20:e Nordiska kongressen 8-11 Maj 2014 1 Visby
Karta över Visby 2 Historia De äldsta fynden på platsen för dagens Visby är vad som tolkats som "strandbodar", med C14-metodendaterade till 700-900-talen e. Kr. Längs vikingatidens gotländska kust fanns en rad hamnar med gravfält och viss bebyggelse. I Visbys omgivning fanns en vid Kopparsvik ("köpvik") en kilometer söder om Visby, en annan vid Gustavsvik två kilometer norr om Visby. En sådan fanns troligen även vid Visby, vid Donners plats har man påträffat rester efter ett vikingatida gravfält. Vid mitten av 1000-talet upphör gravfältet av användes, ungefär samtidigt kan man skönja de första spåren av permanent bebyggelse i Visby. Enligt Gutasagan skall Gotlands första kyrka, Allhelgonakyrkan ha uppförts här, på den plats där senare S:t Pers kyrka byggdes. Allhelgonakyrkans byggnation kan troligen kopplas till att man vetat skapa en plats på ön där man kunnat garantera fred för utländska köpmän, på samma sätt som gotlänningar fick beskydd på utländska orter. Till en början var Visby bara en av många sådana platser, men Visby blev snart den dominerande platsen. Ett uttryck för Visbys växande betydelse är de gotländska penningarna, som börjar präglas i staden omkring 1140, ] Någon gång mellan 1158 och 1161 uppfördes den äldsta kända byggnaden i Visby, Kruttornet, vid den gamla hamnen. Årtalet har kunnat anges efter så kallade årsringsdateringar av en träbjälke i tornets tredje våning.
Visbys framväxt hänger starkt samman med handelsavtal med svenska, danska, och ryska härskare under 1100-talet. 1161 fick de gotländska köpmännen genom ett fördrag med Henrik Lejonet av Sachsen sina omfattanden fri- och handelsrättigheter i hela det sachsiska området bekräftade. I dokumentet, de så kallade Artlenburgfördraget uttrycks en förhoppning att gutarna flitigare skulle besöka Lübeck nu när freden var återställd. Dokumentet antyder att någon form av konflikt uppstått mellan gutar och tyskar, och det ligger nära till hans att anta att de ökade tyska intresset i Novgorodmarknaden sågs som ett allvarligt hot mot gotlänningarnas intressen. Enligt arkeologiska resultat verkar det så kallade Rolandstorget, det ekonomiska handelscentrat i staden, ha lagts ut kort före cirka 1200. Först 1203 omtalas Visby för första gången i bevarat skriftligt källmaterial. Det är Henrik av Lettland som i sin krönika nämner "Wysby" i samband med att pilgrimer på resa till Livland kom dit. Namnet måste emellertid ha betydligt längre relevans bakåt, vilket inte minst syns av att "Wysby" i samma källa nämns som en "civitas", det vill säga en stor stad. Det bekräftas också av att Visbyrådet, med ett tyskt och ett gutniskt råd kan beläggas redan omkring år 1231. Det visar också att Visby var enastående jämfört med andra nordiska städer, där rådsorganisationen införs betydligt senare. Hansatiden Skråväsen sigill över tyska köpmän i Visby. Ny forskning visar också, att inbördeskriget mellan stad och land 1288, inte handlade om motsättningar i handeln. Den så kallade farmannahandeln (böndernas handel) hade nämligen, visar källorna, i stort sett upphört redan före 1200-talet. När därför ringmuren uppfördes, senast omkring 1270, skedde det av skyddshänsyn och med "landets" (böndernas) godkännande. Inbördeskriget i sig berodde snarast på att Visbyborna av realpolitiska skäl år 1285 måste anpassa sig till kung Magnus Ladulås krav på en skattehöjning, mot "landets" vilja, vilket föranledde bönderna att stationera en kontrollman i staden, vilken omtalas 1286. Då borgarna inte ansåg sig kunna acceptera detta införde de 1287, efter att de 1285 börjat bygga porttorn i den befintliga muren, tullar mot böndernas handel i staden och eftersom all gotländsk fjärrhandel vid denna tid utgick från Visbys hamn, till exempel nämns flera gånger "Gotlands hamn" som om det bara existerade en enda hamn på ön, blev det ett hårt slag mot bönderna. Något som fick "landet" att gå till attack. Kriget avslutades med att Magnus Ladulås gick in och i Nyköping tog stadens parti, så att denna för framtiden blev självständig gentemot "landet". Visserligen fick staden böta 2 000 mark för att man utan kungens tillstånd fört krig och dessutom låtit uppföra en mur runt staden. Men detta måste snarast ses som en självklar avgift för att kungen ställde sig på stadens sida och även formellt godkände uppförandet av muren. Detta är också det äldsta omnämnandet av Visby ringmur. S:t Mariakyrkans kor invigdes 1225. 3 Det nya läget i sin tur fick till följd att bönderna som hämnd tycks ha stängt den stora gutniska handelsgården i Novgorod, "Gutagård" (eller
