Grovt vapenbrott - praxis och utvecklingsbehov Promemoria RättsPM 2007: 5 Utvecklingscentrum Malmö Mars 2007
2 Innehållsförteckning 1 Brottsstatistik och brottsutveckling...3 2 Förarbetena till bestämmelsen om grovt vapenbrott...3 3 Undersökning av praxis...4 3.1 Överrättsdomarna...5 3.2 Underrättsdomarna...5 4 Vägledning för åklagarpraxis. Rubricering med utgångspunkt från domar och förarbeten...6 4.1 Vapnen kan befaras komma till brottslig användning...6 4.1.1 Subjektiva förhållanden...6 4.1.2 Objektiva förhållanden...7 4.2 Exemplifieringen livsfarliga vapen utan legalt användningsområde...7 4.2.1 Livsfarliga vapen...7 4.2.2 Utan legalt användningsområde...7 4.3 Exemplifieringen innehav av en större mängd vapen...8 4.3.1 Rättspraxis större mängd...8 4.3.2 Sammanfattning av rekvisitet större mängd...8 5 Sammanfattning. Grunder för en ändring av domstolspraxis...9 5.1 Rubricering...9 5.2 Påföljd...9 6 Fortsatt uppföljning av praxis...10 7 Fotobilaga...11 Denna promemoria ersätter RättsPM 2005:15 som lades ut på Rånet i december 2005. Den nya promemorian behandlar ett flertal nya underrättsavgöranden, en mera detaljerad genomgång av lagförarbetena samt en fotobilaga.
3 1 Brottsstatistik och brottsutveckling År 2005 anmäldes enligt BRÅ:s statistik 837 fall av vapenbrott avseende enhands- och automatvapen. Denna siffra bör ses mot bakgrund av att det samma år anmäldes ca 3 300 andra brott mot vapenlagen och ca 8 000 brott mot knivlagen. Anmälda vapenbrott avseende enhands- och automatvapen de senaste åren är för år 2001 895 år 2002 1 026 år 2003 850 år 2004 859 år 2005 837 Under januari september år 2006 har preliminärt enligt BRÅ:s statistik anmälts över 700 sådana brott. Detta pekar mot att årssiffran för hela år 2006 kommer att ligga betydligt över 800 anmälningar rörande de allvarligaste vapenbrotten. Antalet anmälningar som avser sådana vapenbrott har de senaste fem åren varit 800 till drygt 1 000 per år. De ovan redovisade siffrorna bör jämföras med den anmälda brottslighet som innefattar användning av skjutvapen. År 2005 anmäldes 63 fall av dödligt våld med skjutvapen, den högsta siffran under 2000-talet. Under åren 2001-2005 har anmälningarna om försök till mord och dråp med skjutvapen pendlat mellan 100 och 160 per år. Under samma period har varje år anmälts drygt 1 000 rån med skjutvapen, varav närmare 400 personrån. Rikspolisstyrelsen har i sin årliga vapenrapport till Regeringen 2006-05-31 föreslagit en höjning av straffmaximum för grovt vapenbrott från fyra till sex års fängelse. I rapporten framhålls att allt fler personer enligt Polisens erfarenhet beväpnar sig med enhandsvapen kvälls- och nattetid när de vistas på bl.a. allmänna platser och restauranger och att den som beväpnar sig när han beger sig ut på allmänna platser sannolikt gör det i syfte att vapnet eventuellt kan komma till användning. Rikspolisstyrelsen anser att påföljden för grovt vapenbrott bör skärpas beträffande enhandsvapen och helautomatiska vapen, eftersom det är dessa vapentyper som är mest attraktiva bland kriminella och därför oftast förekommer i dessa sammanhang. 2 Förarbetena till bestämmelsen om grovt vapenbrott Den 1 juli 1993 trädde ändringar i den dåvarande 37 vapenlagen (1973:1176) i kraft. Lagändringen innebar att det infördes ett normalbrott (första punkten) och ett grovt brott (andra punkten). Straffskalan för normalbrottet var fängelse i högst ett år, för grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I propositionen till 1993 års lagändring anförde departe-
