på, så även i målet RH 2005:56. I RH 2005:56 behandlades frågan huruvida att filma en vän som har sönder fönsterrutor kan vara medhjälp till skadegörelse. I tingsrätten dömdes de båda ungdomarna för skadegörelse då rätten fann det styrkt, att det varit deras gemensamma plan och det ansågs styrkt, att de genomfört gärningarna i samråd med varandra och att det rörde sig om medgärningsmannaskap. Hovrätten konstaterade dock att den ene pojken varken deltagit eller främjat gärningen i något moment, så denne skulle inte vara att bedöma som gärningsman. Vidare ansåg hovrätten det vara av särskild betydelse vid ett främjande om personen deltagit i planeringen, och det ansågs inte ynglingen ha gjort. Det konstaterades dock att det kan vara naturligt att betrakta person som närvarar som medhjälpare. Denna kan då psykiskt ha inflytande över annan medverkande. Pojken dömdes för medhjälp till skadegörelse sedan domstolen konstaterat att denne medvetet styrkt den andre i dennes uppsåt genom att filma gärningarna och således övat psykiskt inflytande över denne. Enligt domen kan att filma en gärning utgöra psykisk medhjälp. Tingsrätten fann att medverkansrollen var att bedöma som medgärningsmannaskap, men enligt hovrätten var det att betrakta som psykisk medhjälp. Att de medverkandes roller är flytande 28 och att en medverkandes roll ska bedömas efter rådande situation visar denna dom. Huruvida det faktum att ungdomarna var vänner spelade någon roll kan spekuleras 27 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, s. 134 28 SOU 1944:69 s. 93 17

kring. Det är mycket troligt att hovrätten beaktat att det var en vän som filmade och att detta i sig var något som talade för att psykisk medhjälp förelåg. Föreligger en relation mellan de två bör det vara lättare att stärka gärningsmannen i sitt uppsåt. Nämnda domar visar på dels vad som faktiskt kan utgöra psykisk medhjälp, dels på vikten av relationen mellan de medverkande. Tidigare nämnda NJA 2008 s. 697 29 visar dock på en viss uppstramning. Främjandet ska till sin typ ska ha varit kapabel att underlätta gärningen, även om den rent faktiskt inte behöver ha gjort det i det konkreta fallet. En gärning som inte har någon betydelse för huvudgärningen, vare sig psykisk eller fysisk, utgör inte ett främjande och ansvar ska i sådana fall inte utdömas. 30 4 Anstiftan 4.1 Allmänt om anstiftan För anstiftan döms den som inte är att anse som gärningsman, om denne har förmått annan till utförandet av brottet. Dessa objektiva omständigheter framgår av 23 kap. 4 2 st. BrB. Vidare regleras de subjektiva omständigheterna i paragrafens tredje stycke, av vilket framgår att varje medverkande ska bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger den till last. Straffskalan för anstiftare är densamma som för gärningsman och medhjälpare. 4.2 Objektiva omständigheter 4.2.1 Betydelsen av ordet förmå För anstiftan krävs att annan har förmåtts att utföra den brottsliga gärningen. Det är således begreppet förmå som är kärnan i anstiftansbrottet. Vad som åsyftas med begreppet är inte helt entydigt. Vägledning har därför sökts i den allmänna bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 BrB, där förmå är det grundläggande rekvisitet. För ansvar enligt nämnda bestämmelse krävs att annan har förmåtts till handling eller underlåtenhet. Tidigare reglerades bedrägeri i 22 kap. 1 SL, och begreppets innebörd utifrån bedrägeribestämmelsen har bland annat behandlats i straffrättskommitténs 29 Se avsnitt 3.3 30 NJA 1984 s. 922 18

förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott från år 1940. 31 Att det var begreppet förmå som skulle användas framförde departementschefen, efter det att straffrättskommittén först använt sig av ordet bestämma, då förmå ansågs signalera en starkare betydelse. Ordvalet skulle dock inte avse någon saklig ändring. 32 Att lagstiftaren har valt att använda förmå istället för bestämma tyder dock på att förmå ska signalera något starkare än vad ordet bestämmer gör. Enligt brottsbalkskommentaren till 9 kap. 1 BrB innebär förmå att hos annan person framkalla, förstärka eller vidmakthålla en tanke vilken sedan är avgörande för att en viss handling genomförs. 33 Även i brottsbalkskommentaren till 23 kap. 4 BrB anförs att förmå annan till brottslig gärning kan ske på dessa tre sätt; framkalla, förstärka eller vidmakthålla. 