Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär

Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär I Helsingborgstrakten har länge setts ett björnbär som inte riktigt passat in. Här beskrivs det som en ny art av Göran Wendt, en av våra främsta kännare av krypbjörnbär. GÖRAN WENDT I den nyligen utgivna Skånefloran (Tyler m.fl. 2007) presenteras ett krypbjörnbär, Rubus vikensis en ännu obeskriven art, som under inventeringsarbetet noterats från 25 inventeringsrutor omfattande 2,5 2,5 km i nordvästra Skåne. Åren 1997 och 1998 samlades några belägg av ett krypbjörnbär (Rubus sect. Corylifolii), vilket vållade bekymmer vid bestämningen. Buskarna påminde om lindbjörnbär R. tiliaster, men ståndarknapparna saknade hår och inte heller taggar och glandler överensstämde med denna art. Jan-Erik Hederås, som hade sina rutor i området, och författaren, som letade Rubus över hela Skåne, hörde till de första som konfronterades med dem. Bland insamlarna tillkom därefter Richard Åkesson, med inventeringsrutor något längre norrut längs skånekusten, samt Ulf Ryde, som fann några fina lokaler centralt i Helsingborg. Det allra första fyndet, det längst i nordost, gjorde dock Arne Broman. Hans björnbär växte på en jordtipp i en grusgrop i Munka-Ljungby. Troligen har vikenbjörnbäret förts hit med schaktmassorna. Beläggen togs dock alltför sent på hösten och först efter flera år och insamling av mer material insåg vi att det var detta björnbär. Beläggen skickades, som brukligt var med krypbjörnbär, till den danske Rubus-specialisten Anfred Pedersen, som hade åtagit sig att hjälpa oss med bestämningen. Pedersen klarade dock inte att entydigt bestämma fynden. I början ansåg han att det skulle kunna vara en form av lindbjörnbär benämnd R. tiliaster var. nudus, men den ståndpunkten övergavs efter ett tag. Åren 2002 och 2003 samlade jag, ofta tillsammans med Alf Oredsson och Jan-Erik, rikligt med belägg från samtliga kända buskar och vi fann även flera nya lokaler. Samtidigt pågick en livlig brevväxling med Anfred varvid björnbäret av honom begåvades med arbetsnamnet Rubus vikensis. I december 2003 fick jag ett brev där Anfred antydde att vi tillsammans skulle beskriva en ny Rubus-art. Han nämnde även en del karaktärer, som han ansåg viktiga. Tyvärr fick han aldrig tillfälle att avsluta detta, och jag försöker här fullfölja hans intentioner. Figur 1. Blomställning av vikenbjörnbär från typlokalen i Viken, 25 juni 2007. Inflorescence of Rubus vikensis. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 147

WENDT Figur 2. Representativa blad från mitten av årsskott. Överst lindbjörnbär R. tiliaster, i mitten vikenbjörnbär R. vikensis och nederst hasselbjörnbär R. wahlbergii. Representative leaves of (from top) Rubus tiliaster, R. vikensis and R. wahlbergii. Rubus vikensis A. Pedersen ex G. Wendt sp. nov. vikenbjörnbär Holotyp i LD: Skåne, Viken, 550 m SO Vikens kyrka, G. Wendt & A. Oredsson, 2007-06-25. Isotyper i LD och S. Species grossa, R. wahlbergii similis, sed turionibus glandulis stipitatis copiosis obsitis et foliis rotundioribus, R. tiliastri reminiscens. Species a R. tiliastro antheris glabris aculeisque brevioribus leviter curvatis differt. Grov, ofta upp till 1,5 m hög, buske som kan bilda kompakta svårgenomträngliga snår. Årsskott grovt, med plana (eventuellt något rundade eller svagt rännformiga) sidor, kala eller med något enstaka hår per cm, ojämnt försedda med enstaka till över 10 kortskaftade (ca 3 mm) glandler per cm sida. Taggar 10 20 ( 25) per 5 cm, något snedställda, raka till (ibland) svagt krökta, 4 6 ( 7) mm långa. På missgynnade exemplar förekommer kortare (till 3 mm) och även avsevärt krokigare taggar. Blad på årsskottets mitt 5-taliga, ovan svagt håriga, undertill rikligt filthåriga, grågröna, betydligt ljusare än på ovansidan. Uddsmåblad brett äggformade till cirkelrunda, med avsatt spets och något hjärtformad bas samt fint och jämnt sågad kant. Sidosmåblad breda; småblad starkt övertäckande varandra. Bladskaft något längre än de nedre småbladen. Stipler normalt 2 3 mm breda (ibland upp till 5 mm, se var. stipularis nedan), försedda med skaftade glandler. Blomställning med överst 1 6, nedåt allt större, odelade blad, följda av 3-taliga och ibland även några 4 5-taliga blad, ovan glest håriga, undertill grågröna, rikligt filthåriga. Blomställningens huvudaxel kantig, vanligen fårad högt upp, glest hårig, rikligt försedd med glandler vars skaft på samma blomställning varierar mycket i längd (0 3 mm). Glandlernas antal störst i övre delen, därefter minskande nedåt. Taggar 5 15 per 5 cm, något snedställda, raka eller oftare ± krökta, 2 4 mm långa. Blomskaft (5 )10 25 mm, vanligen påfallande långa, filthåriga, rikligt försedda med kortskaftade glandler och 8 20 oliklånga (upp till 3 mm), raka eller oftare sneda, något böjda taggar. Foderblad grågrönt filthåriga, utan eller oftare med punktformiga och/eller kort skaftade glandler. Kronblad i knopp rosa, därefter allt ljusare, slutligen nästan vita. Ståndarknappar kala. Fruktämnen kala. Vikenbjörnbäret ser ut som ett hasselbjörnbär R. wahlbergii med blad från lindbjörnbär R. tiliaster. Hasselbjörnbär avviker genom att ha 148 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

VIKENBJÖRNBÄR krokigare taggar samt saknar vanligen skaftade glandler helt, vilka är rikliga hos vikenbjörnbär. Dessutom har hasselbjörnbär mer hjärtlika uddblad med grövre tandning, vilket i fält är den första signalen för mig. Lindbjörnbär avviker genom att ha hår på ståndarknapparna. Ibland kan håren hos lindbjörnbär vara få, men hos vikenbjörnbäret saknas de helt. Lindbjörnbär har, både på års- och blomskott, rundare småblad samt rakare och längre taggar. En annan tänkbar förväxlingsart skulle kunna vara polabiskt björnbär R. walsemannii, en sällsynt, huvudsakligen i Blekinge förekommande art, men denna har kritvita kronblad och helt annan bladform. Pedersen och Schou (1989) har bra bilder av den senare arten. Figur 3. Stamdelar från övre delen av blomskott. Överst lindbjörnbär R. tiliaster, i mitten vikenbjörnbär R. vikensis och nederst hasselbjörnbär R. wahlbergii. Den senare från två olika buskar för att visa den stora variation som finns hos hasselbjörnbär. Representative pieces of stems of (from top) Rubus tiliaster, R. vikensis and R. wahlbergii (two examples). Upptäcktshistoria Namnsättningen på de aktuella buskarna har varierat med tiden och med insamlarna. Nedan beskrivs ett urval ark i LD (Lund), vilka jag och Alf fört till vikenbjörnbäret. Dessutom ges ett antal litteraturreferenser. Följer man etiketternas historia finner man att den första