Bevarandeplan Natura Tervavuoma SE

Transkript

1 1 (11) Bevarandeplan Natura 2000 Tervavuoma SE Fastställd av Länsstyrelsen: Namn: Tervavuoma Områdeskod: SE Områdestyp: SCI + SPA (utpekat enligt art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet) Area: 5770 ha Ytterligare skyddsform: Naturreservat Kommun: Pajala Lägesbeskrivning: 34 km NV om Pajala Koordinat RN: , Kartblad: 28L, 28M, 29L, 29M Ägandeförhållanden: Statligt Berörda samebyar: Muonio

2 2 (11) Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra mest värdefulla naturområden. När Sverige blev medlem i EU blev vi också en viktig del av Natura 2000-nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika men gemensamt för dem alla är att de är ett exklusivt urval av den mest värdefulla naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område ska det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området. Bevarandeplanen ska vara ett levande dokument och revideras vid behov. Bevarandeplanen ska fungera som : Ett vägledande dokument för myndigheter, kommuner mm som kan komma att bli berörda vid eventuella bedömningar och prövningar vid exploatering eller andra åtgärder som kan skada Natura 2000-området. Ett underlag för hur området bör skötas för att bibehålla dess naturvärden samt en bedömning om ytterligare skydd (naturreservat, biotopskydd mm) är nödvändigt för att uppnå syftet med området. En informationskälla till markägare, brukare, exploatörer och allmänhet om Natura 2000-områdets speciella värden och vad som kan skada dessa. Mer information om Natura 2000 finns På länsstyrelsens hemsida: HTUwww.bd.lst.seUTH På Naturvårdsverkets hemsida: HTUwww.naturvardsverket.seUTH Hos Länsstyrelsen i Norrbotten tel

3 TU1UT TUAllmäntUT TU2UT TUGrunder TU3UT TUOmrådesbeskrivningUT... TU4UT TUBevarandesyfte TU5UT TUHotbild TU6UT TUBevarandeåtgärderUT... TU7UT TUBevarandestatus TU8UT TUÖvervakning TU9UT TUKällorUT... 3 (11) Innehållsförteckning... 4 för utpekandetut och bevarandemål för TervavuomaUT... 6 TU4.1UT TUBevarandemål för naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivetut... 6 TU4.2UT TUBevarandemål för arter som pekats ut enligt fågeldirektivetut... 7 för Natura 2000-områdetUT... 8 TU5.1UT TUVerksamheter inom området som är reglerade i reservatsföreskrifterut... 8 TU5.2UT TUVerksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativtut TU6.1UT TUOmrådets skyddut TU6.2UT TUSkötselåtgärderUT idagut och uppföljningut Bilaga Kartbilaga Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Beskrivning av ingående naturtyper och arter som pekats ut enligt artoch habitatdirektivet Beskrivning av ingående arter som pekats ut enligt fågeldirektivet Hot mot de utpekade fågelarterna i Tervavuoma

4 4 (11) UArt- och habitatdirektivetu: Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. UFågeldirektivetU: Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 1 Allmänt EU-länderna har gemensamt tagit fram vilka naturtyper och arter som är viktiga att skydda och bevara. Områden som ingår i det europeiska nätverket Natura 2000 innehåller en eller flera av dessa naturtyper och/eller arter som finns i art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Vissa arter och naturtyper i direktiven är prioriterade vilket innebär att extra hänsyn ska tas till dessa. Varje område som ingår i Natura 2000-nätverket föreslås av respektive länsstyrelse och beslutas av regeringen. 2 Grunder för utpekandet Tervavuoma är utvalt att ingå i Natura 2000 eftersom det i området finns naturtyper och arter som finns med i art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Naturtypen Nordliga översvämningsängar (6450) är felaktigt inrapporterad för området. Naturtypen föreslås utgå och tas därför inte upp i bevarandeplanen. Tervavuoma är ett vidsträckt myrområde med en mosaik av olika myrtyper, fastmarksholmar och sumpskogar. Myren är en rik fågelmyr. Naturtyper i området som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet 1) Kod Naturtyp Areal (ha) Andel (%)P P 3160 Dystrofa sjöar och småvatten Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ 5 0, *Aapamyrar *Västlig taiga * = Prioriterad naturtyp 1) = Andelen utpekade naturtyper i området behöver inte uppgå till 100% av arealen. Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Kod Art 1361 Lodjur (Lynx lynx) 1528 Myrbräcka (Saxifraga hirculus) 1926 Slät tallkapuschongbagge (Stephanopachys linearis) 1927 Grov tallkapuschongbagge (Stephanopachys substriatus) 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Ingående arter enligt fågeldirektivet Kod Art A001 Smålom (Gavia stellata) A002 Storlom (Gavia arctica) A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) A068 Salskrake (Mergus albellus) A072 Bivråk (Pernis apivorus) A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) A098 Stenfalk (Falco columbarius) A103 Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) A108 Tjäder (Tetrao urogallus)

