R2B YTTRANDE 1 (11) Justitiedepartementet Straffrättsenheten 103 33 Stockholm Remissyttrande över betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) Ert Dnr Ju2012/4191/L5 Domstolsverket tillstyrker förslaget om införande av ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse, avskaffande av systemet med artbrott samt det föreslagna systemet för unga lagöverträdare i sin helhet. Domstolsverket tillstyrker även delvis utredningens förslag såvitt avser böter. Verket vill emellertid lämna följande synpunkter på de förslag som redovisas i betänkandet. Villkorligt fängelse Domstolsverket delar utredningens slutsats att det finns problem med det nuvarande påföljdssystemet och anser att betänkandet innehåller många förslag som medför förbättringar. Den viktigaste frågan att besvara när det ska beslutas om en så omfattande reform som föreslås i betänkandet är om det föreslagna systemet blir bättre än det nuvarande. Det är även angeläget att det analyseras huruvida andra problem skapas istället för de som finns för närvarande. Vid överväganden för och emot den reform som föreslås anser Domstolsverket att det föreslagna påföljdssystemet med villkorligt fängelse blir mindre komplext, tydligare, mer konsekvent, mer förutsägbart och därmed sammantaget bättre än det nuvarande systemet. Förslaget bör därför genomföras. Ett problem som inte kan lösas genom det föreslagna påföljdssystemet med villkorligt fängelse är hanteringen av utländska medborgare som inte är bosatta i Sverige (framförallt personer som kommer från eller är bosatta i länder utanför EU). För dessa personer kan det föreslagna påföljdsystemet medföra att det inte finns något annat alternativ för domstolen än att bestämma påföljden till ett ovillkorligt fängelsestraff när en person bosatt inom EU i samma situation skulle ha privilegierats med villkorligt fängelse och tilläggssanktion. I vissa av dessa fall kan påföljden idag stanna vid framförallt villkorlig dom och dagsböter även vid högre straffvärden, medan det med det föreslagna påföljdssystemet kan antas att fängelse kan komma att dömas ut ovillkorligt. I många av de nu angivna fallen kan det dock förutsättas att personen ifråga har varit häktad under tiden från gripande till huvudförhandling, varför det kan antas att påföljden, efter beaktande av den tid som personen suttit frihetsberövad, kan stanna vid villkorligt fäng- 551 81 Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 34 Telefon: 036-15 53 00 Fax: 036-16 57 21 domstolsverket@dom.se www.domstol.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.30
YTTRANDE 2 (11) else i kombination med dagsböter. Alternativt kan domstolen utnyttja möjligheten att döma ut villkorligt fängelse utan tilläggssanktion. Problemet synes därmed kunna lösas inom ramen för det föreslagna påföljdssystemet och är därmed inte i sig ett skäl mot reformen. Innehållet i tilläggssanktionerna till villkorligt fängelse Domstolsverket har inte några invändningar mot de föreslagna tilläggssanktionerna i sig. Förslaget är detaljerat när det gäller sanktionernas uppbyggnad, innehåll och tillämpningsområde. Domstolsverket gör emellertid bedömningen att tiden för genomgång av personalia vid huvudförhandlingarna i viss mån kommer att förlängas, vilket i sig innebär en ökad kostnad för Sveriges Domstolar. Det kan dessutom förutsättas att det kommer att bli nödvändigt med fler fortsatta huvudförhandlingar. Det beror på att det kan förutses att kompletterande personutredning kan komma att bli nödvändiga i större utsträckning än idag, nämligen i de fall domstolen anser att den föreslagna tilläggssanktionen inte är tillräckligt ingripande alternativt alltför ingripande. Det kan exempelvis bli fallet om domstolen inte dömer för en eller flera instämda gärningar eller rubricerar gärningar på ett annat sätt än åklagaren. För att i möjligaste mån undvika fortsatta huvudförhandlingar är det angeläget att Kriminalvårdens yttrande till domstolen är komplett och att de som beslutar yttrandena har ingående kunskap om påföljdsbestämning. Kriminalvården måste vidare få tydlig vägledning av åklagaren och domstolen om yttrandets inriktning. Förslaget får förutsättas innebära många fler kontakter mellan Kriminalvården och domstolarna och det medför därmed ett ökat resursanvändande på domstolarna. I dagsläget är det dessutom beredningssekreterare som begär in yttranden från