Några intressanta svampfynd från Umeåtrakten

Inst för ekologi, miljö och geovetenskap Svampkunskap II, 7,5 hp Några intressanta svampfynd från Umeåtrakten Projektarbete av Nada och Zelimir Lipovac Svampkunskap II Umeå, ht-10 Handledare: Elisabeth Wiklund xxxx 1

Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 Inledning... 4 Material och metod... 5 Gullmurkling, Neolecta vitellina... 6 Kandelabersvamp, Artomyces pyxidatus... 7 Luddfingersvamp, Clavaria purpurea... 9 Flattoppad klubbsvamp, Clavariadelphus truncatus... 10 Dofttaggsvamp, Hydnellum suaveolens... 12 Jättemusseron, Tricholoma colossus... 13 Koppartaggsvamp, Sarcodon lundelii... 15 Druvfingersvamp, Ramaria botrytis... 16 Tallticka, Phellinus pini... 18 Gulporing, Junghuhnia luteoalba... 19 Diskussion... 21 Käll- och litteraturförteckning... 22 Figur 1. Försättsbladets figur föreställer gullmurkling. 2

Sammanfattning I den moderna systematiken för alla levande organismer, klassificeras svampar i ett eget rike: Fungi (lat.) eller Mycota (grek.). Uppskattningsvis består svampriket av ca 1 500 000 arter och av dessa är ca 75 000 beskrivna. I Sverige finns ca 10 000 svamparter som är praktiskt indelade i storsvampar och mikrosvampar. I storsvampar ingår arter vars fruktkroppar är större än 1 mm. Kärnan av storsvampar består av Basidiesvampar, Basidiomycota och sporsäcksvampar, Ascomycota. I mikrosvampar ingår arter som antigen saknar fruktkroppar eller bildar fruktkroppar som är mindre än 1 mm. De flesta av Sveriges svampar är bundna till skogsmiljöer och ca 3000 arter är vedlevande. Under det senaste årtiondet har man uppmärksammat allt fler krympande livsmiljöer för svampar. Dessa beror till stor del på kalavverkning av kontinuitetsskogar dvs. skogar som inte varit kalavverkade men som tidigare oftast blivit plockhuggna eller dimensionsavverkade, eller i sällsynta fall urskogsartade områden. Kalavverkning slår mest ut mykorrhizasvampar som är beroende av kontinuitet av träd. Modernt brukad skog förser svampar med andra förhållanden till skillnad från de svampar som skogslandskapet har utvecklat under många miljoner år. Produktionsskogar är likåldriga och homogena samt kännetecknas av korta omloppstider, minskad trädkontinuitet och mindre mängder naturligt skapad grov död ved. Det är inte bara kontinuitetsskogar som har minskat under sista årtionden, utan också åker-, ängs- och betesmarker som är viktiga livsmiljöer för svampar. Tack vare nationella och kommunala skyddsåtgärdsprogram för bevarande av biologisk mångfald har den negativa utvecklingen bromsats något. I Västerbotten har det avverkats och det avverkas fortfarande stora arealer av gammal skog vilket drabbar många svamparter. Förutom naturreservaten i Umeåområdet finns det fortfarande små restbiotoper med kontinuerliga löv-, barr- och blandskogar som har ett stort naturvärde och där man kan hitta ett antal sällsynta svamparter. 3

Inledning I och med ett bredare allmänt intresse för svamp kommer oundvikligen vetskapen om att det inte bara handlar om matsvampar, förväxlingsvampar och giftsvampar. Man upptäcker plötsligt en helt ny värld där man även ser svampar som förut inte fanns i skogen. Det ger förstås större glädje och anledning att lära sig mer om svamparnas ekologi, svampsystematik och taxonomi. Olika människors intresse för svamp kan skilja sig åt. Vissa har som mål att plocka så många korgar matsvamp som möjligt, andra rör sig i skogen och blir fascinerade av alla möjliga arter och samlar på sig stor visuell kunskap utan att egentligen kunna så många artnamn. Andra finner glädje i att kunna urskilja så många arter som möjligt men det kräver automatisk allt större kunskap. Dessa människor blir även ofta intresserade av växter, mossor, lavar, fåglar etc. Man blir ofta fascinerad av biologiska mångfalden i Amazondjungeln, men glömmer att ett helt rike finns under och runt omkring fötterna. Kunskapen om storsvampar i Sverige är ganska god tack vare en lång mykologisk tradition. Antalet professionella mykologer är dock ganska begränsat vilket gör amatörmykologernas roll ännu viktigare. Tack vare ny forskning inom bl. a molekylärteknik har man kunnat skaffa sig mer kunskap om svamparnas livscykel, fragmenteringsgrad, spridnings- och etableringspotential. Det har tillkommit mer kunskap om förekomst och utveckling för olika skogsmiljöer genom Riksskogstaxeringen och genom Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter. Genom Artportalen får man mängder med fynduppgifter från amatörmykologer, samt inventeringar utförda av Naturskyddsföreningens skogsnätverk, Skogsstyrelser, Länsstyrelser och kommuner. De sistnämnda ger viktig information om svamparnas utbredning och livsmiljö. 4