"Gotenhof", som den nämns på tyska), vilket fick till följd att Visbys auktoritet som den ledande staden i handelsgemenskapen ifrågasattes, och 1294 attackerades Visbys ledande ställning av Lübeck, som successivt kunde rycka till sig ledarpositionen. Den 27 juli 1225 invigdes S:t Mariakyrkans kor. Biskop Bengt av Linköping utfärdade då ett privilegiebrev för "burgenses" i staden. Tyska gästande köpmän, som byggt kyrkan, överlämnade nu kyrkan till de i Visby boende tyskarna som vid kyrkan inrättade två församlingar, en tysk och en gutnisk. Efter denna tidpunkt är det alltså inte längre relevant att kalla kyrkan för "tyskarnas" kyrka. De tyska handelsskepp som ankom till staden skulle dock fortfarande ha skyldighet att erlägga "elemosina" till kyrkans byggnadsfond. Vid denna tid omtalas också en av stadens skolor, vid S:t Jacobs kapell. Som handelsstad hade Visby också stor betydelse för de baltiska länderna. 1229 får det så kallade "Köpmanssällskapet" i Visby ta ställning till det så kallade Smolenskfördraget som slutits mellan staden Riga och fursten i Smolensk. Man ville att fördraget även skulle innefatta den gotländska kusten. Resultatet blev en Visbyvariant av samma fördrag, accepterat av Visbys tyska och gutniska invånare och en rad tyska städer. 4 Det medeltida Visby. Runt 1228 bildade tiggarmunkar ur Dominikaner ordenet dåtida Sveriges första kloster i Visby. Den äldsta stenhusbebyggelsen med sina karakteristiska trappgavelhus uppfördes utmed Strandgatan. 1263 stod enligt dendrodatering det så kallade "Liljehornska huset" på Strandgatan färdigbyggt. Byggnaden är med sina sju våningar det högsta medeltidshuset i det nuvarande Visby och kan möjligen vara identiskt med det "mycket stora" hus som den till Lübeck utflyttade Visbyrådmannen Henrik Gildehusen 1393 överlät till sina i Visby kvarstannade barn. En annan fortfarande existerande medeltida byggnad vid gatan är det Gamla apoteket. Husets bottenvåning är närmast oförändrad sedan medeltiden. Två bjälkar i taket har dendrodaterats till 1287-1291. Såväl Liljehornska huset som Gamla apoteket tillhör den "andra generationens" medeltida stenhus, byggda över såväl ursprunglig träbebyggelse som den första sten bebyggelse som började uppföras i slutet av 1100-talet. 1280 slöts ett fördrag på tio år mellan det tyska borgerskapet i Visby och dess "speciella vänner", det vill säga borgarna och köpmännen i Lübeck. Fem år senare mötte på Kalmar slott Magnus Ladulås representanter för kung Erik Magnusson av Norge och tjugotre hansastäder. Då bekräftades att Gotland ska tillhöra Sverige. Brandskattningen av Visby 1361. 1361 attackerades Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag. Enligt en legend skall denna erövring ha följts av brandskattningen av Visby, men historiska fakta är osäkra. Det sannolika scenariot är, att Visbyborna frångått en överenskommelse med bönderna om gemensamt försvar mot inkräktaren. Legenden förtäljer
ursprungligen att "Nils Guldsmed" (en köpman Claus Goltsmit kan beläggas i staden något senare) dragit till kungen och tubbat honom att skona staden för att istället plundra bönderna. Vid den avgörande drabbningen på Korsbetningen, öster om muren, mellan danskar och gutniska bönder, förblev staden passiv och åsåg hur bönderna, som förmodligen förlitat sig på hjälp och stöd från staden, slaktades av de danska knektarna. Efter slaget förhandlade Visbys invånare med kung Valdemar och överlämnade staden utan strid mot att i gengäld få sin ställning som hansestad bekräftad genom nya privilegier. Striden, och den efterföljande skatt som stadsborna utan tvekan erlagt (påståendet om "brandskatt" kan vara ett taktiskt försök att urskulda stadsborna som svikit en överenskommelse med bönderna), förändrade emellertid inte Gotlands statsrättsliga position på annat sätt än att den blev osäker. Valdemars brandskatt bestående av tre fyllda bryggkar med silver sägs ha gått förlorad vid Karlsöarna. Kung Valdemar kallade sig själv inte "kung över Gotland" förrän 1362, då det första kriget mot hanseaterna stod för dörren, och hade förmodligen ursprungligen inga andra avsikter med attacken mot ön än att berika sig själv, och finansiera erövringen av Skånelandskapen. Hansedagen 1364 deklarerade också att Visby var en fri hansestad, undersåte varken under Danmark eller Sverige. Men inte förrän efter att Tyska orden 1408, efter 10 års av gotlänningarna mycket uppskattat innehav av ön återlämnat den till unionsriket, kan man räkna Gotland och Visby som danskt. 