4 mentschefen bland annat (fetstil använd här avseende uttalandena om grovt brott): Senare tids uppmärksammade vapenstölder inger stor oro. Jag ser en särskild risk i att extremistiska politiska grupper beväpnar sig, inte bara att de enskilda medlemmarna beväpnar sig utan också att organisationerna som sådana skaffar sig tillgång till en stor mängd farliga vapen. Utvecklingen också internationellt med politiska grupperingar med allt öppnare främlingsfientlighet och rasism på sina program inger också allvarliga farhågor. Även om motiven bakom anskaffandet av vapen utan tillstånd inte sällan på goda grunder kan misstänkas vara att i framtiden begå andra mycket allvarliga brott med än högre straffvärde är det ofta svårt att styrka en brottslig vilja avseende ett specifikt sådant brott, t. ex. rån, som krävs för att straffrättsligt ansvar för förberedelse skall kunna krävas ut. Här ligger ett intresse av att genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet kunna stävja denna typ av gärningar. Ett kraftfullt ingripande mot olovliga innehav av vapen bör kunna minska förekomsten av illegala vapen och därigenom medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten. Jag föreslår mot denna bakgrund att straffmaximum för brott mot vapenlagen höjs till fyra års fängelse. En höjning av maximum utan en gradindelning av brottet skulle dock leda till att straffskalan blev alltför vid för att kunna vara till avsedd ledning för rättstillämpningen. Jag föreslår därför att en särskild skala för grovt brott skall införas. Skalan bör utformas på samma sätt som jag föreslagit beträffande flera andra brott i detta lagstiftningsärende. Som grovt brott bör som jag nämnt särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. Vid fastställandet av straffvärdet hos ett olaga vapeninnehav är över huvud taget mängden av vapen av stor betydelse. Att olovligen samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ (främst av militär karaktär), vilka rimligen aldrig kan förvaras på ett från spridningssynpunkt betryggande sätt, utgör i sig en stor fara för en större krets personer och måste anses ha ett högt straffvärde. Sänkningen av maximum för normalgraden utgör endast ett led i strävandet att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av samma brott och skall givetvis inte tolkas som att synen på gärningstypen bör mildras. Den nu gällande vapenlagen (1996:67) innehåller samma straffbestämmelser som anges ovan. I propositionen uttalades bland annat: Det råder i vårt land sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om behovet av en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är självfallet strävan att förhindra att vapen används i brottslig verksamhet. 3 Undersökning av praxis Vid Utvecklingscentrum Malmö har ett projekt drivits sedan år 2005 med inriktningen att analysera domar avseende de illegala vapeninnehav som anses innebära en särskilt hög risk för att vapnen skall komma till brottslig användning (enhands- och automatvapen). Granskningen har gällt grunderna för brottsrubriceringen (grovt vapenbrott eller vapenbrott av normalgraden) och straffmätningspraxis.
