RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 7.12.2016 COM(2016) 776 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av åtgärder angående biodlingssektorn i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter SV SV

Innehåll 1. INLEDNING... 3 2. METOD... 4 3. ÖVERSIKT AV EU:s BIODLINGSSEKTOR... 4 3.1 Produktion och priser... 4 3.2 Handel... 5 3.3 Inventering av bikupor... 6 3.4 Inventering av biodlare... 6 4. GENOMFÖRANDE AV NATIONELLA BIODLINGSPROGRAM... 7 4.1 Rättslig grund... 7 4.2 Syfte och åtgärder... 7 4.3 Unionens budget för nationella biodlingsprogram och användningsfrekvens... 9 4.4 Tilldelning av unionsbidraget per medlemsstat... 10 4.5 Uppkomna utgifter per åtgärdsslag... 11 5. HUVUDSAKLIGA FÖRÄNDRINGAR GENOM REFORMEN AV JORDBRUKSPOLITIKEN ÅR 2013... 12 5.1 Stödberättigande åtgärder... 13 5.2 Metod för att bestämma antalet bikupor och tilldelningen från EU:s budget... 13 6. SLUTSATS... 15 2

1. INLEDNING EU:s biodlingssektorn är liten i jämförelse med andra jordbruksområden men bidrar med en del av pollineringstjänsterna för den övriga jordbruksverksamheten inom EU. Europeiska biodlare möter många utmaningar för att behålla sina bikupor och honungsproduktionen. Ökade kostnader, stark konkurrens av billig honungsimport från tredje länder, förlust av bikolonier, sjukdomar och inkräktare i bikupor i kombination med försämrad näringstillgång utsätter sektorn för påfrestningar. Den finns flera verktyg i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) som stöd för biodlingssektorn och för att minska de negativa effekterna som vissa jordbruksaktiviteter kan ha på använda pollinerare. EU har stött biodlingssektorn direkt sedan 1997 1. Olika marknadsregleringar har gett medlemsstaterna möjlighet att upprätta nationella program för sina biodlingssektorer. Målsättningen med dessa program är att förbättra de allmänna villkoren för produktion och saluföring av biodlingsprodukter som inte enbart består av honung utan även av drottninggelé, pollen, kittvax eller bivax. Programmen medfinansieras av Europeiska unionen till 50 % och varar under tre år. Artikel 225.a i Europaparlamentets och rådets förordning (eu) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter 2 föreskriver att kommissionen ska rapportera till Europaparlamentet vart tredje år och för första gången senast den 21 december 2016 om genomförandet av åtgärder inom biodlingssektorn enligt artiklar 55, 56 och 57, inklusive den senaste utvecklingen av identifieringssystem för bikupor. Denna rapport uppfyller denna förpliktelse och behandlar biodlingensåren2013, 2014 och 2015 3. Eftersom nationella biodlingsprogram löper under tre år, motsvarar dessa biodlingsår det sista året av den föregående treårsperioden för biodlingsprogram (2011 2013) och de förstatvå åren av det löpande programmet (2014 2016). Detta är kommissionens sjätte rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförande av åtgärderna för biodlingssektorn 4. Alla medlemsstater har lagt fram ett nationellt biodlingsprogram för perioderna 2011 2013 och 2014 2016. Detta visar medlemsstaternas starka intresse och sektorns behov. Under de tre biodlingsår som denna rapport avser, var rådets förordning (EU) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) 5 fortfarande i kraft. Därför hade förändringarna för biodlingssektorn på grund av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013 ännu 1 2 3 4 5 Rådets förordning (EG) nr 1221/97 av den 25 juni 1997 om allmänna tillämpningsregler för åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för produktion och saluföring av honung, EGT L 173, 1.7.97, s. 1. EUT L 347, 20.12.2013, s. 671. Biodlingsåren 2013, 2014 och 2015 motsvarar tolvmånadersperioderna fr.o.m. den 1 september 2012t.o.m. den 31 augusti 2013, fr.o.m. den 1 september 2013t.o.m. den 31 augusti 2014och fr.o.m. den 1 september 2014 t.o.m. den 31 augusti 2015. Den föregående rapporten publicerades den 16 augusti 2013, COM(2013) 593 final. EUT L 299, 16.11.2007, s. 1. 3

