Tävlingsmomentets inverkan på travhästens munhälsa

Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap Institutionen för kliniska vetenskaper Tävlingsmomentets inverkan på travhästens munhälsa Emma Odelros Uppsala 2015 Examensarbete 30 hp inom veterinärprogrammet ISSN 1652-8697 Examensarbete 2015:6

Tävlingsmomentets inverkan på travhästens munhälsa Influence of racing on trotter oral health Emma Odelros Handledare: Ove Wattle, institutionen för kliniska vetenskaper Examinator: Pia Haubro Andersen, institutionen för kliniska vetenskaper Examensarbete i veterinärmedicin, kliniska vetenskaper Omfattning: 30 hp Nivå och fördjupning: Avancerad nivå, A2E Kurskod: EX0736 Program/utbildning: Veterinärprogrammet Utgivningsort: Uppsala Utgivningsår: 2015 Serietitel, nr: Examensarbete / Sveriges lantbruksuniversitet, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, Veterinärprogrammet 2015:6 ISSN: 1652-8697 Elektronisk publicering: http://stud.epsilon.slu.se Nyckelord: travhäst, travlopp, munhälsa, skada, sår, bett, tungband Keywords: standardbred, trotter, oral lesion, horse, race, abrasion, bit, tongue tie Sveriges lantbruksuniversitet Swedish University of Agricultural Sciences Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap Institutionen för kliniska vetenskaper

SAMMANFATTNING Det är sedan tidigare känt att risken för mjukdelsskada i munhålan ökar när hästar brukas med betsel i munnen, därtill har det visats att en stor del av den svenska ridhästpopulationen har skador i munhålan som kan korreleras till användandet av bett. Tävlande travhästars munhälsa och den utrustning som används vid tävling är ett ämne som diskuterats och debatterats i media, trots detta har travhästar aldrig undersökts efter lopp för vetenskapligt ändamål. Syftet med denna studie var att utreda om tävlingsmomentet ökar risken för skada i den tävlande travhästens munhåla. Studien utfördes i samarbete med Svensk Travsport (ST) som slumpmässigt lottade ut hästar för munhåleundersökning efter travlopp. Sammanlagt deltog 144 hästar från olika delar av Sverige. Undersökningen gjordes med hjälp av en munstege och en fiberoptisk lampa, ingen av hästarna gavs lugnande medel. Skador i främre munhålan bedömdes efter grad och storlek och registrerades i protokoll, liksom övrig information om hästen, dess huvudlag och det aktuella loppet. De tävlande hästarna jämfördes sedan mot en retrospektiv kontrollgrupp från en studie av travhästar i träning undersökta i sin hemmiljö. Resultaten visade att tävlande travhästar har en signifikant högre andel akuta skador för givna anatomiska regioner i munhålan jämfört med hästar som enbart tränar för tävling. Flera riskfaktorer för skada kunde identifieras, såsom loppets distans, tävlingsgren samt typen av utrustning som användes. Studien kunde bekräfta hypotesen att tävlingsmomentet påverkar förekomsten och omfattningen av skador i främre delen av munhålan hos travhästar. SUMMARY It is commonly known that the risk of soft tissue injury in the oral cavity of horses increases when ridden with bit and bridle. It has further been shown that a large portion of the Swedish horse population has lesions in the oral cavity that can be correlated to the use of a bit. The oral status of the racing standardbred horse has been debated over and over again. Despite this, it has never been investigated if and how the oral health of horses is affected by racing. The purpose of this study was to investigate whether the element of competition increases the risk of injury in the oral cavity of the racing standardbred horse. The study was performed in collaboration with the Swedish trotting association (Svensk Travsport, ST) that randomly selected horses for the survey. A total of 144 horses from different parts of Sweden participated. The horses were examined post racing without the use of sedatives. The mouth was opened with a mouth gag and rinsed with tap water and then the rostral part of the oral cavity was then examined using a fiber optic lamp. Soft tissue injuries were assessed by grade and size and registered in a protocol, as well as further information about the horse, its racing tack and race. The participating horses were then compared to a retrospective control group of trotting horses in training examined in their home environment. The results showed that racing standardbreds have a significantly higher percentage of soft tissue injuries at given anatomical regions of the oral cavity compared to horses that alone train for competition. Several risk factors for injury could be identified, such as the distance of the race and the type of equipment used. The study could confirm the hypothesis that the element of competition affects the existence and extent of soft tissue injuries in the rostral part of the oral cavity of racing trotting horses.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... 1 Material och metoder... 3 Resultat... 5 Diskussion... 9 Referenser... 14