frivården, men i ett system med villkorligt fängelse kan det bli nödvändigt att en domare, i vart fall i tiden närmast efter reformen, går igenom målet innan yttrande begärs. Detta för att Kriminalvården ska kunna få den vägledning som är nödvändig för att skriva ändamålsenliga yttranden till domstolarna. Även detta kommer att medföra ökade kostnader för domstolarna. Trots att ett system med villkorligt fängelse och tilläggssanktioner i enlighet med vad som beskrivits i viss mån medför ökade kostnader för domstolarna anser Domstolsverket att det är mycket positivt att innehållet i den påföljd som domstolen dömer ut enligt föreslaget kommer att vara betydligt tydligare än de frivårdspåföljder som döms ut idag. Det är också en fördel att det är domstolarna som beslutar om tilläggssanktionens omfattning och det huvudsakliga innehållet och det är värdefullt för den dömde att innehållet i sanktionen är förutsebart redan när domen meddelas. Kostnadsansvaret för vård och behandling Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att det finns starka skäl för att Kriminalvården ska ansvara för kostnaden för kontraktsvård. Det främsta skälet är att det är angeläget att de som uppfyller förutsättningarna för kontraktsvård också ska kunna dömas till sådan vård alldeles oavsett var i landet den dömde bor. Att det endast finns en ansvarig huvudman förenklar även domstolarnas handläggning av mål där kontraktsvård kan bli aktuellt eftersom kontraktsvårdsutredningen kan vara färdig redan till huvudförhandlingen i tingsrätten. Förslaget kan därmed leda till en viss minskning av antalet överklagade mål till hovrätt.
YTTRANDE 3 (11) I betänkandet anges att Kriminalvården behöver sex veckor för att avge yttrande i mål där tilläggssanktionen föreslås bli kontraktsvård. Den angivna tiden verkar något lång. Verksamhetsmålen för genomströmningen av brottmål, exklusive förtursmål, är under de närmaste åren att huvuddelen av brottmålen inte tar längre tid än fem månader att avgöra. Detta mål innebär att en stor del av målen måste avgöras betydligt snabbare än inom fem månader. Om Kriminalvården behöver en och en halv månad på sig för att göra kontraktsvårdsutredningar kommer handläggningen av dessa mål att ta längre tid än idag. Som tidigare angetts är det emellertid såväl en personlig vinst för den dömde, som en samhällsekonomisk vinst, om en kontraktsvårdsutredning kan vara färdig till tingsrättens huvudförhandling så att en eventuell prövning i hovrätt därmed kan undvikas. Domstolsverket anser därför att den angivna tiden får accepteras, men förutsätter att Kriminalvården ska arbeta för att förkorta den. Beaktande av återfall i brott Vid en så pass omfattande reform som införande av ett påföljdssystem med villkorligt fängelse skulle innebära är det nödvändigt att acceptera vissa mindre bra konsekvenser för att helheten ska bli bättre än den nuvarande ordningen. Domstolverket anser att ett system med villkorligt fängelse skulle vara ett bättre påföljdssystem än det nuvarande, men att det finns en påtaglig risk för att systemet ska brista i trovärdighet på grund av att även återfallsförbrytare privilegieras inte bara en utan flera gånger. Eftersom alternativet är att återfallsförbrytare omedelbart skulle få ovillkorligt fängelse och det i sig skulle leda till ett ökat användande av fängelse i anstalt accepterar Domstolsverket utredningens förslag om beaktande av återfall i brott. Detta beror framförallt på att det klart framgår att återfall i brott ska beaktas som skäl mot villkorligt fängelse och att det tydligt framgår att en mer ingripande tilläggssanktion, ytterst hemarrest, ska tillgripas som förstärkande reaktion mot den som återfaller i brott. Detta medför enligt Domstolsverkets uppfattning att systemet med villkorligt fängelse blir trovärdigt trots att återfall i brott inte omedelbart medför att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut. Hantering av bristande verkställighet av tilläggssanktionerna till villkorligt fängelse När det gäller hanteringen av bristande verkställighet gör sig samma synpunkter gällande som nyss framförts angående återfall. För att det föreslagna påföljdssystemet ska bli trovärdigt är det av yttersta vikt att det blir tydliga reaktioner från samhället vid bristande verkställighet. Detta inte minst på grund av att även återfallsförbrytare kan dömas till ny påföljd med villkorligt