MSB-51.1 1 (8) Fördjupning Tchad Det territorium som skulle komma att bli republiken Tchad erövrades av det koloniala Frankrike 1900. I förhållande till andra franska kolonier sågs Tchad inte som ett speciellt viktigt område, utan utnyttjades framförallt för framställning av bomull och som en plats från vilken billig arbetskraft kunde hämtas. Följden blev att det franska styret av Tchad blev osedvanligt svagt, och att enbart den södra delen av landet styrdes effektivt. Det var även denna del som skulle komma att bli Tchads maktcentrum efter självständigheten. Trots det svaga styret av Tchad har det franska inflytandet varit mycket starkt. Folkgrupper och religioner Tchad är övervägande muslimskt, då över 50 procent av befolkningen är muslimer. Ungefär 35 procent av befolkningen består av olika kristna grupper (främst katoliker och protestanter), och en minoritet bekänner sig till traditionella afrikanska religioner (animister). Historiskt sett har motsättningar huvudsakligen funnits mellan den muslimska norra delen och den kristna och animistiska södern. Motsättningarna förstärktes av det franska styret, då fokus låg på den södra delens utveckling. Även om motsättningarna i den nuvarande konflikten, och en del avslutade konflikter, inte är norr mot söder, finns emellertid även de motsättningarna kvar och utnyttjas ofta av politiker och rebeller. Till viss del följer dock Tchads skiljelinjer det mönster som kan urskiljas i Sudan, där den arabiska och muslimska norra delen av landet befunnit sig i konflikt med den afrikanska och kristna/animistiska södern. Tchads befolkning kan också delas upp i en rad olika etniska folkgrupper där de tre största är Sara (28 procent), araber (12 procent) och Mayo-Kebbi (11,5procent). Grupperna Sara och Mayo-Kebbi kan klassificeras som afrikanska. Tchads djupa fattigdom och ojämlika utveckling har orsakat splittringar mellan såväl etniska som religiösa grupper, och kan till viss del förklara landets stundtals kaotiska moderna historia. Inbördeskrig har nästan konstant varit en del av livet i Tchad sedan självständigheten från Frankrike den 11 augusti 1960.
2 (8) Självständigheten Tchad lösgjorde sig fredligt från franskt styre 1960. Efter endast två år instiftade Tchads förste president, François Tombalbaye, enpartistyre och förbjöd oppositionspartier. Han koncentrerade också makten till den södra delen av landet och vanstyrde speciellt de underutvecklade norra delarna. Grupper i norr inledde ett uppror 1965, som snart utvecklades till ett kaotiskt inbördeskrig där mängder av rebellgrupper slogs mot regeringen. Grannlandet Libyen utnyttjade det växande kaoset i landet, först genom att stödja upproret mot regeringen och sedan genom att i mitten av 1970-talet invadera Tchad för att lägga beslag på en landremsa, kallad Aozou, över vilken de båda staterna hade tvistat. Tvisten om Aozouremsan utvecklades till en mellanstatlig konflikt. Makten i Tchad togs över av Hissène Habré och hans rebellgrupp FAN (Väpnade Styrkorna från Norr) 1982. Internationell inblandning fortsatte att spela en stor roll, då Libyen stöttade rebellgrupper som var emot den nya regeringen samtidigt som Frankrike stöttade Habrés regering. Habré lyckades till slut besegra de libyska styrkorna, som drevs ut ur landet 1987. Tchads många rebellgrupper enades under Habrés ledarskap för att kasta ut Libyen, men splittringarna återuppstod så fort segern var vunnen. Presidenterna Habré och Déby Hissène Habré, som tog makten i Tchad 1982, styrde landet auktoritärt. De regioner han kontrollerade styrde han med järnhand och befäste sin makt med hjälp av våld och korruption. Habré gjorde inga allvarliga försök att reformera landet och bygga upp den förstörda statsstrukturen, utan fortsatte istället på den tidigare presidentens spår. Det vill säga att koncentrera makten i händerna på medlemmar av sin egen etniska grupp, Daza, från de norra delarna av landet. Hans forna allierade från den etniska gruppen Zaghawa förlorade alltmer av den makt de tillskansat sig genom att stödja Habrés maktövertagande. Precis som för president Tombalbaye blev denna etniska diskriminering hans fall, då han i december 1990 störtades av en av sina egna generaler, Idriss Déby, som tillhörde just Zaghawa-gruppen. President Déby inledde en övergång till demokrati och för första gången sedan perioden direkt efter självständigheten kunde man ana en statsstruktur. Déby försökte till viss del föra landets många rebellgrupper samman, och återinförde flerpartisystemet som en förberedelse för fria val. Val hölls också, år 1996, och dessa vanns av Déby och hans parti, men accepterades inte som fria och rättvisa.