insamlingen av vår art gjordes den 28 juli 1872 av F. W. C. Areschoug nära Pålsjö i Helsingborg. Belägget liknar hasselbjörnbär men har ovanligt breda stipler varför han benämnde det Rubus wahlbergii var. stipularis. Någon har skrivit till Corylif. maximus. R. Kanér har senare (1950) tillfogat R. vexatus K. Fr.. 1882 samlade H. D. J. Wallengren Rubus corylifolius * maximus v. stipularis. Lokalen var Pålsjö. Någon har ovanför namnet tillfogat = Wahlbergii glandulosa och Kanér har 1950 satt på en etikett R. wahlbergii. 1883 och 1884 samlades arten flitigt i Pålsjötrakten. Ett av arken saknar både etikett och insamlare men den handskrivna texten (av stilen att döma skriven av Wallengren) lyder: R. * maximus * stipularis. Insamlingen är gjord i Pålsjö 19 juli 1884. Senare har Heinrich E. Weber (utan datum) satt på en etikett: Rubus corylifolius * maximus v. stipularis Aresch. (= R. wahlbergii Arrh.!). 1885 skrev Neuman en artikel i Botaniska Notiser (Neuman 1885) där han berättar hur SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 149

WENDT han sommaren 1883 gjorde iakttagelser öfver våra Rubus-arter bland annat i nordvästra Skåne. I artikeln nämner han under rubriken R. wahlbergii (Arrh.) β stipularis (F. Areschoug) att han sett formen både vid Helsingborg och Höganäs samt att den borde hänföras till R. wahlbergii. 1910 samlade T. Sjövall Rubus wahlbergii Arrh. f. glandulosum i Hälsingborg, Blåsippedal (som enligt Jan-Erik är en liten dal intill järnvägen strax söder om Pålsjö skog). Kanér har senare (utan årtal) noterat vidi för att visa att han instämmer. 1927 skrev Stig Waldhelm en etikett: Rubus ciliatus tiliaceus (F. Aresch.) vid en damm vid vägen mellan Allerum och Ödåkra. (R. ciliatus var. tiliaceus motsvarar nuvarande R. tiliaster.) Kanér har 1950 bidragit med R. tileaceus. Erik Ljungstrand har 2002 satt på en etikett: Rubus cf. wahlbergii Arrh. (non R. tiliaster H.E.Weber). Dammen finns inte kvar, men vikenbjörnbär växer fortfarande längs vägen nära Allerum. 1951 noterade Hjalmar Hylander på två mycket vackra ark Rubus wahlbergii Arrh. n.v. ciliati-tiliaciiformis mihi Hälsingborg, utkanten av Pålsjö skog vid järnvägsbanken. Hylander visar härigenom att han anser sig ha upptäckt (mihi) att det är en ny varietet (n.v.) av hasselbjörnbär med blad liknande lindbjörnbärets. I ett omfattande handskrivet manuskript (Hylander 1958) använder han samma benämning på arten under: Såsom för Sverige nya Rubi från Skåne och i kapitlet Wahlbergii-formkretsen skriver han: en kraftig, i de östra utkanterna av Pålsjö skog och backar i Hälsingborg påträffad R. ciliatus v. tiliaceus närstående form. Synpunkter De flesta batologer har ansett buskarna vara snarlika hasselbjörnbär, men ändå så avvikande att man vill påpeka detta. Formen glandulosa antyder de många tämligen stora glandlerna, ciliati-tiliaciiformis pekar på blad påminnande om lindbjörnbärets och var. stipularis visar att man noterat de breda stipler, som vikenbjörnbäret ibland kan ha. Rubus vexatus har föreslagits som namn på arten (Kanér 1950). Raunkiær (1922) behandlar i en nyckel R. vexatus som en parallell till hasselbjörnbär varvid den förra utmärker sig genom stora foderblad som tidigt omsluter den stora frukten, samt genom att kronblad, stift och strängar är rosenröda. Dessa karaktärer