34 Tanken som har framkallats, förstärkts eller vidmakthållits ska vidare vara kausal i förhållande till den disposition som ska göras, enligt den allmänna bestämmelsen om bedrägeri. Vid anstiftansbrott ska kausaliteten finnas i förhållande till det brott som gärningsmannen begår. I ordet förmå finns ett krav på psykisk kausalitet. Den psykiska kausaliteten är fundamental ur legalitetssynpunkt, då det ska visas att gärningen kommit till stånd genom just framkallande, förstärkande eller vidmakthållande, 35 krav som även bör gälla för anstiftansfiguren. Brottsbalkskommentaren talar om en disposition vid bedrägeri men en disposition bör, avseende bestämmelsen om anstiftan i 23 kap. 4 BrB, även kunna syfta på utförandet, själva gärningen, vilket är det ord som används avseende anstiftan i 23 kap. 4 BrB. Bestämmelsens utformning, att man förmått annan till utförandet, bör kunna ge stöd för att sådan disposition, som det talas om i bedrägeribestämmelsen, även avser utförandet av gärningen enligt medverkansbestämmelsen. Jareborgs beskrivning av begreppet talar vidare för att disposition kan användas som synonym till utförande av gärningen avseende betydelsen av förmå. Den vilseleddes disposition innefattar både handling och underlåtenhet av alla slag. Dispositionen kan vara en rättshandling men den behöver inte vara det. 36 Med stöd av att ordet disposition har en bred betydelse i 31 SOU 1940:20 s. 129 32 NJA II 1942 s. 393 33 Holmqvist m.fl., Brottsbalken; en kommentar, del 1 (1-12 kap.), om brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 9:14 34 Holmqvist m.fl., Brottsbalken; en kommentar, del 2 (13-24 kap.), om brotten mot allmänheten och staten m.m., 23:52 35 Holmqvist m.fl., Brottsbalken; en kommentar, del 1 (1-12 kap.), om brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 9:14 36 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 206 19

ämnet, så kommer jag i fortsättningen att använda mig av ordet utförande eller gärning, då detta överensstämmer bättre med anstiftansbestämmelsen. Förmå innefattar i förklaringen till den allmänna bestämmelsen om bedrägeri krav på att den som begår gärningen ska begå antingen en avsiktlig handling eller underlåta att göra något. Det finns inget krav på att något motstånd hos den som begår gärningen ska övervinnas, men den förmående ska ha motiverats till utförandet av gärningen. Gärningsmannens utförande ska vara avsiktligt, men detta innebär inte att samtliga konsekvenser behöver vara förutsedda. Vissa avsteg från ett krav på avsiktlighet kan göras. Så har bedömts vara fallet när det som ter sig som en underlåtenhet istället blir att bedöma som en positiv handling om det finns en upplysningsplikt. 37 Närmast behandlas framkallande, förstärkande och vidmakthållande av psykisk påverkan genom både handling och underlåtenhet. 4.2.2 Framkallande, förstärkande och vidmakthållande av tanke att begå viss gärning När ordet förmå behandlas utifrån bestämmelsen om bedrägeri förutsätter det att en villfarelse har framkallats, förstärkts eller vidmakthållits av den som har förmått annan till dispositionen. Framkallande är att anse som huvudtypen av förmå. Framkallande kan ske antingen genom handling eller underlåtenhet. Den vanligaste formen av framkallande är att personen som förmår, A, direkt påverkar annan, B, som senare utför gärningen. Utförandet av gärningen ska vara en direkt följd av framkallandet från A:s sida. Ett framkallande kräver att den som utför en viss handling inte haft sådana tankar tidigare. Skulle personen redan tro på vad som framkallats kan det dock fortfarande göras gällande att personen blivit förmådd till en viss handling. Det förutsätter då att det föreligger ett förstärkande eller vidmakthållande från den eventuelle anstiftarens sida. 38 Förstärkande kan föreligga om personen som sedan genomför gärningen, B, visserligen har tankar på att genomföra en viss handling men inte anser sig ha tillräckliga skäl alternativt att handlingen inte är så preciserad. A kan i sådana fall stärka B genom att ytterligare vilseleda denne genom att ge tillräckliga skäl, alternativt precisera gärningen så att tillräckliga skäl uppkommer på det sättet. Ett förstärkande handlar således om att ge tillräckliga skäl att genomföra gärningen, och att ha givit 37 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 189 f. 38 A.a. s. 190 f. 20