Material och metod Vi har valt att mer ingående beskriva några rödlistade arter som vi har hittat kring Umeå. Artbeskrivningar är kombinationen av fakta som vi tagit ur Sven Gunnar Rymans och Ingmar Holmåsens bok Svampar en fälthandbok (2006), Skogsstyrelsens bok Signalarter (2000), och Artfaktablad från ArtDatabankens databas (2010-12-01). Från år 2000 följer Sverige den Internationella naturvårdsunionens (IUCN) kategorier och kriterier för rödlistning där arternas risk för utdöende bedöms genom relativt strikta regler. När det gäller förkortningar för olika kategorier av rödlistade arter rekommenderar IUCN att de engelska beteckningarna används, oavsett rödlistans språk i övrigt. Rödlistans kategorier är: - EX Utdöd (Extinct), RE Natinellt utdöd ( Regionally Extinct), CR Akut hotad ( Critically Endangered), EN Starkt hotad ( Endangered), VU Sårbar ( Vulnerable), NT Nära hotad ( Near Threatened), DD Kunskapsbrist ( Data Deficient). Det finns också kategorier för arter som inte är rödlistade: LC Livskraftig (Least Concern ), NE Ej bedömd (Not Evaluated), NA Ej tillämplig (Not Applicable). Av ca 5000 storsvampar i Sverige är 764 arter rödlistade enligt den nya listan, Rödlistade arter i Sverige 2010, som ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket har gjort i år. Som tur är finns det inte en enda art i Sverige som tillhör kategorin Utdöd (EX). 5

Gullmurkling, Neolecta vitellina (NT) Figur 1. Gullmurkling Organismgrupp: Storsvampar, Sporsäcksvampar Klass: Neolectomycetes, Ordning: Neolectales, Familj: Neolectaceae Gullmurkling (figur 2) är en ascomycet som förs till en egen ordning bland sporsäcksvamparna. Fruktkroppar är 1 3 cm höga, oregelbunden klubblika eller ibland spatellika. Hymenium är klargult och foten är vit. Sporerna är ellipsoida eller njurlika, hyalina, inte septerade. Parafyser saknas. Gullmurkling kan förväxlas med spadmurkling, Spathularia flavida, men denna har inte så tydligt spatellika fruktkroppar och foten skjuter inte som en kil i hymeniet. Gullmurkling har en nordlig utbredning och förekommer sällsynt från norra Götaland och norrut inom granens utbredningsområde med en något östlig tyngdpunkt. En minskning av populationen på nationell nivå sker mest pga. kalavverkning av kontinuerliga granskogar. Det troliga antalet aktuella lokaler i landet är ca 500. Gullmurkling är funnen vidare i Norge och Finland men tycks inte finnas i övriga Europa. Den förekommer också i Nordamerika. Gullmurkling växer under sommaren till hösten, på marken i gamla och fasta barrmattor med mossa i fuktig ortrik granskog där det förekommer träd med hög ålder. Många växtplatser ligger i sluttningar och bäckraviner med ytlig, rörligt markvatten. Den lever parasitisk på ytliga, tunna rötter av gran. Gullmurkling missgynnas av kalavverkning, markberedning, körning med tunga maskiner och andra åtgärder som påverkar mark- och rotskiktet. Platser där gullmurkling växer bör inte kalavverkas eller markberedas och där bör tunga maskiner inte användas. 6

