Inmatningstariffer för elproducenter

Inmatningstariffer för elproducenter Sammanställning och analys av avgifter för inmatning i lokalnät Rapport till Energimarknadsinspektionen Henrik Gåverud December 2014

2 (34)

3 (34) Sammanfattning Energimarknadsinspektionen (Ei) har gett Grontmij i uppdrag att kartlägga och analysera elnätbolagens tariffer för inmatning av producerad el. Studien omfattar såväl småskaliga (upp till 1 500 kw) som storskaliga (över 1 500 kw) anläggningar. Analysen omfattar skillnader mellan olika elnätsföretag i inmatningstariffernas konstruktion som kan vara värda att granska vidare utifrån ellagens krav på objektiva och icke-diskriminerande tariffer. Insamling av inmatningstariffer har i första hand skett från nätföretagens webbplatser. De allra flesta företag publicerar emellertid inte dessa tariffer på webbplatsen varför direktkontakter med företagen då varit nödvändiga. Sammanställningen omfattar cirka 90 procent av alla lokalnätsföretag i Sverige. Samtliga stora och medelstora företag ingår i sammanställningen. Cirka en tredjedel av företagen har inga tariffer för inmatning framtagna alls då de uppger att de inte har någon inmatning över mikronivå (43,5 kw). Av resterande företag har inte alla tariffer för både små och stora anläggningar. Dessutom finns det företag som inte har några generella tariffer för inmatning utan uppger sig ha individuella villkor för varje ansluten producent. Totalt har 56 procent av företagen som kartlagts tariffer framtagna för små anläggningar och 40 procent av företagen för stora anläggningar. Enligt ellagen får anläggningar upp till 1 500 kw enbart belastas med en avgift som motsvarar nätföretagets kostnader för mätning, beräkning och rapportering. Trots det är variationen i avgift mycket stor. En fjärdedel av företagen som har småskalig inmatning tar inte ut någon avgift alls. Övriga företag har en fast avgift på mellan 384 kronor och 21 000 kronor, dvs. den högsta avgiften är mer än 50 gånger högre än den lägsta (exklusive företagen utan avgift). Detta alltså trots att det enbart är kostnad för mätning, beräkning och rapportering som får debiteras. Dessutom tar tre företag, utöver den fasta avgiften, också ut en effektavgift (två företag) respektive en energiavgift (ett företag). Det kan starkt ifrågasättas om dessa avgifter är förenliga med ellagens krav på att enbart kostnaden för mätning, beräkning och rapportering får debiteras producenten. För större produktionsanläggningar skiljer sig avgifterna åt än mer än vad som är fallet för de mindre anläggningarna. Det finns nätföretag som låter större producenter mata in el utan att betala någon avgift. Samtidigt får producenter i vissa nät betala upp till 600 000 kronor för inmatning för en 3 MW-anläggning (utan hänsyn tagen till nätnyttoersättning). Enligt ellagen ska tarifferna vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Skäligheten i avgifterna kontrolleras genom nätföretagens intäktsram, dvs. det tak på intäkterna som det enskilda nätföretaget får inom ramen för elnätsregleringen. I praktiken är det alltså de samlade intäkterna som inte får vara för höga för att kravet på skälighet ska anses uppfyllt. Kravet på objektivitet handlar dock om att tarifferna också ska vara kostnadsriktiga, dvs. de olika kundgrupperna ska i princip stå för de kostnader som är förenade med deras nyttjande av nätet. Samtidigt får inte diskriminering ske, dvs. krav på kostnadsriktighet gäller också mellan olika aktörer inom en och samma kundgrupp. Det är visserligen rimligt med en avgiftsspridning, såväl mellan olika kundgrupper som mellan olika nätföretag. En spridning föreligger också bland tarifferna för uttag (förbrukning) men inte alls i den omfattning som är fallet när det gäller inmatning. De stora differenserna som har kunnat konstateras beträffande inmatningstarifferna bedöms kunna utgöra en indikation på att alla företag inte följer rådande regelverk.

Affärsområde Dokumenttyp Dokumentnamn Energi och elkraft Rapport Inmatningstariffer för elproducenter Författare Datum Arkiv / Uppdrag Henrik Gåverud 2014-12-12 EnEnsys Namnteckning Granskad Godkänd Till För info Innehållsförteckning 1 INLEDNING... 5 1.1 Uppdraget... 5 1.2 Avgränsningar... 5 1.3 Metod... 6 2 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR INMATNING I LOKALNÄT... 7 2.1 Tredjepartstillträde och koncessioner... 7 2.2 Vad menas med att tarifferna ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande?. 8 2.3 Förutsättningarna för inmatning för olika produktionsanläggningar... 8 3 ÖVERGRIPANDE OM INMATNINGSTARIFFER SAMT GENOMFÖRD SAMMANSTÄLLNING. 10 3.1 Insamlad data... 10 3.2 Förekomsten av inmatningstariffer bland elnätsföretagen... 11 4 SAMMANSTÄLLNING OCH ANALYS AV INMATNINGSTARIFFER FÖR SMÅSKALIGA ELPRODUKTIONSANLÄGGNINGAR... 12 4.1 Kartläggning och sammanställning... 12 4.1.1 Fast avgift... 12 4.1.2 Effektavgift... 13 4.1.3 Energiavgift... 14 4.2 Totalkostnadsberäkning för inmatning... 14 4.3 Diskussion och analys... 16 5 SAMMANSTÄLLNING OCH ANALYS AV INMATNINGSTARIFFER FÖR STORSKALIGA ELPRODUKTIONSANLÄGGNINGAR... 18 5.1 Kartläggning och sammanställning... 18 5.1.1 Fast avgift... 18 5.1.2 Effektavgift... 19 5.1.3 Energiavgift... 21 5.2 Totalkostnadsberäkning för inmatning... 22 5.2.1 Totalkostnad för ett 2 MW vindkraftverk (Typfall 1)... 22 5.2.2 Totalkostnad för ett 3 MW vindkraftverk (Typfall 2)... 27 5.2.3 Sammanställning av totalkostnader för de fyra största företagen... 30 5.3 Diskussion och analys... 31 6 DISKUSSION OCH SLUTSATSER... 33