inte genomförts. Denna rapport visar ändå de genom reformen införda huvudsakliga rättsliga förändringarna samt den senaste tillgängliga informationen om utvecklingen av identifieringssystemet för bikupor. 2. METOD Denna rapport bygger på följande informationskällor: - De nationella program som medlemsstaterna har lagt för kommissionen för perioderna 2011 2013, 2014 2016 och 2017 2019. Varje nationellt biodlingsprogram måste innehålla en av medlemsstaten utförd studie om biodlingssektorns produktion och marknadsstruktur inom dess territorium. - Medlemsstaternas utgifter för genomförda åtgärder i samband med det för kommissionen framlagda nationella biodlingsprogrammet 6. - Uppgifter om honungsproduktion och internationell handel från Eurostat, Comext och FAO. Detaljerade uppgifter och sammanställningar om honungsmarknaden och nationella biodlingsprogram finns på kommissionens webbplats 7. 3. ÖVERSIKT AV EU:S BIODLINGSSEKTOR 3.1 Produktion och priser Med en produktion av cirka250 000 ton/år är EU den näst största världsproducenten av honung efter Kina. EU producerar inte tillräckligt honung för att täcka sin egen konsumtion. Under 2015 var självförsörjningsandelen 8 cirka 60 %. Medlemsstaterna med den högsta honungsproduktionen (RO, ES, HU, DE, IT) ligger huvudsakligen i unionens södra del där klimatförutsättningarna är gynnsammare för biodling. I sin helhet har honungsproduktionen inom EU ökat långsamt med årliga variationer beroende på klimatförhållanden. Det kan dock bli svårare för biodlarna att upprätthålla denna produktionsnivå med tanke på de utmaningar man ställs inför genom binas hälsa och förlust av livsmiljöer på grund av jordbruksintensifiering. Produktionsvillkoren försämras, produktionskostnaderna ökar och ökade importer av billigare honung från tredje länder skapar en situation med ökande konkurrens. Honungspriserna varierar kraftigt beroende på kvalitet och försäljningsställe. För blomsterhonung är prisspannet från 2,54 euro/kg i Polen för blomsterhonung som säljs i lös vikt hos grossister till 15,18 euro för honung som säljs på plats hos producenter i Storbritannien. 6 7 8 Framlagd av medlemsstaten för kommissionen i enlighet med artikel 6 i kommissionens förordning (EG) nr 917/2004 av den 29 april 2014om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 797/2004 om åtgärder för förbättring av produktions- och saluföringsvillkoren för biodlingsprodukter, EUT L 163, 30.4.2004, s. 83. http://ec.europa.eu/agriculture/honey/index_sv.htm Självförsörjningsandel = andelen av den inhemska honungsproduktionen i förhållande till den totala konsumtionen = EU-produktion/år dividerat med (EU-import/år+ EU-produktion/år - EU-export/år) 4