5 Ett offer från Valdemar Atterdags invasion 1361. Danskarnas erövring av ön hade alltså inte några omedelbara konsekvenser för Visby. Men handeln hade dock redan börjat ta andra vägar, framför allt över Lübeck i Tyskland. Konjunkturen hade planat ut och började från 1300-talets slut gå nedåt. Under kriget mellan Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta hade "sjörövare", kända under namne tvitaliebröderna, etablerat sig på Gotland. Dessas framfart drabbade Visbys borgare hårt och då dessa hade nära band till Tyska orden såg sig högmästaren Konrad von Jungingen nödsakad att ingripa. I mars 1398 landsteg således en ordensarmé bestående av 4000 man på ön. Öns befälhavare Sven Sture drog sig tillbaka till Visby, men misslyckades med att mobilisera borgarna mot orden, varvid det stod klart att han inte skulle kunna segra. Förhandlingarna mellan de bägge parterna påbörjades därför snart och den 5 april överlämnades Gotland till orden. Sven Sture lovades fritt avtåg och lämnade ön tillsammans med sina soldater, vilket även större delen av ordensarmén gjorde, endast 200 man lämnades kvar för att övervaka ön. Avtal mellan Tyska orden och Gotland 1399. Drottning Margareta krävde snart att ön skulle överlämnas till Kalmarunionen samtidigt som högmästaren krävde att orden skulle ersättas för de kostnader den tvingats stå för genom sin
kontroll av ön. Förhandlingarna drog ut på tiden och drottning Margaretas tålamod tröt, varvid hon ställde som ultimatum att ett avtal skulle ha ingåtts innan 11 november 1403, annars skulle hon återta ön med vapenmakt. Således kom danska styrkor att landstiga på ön och kunde påbörja en belägring av Visby i januari 1404. Det lilla antalet tyska trupper som fanns i staden fick starkt stöd från stadens borgare och kunde därför åsamka unionsstyrkorna stora förluster under stormningsförsöket den 25 februari. De återstående unionsstyrkorna kom därefter att ställas mot den ordensarmé som anlände efterföljande månad. Då unionsstyrkorna uppfört skansar kring staden kom det att följa ett segdraget belägringskrig innan ett stilleståndsavtal kunde slutas i juli samma år. Unionsstyrkorna lämnade då ön som förblev under ordens kontroll ännu några år innan orden år 1408 avträdde ön till unionen i utbyte mot 9000 engelska nobler. 1411 kom kung Erik av Pommern för första gången till Gotland. Här påbörjade han nu byggandet av Visborgs slott i de södra delarna av Visby. Staden var enligt kungen tänkt att bli en fast flottbas som skulle behärska hela Östersjön. Kungens planer var nämligen att utöka Kalmarunionen till att gälla alla länder runt Östersjön. Det är troligtvis Visborgs slott som omtalas i en krönika, skriven vid denna tid av en franciskanermunk. I denna står att en befästning detta år uppförs i Visby. En delvis bevarad bjälke i muren till detta slott har enligt årsringsdatering huggits vintern 1411-1412.1437 bosatte sig kungen i Visborg efter att ha lämnat Danmark. Han börjad också bedriva sjöröveri på Östersjön med den stora flotta han samlat på Visbys redd. 1446 anlände unionskungen Kristofer av Bayernmed 40 skepp och 2 000 soldater till Gotland. Efter en belägring av Visborg ingicks ett vapenstillestånd. Två år senare landsteg den nyblivne svenske kungen Karl Knutsson Bonde på Gotland. Svenskarna intog Visby, men inte borgen, som personligen försvarades av Erik av Pommern. Den nye danske kungen Kristian I sände en stor flotta med krigsfolk till Erik av Pommerns hjälp. Erik undsattes på detta sätt och överlämnade Visborg till Kristian I med löfte om att i gengäld få tre danska slott samt 10 000 gylden årligen. Han bosatte sig sedan i sin födelsestad Rügenwalde i nuvarande Polen, där han dog 1459. Egentligen är det inte förrän Erik av Pommerns överlämnande av Visborg slott till Olof Axelsson Tott år 1448 som den danska perioden kan sägas börja. Kung Erik var för övrigt den som mer än de flesta bidrog till Visbys tillbakagång. Kriget mot hanseaterna han startade 1426 blev förödande för stadens handel och när han själv 1437 slog sig ned på Visborg slott började en period av isolering och problem. 