1 (10) 511-5087-05 Förslag till Bevarandeplan Natura 2000 Stormyran SE0820614 Fastställd av Länsstyrelsen: 2007-12-11 Namn: Stormyran Områdeskod: SE0820614 Områdestyp: SCI och SPA (utpekat enligt art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet) Area: 1989 ha Ytterligare skyddsform: Naturreservat Kommun: Boden och Jokkmokk Lägesbeskrivning: 20 km NV om Vidsel Koordinat RN: 1706513, 7336221 Kartblad: 25K NV Ägandeförhållanden: Statligt + Privat Berörda samebyar: Udtja, Sirges, Jåhkågasska, Tuorpon
2 (10) 511-5087-05 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra mest värdefulla naturområden. När Sverige blev medlem i EU blev vi också en viktig del av Natura 2000-nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura 2000. Områdena kan vara mycket olika men gemensamt för dem alla är att de är ett exklusivt urval av den mest värdefulla naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område ska det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området. Bevarandeplanen ska vara ett levande dokument och revideras vid behov. Bevarandeplanen ska fungera som : Ett vägledande dokument för myndigheter, kommuner mm som kan komma att bli berörda vid eventuella bedömningar och prövningar vid exploatering eller andra åtgärder som kan skada Natura 2000-området. Ett underlag för hur området bör skötas för att bibehålla dess naturvärden samt en bedömning om ytterligare skydd (naturreservat, biotopskydd mm) är nödvändigt för att uppnå syftet med området. En informationskälla till markägare, brukare, exploatörer och allmänhet om Natura 2000-områdets speciella värden och vad som kan skada dessa. Mer information om Natura 2000 finns På länsstyrelsens hemsida: www.bd.lst.se På Naturvårdsverkets hemsida: www.naturvardsverket.se Hos Länsstyrelsen i Norrbotten tel 0920-96000
3 (10) 511-5087-05 Innehållsförteckning 1 Allmänt... 4 2 Grunder för utpekandet... 4 3 Områdesbeskrivning... 5 4 Bevarandesyfte och bevarandemål för Stormyran... 5 4.1 Bevarandemål för naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet... 6 4.2 Bevarandemål för fåglar... 7 5 Hotbild för Natura 2000-området... 7 5.1 Verksamheter inom området som är reglerade i reservatsföreskrifter... 7 5.2 Verksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativt... 7 6 Bevarandeåtgärder... 9 6.1 Områdets skydd... 9 6.2 Skötselåtgärder... 9 7 Bevarandestatus idag... 10 8 Övervakning och uppföljning... 10 9 Källor... 10 Bilagor Kartbilaga Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Beskrivning naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Beskrivning av de arter som pekats ut enligt fågeldirektivet Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka utpekade fågelarter negativt
4 (10) 511-5087-05 Art- och habitatdirektivet: Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Fågeldirektivet: Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 1 Allmänt EU-länderna har gemensamt tagit fram vilka naturtyper och arter som är viktiga att skydda och bevara. Områden som ingår i det europeiska nätverket Natura 2000 innehåller en eller flera av dessa naturtyper och/eller arter som finns i Art- och habitatdirektivet, samt Fågeldirektivet. Vissa arter och naturtyper i direktiven är prioriterade vilket innebär att extra hänsyn ska tas till dessa. Varje område som ingår i Natura 2000 nätverket föreslås av respektive länsstyrelse och beslutas av regeringen. 2 Grunder för utpekandet Stormyran är utvalt att ingå i Natura 2000 eftersom det i området finns naturtyper och arter som finns med i art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Området utgörs av ett värdefullt och variationsrikt våtmarksområde med strängflarkkärr, topogent kärr, mader och sumpskogar. Naturtyper i området som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Kod Naturtyp Areal (ha) Andel (%) 1 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 229 11,5 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ 10 0,5 7310 * Aapamyr 1567 78,8 9010 * Västlig taiga 137 6,9 * = Prioriterad naturtyp 1) = Andelen utpekade naturtyper i området behöver inte uppgå till 100% av arealen. Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Kod Art 1355 Utter (Lutra lutra) 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Ingående fåglar enligt fågeldirektivet Kod Art A002 Storlom (Gavia artica) A038 Sångsvan (Cygnus Cygnus) A082 Blå kärrhök (Circus cyareus) A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) A098 Stenfalk (Falco colubarius) A104 Järpe (Bonansia bonansia) A108 Tjäder (Tetrao urogallus) A127 Trana (Grus grus) A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) A151 Brushane (Philomachus pugnax) A166 Grönbena (Tringa glareola) A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) A177 Dvärgmås (Larus minutus) A194 Silvertärna (Sterna paradiaea) A222 Jorduggla (Asio flammeus) A409 Orre (Tetrao tetrix)