fängelse. Vid brister i verkställigheten ska Kriminalvården enligt förslaget i första hand försöka förmå den dömde att fullgöra verkställigheten genom att vidta åtgärder, såsom informella påpekanden och justeringar inom ramen för tilläggssanktionen (t.ex. byte av samhällstjänstplacering). Kriminalvården kan vid misskötsamhet meddela föreskrift om kontroll- och övervakningsåtgärder och om alkohol- och drogförbud utöver den tid när tilläggssanktionen fullgörs. Om de åtgärderna inte leder till att fullgod verkställighet kan Kriminalvården meddela den dömde en varning. Övriga beslut vid brister i verkställigheten ska fattas av övervakningsnämnd eller domstol. Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att kraven på tydliga reaktioner är än viktigare i ett påföljdssystem som bygger på villkorligt fängelse än i
YTTRANDE 4 (11) det nuvarande påföljdssystemet eftersom det annars finns en risk för att systemet tappar i trovärdighet. Domstolsverket ser dock ett visst problem i att Kriminalvården på det ovan beskrivna sättet tar över en viss del av rättskipningen genom att myndigheten i vissa fall kan ändra innehållet i ett beslut om påföljd som fattats av domstol. Kravet på omedelbar reaktion på bristande verkställighet och det övergripande målet att den utdömda påföljden ska verkställas villkorligt medför emellertid att Domstolsverket menar att det föreslagna förfarandet måste accepteras. Systemet skulle bli mycket tungrott och resurskrävande om varje form av brist i verkställighet skulle prövas av domstol eller övervakningsnämnd. Domstolsverket tillstyrker således förslaget även i denna del. Brottslighetens art Systemet med särbehandling på grund av art har varit en del av påföljdsbestämningen under lång tid och är mycket väl inarbetat i praxis. Det kan därmed förutsättas att ett totalt avskaffande av särbehandling på grund av brottets art kommer att vara svårt att acceptera för en del. Det är därmed inte någon enkel sak att ta bort särbehandlingen från en dag till nästa. Detta gäller inte minst brott som mened och övergrepp i rättssak, där kortare fängelsestraff länge ansetts nödvändiga för att säkra respekten för rättssystemet. Domstolsverket anser emellertid, i likhet med utredningen, att ett införande av ett påföljdssystem med villkorligt fängelse i det närmaste förutsätter ett totalt avskaffande av särbehandling. Verket befarar emellertid att det, på grund av det som nyss angetts, kommer att medföra att omständigheter som tidigare påverkat påföljdsvalet istället kommer att påverka straffvärdet. Det finns därmed en risk för att en generell straffvärdesskärpning uppstår när det gäller brott som tidigare har lett till kortare fängelsestraff. För det fall detta inte är en avsedd konsekvens av reformen bör det klart anges i förarbetena. Om det är avsikten att omständigheter som tidigare har beaktats som art nu istället ska beaktas vid straffvärdebedömningen bör ytterligare analyser genomföras av vad det kommer att innebära för en förstagångsförbrytare respektive återfallsförbrytare. Det finns anledning att befara att det kommer att leda till generell straffskärpning och därmed även till fler fängelsestraff, vilket inte är avsikten med reformen. Om straffvärdet ökar generellt för tidigare artbrott kan det, för förstagångsförbrytare, komma att behövas en alternativ tabell till den som presenteras i betänkandet för tilläggssanktionen samhällstjänst. Som alternativ till att helt avskaffa särbehandling av vissa brott på grund av art föreslår utredningen att innebörden av artbegreppet i vart fall ska avgränsas och betydelsen av begreppet begränsas. Domstolsverket instämmer i de farhågor som ställs upp i betänkandet om bl.a. svårigheten att avgränsa området för särbehandling, att det inledningsvis avgränsade området kan komma att utvidgas efterhand och att all särbehandling leder till en ökning av antalet korta fängelsestraff, vilket inte är önskvärt. Under alla förhållanden är det angeläget att domstolarna tillförsäkras de resurser som krävs för att snabbt bilda praxis för straffvärdebedömning och påföljdsbestämning efter reformen. Det är även viktigt att resurser skjuts till för att se till att landets domare erhåller nödvändig utbildning i det nya påföljdssystemet och att seminarium för praxisdiskussioner kan hållas regelbundet under de första åren efter reformen. Domstolsverket återkommer till den frågan.