3 (8) Utomstående inblandning: Libyen, Sudan, USA och Frankrike Liksom många andra länder och konflikter i Afrika har Tchad och dess många väpnade grupper influerats starkt av andra länder. Bland de viktigaste i Tchads kontext är Libyen, USA, Frankrike och Sudan. Libyen spelade en viktig roll i konflikterna i Tchad under 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet. Även om Libyens inblandning efter 1980-talet inte var lika uppenbar så fortsatte landet, och dess ledare Gaddafi, att påverka Tchads konflikter ända till slutet av 1990-talet. Libyen stöttade några av de första rebellrörelserna som uppstod på 1970-talet, och som inledde Tchads spiral in i 1980-talets kaos. Då den tchadiska regeringen försvagats av stridigheterna gick libyska styrkor in i Tchad och ockuperade den tidigare nämnda Aozouremsan. Efter att Libyen besegrats av tchadiska styrkor och drivits bort från Aozouremsan i kriget 1987 började Libyen återigen spela en mer indirekt roll. Stödet till rebellgrupper i Tchad inleddes igen, i detta fall genom stöd till den nybildade gruppen Islamic Legion. När Débys rebellgrupp MPS (Patriotiska Frälsningsrörelsen) bildades kring 1990 gav Libyen ekonomiskt, logistiskt och militärt stöd. Omkring 40 procent av MPS:s vapen kom direkt från Libyen. När Déby, med hjälp av detta stöd, tog makten från Habré förbättrades relationerna mellan Libyen och Tchad, även om förhållandet länderna emellan var fortsatt problematiskt. Under Habrés tid vid makten förekom även sudanesiskt stöd till tchadiska rebeller. Regimen i Khartoum tillät flera rebellgrupper att ha militära baser på sitt territorium. Även efter det att Déby tog över makten så använde sig rebellrörelser i Tchad av sudanesiskt territorium för att söka skydd. Det är dock oklart om den sudanesiska regeringen aktivt har tillåtit rebellerna att vistas på deras territorium, eller om de bara var oförmögna att hindra dessa från att infiltrera det vidsträckta landet. Samma oklarhet gäller även andra länder i regionen, såsom Niger, Nigeria, Algeriet, Kamerun och Centralafrikanska republiken som alla har haft tchadiska rebellgrupper på sitt territorium. De viktigaste externa aktörerna som stödde regeringen under Habrés tid vid makten var USA och Frankrike. USA gav omfattande stöd till Habré som ett led i sin strategi att motarbeta Libyens ledare Gaddafi och om möjligt tvinga honom från makten. Under 1970- och 80-talen var Gaddafi nämligen en högljudd motståndare till USA och dess inflytande i världen. Traditionellt har Tchad haft starka relationer till den forna kolonialmakten Frankrike, som sände trupper för att stödja Habré under det tidiga 1980-talet. Liksom USA ville Frankrike motverka att Libyen skulle få ett utökat inflytande i
4 (8) regionen som kunde hota regimer som var positivt inställda till västblocket under det Kalla kriget. Frankrike drog dock tillbaka sitt stöd under slutet av 1980-talet då Habré motsatte sig Frankrikes vilja till demokratisering av Afrika. Stöd genom militärt materiel och träning återupptogs inte förrän Déby påbörjade demokratiseringsprocessen under 1990-talet. Det kaotiska 1990-talet Débys övertagande av makten och hans försök att genom dialog få stopp på de många rebellgrupperna som härjade i landet gav få resultat. Rebellgrupper som slagits mot president Habré existerade fortfarande, och nya uppstod under det mycket kaotiska 1990-talet. Bland annat invaderades Tchad 1991 från Nigeria av en grupp som mestadels bestod av Habrésympatisörer. Gruppen, MDD (Rörelsen för Demokrati och Utveckling) var en av många grupper som bildades under tidigt 90-tal. I