5 5 (11) A127 A140 A151 A166 A170 A194 A222 A241 A409 A456 A457 Trana (Grus grus) Ljungpipare (Pluvialis apricaria) Brushane (Philomachus pugnax) Grönbena (Tringa glareola) Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) Silvertärna (Sterna paradisaea) Jorduggla (Asio flammeus) Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) Orre (Tetrao tetrix tetrix) Hökuggla (Surnia ulula) Lappuggla (Strix nebulosa) 3 Områdesbeskrivning Tervavuoma ingår i det ha stora Ainettivuoma-Tervavuoma-Pellivuomakomplexet och är med sin storlek och orördhet en unik myr. Området har bedömts vara av högsta naturvärde (Klass 1) i länsstyrelsens våtmarksinventering. I området finns ett av de största sammanhängande strängflarkkärren i regionen. Våtmarkerna i reservatet domineras av strängflarkkärr. De stora ytorna av dessa typer finns i centrala delen kring Tervavuoma. Mosaiken av fastmarksholmar och myr gör att Tervavuomadelen inte vid första anblicken upplevs som vidsträckt myr men passerar man över holme efter holme upplever man ändå dess storslagna mosaik. Ett flertal av dessa är bevuxna med naturskogsartad skog med höga naturvärden. På de flesta av myrholmarna är skogen grandominerad. På vissa av holmarna är dock inslaget av tall större och på dessa finns ofta tydligare spår efter äldre avverkningar. Det finns även enstaka myrholmar som påverkats av modernt skogsbruk. Sumpskogar finns spridda inom hela reservatet och utgörs främst av blandskogar som domineras av gran och björk. Strängflarkkärren kring holmarna på Tervavuoma utgörs främst av intermediära lösbottenkärr dominerade av strängstarr, dystarr och vattenklöver och ett mycket svagt utbildat bottenskikt. Men det finns även liknande lösbottenflarkar av rikare typer med ett bottenskikt av korvskorpionmossa och maskgulmossa. På Liekovuoma är strängflarkkärren påverkade av järnockra. Strängblandmyrar förekommer främst på Liekovuoma. Bitvis är strängarna upp till 1 m höga och ett par meter breda. På strängarna står enstaka tallar och ibland någon björk. I fältskiktet finns rikligt av dvärgbjörk, kråkbär och hjortron. Blandmyrar, topogena kärr, mader och sumpskogar förekommer också inom våtmarkskomplexet. Sumpskogarna utgörs främst av blandskogar med dominans av gran och björk. Våtmarkskomplexet är sedan tidigare känd för sitt fågelliv. Här häckar flera par av sångsvan, sädgås och trana. I de gölrika områdena finner man biotoper för storlom, smålom, kricka, gräsand och knipa. Strängblandmyrarna är rika på vadare. Bland annat häckar myrsnäppa, svartsnäppa, enkelbeckasin, gluttsnäppa, brushane och grönbena inom området. Här finns gott om föda för rovfåglar som t.ex. fiskgjuse, ormvråk, fjäll-

6 6 (11) vråk och stenfalk. Spår av bivråk kan ses i form av uppgrävda jordgetingbon. I övrigt noteras varfågel, ängspiplärka, gulärla och sävsparv. På fastmarksholmarna håller bändelkorsnäbb, lappmes, orre och dalripa till. Delar av Tervavuoma har tidigare använts för slåtter. Idag finns spår efter denna period bland annat i form av rester av hässjor. Ett par av tjärnarna inom våtmarken har även sänkts under tidigt 1900-tal för att utöka arealen slåttermark. 4 Bevarandesyfte och bevarandemål för Tervavuoma Syftet med Natura 2000-området Tervavuoma är att det ska bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för de ingående naturtyperna och arterna på biogeografisk nivå. Att upprätthålla gynnsam bevarandestatus innebär i grova drag att de utpekade naturtyperna och arterna ska finnas kvar långsiktigt. För att gynnsam bevarandestatus ska råda måste vissa bevarandemål uppfyllas. Tervavuoma ingår i en av Norrbottens fyra föreslagna s.k. bränningstrakter. En bränningstrakt består av delar av landskap där bränning bör utföras, speciellt med tanke på brandgynnade arter. Förutsättningar för en brandrotation inom bränningstrakterna bör sammanställas tillsammans med en redogörelse för hur de brandgynnade arterna ska klara sig långsiktigt i området. De ingående Natura 2000-områdenas roll i bränningstrakterna bör redovisas. Lämpligen görs dessa sammanställningar och analyser i en URegional brandstrategi för Norrbottens län.u Även hygges- och naturvårdsbränning inom skogsbruket kan bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för dessa arter. Ett övergripande mål är att arterna ska finnas minst en gång per 10-årsperiod inom de utpekade bränningstrakterna. 4.1 Bevarandemål för naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Bevarandemål för naturtyperna och arterna i Tervavuoma som är inrapporterade enligt art- och habitatdirektivet finns sammanställda i tabellen nedan. En basinventering av Sveriges Natura 2000-områden har påbörjats 2004 och förväntas pågå till och med år Efter denna inventering kan uppgifter komma att ändras samt x, y eller liknande mål att ersättas med siffror och arter. Bevarandemål för arealer och populationsstorlekar tillåts fluktuera inom ramen för naturlig variation. Naturtyp/Art Bevarandemål 3160 Dystrofa sjöar och Naturtypens areal ska vara minst 173 ha. småvatten Värdet för totalfosforhalt ska uppfylla minst tillståndsklass 2. Naturtypen ska ha en naturligt lågvuxen gungflyvegetation, vilket innebär att täta vassbestånd högst får täcka x % av gungflyets yta. Antal häckande par av typiska fågelarter (x, y etc) ska vara minst x 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk eller öka. Naturtypens areal ska vara minst 5 ha. Värdet för totalfosforhalt, ph-värdet och bottenfauna ska uppfylla