1441 skriver en borgare att han inte kunde ta sig från ön på grund av "krig, örlog och nödsaker". Än värre än kung Erik var dock länsherren Jens Holgersson (Ulvstand). Han tillträdde 1487 och redan fem år senare kom en kommission till ön för att undersöka klagomål, sedan sändebud från ön i hemlighet sänt bud till Sten Sture, att de skulle resa sig och kasta ut danskarna om han bara ville landstiga med en styrka. Kommissionen fann att alla klagomål ägde berättigande, men efter att de återvänt fortsatte han precis som förut. När den nye länsherren, Lauritz Schinkel, tillträdde 1509 angav han att det fanns högst 80 personer i staden som han tordes lita på. 6
Efter medeltiden Visby i slutet av 1600-talet ur Suecia antiqua et hodierna.1525 rådde konflikt mellan Lübeck och den på Visborg slott residerande Sören Norby, vilken stödde den avsatte Kristian II och därför gick hårt åt såväl svensk och dansk som hanseatisk handel. Det fick till följd att man i gryningen 12 maj 1525 överraskande attackerade staden, då Norby var iväg på krigståg i Blekinge. De till slottet flyende försvararna stack då staden i brand på fyra ställen, för att fördröja de anfallande, så att knektarna skulle hinna ta skydd bakom slottets murar, och tre kyrkor, dominikanernas S:t Nicolai, nunnornas S:ta Gertrud och den redan övergivna S:t Jacob, blev offer för lågornas rov. De övriga kyrkorna övergavs i och med reformationen, och i midfastan 1528 började borgerskapet kompensera sig för lübeckarnas plundring genom att börja plocka ut "ransoner" ur Drottens kyrka. Alla kyrkor övergavs nu, utom S:t Hans, som blev stadskyrka. Av fortifikatoriska skäl rev dock länsherren, Henrik Rosencrantz, 1533/1534 de bägge tornen på de sammanbyggda S:t Hans och S:t Per, och istället blev "Vår kära frus kyrka", Visby domkyrka, den nya stadskyrkan. Detta är nu något som gynnar dagens turistnäring och Visby är i vår tid känt som rosornas och ruinernas stad. Stadens djupa fattigdom från 1500- till 1700-tal är också skälet till att så många medeltida minnesmärken finns kvar. Man hade helt enkelt inte råd att riva och bygga nytt. 7 Visborg år 1679. Visby blev åter svensk stad 1645, vid freden i Brömsebro, men i kriget 1675-1679 besattes ön åter av danskarna. Tidigt på våren 1676 sändes danska amiralen Niels Juel med en eskader för att inta Rügen och Gotland. Utan att röna något som helst motstånd landsteg Juel den 29 april i Klintehamn och redan två dagar därefter hade han tvingat Visbys fåtaliga besättning att kapitulera, varefter ön förblev i danskt våld till krigets slut. ] När de sedan i freden tvingades utrymma ön sprängde den danske befälhavaren Visborg slott, som var en av Nordens största borganläggningar, i luften. Under andra halvan av 1600-talet började uppröjningen i den illa åtgångna staden. Delar av den förfallna medeltidsbebyggelsen inreddes igen eller byggdes om till lägre och enklare hus. Andra delar jämnades bara med marken; sten från de gamla byggnaderna återanvändes till nya stenbyggnader under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Den 22 april 1808, under Finska kriget, landsteg 2000 ryssar under amiral Nikolaus Bodisco vid Slesviken i Grötlingbo på sydöstra Gotland och tågade utan något slags motstånd till Visby. Den 24 april tågade ryssarna in i Visby och tog staden i besittning. Visby stads invånare fick stå för både mat och logi till alla ryska soldater. Amiral Bodicso inkvarterades i borgmästare Grevemühls våning i rådhuset. Han utnämnde sig själv till generalguvernör över Gotland och tog över landshövdingens uppgifter. Den 16 maj ankrade amiral Olof Rudolf Cederström med tre linjeskepp i Sandviken i Östergarn och landsatte där svenska