INLEDNING Sedan 1800-talets början har det arrangerats travtävlingar i Sverige i mer eller mindre organiserade former. Nästan lika länge har sporten och dess inverkan på hästens välmående ifrågasatts (Fransson, 2006). Särskilt har det debatterats huruvida travhästens utrustning, då inte minst den utrustning som hästen har i och omkring munnen, utgör en orsak till lidande i samband med träning och tävling (Stenström 2008; 2009). Sverige är en av världens ledande travnationer och sporten styrs av centralorganisationen Svensk Travsport (ST). På landets 33 travbanor körs det årligen ungefär 9000 travlopp fördelade på 900 tävlingstillfällen, 90% av loppen körs för varmblodiga travhästar. Inom ramarna för den svenska travsporten tävlas det även i monté, vilket i huvudsak bygger på samma regelverk som den traditionella travsporten, med skillnaden att hästen rids istället för körs. I de flesta travlopp uppgår prissumman till segrande häst till 15 000-30 000 kr, i särskilda lopp av lägre sportslig klass kan prissumman vara mindre än så. Travlopp inom rikstotoserien rubriceras som V75-lopp och riktar sig till välmeriterade hästar, prissumman som tillfaller segrande häst i ett sådant lopp är vanligen 100 000-150 000 kr. I V75-finaler, klassiska lopp och årgångslopp kan förstapriset uppgå till högre summor och inte sällan till miljonbelopp. I Sverige finns ungefär 18 000 travhästar i träning hos landets licensierade tränare. Tränare och körsvenner kan antingen vara professionella, amatörer eller lärlingar och de kategoriseras efter licenstyp. Ofta tävlar dessa mot varandra på samma villkor, men i särskilda lopp kan någon av kategorierna vara utestängd. I Sverige tävlas det i vänstervarv på doserade ovalbanor och grunddistanserna benämns kort, medel och lång distans. Dessa omfattar vanligen 1640, 2140 respektive 2640 meter, även om otaliga varianter av dessa förekommer. Loppen startas antingen med voltstart eller autostart, i undantagsfall kan det sistnämnda ersättas med linjestart. Vid voltstart kan ett handikappsystem tillämpas, där hästar med en högre samlad startprissumma placeras bakom de övriga på s.k. tillägg. Ekipagen har en på förhand utlottad startposition i volten eller bakom startbilen, tillägg och strykningar kan dock komma att påverka vilket startspår hästen får utifrån det spår som ekipaget ursprungligen tilldelats. Om startmomentet inte genomförs korrekt beordras omstart. Felaktig gångart, vanligen galopp, kan leda till diskvalificering om hästen galopperat fler än två gånger och/eller en för lång sammanhängande sträcka. En häst som galopperat över mållinjen blir alltid diskvalificerad. Svensk Travsport har utfärdat ett regelverk som anger vilken typ av utrustning som får användas vid travtävlingar i Sverige. Samtliga ekipage kontrolleras översiktligt av en ekipagekontrollant innan start, detta för att tillse att endast tillåten och korrekt anspänd utrustning används vid tävling. Hästens tränare hålls ansvarig för att hästen är försedd med tillåten utrustning samt att denna är korrekt anpassad. Exempel på tillåtna bett visas nedan (Figur 1), bettets delar skall vara släta och ha en oval eller rund form och syntet- eller gummibett ska ha en metallkärna alternativt vara försedda med lekkedja. Effektförstärkning är endast tillåten i bettets längdriktning, exempelvis i form av ett entömsbett. Entömsbett och 1

crescendobett (Figur 1) är exempel på godkända bett som anses vara lite skarpare. Vid montétävlingar tillåts även pelham- och pessoabett, vilket är bett med effektförstärkning i annan riktning. Användandet av en checkrem som löper från huvudlag till sele är tillåten, denna skall vara av läder eller annat oelastiskt material. Checken kan sedan ha en kindstropp bestående av en rem i läder eller nylon som fästs under hakan eller en odelad mundel med stålkärna, alternativt bådadera. Checkremmens mundel kan antingen vara i form av ett rakt eller böjt bett, denna kan även vara utformad så att den ligger an mot hästens hårda gom, den kallas då för en gomtryckare. Checkremmens mundel kan också kombineras med en bitplatta för att förhindra tungbitning. Det förekommer även olika varianter av byglar i metall som löper mellan check och kindstropp, dessa går i denna studie gemensamt under benämningen bygelcheck. Det är tillåtet att använda tungband, detta ska vara minst 10 mm brett och av ett oelastiskt material, såsom läder eller nylon. Tungbandet läggs an runt tungan och fästs sedan runt underkäken (Figur 2), på detta sätt förhindrar det att hästen lägger tungan över bettet och att tungan hamnar för långt bak i svalget (Svensk Travsport, 2013). Det har visats att tungband kan förebygga dynamiska obstruktioner av de övre luftvägarna hos vissa individer genom att förhindra att hästen sväljer i samband med ansträngning (Cornelisse et al., 2001; Franklin et al., 2002). I flera andra länder är det tillåtet att använda lasso, en metallkedja eller snara av nylon som läggs an runt tunga och underkäke och sedan förankras tillsammans med respektive bettring i vardera töm, detta är dock inte tillåtet i Sverige. Lasso används främst för att reglera hetsiga hästar och det ersätter inte tungbandets funktion, tvärtom används de båda ofta i kombination. Figur 1. Urval av tillåtna bett enligt Svensk Travsports utrustningsbestämmelser. Från vänster ett gummiklätt tvådelat travbett, sedan ett crescendobett och därefter ett läderklätt rakt entömsbett. Figur 2. Fyraårig häst utrustad med tungband i läder samt tvådelat travbett och checkrem med rakt bett som mundel. Hästen håller på att växla tänder DI3-I3. Foto: Ove Wattle. 2

