RIKSÅKLAGAREN ALLMÄN ANVISNING RÅ:2006:2 till åklagarna Dnr 36/31/06 Given I kraft 6.11.2006 1.11.2006 tills vidare Beslut om verkställighet av reststraff 1. Styrningsbehov Enligt strafflagens nya 2 c kap. som trädde i kraft 1.10.2006 förutsätter ett beslut om att verkställa ett reststraff uttryckligen att åklagaren framställer ett yrkande om detta. När åklagarna framställer sådana yrkanden skall de beakta de omständigheter som nämns i denna anvisning. Avsikten är att förenhetliga förfarandet och undvika situationer som kräver att domar återbryts. 2. Allmänt om reststraff Orsaken till reformen är olägenheterna med tidigare praxis, som schematiskt byggde på att en månads straff skulle avtjänas. Verkställigheten var oberoende av reststraffets längd. Detta kunde inte anses vara motiverat med tanke på ett rättvist och trovärdigt verkställighetssystem. Enligt lagutskottets betänkande innebär det föreslagna nya sättet att fastställa längden av ett reststraff att reststraffet återintar sin plats bland de straffrättsliga påföljderna (LaUB 9/2005 rd, s. 8). Den nya modellen medger samtidigt flexibilitet, eftersom domstolen kan väga in alla relevanta omständigheter när den fastställer längden på det reststraff som ska verkställas. Härav följer, såsom lagutskottet konstaterar, att det också kan bli fråga om långa strafftider när reststraff verkställs. När den dömde friges villkorligt börjar prövotiden för den villkorliga friheten. Prövotiden är lika lång som det reststraff som återstår vid frigivningstidpunkten. Prövotiden är dock högst tre år, också i det fall att reststraffet är längre än så. Domstolen kan besluta att reststraffet skall verkställas. Enligt strafflagens 2 c kap. 14 1 mom. skall följande förutsättningar vara uppfyllda:
1) åklagarens yrkande om att reststraffet skall verkställas 2 2) den dömde har under prövotiden begått ett nytt brott för vilket påföljden enligt domstolens prövning är ovillkorligt fängelse och 3) åtal har väckts inom ett år från utgången av prövotiden. Domstolen bestämmer ett gemensamt fängelsestraff för det reststraff som skall verkställas, för ett nytt brott som begåtts under prövotiden samt för andra brott som eventuellt döms samtidigt. I detta avseende skiljer sig det nya systemet sålunda väsentligt från vad som i den tidigare lagstiftningen föreskrevs om förverkande av villkorlig frihet. När det gäller bestämmande av gemensamt straff skall i övrigt iakttas vad som föreskrivs i 7 kap., men ett reststraff kan aldrig anses vara det strängaste straffet när ett gemensamt straff bestäms. Genom denna begränsning undviks den inkonsekvensen att längden av det reststraff som de facto verkställs på ett avgörande sätt blir beroende av om reststraffet är längre eller kortare än det straff som döms ut för ett brott som den dömde begått under prövotiden. Domstolen kan också bestämma att ett reststraff inte skall verkställas eller att det skall verkställas endast delvis. I strafflagens 2 c kap. 14 2 mom. räknas upp följande situationer upp där domstolen kan bestämma att ett reststraff inte skall verkställas: 1) en stor del av prövotiden har avtjänats innan ett nytt brott har begåtts under prövotiden, 2) reststraffet är kort, 3) det straff som döms ut för ett brott som begåtts under prövotiden är kort, eller 4) ett gemensamt straff skulle leda till ett oskäligt resultat för gärningsmannen på grund av annat som följer av ett brott som begåtts under prövotiden eller av domen. Enligt den sista meningen i strafflagens 2 c kap. 14 1 mom. är de ovan nämnda omständigheterna samtidigt grunder som domstolen beaktar vid prövningen av reststraffets längd, också när den beslutar att reststraffet skall verkställas. 3. Utredning som skall inhämtas genom åklagarens försorg Åklagaren skall redan i stämningsansökan framställa sitt yrkande om att ett reststraff skall verkställas, för att svaranden skall kunna bereda sig på att bemöta yrkandet och yttra sig om detta vid rättegången. På motsvarande sätt skall åklagaren vid behov framställa ett uttryckligt yrkande i besvärsskedet.