5 (10) 511-5087-05 3 Områdesbeskrivning Natura 2000-området Stormyran utgörs av naturreservatet Stormyran. Området ligger 20 km NV om Vidsel. Berggrunden inom området består till stor del av granit. Stormyran består av ett större våtmarksområde på ca 3000 ha med de ingående myrarna Spadnoape, Solmyran och Lillbergsträsket. Spadnoape är ett myrkomplex som domineras av öppna strängmyrar blandade med tallbeväxta ristuve- respektive fastmattekärr. Lillbergsträsket utgörs av ett varierande myrkomplex med öppna strängflarkkärr och blandsträngmyrar växlande med öppna och trädbevuxna kärr och tallmossar. På Solmyran blandas de öppna strängflarkkärren och strängblandmyrarna med tallbeväxta ristuvekärr och ristuvemossar. Stormyrans storlek och variation av våtmarksbiotoper skapar goda förutsättningar för ett rikt växt- och djurliv, och området hyser ett rikt fågelliv med många av myrens och skogens karaktärsarter. De vårliga översvämningarna längs med Spadnovarebäcken och Njaukaurebäcken skapar intressanta vegetationsstrukturer och under våren ses ett stort antal fågelarter som rastar i och i anslutning till myren. Det rika fågellivet gör att många rovfågelarter uppträder i anslutning till myren. Området har under lång tid utnyttjats av samer och rennäring bedrivs idag inom hela området. Spår av äldre samiskt utnyttjande finns i form av härdar på flera ställen längs områdesgränsen. På fastmarken i anslutning till området finns kojgrunder och rester efter kolmilor. Längs vattendragen i området förekommer översvämmade mader där myrslåtter tidigare har bedrivits. För att underlätta slåttern har ett 2 km långt dike grävts parallellt med Spadnovarebäcken. Här finns också spår i form av ett flertal raserade slåtterlador och ladlavsbeklädda hässjestörar som påminner om denna epok. Omgivande skogar är till övervägande del påverkade av modernt skogsbruk. I delar av området finns dock äldre skog med naturskogsprägel, bl a ligger ett tallkärr med gammal och senvuxen tallskog parallellt med Spadnovarebäcken. Många av tallarna är gamla med hukade toppkronor, lämpade som rovfågelträd. 4 Bevarandesyfte och bevarandemål för Stormyran Syftet med Natura 2000-området Stormyran är att det ska bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för de ingående arterna och naturtyperna på biogeografisk nivå. Att upprätthålla gynnsam bevarandestatus innebär i grova drag att de utpekade arterna och naturtyperna ska finnas kvar långsiktigt. För att gynnsam bevarandestatus ska råda måste vissa bevarandemål uppfyllas. I bilaga 1 och 2 finns en beskrivning av ingående naturtyper och arter.
6 (10) 511-5087-05 4.1 Bevarandemål för naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Bevarandemål för naturtyperna och arterna i Stormyran som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet finns sammanställda i tabellen nedan. En basinventering av Sveriges Natura 2000-områden har påbörjats 2004 och förväntas pågå till och med år 2008. Efter denna inventering kan uppgifter komma att ändras samt x, y eller liknande mål att ersättas med siffror och arter. Bevarandemål för arealer och populationsstorlekar tillåts fluktuera inom ramen för naturlig variation. Naturtyp/Art Bevarandemål 3160 Dystrofa sjöar och Naturtypen ska vara minst 229 ha. småvatten Värdet för totalfosforhalt ska uppfylla minst tillståndsklass 2. Naturtypen ska ha en naturligt lågvuxen gungflyvegetation, vilket innebär att täta vassbestånd högst får täcka x % av gungflyets yta. Antal häckande par av typiska fågelarter (x, y etc) ska vara minst x 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ eller öka. Naturtypen ska vara minst 10 ha. Värdet för totalfosforhalt, ph-värdet och bottenfauna ska uppfylla minst tillståndsklass 2. Vattenlevande organismer ska ha fria vandringsvägar senast år x. Bottenstruktur ska ha minst klass x enligt system Aqua. Vattenståndsvariationerna skall uppfylla god ekologisk status. Populationerna av de typiska fisk- och musselarterna (x, y etc.) ska vara minst z. 7310 *Aapamyr Naturtypen ska vara minst 1567 ha. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi, det ska inte finnas diken med avvattnande effekt eller slitagespår djupare än 0,3 m som påverkar området. Minst två av de typiska arterna tuvull, strängstarr, flaggvitmossa, knoppvitmossa, krokvitmossa ska finnas i x % av provytorna. 9010 *Västlig taiga Naturtypen ska vara minst 137 ha. Det ska finnas minst x m³ död ved per ha. (Relationen död ved/levande ved ska vara minst 1/5.) Träd av utländskt ursprung (t.ex. contortatall) får inte finnas i området. De typiska arterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna. 1355 Utter (Lutra lutra) Uttern ska inte minska i antal. Förutsättningar för förekomst och föryngring av utter i området ska vara goda. 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Populationens storlek bibehålls eller ökar. Antalet individer får ej understiga x st. Artens livsmiljö bibehålls eller ökar.