Tusen ton Bild 1: Honungsproduktionen i EU 2014 och 2015 40 EU:s honungsproduktion : 240 000 ton år 2014 och 268 000 ton år 2015 35 30 35,0 32,2 30,7 2014 2015 25 23,4 23,0 22,5 20 18,0 15 10 14,0 11,5 11,5 9,3 7,2 5 4,3 4,3 4,0 3,5 2,8 2,5 0 1,9 1,9 1,5 1,1 1,0 0,5 0,3 0,2 0,0 0,0 RO ES HU DE IT EL FR PL PO HR BG CZ AT SK LT SE UK BE LV DK FI NL EE CY IE LU MT SI Källa: Medlemsstaternas studier i de nationella biodlingsprogrammen för 2017 2019 Import 3.2 Handel EU är världens främsta importör av honung. EU-importen har ökat år efter år. 2015 importerade EU cirka200 000 ton honung, vilket i volym motsvarar cirka 75 % av den totala produktionen inom EU. Hälften av denna import kom från Kina (cirka 100 000 ton). De två andra huvudleverantörerna var Mexiko och Ukraina. Honung som importeras från tredje land är betydligt billigare än honung tillverkad inom EU. 2015 var det genomsnittliga importpriset för kinesisk honung 1,64 euro/kg medan det genomsnittliga EU-priset för blomsterhonung i lösvikt hos grossister låg på 3,78 euro/kg. På grund av högre tillverkningskostnader kan EU-producenterna knappast konkurrera med importerad honung. Export EU-exporten är försumbar jämfört med importen. 2015 exporterade EU cirka 20 000 ton honung, vilket i volym räknat motsvarar 8 % av EU:s totala produktion. EU exporterar huvudsakligen till marknader som efterfrågar hög kvalitet, såsom Schweiz, Saudiarabien, Japan, USA och Kanada. 2015 var det genomsnittliga exportpriset för honung 5,77 euro/kg. 5

3.3 Inventering av bikupor Enligt uppgifterna i programmen för 2014 2016 fanns det cirka 16 miljoner bikupor inom EU. De fem medlemsstater med det största antalet bikupor ligger huvudsakligen i södra delen av EU: Spanien, Frankrike, Grekland, Rumänien och Italien. Kommissionen har inga nya uppgifter om antalet bikupor jämfört med den senaste rapporten. Uppdaterade siffror kommer inte vara tillgängliga före år 2017. Bild 2: Utveckling av antalet bikupor inom EU 18.000 16.000 14.000 12.000 10.000 8.000 6.000 4.000 2.000 0 15.704 13.603 13.985 11.631 2004-2006 2008-2010 2011-2013 2014-2016 Källa: Medlemsstaternas studier i nationella biodlingsprogram 3.4 Inventering av biodlare Enligt uppgifterna i programmen för 2017 2019 fanns det cirka 600 000 biodlare i unionen. Antalet europeiska biodlare har minskat. Många biodlare som lämnar sektorn på grund av ålder ersätts inte av nya. Bild 3: Utvecklingen av antalet biodlare inom EU 640000 630000 620000 610000 600000 590000 580000 570000 635638 631236 624872 606082 593168 2004-2006 2008-2010 2011-2013 2014-2016 2017-2019 Källa: Medlemsstaternas studier i nationella biodlingsprogram Situationen varierar starkt mellan medlemsstater. Tyskland är en av de få medlemsstater som lyckades stoppa minskningen av antalet biodlare. Den tyska biodlarföreningen prioriterade en rekryteringsstrategi för biodlare och erbjöd nybörjare kurser som ledde till ett ökat antal 6