Kandelabersvamp, Artomyces pyxidatus ( NT ) Figur 2. Kandelabersvamp Klass: Agaricomycetes, Ordning: Russulales, Familj: Auriscalpiaceae Fruktkroppen är 3 10 cm hög, smutsvit till hudfärgad, tätt kandelaberlikt förgrenad med skållikt utvidgade toppar. Från skålarnas kant utgår 3-6 nya grenar och förgreningarna kan upprepas flera gånger. P.g.a. sitt utseende är kandelabersvamp (figur 3) lätt att identifiera. Sporerna är släta, hyalina, amyloida. Kandelabersvamp kan tyckas likna fingersvampar men är inte närmare släkt med dessa. Kandelabersvamp förekommer i större delen av landet och har östlig tyngdpunkt. Den är vanligast i östra Svealand där den lokalt är tämligen allmän. I Sydsverige är den däremot sällsynt, liksom i Västsverige och stora delar av Norrland. Enstaka nordliga förekomster har rapporterats upp till Norrbotten. Total population i landet har minskat p.g.a. minskad tillgång till grova, starkt rötade lågor av asp i äldre skogar. Det troliga antalet lokaler i landet är ca 2500. Kandelabersvamp är funnen i Danmark, Norge och Finland, liksom i flera andra Europeiska länder. Den förekommer även i tempererade delar av Nordamerika och Asien, samt Kuba, Nya Zeeland och i Australien. Den tycks inte vara allmän någonstans. Kandelabersvampar är nedbrytare som nästan enbart växer på starkt murkna lågor och stubbar av asp, sällan på andra träslag. De förekommer på lokaler med lång skoglig kontinuitet och kan hittas från försommar till senhöst. Fruktkropparna är ettåriga men mycel kan finnas kvar så länge veden finns kvar. Det största hotet är brist på stora omkullfallna aspar samt avverkning av skogar med stora aspar. Döda aspar bör lämnas i skogen och stora aspar i barr- och lövskogar bör sparas. 7

Luddfingersvamp, Clavaria purpurea (NT ) Figur 3. Luddfingersvamp Klass: Agaricomycetes, Ordning: Agaricales, Familj: Clavariaceae Luddfingersvamp (figur 3) är en ganska stor marklevande fingersvamp med ca 10 12 cm höga fruktkroppar som växter normalt tuvade och i relativt stora grupper på hösten. Fruktkroppar är först gråvioletta, senare ljust gråbruna med en svag purpur ton. De är bräckliga, ihåliga, cylindriska eller tillplattade. Ytan är något rynkad, pruinös och under starkt lupp syns det att svampen är ludden av fina borst (cystider). Sporerna är ellipsoida, släta. Cystiderna är tunnväggiga, hyalina. Luddfingersvamp är en nordlig barrskogsart som har sin sydligaste gräns i Svealand och Götland. I Norrland är den sällsynt utom i fjällkedjan där den. Den påträffas på mineralrik mark i granskog med hög luftfuktighet, t.ex. vid källflöden, fuktdrag, bäckar eller i anslutning till vattenfall och forsdimma. Den påträffas även på andra platser med konstant luftfuktighet och ytligt, rörligt markvatten. Arten är kalkgynnad och är knuten till örtrik granskog. Fruktkropparna är kortlivade men markmycelet kan leva flera decennier eller mer. Det troliga antalet aktuella platser i landet är ca 1500. Lokaler där luddfingersvamp växer bör undantas från skogsbruk. Slutavverkning och skogsgödsling bör undvikas helt. Detta görs inte i tillräcklig omfattning vilket gör att lokaler där luddfingersvamp växer minskar. 8

Flattoppad klubbsvamp, Clavariadelphus truncatus (NT) Figur 4. Flattoppad klubbsvamp Klass: Agaricomycetes, Ordning: Phallales, Familj: Gomphaceae Flattoppad klubbsvamp (figur 4) är en klubbsvamp med 10 15 cm höga, klubblika, först släta, sedan rynkade fruktkroppar. Foten smalnar av mot basen och är 1 till 2 cm tjock. Den utvidgade överdelen är ovanifrån tillplattad och är 4 10 cm bred. Fruktkroppen är först gul till gulbrun, sedan mer gråviolett med gul topp. Köttet är vitt men blir brunrött i snittytorna. Lukten är mild och smaken först söt, senare mera bitter. Sporerna är brett ellipsoida och släta. Fruktkropparna bildas under hösten och växer antigen i små grupper eller enstaka. Svampen anses ätlig. Flattoppad klubbsvamp förekommer huvudsakligen inom granens naturliga utbredningsområde. Den är sällsynt och förekommer främst i mellersta och norra Sverige. Arten har ca 2500 aktuella lokaler i landet. Den är rödlistad i Polen och Lettland. Flattoppad klubbsvamp är förnanedbrytare (saprofyt) och är huvudsakligen knuten till granskogen på kalkpåverkad, näringsrik mark. Växtmiljö utgår från gammal örtrik granskog, påverkad av ytligt och rörligt markvatten. Den kan även förekomma i granskog med surare underlag, nära bäckar eller källflöden. Arten hotas av slutavverkningen av gamla granskogar på näringsrik mark. Därför bör lokaler där flattoppad klubbsvamp växer undantas av skogsbruk. 9