7 (10) 511-5087-05 4.2 Bevarandemål för fåglar Specifika bevarandemål för populationsutvecklingen av varje fågelart kan i dagsläget inte anges på grund av bristfällig kunskap om antalet individer i området. Ett övergripande mål som gäller häckande fåglar är att de ska finnas i livskraftiga bestånd inom ramen för naturlig variation. Ett bevarandemål som gäller alla arter är att det ska finnas goda förutsättningar för födosök, häckning eller rastning i området. Varje arts ekologiska krav finns beskrivna i bilaga 2. När tillräcklig kunskap finns tillgänglig kommer mer uppföjningbara bevarandemål att formuleras. 5 Hotbild för Natura 2000-området Här beskrivs de viktigaste hot som vi idag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Det är viktigt att ha i åtanke att andra hotbilder, som idag är okända, kan bli aktuella i framtiden. De faktorer som är av global karaktär, till exempel klimatförändringar och luftföroreningar kan inte lösas genom områdets skötsel utan måste lösas i den politiska debatten. I bevarandeplanen ligger tyngdpunkten därmed främst på kända och potentiella, lokala hot. 5.1 Verksamheter inom området som är reglerade i reservatsföreskrifter Stormyran är ett naturreservat. Det finns föreskrifter som reglerar verksamheter inom området. Bland annat är det förbjudet att avverka, dika, schakta och anordna upplag i området. Föreskrifterna medför att de mest uppenbara hoten mot de utpekade naturtyper och arter inte är överhängande. Fullständiga reservatsföreskrifter finns i Länsstyrelsens beslut 2005-03-07, beteckning 511-23997-03, 2788. 5.2 Verksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativt I tabellen nedan finns exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de utpekade naturtyperna och arterna negativt. Motsvarande lista för områdets fågelarter finns i bilaga 3. Naturtyp/Art 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ Hot Skogsbruk i när- och tillrinningsområdet inklusive dikesrensningar och körvägar, kan ge ökad belastning av bl.a. humusämnen och tungmetaller samt orsaka grumling och igenslamning. Avverkning av strandnära skog har stora negativa effekter, bl.a. förändrad hydrologi och ändrad tillförsel av organiskt material. Reglering i vattensystemet kan bl.a. medföra onaturliga vattennivåer och fluktuationer, erosion, försumpning, samt även utgöra vandrings- /spridningshinder för vattenknutna organismer. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar anläggning och visst underhåll kan orsaka grumling och utsläpp av miljöfarliga ämnen i diken och
8 (10) 511-5087-05 vattendrag. Broar, trummor eller passager över till- eller utflöde kan orsaka vandrings-/spridningshinder. Fiske som är ensidigt mot vissa arter eller som är för hårt i förhållande till sjöns naturliga produktionsförmåga. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden och sprida smitta. Det hotar även den genetiska sammansättningen hos inhemska arter. Gruvor/prospekteringar riskerar att ge en ökad belastning av miljöfarliga ämnen som tungmetaller och näringsämnen. Under anläggningstiden utsätts ofta närområdet av stora fysiska påfrestningar. Prospekteringar kan i vissa fall då stora mängder vatten används, även innebära påverkan på vattenföringen. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex gruva, avlopp, industri, täkt eller annan verksamhet. Läckage av miljöfarliga ämnen kan förekomma, även under och efter verksamhetens avveckling. Kalkning av omgivande våtmarker förändrar de fysiska och kemiska förutsättningarna för strandmiljöernas naturligt förekommande arter. Kalkning av naturligt sura (icke antropogent försurade) tillflöden och sjöar påverkar förutsättningarna för de arter som är anpassade till naturligt sura förhållanden. 3210: Kanalisering, fördjupning och invallning för att förhindra översvämning. Minskade vattenståndsvariationer och jämnare flöde orsakar mer ensartade bottnar och strandmiljöer och minskar förutsättningarna för arter som är beroende av naturlig flödesdynamik. 3210: Byggande av terrängvägar/överfarter kan innebära vandrings- /spridningshinder. 7310 *Aapamyr Åtgärder som påverkar områdets hydrologi och hydrokemi negativt. Exempel på åtgärder är dikning och andra markavvattnande åtgärder, skogsavverkning, anläggning av skogsbilväg. Även åtgärder utanför området kan påverka hydrologi och hydrokemi i området. Torvbrytning har stora negativa effekter på denna naturtyp Alltför hårt tryck från terrängkörningsfordon. Spridning av kalk, aska och gödningsämnen ger drastiska förändringar på vegetationens artsammansättning. 9010 *Västlig taiga Alla former av skogsbruk i eller i direkt anslutning till objektet; avverkningar, transporter, markberedning och dikning, plantering, anläggning av skogsbilvägar. Dessa åtgärder kan medföra ändrade ljusförhållanden, mekaniska skador samt förändrad hydrologi inom området. Anläggande av väg eller järnväg i eller i direkt anslutning till objektet, kan fragmentera området eller förändra hydrologin i skogsområdet. Brist på bränder ger minskad mängd nybränd ved och mark, som är ett hot för många brandberoende och brandgynnade arter, samt kan ge en tillväxt av humuslagret med efterföljande vegetationsförändringar. 1355 Utter (Lutra lutra) Miljögifter. För fortsatt populationstillväxt krävs att miljögiftsbelastningen ytterligare minskar.