aktiva biodlare. En del av dessa insatser finansierades genom programmens åtgärd tekniskt stöd. År 2015 ägde 96 % av alla de europeiska biodlarna mindre än 150 bikupor, vilket är gränsvärdet då en bigård betraktas som icke-professionell. Endast 4 % av biodlarna inom EU hade fler än 150 bikupor och kunde klassificeras som professionella biodlare. Detta gränsvärde ifrågasätts dock av några biodlarföreningar som anser 40 bikupor som ett lämpligare gränsvärde. En stor majoritet av biodlarna inom EU (72 %) är medlemmar i biodlarföreningar. 4. GENOMFÖRANDE AV NATIONELLA BIODLINGSPROGRAM 4.1 Rättslig grund Under biodlingsåren 2013, 2014 och 2015 som denna rapport omfattar, var rådets förordning(eg) nr 1234/2007 fortfarande i kraft. Därför har förändringarna för biodlingssektorn på grund av reformen av jordbrukspolitiken år 2013 ännu inte genomförts. Bestämmelserna i artikel 55 57 i den nya förordningen (EU) nr 1308/2013 ersätter och upphäver bestämmelserna i artikel 105 110 i förordning (EG) nr 1234/2007. I artikel 231 i förordning (EU) nr 1308/2013 anges dock att de fleråriga program som antogs före den 1 januari 2014 ska fortsätta att regleras av relevanta bestämmelser i förordning (EG) nr 1234/2007 till dess att programmen löper ut. Lagstiftaren har infört denna övergångsregel för att säkerställa kontinuiteten i pågående program. Eftersom biodlingsprogrammen för 2011 2013 och 2014 2016 antogs före den 1 januari 2014, gäller fortfarande bestämmelserna i förordning (EG) nr 1234/2007 och kommissionens förordning (EG) nr 917/2004 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 797/2004 om insatser på biodlingsområdet 9. 4.2 Syfte och åtgärder Programmets övergripande mål är att förbättra de allmänna villkoren för produktion och saluföring av biodlingsprodukter i unionen. Sex åtgärder är stödberättigande och kan inlemmas i nationella biodlingsprogram. Vid utformningen av sina program samråder medlemsstaterna med sina biodlarföreningar och väljer de aktiviteter som anses mest relevanta från en lista av stödberättigande åtgärder. För biodlingsåren 2014 och 2015 valde Nederländerna t.ex. att genomföra endast en åtgärd: tillämpad forskning. 9 EUT L 163, 30.4.2004, s. 83. 7

De sex stödberättigande åtgärderna har inte ändrats sedan kommissionens senaste rapport 2013 och är följande: Tekniskt stöd är avsedd att öka effektiviteten i produktion och saluföring genom att införa bättre metoder. Detta omfattar anordnande av grundkurser för nya biodlare samt fortbildning för erfarna biodlare och för ansvariga för grupper eller kooperativ, fortbildning inom särskilt områden som avel och förebyggande av sjukdomar, insamling och förpackning, lagring och transport av honung och saluföring. Tack vare utbildningsbigårdar och nätverk av biodlingskonsulter/tekniker kan praktisk teknisk kunskap spridas. Åtgärden kan också användas för att stödja en modernisering av sektorn genom inköp av utvinningsutrustning för biodlare. Syftet med förebyggandet av varroasjukan är att kontrollera denna endemiska parasits angrepp på bikuporna. Varroasjukan är en sjukdom hos honungsbi som orsakas av varroakvalster som försvagar binas immunsystem och ökar förekomsten av sekundära infektioner hos bin genom virus. Varroabekämpning sker huvudsakligen genom minskning av den parasitära belastningen. Varroasjukan minskar honungsproduktionen inom EU drastiskt med förlust av bikolonier som följd om sjukdomen inte behandlas. Eftersom varroasjukan är endemisk i EU och inte helt kan utrotas, är det enda sättet att undvika dess konsekvenser att behandla kuporna med godkända metoder och produkter. Ett visst finansiellt bidrag behövs för att hjälpa producenterna att klara av de ökade utgifterna för att behandla kuporna korrekt (produkter och utrustning som exempelvis skyddsnät). Stödet för rationalisering av flyttning av bisamhällen är avsett att bidra till flytten av bikuporna inom unionen och att förse biodlare med ställen under blomningssäsongen. Hanteringen av flyttning av bisamhällen underlättas genom åtgärder som exempelvis identifiering av kupor och ramar, ett register över flyttning av bisamhällen, investeringar i material som underlättar flyttning av bisamhällen och kartläggning av blomstersorter. I flera medlemsstater är flyttning av bisamhällen oumbärligt för att täcka binas näringsbehov och garantera växtpollineringen. Stödåtgärder för utförande av honungsanalyser är avsedda att förbättra saluföringen av honung. Honungsanalyser låter biodlarna säkerställa att den honung som erbjuds på marknaden uppfyller de fysikalisk-kemiska egenskaper som fastställts i rådets direktiv 2001/110/EG om honung 10 - Analysen av honungens botaniska ursprung ger biodlarna exakt kunskap om den honung som skördas, vilket ökar möjligheten för dem att få ett högre pris för produkten. Det ekonomiska stödet till honungsanalyser är av grundläggande vikt för att ett stort antal biodlare ska kunna utnyttja denna tjänst. Förnyelse av besättningar kan delvis kompensera för förlusten av bin och därigenom undviks produktionstapp. Detta kan omfatta finansieringsåtgärder för att främja produktionen av drottningar eller inköp av bisamhällen. 10 EGT L 10, 12.1.2002, s. 47. 8