Dofttaggsvamp, Hydnellum suaveolens (NT) Figur 5. Dofttaggsvamp Klass: Agaricomycetes, Ordning: Thelephorales, Familj: Bankeraceae Dofttaggsvamp (figur 5) är marklevande taggsvamp som är lätt att känna igen. Hatt är 5 10 cm bred korkartad och ofta påträffas flera sammanvuxna hatar. Hatten i väta är purpurbrun med vit kant och i torka blåviolett eller helt vit. Taggar är 3 4 mm långa, blåvita till blålila, slutligen bruna med ljusare spetsar. Fot är 3 10 cm hög, 10 30 mm tjock, mörkt blåviolett. Kött är vitt med blå zoner. Lukten är karaktäristisk, behaglig, påminner om anis eller kumarin och den behålls även hos torkade exemplar. Sporerna är knöliga. Fruktkroppar bildas på slutet av sommaren och början av hösten. Dofttaggsvampens utbredning i Sverige sträcker sig från Västergötland, norra Småland och Gotland till Norrbotten. Den finns på ca 1500 kända lokaler i landet. Total population i landet har minskat de sista årtionden p.g.a. krypande areal av gammal grannskog. Dofttaggsvamp förekommer i Norge och Finland, men inte i Danmark. I övriga Europa är den ganska utbredd, men saknas i låglänta delar av Västeuropa. Arten finns även i Nordamerika. Dofttaggsvamp bildar mykorrhiza med gran i gammal ängsgranskog eller örtrik granskog. Ibland förekommer den i blåbärsgranskog, men mest i rikare partier t ex. sluttningar. Fruktkropparna uppträder vanligtvis sammanvuxna i stora grupper och är kortlivade men markmycelet kan leva i flera decennier, lika länge som mykorrhizasvampens värdträd finns på plats. Dofttaggsvamp hotas främst av slutavverkningen. Den missgynnas av hård gallring och ett annat hot är gödsling, s.k. vitaliseringsgödsling av skogsmark. De örtrika granskogar, särskilt de med lång trädkontinuitet måste skyddas i större utsträckning än vad som tidigare har gjorts. 10

Jättemusseron, Tricholoma colossus (NT) Figur 6. Jättemusseron Klass: Agaricomycetes, Ordning: Agaricales, Familj: Tricholomataceae Jättemusseron (figur 6) är en jätte bland alla skivlingar. Den stora hatten är konvex till platt, i början ljusbrun sedan rödbrun och är ljusare mot kanten. Hattytan är slät och blir klibbig i väta. Hattkanten är inrullad. Den kraftiga foten är jämntjock och tillspetsad mot basen. Foten är vit längst upp och nedanför hittar man den tunna, trådiga ringen som är av samma färg som hatten. Skivorna är först vita med lätt rosa ton och för att sedan bli fläckiga. Köttet är vitt, segt men blir snabbt rosa i luften. Lukten och smaken är mild, mjölaktig. Skivorna är urnupna, vita med svag rosa ton och som med åldern blir fläckiga. Jättemusseron växer spridd från Skåne till Piteå lappmark. Den uppträder enstaka eller i små grupper och med många års mellanrum. Det troliga antalet aktuella lokaler i landet uppskattas till 250. Fruktkropparna bildas från september till oktober och de sitter djupt nedsänkta i lavmattor eller under sandhögar. Det finns några fynd av jättemusseron gjorda i Norge och ett fynd från södra Finland. Jättemusseron är ovanlig i övriga Europa och är rödlistad i Polen och Tyskland. Jättemusseron bildar mykorrhiza med tall i gammal lavtallskog och hällmarkstallskog. Fruktkropparna bildas från september till oktober och de sitter ofta djupt nedsänkta i lavmattor eller under sandhögar. Det största hotet är kalavverkning av gamla lavrika tallskogar. Platser där jättemusseronen växer bör undantas från slutavverkning, gödsling och kalkning. Dessa platser borde dokumenteras bättre så att jättemusseronens ståndkrav och behov av skydd kan preciseras. 11