Skador i munslemhinnan är vanligt förekommande hos svenska hästar, inte minst hos hästar som brukas med bett i munnen (Tell et al., 2008; Hansen & Wattle, 2011; Lundberg, 2013). De skador som vanligen ses är akuta och kroniska mjukdelsskador av olika omfattning och de ses i form av svullnader, rodnader, blåmärken, abrasioner och sår. Dessutom kan kroniska förändringar ses i form av gombitning/hyperkeratos samt depigmentering av munvinklar. Huvuddelen av skadorna hos hästar som regelbundet arbetar med betsel i munnen är lokaliserade till tunga, mungipa och/eller munvinkel, lan och kindslemhinnan i höjd med den första kindtanden, P2-regionen. Man har tidigare kunnat visa att inslag av ett tävlingsmoment påverkar omfattningen av skador i munhålan. Islandshästar som tävlats hade signifikant mer skador i munslemhinnan än de som bara ridits för träning eller hobby, användandet av stångbett vid tävling ökade dessutom signifikant risken för lanskador (Lundberg, 2013). Svenska travhästar i träning hade en signifikant högre andel skador i munhålan än avelsston som inte tränades, man har dock inte kunnat koppla någon typ av utrustning till förekomsten av specifika skador (Hansen & Wattle, 2011). Travhästars munhälsa har inte tidigare studerats i direkt anslutning till tävling, varken i Sverige eller internationellt. Syftet med denna studie var att undersöka travhästar efter genomfört lopp, detta för att utreda huruvida tävlingsmomentet påverkar travhästens munhälsa. Hypotesen var att tävlingsmomentet påverkar förekomsten och omfattningen av skador i främre delen av munhålan. MATERIAL OCH METODER Studiens upplägg har godkänts av Uppsala djurförsöksetiska nämnd, Dnr C225/11. Urval av deltagande hästar har skett slumpmässigt genom lottning genomförd på Svensk Travsport efter det att försöksledaren utsett lämpliga tävlingstillfällen för insamlande av data. Valet av banor samt tävlingsdagar gjordes innan anmälningstiden gått ut till respektive tävlingstillfälle. För att få en för sporten representativ spridning av deltagande hästar togs hänsyn till geografi och propositionernas sportsliga klass. Tränare till utlottade hästar fick några dagar innan tävlingen information om studien via brev. Under tävlingsdagen kontaktades hästens skötare för en muntlig genomgång av det praktiska förfarandet. Deltagande i studien var obligatoriskt för utlottade hästar, således utdömdes en påföljd för tränare till hästar som uteblev utan giltigt skäl. En av de besökta banorna mätte 1609 m, övriga hade en omkrets av 1000 m. Svensk Travsport lottade ut 156 varmblodiga travhästar anmälda till tävling och av dessa undersöktes 144 inom två timmar efter avslutat lopp. Sex av de utlottade hästarna hade strukits innan tävlingsdagen, två lämnade tävlingsplatsen utan att komma till undersökningen och två tränare motsatte sig öppet att deras hästar skulle delta i studien. Undersökning av två oroliga hästar fick avbrytas då den inte kunde genomföras utan risk för skada. Resultaten från hästarna som undersökts efter att de deltagit i travlopp har sedan jämförts med en 3

kontrollgrupp bestående av de 80 travhästar i träning inför tävling (Tabell 1) som undersöktes i sin hemmiljö i samband med Hansen och Wattles studie (2011). De båda grupperna benämns i studien som A och B, där A utgjordes av de hästar som undersökts efter tävling och B av den retrospektiva kontrollgruppen. Tabell 1. Undersökta hästars könsfördelning Ston Hingstar Valacker Antal (%) Antal (%) Antal (%) Grupp A 54 (37,5) 18 (12,5) 72 (50) 144 Grupp B 36 (45) 11 (14) 33 (41) 80 90 29 105 I grupp A var 88 (61%) av hästarna proffstränade. De var 2-12 år gamla med en medelålder av 5,5 år, median 5 år, 94 (65%) var fem år eller äldre. Hästarna hade sprungit in mellan 0-1 671 523 kr inför aktuellt tävlingstillfälle, i genomsnitt 292 760 kr per häst, median 162 850 kr. Hästarna hade gjort 0-131 starter, i genomsnitt hade de tävlat 30 gånger med en median på 21 starter. I grupp B var 48 hästar (60%) proffstränade. Hästarna var mellan 1-10 år gamla med en medelålder av 4,4 år, median 4 år. I denna grupp var 34 hästar (42,5%) fem år eller äldre. I de för grupp A aktuella loppen kördes 84 av hästarna (58,3%) av ett proffs, 20 (13,9%) av en amatör och 40 (27,8%) av en lärling. Tränare och kusk i loppet var samma person för 41 av hästarna (28,5%). Av hästarna startade 108 (75%) med autostart och 36 (25%) med voltstart, inga hästar startade med linjestart. Totalt startade 42 hästar (29,2%) över kort distans, 74 (51,4%) över medeldistans och 28 (19,4%) över lång distans. Av deltagande hästar startade 11 av hästarna (7,6%) på milebana, 14 av hästarna (9,7%) startade i monté. Förstapriset var 15 000 kr eller lägre i 27 (18,7%) av loppen, 15-50 000 kr i 81 (56,3%), 50-100 000 kr i 22 (15,3%) och 100-500 000 kr i 14 (9,7%) av loppen. Eventuell spärrgrimma, tungband och utrustning som kan påverka huvudets position noterades. Typ av bett som använts under tävlingsdagen samt eventuell mundel tillhörande checkremmen registrerades och dess storlek bestämdes genom att längden mättes med tumstock. Längden angavs i cm och avrundades till närmaste halv centimeter. Nosryggens bredd mättes efter att två tumstockar placerats på respektive sida om hästens överkäke, strax framför den första premolaren, sedan bestämdes avståndet mellan dessa med hjälp av ett måttband. Om annat bett användes i träning så noterades det, dock fanns endast enstaka sådana bett tillgängliga för mätning. Information såsom ålder, kön, antal gjorda starter samt tidigare intjänad prissumma och prissumman till segraren i aktuellt lopp registrerades för respektive häst ur Svensk Travsports databas. Information om samtliga hästar, tränare och kuskar/ryttare avregistrerades i samband med bearbetning av data. 4