Den möjlighet som ges genom förordningen att inkludera specifika tillämpade forskningsprojekt för att öka honungskvaliteten i biodlingsprogram och spridaprojektresultaten kan bidra till att öka producenternas kunskaper om specifika biodlingsmetoder. 4.3 Unionens budget för nationella biodlingsprogram och användningsfrekvens De öronmärkta unionsmedlen för biodlingssektorn är relativt små men har ökat varje treårsperiod med hänsyn tagen till sektorns ökade behov, den goda responsen på programmen och de olika utvidgningarna av unionen. För biodlingsprogrammen 2017 2019 kommer de tillgängliga unionsmedlen att öka till 36 miljoner euro per biodlingsår. Tabell 1: Tillgängliga unionsmedel för nationella biodlingsprogram Tillgängliga unionsmedel per biodlingsår Biodlingsår 2013 Programperioden 2011 2013 Biodlingsår 2014 Programperioden 2014 2016 Biodlingsår 2015 Programperioden 2014 2016 I euro 32 000 000 33 100 000 33 100 000 Av medlemsstater använda 29 160 781 30 430 265 30 874 274 unionsmedel i euro Användningsfrekvens 91 % 92 % 93 % Alla medlemsstater 11 har lagt fram ett nationellt biodlingsprogram för perioderna 2011 2013 och 2014 2016. Unionens bidrag till biodlingsprogrammen motsvarar 50 % av medlemsstaternas utgifter. Konkret innebär detta att 64 miljoner euro fanns tillgängliga för biodlingssektorn under 2013: 32 miljoner euro från unionsbudgeten och 32 miljoner euro från medlemsstaternas nationella budgetar. För biodlingsåren 2014 och 2015 fanns totalt 66,2 miljoner euro tillgängliga för varje år: 33,1 miljoner euro från unionsbudgeten och 33,1 miljoner euro från medlemsstaternas nationella budgetar. Som under tidigare år använde medlemsstaterna nästan alla tillgängliga unionsmedel för dessa program. Den genomsnittliga användningsfrekvensen i EU är utmärkt: den var 91 %, 92 % respektive 93 % för respektive biodlingsår 2013, 2014 och 2015. 4.4 Tilldelning av unionsbidraget per medlemsstat 11 27 medlemsstater hade ett färdigt nationellt biodlingsprogram för 2011 2013. Efter att Kroatien blev medlem den 1 juli 2013hade 28 medlemsstater färdiga nationella biodlingsprogram för 2014 2016. 9