sådana skäl ska, enligt Jareborg, vara tillräckligt för anstiftansansvar. 39 Ett förstärkande kan exempelvis ske genom att gärningen individualiseras. Det kan inträffa att personen som känner för att begå viss gärning, B, plötsligt inte känner lika starka skäl för ett visst utförande. Annan, A, kan då förmå B till att även fortsättningsvis ha starka skäl till att utföra en viss handling. Det A då gör är att vidmakthålla B i dessa brottsliga tankar. Jareborg anför att ett förhindrande av att komma ur sådana tankar också betraktas som ett vilseledande. Det avgörande är att A orsakar att B befinner sig i en tanke som denna, utan A, skulle ha kommit ur. Avslutningsvis kan sägas att det är svårt att avgöra om det har förelegat ett förstärkande såväl som ett vidmakthållande. Vid förstärkande ska det bevisas att sådant är orsaken till handlingen och vid vidmakthållande ska visas att B skulle ha kommit ur villfarelsen om personen A inte gjort något alls, samt att det föreligger kausalitet mellan A:s och B:s gärning. 40 4.2.3 Psykisk påverkan genom handling Psykisk påverkan genom handling kan ske både direkt och indirekt, och skillnaderna dem emellan kan vara ytterst liten. Den förstnämnda situationen innebär att en person, A, gör något som får annan, B, att tro att detta är sant. Det räcker således med tillräckliga skäl för att B ska tro något. B blir vilseledd så fort denne litar på vad den andre säger. Detta överensstämmer med vad som i föregående avsnitt berörts avseende att framkalla något. Det bör skiljas på avsedd, uppfattad och verklig betydelse av vad som sägs. A kan exempelvis tala sanning men ändå vilseleda B, om det är så att denne missförstår. Exempel är metaforer och skämt. Vilseledande gestaltar sig vanligast genom att någon antyder något, det vill säga att luras utan att ljuga. Påverkan kan även ske genom manipulerande av verkligheten, exempelvis falska uppgifter. 41 Psykisk påverkan genom handling kan även ske indirekt. Vid indirekt psykisk påverkan genom handling påverkas B av det som blir en följd av A:s handlingssätt. Den senare behöver inte för att påverka den andre vara i kontakt med denne. A kan exempelvis ändra omständigheter så att felaktiga slutsatser dras av B. Ett exempel är att A ändrar mätarställningen på en bil. B drar då en oriktig slutsats och blir vilseledd. Vilseledande kan likväl vara att undanhålla information, så att B:s handling påverkas. 39 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 197 40 A.a. s. 198 41 A.a. s. 191 f. 21

Det fundamentala är att vad A har gjort har motiverat B samt att A:s handling ska vara medveten. Motiverandet bör då innefatta att tillräckliga skäl har givits, något som enligt Jareborg är centralt för att det ska vara att anse som att förmå annan. Vad som är problematiskt med indirekt psykisk påverkan genom handling är frågan huruvida sådan påverkan faktiskt är att förmå annan till viss handling. Att det fundamentala är att A:s handling har styrkt B i sin handling samt att gärningen ska vara medveten har dock ansetts begränsa kriminaliseringen tillräckligt. 42 4.2.4 Psykisk påverkan genom underlåtenhet Betydelsen av förmå beskrivs mest utförligt i 9 kap. 1 BrB, rörande bedrägeri. Till bestämmelsen hänvisar även doktrin 43 i syfte att få ökad förståelse för begreppet. Av brottsbalkskommentaren framgår att anstiftan kan ske på tre sätt: genom framkallande, förstärkande och vidmakthållande av tanke att begå brottslig gärning. 44 Vid samtliga tre sätt kan psykisk påverkan ske genom underlåtenhet. Påverkan genom underlåtenhet kan, liksom vid handling, ske både direkt och indirekt. Jareborg anför att en situation där någon inte gör något kan vara lika motiverande för den andre att utföra en specifik handling som en handling. 45 Ett exempel på det är att vara tyst vid en fråga. Tystnad kan exempelvis uppfattas som ett jakande. Sedvana och relationen mellan parterna blir av stor betydelse när det ska fastställas vilka slutsatser som kan dras av den enes tystnad. Sedvana och parternas relation är även av betydelse vid bedömning av de medverkandes roller, vilket även de ovan behandlade rättsfallen NJA 1963 s. 574 och RH 2005:56 har påvisat. 