YTTRANDE 5 (11) Böter Principiella överväganden Utredningen finner det betänkligt att ett dagsbotsbelopp kan vara lägre än den övre gränsen för penningböter och föreslår därför ett grundbelopp för dagsböter för att motverka den effekten. Det kan emellertid ifrågasättas i vad mån behovet av att det totala dagsbotsbeloppet alltid överstiger vad som kan dömas ut i penningböter verkligen är så påtagligt att en förändring är påkallad. Brott för vilka penningböter döms ut är främst ordningsförseelser som inte kräver en mer nyanserad bedömning. Att en mer nyanserad bedömning i vissa fall medför ett totalt bötesbelopp som understiger högsta möjliga penningböter behöver inte vara ett problem, utan kan tvärtom vara önskvärt. Därtill kommer att grunden i dagsbotssystemet är att det totala bötesbeloppet varierar beroende på den tilltalades ekonomiska förhållanden. Med ett standardbelopp som är lika för alla oavsett inkomst kommer inte denna grundtanke att få samma genomslag. Påtaglig straffskärpning och strafflindring Förslaget innebär en påtaglig straffskärpning om antalet dagsböter och gränsen för när penningböter ska dömas ut i stället för dagsböter - när inte viss bötesform är föreskriven - bestäms på samma sätt som idag även efter ett genomförande. Sänkningen av lägsta dagsboten från 50 kr till 30 kr och ett eventuellt extra grundavdrag vid beräkningen av dagsboten kommer visserligen i viss mån att motverka straffskärpningen när det gäller högre dagsbotsstraff. Beroende på hur betydande det extra grundavdraget blir kan det till och med leda till en sänkning av det totala dagsbotsstraffet för dem med goda inkomstförhållanden vid högre dagsbotsstraff. Det extra grundavdraget påverkar emellertid inte dagsbotsbeloppet för dem med låg inkomst. För dessa innebär förslaget en straffskärpning även vid högre dagsbotsstraff. Det kan även ifrågasättas om alla de brott som idag leder till dagsböter, som ett enstaka butikssnatteri med ett relativt lågt värde, verkligen förtjänar ett så högt straff som förslaget innebär. För att minska straffskärpningen något skulle det föreslagna standardbeloppet kunna sänkas. Om ett standardbelopp införs kan det övervägas om inte möjligheten att döma till penningböter i stället för dagsböter, i de fall inte viss bötesform är föreskriven, bör användas i än högre grad. En följd av att än fler brott föranleder penningböter motverkar emellertid ambitionen att minska bötesstraffen för ungdomar. Det görs ingen ungdomsreduktion av penningbotsstraff och sådana straff kan inte heller ersättas med varningsstraff. Flerfaldig brottslighet Det är vanligt förekommande att en tilltalad har gjort sig skyldig till flera brott med straffvärden om dagsböter. Om samma principer för reduktion som idag tillämpas skulle användas även efter en reform i enlighet med förslaget blir följden en än kraftigare reduktion vid flerfaldig brottslighet än vad som är fallet idag. Vid ett genomförande bör en översyn av de principer som idag tillämpas för reduktion av dagsbotsstraff vid flerfaldig brottslighet övervägas.