5 (34) 1 Inledning Elnätsverksamhet bedrivs utan konkurrens och är därför reglerad i ellagen (1997:857) samt i underliggande författningar. Energimarknadsinspektionen (Ei) är tillsynsmyndighet med uppdrag att se till att dessa regler följs. En förutsättning för att nättarifferna ska vara i överensstämmelse med ellagen är att de är skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Det innebär i huvudsak att avgifterna inte får vara orimligt höga samt att tarifferna är kostnadsriktigt utformade och att kunder med likartade förutsättningar inom ett nätområde får samma tariff. När det gäller inmatning av elproduktion på lokalnätsnivå gäller samma regler som gäller för uttag, dvs. regelverket gör inte skillnad på inmatningstariffer och uttagstariffer. Dock finns det särskilda bestämmelser för mindre produktionsanläggningar. Mycket små anläggningar (upp till 43,5 kw), så kallade mikroproduktionsanläggningar, ska inte betala någon avgift för inmatningen. Till denna kategori räknas främst hushåll som delvis producerar sin egen el framförallt med hjälp av solceller, dvs. det är inte fråga om kommersiella anläggningar. Men också små kommersiella anläggningar hanteras i en särskild bestämmelse i ellagen. 1 En produktionsanläggning med en effekt om högst 1 500 kw (1,5 MW) ska för överföring av el endast betala den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning, beräkning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. I samband med arbetet med rapporten Elnätstariffer behövs mer regler om avgifternas utformning? 2 samt vid myndighetens kontakter med branschen i övrigt har Ei fått indikationer på att elnätsföretagen i Sverige tillämpar varierande inmatningstariffer för elproducenter både vad gäller utformning och nivåer. 1.1 Uppdraget I och med att det finns behov av att vidare analysera hur inmatningstariffer beräknas och tillämpas har Ei gett Grontmij ett uppdrag som består av två delmoment: (1) Kartläggning av inmatningstariffer Denna del ska omfatta en kartläggning som visar vilka inmatningstariffer som tillämpas av nätföretagen både avseende småskalig och storskalig elproduktion samt hur dessa är konstruerade. (2) Analys av skillnader i inmatningstariffen Denna del ska omfatta en analys mellan olika elnätsföretag av skillnader i inmatningstariffernas konstruktion som kan vara värda att granska vidare utifrån ellagens krav på objektiva och icke-diskriminerande tariffer. 1.2 Avgränsningar Uppdraget avgränsas till att omfatta inmatning av el i lokalnät, dvs. inmatning i regionnät och på stamnätet omfattas inte. Vidare omfattas inte s.k. mikroproduktion (anläggningar upp till 43,5 kw). 1 4 kap. 10 2 Ei R2012:14

6 (34) Uppdraget omfattar inte heller att närmare i detalj analysera ersättning vid inmatning av el enligt 3 kap. 15 ellagen, s.k. nätnyttoersättning. Bakgrunden till detta är att Ei ser denna ersättning och inmatningstariffen som delvis skilda frågor. Detta då det är tarifferna i sig, dvs. exklusive eventuell nätnyttoersättning, som ska vara skäliga, objektiva och ickediskriminerande. Nätnyttoersättningen ska istället motsvara lokalnätsföretagets kostnadsminskning till följd av att inmatning sker på det aktuella nätet. Många elnätsföretag reglerar i avtal med producenter och användare uttag och inmatning av reaktiv effekt. Detta sker bl.a. genom förbud mot inmatning och uttag av reaktiv effekt eller att vissa givna gränsvärden inte får överskridas. Om otillåten inmatning eller uttag av reaktiv effekt ändå sker straffas i vissa fall kunden finansiellt, dvs. som en del av avtalet mellan nätägare och producent finns angivet en (straff)avgift för reaktiv effekt. Vad som gäller avseende inmatning och uttag av reaktiv effekt samt hur otillåten inmatning eller uttag av reaktiv effekt hanteras (bestraffas) omfattas emellertid inte av denna sammanställning och analys. De flesta inmatningstarifferna för större anläggningar (över 1500 kw) har en effektkomponent, dvs. ju större anläggning och ju högre effekt desto mer betalar anläggningsinnehavaren för att få mata in. Det finns en variation kring vilken effekt nätägaren avser i detta sammanhang. Det kan exempelvis vara installerad effekt eller maximalt uppmätt inmatad effekt vid en viss tidpunkt. Nätägaren kan även låta kunden välja vilken effekt denne önskar abonnera på. Vilket av dessa effektvärden som nätbolagen väljer att grunda tariffen på tas emellertid inte i beaktande i denna sammanställning och analys. I de beräkningar som görs används installerad toppeffekt för samtliga nätbolag som har en effektkomponent som utgångspunkt. Inte heller eventuella straffavgifter för överskridande av abonnerad maxeffekt tas i beaktande. 1.3 Metod Insamling av inmatningstariffer har i första hand skett från nätföretagens webbplatser. De allra flesta företag publicerar emellertid inte dessa tariffer på webbplatsen varför en direktkontakt då varit nödvändig per e-post och/eller telefon. Analys av insamlade tariffer sker genom sammanställning av tariffernas olika komponenter (fast avgift, effektavgift, energiavgift) samt genom totalkostnadsberäkning för några olika typfall. För anläggningar upp till 1 500 kw har tre typfall använts: 45 kw, 150 kw och 1 500 kw. Kommersiella vindkraftverk är idag generellt sett större än 1 500 kw men det finns mindre anläggningar på 45 resp. 150 kw som uppförts under det senaste året, därför har dessa storlekar valts. För att också illustrera den maximala kostnaden inom detta storlekssegment valdes också ett fall för största möjliga anläggning, dvs. 1 500 kw trots att den storleken på vindkraftverk idag inte är vanligt förekommande. För större anläggningar, över 1 500 kw, valdes ett typfall på 2 000 kw och ett på 3 000 kw eftersom det är vanligt förekommande storlekar på kommersiella vindturbiner idag. Ett fördjupat resonemang kring storlekar på större, kommersiella vindturbiner följer i avsnitt 5.2.