Nyckeln för tilldelning av unionsbidrag per medlemsstat är antalet bikupor i landet. Baserat på medlemsstatens beräknade utgifter i programmen fördelas unionsmedlen enligt varje medlemsstats andel av det totala antal bikupor i unionen. Medlemsstaterna meddelar kommissionen antalet bikupor i landetvid inlämningen av biodlingsprogrammen. Antalet och fördelningen av bikupor per medlemsstat och i unionen publiceras i en genomförandeförordning från kommissionen genom ändring av bilaga 1 till förordning (EG) nr 917/2004 12. Antalet bikupor i varje medlemsstat, beräknat som procentandel av det totala antalet bikupor inom EU, bestämmer den teoretiskt högsta procentsatsen av budgeten som varje medlemsstat har rätt till. Om en medlemsstat beräknar mindre utgifter än den är berättigad till, fördelas de medel som denna medlemsstat inte behöver mellan övriga. Som följd får medlemsstater med det största antalet bikupor den största andelen unionsmedel. Under biodlingsåren 2013, 2014 och 2015 fick Spanien, som är den medlemsstat som har störst antal bikupor, den största andelen unionsmedel. De fem medlemsstaterna med det största antalet bikupor (Spanien, Frankrike, Grekland, Rumänien och Italien) fick runt hälften av de totala EU-medlen för biodlingsåren 2013, 2014 och 2015. 12 För programperioden 2014 2016, se kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 768/2013 om ändring av förordning(eg) 914/2014 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 797/2004 om åtgärder för förbättring av produktions- och saluföringsvillkoren för biodlingsprodukter, EUT L 214, 9.8.2013, s. 7. För programperioden 2011 2013, se kommissionens förordning (EU) nr 726/2010 av den 12 augusti 2010 om ändring av förordning (EG) nr 917/2004 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 797/2004 om åtgärder för förbättring av produktions- och saluföringsvillkoren för biodlingsprodukter, EUT L 213, 13.8.2010, s. 29. 10

Bild 4: Tilldelning av unionsbidrag per medlemsstat under biodlingsåret 2015 4.5 Uppkomna utgifter per åtgärdsslag Vid slutet av varje biodlingsår underrättar medlemsstaterna kommissionen enligt artikel 6 i kommissionens förordning (EG) nr 917/2004 om sina kostnader för varje slags åtgärd. Fördelningen av kostnader per åtgärdsslag för biodlingsåren 2013, 2014 och 2015 har i grunden inte förändrats jämfört med kommissionens senaste rapport. Bekämpning av varroasjukan och tekniskt stöd till biodlare och biodlarföreningar (som var för sig uppgick till cirka 29 % av de totala utgifterna) utgjorde de två mest använda åtgärderna. Detta återspeglar sektorns behov att fortsätta investera i biodlingsutrustning, att kontinuerligt uppdatera biodlingsmetoderna för att bekämpa sjukdomar och angripare av bikupor samt att utbilda nya biodlare. Rationalisering av flyttning av bisamhällen uppgick till cirka 19 % av de totala utgifterna och var den tredje största åtgärden. I flera medlemsstater är flyttning av bisamhällen en absolut nödvändig metodför att tillgodose honungsbins näringsbehov under hela biodlingssäsongen och för att tillhandahålla pollineringstjänster. Förnyelse av bikupor uppgick till cirka 15 % av de totala utgifterna och var den fjärde största åtgärden, följd på femte plats av tillämpad forskning (cirka 5 % av de totala utgifterna) och på sjätte plats av honungsanalys (cirka 3 % av de totala utgifterna). 11

Bild 5: Uppkomna utgifter per åtgärdsslag under biodlingsåret 2015 5. HUVUDSAKLIGA FÖRÄNDRINGAR GENOM REFORMEN AV JORDBRUKSPOLITIKEN ÅR 2013 Reformen 2013 innebar betydande förändringar i samband medbiodlingsprogrammen. Dessa förändringar återspeglas i artiklarna 55 57 om bidrag i biodlingssektorn i förordning (EU) nr 1308/2013 som ersätter artiklarna 105 110 om biodling i förordning (EG) nr 1234/2007. Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1366 13 kompletterar förordning (EU) nr 1308/2013 om biodling och i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1368 14 fastställs reglerna för tillämpningen av (EU) nr 1308/2013 vad gäller stöd tillbiodlingssektorn. Huvudsyftena med reformen för biodlingssektorn var - att anta stödberättigande åtgärder för sektorns behov, - att säkerställa en sundare fördelning av EU:s budget genom att förbättra medlemsstaternas metoder för att bestämma antalet bikupor i sina länder. 13 EUT L 211, 8.8.2015, s. 3. 14 EUT L 211, 8.8.2015, s. 9. 12

