Skidåkare men ingen snö! 1 Roland Wattenström, 2 Hilding Karlsson, 3 Arne Roswall, 4 Herbert Karlsson, 5 Bengt Nilsson, 6 Björn Cederqvist, 7 Rune Spånga Nilsson, 8 Jörgen OlssonOljohns, 9 Svante Hallberg, 10 Kurre Jansson, 11 Bosse Bengtsson, 12 Ingvar Söderström, 13 Lasse Bengtsson. Denna bild visar ett antal Västerhaningebor med en osorterad hög av skidor framför sig. Dom ser väl inte alltför besvikna ut men en viktig ingrediens i sammanhanget saknas uppenbarligen! Nummer 2 ovan, Hilding Karlsson från Krigslida, var idrottsföreningens starke man när det gällde skidåkning. Under ett antal år höll han i Skidans Dag med ett stort antal deltagare. Allt från miniorer till oldboys. Han var också mycket engagerad i folkdans och var en skicklig korgmakare.
På bilden ovan saknas ett par av de mest framstående åkarna, Nisse Tyllman och Rune Eklund, kanske var de på träningsläger där det fanns snö! Villorna på Kyrkvägen En bild från 60-talets Västerhaninge Fr.v. Alice Krantz villa, Västergården, Johan Nordéns villa och överlärare Karl Gustafssons villa. De tre bostadshusen revs inför centrumbyggnationen medan Västergården blev kvar in på 2010-talet. Fotografen står ungefär där nuvarande Apoteket ligger.
Alice Krantz på Åby 1:9 var lärare på Kyrkskolan, maken Gustaf också lärare men aldrig i kommunen. De hade två barn, sonen Wimar och dottern Annhild. Alice Krantz köpte den obebyggda tomten redan 1942 men sålde den tre år senare till folkskollärarparet Gottfrid och Maria Nilsson som byggde villan. De hade fyra söner, Tore, Agge, Jörgen och Rolf. De sålde 1950 tillbaka den nu bebyggda fastigheten till paret Krantz och flyttade till Gotland. Alice Krantz Johan och Astrid Nordén på Åby 1:10 kom till samhället i början på 40-talet och bodde inledningsvis på Ryborg i Ribby. Johan var då lokförare och makan telefonist. Villan på Kyrkvägen byggdes 1945. Det fanns fem söner i familjen, Bengt, Ove, Bert, Johan Olof och Kjell Åke. På 50-talet startade man tvätteri i källaren på villan och dessutom en golfbana och kioskrörelse på mark arrenderad av Anders Hedén på Åby. Själva banan låg där nu Apoteks/Systembolagsparkeringen finns. Johan Olof Nordén blev konstvetare och arbetade bl.a. på Bukowskis men drev också egen verksamhet. Dessutom medverkade han i många kulturprogram på TV. När villorna på Kyrkvägen löstes in av kommunen inför byggandet av centrum köpte Nordén Sörgården vid Folkhögskolan av Elsa Sörlin. Konsthistoriken Johan Nordén på en bild från 2007
Den tredje villan, Åby 1:12, byggdes 1945 av överläraren Karl Gustafsson, titeln är kanske att jämföra med dagens rektor. Han hade två döttrar Karin och Birgitta. Över-Kalle undervisade mest på Berga Skola, var en barsk men rättvis herre som försökte fostra Västerhaninges drumlar i avgångsklasserna. Han sålde år 1956 fastigheten till Enny Wedin som drev kaféet i Villa Vega och från 1960 ägdes den av veterinären Carl Åke Tevell. Karl Jonas Gustafsson Om du vill kan du läsa Wimar Krantz personliga artikel om sina tidiga år i Västerhaninge; Minnen från Västerhaninge Marieberg, statarstuga på Fors Här föddes jag.
I denna lilla vackra stuga på en södersluttning i norra Fors på gränsen till Ribby föddes jag våren 1941! Min far var statdräng på Fors 1, kallades ofta Herrgården, åt Edvin Nilsson och hustrun Ester vars far Lars Olof Hallberg köpt gården år 1895. Det är den gård som idag är ett hästcentrum och var den sista gården som ägarbukades uppe i själva Fors av sönerna Sven och Olle Nilsson. Här finns en ganska personlig berättelse om mina minnen under min tidiga barndom, säkert delvis påverkad av senare hörsägen. Tycker ändå att den speglar slutet av världskrigets senare år och tiden därefter. Läs den gärna här: Marieberg, min födelseplats för 75 år sedan!