7 7 (11) typ minst tillståndsklass 2. Vattenlevande organismer ska ha fria vandringsvägar senast år x. Bottenstruktur ska ha minst klass x enligt system Aqua. Vattenståndsvariationerna skall uppfylla god ekologisk status. Populationerna av de typiska fisk- och musselarterna ska vara minst x eller öka *Aapamyrar Naturtypens areal ska vara minst ha. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi, det ska inte finnas diken med avvattnande effekt som påverkar området eller slitagespår djupare än 0,3 m. De typiska arterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna *Västlig taiga Naturtypens areal ska vara minst ha. Sumpskogar ska ha en ostörd hydrologi, det ska inte finnas diken med avvattnande effekt som påverkar området. Det ska finnas minst x m³ död ved per ha. Träd av utländskt ursprung (t.ex. contortatall) får inte vara beståndsbildande i området. Naturvårdsbränning ska genomföras senast år x och därefter med ett intervall på z år Efter brand ska minst x % av den brända ytan utgöras av blottad mineraljord. De typiska arterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna Lodjur (Lynx lynx) Lodjur ska regelbundet förekomma i området. Populationsutvecklingen ska följa de nationellt och regionalt satta målen för lodjur. Förutsättningar för förekomst och föryngring av lodjuri området ska vara goda Myrbräcka (Saxifraga hirculus) 1926 Slät tallkapuschongbagge (Stephanopachys linearis) 1927 Grov tallkapuschongbagge (Stephanopachys substriatus) 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Populationens storlek bibehålls eller ökar. Minsta antalet plantor får inte understiga x st. Artens livsmiljö i området får inte minska. X individer ska finnas per y antal brända träd (alt. per brandfält) 1-10 år efter brand. Efter brand ska minst 10 % (dock minst 100 st) av barrträden (dbh >10 cm) vara branddödade och 10 % (dock minst 100 st) brandskadade. X individer ska finnas per y antal brända träd (alt. per brandfält) 1-10 år efter brand. Efter brand ska minst 10 % (dock minst 100 st) av barrträden (dbh >10 cm) vara branddödade och 10 % (dock minst 100 st) brandskadade. Populationens storlek bibehålls eller ökar. Minsta antalet plantor får inte understiga x st. Artens livsmiljö i området får inte minska. 4.2 Bevarandemål för arter som pekats ut enligt fågeldirektivet Specifika bevarandemål för populationsutvecklingen av varje fågelart kan i dagsläget inte anges på grund av bristfällig kunskap om antalet individer i området. Ett övergripande mål som gäller häckande fåglar är att de ska finnas i livskraftiga bestånd inom ramen för naturlig variation. Ett bevarandemål som gäller alla arter är att det ska finnas goda förutsättningar för födosök, häckning eller rastning i området. Varje arts ekologiska krav finns beskrivna i bilaga 2. När tillräcklig kunskap finns tillgänglig kommer mer uppföjningbara bevarandemål att formuleras

8 8 (11) Hotbild för Natura 2000-området Här beskrivs de viktigaste hot som vi idag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Det är viktigt att ha i åtanke att andra hotbilder, som idag är okända, kan bli aktuella i framtiden. De faktorer som är av global karaktär, till exempel klimatförändringar och luftföroreningar kan inte lösas genom områdets skötsel utan måste lösas i den politiska debatten. I bevarandeplanen ligger tyngdpunkten därmed främst på kända och potentiella, lokala hot. 5.1 Verksamheter inom området som är reglerade i reservatsföreskrifter Tervavuoma är ett naturreservat. Det finns föreskrifter som reglerar vilka verksamheter som är förbjudna inom området. Bland annat är det förbjudet att bedriva skogsbruk, dika, dämma eller avleda vatten, gräva och schakta, föra in främmande växter och djur samt släppa ut eller sprida avloppsvatten, bekämpningsmedel eller kalk i området. Föreskrifterna medför att de mest uppenbara hoten mot utpekade naturtyper och arter inte är överhängande. Fullständiga reservatsföreskrifter finns i Länsstyrelsens beslut , beteckning Verksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativt I tabellen nedan finns exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de utpekade naturtyperna och arterna negativt. Artspecifika hot för områdets fågelarter listas i bilaga 3. Naturtyp/Art 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ Hot USkogsbruk i när- och tillrinningsområdetu inklusive dikesrensningar och körvägar, kan ge ökad belastning av bl.a. humusämnen och tungmetaller samt orsaka grumling och igenslamning. Avverkning av strandnära skog har stora negativa effekter, bl.a. förändrad hydrologi och ändrad tillförsel av organiskt material. Reglering i vattensystemet kan bl.a. medföra onaturliga vattennivåer och fluktuationer, erosion, försumpning, samt även utgöra vandrings- /spridningshinder för vattenknutna organismer. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar anläggning och visst underhåll kan orsaka grumling och utsläpp av miljöfarliga ämnen i diken och vattendrag. Broar, trummor eller passager över till- eller utflöde kan orsaka vandrings-/spridningshinder. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden och sprida smitta. Det hotar även den genetiska sammansättningen hos inhemska arter. Gruvor/prospekteringar riskerar att ge en ökad belastning av miljöfarliga ämnen som tungmetaller och näringsämnen. Under anläggningstiden utsätts ofta närområdet av stora fysiska påfrestningar. Prospekteringar kan i vissa fall då stora mängder vatten används, även innebära påverkan på vattenföringen. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex gruva, avlopp, industri,