7 (34) 2 Förutsättningar för inmatning i lokalnät Elmarknaden är uppdelad i två delar, en för produktion och elhandel samt en för nätverksamhet. Handel med och produktion av el är konkurrensutsatt. För elnätsverksamheten är det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv inte lämpligt med flera konkurrerande nät. Byggande och drift av elnäten utgör därför ett reglerat monopol, dvs. det är endast en aktör som har rätt att upprätta elnät och bedriva elnätsverksamhet inom ett visst område. Förutsättningarna för att driva och äga elnät samt hur till exempel avgifter får tas ut regleras i ellagen (lag 1997:857). 2.1 Tredjepartstillträde och koncessioner Den som bedriver elnätverksamhet ansvarar för drift och underhåll samt vid behov utbyggnad av sitt ledningsnät. Denne får inte bedriva produktion av eller handel med el. Detta innebär att en koncern som bedriver både produktion, handel och nätverksamhet måste bedriva nätverksamheten i ett separat bolag, skilt från handels- och produktionsverksamheten. 3 Nätverksamheten regleras bland annat med så kallade koncessioner, dvs. tillstånd att bedriva elnätsverksamhet. Nätkoncession utfärdas av regeringen eller Energimarknadsinspektionen, Ei. Det är i princip endast den som har nätkoncession, koncessionshavaren, som får bygga en elektrisk starkströmsledning. Det finns dock vissa undantag från koncessionsplikten. Exempelvis får en fastighetsägare dra ledningar inom den egna byggnaden och också mellan byggnader på den egna tomten (t.ex. anslutning av ett garage eller förråd). Nätkoncessionerna ska säkerställa en rationell utbyggnad av elnäten som är acceptabel ur miljösynpunkt. Det finns två typer av koncessioner, områdeskoncessioner och linjekoncessioner. Områdeskoncession ges normalt för spänning upp till 20 kv (lokalnät) medan linjekoncessioner används för högre spänningsnivåer (regionnät och stamnät). Då den här studien rör inmatning av el på lokalnät har aktuella koncessionshavare (nätbolag) områdeskoncession. Detta innebär att nätföretaget har rätt att ta initiativ till och bygga elnät inom ett geografiskt avgränsat område så länge rådande regler följs, dvs. företaget behöver inte ansöka om tillstånd för varje enskild ledning. Aktörer som önskar mata in el som producerats inom ett område där ett visst företag har områdeskoncession är hänvisad till att ansluta till och att använda det företagets nät för att ha möjlighet att mata in och sälja den el som produceras. Det första steget är att ansluta produktionsenheten, t.ex. ett vindkraftverk, till det koncessionspliktiga nätet. Den som ansluter kan få sin anslutningsavgift prövad av Ei. Med den rätt som koncessionen innebär följer även ett antal skyldigheter. Den som har nätkoncession är till exempel, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till nätet. Alla aktörer har således rätt att ansluta sig till det koncessionerade elnätet, såväl för att ta ut el (förbrukare) som att mata in el (elproducenter). Detta tredjepartstillträde utgör en grundstomme i elmarknaden ägande av infrastrukturen (elnätet) ska inte innebära en konkurrensfördel på de konkurrensutsatta delarna av elmarknaden. 3 Ellagen 3 kap. 1 a