trupper. [13] Bodisco kapitulerade utan att en blodsdroppe hade spillts och ryssarna tågade ut genom Österport den 17 maj och marscherade till Slite där de inskeppades för vidare transport till Libau i Lettland. Den avsatte ryske guvernören Bodisco blev efter krigsslutet i stället kommendant på Sveaborg i Finland. Ryssarna kom efter påsk enligt gregorianska kalendern, men före påsk enligt den i Ryssland då ännu gällande julianska kalendern, varför man i Visby det året firade påsk två gånger. Visby domkyrka är därmed den första av Sveriges domkyrkor där man celebrerat rysk-ortodox liturgi. I och med Visbys gradvisa men allmänna nedgång under kommande århundraden medfördes ett byggnadsmässigt förfall. Samtidigt räddades kyrkoruiner, stadsmur och köpmanshus från aktiv rivning. Under början av 1800-talet väcktes intresset för Visby som historiskt monument, främst bland författare och konstnärer. Samtidigt utvecklades Visbys kulturliv och ekonomi. Utanför ringmuren växte bebyggelsen fram med nya bostäder, småindustrier, järnvägsanläggningar och militärförläggningar. I mitten av 1800-talet uppstod en första turism, som vid sekelskiftet år 1900 hade utvecklats till en etablerad näring. Vid sekelskiftet år 1900 hade Visby 8 375 invånare och var Sveriges 27:e största stad. 8 Källa :http://sv.wikipedia.org/wiki/visby#historia Program. 8 Maj 09.00 Avfärd från Arlanda till Nynäshamn med buss. 11.30 Båtresa Nynäshamn Visby med lunch ombord. 15.00 Bussresa från Visby hamn till hotellet därefter Incheckning på hotell Strand. 19.00 Middag på hotell Strand med programgenomgång och praktiska frågor. 9 Maj 07.30 Frukost 09.00 Välkomsthälsning MHCF Sverige Sören Selinder ordförande för MHCF Sverige. (Lokal Bryggarsalen). 09.10 Välkomsthälsning Region Gotland Björn Jansson regionförbundets ordförande. (Lokal Bryggarsalen). 09.30 Gunilla Gunnarsson cancersamordnare på SKL talar om den nationella cancerstrategin. (Lokal Bryggarsalen). 10.15 Kaffe. 10.45 Föreläsningar av Freddi Lewin onkolog och arbetar på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping samt Johan Wennerberg adjungerad professor vid Lunds universitet. (Lokal Bryggarsalen). Framsynt tillbakablick:
- Huvud-halscancerbehandlingens historik. - HH-cancer A mixed bag of Tumors (Kvalitets-- registerrapport). - Tobaksepidemiologi i Norden. Om forskning: - Varför behövs kliniska studier? - Hur vet man om någonting är farligt? - HPV hur vanligt är det? - Varför forskar vi egentligen? Dialog med auditoriet om: -Patientmakt. -Journal på nätet. -Fysisk aktivitet och rehabilitering. 9 11.30 Rast. 11.45 Fortsättning föreläsningar av Freddi Lewin samt Johan Wennerberg. (Lokal Bryggarsalen). 12.30 Lunch på hotellet. 14.00 Guidad stadsrundvandring. (Vi delar in oss i 4 grupper). 16.00 Kaffe. 16.30 Internationell samverkan. Varje land utser två representanter och värdlandet en ordförande, sekreterare samt samtalsledare. (Lokal Fruilden). 19.00 Middag på hotell Strand. 10 Maj 07.30 Frukost. 09.00 Föreläsning av överläkare Mats Engström samt Anna-Lena Tingström-Engström. Från diagnos till behandling. (Lokal Bryggarsalen). 09.45 Kaffe. 10.15 Fortsättning föreläsning Mats Engström samt Anna-Lena Tingström-Engström. Från diagnos till behandling. (Lokal Bryggarsalen). 11.00 Rast.
11.15 Föreläsning Beatrice Melin onkolog och chef för RCC Norr. 12.00 Lunch. 13.30 Hans-Ola Fors Laryngfondens ordförande. 14.00 Kaffe. 14.30 Egen tid för shopping. 19.00 Middag med underhållning. (Lokal Frimis Restaurangen på Frimurarlogen). 10 11 Maj 08.00 Frukost. 09.00 Rikstämman. (Lokal Teatern). 10.00 Kaffe. 12.00 Lunch därefter hemresa. Kongressbyrå Staffan Hagelin Kansliet MHCF. Owe Persson Konferencier. Kristina Henriksson Kansliet MHCF Våra talare och föreläsare. Förbundets ordförande Sören Selinder hälsar välkommen och förklara kongressen för öppnad. Sören Selinder har varit förbundets ordförande sedan den 19 april 2008 då han valdes till att leda förbundet. Detta skedde vid riksstämman på Nova Park i Knivsta. I sin egenskap som förbundsordförande har också Sören en självklar plats i Laryngfondens styrelse som ersättare, vilket regleras av Laryngfondens stadgar. Sören Selinder
Björn Janssons yrkesverksamma liv har varit blandat. Allt från att på ett tidigt sjuttiotal arbetat på Tempo och LM Ericsson, så landade han 1975 som sjukvårdsbiträde på Visby lasarett. Han arbetade där med olika jobb till år 2000 med vissa avbrott för andra arbeten. De senaste åren har jag varit chef på Arbetscentrum. Numera är jag egen företagare inom utbildning och delägare i ett företagshotell i Hemse Gick med i facket, Kommunal, 1975 och har varit fackligt aktiv med studier Björn Jansson till 1985 då jag blev ordförande för Kommunal på Gotland. Ett uppdrag jag hade i fem år. 1988 blev jag även ordförande för LO-distriktet på Gotland, ett uppdrag jag fick avsäga mig 1994 när jag blev tjänsteman. 