9 9 (11) täkt eller annan verksamhet. Läckage av miljöfarliga ämnen kan förekomma, även under och efter verksamhetens avveckling. Kalkning av omgivande våtmarker förändrar de fysiska och kemiska förutsättningarna för strandmiljöernas naturligt förekommande arter. Kalkning av naturligt sura (icke antropogent försurade) tillflöden och sjöar påverkar förutsättningarna för de arter som är anpassade till naturligt sura förhållanden. 3210: Byggande av terrängvägar/överfarter kan innebära vandrings- /spridningshinder *Aapamyrar Åtgärder som påverkar områdets hydrologi och hydrokemi negativt. Exempel på åtgärder är dikning och andra markavvattnande åtgärder, skogsavverkning, anläggning av skogsbilväg. Även åtgärder utanför området kan påverka hydrologi och hydrokemi i området. Torvbrytning har stora negativa effekter på denna naturtyp Alltför hårt tryck från terrängkörningsfordon sommartid. Spridning av kalk, aska och gödningsämnen ger drastiska förändringar på vegetationens artsammansättning *Västlig taiga Alla former av skogsbruk i eller i anslutning till objektet; avverkningar, transporter, skogsgödsling, markberedning och dikning, plantering, anläggning av skogsbilvägar mm. Avsaknad av bränder ger brist på tillräcklig mängd nybränd ved och mark, vilket är ett hot för många brandberoende och brandgynnade arter. Avsaknad av brand kan ge en tillväxt av humuslagret med efterföljande vegetationsförändringar. Etablering av contortatall (Pinus contorta). Contortatall har självföryngrat på enstaka lokaler i landet. Detta skulle innebära stora negativa effekter. 1361Lodjur (Lynx lynx) Illegal jakt är det allvarligaste hotet mot arten. Även ett alltför hårt jakttryck kan medföra minskande stammar. Rävskabb och trafik 1528 Myrbräcka (Saxifraga hirculus) 1926 Slät tallkapuschongbagge (Stephanopachys linearis) 1927 Grov tallkpuschongbagge (Stephanopachys substriatus) 1972 Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) Markavvattnande åtgärder såsom dikning, anläggning av skogsbilvägar mm i eller i direkt anslutning till området som kan påverka hydrologi och hydrokemi negativt. Åtgärder och ingrepp i anslutning till växtplatserna som kan skada populationerna i området. Effektiv brandbevakning och brandbekämpning av skogsbränder innebär att substrat för arten nyskapas i för liten omfattning. Tvingande regler i tillämpningsföreskrifterna av Skogsvårdslagen att ej spara nydöda barrträd ur skogsbrukshygienisk synpunkt, (främst med anledning av risk för förökning av större och mindre märgborre på tall, samt ev. även granbarkborre och sextandad barkborre på gran), innebär att brända barrträdsbestånd och enstaka brandskadade tallar avverkas och tas bort i mycket stor utsträckning efter skogsbrand. Minskad föryngringsbränning (hyggesbränning) under fröträdsskärm. Hyggesbrända områden har stark anlockningseffekt, men fungerar som sink -områden för populationen om de saknar tillgång på yngelsubstrat. Frånvaro av naturlig brandpåverkan i större barrskogsreservat. Arealen brandpräglad tallskog med olika dimensionsklasser och som innehåller träd med gamla brandljudsbildningar har minskat starkt i hela landet. Dikning och andra markavvattnande åtgärder i eller i direkt anslutning till objektet. Dessa åtgärder kan påverka hydrologin och hydrokemin.

10 (11) Åtgärder och ingrepp i anslutning till växtplatserna som kan skada populationerna i området t.ex. skogsavverkning som kan ge körskador och för stor exponering av arten. Hot mot fågellivet i området. Fragmentering och igenväxning av det idag sammanhängande öppna landskapet. Höga föremål som kan orsaka kollisionsolyckor (radiomaster, elledningar etc.) Exploatering. Verksamheter som påverkar områdets utveckling (exempelvis ändrad vattenregim, grävning, muddring, strandskoning mm). Störning under rast- och häckningstid i området. Förändrad hydrologi som leder till att fuktigare skogsområden avvattnas. Utsläpp och föroreningar som försämrar vattenkvaliteten Barriäreffekter som kan uppstå på området på grund av byggandet av vägar, järnvägar etc. Vid eventuella tillstånds- eller dispensprövningar samt vid verksamheter som kan påverka området bör ovanstående och andra likvärdiga åtgärder beaktas. Detta är av stor vikt för att bevarandesyfte och bevarandemål ska uppnås över tiden. 6 Bevarandeåtgärder Bevarandeåtgärderna i området ska leda till att de uppsatta bevarandemålen uppfylls över tiden. Det innebär att området måste ha ett tillfredställande skydd mot bland annat exploatering samt att de skötselkrävande naturtyperna och arterna får den skötsel som krävs för att de skall vara i gynnsam bevarandestatus. Bevarandeåtgärderna bör även kopplas till miljömålsarbetet, samt till åtgärdsprogrammet för lodjur. För att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs tillstånd. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda området (7 kap 28 a miljöbalken). 6.1 Områdets skydd Förutom Natura 2000-bestämmelserna (7 kap miljöbalken) är området skyddat som naturreservat. 6.2 Skötselåtgärder Tervavuoma ingår i en bränningstrakt (se Bevarandesyfte och bevarandemål för Tervavuoma ). Enligt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bevarande av brandinsekter i boreal skog ska brandplaner upprättas för dessa bränningstrakter. En brandplan för den bränningstrakt där Tervavuoma ingår bör upprättas senast år En detaljerad brandplan över området bör upprättas där flera lämpliga objekt för naturvårdsbränning identifieras och avgränsas. Senast år 2020.

11 (11) Naturvårdsbränningar bör utföras enligt upprättad brandplan (se ovan) med ett intervall på x år. Start senast år Vid planering av naturvårdsbränning måste hänsyn tas till fågellivet i området. Ytterligare åtgärder som ökar förutsättningarna för att uppnå bevarandemålen för området kan bli aktuella i framtiden. Exempel kan vara återupptagande av den tidigare slåtterhävden. I övrigt bör området lämnas för fri utveckling. 7 Bevarandestatus idag Bevarandestatusen för de utpekade naturtyperna och arterna i området är i dagsläget bedömd som gynnsam. Ingen inventering för detta syfte har dock utförts i området vilket gör att statusen är svårbedömbar. Inför säkrare bedömning avvaktar vi den information som basinventeringen kan ge. 8 Övervakning och uppföljning Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Abenius m fl 2004). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. 9 Källor Abenius J, Aronsson M, Haglund A, Lindahl H, & Vik P Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet, samt arter i Fågeldirektivet. Naturvårdsverket. 54 s. Naturvårdsverket Art och naturtypiska vägledningar för Natura Naturvårdsverket. Hemsida HThttp:// Länsstyrelsen i Norrbottens län. Beslut , angående bildande av naturreservatet Tervavuoma i Pajala kommun. Länsstyrelsen i Norrbottens län Våtmarker i Norrbottens län. Wedman A och Backe S, Fågelinventering av Stormyran, Päivävuoma och Teravuoma. Länsstyrelsen i Norrbottens län Länsstyrelsen i Norrbottens län Ainettivuoma naturinventering.