8 (34) 2.2 Vad menas med att tarifferna ska vara skäliga, objektiva och ickediskriminerande? Koncessionshavaren, nätbolaget, har rätt att ta ut avgifter, såväl för anslutningar som för nyttjande av nätet (överföring). Avgifterna skall dock vara skäliga, objektiva och ickediskriminerande. Ellagen gör här ingen principiell distinktion mellan inmatning och uttag, dvs. dessa principer gäller både för uttagstarifferna (elförbrukning) och inmatningstarifferna (elproduktion). Att tarifferna ska vara skäliga innebär enkelt uttryckt att nätföretaget, som ju bedriver en monopoltjänst, inte tillåts utnyttja sin monopolställning och ta oskäligt mycket betalt för nättjänsten. Skäligheten i tarifferna kontrolleras genom elnätsregleringen där varje enskilt nätföretag i förväg, av tillsynsmyndigheten (Ei), erhåller ett fastslaget tak på de samlade intäkterna, en så kallad intäktsram. Att tarifferna ska vara objektiva innebär i korthet att de ska vara kostnadsriktiga för varje kundkategori. Regeringen har utvecklat detta: Avgifterna får vara olika mellan olika kundkategorier men de olika avgiftsnivåerna måste någorlunda reflektera de kostnader som nätföretaget har för respektive kundkategori. Något osakligt gynnande av en kundkategori på bekostnad av en annan kategori får alltså inte förekomma. 4 I begreppet objektivitet läggs också ett krav på att kunder inom en kundkategori ska principiellt ha en likadan tariff om det inte finns objektiva faktorer som talar för något annat. 5 Kravet på icke-diskriminering handlar om att kunder i tariffsättningen inte får behandlas olika beroende på vem aktören är eller varifrån elen som distribueras kommer. I detta ligger bl.a. att nätföretaget, genom nättariffens utformning, inte får gynna andra delar av den egna koncernen. 6 2.3 Förutsättningarna för inmatning för olika produktionsanläggningar Som nämndes redan i kapitel 1 är förutsättningarna för inmatning av elproduktion olika beroende på storleken på produktionsanläggningen. Mycket små produktionsanläggningar, så kallad mikroproduktion, ska inte betala någon avgift alls för inmatningen. Dessa förutsättningar gäller upp till en effekt om högst 43,5 kw och omfattar exempelvis solelanläggningar. Eftersom dessa anläggningar inte ska betala något för sin inmatning omfattas de heller inte av denna studie. Anläggningar med en installerad effekt som är större än mikronivå (43,5 kw) men högst 1 500 kw (1,5 MW) ska för överföring av el endast betala motsvarande nätföretagets årliga kostnad för mätning, beräkning och rapportering. En kommersiell elproduktionsanläggning är dock normalt större än 1 500 kw (1,5 MW). För dessa anläggningar finns inga specifika regler utan det är ellagens krav på skälighet, objektivitet och icke-diskriminering som gäller. Huvudprincipen utifrån detta bör vara att dessa anläggningar ska stå för sin andel av nätföretagets kostnader, såväl rörliga kostnader för drift och underhåll av nätet som de kapitalkostnader som nätföretaget har för att bedriva sin verksamhet. Nätföretaget har även rätt att få skälig avkastning på sitt insatta kapital. 4 Proposition 2004/05:62, sid. 268 5 Ibid. 6 Ibid.

9 (34) I ellagen 7 anges vidare att en produktionshavare, dvs. en producent, i vissa fall har rätt till ersättning för att en produktionsanläggning är ansluten till elnätet. Ersättningen ska motsvara värdet för nätföretaget i form av minskade energiförluster och avgifter mot överliggande nät. Ersättningen innebär i praktiken en reducering av elproducentens avgift till nätföretaget. I vissa fall blir denna ersättning större än nättariffen, vilket innebär att elproducenten får en nettoersättning. Som nämndes i avsnitt 1.2 ser Ei dock denna ersättning, den så kallade nätnyttoersättningen, som en separat fråga i förhållande till inmatningstariffen eftersom ellagens krav på skälighet, objektivitet och icke-diskriminering åsyftar tariffen i sig, dvs. exklusive eventuell nätnyttoersättning. 7 3 kap. 15

10 (34) 3 Övergripande om inmatningstariffer samt genomförd sammanställning Som nämnts tidigare gör ellagen skillnad på om en anläggning har en effekt på högst 1 500 kw (1,5 MW) eller om det rör sig om en större anläggning. Anläggningar på högst 1 500 kw ska endast betala motsvarande nätföretagets kostnader för mätning, rapportering och beräkning. Nätavgiften för större anläggningar tillåts emellertid kompensera nätföretaget också för andra kostnader för nätverksamheten (kapitalkostnader, kostnader för drift och underhåll osv.). För samtliga nättariffer gäller dock att de ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Nätföretagets samlade intäkter (den s.k. intäktsramen) ska täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet samt också ge en rimlig avkastning på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten (kapitalbasen). Som konstaterades i kapitel 2 innebär att tarifferna ska vara objektiva och ickediskriminerande att nätföretagen inte får ge olika kunder eller typer av kunder olika priser utan att det finns sakligt motiverade skäl till skillnaden. Exempelvis är det motiverat att en producent som använder nätet i stor omfattning betalar en högre avgift än den som nyttjar nätet i liten omfattning, dvs. storlek på anläggning är en faktor som motiverar olika nivåer på avgifter. Däremot är det inte förenligt med kravet på objektivitet och icke-diskriminering att låta t.ex. producenter inom den egna koncernen betala ett lägre pris än andra producenter som har likvärdiga anläggningar anslutna. Sammantaget kan man säga att skillnader som är motiverade utifrån nätföretagets kostnader för inmatningen är förenade med principen om objektivitet och icke-diskriminering medan andra skillnader inte är det. 3.1 Insamlad data Det finns totalt cirka 160 elnätsföretag i Sverige idag om man räknar de koncerner som bedriver elnätsverksamhet på flera orter som ett företag (t.ex. Vattenfall, E.ON, Fortum, Öresundskraft, Skellefteå Kraft och Tekniska Verken). Uppgifter har samlats in från cirka 90 procent av dessa företag. I den mån tariffer funnits publicerade på nätföretagets webbplats (under oktober 2014) har dessa tariffer använts. De flesta nätföretag har emellertid inte inmatningstariffer publicerade på webbplatsen varför direktkontakt per e-post och/eller telefon har tagits med dessa företag. I det sammanhanget kan det nämnas att nätföretagen, sedan den 15 januari 2014, är skyldiga att publicera gällande tariffer på sin webbplats. 8 Om ett elnätsföretag har en inmatningstariff framtagen ska denna således också publiceras på företagets webbplats. Men detta görs i regel inte. De allra största nätföretagen, E.ON, Fortum, Göteborg Energi och Vattenfall, publicerar dock rådande villkor. Men små företag publicerar normalt inte inmatningstarifferna även om det finns exempel på små företag som offentliggör inmatningstarifferna på sin webbplats (t.ex. Vetlanda Elnät och Gotlands Energi). De allra minsta nätföretagen som inte har någon aktuell webbplats eller någon e-postadress omfattas inte av undersökningen överhuvudtaget, dvs. dessa företag har inte kontaktats. Det rör sig om elva företag som inte har kontaktats alls. 9 Utöver dessa elva företag omfattas heller 8 Energimarknadsinspektionens föreskrifter om offentliggörande av avgifter och övriga villkor för överföring av el, EIFS 2013:8. 9 Brittedals Elnät, Carlfors bruk, Hedesunda Elektriska, Hjärtums Elförening, konkursboet Ekfors Kraft, Larvs Elektriska, LJW Nät, Skyllbergs bruk, Sturefors Eldistribution, Varbergortens Elkraft och Viggafors Elektriska.