Studien delades in i två delar, i den andra delen registrerades dessutom startspår, startmetod, resultat, tränarens samt kuskens licenstyp, förekomst av eventuell galopp samt om hästen i förekommande fall aktivt tagits ned från felaktig gångart. Den delen är sammanställd och författad av Axdal (2015). Undersökningen utfördes på osederade hästar, samtliga undersökningar och bedömningar gjordes av samma veterinär med särskild kompetens inom odontologi. Efter genomfört lopp skrittades hästen av, duschades och togs om hand av hästskötare enligt stallets vanliga rutiner. Ansvarig tränare och/eller hästskötare ombads att skölja ur hästens mun i samband med att den duschades. Hästen undersöktes sedan, antingen i anslutning till sin gästbox eller på annan, för tävlingsdagen, anvisad plats. Munnen öppnades med munstege och i munhålan sköljdes vid behov ur ytterligare med kranvatten. Främre munhålan inspekterades med fiberoptisk undersökningslampa, munspegel användes inte. Eventuella skador registrerades i protokoll och bedömdes med avseende på om lesionerna var av akut eller kronisk karaktär. Till akuta skador räknades svullnad, abrasioner och/eller sår, med eller utan blödning. Kroniska skador definierades som lesioner med inslag av fibros, hypekeratos, palpatoriska förändringar i skelettdelar och/eller depigmentering. Graden av svullnad och blödning noterades, liksom storleken av abrasioner och sår, små 0,5 cm och stora >0,5 cm i diameter. Skadorna kategoriserades efter lokalisation i främre delen av munhålan med utgångspunkt från tunga, munvinkel, mungipa, laner och P2-region. Telefonintervjuer gjordes med tio tränare och kuskar med avseende på tävlingsdistanser samt travhästens utrustning. Sju var proffs, av dessa var det fyra som både tränade och körde sina hästar i lopp och tre som endast körde lopp. Av resterande var två amatörer och en var lärling. En av de tillfrågade red även montélopp. De frågor som ställdes var: 1. Påverkar distansen hur mycket man behöver ta hästen i munnen? 2. Vilken utrustning upplever du fungerar bäst på hästar som ligger hårt på bettet? 3. Finns det någonting du vill ändra på i de svenska utrustningsbestämmelserna? Statistisk analys utfördes av Ulf Olsson, institutionen för Ekonomi, tillämpad statistik och matematik, SLU. Identifierade riskfaktorer ställdes mot varandra och för vardera binär responsvariabel utfördes separata regressionsmodeller i programvaran SAS (2011). P-värde <0,05 ansågs signifikant. RESULTAT Av de 144 hästarna i grupp A var 35 (24,3%) bland de tre första i mål och ytterligare 49 till fick prispengar. Av resterande hästar var 50 (34,7%) oplacerade och 10 (7%) diskvalificerade. Sammanlagt galopperade 31 (21,5%) av hästarna någon gång under loppet. Jämfört med grupp B ökade inte tävlingsmomentet totalantalet hästar med lesioner i främre delen av munnen signifikant. Däremot hade hästar som precis tävlat signifikant mer skador i munvinkel/mungipa, laner och P2-regionen (Tabell 2) och ökningen bestod i akuta skador. 5

Tabell 2. Mjukdelsskador och dess lokalisationer i grupp A respektive B Grupp A Grupp B Antal (%) P-värde Antal (%) Mjukdelsskada 127 (88,2) 64 (80) Multipla 94 (65,3) 47 (58,8) Bilaterala 84 (58,3) Okänt Tunga 10 (6,9) 1 (1,3) Mungipa/munvinkel 57 (39,6) 0,000001 7 (8,8) Lan 83 (57,6) 0,00000003 15 (18,9) P2-region 62 (43,1) 0,03 22 (27,5) De bett som användes (Tabell 3) var i genomsnitt 11,9 cm långa och av olika material (Tabell 4). Medelvärdet för överkäkens bredd strax framför första premolaren var 8,7 cm, 76 hästar (52,8%) hade ett bett som var 3 cm längre och 8 (5,6%) hade ett bett som var 2 cm längre än nosryggens bredd. Resterande 60 hästar (41,6%) hade ett bett som var 2-3 cm längre än nosryggens bredd. Det fanns ingen signifikant koppling mellan relationen nosryggens bredd - bettets längd och skada i främre delen av munhålan. Tabell 3. De olika bettyper som användes vid tävling, Grupp A, respektive träning, Grupp B Tvådelat Tredelat Entömsbett Crescendobett Övrigt n (%) n (%) n (%) n (%) n (%) Grupp A 84 (58,3) 21 (14,6) 15 (10,4) 11 (7,6) 13 (9,1) 144 Grupp B 43 (53,8) 11 (13,8) 3 (3,7) 1 (1,3) 22 (27,4) 80 Tabell 4. Bettmaterial som användes vid tävling respektive träning Järn Gummi Läder Plast Övrigt n (%) n (%) n (%) n (%) n (%) Grupp A 117 (81,3) 6 (4,2) 14 (9,7) 5 (3,5) 2 (1,3) 144 Grupp B 51 (63,8) 2 (2,5) 12 (15) 2 (2,5) 13 (16,2) 80 Sammanlagt var 129 (89,6%) av hästarna i grupp A utrustade med checkrem, av dessa hade 88 (68,2%) en mundel varav 84 en rak checkpinne, två en böjd checkpinne, två en rak checkpinne med bitplatta och två var utrustade med gomtryckare. Av de 41 hästar som hade en checkrem utan mundel hade fyra bygelcheck, två en s.k. Lep Star check där kindstroppen är förankrad i hästens vanliga bett och 35 var enbart utrustade med en kindstropp. Totalt var 80 (55,6%) av de 144 hästarna utrustade med ett tungband och en av dessa var försedd med tungband av otillåtet material. Av de som tillfrågats var 53 (51,5%) utrustade med spärrgrimma, av dessa hade 42 en vanlig spärrgrimma medan 11 tävlades med kryssgrimma. Sammanlagt hade 59 hästar (41%) ett annat bett i träning. Av de 84 som tävlade med ett tvådelat bett tränade 30 på annat bett. Det var signifikant vanligare att hästar som 6