Reaktionen vid utebliven betalning av böter YTTRANDE 6 (11) Enligt förslaget ska det vara möjligt att under pågående prövotid, om vissa förutsättningar föreligger, antingen undanröja dagsböter som dömts ut som tilläggssanktion till ett ovillkorligt fängelsestraff eller besluta att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i kriminalvårdsanstalt. Tiden som det är möjligt att ersätta sådana dagsböter med en annan sanktion blir kortare, och sannolikheten för att en eventuell tredska upptäcks i tid mindre, än om dagsböterna dömts ut som en självständig påföljd. Även den omständigheten att tiden för indrivning inte korresponderar med tiden som det är möjligt att ersätta bötesstraffet med annan sanktion borde minska sannolikheten för att eventuell tredska upptäcks i tid. Så länge det finns gott om utrymme för fortsatta åtgärder finns det inte samma anledning för Kronofogdemyndigheten att ta ställning till om eventuell tredska föreligger. Därtill kommer att följden av att inte betala dagsböterna kan, i de fall det är tal om dagsböter som dömts ut i förening med villkorlig dom, bli en annan tilläggssanktion. När det är tal om dagsböter som självständig sanktion blir följden alltid ovillkorligt fängelse. Billighetsskäl m.m. Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att en ny grund för strafflindring genom erkännande och medverkan till utredningen bör införas. Det anges i betänkandet att det alltid bör framgå av förundersökningsprotokollet om den misstänkte har medverkat till utredningen och på vilket sätt det i så fall har skett. Detta ska tillsammans med den tilltalades uppgifter och övrig utredning ge domstolen fullgott beslutsunderlag. En lämpligare ordning skulle vara att åklagaren anger i stämningsansökan att den tilltalade har medverkat i utredningen eftersom domaren, i de fall det hålls huvudförhandling i målet, normalt sett inte läser förundersökningsprotokollet. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare Varningsstraff När det kan bli aktuellt med varningsstraff Utformningen av förslaget till 32 kap. 2 BrB kan innebära viss problematik vid tolkningen. Bestämmelsen skulle kunna tolkas som att varningsstraff ska kunna dömas ut även för rena penningbotsbrott, trots att det tydligt framgår av utredningen att så inte är avsikten. Därtill bör det inte vara möjligt att generellt säga att påföljderna ungdomstjänst och kontaktskyldighet för unga är mer ingripande påföljder än dagsböter. Utformningen av bestämmelsen kan således ge intryck av att varningsstraff kan ersätta dessa påföljder även vid straffmätningsvärden som överstiger 50 dagsböter. Till skillnad från den föreslagna bestämmelsen om ungdomstjänst framgår det inte heller uttryckligen att ungdomsvård har företräde framför varningsstraff. Varningsstraff före ungdomsvård Enligt betänkandet ska ungdomsvård ha företräde framför varningsstraff. En ungdomsvård som döms ut i stället för varningsstraff kan ha ett i förhållande till brottet ingripande innehåll. Det finns en risk för att ungdomen inte uppfyller
YTTRANDE 7 (11) åliggandena i ungdomskontraktet eller vårdplanen och att det blir aktuellt att undanröja den utdömda ungdomsvården. Domstolsverket vill påtala problematiken med vilket straff som ska ersätta den undanröjda ungdomsvården. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att den unge i den situationen ska få böter i stället för varningsstraff. Om böter då hade dömts ut skulle unga med vårdbehov inte bara riskera en mer ingripande påföljd i form av ungdomsvård i stället för ett varningsstraff utan även i högre grad ådömas böter. Samtidigt kan det vara svårt för den unge att förstå varför den ska utföra den utdömda ungdomsvården om det straff den riskerar i stället är ett varningsstraff. Påföljden kan på så vis förlora i trovärdighet. Strafföreläggande i stället för åtalsunderlåtelse I betänkandet nämns att åtalsunderlåtelse är att föredra framför strafföreläggande när det är fråga om ett förstagångsbrott med ett straffmätningsvärde på bötesnivå. Därtill nämns möjligheten att kalla åtalsunderlåtelse för något som mer liknar varningsstraff. Utredningen tar emellertid inte närmare upp möjligheten att låta åklagaren utfärda ett strafföreläggande på varningsstraff. En fördel med strafföreläggande framför åtalsunderlåtelse är att enskilda anspråk kan inkluderas i strafföreläggandet. Därtill borde ett strafföreläggande innebära en tydligare signal gentemot den unge än en åtalsunderlåtelse. Ungdomsvård Enligt 29 andra stycket LUL ska mål mot den som inte har fyllt 18 år, om det för brottet är föreskrivet fängelse i sex månader, sättas ut till huvudförhandling som om det hade varit fråga om en