1990 bestämde jag mig för att satsa på det politiska livet. Det går till en gräns att kombinera fackliga och politiska uppdrag men till slut så tar det ena överhanden och blir viktigare. Under 80-talet innehade jag politiska uppdrag som ersättare i kommunfullmäktige och dåvarande sjukvårdsstyrelsen. Under våren 1990 tillträdde jag som vice ordförande i dåvarande socialnämnden och till sommaren invaldes jag i kommunstyrelsen. Fick under hösten 1990 möjlighet att arbeta som ledarskribent på Gotlands Folkblad under ett år, en oerhört lärorik period i mitt liv. 1995-1998 fick jag förtroendet att vara kommunalråd. 2002-2006 så fick jag förtroendet att återigen vara kommunalråd och denna gång även som ordförande i social- och omsorgsnämnden. 2006-2009 var jag oppositionsråd men valde att avgå och trappa ner i min politiska vardag. Dygnetrunt-politiken tog på krafterna och jag ville ägna mer tid till annat. Är sedan 1 november 2010 Regionfullmäktiges ordförande i på Gotland. Ett uppdrag som är både stimulerande och ansvarsfullt. Det politiska intresset har jag alltid haft. Min far var fackligt och politiskt aktiv och min mor var även politiskt intresserad. Under min uppväxt fick jag ofta höra hur mycket gott socialdemokraterna gjort och det har givetvis präglat mig. Är man samhällsintresserad och får möjlighet att på heltid arbeta med politik så är det ett privilegium, men samtidigt ansvarsfullt. Man får ett förtroende som man skall förvalta väl. Jag känner mig priviligierad som fått förmånen att arbeta med det som intresserat mig både fackligt och politiskt. Har även fått möjlighet till arbeten som varit utvecklande för mig som individ. Känner en stor tacksamhet till alla som gett mig kunskap, lärdom och visat mig sitt förtroende. Gunilla Gunnarsson ställer sig frågan? Rehabilitering vid cancer- finns det? I 20 års tid fram till 2003 arbetade jag som onkolog. Våra rehabiliterande resurser var ytterst begränsade. Enstaka patienter fick åka en vecka till Lydiagården, Mösseberg eller Vidarkliniken i Järna. Oftast genom bidrag från någon fond. Den som av sin tumör eller behandling fått en fysisk skada (exempelvis neurologisk), som väl kändes igen av rehabiliteringskliniken, erhöll samma hjälp som alla andra patienter med den typen av tillstånd. Ja, om patienten var botad från sin Gunilla Gunnarsson cancer eller hade mycket goda utsikter till bot vill säga.det stora flertalet stöttades av den ordinarie onkologpersonalen så gott det gick. Att ha en psykosocial enhet som Stockholm eller Lund var en avlägsen dröm. De allra flesta patienter var glada över att ha livet i behåll efter cancerdiagnos, operation, strålbehandling och medicinsk behandling. Men många vittnade senare om svårigheter som uppmärksammades eller uppstod när alla behandlingar var avslutade, när 11
sjukvårdens täta omhändertagande upphörde. När patienten stod ensam med en tid för kontroll om 6 månader som enda planering i vården. Låter det som jag jobbade på stenåldern?? Tyvärr är min bild idag 2011 att vi fortfarande har bristande och ojämlika resurser för rehabilitering. Men det uppmärksammas ytterst lite. Små skillnader i medicinsk behandling får stort massmedialt utrymme medan brister i rehabilitering och palliativ vård knappast tas upp alls. Och i utredningen om nationell cancerstrategi behandlas området styvmoderligt tycker jag. Som samordnare av cancerstrategiarbete på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) arbetar jag för att rehabilitering ska utvecklas och förbättras under de kommande åren. Med spänning ser jag fram emot det kommande nationella vårdprogrammet i psykosocial onkologi och rehabilitering 2012! Låt oss tillsammans arbeta för att det och erfarenheterna från rehabiliteringsprojektet i Halland blir avstamp för rehabilitering som en tydlig och återkommande del i patientens vårdkedja! 