Koppartaggsvamp, Sarcodon lundellii (VU) Figur 7. Koppartaggsvamp Klass: Agaricomycetes Ordning: Thelephorales Familj: Bankeraceae Koppartaggsvamp (figur 7) är marklevande taggsvampar som till skillnad från andra taggsvampar i samma släkte ofta växer gyttrat. Hatten är 5 10 cm bred, rödbrun och ofta sammanvuxen med andra hattar. Hattytan är först fnasig eller trådig och blir sedan fjällig med fjäll som är glesa och uppåtriktade i centrum och tilltryckta mot kanten. Taggarna är 3 5 mm långa, först ljusa och sedan purpurbruna, långt nedlöpande. Foten är 3 10 cm hög, den är ljusare än hatten. Smaken är i början mild, men sedan brännande. Lukten är gurklik. Sporerna är knöliga och hyferna är utan söljor. I Sverige är koppartaggsvampen sällsynt men har påträffats i Västergötland, Östergötland, Värmland, Närke, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Medelpad och Gotland. Det troliga antalet aktuella lokaler i landet uppskattas till 400. I övriga Europa är den funnen enbart i Norge och Finland. Koppartaggsvamp bildar mykorrhiza med gran i gammal örtrik granskog på kalkrik mark. Fruktkropparna bildas från juli till oktober. Koppartaggsvamp hotas mest av slutavverkningen av äldre örtrika barrskogar. Platser där den växer bör undantas av slutavverkning och i stället kan försiktig plockhuggning eventuellt tillåtas. Marken på växtplatsen borde inte utsättas för kraftiga störningar. 12

Druvfingersvamp, Ramaria botrytis (NT) Figur 8. Druvfingersvamp Klass: Agaricomycetes Ordning: Phallales Familj: Ramariaceae Druvfingersvamp (figur 8) är en förgrenad, stor och köttig fingersvamp. Fruktkroppen är 10 15 cm hög och 10 20 cm bred. Basen är kompakt, vitaktig och 3 10 cm hög. Grenarna är bleka med rosa till purpurfärgade toppar. Med åldern blir druvfingersvamp mera gulvit gulbrunt men grenspetsarna kan ha kvar sin rosa till purpur färg. Köttet är vitt, något marmorerat. Smaken på köttet är milt men grenspetsarna kan vara beska. Lukten är mild och frisk. Sporerna är smala, ellipsoida, strimmiga. Druvfingersvamp förekommer på spridda platser i nästan hela Sverige. I Sydsverige växer den i ängsbokskogar där den är relativt sällsynt, längre norr växer den i mossiga granskogar och är väldig sällsynt där. De aktuella lokalerna i landet uppskattas till 1500. Druvfingersvamp är även funnen i Norge, Danmark och Finland. Den har under de senaste åren starkt minskat i Tyskland och är därför klassad som starkt hotad. Druvfingersvamp bildar mykorrhiza med bok, ek och barrträd i gammal ängsbokskog eller gammal barr- och blandskog. I södra Sverige är druvfingersvamp knuten till gamla, näringsrika, ängsbokskogar. I norra Sverige är den knuten till örtrika och kalkrika barrskogar. Vid enstaka tillfällen har man funnit druvfingersvamp på mager, sandig mark under gamla tallar och granar. Fruktkropparna är kortlivade och kommer enstaka på hösten, sällan i grupp. Druvfingersvampen är känslig för all form av skogsavverkning samt skogsgödsling. Därför bör lokalerna där druvfingersvampen växer skyddas från rationella skogsbruksmetoder. 13

Tallticka, Phellinus pini (NT) Figur 9. Tallticka Klass: Basidiemycetes Ordning: Hymenochaetales Familj: Hymenochaetaceae Fruktkropparna är hovformade, hårda och kan bli 5 20 cm breda och vid basen 2 10 cm tjocka och är vid genomskärning triangulära. Ovansidan hos unga fruktkroppar är fint filthårig, rostbrun med gulaktig kant. Hos äldre fruktkroppar är den koncentrisk fårad, brunsvart, barklik och nästan alltid bevuxen av lavar. Porerna är gråbruna till rostbruna, kantiga och relativt stora. Ibland är porerna länge utdragna och labyrintiska. Köttet är rostbrunt och tunt. Sporerna är sfäriska. Tallticka (figur 9) förekommer spridd i hela Sverige men har sydöstlig tyngdpunkt. Den är mindre allmän på gamla tallar i torra och kontinentala delar av södra Sverige samt är mycket sällsynt i Norrland och västra Götland. Antalet kända lokaler där den växer minskar ständigt. Tallticka är en parasitsvamp som bara växer på gamla, levande tallar. Den växer först när tallen är 100 år gammal, men vanligtvis när tallen är 150 200 år gammal eller äldre och orsakar så kallad vitröta. Fruktkropparna växer ofta högt upp ovanför marken, ofta enstaka, sällan flera och aldrig på döda tallar. Tallticka är flerårig, den kan bli upp till 50 år gammal och växer året om. Den kan ibland påträffas i kulturmarker där det förekommer äldre tallar (hagmarker, parker, vägkanter, trädgårdar). Tallticka är mest knuten till tallskogar och restbiotoper med gamla tallar. Det största hotet är avverkning av gamla tallar och de kortare omloppstiderna inom skogsbruket. Lokaler där tallticka växer borde undantas av slutavverkningen. 14