stämmer inte in på vikenbjörnbäret. C. E. Gustafsson (1938) nämnde R. vexatus och noterade att den ursprungligen grupperades under R. wahlbergii men sedermera ändrades till en kollektivart (coll. spec.) omfattande flera varieteter, bland annat var. subtileaceus. Weber (1981) nämner arten under avsnittet Lokale und zweifelhafte Taxa. I LD ligger några ark från Danmark med ett björnbär som något påminner om vikenbjörnbäret. K. Friderichsen samlade dem år 1888 på en lokal vid Anslet nära Haderslev på södra Jylland. På etiketten nämner han dem som Rubus wahlbergii * vexatus var. subtiliaceus. Weber tar upp även dessa och noterar att de liknar både hasselbjörnbär och lindbjörnbär. Blomställningen tycker han påminner om den förra och buskarna skulle kunna vara ett derivat ur hasselbjörnbäret. Han betraktar den som en lokal biotyp med enda förekomsten på den aktuella lokalen. På de exemplar jag har sett är blomskaften korta som på hasselbjörnbär och jag noterar även andra smärre avvikelser från vikenbjörnbär. Jag kan dock inte avgöra hur dessa isolerade buskar bör behandlas. De äldre insamlingarna av det aktuella björnbäret har alltså gjorts på ett fåtal platser och då i huvudsak i Pålsjö-området i Helsingborg. Den nya inventeringen av Skånes flora har resulterat i ett stort antal tidigare okända lokaler spridda över ett område med mer än 3 mil mellan utpostlokalerna. Tämligen allmänt förekommer björnbäret på en sträcka av 22 km från södra Helsingborg till strax norr om Viken. Vi känner det från 56 lokaler med 33 km mellan ytterlokalerna. En av dessa ligger lite avsides och till denna utpostlokal torde arten ha spritts med någon transport. De flesta lokalerna ligger mindre än 5 km från kusten. För att reducera antalet krypbjörnbär att beskriva i Mellaneuropa från tusentals mer eller mindre lokala populationer till mera hanterbara 200 300 arter har Weber (1981) satt upp areal- 150 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

VIKENBJÖRNBÄR gränser för hur han anser att björnbären ska behandlas. Om utbredningen är mindre än 20 km rör det sig om en lokalart och för 50 250 km anser han det vara en regionalart. Regionalarter accepteras även vid mindre utbredningar om buskarna är rikligt förekommande. Vikenbjörnbäret är ur Webers synpunkt ett gränsfall; arten finns talrikt men utbredningen är mindre än 50 km. I Sverige har man inte strikt följt detta artbegrepp. Exempelvis uknabjörnbär R. pseudopallidus och västerviksbjörnbär R vestervicensis har mycket begränsade förekomster, vilket framgår av den nyligen utgivna Smålands Flora (Edqvist & Karlsson 2007). För andra apomiktiska grupper som hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum existerar inte dessa begränsningar utan det finns gott om helt lokala småarter beskrivna. Anfred Pedersen hade inga betänkligheter vad gällde att beskriva vikenbjörnbäret och jag ser enbart fördelar med att ha ett namn på detta björnbär. Lokaler med typiskt vikenbjörnbär Samtliga fyndlokaler ligger i nordvästra Skåne. Nedan förtecknas ett antal av dessa för vilka det finns belägg, som jag anser vara typiska för arten. Parkeringsplatsen vid Fredriksdals trädgårdar är en lättfunnen och bra lokal för den som vill studera björnbäret. Anfred Pedersen har sett material från många av lokalerna. Där vi har varit överens om arten, antingen den har kallats R. vikensis eller som i början R. tiliaster var. nudus, har jag angett detta med!ape. Rubinsystemet används för en noggrannare lägesangivelse eftersom detta gällde vid inventeringen. Insamlare och herbarium där belägg förvaras anges inom parentes. AOr = Alf Oredsson, JEH = Jan-Erik Hederås, GWt = författaren, RÅk = Richard Åkesson. Allerum. 