5 En sammanställning har under hösten/vintern 2006-2007 gjorts av närmare 150 tingsrätts- och hovrättsavgöranden som på olika sätt berör de aktuella gränsdragningsfrågorna. Sammanställningen finns på Rånet (RättsPM 2007:6). 3.1 Överrättsdomarna I huvudsak utvisar överrättspraxis följande: 1. Enbart det förhållandet att ett innehav avser en pistol eller revolver har trots att detta kan tyckas generellt uppfylla rekvisitet att innebära en risk att vapnet skall komma till brottslig användning inte av domstolarna ensamt kvalificerat vapenbrottet som grovt. Innehav av militära automatvapen (automatkarbiner, kulsprutepistoler) har däremot generellt ansetts innefatta en sådan risk att redan ett innehav kvalificerar brottet som grovt. 2. Innehav av pistol eller revolver genom att vapnet bärs eller medförs skarpladdat (eller innehållande skarp ammunition) på allmän plats, i bil, i nöjeslokal och liknande har bedömts som grovt brott (undantag för finkalibriga omändrade startvapen). 3. Påföljden (och det bedömda straffvärdet) för ett enskilt grovt vapenbrott i de fall som nämns under punkten 1 har (om det inte är fråga om ett större antal vapen) i huvudsak bestämts till straffminimum eller obetydligt däröver. 3.2 Underrättsdomarna Också i tingsrättspraxis har vanligen innehav av vapen med skarp ammunition på allmän plats och liknande ansetts utgöra som grovt brott. Det finns dock ett inte obetydligt antal fall där domstolen vid bedömningen om gärningen skall anses som grov inte följt överrättspraxis. Exempel: 1. Innehav på restaurang av pistol kaliber 7,65 mm med skarp ammunition i magasinet (inte framgått av utredningen om någon patron matats fram i patronläget): Brottet allvarligt men ej grovt, fängelse 4 månader 2. Innehav på gata i Stockholm av skarpladdad pistol kaliber 9 mm: Vapenbrottet kan bedömas som brott enligt normalgraden, fängelse 3 månader (dock skiljaktiga meningar, grovt brott, 6 månader) 3. Innehav i bil i centrala Stockholm av skarpladdad pistol kaliber 7,65 mm med motivering att gärningsmannen var utsatt för hot: Brottet är av allvarlig art, men kan med hänsyn till vad NN uppgivit om innehavet bedömas som icke grovt, fängelse 4 månader (förverkande av villkorlig frihet 2 månader) 4. Innehav på parkeringsplats i storstadsområde av en skarpladdad pistol kaliber 9 mm (10 patroner, modernt militärvapen), brott av normalgraden: NN uppgav att han skaffat vapnet för att försvar sig och sin familj. --- Vad som framkommit om vapnets farlighet i förevarande fall inte är tillräckligt för att medföra att brottet skall rubriceras som grovt, villkorlig dom och samhällstjänst
6 5. Innehav i bil av pistol kaliber 9 mm med isatt magasin med 13 skarpa patroner (modernt militärvapen), normalbrott, (dömd ett år tidigare för grovt vapenbrott avseende liknande vapen), fängelse 6 månader 6. Innehav (burit) ute i stad av en skarpladdad pistol kaliber 6,35 mm: Brott av normalgraden: NN innehaft vapnet för att han känt sig hotad, brottet allvarligt men ej grovt, fängelse 4 månader 7. Innehav i bil i stad av en skarpladdad pistol kaliber 7,65 mm: Brottet inte att anse som grovt, fängelse 6 månader 8. Innehav på gata i mindre ort av en skarpladdad revolver kaliber 357 Magnum, ej grovt brott, skyddstillsyn Grundrekvisitet för grovt vapenbrott är brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning. Som exempel på sådana risker anges i förarbetena att det är fråga om livsfarliga vapen utan lagligt användningsområde eller innehav av en större mängd vapen. Bland andra de ovan nämnda tingsrättsdomarna visar att tingsrätternas praxis inte är enhetlig och inte heller alltid utgår från uttalandena i förarbetena. Vissa domar har t.ex. en bedömning av vapnets relativa farlighet som huvudsaklig utgångspunkt för rubriceringen. Därtill kommer att flera sådana bedömningar framstår som direkt oriktiga; t.ex. är alla fungerande och ammunitionsförsedda skjutvapen livsfarliga, låt vara att faran är större för fler personer vid kraftigare vapen med grövre kaliber eller större eldkraft. Att bedöma 9 mm halvautomatiska militärvapen som måttligt farliga får anses direkt oriktigt. Fotografier av de vapenmodeller som avses i domarna ovan finns i en fotobilaga sist i denna promemoria. 4 Vägledning för åklagarpraxis. Rubricering med utgångspunkt från domar och förarbeten 4.1 Vapnen kan befaras komma till brottslig användning De i förarbetena nämnda grunderna för att bedöma brott som grovt måste inte minst mot bakgrund av de domar som beskrivs ovan starkare än tidigare leda till en fokusering på den grundläggande frågan om det gäller brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning. Det är därvid viktigt att påminna om att de båda ovannämnda exemplifieringarna inte är uttömmande. Det finns allt oftare andra typsituationer som mycket tydligt utvisar att ett vapen kan befaras komma till brottslig användning. 4.1.1 Subjektiva förhållanden För de illegala innehaven uppges motivet i flera fall vara att skydda sig eller att vederbörande känt sig hotad, särskilt inom kriminella kretsar, t.ex. bland narkotikabrottslingar eller i samband med etniska motsättningar. Redan motivet för innehavet innebär i dessa fall en beredskap att använda vapnet. Härigenom kan med fog befaras att vapnet skall komma till brottslig användning.