5.1 Stödberättigande åtgärder Genom artikel 55.4 i förordning (EU) nr 1308/2013 ändras listan av stödberättigande åtgärder inom biodlingen genom att den utökar tillämpningen av flera åtgärder och tillfogat två nya åtgärder. Tack vare den omarbetade jordbrukspolitiken finns nu åtta stödberättigande åtgärder för biodling: a) Tekniskt stöd till biodlare och biodlarföreningar. b) Bekämpning av angripare av bikupor och sjukdomar, särskilt varroasjukan. Tillämpningen av denna åtgärd har utökats för att ta hänsyn till sektorns behov och för att bekämpa frammarschen av sammetsgetingen (Vespa velutina) 15 och den lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) 16, men även andra sjukdomar än varroasjukan som t.ex. nosematos hos bin eller yngelröta. c) Rationalisering av flyttningen av bisamhällen. d) Åtgärder för att stödja laboratorier vid analyser av biodlingsprodukter för att hjälpa biodlare att marknadsföra sina produkter och öka deras värde. Tillämpningen av denna åtgärd har utökats med analys av andra biodlingsprodukter 17 som drottninggelé, pollen, kittvax eller bivax. Detta är viktigt för att stödja utvecklingen av kvalitativa biodlingsprodukter och skapa en ytterligare inkomstkälla för biodlare. e) Åtgärder för att förnya besättningen i bikupor inom unionen. f) Samarbete med specialiserade organ för genomförande av tillämpade forskningsprogram på områdena biodling och biodlingsprodukter. g) Marknadsbevakning: Detta är en ny åtgärd som kan användas för att bevaka t.ex. honungs- och biodlingsprodukters tillverkning och priser. h) Höjning av produktkvalitet i avsikt att utnyttja produkternas potential på marknaden:detta är en ny åtgärd som kan användas för att utnyttja potentialen hos t.ex. drottninggelé eller pollen. 5.2 Metod för att bestämma antalet bikupor och tilldelningen från EU:s budget Som tidigare nämnts utgörs nyckeltaletför fördelningen av unionsbidragen per medlemsstat av antalet bikupor i respektive land. Reformen bibehöll denna princip men reglerna för att bestämma antalet bikupor har harmoniserats (i möjligaste mån med hänsyn till de stora skillnaderna i biodlingen mellan 15 http://presse.inra.fr/en/resources/press-releases/rapid-expansion-of-asian-hornet 16 http://ec.europa.eu/food/animals/live_animals/bees/small_hive_beetle_outbreaks/index_en.htm 17 Biodlingsprodukter som ingår i biodlingsprogrammen förtecknas i del II av bilaga I till förordning (EU) nr 1308/2013 och är honung, drottninggelé, kittvax och bivax. 13