häktad. Om den tilltalade är anhållen eller häktad ska enligt 45 kap. 14 andra stycket RB huvudförhandlingen påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 45 kap 11-12 RB. Denna reglering borde innebära att domstolen har möjlighet att skjuta på huvudförhandlingen i målet mot ungdomen om man inför huvudförhandlingen kan se att ungdomskontraktet eller vårdplanen inte uppfyller kraven. Det bör övervägas om inte denna möjlighet ska framhållas i propositionen. Kontaktskyldighet för unga Enligt 21 förslaget till lag om verkställighet av ungdomsövervakning ska den dömde som huvudregel träffa koordinatorn två gånger per vecka, men antalet sammanträffanden kan minskas om verkställighetsplanen innehåller inslag av regelbunden natur. Av författningskommentaren framgår att motsvarande ska gälla vid verkställigheten av påföljden kontaktskyldighet för unga fast då med kontaktpersonen i stället för med koordinatorn. För att domstolen ska kunna ta ställning till påföljdens ingripandegrad bör det övervägas om inte detta innehåll i påföljden kontaktskyldighet för unga bör fastställas i lag på samma sätt som föreslås beträffande ungdomsövervakning. Åtgärder efter ändrade förhållanden Betänkandets förslag till 32 kap. 16 andra stycket BrB tar upp den situationen att domstolen vid bestämmande av längden på sluten ungdomsvård beaktat att den brottsligheten begåtts innan tidigare dom meddelats och påföljden i den tidigare domen sedan ändras av högre rätt. I de fall den senare påföljden är ungdomsvård förefaller det, på sätt som anförs i betänkandet, olämpligt att i efter-
YTTRANDE 8 (11) hand ändra påföljden. Ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning döms emellertid ut efter straffmätningsvärdet, inte efter den unges behov. Det bör därför övervägas om inte även dessa påföljder borde kunna bli föremål för en förnyad prövning om påföljden i en tidigare dom som beaktats ändras. Ekonomiska konsekvenser för Sveriges Domstolar Det har redan tidigare framhållits att en del konsekvenser kan bli mer resurskrävande för Sveriges Domstolar; t.ex. risk för fler fortsatta huvudförhandlingar och ett mer resurskrävande beredningsarbete. Någon kvantifiering gjordes inte där och det är över huvud förenat med stora svårigheter att beräkna omfattningen av de totala ekonomiska konsekvenser som följer av utredningens förslag. Lagstiftningen föreslås träda i kraft först den 1 juli 2015. Såväl interna som externa faktorer kan till dess förändras på ett sätt som kan komma att utöva inflytande på konsekvenserna av förslagen. Det är vidare svårt att förutse hur ett helt nytt påföljdssystem kommer att tillämpas i praktiken och hur inflödet av brottmål till de allmänna domstolarna samt arbetsbelastningen vid dessa domstolar därmed kommer att påverkas. De processuella konsekvenserna av utredningens förslag är också avgörande för vilka övriga följder som kan förväntas uppstå. För närvarande utreds de processuella frågorna och det finns därför inte nu underlag för en mer hållbar resursmässig uppskattning. Det står emellertid helt klar att omställningskostnader kommer att belasta Sveriges Domstolar. Framför allt rör det sig om kostnader för utbildning för såväl dömande som beredande personal samt utvecklingskostnader för, i första hand, verksamhetsstödet Vera. Hur de bestående kostnaderna för Sveriges Domstolar kommer att påverkas av utredningens förslag framstår som avsevärt svårare att i nuläget bedöma, och de är beroende av de förhållanden som redovisats i det föregående. Omställningskostnader Utbildningskostnader I betänkandet framgår att det kommer att behövas informations- och utbildningssatsningar för de medarbetare som ska tillämpa den nya lagstiftningen. Framför allt kommer rättsväsendets personal, såväl domare som åklagare och advokater, att behöva utbildning i det nya påföljdssystemet. Med anledning av konsekvensanalysen i betänkandet vill Domstolsverket framhålla behovet av utbildningsinsatser som riktar sig till anställda inom Sveriges Domstolar, i första hand till domare, notarier och beredningsjurister. Domstolsakademin har skisserat en utbildning av mer informativ karaktär under ett antal dagar och som övergripande beskriver de förändringar som följer av förslagen. Utbildningen ska erbjudas samtliga domare, notarier och beredningsjurister i allmän domstol. Även fiskaler och assessorer måste vid sidan om den obligatoriska utbildningen få en genomgång av det nya påföljdssystemet. Utbildningstillfällena ska genomföras över cirka ett halvår, företrädesvis innan ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. Kostnaderna för utbildningsinsatserna blir vid en försiktig uppskattning närmare 7 mnkr.