7 4.1.2 Objektiva förhållanden Också att bära ett skarpladdat vapen (vapen som innehåller skarp ammunition), särskilt på allmän plats, i offentliga lokal eller att medföra det i bil, måste rimligen normalt innebära en tydlig beredskap och därigenom påtaglig risk att vapnet kan komma att användas och således utgöra grund för påstående om grovt vapenbrott. Att vapnet är skjutfärdigt, osäkrat, innehåller ett stort antal patroner, är försett med särskilt farlig ammunition osv. bör därutöver beaktas som försvårande vid straffmätningen. Det är ju då uppenbart att vapnet inte bara kan förväntas komma till brottslig användning utan också att en särskilt hög grad av farlighet föreligger. Andra typsituationer är skarpladdade vapen som förvaras nära till hands i bostad eller lokal som disponeras av en eller flera kriminella personer, t.ex. hos mc-gäng, narkotikaförsäljare eller yrkeshälare. Samma bedömning bör göras när det är fråga om sådana vapen hos medlemmar av extrema, våldsinriktade politiska rörelser. I rättspraxis har med rätta förekommit att domstolen också vägt in förhållandet att gärningsmannen varit narkotikapåverkad eller varit grov missbrukare. Slutligen kan också beaktas om gärningsmannen tidigare dömts för grova brott, särskilt om vapen använts. 4.2 Exemplifieringen livsfarliga vapen utan legalt användningsområde 4.2.1 Livsfarliga vapen Brott under former som medför att vapnet/vapnen kan befaras komma till brottslig användning därigenom att det är fråga om ett livsfarligt vapen fordrar normalt en tämligen enkel bedömning. Från grovt brott skall genom livsfarlighetsbedömningen normalt kunna skiljas bort livsfarliga men i det enskilda fallet funktionsnedsatta eller defekta vapen, som i den aktuella situationen inte utgör ett reellt, vanligt hot mot omgivningen. Farligheten kan i sådana speciella situationer inte ensamt föranleda att brottet skall anses som grovt (d.v.s. den faktiska farligheten innebär inte tillräcklig risk för att vapnet kan befaras komma till brottslig användning). Undantag utgör naturligtvis också luft- och kolsyredrivna kulvapen. I övrigt måste konstateras att alla fungerande kul- och hagelvapen är livsfarliga då de innehåller skarp ammunition. Det finns vissa speciella vapen, där innehavet i sig typiskt leder till slutsatsen att risken för brottslig användning är särskilt framträdande både på grund av vapnets livsfarlighet och på grund av dess andra egenskaper. Exempel på detta är avsågade hagelgevär, vapen med ljuddämpare, handeldvapen med särskilt stor verkan eller med möjlighet att snabbt avlossa ett större antal skott. Inom denna kategori bör normalt falla alla moderna polisiära och militära pistoler liksom alla helautomatiska vapen (vanligen kulsprutepistoler och automatkarbiner), skarpladdade eller med skarp ammunition i magasinet. 4.2.2 Utan legalt användningsområde Det legala användningsområdet för enhands- och automatvapen är med den nuvarande vapenlagstiftningen och restriktiva tillståndsgivningen ytterst be-