200 m SO Hittarps hamn (3C4a 3229), ruderat slänt med stora bestånd, 2002 (GWt AOr, belägg i LD,!APe); Hittarps hamn (3C4a 3327), flera lokaler i vägkant 1997 (JEH, belägg i LD,!APe); buskbryn 2003 (JEH GWt, belägg i LD och S,!APe); Hittarp, flera lokaler NO hamnen (3C4a 3727), vägren mot lövskog, 1999 (GWt, belägg i LD,!APe); 250 m NO Kulla-Gunnarstorps slott (3C4a 4825), rikligt längs vägen, 2003 (JEH GWt Figur 4. Utbredningen av vikenbjörnbär i nordvästra Skåne. The distribution of Rubus vikensis in NW Skåne. AOr, belägg i LD,!APe); 800 m SV Allerums kyrka (3C4b 3808), vägskärning, litet bestånd, 2002 (GWt AOr, belägg i LD,!APe); 900 m O Allerums kyrka (3C4b 4521), vägren, 2000 (GWt, belägg i LD); Döshult i öster (3C5a 2335), buskmark, 2003 (JEH GWt AOr, belägg i LD och S,!APe); 750 m NNV Gråläge (3C5a 2501, 2601) flera lokaler: skogsbryn 2002 (RÅk, belägg i LD!APe); kusthed, 2002 (JEH, belägg i LD,!APe); buskbryn vid P-plats, 2003 (GWt, belägg i LD och S,!APe); 1100 m V Nällåkra (3C5b 0714), gräsmark vid vägdelning, 2003 (GWt AOr JEH, belägg i LD och S,!APe); 700 m NNO Torshult (3C5b 3200), vägren, 2000 och 2002 (GWt, belägg i LD och S,!APe). Helsingborg. 600 m NV Råå vattentorn (3C2b 1941), plantering i vägslänt, 2005 (GWt AOr, belägg i LD); i hamnområdet ett antal spridda lokaler: Västhamnen, Massgodsleden (3C3b 0614), vägslänt, 2000 (JEH, belägg i LD,!APe); 500 m NO Sydhamnens inre del (3C3b 0516), ruderatmark, 2002 (GWt AOr, belägg i LD); Oljehamnsleden (3C3b 0914), vägslänt 1999 (GWt, belägg i LD); Högaborg, Gustav Adolfs Gata (3C3b 1222), buskage vid bensinmack, 2003 (GWt AOr JEH, belägg i LD och S,!APe); Fredriksdal S Brytstugan (3C3b 3031), busksnår, 2003 (JEH GWt, belägg i LD,!APe); Fredriksdal öster om kvarnen (3C3b 3327), gräsmark, åkerkant, fint bestånd, 2000 (Ulf Ryde,!APe); buskage, vägren, 2003 (JEH GWt, belägg i LD och S,!APe); Fredriksdals parkeringsplats (3C3b 3720), stort buskage, 2002 (GWt AOr, belägg i LD och S,!APe); Sofiero, Slottsparken (3C4a 1642), ädellövskog i skugga, 2003 (JEH GWt, belägg i LD,!APe); Filborna, Väla södra industri- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 151

WENDT område (3C4b 0444), ruderatmark, 1999 (JEH m fl, belägg i LD,!APe); ruderat slänt, rikligt 2002 och 2003 (GWt AOr, belägg i LD och S,!APe). Kropp. Berga, Florettgatan (3C4b 0833), skogsbryn, 1999 (JEH, belägg i LD,!APe); 2003 (GWt, belägg i LD och S,!APe); Berga, Mörsaregatan (3C4b 0928), ruderatmark, 1998 (JEH, belägg i LD); 2003 (GWt, belägg i LD och S,!APe ); 550 m SV Djurhagshus (3C4c 2411), gammalt grustag, 2003 (GWt, belägg i LD och S,!APe); 300 m O Rosendals slott (3C4d 2001), stenmur, 1999 (JEH, belägg i LD,!APe); stengärdesgård vid mindre väg, 2001 (GWt, belägg i LD,!APe). Munka-Ljungby. Rössjöfors i sydväst (3C8f 1402), jordtipp i grusgrop, 1996 (A. Broman, belägg i LD); 2002 (GWt, belägg i LD,!APe). Viken. 