3 I åtalsprövningsskedet utreds prövotiderna i villkorlig frihet med hjälp av ett straffregisterutdrag, samtidigt som de övriga förutsättningarna för yrkandet på verkställighet. Att ett reststraff enligt det nya systemet skall inkluderas i ett gemensamt straff innebär betydande tilläggsförpliktelser för åklagaren. Förverkande av villkorlig frihet var tidigare en separat och självständig påföljd i förhållande till övriga ådömda straff. Verkställighetsmyndigheterna såg sålunda i verkställighetsskedet till att en viss förlust av villkorlig frihet verkställdes endast en gång, även om den skulle ha blivit ådömd flera gånger genom olika domar. Eftersom ett reststraff numera utgör en del av ett gemensamt straff och dess andel av det gemensamma straffet inte kan konstateras på något sätt, skall det dömas bli verkställt endast en gång. Utgångspunkten är den att det föreligger en grund för återbrytande om ett och samma reststraff förordnas bli verkställt flera gånger. Situationer där det kan bli aktuellt att återbryta en dom skall om möjligt undvikas på så sätt att domstolarna inte förordnar om verkställighet av reststraff i sådana fall då det av straffregistret framgår att det redan finns en dom på att ett reststraff som hänför sig till samma prövotid skall verkställas, trots att domen inte ännu vunnit laga kraft. Det oaktat kan det vid samma tidpunkt finnas domar som inte ännu framgår av straffregisterutdrag som domstolen har tillgång till. Domstolen skall för sin del förvissa sig om att alla tidigare domar blir beaktade. Åklagaren är dessutom enligt lagutskottets uttryckliga ställningstagande (LaUB 9/2005 rd s. 9) skyldig att utreda om det finns andra anhängiga mål där en sådan dom mot svaranden eventuellt kan ges. När åklagaren i åtalsprövningsskedet med hjälp av PATJA- och Sakari-systemen tar reda på om det pågår förundersökning eller åtalsprövning i andra ärenden som skall behandlas i samband med det först nämnda ärendet, skall åklagaren beakta också reststraffet. Om ärendena inte behandlas i samband med varandra skall den åklagare som behandlar det åtalsprövningsärende som skall avgöras senare underrättas om yrkandet på verkställighet. I samband med förberedelsen inför huvudförhandlingen skall åklagaren på nytt kontrollera straffregisteruppgifterna och andra sådana av åklagardiariet framgående omständigheter som eventuellt varit föremål för domar men som inte framgår av straffregistret. Om det i ett annat mål redan har yrkats på verkställighet av samma reststraff, skall ett sådant yrkande sålunda inte framställas en gång till. I sådana fall är åklagaren emellertid skyldig att kontrollera om reststraffet förordnas bli verkställt genom en dom som vinner laga kraft. Om det åtal som ligger till grund för yrkandet förkastas genom en dom som vinner laga kraft kan ett yrkande på verkställighet därefter ännu i hovrätten framställas i ett annat ärende, som en precisering av åklagarens yrkanden.
4. Åklagarens yrkanden 4 När domstolen beslutar att ett reststraff skall verkställas, skall den enligt strafflagens 2 c kap. 14 4 mom. meddela längden av det reststraff eller den del av reststraffet som skall verkställas. Detta innebär endast att den skall yttra sig om vilket reststraff eller, när reststraffet förordnas bli verkställt endast delvis, vilken del av detta som har förordnats bli verkställt. Av domen framgår inte till vilken längd reststraffet de facto har beaktats i det gemensamma fängelsestraffet. Minimiförutsättningarna också när det gäller åklagarens yrkande är i och för sig uppfyllda då åklagaren yrkar att ett närmare individualiserat (datum för prövotidens början och slut samt reststraffets längd) reststraff skall förordnas bli verkställt utan något kvantitativt ställningstagande. Åklagaren kan i undantagsfall anse det vara motiverat att yrka att ett reststraff skall verkställas endast delvis, men det är i regel skäl att undvika en sådan lösning. Partiellt verkställda reststraff kan vara särskilt problematiska om nya yrkanden hänför sig till samma reststraff. Det rekommenderas att frågan om den inverkan som ett reststraff har på ett gemensamt straff när fängelsestraff döms ut uttryckligen skall vara föremål för process. Detta förverkligas bäst på så sätt att åklagaren i sitt ställningstagande till påföljdsfrågan lägger fram sin syn dels på det straff som påförs för det