tävlades med ett skarpare bett tränades med ett mindre skarpt bett. Sammantaget kördes 13 av de 15 som tävlades med entömsbett (p=0,006) och nio av de 11 med crescendobett (p=0,003) med annat bett i träning. Akuta skador i främre munhålan, som bedömdes härröra från det lopp de just deltagit i, sågs hos 127 hästar (88,2%) och 94 av dem hade skador på fler än ett ställe (Tabell 5). Av hästarna med mjukdelsskador hade 84 (66,1%) skador på både höger och vänster sida. Majoriteten av svullnader och blödande lesioner graderades som lindriga (70%), medan 25% var måttliga och 5% kraftiga. Av sår och abrasioner bedömdes 68% vara små och 32% stora. Det var vanligare (p=0,01) med mjukdelsskador i munhålans främre del bland hästar som var utrustade med checkrem, 90,7%, jämfört med de som inte hade check, 66%. Ingen av hästarna hade skada i gomslemhinnan. Multipla skador sågs i större utsträckning (p=0,008) hos de hästar som hade en checkrem försedd med en mundel (73,8%) jämfört med de som inte hade någon mundel (51,8%). Detsamma gällde för bilaterala skador (p=0,02), där förhållandet var 65,9% av de utrustade med mundel jämfört med 46,4% av de som inte hade någon mundel. Tabell 5. Antalet hästar som hade en specifik typ av skada vid givet antal anatomiska regioner i munhålan. Exempelvis så hade 1 häst svullnader på 4 ställen och 2 hästar abrasioner på 5 ställen. Antal Antal hästar med lesioner lokalisationer med skada (n) Abrasion Svullnad Sår Förekomst av blod 1 53 44 28 17 2 28 35 12 3 3 8 2 1 0 4 3 1 0 0 5 2 0 0 0 94 82 41 20 Nedan redovisas de signifikanta skillnader som noterats inom grupp A. De registrerade skadornas fördelning mellan de undersökta lokalisationerna i munhålan finns sammanställd i Tabell 6. Det var vanligare med skador i mungiporna bland hästar som tävlade över kort distans (p=0,009) än bland de hästar som tävlade över medeldistans. Oavsett distans hade hästar som blev prisplacerade utan att vara bland de tre främsta i mål, plats 4 6 och i vissa lopp ända till plats 8, högre andel skador i höger mungipa (p=0,006), (32,6%) jämfört med övriga (12,6%). Skillnaden sågs främst i antalet abrasioner i höger mungipa, vilket fanns hos 22,4% av de hästar som tävlat över kort distans, jämfört med 9,5% av de övriga hästarna (p=0,04). Vänstersidiga skador i mungipan var vanligare hos ston jämfört med hingstar (p=0,03) och valacker (p=0,03), 37% av stona hade skador jämfört med 5,5% av hingstarna och 19,4% av valackerna. 7

Det var vanligare med skador på lanerna bland hästar som deltog i montélopp jämfört med de som kördes i travlopp. Skillnaden omfattade både vänster (p=0,04) och höger sida (p=0,01), av montéhästarna hade 3 (21,4%) respektive 5 (35,7%) skador, för travhästar var motsvarande siffror 7 (5,3%) respektive 13 (10%). Oavsett tävlingsdisciplin var det vanligare med blödande vänstersidiga lanskador (p=0,0003) hos hästar som hade läderklädda bett (42,8%) jämfört med metallbett (5,9%). Av hästar utrustade med checkrem försedd med mundel hade 47,7% vänstersidiga lanskador vilket var signifikant fler (p=0,03) än bland de som tävlade utan mundel (28,5%). Dessa vänstersidiga lanskador var främst i form av svullnad (p=0,04) vilket observerades hos 44,3% respektive 26,8% av hästarna. Det var ingen signifikant skillnad i frekvensen vänstersidiga lanskador bland de som tävlade med tungband (38%) jämfört med de som tävlade utan (44%). Men, av de som tävlade med ett tungband av syntet hade 66,6% skador i form av svullnad och/eller abrasioner på vänster lan (p=0,008) jämfört med 29,3% av de som hade tungband av läder (p=0,04). Hästar som tränade med ett annat bett än det de tävlade med hade i större utsträckning sår på höger lan (p=0,04). Av dessa uppvisade 22% denna typ av skada jämfört med 9,4% av de som tränade och tävlade på samma typ av bett. Dessa hästar hade även fler blödande högersidiga lanskador (p=0,04), vilket observerades hos 13,5% av de som tränade och tävlade på olika bett jämfört med 3,5% av övriga hästar. Som tidigare nämnts var olika bett i tävling och träning vanligast bland hästar som tävlades på skarpare bett. Av de hästar som var prisplacerade utan att vara bland de tre främsta i mål hade 20,4% abrasioner på höger lan, vilket var signifikant fler (p=0,05) än bland övriga hästar (8,4%). Det var även vanligare (p=0,03) med blödande lesioner på vänster lan hos hästar som var prisplacerade utan att vara bland de tre främsta (12,2%) jämfört med övriga (2,1%). Svullnader på vänster lan var vanligare (p=0,04) bland de hästar som tävlats på entömsbett (73,3%) jämfört med de som körts på 2- och 3-delade bett (31,3%). Fler hästar (p=0,0009) som tävlat med entömsbett hade vänstersidiga lansår (40%), jämfört med hästar med tvådelade bett (6,7%) och de som tävlades på tredelat bett (0%). Det var vanligare med blödande lesioner i höger P2-region (p=0,025) bland hästar som tävlade i monté (14,3%) jämfört med hästar som tävlade i sulkylopp (1,5%). Resultaten från telefonintervjuer med kuskar och tränare redovisas nedan. 1. Påverkar distansen hur mycket man behöver ta hästen i munnen? Två av de med proffslicens, varav en enbart kör lopp, svarade nej. Åtta svarade ja, med motiveringar som att hetsiga hästar ofta startar över kort distans och att man kan behöva hålla i hästen mer vid längre distanser för att den inte ska lägga bort sina krafter tidigt i loppet. 2. Vilken utrustning upplever du fungerar bäst på hästar som ligger hårt på bettet? Sju svarade att det är bättre att försöka påverka hästens beteende på annat sätt än att använda skarpare bett, att de föredrar att döva ner och/eller ligga i rygg med sådana hästar. Tre, varav en proffstränare som kör sina egna hästar i lopp, en amatör och en lärling, upplever att crescendobett fungerar bra och är ett relativt skonsamt alternativ eftersom det medför att man inte behöver ta lika hårt i hästen. 8