900 m OSO Vikens kyrka (3B5j 3749 och 3648), mycket stort bestånd intill väg, 2000 (RÅk, belägg i LD,!APe); 2002 (GWt, belägg i LD,!APe). Denna lokal har valts som typlokal och mer material samlades 2007 (GWt AOr, belägg i LD och S); 270 m SSV Apelv. 10 (3B6j 0146), buskbeväxt gärde 2001 (RÅk, belägg i LD,!APe); 1000 m VSV Flundrarps boställe, åkerren, 2003 (GWt, belägg i LD och S,!APe), torde vara samma lokal; 750 m V Nyehus (3C5a 2800), vägren, 2003 (GWt, belägg i LD,!APe); VNV Vikvalla handelsträdgård (3C5a 3500), vid Niagarabäcken, bäckslänt, 2000 (RÅk, belägg i LD,!APe); 750 m SO Vikens kyrka, bäckslänt intill mindre väg, 2002 (GWt, belägg i LD och S,!APe), torde vara samma lokal. Välinge. 350 m NNV Rögle tegelbruk (3C6c 3116), buskage på ruderatmark nära vägen, 2003 (GWt AOr, belägg i LD,!APe). Tack till Alf Oredsson som hjälpt mig både i fält med insamling och bestämning samt i LD med att leta upp äldre fynd och litteratur rörande arten. Han har även gett synpunkter på manuskriptet. Torbjörn Tyler har bidragit med diagnos på latin, Kjell-Arne Olsson med utbredningskarta. Thomas Karlsson har hjälpt mig med artbegreppet, sporrat och inspirerat mig i skrivandet samt i övrigt hjälpt mig att få artikeln i tryckbart skick. Citerad litteratur Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala. Friedrichsen, K. 1922. I: Raunkiær, C., Dansk Ekskursionsflora. Ed. 4. Köpenhamn. Gustavsson, C. E. 1938. Skandinaviens Rubusflora. Bot. Notiser 1938: 378 420. Hylander, H. 1958. Rubus-släktet i Sverige. Manuskript. Botaniska museet, Lund. Neuman, L. M. 1885. Anteckningar angående Rubusfloran i nordvestra Skåne, på Hallandsås och i södra Halland. Bot. Notiser 1885: 85 96. Pedersen, A. & Schou, J. C. 1989. Nordiske Brombær. AAU Reports 21. Bot. Inst., Aarhus Univ. Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening, Lund. Weber, H. E. 1981. Revision der Sektion Corylifolii (Gattung Rubus, Rosaceae) in Skandinavien und im nördlichen Mitteleuropa. P. Parey, Hamburg. ABSTRACT Wendt, G. 2008. Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär. [Rubus vikensis, a new species of the section Corylifolii.] Svensk Bot. Tidskr. 102: 147 152. Uppsala. ISSN 0039-646X. Rubus vikensis A. Pedersen ex G. Wendt is described as a new species. It belongs to sect. Corylifolii Lindley and is a regional species occurring along the coast in NW Skåne, S Sweden, with a distribution of more than 30 km. A full description, photos of the holotype and a map of the known distribution are given. The taxon has been collected since 1872, mostly from the same location at Helsingborg. Rubus vikensis is similar to both R. wahlbergii and R. tiliaster. It differs from R. wahlbergii by having plenty of stipitate glands as well as more roundish leaves similar to those of R. tiliaster. From the latter the new species deviates by absence of hairs on the anthers as well as shorter and slightly bent prickles. Göran Wendt är pensionär och allmänt växtintresserad, men har även specialintressen som krypbjörnbär och sandmaskrosor. Göran har inventerat många rutor i Småland och Skåne och är nu även igång med några rutor på Öland, varför han inte tycks ha några problem med framtida sysselsättning. Adress: Högstorpsvägen 142 B, 352 42 Växjö E-post: largo.wendt@telia.com 152 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)