Gulporing, Junghuhnia luteoalba (NT) Figur 10. Gulporing Klass: Agaricomycetes, Ordning: Polyporales, Familj: Steccherinaceae Gulporing (figur 10) bildar ettåriga fruktkroppar som kan bli 20 cm breda och bara ett par mm. tjocka. Porerna är runda till kantiga, ibland uppslitsade och de är gräddfärgade hos yngre fruktkroppar. Hos de äldre fruktkropparna är porerna mörknande vilket ger de det typiska brunfläckiga utseendet. Gulporing har tunn, fibrig, vitaktig kant som hos äldre fruktkroppar kan vara otydlig. Köttet är tunt, upp till 1 mm tjock, gräddfärgat ungefär på samma sätt som det tunna porlagret. Gulporing är knuten till den boreala barrskogsregionen och saknas i Skåne, Blekinge, på Öland och Götland. Det troliga antalet aktuella platser uppsattas till 2500. I Norden är den funnen i de centrala och södra delarna av Norge och Finland. I Centraleuropa är den funnen i Polen, Belgien, Schweiz, Estland och Litauen. Den är även funnen i Nordamerika. Gulporing är nedbrytare och växer på starkt murken ved av tall och gran i gamla tall- och blandskogar. Den är vitrötare och orsakar hålröta av ved. Slutavverkning och minskad tillgång till lämpligt död ved är största hotet för arten. Platser där gulporing växer bör hållas intakta och man bör i skogen lämna döda träd, lågor och grenar. 15

Diskussion Genom det här arbetet har vi lärt oss mer om de rödlistade svampar som vi har hittat, deras klassificering i svampriket, livsmiljöer och vad som bör göras för att skydda lokaler där de växer. Ökad artkunskap och förståelse för olika biotoper är också nödvändigt. Vissa arter har man sett varje år som verkade minst sagt vardagliga, för att i nästa stund upptäcka att de egentligen var väldigt sällsynta och skyddsvärda. Det är just signalarter som visar på områden med extra höga naturvärden. Sverige uppvisar ett starkt fragmenterat landskap, där vissa skogstyper har bara blivit restbiotoper. Signalarter berättar om skogarnas ekologiska särdrag eller skogshistoria. De har ofta snäva och specifika miljökrav, vilket göra att de är särskild lämpade som indikatorer. Det är synd att många av de rödlistade svamparna, vilka är indikatorer på värdefulla skogsmiljöer, inte har tagits med som signalarter. Detta eftersom de är svåra att identifiera i fält eller är så pass sällsynta. De kan dessutom inte användas vid naturvärdesinventeringar och det skulle krävas betydligt större resurser än vad man har idag. Att lära sig mer om alla storsvampar kräver allt större kunskap och man inser att det handlar om ett ständigt lärande som aldrig tar slut. Käll- och litteraturföreteckning Böcker / häften Gärdenfors, U. (ed.) 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010 Nitare, Johan, mfl, Signalarter, Skogsstyrelsens förlag, 2000, Jönköping Petersen, Jens H, Svamperiget tredje utgåvan 1998, Köpenhamn. Ryman, S och Holmåsen, I. (1992) Svampar En fälthandbok Wiklund, E. (2009) Svampar Det du behöver veta om svamp..och lite till.. Websidor ArtDatabanken är en avdelning vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala som har primär uppgift att samla in, analysera och lagra information om hotade och sällsynta arter, genom att upprätta Röda listor tillsammans med Naturvårdsverket, samt ställa samman information om rödlistade arter på faktablad. http://snotra.artdata.slu.se/artfakta/getspecies.aspx?searchtype=advanced 2010-12-05 14:34 Bilder Samtliga bilder i detta arbete (1-10) är tagna av Nada och Zelimir Lipovac 2008-2010. 16