motsatts till den tidigare nord-syd uppdelningen av landet kom dessa nya grupper från olika delar och hade en rad olika krav på regeringen. Habrés försök att under 1980-talet ena Tchads olika grupper höll tydligen inte efter Débys övertagande av makten. Istället bedrevs ett flerfrontskrig där ytterligare grupper tog upp kampen. De många grupperna till trots var det ingen som lyckades störta Débys regering. Många av grupperna hade upphört med sina uppror redan på 90- talet. En av anledningarna till detta kan vara Débys taktik att driva fram fredsavtal med oppositionella genom att köpa hela grupper eller ledarna genom att erbjuda arbete inom Tchads väpnade styrkor eller inom den politiska administrationen. Rebellerna tilläts i regel omvandla sig till politiska partier, som allt som oftast helt saknade politiskt stöd och snabbt upplöstes. Inte ett enda av dessa avtal ändrade sammansättningen av Tchads regering eller statsstruktur. Detta kan kanske i sig förklara varför nya rebellgrupper uppstår i Tchad på en kontinuerlig basis; landet reformeras inte i någon högre grad och många grundproblem består. Flera av fredsavtalen har också brutits av rebellerna. 2000-talet och relationerna med Sudan Även om Déby reformerade det politiska systemet något under 1990-talet har Tchad hittills inte demokratiserats fullt ut. Parlaments- och presidentvalen liknar alltmer en skendemokrati, och konstitutionen har ändrats så att Déby kan sitta kvar som president utöver den tidigare satta gränsen på två mandatperioder. Korruption inom den statliga administrationen är ett enormt problem, och politiken fortsätter att till viss del följa etniska linjer. Majoriteten av Débys politiska elit tillhör fortfarande hans Zaghawa-grupp.
5 (8) Istället har det tidiga 2000-talet präglats av oroligheter. Även om intensiteten i striderna inte har nått upp till de katastrofala nivåerna från 1970- och 80-talen så har det rapporterats att både rebellgrupper och regeringen har utfört flera grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Dessa brott inkluderar exempelvis våldtäkter och massavrättningar. Anklagelser har också framförts av människorättsorganisationer att den tchadiska armén i slutet av 1990-talet gjorde sig skyldig till folkmord i de södra delarna av landet. Utöver de interna oroligheterna påverkades Tchad enormt av den väpnade konflikten 2003 i det östra grannlandet Sudan. Den sudanesiska regeringen, understödd av Janjaweed-milisen, slogs i Sudans västligaste del mot en rad rebellgrupper som krävde reformer inom Darfur och i Darfurs relationer med den nationella regeringen. Läget i Darfur och de många flyktingarna påverkade situationen i Tchad som under 2004 och 2005 blev alltmer instabilt efter en kort period av lugn. Många soldater deserterade från den nationella armén och nya rebellgrupper bildades, även om informationen kring de exakta skeendena är bristfällig. Oroligheterna under mitten av 00-talet var i stort lokaliserade till den östra delen av Tchad. Detta beror till stor del på närheten till Sudan och att både Sudan och Tchad har gett stöd till rebellgrupper i respektive land, trots att länderna i februari 2006 skrev på ett avtal om att sådant stöd skulle stoppas. I december 2005 genomförde den nystartade gruppen RDL (Mobiliseringen för Frihet och Demokrati) ett angrepp i östra Tchad. Tchads regering var inte sen att skylla på Sudan men RDL bildade snart en allians med sju andra rebellgrupper. Alliansen, FUCD (Enade Fronten för Demokratisk förändring), stred mot regeringen under 2006 och gjorde ett misslyckat försök att ta kontroll över huvudstaden N