11 (34) inte ytterligare fyra företag som inte svarat på de förfrågningar kring inmatningstariffer som ställts till dem. 10 De företag som inte omfattas av kartläggningen är emellertid utan undantag att beteckna som representanter för de allra minsta nätföretagen. 3.2 Förekomsten av inmatningstariffer bland elnätsföretagen Alla företag som ingår i sammanställningen har inte relevanta inmatningstariffer att presentera. En tredjedel, 47 företag, uppger att de inte har någon inmatning över mikronivå (43,5 kw) alls. För dessa företag har frågan att utforma inmatningstariffer (ännu) inte aktualiserats och det är därför naturligt att de inte har någon tariff att presentera. Det är framförallt små nätföretag som ingår i den här gruppen. Men det finns också nätföretag i medelstora städer som uppger att de inte har några inmatningstariffer, t.ex. Sundsvall Elnät och Luleå Energi. Utöver dessa 47 företag utan inmatningstariffer alls så är det också ett antal företag som inte har tariffer för både anläggningar under respektive över 1 500 kw. Detta då de inte har anläggningar anslutna i båda dessa storlekssegment. För anläggningar under 1 500 kw rör det sig om 9 nätföretag och för anläggningar över 1 500 kw är antalet 22 företag som saknar inmatningstariff. Dessutom finns det företag som inte har några generella tariffer för inmatning utan man har individuella villkor för varje ansluten producent. Detta gäller framförallt för företag med få anslutna producenter och det gäller i hög utsträckning för produktionsanläggningar över 1 500 kw. Sex företag uppger dock att de har separata villkor också för mindre anläggningar. För anläggningar över 1 500 kw är det fjorton företag som uppger att man tillämpar separata villkor, däribland relativt stora företag som Mälarenergi, Tekniska Verken, Skellefteå Kraft, Jönköping Energi och Gävle Energi. I Tabell 1 sammanfattas förekomsten av inmatningstariffer såväl för produktionsanläggningar med en installerad effekt på maximalt 1 500 kw som för större anläggningar. Tabell 1 Förekomsten av inmatningstariffer för stora respektive små produktionsanläggningar bland kartlagda nätföretag Finns tariffer framtagna? Nej, företaget säger sig inte ha inmatning över mikronivå (43,5 kw) Antal företag Upp till 1 500 kw Andel företag Över 1 500 kw Antal företag Andel företag 56 40 % 69 49 % Nej, varje anslutning hanteras separat 6 4 % 14 10 % Ja, tariffer finns framtagna 78 56 % 57 41 % Summa 140 100 % 140 100 % 10 Almnäs bruk, Habo Kraft, Jukkasjärvi Sockens Belysningsförening och Årsunda Kraft & Belysningsförening.