9 (10) 511-5087-05 Reglering av vattenföringen kan orsaka störd flödesdynamik, fragmentering/vandringshinder, överdämning av våtmarks- och strandområden, torrläggning av vattendragssträckor och/eller ändrade näringsförhållanden. Fällor och fiskeredskap som kan döda uttrar. Biltrafik längs vägar och skogsbilvägar. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar. Broar och vägtrummor kan utgöra vandringshinder. Avverkning av skyddande vegetation längs sjö- och åstränder. 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Dikning och andra markavvattnande åtgärder i eller i direkt anslutning till objektet. Dessa åtgärder kan påverka hydrologin och hydrokemin. Åtgärder och ingrepp i anslutning till växtplatserna som kan skada de små populationerna i området t.ex. skogsavverkning som kan ge för stor exponering för arten. Vid eventuella tillstånds- eller dispensprövningar samt vid verksamheter som kan påverka området bör ovanstående och andra likvärdiga åtgärder beaktas. Detta är av stor vikt för att bevarandesyfte och bevarandemål ska uppnås över tiden. 6 Bevarandeåtgärder Bevarandeåtgärderna i området ska leda till att de uppsatta bevarandemålen uppfylls över tiden. Det innebär att området måste ha ett tillfredställande skydd mot bland annat exploatering, samt att de skötselkrävande naturtyperna och arterna får den skötsel som krävs för att de skall vara i gynnsam bevarandestatus. Bevarandeåtgärderna bör även kopplas till miljömålsarbetet, samt till åtgärdsprogrammet för utter. För att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs tillstånd. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda området (7 kap 28 a miljöbalken). 6.1 Områdets skydd Förutom Natura 2000-bestämmelserna (7 kap 28-29 miljöbalken) är området skyddat som naturreservat. 6.2 Skötselåtgärder Området bör lämnas för fri utveckling. Åtgärder som ökar förutsättningarna för att uppnå bevarandemålen för området kan dock bli aktuella i framtiden.
511-5087-05 10 (10) 7 Bevarandestatus idag Bevarandestatusen för de utpekade arterna och naturtyperna i området är i dagsläget bedömd som gynnsam. Ingen inventering för detta syfte har dock utförts i området vilket gör att statusen är svårbedömdbar. Inför säkrare bedömning avvaktar vi den information som basinventeringen kan ge. 8 Övervakning och uppföljning Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Abenius m fl 2004). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. 9 Källor Abenius J, Aronsson M, Haglund A, Lindahl H, & Vik P. 2004. Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet, samt arter i Fågeldirektivet. Naturvårdsverket. 54 s. ArtDatabanken 2000. Svenska djur och växter i det Europeiska nätverket Natura 2000. Naturvårdsverket 2004. Art och naturtypiska vägledningar för Natura 2000. Naturvårdsverket. Hemsida http://www.naturvardsverket.se Wedman A och Backe S, 2003. Fågelinventering av Stormyran, Rappomyran, Päivävuoma och Teravuoma. ISSN 0283-9636, Länsstyrelsens tryckeri, september 2003
511-5087-05 Kartbilaga Stormyran SE0820614 0 2,5 5 10 15 20 25 kilometer 1699688 1702688 1705688 1708688 1711688 7339564 7339564 7333564 7333564 7336564 7336564 0 0,5 1 2 3 4 5 kilometer 1699688 1702688 1705688 1708688 1711688 Copyright Lantmäteriet 2006. Ur GSD - produkter ärende 106-2004/188 BD
BILAGA 1 1 (4) Stormyran 511-05087-05 Beskrivning av de naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet 3160 Dystrofa sjöar och småvatten beskrivs generellt som naturliga sjöar och småvatten med relativt näringsfattigt vatten brunfärgat av torv eller humusämnen och ett naturligt lågt ph. Vegetationen är gles och ofta bestående av flytbladsväxter och akvatiska mossor. Stränderna har i huvudsak myrvegetation, gles starr och flytande vitmossebestånd som i regel bildar gungflyn. Naturtypen omfattar stranden upp till medelhögvattenlinjen. Dystrofa sjöar är normalt relativt små, ofta mindre än 50 ha och förekommer i hela landet, framför i myrrika områden samt i skogslandskapet, till exempel på torvjordar. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Naturliga omgivningar med intakta strandvåtmarker och strandskog. Bibehållna eller förbättrade förhållande avseende vattenståndsfluktuationer och hydrologi. Oreglerade förhållanden skall upprätthållas och negativ påverkan från eventuella tidigare regleringar, rensningar eller dikningar minimeras. En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Naturligt näringsfattigt och humusrikt, svagt surt vatten med låg grad av mänsklig belastning avseende bl a försurande ämnen, partiklar (grumlande ämnen), näringsämnen och miljögifter. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna. 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ beskrivs generellt som större naturliga vattendrag (huvudfåror och större biflöden av älvar och åar) eller delar av vattendrag med relativt näringsfattigt och klart vatten. Naturliga vattenståndsvarationer skapar en variation av strandmiljöer med hög biologisk mångfald. Vattendynamiken är skiftande med älvsjöar, sel, meandersträckor, kvillar, forsar och fall. I mynningsområdet är vattendragen mer näringsrika eftersom eroderat sediment och näring från de övre delarna transporteras nedströms. Naturtypen förkommer i alpin och boreal region. Naturtypen avgränsas mot land av medelhögvattenlinjen. Vattendragen inom naturtypen bör inte vara avsevärt påverkad av övergödning eller försurning. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Bibehållna eller förbättrade förhållanden avseende vattenföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter. Ingen eller obetydlig påverkan av fragmentering (dämmen och andra vandringshinder), kanalisering, invallning, flottledsrensning och återkommande maskinell rensning av sediment och vegetation.