12 Kartbilaga Tervavuoma SE , kilometer kilometer Copyright Lantmäteriet Ur GSD-produkter ärende /188 BD

13 BILAGA 1 1 (4) Beskrivning av ingående naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet 3160 Dystrofa sjöar och småvatten beskrivs generellt som naturliga sjöar och småvatten med relativt näringsfattigt vatten brunfärgat av torv eller humusämnen och ett naturligt lågt ph. Vegetationen är gles och ofta bestående av flytbladsväxter och akvatiska mossor. Stränderna har i huvudsak myrvegetation, gles starr och flytande vitmossebestånd som i regel bildar gungflyn. Naturtypen omfattar stranden upp till medelhögvattenlinjen. Dystrofa sjöar är normalt relativt små, ofta mindre än 50 ha och förekommer i hela landet, framför allt i myrrika områden samt i skogslandskapet, till exempel på torvjordar. Sjöar med lång omsättningstid som har klarare vatten, men upprätthåller karaktärsarter, strukturer och funktioner ingår i naturtypen. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Naturliga omgivningar med intakta strandvåtmarker och strandskog. Bibehållna eller förbättrade förhållande avseende vattenståndsfluktuationer och hydrologi. Oreglerade förhållanden skall upprätthållas och negativ påverkan från eventuella tidigare regleringar, rensningar eller dikningar minimeras. En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Naturligt näringsfattigt och humusrikt, svagt surt vatten med låg grad av mänsklig belastning avseende bl a försurande ämnen, partiklar (grumlande ämnen), näringsämnen och miljögifter. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ beskrivs generellt som större naturliga vattendrag (huvudfåror och större biflöden av älvar och åar) eller delar av vattendrag med relativt näringsfattigt och klart vatten. Naturliga vattenståndsvarationer skapar en variation av strandmiljöer med hög biologisk mångfald. Vattendynamiken är skiftande med älvsjöar, sel, meandersträckor, kvillar, forsar och fall. I mynningsområdet är vattendragen mer näringsrika eftersom eroderat sediment och näring från de övre delarna transporteras nedströms. Naturtypen förekommer i alpin och boreal region och finns både ovan och nedan gränsen för sammanhängande barrskog. Naturtypen avgränsas mot land av medelhögvattenlinjen. Vattendragen inom naturtypen bör inte vara avsevärt påverkad av övergödning eller försurning. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Bibehållna eller förbättrade förhållanden avseende vattenföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter.

14 BILAGA 1 2 (4) Ingen eller obetydlig påverkan av fragmentering (dämmen och andra vandringshinder), kanalisering, invallning, flottledsrensning och återkommande maskinell rensning av sediment och vegetation. Fria vandringsvägar i anslutande vattensystem (inga antropogena vandringshinder) är en förutsättning för vissa av naturtypens typiska arter. Naturliga omgivningar med strandskog/svämskog, våtmarker och mader. God vattenkvalitet i de övre delarna relativt näringsfattigt, näringsrikare i de nedre delarna. Låg grad av mänsklig belastning avseende försurande ämnen, närsalter, miljögifter och partiklar (grumlande ämnen). En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna *Aapamyrar utgörs generellt av myrkomplex som domineras av kärr eller blandmyr i de centrala delarna. Som myrkomplex klassas mosaiker av hydrologiskt sammanhängande myrmark. Myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas automatiskt till aapamyrar. Andra myrtyper som därutöver kan ingå i ett aapamyrkomplex är t ex nordliga mossar av rostvitmossa-typ, plana (topogena) och sluttande (soligena) kärr, källor och källkärr, mader (sumpkärr) och sumpskog på torvmark. Fattig- och rikkärr ingår i naturtypen liksom näringsfattiga och näringsrika kärr. Vissa ingående typer kan ha ett torvdjup som är grundare än 30 cm. Samtliga myrtyper kan vara öppna eller trädklädda, dvs 0-100% krontäckning. Aapamyren är nordlig och bäst utbildad ovan Limes Norrlandicus. Inom aapamyrkomplexet kan tuvor, höljor, dystrofa småvatten, dråg, bäckar och mader förekomma. Morfologiska strukturer i torven i form av strängar, flarkgölar, flarkar och enstaka palsar kan förekomma på några av de ingående myrtyperna. Myrens hydrologi och hydrokemi får inte vara starkt generellt påverkad av antropogena ingrepp. Reversibla, mindre ingrepp som orsakat lokal störning i begränsade delar av myren kan medges. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Hydrologi och hydrokemi bör inte påverkas negativt. Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. Hävd kan behövas i områden som annars skulle växa igen. De strukturer/formelement (ex. tuvor, strängar, flarkar, flarkgölar) som finns på myren bibehålls. Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal.

15 BILAGA 1 3 (4) 9010 *Västlig taiga förekommer generellt i boreal till boreonemoral zon på torr-blöt och näringsfattig till näringsrik mark. Enstaka områden finns i kontinental region. Trädskiktets krontäckningsgrad är % och utgörs av inhemska barrträd och triviala lövträd, dock inte fjällbjörk. Skogen ska vara, eller i en relativt nära framtid kunna bli naturskog eller likna naturskog med avseende på egenskaper och strukturer. Den kan ha påverkats av t.ex. plockhuggning, bete eller naturlig störning. Det ska finnas gamla träd och död ved och en kontinuitet för de aktuella trädslagen. Om naturliga störningsprocesser eller skötselåtgärder i syfte att imitera sådana har påverkat området kan även områden i yngre successionsstadier ingå. Skogens hydrologi ska inte vara under stark generell påverkan från markavvattning. Näringskrävande örter finns endast undantagsvis. Naturtypen hyser vanligtvis en mängd rödlistade arter som gynnas av lång skoglig kontinuitet, gamla träd, död ved eller brandfält och successionsstadier efter brand. Undergrupper: granskog tallskog blandskog och barrblandskog triviallövskog kalmark/glest beskogad mark med mycket död ved efter störning (t ex brandfält) naturliga successionsstadier efter störning (t ex barr-, löv- eller blandbrännor) Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Skoglig kontinuitet av träd där det har skapats en naturlig åldersdifferentiering och artsammansättning. Naturlig dynamik. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik vilket omfattar störningar, t ex stormfällningar, insektsangrepp, översvämningar och brand. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna får ske. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. Ostörd hydrologi i fr a sumpskogsmiljöer, samt i angränsande myrmarker. Förekomst av substrat för bl.a. insekter, epifytiska lavar och svampar är en förutsättning för många arter knutna till naturtypen; Död ved; grenar, torrträd, lågor m.m. i olika nedbrytningsstadier. Gamla och grova träd Bränd ved 1361 Lodjuret (Lynx lynx) kräver viltrika marker där födan utgörs av allt från gnagare till större djur som rådjur och ren. Ungarna föds i en bergsbrant eller på en annan skyddad plats. Lodjuret förekommer i stor utsträckning i kuperade och ostörda marker där det finner skydd. Ungarna följer modern i tio månader. Vid parningstiden i mars splittras familjen.