8 gränsat. Praktiskt tagit inga av de brukbara pistoler och revolvrar som innehas illegalt faller in under ett möjligt legalt område. Särskilt manipulerade, bearbetade eller utrustade vapen faller liksom rent militära vapen i princip alltid utanför det legala användningsområdet. 4.3 Exemplifieringen innehav av en större mängd vapen 4.3.1 Rättspraxis större mängd Rättspraxis är begränsad när det gäller mängdrekvisitet som kvalifikation för grovt vapenbrott. Som ovan nämnts kan av förarbetena endast utläsas att vad som främst avses är att samla på sig vapen i större mängd, särskilt militära vapen. En sådan samling anses givetvis utgöra en potentiell stor fara för många personer. Endast några få domar kan vara till vägledning, eftersom det är sällsynt att de allvarliga vapeninnehaven inte blir grova redan på de tidigare nämnda grunderna. Följande fall kan dock nämnas som vägledning: - Innehav i bostad c:a 1 ½ år av tre pistoler kaliber 9 mm och en pistol kaliber 6,35 mm samt 417 patroner av olika kaliber (påstådd förvaring åt andra), - - förvaring i bostad (källarförråd) under okänd tid av fyra pistoler, en revolver, en mantel och en pistolstomme, samt 59 skarpa patroner (påstådd förvaring åt andra), samt - innehav i bostad av en pistol, ett avsågat hagel/kulgevär, en uppborrad startpistol och en uppborrad startrevolver samt ett antal patroner av olika typ och kaliber. I ovannämnda fall har i domskälen anförts att den tilltalade förvarat ett flertal vapen och mycket ammunition under lång tid, delvis för egen vinning, och förvaringen har skett så öppet att vapnen kunnat komma till brottslig användning, att med hänsyn till antalet vapen, vapnens beskaffenhet och mängden ammunition är brottet tveklöst att anse som grovt, resp. att NN har under senvintern hamnat i en ny period av missbruk (anm: narkotika) och det har naturligtvis inte dämpat risken för att dessa livsfarliga vapen skulle komma i händerna på människor, vilka skulle kunna tänkas använda dem vid olika typer av brott. Vid en samlad bedömning kan tingsrätten inte finna annat än att NN:s vapenarsenal med ammunition är att bedöma som grovt vapenbrott. Ett fall avsåg innehav i bostad av ett avsågat hagelgevär med ammunition, två pistoler kaliber 7,65 resp. 8 mm, två revolvrar kaliber.320 samt några vapendelar och diverse ammunition. Tingsrätten ansåg att NN innehaft hagelgeväret under sådana omständigheter att innehavet skulle bedömas som grovt vapenbrott, medan innehavet av övriga vapen och vapendelar bedömdes som vapenbrott. 4.3.2 Sammanfattning av rekvisitet större mängd Av de refererade tingsrättsdomarna kan utläsas att rekvisitet större mängd ligger ungefär vid fyra funktionsdugliga vapen. Det kan noteras att det inte i något av de refererade fallen rört sig om laddade vapen. Inte heller har en relativt kort förvaring (hos en missbrukare) hindrat att brottet bedömts som
9 grovt. Genomgående har man också underlåtit att diskutera om vapnen varit militära eller inte. Slutsatsen av det senare torde vara att man i förarbetena sannolikt i första hand tänkt på vapengömmor av t.ex. stulna militärvapen, medan åtalen oftare kommit att handla om hälare och/eller missbrukare som förvarar/säljer vapen. Som framgår ovan finns det ingenting i förarbetena som hindrar att mängdrekvisitet används också i sådana fall. Den sist refererade domen kan möjligen spegla att åklagaren endast angivit innehavet av hagelgeväret som skäl för att vapenbrottet skulle anses grovt. Att dela vapenbrottet på sätt som skett framstår dock som oriktigt. Åklagaren bör därför i sitt ansvarsyrkande göra klart att ett olaga innehav av flera farliga och funktionsdugliga vapen bör ses och bedömas sammantaget. 