BILAGA 1 2 (4) Stormyran 511-05087-05 Fria vandringsvägar i anslutande vattensystem (inga antropogena vandringshinder) är en förutsättning för vissa av naturtypens typiska arter. Naturliga omgivningar med strandskog/svämskog, våtmarker och mader. God vattenkvalitet i de övre delarna relativt näringsfattigt, näringsrikare i de nedre delarna. Låg grad av mänsklig belastning avseende försurande ämnen, närsalter, miljögifter och partiklar (grumlande ämnen). En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna. 7310 *Aapamyrar utgörs generellt av myrkomplex som domineras av kärr eller blandmyr i de centrala delarna. Som myrkomplex klassas mosaiker av hydrologiskt sammanhängande myrmark. Myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas automatiskt till aapamyrar. Andra myrtyper som därutöver kan ingå i ett aapamyrkomplex är t ex nordliga mossar av rostvitmossa-typ, plana (topogena) och sluttande (soligena) kärr, källor och källkärr, mader (sumpkärr) och sumpskog på torvmark. Fattig- och rikkärr ingår i naturtypen liksom näringsfattiga och näringsrika kärr. Vissa ingående typer kan ha ett torvdjup som är grundare än 30 cm. Samtliga myrtyper kan vara öppna eller trädklädda, dvs 0-100% krontäckning. Aapamyren är nordlig och bäst utbildad ovan Limes Norrlandicus. Inom aapamyrkomplexet kan tuvor, höljor, dystrofa småvatten, dråg, bäckar och mader förekomma. Morfologiska strukturer i torven i form av strängar, flarkgölar, flarkar och enstaka palsar kan förekomma på några av de ingående myrtyperna. Myrens hydrologi och hydrokemi får inte vara starkt generellt påverkad av antropogena ingrepp. Reversibla, mindre ingrepp som orsakat lokal störning i begränsade delar av myren kan medges. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Hydrologi och hydrokemi bör inte påverkas negativt. Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. Hävd kan behövas i områden som annars skulle växa igen. De strukturer/formelement (ex. tuvor, strängar, flarkar, flarkgölar) som finns på myren bibehålls. Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 9010 *Västlig taiga förekommer generellt i boreal till boreonemoral zon på torr-blöt och näringsfattig till näringsrik mark. Enstaka områden finns i kontinental region. Trädskiktets krontäckningsgrad är 30-100 % och utgörs av inhemska barrträd och
BILAGA 1 3 (4) Stormyran 511-05087-05 triviala lövträd, dock inte fjällbjörk. Skogen ska vara, eller i en relativt nära framtid kunna bli naturskog eller likna naturskog med avseende på egenskaper och strukturer. Den kan ha påverkats av t.ex. plockhuggning, bete eller naturlig störning. Det ska finnas gamla träd och död ved och en kontinuitet för de aktuella trädslagen. Om naturliga störningsprocesser eller skötselåtgärder i syfte att imitera sådana har påverkat området kan även områden i yngre successionsstadier ingå. Skogens hydrologi ska inte vara under stark generell påverkan från markavvattning. Näringskrävande örter finns endast undantagsvis. Naturtypen hyser vanligtvis en mängd rödlistade arter som gynnas av lång skoglig kontinuitet, gamla träd, död ved eller brandfält och successionsstadier efter brand. Undergrupper: granskog tallskog blandskog och barrblandskog triviallövskog kalmark/glest beskogad mark med mycket död ved efter störning (t ex brandfält) naturliga successionsstadier efter störning (t ex barr-, löv- eller blandbrännor) Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Skoglig kontinuitet av träd där det har skapats en naturlig åldersdifferentiering och artsammansättning. Naturlig dynamik. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik vilket omfattar störningar, t ex stormfällningar, insektsangrepp, översvämningar och brand. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna får ske. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. Ostörd hydrologi i fr a sumpskogsmiljöer, samt i angränsande myrmarker. Förekomst av substrat för bl.a. insekter, epifytiska lavar och svampar är en förutsättning för många arter knutna till naturtypen; Död ved; grenar, torrträd, lågor m.m. i olika nedbrytningsstadier. Gamla och grova träd Bränd ved 1355 Uttern (Lutra lutra) följer gärna strandlinjen när den vandrar men den hindras av broar och trummor där strandremsa saknas. Det krävs alltså torra strandremsor längs vattnet (även vid högvatten). Även vägfyllningar som når ut i sjöar och vattendrag kan tvinga uttern upp på vägen där den riskerar bli överkörd. Födan består mestadels av fisk, men den äter även grodor, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur. Förutom god födotillgång är förekomst av ostörda yngel- och viloplatser av största betydelse. Uttern är vintertid beroende av strömmande vatten med öppna vattenytor som ger möjlighet till näringsfångst om sjöarna blir islagda. Arten