12 Freddi Lewin är en erfaren onkolog och har varit såväl sektionschef som studierektor för specialstutbildningen i onkologi vid Onkologkliniken på Huddinge universitetssjukhus. Vidare har han varit överläkare vid Universitetssjukhuset i Trondheim och Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, där han även fortsättningsvis kommer att vara kliniskt aktiv på deltid. Till SentoClone AB kommer Freddi närmast från Swedish Match North Europe Freddy Lewin där han varit medicinskt ansvarig för utbildning och forskning kring snusets inverkan på folkhälsan. Johan Wennerberg professor, överläkare, öron-, näs- och halskliniken; Universitetssjukhuset i Lund Prevention är det mest effektiva sättet att minska såväl lidande och död för cancerpatienter som kostnader för cancervården. Eva Munck-Wikland och medarbetare lyfter i en artikel i Läkartidningen fram tonsillcancer som ett möjligt mål för prevention med HPV-vaccin [1]. Etiologin till Johan Wennerberg tonsillcancer, liksom till cancer i övriga svalget och munhålan, är multifaktoriell: HPV, rökning och alkohol, var för sig eller i kombination, är några viktiga riskfaktorer. Diskussionen om relevansen av HPV- vaccination för prevention av oral och orofaryngeal skivepitelcancer är viktig. Utgående från prevalensdata i den sydsvenska populationsbaserade fall kontrollstudie som nyligen publicerats [2] och våra uppskattningar av»attributable proportion«går det att dels uttala sig om förhållandena i Sverige, dels göra en uppskattning av det antal fall av tonsillcancer som, korrigerat för rökning och alkoholvanor, skulle kunna förhindras med vaccination (nästan hälften). Fall kontrollstudien visar också att även munhålecancer, framför allt munbottencancer (knappt hälften) och tungcancer (cirka en femtedel), skulle kunna förebyggas med vaccination. I Tabell I finns ungefärliga incidenssiffror för cancer i orofarynx, tunga och
Mats Engström är docent och verksamhetschef för mottagningen. Han har mångårig erfarenhet inom öron-, näs-, halsspecialitet med tjänstgöring vid Akademiska sjukhuset i mer än 20 år. Större delen av tiden har han varit verksam inom huvud-halskirurgi med inriktning mot tumörbehandling. Hans forskning är inriktad på tumörer och ansiktsförlamningar. Mats Engström Anna-Lena Tingström Engström arbetar som sjuksköterska på läkarhuset i Uppsala inom öron, -näsa och hals specialiteterna. Detta har hon gjort i drygt trettio år. Arbetar också med utveckling och utbildning av såväl personal som patienter samt anhöriga i trakeostomi och laryngektomivård. Anna-Lena är också medförfattare till avsnittet om trakeostomivård i vårdhandboken. 13 Anna-Lena Tingström Engström Beatrice Melin Beatrice Melin onkolog samt chef för RCC Norr talar om framtiden för cancerpatienterna i Norrland. Vissa canceroperationer flyttas från Sollefteå till Sundsvall och Örnsköldsvik, andra enbart till Sundsvall. Rådet från Regionalt cancercentrum i Umeå är att bjuda något annat i gengäld. Man kan byta kirurgi med Sundsvall, säger Beatrice Melin, chef för RCC Norr. Cancersjukdomarna ökar i snabb takt. Man räknar med en fördubbling av antalet fall till 2040. Cancer är tyvärr en vanlig sjukdom. En av tre drabbas av tumörsjukdom någon gång i livet, förklarar Beatrice Melin, professor i onkologi vid Umeå Universitet. Mot den bakgrunden byggs regionala cancercentra upp i Sverige. För Norrlands del är det RCC Norr som täcker in Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. I uppdraget ingår att nivåstrukturera. Vem ska göra vad och på vilken nivå? Det blir en stridsfråga direkt. Resultatet är att Sollefteå sjukhus avlövas vissa ingrepp, Örnsköldsviks sjukhus både får operationer och mister andra. Förslaget är att tjocktarmscancer ska ligga i Örnsköldsvik och i Sundsvall, ändtarmscancer som sitter nere i lilla bäckenet ska ligga i Sundsvall, säger Beatrice Melin. Detta är inte bara en volymdiskussion. Det bygger på att man har team som är ackrediterade och specialiserade. Men jag tycker man ska se det ur patientens perspektiv. Det handlar inte om att hela cancersjukvården ska flyttas till Sundsvall och Örnsköldsvik. Det handlar om att man för ett kirurgiskt ingrepp ska åka iväg så att det finns fler kirurger som är duktiga och kan det här. Sedan kan onkologisk behandling och kontroller vara närmare hem. Frågar man patienterna om de kan tänka sig resa en gång, så går det jättebra. Men att resa var tredje vecka för att få behandling, då är det jätteviktigt att man får närmare. Dragkampen i Västernorrland är väl känd på RCC. Det märks vid vårt besök. Efter att vi vindlat oss fram i sjukhusets inre och undre korridorer erbjuds en kompromiss. För att göra övergången aptitlig kan man krydda med att sjukhus som tappar verksamhet vinner något annat. Det är rådet från Beatrice Melin till politikerna i Västernorrland.