5 Sammanfattning. Grunder för en ändring av domstolspraxis 5.1 Rubricering Först och främst måste eftersträvas att domstolen blir klar över vilka rekvisit som medför att ett vapenbrott skall bedömas som grovt. De särskilda exempel som ges och utvecklas ovan utgör en god grund för att domstolen skall göra en riktig bedömning av brottets rubricering. Därutöver bör åklagaren arbeta för att en entydig och enhetlig praxis utvecklas särskilt när det gäller vapen som är laddade/försedda med skarp ammunition och som bärs eller medförs på allmän plats. Dessa vapen kan typiskt sett förväntas komma till brottslig användning. Vapenbrottet bör därför i dessa situationer alltid bedömas som grovt, oavsett vapnets kaliber och antalet patroner i vapnet. Detta bör gälla oavsett om den tilltalade förut är dömd för brott eller inte. Påstående om innehav för eget skydd förstärker snarare än försvagar påståendet om att vapnet kan befaras komma till brottslig användning. I detta sammanhang måste det också stå klart att innehav av en pistol som inte är skarpladdad i teknisk mening (ingen patron i patronläget), men försedd med isatt magasin innehållande skarp ammunition vid brottsrubricering skall jämföras med ett skarpladdat vapen. Det finns direkt stöd för detta i tingsrättens uttalande i rättsfallet RH 1994:139 som sträcker sig ännu längre: Det är ett ögonblicks verk att ladda ett vapen, och tingsrätten finner det inte sakligt motiverat att göra åtskillnad mellan det fall, att ett vapen är skarpladdat, och det fall, att vapnet är oladdat men gärningsmannen har möjlighet att omedelbart ladda det. 5.2 Påföljd Grovt vapenbrott bedöms som ett artbrott, varför presumtionen vid påföljdsvalet skall vara fängelse. De ovannämnda brotten avser de farligaste vapnen, som är lättast att bära med sig och att dölja. Det är också de farligaste vapenbrotten från samhällets utgångspunkt med en latent brottslig vapenanvändning resulterande i t.ex.
10 mord, dråp, grov misshandel, grovt rån, grov utpressning, försök till dessa brott eller grovt olaga hot. Givetvis faller under denna kategori också avsågade hagelgevär, vapen med ljuddämpare och automatvapen. Innehav av sådana vapen är inte sällan förberedelsebrott, varvid bevisningen om sådant uppsåt dock inte alltid är tillräcklig för åtal och fällande dom för förberedelse. Det framstår inte som adekvat att påföljden för grovt vapenbrott regelmässigt stannar vid eller endast obetydligt över straffminimum. Straffskalan sex månader till fyra år har sin mitt vid 21 månaders fängelse, dvs. ett år och nio månader. Det bör vara en rimlig ståndpunkt att påföljden för innehav av ett skarpladdat (med skarp ammunition försett) vapen i bil, på gata, restaurang eller i allmän miljö regelmässigt skall ligga på fängelse omkring ett år. 6 Fortsatt uppföljning av praxis Utvecklingscentrum Malmö söker genom sin tillsynsverksamhet att identifiera underrättsdomar som kan ge anledning till avgörande i hovrätt eller Högsta domstolen enligt de ovan redovisade synpunkterna. Det är därför önskvärt att kopia av domar som gäller gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott sänds till UC Malmö för kännedom. Detsamma gäller domar för grovt brott där påföljden endast stannar vid eller obetydligt över straffminimum. Fotografierna nedan avser de vapen som är aktuella i domarna som omnämns på sidorna 5-6. Fotografierna är dock inte bilder av just de enskilda vapenexemplar som respektive dom avser. Samtliga fotografier är från Statens Kriminaltekniska Laboratorium.
11 7 Fotobilaga 1. Walther PP kaliber 7,65 mm (tidigare svenska polisens tjänstevapen) 2. Zastava, modell 88, kaliber 9 mm
12 3. CZ modell 50, kaliber 7,65 mm 4. Glock 19, kaliber 9 mm
13 5. Glock 17, kaliber 9 mm 6. FN Browning, modell 1906 Triple Security, kaliber 6,35 mm
14 7. FN Browning modell 1922, kaliber 7,65 mm 8. Smith & Wesson, kaliber.357 Magnum