Utvecklingskostnader YTTRANDE 9 (11) För att verksamhetsstödet ska kunna fungera i ett nytt påföljdssystem fordras sammanfattningsvis mycket omfattande förändringar av Veras hantering av avgöranden. Utan att gå in i detaljer ska sägas att Vera hanterar påföljder i olika flöden och i olika paket. Vuxna och ungdomar processas i dag i samma flöden och i samma strukturer. Det fungerar inte i det nya påföljdssystemet vilket medför att såväl gränssnitt som funktionalitet kräver omfattande nya strukturer; i praktiken måste avgörandefunktionen byggas ny från grunden. Återfall i brott och annan misskötsamhet som inträffar under tid då en person omfattas av en påföljd i det nuvarande påföljdssystemet, ska enligt förslaget hanteras enligt de nuvarande reglerna. Vera måste därför under en övergångsperiod kunna hantera såväl det gamla som det nya påföljdssystemet. Av den befintliga regleringen för hantering av tidigare utdömda påföljder, kan slutsatsen dras att det nuvarande påföljdssystemet kommer att behöva tillämpas i flera år efter reformen. För att inte funktionaliteten i Vera ska påverkas under denna period, fordras att en ny påföljdsdel byggs upp vid sidan av den befintliga strukturen. Detta är givetvis mer resurskrävande än om den nuvarande strukturen i Vera hade kunnat ersättas med något nytt vid en specifik tidpunkt. En annan del av reformen som sannolikt kräver en betydande ombyggnad av avgörandefunktioner, är den del som rör hur överklagade tingsrättsdomar ska tas om hand i högre instans. Idag kan hovrätten döma till en gemensam påföljd för flera överklagade domar. I förslaget ska istället varje sådan dom leda till en särskild påföljd. Vilken utveckling som krävs på grund av detta är idag svårt att närmare slå fast, bl.a. eftersom hovrätter och Högsta domstolen ännu inte har strukturerade brottmålsavgöranden. Arbetet mot detta pågår inom ramen för RIF-projektet. Förslaget innebär dock att det krävs lösningar som inte ingår i vad som för närvarande är under planering och utveckling. Vid bristande fullgörelse av en tilläggssanktion ska Kriminalvården enligt förslaget kunna väcka talan vid tingsrätt, med yrkande att den dömde ska verkställa ett villkorligt fängelsestraff i anstalt. Det omfattande utvecklingsarbete som för närvarande pågår inom ramen för RIF-projektet, har som mål att brottmålskedjans samtliga aktörer ska kunna kommunicera elektroniskt. Det torde därför krävas att även Kriminalvården bereds ett elektroniskt inflöde till tingsrätt. Detta är inte planerat inom ramen för det pågående RIF-arbetet. Utan närmare kännedom om vilken funktionalitet som krävs, är det således svårt att göra en beräkning av kostnaderna för nödvändig utveckling. En försiktig uppskattning ger dock vid handen att utvecklingsinsatserna inte kommer att understiga 20 000 utvecklingstimmar till en kostnad av omkring 9 mnkr. Till detta ska läggas lösningar och förmodligen stora kostnader - för att bereda Kriminalvården möjlighet att initiera mål elektroniskt. Beroende på när de nödvändiga förändringarna ska implementeras rent tidsmässigt, uppkommer mer eller mindre komplexa överväganden gentemot annan prioriterad utveckling av Vera. I dagsläget är utvecklingen av Vera i princip helt vikt åt de krav som ställs inom ramen för RIF-projektet. Därtill har såväl Psykiatrilagsutredningen som Domstolsdatautredningen nyligen presenterat förslag som innebär ytterligare krav på omfattande utvecklingsinsatser.