46 En underlåtenhet kan vara lika motiverande som en positiv handling. Trots att det inte framgår om underlåtenhet kan föreligga vid samtliga tre sätt att förmå annan; framkallande, förstärkande och vidmakthållande, så ställs betydande krav på vad för slags underlåtenhet som är straffvärd. Detta påverkar även i vilken omfattning ansvar på grund av psykisk påverkan genom underlåtenhet står i förhållande till anstiftansbestämmelsen. Det finns krav i fråga om när en underlåtenhet kan medföra ansvar som direkt psykisk påverkan. Det ska avse en verklig underlåtenhet där annan, B, kan förvänta sig 42 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten s. 196 f. 43 Se bland annat Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 409 och Holmqvist m.fl., Brottsbalken: en kommentar, del 2 (13-24 kap.), om brotten mot allmänheten och staten m.m., 23:52 m.fl. 23:52 44 Holmqvist m.fl., Brottsbalken; en kommentar, del 2 (13-24 kap.), om brotten mot allmänheten och staten m.m., 23:52 45 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 195 46 För redogörelse av NJA 1963 s. 574 och RH 2005:56 hänvisas till avsnitt 3.5 22

att den som förmår genom underlåtenheten, A, ska göra något. 47 HD har dock ställt högre krav än så och menar att alldeles speciella förhållanden ska förekomma. 48 I NJA 1978 s. 398 stadgades att det krävs alldeles speciella skäl för att straffansvar på grund av underlåtenhet ska inträda. HD gav som exempel brytandet mot ett speciellt system angående tidsredovisning på arbetsplatsen angående. Målet avsåg tid då den anställde inte arbetat men agerat så att arbetsgivaren uppfattat det så. I NJA 1981 s. 787 underströk HD återigen vikten av att alldeles speciella förhållanden ska föreligga. Först då blir det lika straffvärt med underlåtenhet som med en handling av positiv karaktär. Av rättspraxis och doktrin framgår att det för straffansvar på grund av underlåtenhet krävs alldeles speciella omständigheter. Vad som ovan framförts om ansvar på grund av underlåtenhet bör även kunna tillämpas vid anstiftan. Förstärkande och vidmakthållande bör vara tillämplig vid underlåtenhet och då genom direkt psykisk påverkan. Tystnad genom att inte svara på en fråga är exempel på hur underlåtenhet från eventuell anstiftare kan få annan att begå en brottslig gärning. Tystnaden kan förstärka alternativt vidmakthålla tanke eller plan om att begå brott. Tystnad i förhållande till vad som är brukligt beteende och rollfördelning mellan parterna blir då av stor betydelse, eftersom det ska råda alldeles speciella förhållanden för ansvar på grund av underlåtenhet. 49 Det bör dock vara straffrättsligt svårt att etablera en sådan situation, med hänvisning till de höga krav som HD ställer på vad som ska anses vara straffvärd underlåtenhet. Det bör även vara svårt ur processrättsligt hänseende att frambringa tillräcklig bevisning för straffvärd underlåtenhet genom direkt psykisk påverkan vid anstiftan. Garantställning påverkar inte frågan om förmående genom underlåtenhet, så länge underlåtenheten i sig är motiverande för handlingen. Garantläran får betydelse vid indirekt psykisk påverkan. Indirekt psykisk påverkan är aktuell om den som förmår annan inte hindrar att en viss följd äger rum, och då indirekt inte hindrar annan att bli vilseledd. Har personen som är den som anses förmå annan, A, satt igång en sådan kausalkedja, och då underlåter att agera, och annan blir vilseledd kan ansvar inträda. Detta gäller även i sådana fall där A är garant gentemot den andre. 50 Detta bör även gälla vid anstiftan. Det bör exempelvis kunna ske genom att anstiftaren framkallar en sådan kausalkedja med syftet att förmå annan till att begå brott. 47 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 195 48 NJA 1978 s. 398 49 NJA 1978 s. 398 och NJA 1981 s. 787 50 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 196 f. 23

Framkalla, förstärka och vidmakthålla bör samtliga vara tillämpliga genom underlåtenhet i förhållande till anstiftan, antingen som direkt eller indirekt psykisk påverkan. HD:s praxis visar på de höga krav som finns på underlåtenheten för att den ska vara att bedöma som straffvärd. I fall som avser anstiftan kan dock underlåtenhet tillsammans med övrigt agerande processrättsligt stärka att anstiftan föreligger, då det annars ofta uppkommer problem ur bevishänseende. 