Länsdelssjukhusen ska profilera sig och få annan vård i stället. Så har man gjort i andra landsting. Då får kanske Sundsvallspatienterna åka till Sollefteå exempelvis för att operera höften. Man byter kirurgi med varandra. Man ska se det som en arbetsfördelning. Då kan man ha ett aktivt länsdelssjukhus kvar. Lättaste sättet att få till det är att man bestämmer det ena samtidigt som det andra. Man gör ett arbetsbyte helt enkelt, säger hon. I praktiken berörs ett tiotal tarmcancerfall per år i Sollefteå. I Västernorrland totalt opereras omkring hundra fall varje år. I samma veva flyttas även bröstcanceroperationer från Örnsköldsvik och Sollefteå till Sundsvall. Det är Västernorrlands eget beslut. Man måste ha en bra apparat när man undersöker den utopererade delen av bröstet. Varken Sollefteå eller Örnsköldsvik hade den typen av utrustning förra året. Dessutom är det brist på mammografiläkare som kan undersöka och bedöma bilderna. Allt kan inte skötas i Sundsvall. Vissa mer komplicerade fall av äggstockscancer, matstrupscancer, lungcancer och urinblåsecancer ska för Norrlands del enbart opereras i Umeå. Det är också beslutat. Dessutom pågår diskussion om en nationell samordning. Umeå klarar inte allt. Tre diagnoser diskuteras, i vissa mer avancerade fall: matstrupe, bindvävscancer i buken och peniscancer. Det är inte klart än vilka ställen det blir. Något kan hamna i Umeå. Om norrlänningar drabbas mer av någon viss typ cancer vet man inte säkert. Men Norrland särskiljer sig på ett sätt. Generellt har vi lite färre som insjuknar i cancer. Men de som insjuknar hos oss går det lite sämre för. Vi vet inte riktigt vad det beror på. RCC ska titta på det, så vi kan göra riktade insatser. Just i Norrland väcks också oroliga frågor kring Tjernobyl 1986 och om det radioaktiva nedfallet nu efter snart trettio år visar sig i form av fler cancersjuka. En avhandling för ett antal år sedan visade på viss ökning. Men den var väldigt ifrågasatt. Mitt enkla svar är att det inte finns entydiga data som visar på ökad cancerförekomst. Finns det sådana frågor ur ett medborgarperspektiv måste vi fundera om det är något som RCC ska titta på, säger Beatrice Melin. Härom veckan invigdes en andra strålkanon på Sundsvalls sjukhus, och redan står en tredje strålkanon på önskelistan. Beatrice Melin är inte säker på att den behövs. Det är knepigt att säga. Vi ser ju att det kommer nya behandlingar. I dag strålar vi alla bröstcancer och prostatacancer. Men det kan ju komma annan behandling som gör att man plötsligt opererar fler om några år 14 Hans-Ola Fors Hans-Ola Fors ordförande för Laryngfonden. År 1977 instiftades "Laryngektomerades gåvo- och testamentsfond" under mottot "Till fonden influtna medel användes, om donator ej särskilt föreskriver, till rehabiliterande åtgärder för behövande inom RLE". RLE står för Riksföreningen för laryngektomerade, vilken 1991 bytte namn till Svenska Laryngförbundet. Avsikten var att skapa ett kapital vars avkastning sedermera skulle disponeras för laryngerades rehabilitering. 1991 skiljdes Stiftelsen Laryngfonden från Svenska Laryngförbundet och antog egna stadgar. Från början erhöll Laryngfonden gåvor med hjälp av bl.a. annonser i tidningen Mun & Hals (en tidning som ges ut av Mun- &
Halscancerförbundet) och olika kampanjer. 1991-1992 startade dock försäljningen av brevmärken, vilket snabbt ökade Laryngfondens kapital. Några år senare, 1995, anlitade Laryngfonden fyra stycken bolag som kom att ansvara för Laryngfondens telefonförsäljning av korrespondenskort, ritade av Carl Anton, och brevmärken. Numera har insamling med hjälp av telemarketingbolag upphört. Laryngfondens kontor var beläget i Uddevalla och därefter Bergshamra innan det bestämdes att kontoret fr.o.m. 2005-01-01 skulle flyttas till Kalix, Norrbottens län. Laryngfondens kansli ligger för närvarande i samma lokaler som vår ordförande Hans-Ola Fors advokatbyrå. Plats för anteckningar: 15
16 Välkomna önskar Mun- & Halscancerförbundet Sverige