3. Finns det någonting du vill ändra på i de svenska utrustningsbestämmelserna? Samtliga poängterar att de i huvudsak tycker att utrustningsbestämmelserna är bra. Fyra, varav två proffstränare, en amatör och en lärling, skulle gärna se att elastiska tungband blev tillåtna. Tre förordade användandet av lasso, samtliga dessa har kört lopp i Frankrike där denna typ av utrustning är tillåten. En proffstränare tyckte att huvudstång borde tillåtas under defileringen, eftersom det utgör ett riskmoment att fästa den i ett senare skede på stressade hästar. En amatör tyckte inte att entömsbett bör användas till hästar som ligger på, eftersom man som kusk kan utöva för stora krafter på hästens mun med denna typ av utrustning, inte minst om tömmarna dessutom placerats i bettets ytterringar. En aktiv inom montésporten ansåg att det kan behövas ytterligare skarpare utrustning inom denna gren. Tabell 6, De olika typerna av skador samt dess lokalisationer Lokalisation Abrasion Svullnad Sår Blödning Totalt Hö munvinkel 1 0 2 0 3 Hö mungipa 20 6 3 1 28 Hö lan 18 57 21 1 65 Hö P2 40 2 6 4 46 Vä munvinkel 5 0 1 1 6 Vä mungipa 31 4 2 0 35 Vä lan 10 54 14 8 58 Vä P2 30 1 6 8 36 DISKUSSION Grupp A får anses vara representativ för den tävlande svenska travpopulationen som helhet då det samlades in via undersökningar utförda vid en tredjedel av landets travbanor och utgjordes av ett stort antal slumpvis utvalda tävlande travhästar. Grupp B utgjordes av en något högre andel ston och hingstar, detta kan sannolikt förklaras av att medelåldern var något lägre i denna grupp, vilket innebär att fler hingstar var intakta och ston inte ännu selekterats för avel. Skillnaderna i ålders- och könsfördelning mellan grupperna är dock att betrakta som marginella i sammanhanget. De två jämförda grupperna skiljde sig åt något med avseende på hästarnas ålder och könsfördelning, dock var en lika stor andel av hästarna proffs- respektive amatörtränade. Travsporten har inte genomgått några större förändringar avseende utrustning och tävlingsform sedan 2011. Grupperna bör således vara jämförbara med avseende på förekomst av skador i främre munhålan. Den enda skillnaden inom gruppen tävlande hästar som kunde korreleras till kön var skador i vänster mungipa, vilket var vanligare hos ston jämfört med hos hingstar och valacker. Någon logisk förklaring till denna skillnad är svår att se. Uppenbart är att ett betydligt större material skulle behövas för denna differens helt skall kunna bekräftas, förklaras eller förkastas. 9

Majoriteten av hästarna tävlade med vanliga två- och tredelade bett. De hästar som tävlade på bett som anses vara skarpare, såsom crescendo- och entömsbett, tränade nästan uteslutande på ett annat bett. Att alternera mellan olika typer av bett har tidigare förespråkats (Hansen & Wattle, 2011), dock observerades fler högersidiga lanskador hos de hästar som tränade med en annan typ av bett än det de tävlande med. Detta skulle kunna vara en direkt följd av att de hästar som har ett annat bett i träning i större utsträckning tävlar på skarpare bett. Absoluta majoriteten av skadorna som sågs efter tävling var akuta och variation mellan olika bett är framförallt till för att undvika kroniska tryckskador till följd av frekvent likriktad belastning. Användandet av läderklädda bett gav högre andel blödande lanskador jämfört med bett av metall. Materialets eftergivlighet gör sannolikt att kusken måste ta hårdare i sin häst för att uppnå samma effekt som med ett bett av ett stummare material, samtidigt som lädrets högre friktionskoefficient lättare ger upphov till skada i slemhinnan. Hästar som tävlade med ett entömsbett hade i större utsträckning vänstersidiga lanskador jämfört med hästar som tävlade med två- och tredelade bett, detta kan delvis förklaras av att dessa bett oftast är läderklädda. Entömsbett har därtill en effektförstärkning i bettets längdriktning, vilket innebär att det kan användas för att utöva en hävstångseffekt på hästar som ligger hårt på bettet. Entömsbett används även för att korrigera hästar som håller huvudet snett och utövar därmed större tryck på den ena lanen, kanske kan detta förklara varför hästar utrustade med entömsbett i större utsträckning hade unilaterala skador. Crescendobettets egenskaper har ifrågasatts och diskuterats inom sporten (Åkerström, 2014), i denna studie kunde inte detta bett identifieras som en riskfaktor för skada. Det faktum att crescendobett inte ger en större andel mjukdelsskador, trots att de har en mindre kontaktyta mot hästens lan än övriga bett, tyder på att hästar utrustade med detta bett inte utsatts för hårda tömtag i samband med loppet. Lanbenets dimension är också en faktor som man måste ta hänsyn till när man beräknar tryckbelastning per ytenhet av munslemhinnan mellan lanben och bett, vilket kan förklara varför det inte räcker med att bara använda grövre bett för att få mindre skador. I respektive mungipa fördelas trycket med crescendobett över två beröringspunkter, den sammanlagda ytan av dessa uppgår sannolikt till en area som ungefär motsvarar kontaktytan av ett vanligt travbett. Flera aktiva som tillfrågats menade att crescendobett fungerar bra på hästar som ligger hårt på bettet och att bettets egenskaper gör att kusken inte behöver ta i hästen lika hårt. Samtidigt framhåller flera aktiva att skarpare utrustning inte alltid hjälper och menar att det är bättre att försöka påverka hästens beteende istället för att använda skarpare bett. Hästar som var utrustade med checkrem hade signifikant fler mjukdelskador än hästar som tävlade utan en sådan, de hästar som därtill hade någon form av mundel hade ytterligare högre skadefrekvens. I samband med att hästarna undersöktes bedömdes inga skador vara direkt orsakade av checkremmen som sådan eller dess mundel, det får således anses mest sannolikt att den ökade skadefrekvensen härrör från att hästar utrustade med checkrem håller huvudet i en onaturlig position. Detta påverkar bettets verkan och i vilken riktning kraften fördelas i hästens mun, men begränsar också hästens möjlighet att svara på tryck genom att exempelvis sänka huvudet. Förutom en generellt högre andel skador hade dessa hästar i synnerhet fler vänstersidiga lanskador, vilket kan förklaras av att man i Sverige tävlar i vänstervarv och att 10