BILAGA 1 4 (4) Stormyran 511-05087-05 förekommer såväl i näringsrika vatten i södra Sverige som i näringsfattiga miljöer i Norrlands inland. Livskraftiga bestånd finns främst i större vattensystem. Uttern håller tämligen stora hemområden. Honornas hemområden sammanfaller till stor del med deras födosöksområden, medan hannarnas hemområden även fungerar som parningsområden. En hannes hemområde kan omfatta en eller flera honors. 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) växer i fuktig-våt skogsmark och i videsnår, helst på översilade ställen, i mossiga sänkor i sumpig granskog eller granblandskog, gärna utmed bäckar och källdrag. Den förekommer i myrkanter men knappast ute på myrarna. Den tål avsevärd beskuggning, men blomningen blir då sparsam. Den trivs bäst där videsnåren inte är för täta. Blommar ibland rikligt i fuktsvackor i hyggeskanter och kan i sådan miljö t.o.m. överleva hyggesbränning. Arten är inte kalkgynnad. Vegetationen är ofta artfattig och trivial, men Pyrola-arter kan ingå, ibland spädstarr Carex disperma. Arten är känslig för både skogliga och hydrologiska störningar. Artens frön sprids främst med vatten, men även med djur. En uppskattning av spridningsavstånd är 100 500 m.
BILAGA 2 1 (4) Stormyran 511-5087-05 Beskrivning av de arter som pekats ut enligt fågeldirektivet A002 Storlom (Gavia arctica) behöver tillgång till lämpliga bytesdjur, dvs. fiskar, i viss mån vatteninsekter. Den behöver även lämplig plats att bygga sitt bo på, vilket nästan uteslutande innebär öar, särskilt mindre holmar och skär, belägna i klarvattenssjöar (oligotrofa och mesotrofa), i sällsynta fall längs ostkusten. Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktig. Arten är störningskänslig under häckningen (majjuli/augusti), främst under ruvningsperioden. Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion och är därför känslig för jakt. Under häckningen rör sig arten normalt inom 1-10 km radie från häckningslokalerna. Storlommen övervintrar dels i östra Medelhavet och Svarta havet, dels i mindre utsträckning i västra Europa. Övervintrar även regelbundet längs södra Sveriges kuster. A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) häckar i grunda, vegetationsrika vatten. Den kräver god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen, liksom lämplig och god tillgång på grön växlighetunder vintersäsongen. Arten kräver relativt ostörda områden under sin flyttning och övervintring. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett mycket begränsat område runt boplatsen. Sångsvanen blir könsmogen först vid 4 års ålder och fram till dess för de unga svanarna en ambulerande tillvaro i stora landskapsavsnitt. Arten övervintrar i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna. A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) bygger alltid sitt bo på marken i öppen terräng av olika karaktär; på myrar, hyggen, i kraftledningsgator, kärr eller på hedar, men även i vass samt i unga barrskogsplanteringar, i vide- eller björksnår eller t.o.m. i sädesfält. Födan utgörs av fåglar och smågnagare som den fångar i öppen terräng, allt ifrån hygge och myr till åker och äng. Biotopvalet under övervintringen utgörs av öppna, trädfria marker som t.ex. åkrar, ängar, hedar, våtmarksområden. Arten jagar under häckningstiden över arealer i storleksordningen 25-50 km 2. De svenska blåhökarna övervintrar i Västeuropa från södra Skandinavien till Medelhavsområdet. Ett mindre antal fåglar övervintrar i Nordafrika. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde (havsmiljö, insjöar, älvar, åar) eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Den fångar endast ytligt gående fisk, ned till maximalt en halv meters djup. Fiskgjusen fiskar i såväl eutrofa som oligotrofa sjöar liksom i större vattendrag och i grundare kustområden. Jaktframgången kan dock minska avsevärt om vattnet är alltför grumligt. I områden med enbart oligotrofa sjöar kan sämre tillgång på fisk medföra lägre reproduktion bl.a. beroende på att gjusarna måste jaga över större arealer (längre bort från boplatsen). Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det vanligaste trädslaget är tall där det stora risboet byggs i toppen av plattkronade, kraftiga träd, så att utsikt fås över omgivningen. Enstaka bon kan placeras i kraftledningsstolpar, stora torn eller på stora stenar i sjöar och vattendrag. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vid boplatsen. Fiskgjusen kan jaga upp till någon mil från boplatsen. Flyttar mellan Sverige och Västafrika söder om Sahara.