medlemsstaterna). I enlighet med artikel 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1366 fördelas unionens bidrag proportionellt med det genomsnittliga totalantalet bikupor under två kalenderår som omedelbart föregår framläggandet av de nationella biodlingsprogrammen för kommissionen. Fram till programperioden 2014 2016 var medlemsstaterna enbart förpliktigade att informera kommissionen om antalet bikupor i landet vart tredje år när de nationella biodlingsprogrammen lades fram. Det fanns betydande skillnader i hur medlemsstaterna samlade in informationen om antalet bikupor, framförallt angående typer av bikupor, perioder och år när information insamlades och slutligen den metoden som användes för att fastställa antalet. Denna situation behövde åtgärdas för att säkerställa en sundare fördelning av unionsmedel. I artiklarna 1, 2 och 3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1366 definieras begreppet bikupor. Här krävs också att medlemsstaterna har en tillförlitlig metod för att mellan den 1 september och den 31 december varje år fastställa antalet bikupor i länderna som är klara för övervintring och slutligen åläggs medlemsstaterna skyldigheten att varje år rapportera antalet bikupor, med början från 2017. I enlighet med artikel 2.2 i bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1368, skulle medlemsstaterna biodlingsprogram som lades fram för perioden 2017 2019 beskriva den metod som används för att bestämma antalet bikupor i länderna. Beskrivningen av den använda metoden i varje medlemsstat återfinns i de offentliggjorda biodlingsprogrammen 2017 2019 på kommissionens webbplats. En sammanställning av alla metoder visas i tabell 2. 18 medlemsstater kommer att använda ett obligatoriskt registreringssystem medan 10 medlemsstater kommer att använda en statistisk metod för att uppskatta antalet bikupor baserat på ett urval av biodlare som är registrerade hos biodlarföreningar. Allmänt anses den obligatoriska registreringen av bikupor vara den mest tillförlitliga metoden, men den skapar en större administrativ bördaför biodlare och medlemsstater. Biodlarna måste genom nationell lagstiftning registrera sin aktivitet och deklarera antalet bikupor till en myndighet. Det är anmärkningsvärt att de sex medlemsstater som har det största antalet bikupor (ES, FR, EL, RO, IT, PL) valde obligatorisk registrering av bikupor, medan medlemsstater med en mindre omfattande biodlingssektor valde en statistisk uppskattningsmetod. Tillförlitligheten i den statistiska metoden för uppskattning av antalet bikupor beror på kvaliteten i biodlarföreningarnas databaser och på om de biodlares som valts ut för uppgiftslämning är representativa. Medlemsstaterna lämnar uppgifter om antalet bikupor till kommissionen med hjälp av de nya metoderna första gången den 15 mars 2017. I enlighet med artikel 13 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1368 kommer kommissionen sedan publicera en sammanställning av det antal bikupor som medlemsstaterna har rapporterat. Uppgifterna 14

kommer att uppdateras varje år och kommer att leda till en bättre kontroll av antalet bikupor i unionen. Tabell 2: Sammanställning av medlemsstaternas metoder för att bestämma antalet bikupor i sina länder för biodlingsprogrammen för perioden 2017 2019 Medlemsstater Registrering genom medlemsstatens ansvarig myndighet Statistisk metod/urval baserad på databaser från biodlingsföreningar eller frivillig registrering Belgien Bulgarien Tjeckien Danmark Tyskland Estland Irland Grekland Spanien Frankrike Kroatien Italien Cypern Lettland Litauen Luxemburg Ungern Malta Fullständig räkning Nederländerna Österrike Polen Portugal Rumänien Slovenien Slovakien Finland Sverige Storbritannien EU-28 18 medlemsstater 10 medlemsstater 6. SLUTSATS Genom reformen av jordbrukspolitiken 2013 förbättrades den rättsliga grunden för stöd till EU:s biodlingssektor genom nationella biodlingsprogram. Stödberättigande åtgärder antogs för sektorns skiftande behov och fördelningsmetoderna av EU-medel till medlemsstaterna baserade på antalet bikupor effektiviserades. Reformens först konkreta resultat kommer att synas vid genomförandet av biodlingsprogrammen för perioden 2017 2019 som började i augusti 2016. Inga ytterligare rättsliga förslag följer denna rapport. 15

Utifrån de faktiska konstaterandena i föreliggande rapport visas att alla medlemsstater har nationella biodlingsprogram klara och att mer än 90 % av de tillgängliga unionsmedlen har använts, kan det konstateras att de europeiska marknadsåtgärderna för biodlingssektorn fungerar tillfredsställande. Nästa rapportom tre år kommer att utvärdera effekten av de nya bestämmelserna som infördes i samband med reformen av jordbrukspolitiken 2013. 16