nya eller de nya brotten och dels på det gemensamma straffet, i vilket också det reststraff som yrkas bli verkställt har beaktats. I detta tidiga skede av införandet av det nya systemet är det ännu oklart hur domstolspraxis i fråga om reststraff kommer att utformas. En förutsättning för att åklagaren skall kunna ta ställning till påföljdsfrågan är att åklagaren är insatt i lagreformens grunder och målsättning. Åklagaren skall också känna till de tillämpningsrekommendationer som eventuellt ges inom domstolsväsendet. En omständighet som i inledningsskedet ökar osäkerheten om hur rättspraxis kommer att utformas är att det varken av lagen eller av dess förarbeten framgår någon regel för hur ett gemensamt fängelsestraff skall fastställas. De åsikter om saken som har framförts i den juridiska litteraturen är i vissa avseenden kraftigt divergerande (se bl.a. Ulla Mohell - Jussi Pajuoja: Vankeuspaketti 2006 s, 349-351, Jussi Tapani - Matti Toivanen: Rikosoikeus - Rangaistuksen määrääminen ja täytäntöönpano 2006 s. 274-275, Jussi Tapani: Muistio jäännösrangaistuksen määräämisestä täytäntöönpantavaksi 18.9.2006, Pekka Viljanen: Yhteisen rangaistuksen käyttöala laajenee - valitettavasti; Juhlakirja Raimo Lahti 2006 s. 502). Åklagaren skall i sitt ställningstagande till påföljdsfrågan och vid prövningen av behovet att söka ändring när det gäller straffmätningen beakta syftet med lagreformen. Avsikten är att från ett schematiskt förfarande gå över till ett prövningsförfarande som beaktar reststraffets längd och sålunda samtidigt allvarlighetsgraden av det brott som ligger till grund för reststraffet. Ett reststraff är en genuint
5 straffrättslig påföljd och dess syfte är att förebygga återfall. Det är skäl att inom åklagarverksamheten uppmärksamma framförallt fall där det nya brottet är allvarligt och reststraffet långt, dvs. där domen avser ett allvarligt brott. Det finns då inga grunder för att bevilja svaranden liknande strafflindring som enligt det tidigare systemet, utan i dessa fall kommer straffpraxis så som lagutskottet konstaterar att förskjutas så att den blir klart strängare. På bedömningen inverkar å andra sidan de förmildrande omständigheter som nämns i strafflagens 2 c kap. 14 2 mom. Den viktigaste av dessa är den prövotid som den dömde avtjänat utan att begå brott (se LaUB 9/2005 rd s. 9, där vikten av att beakta detta kriterium uttryckligen understryks). Med hjälp av dessa bestämmelser är det möjligt att undvika påföljder som enligt en helhetsbedömning är oskäliga. Rättspraxis kommer också att visa i vilka typsituationer reststraff inte förordnas bli verkställda. I mindre betydelsefulla ärenden är det förenligt med lagreformens målsättningar och dessutom ändamålsenligt att åklagaren inte över huvud taget framställer yrkande om verkställighet av reststraff. På detta sätt undviks samtidigt att åklagaren enligt vad som nämns ovan måste vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att ett reststraff inte förordnas bli verkställt flera gånger. Det finns ingen anledning att ta åklagarväsendets resurser i anspråk för denna typ av åtgärder i ärenden där reststraff har en ytterst liten straffrättslig betydelse. Såsom grunder på vilka åklagaren i åtalsprövningsskedet kan avstå från att framställa ett här avsett yrkande kommer i fråga i första hand de grunder som nämns i strafflagens 2 c kap. 14 2 mom. 1) - 3) punkterna. Punkt 4) kan närmast tillämpas i samband med domstolens beslutsprövning. Som en allmän anvisning kan i fråga om punkt 1) inte anges en viss procentuell andel eller tid som borde ha förflutit av prövotiden innan ett nytt brott begås eller en viss minimilängd på ett i 3) punkten avsett straff för ett nytt brott. Vid bedömningen skall beaktas den helhet som utgörs av reststraffet och det straff som döms ut för ett nytt brott eller för flera nya brott. Som ett sådant kort reststraff som avses i 2) punkten kan betraktas åtminstone reststraff som är kortare än en månad. I fråga om längre reststraff är det möjligt att i det enskilda fallet på basis av en helhetsbedömning av reststraffet och ett under prövotiden begånget brott ta ställning till frågan om det finns anledning att förordna om verkställighet. En sådan bedömning är det skäl att göra i synnerhet när det gäller 1-3 månader långa reststraff. Riksåklagare Matti Kuusimäki Statsåklagare Pekka Koponen