många travhästar därtill bryter utåt i kurvorna. När en häst korrigeras hamnar trycket på lanen, kraftens riktning och storlek påverkas av huvudets position och detta skulle i sin tur kunna förklara skillnaden mellan hästar som tävlat med, respektive utan, checkrem. Inga signifikanta skillnader fanns mellan hästar som tävlat med respektive utan tungband, däremot fanns tydliga skillnader mellan hästar som haft tungband av läder jämfört med syntet. Hästar utrustade med tungband tillverkade av syntet hade fler lanskador, vilket skulle kunna korreleras till att denna typ av utrustning gör det svårare för hästen att röra på tungan och därmed avlasta lanerna från tryck. Att samma fenomen inte observerades för tungband av läder skulle kunna bero på att dessa i högre grad tillåter hästen att röra på tungan, detta har dock inte kunnat fastställas i denna studie och ytterligare studier skulle krävas för att stärka denna tes. Inte mer än eventuellt en av de 10 registrerade skadorna på tungan kunde kopplas till direkt tryck av tungbandet. De bedömdes istället framförallt härröra från låsning av tungans position, direkt tryck på tungan från bettet och i något fall momentet att sätta på tungbandet. Noteras bör att endast små/lindriga tungskador registrerades. Elastiska tungband efterfrågdes bland de aktiva och flera medger att de använder denna typ av tungband i träning. Tungband av läder eller syntet upplevs av de aktiva öka risken för skador på tungan, framförallt då det placerats för långt bak så att tungan sticker ut mellan incisiverna och hästen oavsiktligt biter sig själv i tungan. Då materialet är stumt lämnar det inte stort utrymme för hästen att själv förflytta tungan bakåt. Dessa argument stöds av studiens resultat och faktumet att de med lädertungband, som är något mer eftergivligt än de i syntet, hade färre lanskador vilket tyder på att tungan lättare aktivt kunde vara med och minska lantrycket. De som använder elastiska tungband i träning menar att hästarna trivs bättre med dessa och att de inte behöver spännas lika hårt som tungband av läder eller syntet. Flera av de aktiva efterfrågar också möjligheten att använda lasso, en snara som läggs an runt tunga och underkäke och sedan förankras i vardera töm. Detta är inte tillåtet i Sverige, men flera svenska tränare och kuskar har använt denna typ av utrustning utomlands och menar att det är ett bra alternativ till hästar som ligger hårt på bettet och att det blir skonsammare mot hästen då man inte behöver ta den hårt i munnen. Av denna anledning vore det intressant att göra en jämförande studie med hästar som tävlar i Frankrike, där lasso är tillåtet och montésporten dessutom är väletablerad. Det fanns inga signifikanta skillnader avseende mjukdelsskador mellan hästar som startat i lopp med olika prissummor. Det finns således ingenting som tyder på att loppets prissumma påverkar travhästens munhälsa. Lundbergs studie (2013) visade att islandshästar som tävlade erhöll en skadefrekvens och ett skadepanorama i samma omfattning som tävlande travhästar, med en variation avseende skadelokalisation som kunde härröras till skillnader i utrustningen. Islandshästarna och deras ryttare tävlade framförallt om ära och rosetter. Hästar som var prisplacerade men inte bland de tre främsta i mål hade i högre utsträckning högersidiga skador på mungipa och lan. På de flesta banor i landet är det endast tillåtet att göra sidoförflyttningar till höger över upploppet och marginalerna är ofta små när luckan väl uppenbarar sig. Hästar som har obrukade krafter söker sig utåt i banan över upploppet och 11