16 BILAGA 1 4 (4) Lodjurets hemområde är flera kvadratmil stort. Den kan, då den söker revir eller partner, förflytta sig tiotals mil. Myrbräcka (Saxifraga hirculus) är en myrväxt som har stark förkärlek till källpåverkade kärrmiljöer. I norra Sverige förekommer den både i rikkärr och intermediära kärr. Här påträffas den dessutom ofta i källor med järnockrautfällning. En vanlig typ av kärrsamhällen med myrbräcka i norra Sverige är frodiga, källmatade starrkärr med sjöfräken och inslag av arter som kärrdunört, madrör och ängssyra. Arten gynnas av en måttlig störning, som håller markerna någorlunda solöppna utan att påverka fältskiktet i någon högre grad. Arten kräver troligen någon form av markstörning (slåtter, bete) för etablerande av nya individer. Myrbräckan tillhör de arter som drabbats hårdast av myrdikning. På grund av dess känslighet kan även små ingrepp få allvarliga konsekvenser. Artens blommor är insektspollinerade, fröna sprids med vind, men även i vatten, en rimlig uppskattning av spridningsavstånd är 100 m. Myrbräcka är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. Lappranunkel (Ranunculus lapponicus) växer i fuktig-våt skogsmark och i videsnår, helst på översilade ställen, i mossiga sänkor i sumpig granskog eller granblandskog, gärna utmed bäckar och källdrag. Den förekommer i myrkanter men knappast ute på myrarna. Den tål avsevärd beskuggning, men blomningen blir då sparsam. Den trivs bäst där videsnåren inte är för täta. Blommar ibland rikligt i fuktsvackor i hyggeskanter och kan i sådan miljö t.o.m. överleva hyggesbränning. Arten är inte kalkgynnad. Vegetationen är ofta artfattig och trivial, men Pyrola-arter kan ingå, ibland spädstarr Carex disperma. Arten är känslig för både skogliga och hydrologiska störningar. Artens frön sprids främst med vatten, men även med djur. En uppskattning av spridningsavstånd är m.

17 BILAGA 2 1 (6) Beskrivning av ingående arter som pekats ut enligt fågeldirektivet A001 Smålom (Gavia stellata) vill ha tillgång till lämpliga bytesdjur (fisk upp till 20 cm), vilket i svenska invatten innebär främst småvuxen mört- eller laxartad fisk eller vatten med goda bestånd av siklöja. Lämpliga häckningsplatser utgörs i allmänhet små och fisktomma skogstjärnar och myrgölar med flacka, gungflyartade stränder och med små gungflyholmar. Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktigt. Arten är störningskänslig främst under ruvningen (mitten av maj början av juli i södra Sverige, juni-juli i norra Sverige). Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion och är därför känslig för jakt. Under häckningstid utsträcks provianteringsturerna till fiskrika vatten upp till cirka 10 km från häckningslokalerna. Smålommen övervintrar i marin miljö längs västra Europas kuster samt i södra Östersjön. Smålommen är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. A002 Storlom (Gavia arctica) behöver tillgång till lämpliga bytesdjur, dvs. fiskar, i viss mån vatteninsekter. Den behöver även lämplig plats att bygga sitt bo på, vilket nästan uteslutande innebär öar, särskilt mindre holmar och skär, belägna i klarvattenssjöar (oligotrofa och mesotrofa), i sällsynta fall längs ostkusten. Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktig. Arten är störningskänslig under häckningen (majjuli/augusti), främst under ruvningsperioden. Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion och är därför känslig för jakt. Under häckningen rör sig arten normalt inom 1-10 km radie från häckningslokalerna. Storlommen övervintrar dels i östra Medelhavet och Svarta havet, dels i mindre utsträckning i västra Europa. Övervintrar även regelbundet längs södra Sveriges kuster. A038 Sångsvanen (Cygnus cygnus) häckar i grunda, vegetationsrika vatten. Den kräver god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen, liksom lämplig och god tillgång på grön växlighet under vintersäsongen. Arten kräver relativt ostörda områden under sin flyttning och övervintring. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett mycket begränsat område runt boplatsen. Sångsvanen blir könsmogen först vid 4 års ålder och fram till dess för de unga svanarna en ambulerande tillvaro i stora landskapsavsnitt. Arten övervintrar i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna. A068 Salskraken (Mergus albellus) häckar i gamla spillkråkehål, i holkar eller i ihåliga stubbar. Boplatsen kan ligga ganska långt från vatten. Födan utgörs av mollusker och vatteninsekter samt till liten del av småfisk. Arten bosätter sig vanligen vid älvsel och avor samt i sjö- och tjärnrika områden. De vistas ofta i skogsomgärdade tjärnar eller vid risiga sjö- och älvstränder med skyddande skog. Myrflarkar utnyttjas regelmässigt under ungarnas uppväxttid. Övervintringen sker främst längs grunda kustområden, men även i större isfria sjöar. Under häckningen uppehåller sig salskraken inom ett relativt begränsat område kring boplatsen (storleksordning 25 km 2 ). Salskraken övervintrar i Östersjön och längs Nordsjökusten. Arten samlas ofta i stort antal på ett fåtal platser. I Östersjön är polska Szaecin Lagoon särskilt betydelsefullt område, där man beräknar att cirka % av den nordvästeuropeiska populationen normalt övervintrar. Salskraken är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige.