Bygdegården En 85 -årig samlingsplats i Västerhaninge Här en bild från 1935, villan t.h. byggdes av Sivert Andersson, Där finns nu ett kvarter med radhus, Bonderörelsen i Västerhaninge lät i slutet på 20-talet bygga denna vackra samlingslokal efter Nynäsvägen. Kallades inledningsvis Böndernas Hus. Här fattades viktiga och avgörande politiska beslut, bönderna var starka i samhället förr i tiden! Här har firats i glädje och sorg och här gjorde många ortsbor sin första bekantskap med rörliga bilder. I början stumfilm med pianoackompanjemang! Här dansades gammeldans, folkdans och säkert lite swing och jitterbugg! Här började Bosse Larsson sin karriär som revyskådespelare! Bygdegården finns ju kvar än idag, måttligt ombyggd, ligger som en gul pärla efter genomfartsvägen!
Bygdegården 2014, foto Stefan Jansson Vill du veta mer om Bygdegården och den lokala bonderörelsens historia, gå till Bygdegårdens historia Här finns en liten lättsam historia om verksamheten på 40-50-talet i biomatinéns tecken Bygdegården, Västerhaninges Plaza! Tippen, Valfrid Antipas Cederblad En omfångsrik profil i gamla Västerhaninge.
Sortering av dagens fångst med hjälp av hustrun Edla Alla Västerhaningebor med några år på nacken minns honom som ambulerande fiskhandlare! Han handlade dock med det mesta, skrot, kreatur och fastigheter. Själv köpte jag ett par gamla militärskidor av honom på 50-talet! Han var en mycket vänlig man i de flesta sammanhang men blev lite kontroversiell i umgänget med sina kvinnliga kunder när han styrkt sig under storvästen! Läs en kort artikel om honom här: Tippen, en liten presentation
Valfrid Antipas i unga år när han skrev in sig på sjömanshuset men mönstrade aldrig på!
Klagomuren i Hanvedsskogen Foto: Urban Sondell 2008 Hagelstam, Södertörns Vildhuss! Bilden ovan visar en stenmur uppe i Hanveden som är en rest av entreprenören Julius Hagelstams projekt att leda om vattenvägarna däruppe. Hans planer var att få till ett kanalsystem som via befintliga sjöar slutligen skulle mynna i Årstaviken. Detta för att föra jordbruksprodukter och virke till Stockholm. Kanalbyggen var då höjden av modernitet, jätteprojektet Göta kanal var under byggnad med allt vad det innebar av teknisk utveckling.
Otto Julius Hagelstam 1784-1870 Om vi utgår från Hagelstams Lissma Gård, som han köpt 1822, så började det tänkta systemet i det inre av hans skogar från Ådran, Öran och diverse småsjöar till Lissmasjön och vidare till Drevviken. För att få allt vatten att rinna åt sitt håll lät började han uppföra det som i dag kallas Klagomuren vilket vållade häftiga protester från bl.a. Västerhaninge där vattnet plötsligt sinade till kvarnarna. Man kan lätt förstå kvarnägarnas ilska och frustration när dammarna tömdes och vattenhjulen stannade. Kanalen skulle göras 4, högst 5 fot djup (1,2 högst 1,5 meter), 10 fots bredd i botten och 30 fots ytbredd (3 respektive 10 meter) avsedd för pråmar och båtar. De nödiga slussarna vid Årsta skulle byggas i trä. Nu lyckades han inte genomföra sitt ståtliga projekt. Han hade helt bortsett ägarinnan på Årsta gård i Brännkyrka, Märta Helena Renstierna, Årstafrun kallad. Det framgår både av hennes och hans anteckningar att han grovt
underskattat det ensamma fruntimret på Årsta. Hon hade av okänd anledning inte alls tillfrågats i förväg, märkligt med tanke på att Årsta var huvudpunkten i hela kanalsystemet. Han hade inte ens brytt sig om att kontakta henne då man började sätta ut märkkäppar för den tänkta kanalen på hennes marker och i hennes trädgård. Det framskymtar i tillgängliga fakta att det helt enkelt kunde vara så att entreprenören Hagelstam blandat ihop de två stora Årstagodsen. Han hade nämligen kontaktat godsägaren Bremer på Årsta Slott i Österhaninge i frågan. Detta Årsta hade ju inte någon som helst geografisk anknytning till kanalbygget. Märta Helena inledde en juridisk process tillsammans med ett antal adliga godsägare i trakterna, en process som hon