ofta är det dessa hästar som får de sista prispengarna, vilket föranleder slutsatsen att denna skillnad med största sannolikhet beror på sidoförflyttningar under loppets slutskede. Hästar som tävlade över kort distans hade fler skador i mungiporna än de som tävlade över medeldistans. Hästar som ligger hårt på bettet startas i större utsträckning över kort distans. Startsnabbhet en fördel i dessa lopp och många kuskar ser därför till att ha sin häst ordentligt på bettet i startögonblicket. Detta leder till att kusken kan behöva ta hårdare i hästen inför och i samband med startmomentet, vilket borde öka risken för skada. Korta distanser kan således påverka frekvensen av skador i munnen hos travhästar, dock finns det ytterligare hälsofaktorer att väga in innan man kan dra någon slutsats kring om längre distanser är någonting som borde eftersträvas inom den svenska travsporten. Hästar som tävlade i monté hade i större utsträckning lanskador, såväl på höger som vänster sida. Skarpare bett är förvisso tillåtna inom denna tävlingsgren, men inga av dessa användes på hästar som deltog i studien. Skillnaderna skulle kunna bero på att det tryck som utövas på lanerna utifrån den kraft som ryttaren brukar i tygeln har en annan riktning än om hästen körs. Att ryttaren inte håller handen stilla eller att hästar ligger hårdare på bettet i monté, vilket framtvingar hårdare tag från ryttarens sida, kan ha spelat in. Inga skillnader sågs mellan montéhästar som startat med auto- respektive voltstart, dock var urvalet av montéhästar litet och en större studie skulle krävas för en rättvis utvärdering av montésporten i Sverige. Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan grupp A och B beträffande antalet hästar som hade mjukdelskador. Tävlande hästar hade däremot signifikant fler akuta lesioner lokaliserade till mungipa, lan och P2-region. Tävlingsmomentet bedöms således påverka förekomsten av akuta mjukdelsskador i munhålan hos travhästar, liksom en del av den utrustning som används vid tävling. Hos de hästar som enbart tränade sågs ingen koppling mellan utrustning och skadornas lokalisation (Hansen & Wattle, 2011). Skillnaderna mellan den generella skadefrekvensen i de båda grupperna var marginell, men andelen hästar med mjukdelsskador får sammantaget anses vara hög. Det är värt att notera att majoriteten av svullnader och blödande lesioner graderades som lindriga (70%) och 68% av sår och abrasioner bedömdes vara små. Även stora akuta tryckskador i munhålan läker oftast av inom 3 veckor om vävnaden får vila från upprepat tryck under denna tid. Liksom vid själva tävlingstillfället är det därför väl värt att tänka på vad man stoppar in i hästens mun dagarna veckorna efter en tävling. För att förebygga och i efterhand minska belastningen på lanskador kan en bettlyftare (Figur 3) alternativt ett bettlöst alternativ med fördel användas. Jämför man med tidigare studier som berör hästsporten har man kunnat visa att 94-100% av svenska ridhästar har mjukdelsskador i munhålan (Tell et al., 2008), liksom 89% av islandshästar som undersökts efter tävling (Lundberg, 2013). Hästar som brukas med bett i munnen har således hög andel skador i munhålan, något som även denna studie styrker genom att bekräfta hypotesen att tävlingsmomentet påverkar förekomsten och omfattningen av skador i främre delen av munhålan hos tävlande travhästar. Värt att notera är att andelen tävlande travhästar med mjukdelsskador i främre munhålan är färre än i såväl en jämförbar population tävlande islandshästar som bland svenska ridhästar som rids på hobbynivå, dock 12

skulle mer omfattande studier av andra hästsporter krävas för vidare kunna utvärdera huruvida risken för skada skiljer sig åt mellan olika grenar inom hästsporten. För att ytterligare stärka djurskyddet inom den svenska travsporten bör utrustning och delar av tävlingsmomentet utvärderas vidare, detta för att i framtiden kunna minska risken för att skada i munnen uppstår i samband med tävling. Figur 3. Montéhäst med bettlyftare samt plastklätt tvådelat travbett och checkrem med rakt bett som mundel. Till höger ses bettlyftare av elastisk textilband med läderfästen till bettringarna. Foto: Ove Wattle. 13

REFERENSER Axdal, A. (2015) Tävlingsmomentets inverkan på travhästars munhälsa: startmetod, ryttare/körsven, bana, otillåten gångart. Godkänt examensarbete från veterinärutbildningen januari 2015. Cary, N. C., SAS Institute Inc. (2011). SAS/Stat User s Guide. Version 9. SAS Institute Inc. Cornelisse C.J., Holcombe, S.J., Derksen, F.J., Berney, C, Jackson, C.A. (2001). Effect of a tongue-tie on upper airway mechanics in horses during exercise. American Journal of Veterinary Research, 62, 775-778. Franklin, S.H., Naylor, J.R.J., Lane, J.G. (2002). The effect of a tongue-tie in horses with dorsal displacement of the soft palate. Equine Veterinary Journal, 34, 430-433. Fransson, R. (2006). Travet i våra hjärtan en antologi om sporten och spelet genom tiderna. Svenska travsportens centralförbund/stiftelsen för hästsportens främjande. Hansen, R. & Wattle, O. (opubl). Oral status of the normal Swedish Standardbred racing horse Manuskript under slutlig bearbetning och av SVS Examinations- och styrkomitté godkänt som R. Hansens examensarbete för hästens sjukdomar (ESK-häst) i november 2011. Lundberg, T. (opubl). Tävlingsmomentets inverkan på islandshästens munhälsa Godkänt examensarbete från veterinärutbildningen januari 2013. Stenström, J. (2008). Den mörka sidan av travsporten. Norrköpingstidningar, 22 januari. Stenström, J. (2009). Här är bilden som får tränarna att se rött. Norrköpingstidningar, 7 februari. Svensk Travsport. (2013). Utrustningsbestämmelser för travlopp i Sverige. Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T. & Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bridle and bit. The Veterinary Journal, 178, 405-410. Åkerström, G. (2014). Var uppmärksam på ditt crescendobett! Tillgänglig: https://www.travsport.se/article/2.292/1.410751?contentid=2.292 (2014-11-02) 14