18 BILAGA 2 2 (6) A072 Bivråken (Pernis apivorus) häckar med de högsta tätheterna i högproduktiva skogsområden. I södra Sverige är den optimala miljön ett småbrutet blandskogslandskap i närheten av en sjö eller något vattendrag. Förekomsten av äldre och luckrika skogsbestånd, gärna omväxlande med naturbetesmarker och med ett stort inslag av bryn, gynnar förekomsten av getingar vars larver bivråken föder upp sina ungar med. Förekomst av äldre skog rik på lövträd och med närhet till fuktskog, kärr och andra våtmarker är fördelaktigt under försommaren då de gamla fåglarna till stor del livnär sig på småfågelungar (bl.a. trastar), men även av grodor och troligen till viss del även av humlelarver och -puppor. I äldre tid torde kombinationen av fuktskog, skogsbete och hagmarker ha utgjort mycket viktiga miljöer. Andelen barrskogshäckningar ökar av lättförståeliga skäl norrut i landet. Bindningen till högproduktiva marker består emellertid, eller kanske rent av förstärks något i norra Sverige där arten oftast uppträder i anslutning till skogsimpediment på gammal jordbruksmark eller i rik ängsgranskog. Aktivitetsområdena är normalt mycket stora; under försommaren födosöker de gamla fåglarna mestadels inne i skogarna inom en areal av cirka km 2. Under senare delen av sommaren födosöker fåglarna över betydligt större ytor, i många fall upp emot eller över 100 km 2, varvid getingrika lokaler besöks av bivråkar från ett flertal revir. Bivråken övervintrar i tropiska Västafrika, norr om Ekvatorn. Bivråken är rödlistad i kategorin Starkt hotad (EN) i Sverige. A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) bygger alltid sitt bo på marken i öppen terräng av olika karaktär; på myrar, hyggen, i kraftledningsgator, kärr eller på hedar, men även i vass samt i unga barrskogsplanteringar, i vide- eller björksnår eller t.o.m. i sädesfält. Födan utgörs av fåglar och smågnagare som den fångar i öppen terräng, allt ifrån hygge och myr till åker och äng. Biotopvalet under övervintringen utgörs av öppna, trädfria marker som t.ex. åkrar, ängar, hedar, våtmarksområden. Arten jagar under häckningstiden över arealer i storleksordningen km 2. De svenska blåhökarna övervintrar i Västeuropa från södra Skandinavien till Medelhavsområdet. Ett mindre antal fåglar övervintrar i Nordafrika. Blå kärrhök är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A094 Fiskgjusen (Pandion haliaetus) är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde (havsmiljö, insjöar, älvar, åar) eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Den fångar endast ytligt gående fisk, ned till maximalt en halv meters djup. Fiskgjusen fiskar i såväl eutrofa som oligotrofa sjöar liksom i större vattendrag och i grundare kustområden. Jaktframgången kan dock minska avsevärt om vattnet är alltför grumligt. I områden med enbart oligotrofa sjöar kan sämre tillgång på fisk medföra lägre reproduktion bl.a. beroende på att gjusarna måste jaga över större arealer (längre bort från boplatsen). Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det vanligaste trädslaget är tall ( 90 %) där det stora risboet byggs i toppen av plattkronade, kraftiga träd, så att utsikt fås över omgivningen. Enstaka bon kan placeras i kraftledningsstolpar, stora torn eller på stora stenar i sjöar och vattendrag. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vid boplatsen. Fiskgjusen kan jaga upp till någon mil från boplatsen. Flyttar mellan Sverige och Västafrika söder om Sahara. A098 Stenfalken (Falco columbarius) är en småfågelspecialist som häckar i anslutning till öppna, småfågelrika områden. Under gnagarår livnär den sig även i hög utsträckning på lämmel och sork. I fjällen häckar arten huvudsakligen i fjällbjörkskogen, men går i

19 BILAGA 2 3 (6) stor utsträckning även ned i det intilliggande barrskogslandet. Nedanför fjällområdena häckar stenfalken i mindre antal i anslutning till öppen mark som myrar, mossar, hedar, öppna kustmiljöer och alvar. Stenfalken bygger inget eget bo utan utnyttjar risbon av framför allt kråka och korp, men även av fjällvråk, kungsörn och fiskgjuse. De utnyttjade bona kan vara placerade i träd likaväl som i klippor. Stundom häckar stenfalken direkt på en klipphylla eller på marken. Under vintern uppehåller sig stenfalken i öppna miljöer av olika slag, ofta större slättområden eller längs öppna kusttrakter. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen km 2. Övervintrar i västra Europa, fåtaligt även i södra Sverige. A103 Pilgrimsfalken (Falco peregrinus) häckar i branta klippväggar, fram till och med 1970-talet ofta även i risbon i träd (främst fiskgjusebon), samt på stora, blöta myrar där boet ofta återfinns på rissträngar bevuxna med dvärgbjörk och skvattram. I motsats till jaktfalken är pilgrimsfalken inte beroende av risbon utan kräver i första hand klipphyllor som är skyddade från väder och vind i en från människan någorlunda ostörd miljö. Häckande par är mycket traditionsbundna och återvänder år efter år till samma häckplats. Pilgrimsfalken lever nästan uteslutande av fåglar som den slår i luften. Under häckningen jagar arten inom ett område i storleksordningen upp till två mil från boplatsen, i vissa fall ända upp till sex mil från boplatsen. De sydvästsvenska falkarna övervintrar i västra Europa, söderut till Spanien och Portugal. Enstaka individer övervintrar även i södra Sverige. De nordsvenska falkarna övervintrar i Medelhavsområdet och i Afrika. Pilgrimsfalken är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A108 Tjäder (Tetrao urogallus) kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) som till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. A127 Tranan (Grus grus) häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, på vattensjuka hyggen omgärdade av sumpskog, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. alltid omgärdat av vatten. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. En stor andel av tranorna övervintrar i korkeksmarker i Spanien. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 1 km 2. Tranan blir könsmogen vid 3-6 års ålder. Innan könsmognaden för ungtranorna en kringflackande tillvaro och samlas ofta i stora