vann och kanalprojektet föll. En pikant detalj i sammanhanget är att renlevnadsmannen Hagelstam var en stark motståndare till husbehovsbränningen vilket den storproducerande Årstafrun naturligtvis inte såg med blida ögon. Men Hagelstam var en man med vyer. Kunde man inte anlägga kanaler så kunde man i stället sänka hela sjösystemet och dika ut markerna däromkring. Det godtogs av samtliga gårdsägare vilket fick till följd att den odlingsbara arealen i mitten av 1800- talet ökade dramatiskt i de inblandade socknarna och frilade en mark som var synnerligen kraftfull. Vi kan väl tycka vad vi vill om Hagelstams kanalprojekt, undrar hur våra Södertörnssocknar sett ut om det genomförts? Läs mer om Julius Hagelstam och hans djärva projekt i en artikel av Ellert Ström, Huddinge Hembygdsförening: Hagelstam och kanalerna
Hanninge eller Haninge? Namnstriden i slutet på 40-talet Denna teckning var införd i Svenska Dagbladet i mars 1950 Dåvarande Telegrafverket beslöt i samband med en viss automatisering av telefonnätet att dubbelstava n-ljudet i våra respektive kommunnamn. Detta utlöste aktiviteter på lokal nivå, två läger bildades, för och emot beslutet. Att döma av knapphändig information var tydligen enkelstavarna i majoritet och Haninge Hembygdsgille tog en tydlig ståndpunkt för dessa och agerade kraftigt. Bl.a. med ett protestbrev till Telegrafstyrelsen och insändare i dagstidningarna som undertecknades av de båda församlingsprästerna och vår riksdagsman.
I början klingade protesterna ohörda men till sist tillskrevs kommunerna i frågan och Gillet blev remissinstans. Tillsammans med andra lyckades man tydligen övertyga den statliga myndigheten att man för framtiden skulle använda enkelstavningen. I en skrivelse den 8 augusti 1950 meddelade man att man tagit hänsyn till den lokala opinionen. Läs mer i en artikel ur Glimtar från 1984: Namnstriden Båtsmanstorpet Råttfällan Torpet Råttfällan vid Dalarövägen/Albyvägen
Gillets Mauritz Henriksson lägger sin hembygdsforskning med förkärlek på Gålös gårdar och innevånare. Här har han dock tagit sig längre in på fastlandet och berättar om Berga Båtsmanstorp No 6 eller oftast Råttfällan. Torpet finns i husförhörslängderna mellan 1746 till 1895, siste båtsmannen hette Dahlberg. Torpet tillhörde Sanda rote och låg under Kalvsvik, Lundby, Berga och Oppbeteby. Var sedan arbetarbostad under många år och är nu permanentbostad för Folke Svanäng, fd arrendator på Åva Gård. På tomten finns dessutom torpets ladugård. Bostadshuset är naturligtvis moderniserat i omgångar men mycket av det gamla är bevarat och torpet ligger som en pärla i skogskanten, väl synligt från Dalarövägen. Läs mera om Råttfällan här: Historien om Råttfällan Läs Harry Runqvists artikel om båtsmanstorpen Nedan författaren Mauritz Henriksson i full forskarmundering!
Stefan Jansson, lokalfotograf Stefan Jansson, född och uppvuxen i Tungelsta. Tungt påbrå, far Sten, farfar Harald och farfarsfar JF Jansson är alla profiler i Tungelsta-Västerhaninges utveckling under många år.
Stefan har genom året tagit tiotusentals bilder som han presenterat på nätet på Flickr, en photosite. Här finns ett antal med lokal anknytning i albumform, väl värt ett besök. I Haningegillets fotoarkiv finns många av dessa bilder, en skatt för framtiden. Här finns bilderna: Lokala bilder från Haninge Olle Numan, skicklig tecknare och Haningeforskare
Olle Numan arbetade i många år med att dokumentera byn Fors, Han var född i Stockholm men kom tidigt hit med föräldrarna Ragnar och Sigrid till den s.k. Gästgivargården.
Olle Numan 1922-2013 Han hade ärvt faderns konstnärliga färdigheter och gjorde många blyertsteckningar därifrån, här ett exempel med ett motiv från genomfartsvägen upp mot Herrgården, Fors 1. I förgrunden en gammal Caltex-bensinpump, ovanför mjölkkällaren och en skymt av magasinet. Byggnaderna finns kvar idag. Magasinet är numera ombyggt till bostad. Bild från den aktuella platsen från 1960-talet.