Djamena 13 april. Över 1200 människor dödades i direkta strider, och civilbefolkningen utsattes också för övergrepp. Striderna i Tchad har inte heller begränsats till nationella rebellgrupper. Under 2006 attackerade den ökända sudanesiska Janjaweed-milisen civilbefolkningen i östra Tchad. Konflikter mellan olika etniska grupper började också sprida sig till denna del av Tchad från Darfur. Problemen handlar alltså inte bara om konflikter mellan rebellgrupper och Tchads regering, utan också om konflikter mellan, och inom, arabiska och afrikanska etniska grupper. Fredsförhandlingar och stärkt samarbete mellan rebellgrupper På senare år har det fortsatt att bildas nya grupper i Tchad, inte minst som en följd av att nya allianser bildas mellan existerande grupper. En helt ny grupp; RAFD (Mobiliseringen av Demokratiska Krafter) bildades 2006 som en följd av
6 (8) folkomröstningen som avgjorde att Déby fick stanna längre vid makten än de i författningen fastställda två mandatperioderna. RAFD ingick senare en allians med bland annat FUCD. Alliansen, UFDD (Enade Styrkorna för Demokrati och Utveckling), splittrades dock efter att FUCD slutit ett avtal med regeringen (och på sedvanligt Tchad-manér integrerats i armén och den statliga administrationen). RAFD och de återstående delarna av UFDD beslutade att de skulle enas och fortsätta att slåss mot Déby. UFDD var i oktober 2007 en av fyra grupper som tecknade ett fredsavtal med tchadiska regeringen. Efter en månad tog däremot rebellerna upp vapnen igen eftersom de ansåg att regeringen inte följde det de åtagit sig i avtalet. Istället för att pacificeras enades de största rebellgrupperna i ännu en allians för att bli starkare i sina strider mot regeringen. Skådeplats för striderna var åter N Djamena och länge såg det ut som att Déby eventuellt skulle tvingas bort från makten, men åter misslyckades rebellerna och tiotusentals invånare i N Djamena flydde till Kamerun. Sudan uppmanade dock rebellerna att ytterligare stärka sitt samarbete genom att skapa en förenad politisk struktur med en gemensam ledare. Alliansen som anfallit N Djamena offentliggjordes 25 februari 2008 under namnet AN (Nationella Alliansen). Under 2009 förstärktes samarbetet ytterligare då fler grupper slöts till samarbetet och enades under det nya namnet UFR (Förenade Motståndsstyrkorna). Timane Erdimi, släkting till president Déby, valdes till alliansens ledare och sade i ett uttalande att man snart skulle attackera regeringen. Ett tecken på gruppens nära band till Sudan är att UFR har fördömt Internationella Brottsmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder för Sudans president Omar al- Bashir som utfärdades i mars 2009. Trots att ett sjätte fredsavtal mellan Tchad och Sudan skrevs under i Senegals huvudstad Dakar 13 mars 2008 blev förhoppningen om en stabilisering mellan länderna relativt kortlivad. Redan två månader efter avtalet utförde den tchadstödda sudanesiska gruppen JEM (Rörelsen för Rättvisa och Jämlikhet) en attack i Sudans huvudstad Khartoum. Trots att Sudan svarade med att bryta diplomatiska förbindelser med Tchad började relationerna tina igen och i september beslutades om upprättandet av en gemensam fredsbevarande styrka på gränsen mellan länderna. Den svårfunna freden Att det varit så svårt att nå en fredlig samexistens i Tchad beror alltså på flera faktorer. En anledning är helt klart relationen till Sudan, där länderna stött grupper som försökt underminera den andra regimen. Sudan spelar även en roll då oroligheterna i Darfur också har haft en tendens att kunna spridas över gränsen in i östra Tchad.