YTTRANDE 10 (11) Utvecklingen av Vera i enlighet med de förändringar som föreslås av utredningen kan alltså inte ses isolerat, utan beror på vilka övriga krav på brottmålsfunktionalitet som samtidigt ställs. Om en samordning och prioritering av dessa samtidiga krav inte görs, kommer utvecklingskostnaderna för Sveriges domstolar att bli avsevärt högre än om en sådan samordning sker. Risken är också att det, med de begränsningar som nuvarande system har, inte finns tekniska förutsättningar för parallell utveckling i sådan hög grad. Detta väcker i förlängningen frågor om livslängden för det nuvarande verksamhetsstödet. Det kommer i vart fall att bli mycket svårt att utan en kraftigt utbyggd IT-avdelning på verket samtidigt göra de ändringar som det nya påföljdssystemet kräver och driva det fortsatta RIFarbetet. Bestående kostnader Utredningens förslag leder till ett antal processrättsliga konsekvenser som för närvarande utreds och övervägs närmare för att förslagen ska kunna genomföras. De processrättsliga konsekvenserna rör bl.a. förutsättningarna för strafföreläggande, åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning samt förutsättningarna för utfärdande av dom i förenklad form och avgörande av brottmål utan huvudförhandling eller i den tilltalades utevaro. Domstolsverket vill framhålla att resultaten av de processrättsliga övervägandena kommer att påverka inflödet av mål till domstolarna och därmed arbetsbelastningen. I vilken omfattning är mycket vanskligt att sia om. Redan nu vill Domstolsverket emellertid framhålla två förhållanden som kan komma att påverka volymen av mål till domstolarna. I dagens påföljdssystem kan allmän domstol undanröja villkorlig dom eller skyddstillsyn vid misskötsamhet. Enligt utredningens förslag ska villkorligt fängelse efter misskötsamhet av tilläggssanktioner kunna verkställas i anstalt efter beslut i domstol om att påföljden ska vara ovillkorlig. Utredningen har uppskattat att omkring 1 500 personer kommer att få verkställa villkorligt fängelse i kriminalvårdsanstalt på grund av bristande verkställighet av tilläggssanktioner. Domstolsverket saknar tydlig statistik över undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn. Uppgifter från Åklagarmyndigheten som rör beslut om talan om undanröjande, som presenteras i betänkandet, tyder dock på att antalet prövningar kommer att bli fler i det nya systemet än i det nuvarande. Antalet mål vid de allmänna domstolarna, främst vid tingsrätterna, kommer då att öka. Beslut som fattas av Kriminalvården ska enligt förslaget kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det innebär en ökning av inflödet antalet nu svårt att uppskatta till de domstolarna. Sammanfattning Omställningskostnader kommer att uppstå för Sveriges Domstolar. De kostnader som för närvarande kan fångas upp rör dels utbildningsinsatser och omfattande utvecklingsarbete av Vera. En försiktig uppskattning av omställningskostnaderna stannar på ca 16 mnkr, varav 7 mnkr för utbildningsinsatser och 9 mnkr för utvecklingskostnader. Det saknas nu underlag för att beräkna de bestående kostnadskonsekvenserna för Sveriges Domstolar. Att med någon grad av säkerhet uppskatta kostnaderna låter sig, mot den bakgrund som beskrivits, knappast göras innan det föreslagna
YTTRANDE 11 (11) påföljdssystemet varit i kraft en tid. Något säkrare mark når man när övervägandena om de processuella konsekvenserna av utredningens förslag presenterats. Övergångsbestämmelser Domstolsverket tillstyrker förslaget till övergångsbestämmelser. Det kan emellertid inte uteslutas att det uppkommer situationer då rätten, mot bakgrund av den allmänna rättsgrundsatsen att strängare påföljd inte ska kunna utdömas än den som gällde vid brottet, gör bedömningen att det inte är möjligt att döma till den påföljd som skulle ha dömts ut om brottet begåtts efter att förslaget trätt i kraft. Övrigt Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Barbro Thorblad. I beredningen har även deltagit f d lagmannen Alf Andersson samt hovrättsassessorerna Anna Hannell (föredragande) och Malin Käll (föredragande). Barbro Thorblad Anna Hannell Malin Käll