20 BILAGA 2 4 (6) flockar. Övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal och Frankrike samt i Nordafrika. A140 Ljungpiparen (Pluvialis apricaria) häckar huvudsakligen i fyra olika miljöer. I norra Sverige är det en karaktärsart på fjällhedar och lokalt även på större, trädlösa myrar. I södra Sverige finns ett tynande bestånd på trädlösa högmossar, samt ett tämligen starkt bestånd på Ölands alvar. Gemensamt för de olika populationerna är kraven på stora öppna områden, med låg och gärna något gles växtlighet. Arten kräver stora sammanhängande öppna områden - ljungpiparen är ytterligt sällsynt när den sammanhängande arealen öppen mark understiger 15 ha. Överstiger den öppna arealen 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark är större än 90 ha som arten finns på alla mossar. De häckande fåglarna utnyttjar gärna närliggande åkrar under födosöket. I övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Arten hävdar revir och rör sig då huvudsakligen inom ett område i storleksordningen hektar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. A151 Brushanen (Philomachus pugnax) häckar i Sverige i två helt olika typer av miljöer, med olika ekologiska krav och populationsutveckling. Det sydliga beståndet kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av hävdade strandängar. I bra häckningsmiljöer finns en mosaik av gräs- och starrmarker, öppna dy- och jordytor och grunda vattensamlingar. Det nordliga beståndet kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Hanarna spelar på gemensam plats, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Som rastlokaler utnyttjas öppna områden med grunt vatten och sandiga eller gyttjiga bottnar, men även översvämmade åker- eller betesmarker. Under häckningen rör sig fåglarna inom ett begränsat område, gissningsvis någon km 2. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Brushanen är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A166 Grönbenans (Tringa glareola) lämpliga häckningsmiljöer utgörs av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. Den är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier, men arten häckar regelbundet även vid mindre skogsomgärdade myrar. Under flyttningen påträffas grönbenan både längs kusten samt vid olika inlandsvåtmarker av öppen karaktär. Grönbenan hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 1-5 km 2. Arten övervintrar främst i tropiska Afrika, men delvis även i södra Afrika. A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) behöver tillgång på lämplig föda i form av mygglarver, små vattenlevande insekter och stora planktiska kräftdjur. Lämpliga häckningsplatser är fisktomma fjällsjöar, myrgölar eller större flarkmyrar. Arten håller främst till i områden med vattenomflutna starrtuvor eller där starren bildar en gles bård ut mot öppet vatten. Det bestånd som finns i Bottniska viken och Skärgårdshavet häckar främst på små öar med rik förekomst av små vattensamlingar samt i grunda vikar. Under häckningen rör sig paret inom ett begränsat område runt boplatsen. Övervintrar i Indiska oceanen, till stor del ute till havs.

21 BILAGA 2 5 (6) A194 Silvertärnan (Sterna paradisaea) behöver tillgång på fiskrika sjöar och/eller grunda kustområden samt till störningsfria häckningsplatser. För att större kolonier ska kunna etableras krävs rovdjursfria områden framför allt frånvaro av mink och räv. Under häckningen födosöker silvertärnorna inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Arten övervintrar längs södra Afrikas kust och i Södra Ishavet. A222 Jorduggla (Asio flammeus) kräver tillgång på lämplig föda i form av sork och andra smågnagare. Arten är knuten till områden med större sammanhängande ytor öppen mark. Vanliga häckningsmiljöer är myrar och hedar, kalhyggen, kraftledningsgator, strandängar samt stora områden med permanenta ängsmarker eller extensivt bete i jordbrukslandskapet. Häckar även sällsynt i skärgårdsmiljö. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 5 25 km 2. Jordugglan övervintrar i västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. Jordugglan är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. A241 Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av skog med ett stort inslag av döda eller döende träd. I Sverige hittar man den idag främst i de av skogsbruket relativt sett mindre påverkade barrskogsområdena i Norrland, huvudsakligen i olikåldrig naturgranskog med kontinuerlig förekomst av barkborreangripna träd och högstubbar och ofta i sumpskogar. Arten kan även förekomma i flera andra skogstyper så länge kraven på rik födotillgång i form av vedlevande insekter är tillgodosedda. Häckningar har t.ex. konstaterats på brandfält, i lövbrännor och i äldre alstrandskog. Arten är specialist på barkborrar (både larver och vuxna individer). Eftersom barkborrarna ofta har efemära massuppträdanden är tretåig hackspett mer rörlig än många andra hackspettar. Den är till viss del anpassad till att utnyttja massförekomster av barkborrar i samband med bränder, stormfällen och liknande skador på skog. Vintertid torde den dubbelögade bastborren (Polygraphus poligraphus) vara en mycket viktig födoresurs. Jämförelser av tillgången på stående död ved med kvarsittande bark i svenska och schweiziska revir visar att mängden substrat måste överstiga m 3 /ha eller utgöra cirka 5 % av den stående biomassan inom en areal av cirka 100 ha. Huvudsakligen en stannfågel som dock kan röra sig lite längre sträckor vintertid. Häckningsreviret är i storleksordningen ha. Tretåig hackspett är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A409 Orre (Tetrao tetrix) häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. I skärgårdsmiljö häckar arten på kala skär och öar och i fjälltrakterna kan den gå upp i fjällbjörkskogen. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen km 2. A456 Hökuggla (Surnia ulula) behövver tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av håligheter i träd, skorstensstubbar eller holkar. När lämpliga håligheter saknas, liksom under perioder med mycket höga beståndstätheter, kan arten tvingas häcka i öppna risbon. Boet läggs ofta i täta barr- eller blandskogsbestånd. För födosök krävs tillgång på öppna marker. Arten utnyttjar såväl öppna myrmarker som hedar, kalhyggen, kraftledningsgator och vägrenar. Födan utgörs av smågnagare, främst olika