12 (34) 4 Sammanställning och analys av inmatningstariffer för småskaliga elproduktionsanläggningar 11 Av de totalt 140 företag som ingår i kartläggningen hade 78 tariffer framtagna för anläggningar med en installerad effekt om högst 1 500 kw. Enligt ellagen får dessa anläggningar enbart belastas med en avgift som motsvarar nätföretagets kostnader för mätning, beräkning och rapportering. 4.1 Kartläggning och sammanställning Till att börja med kan konstateras att 18 av företagen som har anläggningar anslutna väljer att inte ta ut någon avgift alls för mätning, beräkning och rapportering av produktionen. Därutöver uppger åtminstone fem företag att en producent som har ett inmatningsabonnemang inte behöver betala någon extra avgift om denne samtidigt har ett uttagsabonnemang. Då samtliga avtalsvillkor inte studerats i detalj kan det finnas ytterligare företag som har detta upplägg. Samtliga tariffer för detta segment hade en fast komponent och alla företag utom tre hade inte någon ytterligare komponent i tariffen, varken en effekt- (kronor per kw) eller energiavgift (öre per inmatad kwh). I samtliga fall utom tre är således den fasta avgiften att likställa med producentens nätkostnad för inmatning. Eftersom avgiften endast ska motsvara nätföretagets merkostnader för att mäta, beräkna och rapportera produktionen är det också en förväntad bild mätning, beräkning och rapportering innebär rimligtvis en fast kostnad för nätföretaget oberoende av hur mycket el producenten ifråga matar in eller hur stor anläggningen är. Det ska också tilläggas att merparten av nätföretagen kompenserar producenterna för den nätnytta de bidrar med i lokalnätet. Detta sker oftast genom att producenten ersätts med ett antal öre/kwh för den produktion som matas in i nätet. Det finns också nätbolag som ger en effektersättning, dvs. ersätter i termer av kronor per tillgänglig kw. Då denna ersättning ligger utanför detta uppdrag (se avsnitt 1.2) finns detta dock inte sammanställt här. Det bör dock beaktas att nätnyttoersättningen oftast inte är försumbar i relation till det som producenten betalar för inmatningen. I många fall rör det sig till och med om en negativ nätkostnad, dvs. att ersättningen överstiger avgiften och att producenten således får mer betalt av elnätsföretaget än vad samma producent betalar för inmatningen. 4.1.1 Fast avgift Som nämndes har samtliga elnätsföretag som har tariffer för produktionsanläggningar upp till 1 500 kw (men över 43,5 kw) en fast komponent, som i nästan samtliga fall också utgör den totala kostnaden för inmatning i lokalnätet. Spridningen är relativt stor bland de företag som uppgett att de tar ut en fast avgift, mellan 384 kronor per år (Jönköpings Energi) och 21 000 kronor per år (Landskrona Energi 12 ), dvs. den lägsta avgiften är mer än 50 gånger lägre än den högsta. Lägg därtill att 18 företag inte tar ut någon avgift alls. I Figur 1 illustreras spridningen i fast avgift bland de 78 företagen som har tariffer för produktionsanläggningar med en effekt om högst 1 500 kw. 11 För de nätbolag som har en avgift för anslutning till lågspänning och en annan avgift för anslutning till högspänning så har avgiften för anslutning till lågspänning använts. 12 Avgiften för Landskrona Energi avser inmatning på högspänning.

13 (34) Figur 1 Nätföretagens fasta avgift för inmatning för anläggningar upp till 1 500 kw, kr per år Den genomsnittliga fasta avgiften bland alla 78 företag är 3 400 kronor och medianvärdet är 2 800 kronor. Bland de företag som har en avgift, dvs. exklusive företag utan avgift, är medelvärdet 4 400 kronor och medianen 3 300 kronor. En typisk fast avgift är alltså några tusenlappar, 2 000-5 000 kronor. Av de 60 företagen med en fast avgift har 43 en avgift på maximalt 5 000 kronor per år. Därtill har alltså 18 företag ingen avgift alls. Ytterligare en handfull företag tar inte ut någon fast avgift om kunden ifråga redan har ett uttagsabonnemang. Bland dessa företag finns bl.a. stora företag som Vattenfall och Göteborg Energi. Endast 4 företag har en fast avgift på ca 10 000 kronor eller högre: Landskrona Energi (21 000 kronor), LEVA i Lysekil (11 423 kronor), Ystad Energi (10 000 kronor) samt Malungs Elnät (9 800 kronor). 4.1.2 Effektavgift Två företag har en effektavgift för produktionsanläggningar upp till 1 500 kw. Vetlanda Elnät och Sävsjö Energi, som också har ett samarbete (samma elnätschef) har en effektavgift på 46 kronor per kw och år. 13 Utöver effektavgiften har dessa företag också en fast avgift på 2 550 kronor. 13 Avser inmatning på högspänning. För Vetlanda finns tariffen publicerad på hemsidan: http://www.vetabvetlanda.se/vanstermeny/verksamheter/elnat/elabonnemang/natavgiftinmatningsabonn emang.4.4a43a52f13a35a2a5be7900.html, 2014-11-05.

14 (34) 4.1.3 Energiavgift Ett företag, Ystad Energi, har en energiavgift för inmatning för anläggningar upp till 1 500 kw. Avgiften som producenten ska betala är 0,5 öre per kwh. Utöver denna avgift tar Ystad Energi också ut en fast avgift på 10 000 kronor. Det ska nämnas i sammanhanget att Ystad Energi, liksom de flesta andra nätföretag, ersätter producenter för kostnadsminskningar som nätägaren får till följd av att inmatning sker på deras nät. Denna ersättning är för närvarande 3 öre per kwh. Som påtalats vid flera tillfällen tidigare omfattar denna kartläggning emellertid inte denna så kallade nätnyttoersättning (se avsnitt 1.2). Det kan dock konstateras att även om Ystad Energi tar ut en rörlig avgift av små elproducenter så går den rörliga nettotransfereringen per producerad kwh från nätägaren (Ystad Energi) till producenten (2,5 öre per kwh). 4.2 Totalkostnadsberäkning för inmatning För att ställa Vetlanda Elnäts och Sävsjö Energis effektavgift och Ystad Energis energiavgift i relation till de fasta avgifterna, både för dessa tre företag men också för övriga elnätsföretag, har totalkostnadsberäkningar gjorts. För de företag som enbart har en fast avgift utgör ju den avgiften också totalavgiften för alla anläggningar oavsett storlek upp till 1 500 kw. För samtliga företag utom tre är således avgiftsnivån som illustrerades i Figur 1 också totalkostnaden för en producent att mata in el i nätet. Effekt- och energikomponenterna får dock stora konsekvenser på totalkostnaden, i vart fall för de största anläggningarna inom detta storlekssegment, se Tabell 2 på nästa sida. Inkluderade i denna tabell är, utöver de tre nämnda företagen med effekt- respektive energikomponenter, också de fyra största nätföretagen samt de företag som har högst fast avgift. För att sätta effekt- och energikomponenterna i relation till den fasta avgiften har totalkostnader för tre typfall beräknats. De två första typfallen är valda mot bakgrund av att den typen av anläggningar under senaste året har blivit godkända för elcertifikat, dvs. den typen av anläggningar uppförs de facto, medan det tredje fallet illustrerar taket, dvs. den maximala kostnaden: 1. Mycket litet vindkraftverk, 45 kw 2. Litet vindkraftverk, 150 kw 3. Vindkraftverk 1 500 kw (1,5 MW)