4.2.5 En tillräckligt individualiserad gärning Förmå omnämns speciellt i 23 kap. 4 BrB, men det finns ytterligare omständigheter som är av objektiv betydelse för anstiftansansvar, bland annat kravet på att ett brott objektivt ska ha kommit till stånd. Kravet på att en brottslig gärning ska föreligga behöver här inte utvecklas närmare, men det ska även röra sig om en tillräckligt individualiserad gärning, och detta krav kommer här närmare att behandlas. Vad som utgör en tillräckligt individualiserad gärning är av betydelse vid anstiftansbrottet, då det måste finnas ett psykiskt kausalsamband mellan anstiftaren, gärningsmannen och huvudgärningen som den senare utför. I rättspraxis och doktrin framgår att anstiftaren inte behöver ha någon närmare insikt i hur brottet ska utföras och avseende vissa brott, exempelvis rån, behöver anstiftaren inte heller veta mot vem brottet begås. Strahl ger exempel på att en uppmaning till annan att råna någon som kommer gående på en viss gata är tillräckligt för att anstiftan till rån ska föreligga. 51 Ordvalet uppmaning av Strahl är intressant, då en uppmaning kan vara tillräckligt för att anstiftan ska föreligga. Det bör dock vara tveksamt om en uppmaning direkt bör utgöra anstiftan även om den anstiftade agerar efter den. Är uppmaningen ett tillräckligt skäl för handlingen kan det föreligga ansvar för anstiftan. 52 Faktorer såsom relation mellan de medverkande, situation och tonläge och liknande bör också ha betydelse. Äldre praxis ger viss ledning avseende vad som är att anse som en tillräckligt individualiserad gärning. Huruvida det kunde dömas för delaktighet i ett brott som avsåg försäljning av en gummisond var frågan i NJA 1942 s. 15. Köparen skulle använda den för att bedriva fosterfördrivning på en för kassörskan okänd kvinna, och frågan var då om kassörskans handling var tillräckligt individualiserad. HD anförde att kassörskan förstod att gummisonden skulle användas till en planerad fosterfördrivning, vilket var brottsligt, och att det då inte var av vikt att kassörskan inte visste gentemot 51 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 259 52 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 197 24

vem den skulle användas. Dissidenten i målet frikände kassörskan med motiveringen att hon inte hade vetskap om att den skulle användas till en redan planerad fosterfördrivning. Skulle kassörskan förstå att sådana planer fanns så skulle det, enligt dissidenten, kunna anses tillräckligt individualiserat. 53 Målet avsåg medverkan i form av medhjälp, och visar att det inte är något krav att anstiftaren vet vem offret eller målet är. Det bör dock ändå betonas att det i vissa fall kan krävas att även offret eller målet är någorlunda preciserat. Har A exempelvis anstiftat om denne uppmanar annan att begå inbrott? Att uppmana annan, anser jag, behöver inte nödvändigtvis innebära att man förmår annan. En uppmaning behöver inte innebära att den andre får tillräckliga skäl för att begå en viss gärning. 54 Väljer A istället ut ett specifikt hus och uppmanar annan att begå inbott där, kan det innebära viss skillnad, eller så kanske det inte heller där är tillräckligt för att A ska ha förmått annan. Faktorer som exempelvis relation mellan medverkande och tonläge måste dock alltid vägas in, och bör kunna få stor betydelse för frågan huruvida någon gjort sig skyldig till anstiftan. 4.2.6 Gärningens svårhetsgrad, specialsubjekt och överskjutande uppsåt Ytterligare omständigheter av objektiv betydelse är gärningens svårhetsgrad, egenskapen av specialsubjekt och överskjutande uppsåt. Dessa objektiva omständigheter kommer kortfattat att beskrivas här. 55 Huvudgärningens svårhetsgrad är något som påverkar ansvaret för samtliga medverkande, då det är en faktor som hör till de objektiva rekvisiten av huvudgärningen. Täcker uppsåtet huvudgärningen och denna är att bedöma som grov, kommer medhjälparen att åtalas in för medhjälp till grovt brott, oavsett om dennes faktiska medverkan endast motsvarar normalgraden. 56 Den som inte själv är specialsubjekt kan dömas för medverkan, om brottet förutsätter sådan. Exempelvis kan person dömas för medverkan till gäldenärs brottsliga gärning. 57 Det överskjutande uppsåtet är en faktor av objektiv betydelse och det hör därför till den straffbelagda gärningen. 58 53 NJA 1942 s. 15 54 Jareborg, Brotten andra häftet Förmögenhetsbrotten, s. 197 55 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 260 56 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, s. 142 57 Asp, Ulväng och Jarebirg, Kriminalrättens grunder, s. 473 58 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 34 25