7 (8) Sedan den internationella interventionen i Libyen 2011 i samband med arabiska våren, har situationen i Tchads norra grannland också fått ökad betydelse. Tillgången på vapen från den störtade regimen har skapat oro för en ökad osäkerhet även i Tchad och andra delar av Sahelregionen. Tchads geografiska läge har definitivt spelat en påtaglig roll och landet har även påverkats av oroligheterna i Centralafrikanska republiken. Under 2012 har Tchad även pratat med Nigeria om möjligheten att skapa en specialstyrka för att bekämpa gruppen Boko Haram som anses ligga bakom en stor del av osäkerheten i Sahel och vars attacker i Nigeria har lett till att många tchadiska migranter på senare tid återvänt till Tchad. Men Tchads väpnade konflikter kan inte enbart skyllas på geografi och andra länder. Débys allt hårdare grepp om makten och monopolisering av det politiska systemet står i stark kontrast med 1990-talets flirt med demokratisering och flerpartisystem. Déby fortsätter också att främst gynna etniska medlemmar av sin egen Zaghawa-grupp, vilket betonar skiljelinjerna mellan olika etniska grupper i landet och riskerar att underbygga framtida konflikter. Ett försök att minska konsekvenserna av konflikterna vid gränsen mellan Tchad och Sudan var utplaceringen av en styrka från Afrikanska Unionen (AU) under namnet African Union Mission in Sudan (AMIS). Styrkan kompletterades senare med en kombinerad FN/AU styrka vid namn United Nations African Union Mission in Darfur (UNAMID) (se vidare Darfur»). Samtidigt placerade EU under våren 2008 ut en fredsbevarande styrka i östra Tchad och norra Centralafrikanska republiken för att förbättra den humanitära situationen (se Sverige och Tchad» för mer info). EU-trupperna ersattes i mars 2009 av en FN-styrka, MINURCAT (United Nations Mission in Central African Republic and Chad). På begäran från Déby slutförde MINURCAT sitt uppdrag sista december 2010. Samarbete, framsteg och humanitär kris I januari 2010 förändrades relationen mellan Tchad och Sudan markant, då båda länderna åter skrev på ett avtal om ökat samarbete och ett slut på rebellstödet. Utan statligt stöd och med en allt mer begränsad rörlighet accepterade även rebellalliansen UFR att påbörja förhandlingar. Som en följd av fredsavtalet öppnades gränsen mellan länderna för första gången på 7 år och sedan dess har relationen verkat bli starkare och starkare. Bland annat gifte sig Déby med en av Janjaweed-milisens ledares dotter i januari 2012. Bröllopet ägde rum i Khartoum och även Sudans president Omar al-bashir var närvarande. På det nationella planet stärktes hoppet om en bättre framtid ytterligare av tillkännagivandet att val planerades under 2010. Dock blev både parlamentsoch presidentvalen uppskjutna till 2011 och när de slutligen hölls valde flera av
8 (8) de ledande oppositionella att bojkotta valet. Déby vann stort och säkrade en fjärde mandatperiod vid makten. Trots ett försvårat humanitärt läge i hela regionen under senare år verkar det som att ett visst, och mycket relativt, lugn har lagt sig över Tchad under 2011. För första gången på nästan ett decennium pågick ingen väpnad konflikt i landet. Den politiska situationen i landet och regionen, landets geografiska läge och historia visar dock på hur känsligt ett sådant lugn kan vara och framtiden kommer att få utvisa om det är en varaktig fred som håller på att växa fram i Tchad. Politiska spänningar inom landet var dock fortsatt tydliga under slutet av 2012 och början av 2013. Bland annat påstår de tchadiska myndigheterna att ännu ett kuppförsök stoppades i maj. I samband med att detta påstådda kuppförsök stoppades arresterades både journalister och aktivister från oppositionen över hela landet. Experter anser att Déby försöker stärka sitt grepp om Tchad i ett läge där man kan fjärma sig från internationell kritik genom sitt samarbete med Frankrike och USA i kampen mot islamister i Mali. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.