BILAGA 2 2 (4) Stormyran 511-5087-05 A098 Stenfalk (Falco columbarius) är en småfågelspecialist som häckar i anslutning till öppna, småfågelrika områden. Under gnagarår livnär den sig även i hög utsträckning på lämmel och sork. I fjällen häckar arten huvudsakligen i fjällbjörkskogen, men går i stor utsträckning även ned i det intilliggande barrskogslandet. Nedanför fjällområdena häckar stenfalken i mindre antal i anslutning till öppen mark som myrar, mossar, hedar, öppna kustmiljöer och alvar. Stenfalken bygger inget eget bo utan utnyttjar risbon av framför allt kråka och korp, men även av fjällvråk, kungsörn och fiskgjuse. De utnyttjade bona kan vara placerade i träd likaväl som i klippor. Stundom häckar stenfalken direkt på en klipphylla eller på marken. Under vintern uppehåller sig stenfalken i öppna miljöer av olika slag, ofta större slättområden eller längs öppna kusttrakter. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 15-25 km 2. Övervintrar i västra Europa, fåtaligt även i södra Sverige. A104 Järpe (Bonasa bonasia) vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10 % för att området skall accepteras. En viktig och begränsad vinterfödoresurs är alknoppar, alhängen samt björkknopp, och i omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir. När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Järpen är en extrem stannfågel inom sitt revir om 25-50 ha. Ungfågelspridningen kan röra sig om i storleksordningen någon eller några km A108 Tjäder (Tetrao urogallus) kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) som till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. A127 Trana (Grus grus) häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, på vattensjuka hyggen omgärdade av sumpskog, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. alltid omgärdat av vatten. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. En stor andel av tranorna övervintrar i korkeksmarker i Spanien. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 1 km 2. Tranan blir könsmogen vid 3-6 års ålder. Innan
BILAGA 2 3 (4) Stormyran 511-5087-05 könsmognaden för ungtranorna en kringflackande tillvaro och samlas ofta i stora flockar. Arten övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal och Frankrike samt i Nordafrika. A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) häckar huvudsakligen i fyra olika miljöer. I norra Sverige är det en karaktärsart på fjällhedar och lokalt även på större, trädlösa myrar. I södra Sverige finns ett tynande bestånd på trädlösa högmossar, samt ett tämligen starkt bestånd på Ölands alvar. Gemensamt för de olika populationerna är kraven på stora öppna områden, med låg och gärna något gles växtlighet. Arten kräver stora sammanhängande öppna områden. ljungpiparen är ytterligt sällsynt när den sammanhängande arealen öppen mark understiger 15 ha. Överstiger den öppna arealen 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark är större än 90 ha som arten finns på alla mossar. De häckande fåglarna utnyttjar gärna närliggande åkrar under födosöket. I övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Arten hävdar revir och rör sig då huvudsakligen inom ett område i storleksordningen 15-30 hektar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa A151 Brushane (Philomachus pugnax) häckar i Sverige i två helt olika typer av miljöer, med olika ekologiska krav och populationsutveckling. Det nordliga beståndet kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Hanarna spelar på gemensam plats, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Som rastlokaler utnyttjas öppna områden med grunt vatten och sandiga eller gyttjiga bottnar, men även översvämmade åker- eller betesmarker. Under häckningen rör sig fåglarna inom ett begränsat område, gissningsvis någon km 2. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara. A166 Grönbena (Tringa glareola) häckar på sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. Den är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier, men arten häckar regelbundet även vid mindre skogsomgärdade myrar. Under flyttningen påträffas grönbenan både längs kusten samt vid olika inlandsvåtmarker av öppen karaktär. Grönbenan hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 1-5 km 2. Arten övervintrar främst i tropiska Afrika, men delvis även i södra Afrika. A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) behöver tillgång på lämplig föda i form av mygglarver, små vattenlevande insekter och stora planktiska kräftdjur. Lämpliga häckningsplatser är fisktomma fjällsjöar, myrgölar eller större flarkmyrar. Arten håller främst till i områden med vattenomflutna starrtuvor eller där starren bildar en gles bård ut mot öppet vatten. Det bestånd som finns i Bottniska viken och Skärgårdshavet häckar främst på små öar med rik förekomst av små vattensamlingar samt i grunda vikar. Under häckningen rör sig paret inom ett begränsat område runt boplatsen. Övervintrar i Indiska oceanen, till stor del ute till havs. A 177 Dvärgmås (Larus minutus) är en sällsynt häckfågel i Sverige. Den häckar endast på Gotland och i Norr- och Västerbotten. Under häckningsperioden livnär den sig främst på insekter som de fångar över vattenytan. Boet bygger de på en liten tuva eller holme i vattnet. Vintertid lever de pelagiskt och äter då småfisk. Dvärgmåsen flyttar i
BILAGA 2 4 (4) Stormyran 511-5087-05 mitten av juli mitten av november, vissa år i mitten på december. Flytten går troligen till västra och sydvästra Europas atlantkust, Medelhavsländerna och vattnen utanför nordvästra Afrika. En liten vinterpopulation finns spridd över Östersjön. A194 Silvertärna (Sterna paradisaea) behöver tillgång på fiskrika sjöar och/eller grunda kustområden samt till störningsfria häckningsplatser. För att större kolonier ska kunna etableras krävs rovdjursfria områden framför allt frånvaro av mink och räv. Under häckningen födosöker silvertärnorna inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Arten övervintrar längs södra Afrikas kust och i Södra Ishavet. A222 Jorduggla (Asio flammeus) kräver tillgång på lämplig föda i form av sork och andra smågnagare. Arten är knuten till områden med större sammanhängande ytor öppen mark. Vanliga häckningsmiljöer är myrar och hedar, kalhyggen, kraftledningsgator, strandängar samt stora områden med permanenta ängsmarker eller extensivt bete i jordbrukslandskapet. Häckar även sällsynt i skärgårdsmiljö. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 5 25 km 2. Jordugglan övervintrar i västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. A409 Orre (Tetrao tetrix) häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. I skärgårdsmiljö häckar arten på kala skär och öar och i fjälltrakterna kan den gå upp i fjällbjörkskogen. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25-75 km 2.