15 (34) Tabell 2 Inmatningstariff samt totalkostnad för tre typanläggningar för nätföretag med effekteller energikomponent, företagen med högst fast avgift samt för de största företagen, kr per år Inmatningstariff Totalkostnad för typfall Effekt- resp. energiavgift Högst fast avgift Största företagen Elnätsföretag Fast avgift Effektavgift, kr/kw Energiavgift, öre/kwh 45 kw 150 kw 1 500 kw Vetlanda 2 550 46-4 620 9 450 71 550 Elnät 1 Sävsjö Energi 1 2 550 46-4 620 9 450 71 550 Ystad Energi 2 10 000-0,5 10 630 12 100 31 000 Landskrona Energi 21 000 - - 21 000 21 000 21 000 LEVA i Lysekil 11 423 - - 11 423 11 423 11 423 Malungs Elnät 9 800 - - 9 800 9 800 9 800 Göteborg Energi 6 200 3 - - 6 200 6 200 6 200 Vattenfall 2 400 3 - - 2 400 2 400 2 400 Fortum 1 800 - - 1 800 1 800 1 800 E.ON 1 500 - - 1 500 1 500 1 500 1 Antar att debiterad effekt är densamma som installerad effekt 2 Antar 2 800 fullasttimmar vindkraftsproduktion 3 Ingen fast avgift alls om producenten har ett uttagsabonnemang För de mindre anläggningarna (45 resp. 150 kw) är totalnivån för Sävsjö Energi och Vetlanda Elnät fortfarande inte uppseendeväckande hög i förhållande till de nätbolag som enbart har en fast avgift. För den minsta anläggningen (45 kw) blir totalsumman i princip i nivå med den genomsnittliga nivån bland de företag som har en fast avgift (dvs. om de företag utan avgift exkluderas). Och för 150 kw-anläggningen blir totalsumman för dessa företag visserligen bland de högsta men fortfarande sticker den inte ut som en extrem. Men för de största anläggningar som skulle kunna byggas i detta storlekssegment blir totalkostnaden flerdubbelt högre i Vetlanda och Sävsjö relativt de nät där nätföretaget enbart har en fast avgift för inmatningen. Ystad Energi har den tredje högsta fasta avgiften av alla företag, dvs. företaget är bland de dyraste också utan hänsyn tagen till energiavgiften. För de mindre anläggningarna (45 kw och 150 kw) blir effekten av energiavgiften inte så stor, totalavgiften ökar med cirka 600 kronor respektive 2 100 kronor. Men för en anläggning på 1 500 kw hamnar Ystad Energi, precis som de två företagen med en effektavgift, klart över den högsta fasta avgiften bland samtliga kartlagda företag. Totalkostnaden blir dock inte lika hög som i fallet med den effektavgift som tas ut av Vetlanda Elnät och Sävsjö Energi. Slutligen kan noteras att de fyra största nätföretagen, med Göteborg Energi som undantag, ligger förhållandevis lågt i sina avgifter. Såväl E.ON som Fortum och Vattenfall ligger klart under den avgift som i genomsnitt tas ut. Notera också att Göteborg Energi och Vattenfall inte