BILAGA 3 1 (2) Stormyran 511-5087-05 Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de utpekade fågelarterna negativt Art Hotbild A002 Storlom (Gavia arctica) Mänsklig störning på häckningslokalerna under främst maj genom landning av båtar på häckningsskär, badande folk, båtsport och sportfiske. Onaturliga vattenståndsvariationer till följd av regleringar. Miljögifter och försurning. Nylonnät för fiske. A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) Ingen uppenbar hotbild finns för närvarande. A082 Blå kärrhök Minskning av arealen naturliga fasta gräsmarker, leder (Circus cyaneus) med stor sannolikhet till minskat födoutbud. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Illegal jakt i centrala och östra Europa. Eftersom fiskgjusen ofta häckar vid stränder och på öar utgör närgången båttrafik, sportfiske, bad, kanoting etc. i boets omedelbara närhet ett hot. Försurning av sjöar kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Skogsavverkning utan hänsyn till fiskgjusens boträd eller presumtiva boträd utgör en fara inom vissa områden, eftersom tillgången på lämpliga träd då minskar. A098 Stenfalk Något direkt hot mot stenfalkens häckningsbiotoper i (Falco columbarius) Norrland torde inte föreligga i dagens läge. A104 Järpe (Bonansa bonansia) Inget direkt hot för artens överlevnad föreligger i Sverige, dock missgynnas arten av det intensiva storskaliga skogsbruket. I starkt fragmenterade skogslandskap med isolerade bestånd mindre än 25 ha saknas arten i allmänhet helt. A108 Tjäder (Tetrao urogallus) Inget direkt hot för artens överlevnad föreligger i Sverige, dock missgynnas arten starkt av det storskaliga skogsbruket särskilt i södra och mellersta Sverige. Fragmentering och tillkomsten av stora arealer med monokultur av tall och gran som aldrig tillåts bli biologiskt mogna, kan i framtiden eventuellt utgöra ett hot för arten. A127 Trana (Grus grus) För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. A140 Ljungpipare Hoten utgörs främst av lokala planer på storskalig (Pluvialis apricaria) torvbrytning. A151 Brushane Uppsplittring av lämpliga häckningsmiljöer. (Philomachus pugnax) Storskalig torvbrytning, samt markavvattnande åtgärder. A166 Grönbena (Tringa glareola) Utebliven hävd på sanka stränder, raningar och silängar. Dikning av myrmark, har bidragit till en ökad andel trädoch skogsbevuxen myr och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Storskalig torvbrytning. A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) A177 Dvärgmås (Larus minutus) A194 Silvertärna (Sterna paradisaea) Dikning i anslutning till myrar riskerar att påverka arten negativt. Kompletteras senare Störningar, så som båttrafik och expanderande friluftsliv. Ohävd och igenväxning av kust- och skärgårdsområden.
BILAGA 3 2 (2) Stormyran 511-5087-05 Predation från mink. Eventuell etablering av vindkraftverk vid kända kolonier kan vara ett framtida hot. A222 Jorduggla (Asio flammeus) Starkt reducerade smågnagartoppar. Markavvattning och torrläggning av våtmarker. A409 Orre (Tetrao tetrix) Totalt sett finns inget direkt hot mot artens överlevnad i Sverige, dock missgynnas arten av tätare skogar, minskning av antalet skogsbränder. Kalhyggesbruk kan till viss del ersätta de brandskadade områdena för orrens del, men en nackdel är att lövuppslaget röjs bort till fördel för barrträden. Minskningen av lövrika, luckiga och flerskiktade skogar missgynnar orren som är beroende av björkens knoppar vintertid.