16 (34) tar ut någon avgift alls om producenten ifråga har ett uttagsabonnemang vid sidan om inmatningsabonnemanget. 4.3 Diskussion och analys 14 Samtliga elnätsföretag av de som har tariffer för små produktionsanläggningar utom tre tar antingen inte ut någon avgift alls eller så tar de enbart ut en fast avgift av producenten. Cirka 25 företag tar inte ut någon avgift alls under förutsättning att den anslutna producenten också har ett uttagsabonnemang. Bland de företag som har en fast avgift är spridningen stor, den varierar mellan 384 kronor och 21 000 kronor, dvs. den högsta avgiften är mer än 50 gånger högre än den lägsta. Som nämnts ska avgiften återspegla nätföretagens kostnader för mätning, beräkning och rapportering. I princip torde förutsättningarna, och kostnaderna, för detta vara tämligen likartade. Möjligtvis att det skulle kunna föreligga vissa skalfördelar, dvs. företag med relativt många anslutna producenter kan eventuellt ha administrativa rutiner som effektiviserar arbetet och därmed drar ner kostnaden per producent. Det kan också finnas exempel på produktionsanläggningar som ligger avsides (t.ex. uppe på fjäll) och där ett eventuellt besök vid mätaren innebär relativt stora kostnader. Det kan alltså finnas berättigade skäl till en viss variation avseende avgifterna för små producenter. Men den spridning som illustreras i sammanställningen kan inte förklaras genom skalfördelar eller svåråtkomliga anläggningar. Det är visserligen inte de största företagen, som alltså eventuellt åtnjuter vissa skalfördelar, som är dyrast. Men det är heller inte nät med en låg kundtäthet i förhållande till ledningslängd, och som därmed potentiellt skulle kunna ha svåråtkomliga anläggningar anslutna vilket i sin tur eventuellt skulle kunna motivera ett högre pris. Klart högst fast avgift har Landskrona Energi (21 000 kronor) följt av LEVA i Lysekil (11 423 kronor), Ystad Energi (10 000 kronor) och Malungs Elnät (9 800 kronor). Av dessa är det enbart Malungs Elnät som har en lägre kundtäthet än genomsnittet. Landskrona Energi ligger här till och med bland de mest kundtäta näten, med endast 35 meter ledning per abonnemang (uttags- och inmatningsabonnemang) vilket kan jämföras med ett genomsnitt på 112 meter för samtliga nätföretag. Inte heller om man jämför med antalet inmatningsabonnemang sticker de fyra med högst fast avgift ut genom att ha endast något enstaka abonnemang, vilket kanske skulle kunna innebära en något högre administrativ kostnad per kund för mätning, beräkning och rapportering. Tvärtom har dessa fyra företag fler inmatningsabonnemang än de flesta andra nätföretag. 15 Vad som är en skälig avgift för mätning, beräkning och rapportering för en produktionsanläggning har inte prövats hittills, varken av Energimarknadsinspektionen eller av annan instans. Hursomhelst är den spridning som branschen uppvisar orimlig. Spridningen på uttagssidan (tariffer för förbrukning) är inte i närheten av att vara lika stor. Och då ligger fler variabler än kostnad för mätning, beräkning och rapportering till grund för dessa tariffer (kapitalkostnad för nätföretagens utrustning, kundernas påverkan på nätdriften etc.). Tarifferna för de flesta elförbrukare varierar ungefär med en faktor tre på uttagssidan (abonnemang upp till 63 A). För de små producenterna är motsvarande faktor, som nämnts, femtio utan hänsyn tagen till att det finns ca 25 företag som inte tar ut någon avgift alls för inmatning under 1 500 kw. 14 Utöver insamlade värden har också uppgifter avseende tekniska data för elnätsföretagen använts i detta avsnitt. Dessa uppgifter är sammanställda av Energimarknadsinspektionen (Excel-filen Sarskild_rapport_teknisk_data ). 15 De fyra företagen har 8-17 inmatningsabonnemang, att jämföra med ett medianvärde på 5 abonnemang (exkl. de företag som inte har några inmatningsabonnemang alls).

17 (34) I detta sammanhang kan de största företagens avgifter vara en relevant referenspunkt. Detta då de största företagen torde vara de som lägger mest resurser på att analysera och utforma sina tariffer. De största företagen torde också allmänt sett i högre utsträckning vara medvetna om vilka förutsättningar och regler som gäller. Som visades i Tabell 2 har de största företagen generellt relativt låga avgifter för småskalig inmatning. Givet att producenten ifråga har ett uttagsabonnemang är den högsta avgiften bland de största företagen 1 800 kronor. Det är som sagt möjligt att det finns vissa skalfördelar med mätning, beräkning och rapportering, dvs. det är inte självklart att det inte bör finnas nätföretag som har högre avgifter än vad de största företagen har. Men utifrån detta bör ändå kunna konstateras att en rimlig avgift för mätning, beräkning och rapportering av småskaliga elproducenter bör ligga någonstans mellan noll, i de fall nätföretaget inte anser sig få merkostnader av att hantera ytterligare ett värde, och säg 3 000 4 000 kronor. Det kan samtidigt konstateras att 21 av de 78 nätföretag som har inmatningstariffer, eller har ingått avtal med producenter, för den här typen av produktionsanläggningar har en fast avgift som överstiger 4 000 kronor per år. Dessutom finns det två företag som har en effektkomponent för småskalig elproduktion, Vetlanda Elnät och Sävsjö Energi, samt ett företag som har en energiavgift, Ystad Energi. Som konstaterades i avsnitt 4.2 blir den totala avgiften inte extremt hög för dessa företag för mycket små anläggningar (45-150 kw). Men för en potentiell anläggning på 1 500 kw blir totalavgiften över 70 000 kronor per år för Vetlanda Elnät och Sävsjö Energi och 31 000 kronor för Ystad Energi. För Vetlanda Elnät och Sävsjö Energi innebär detta en totalavgift som är mer än tre gånger så hög som den fasta avgiften för Landskrona Energi som har den högsta fasta avgiften. Men oavsett om totalavgiften är att betrakta som hög eller inte för ett enskilt fall kan det starkt ifrågasättas om det är förenligt med ellagen att ta ut en effekt- eller energiavgift för produktionsanläggningar upp till 1 500 kw överhuvudtaget. Det torde, inom detta storlekssegment, vara svårt att motivera att nätföretagets kostnad för mätning, beräkning och rapportering varierar med storleken på anläggningen eller den mängd el som anläggningen ifråga matar in.

18 (34) 5 Sammanställning och analys av inmatningstariffer för storskaliga elproduktionsanläggningar 16 Av de totalt 140 elnätsföretag som ingår i kartläggningen hade 56 företag tariffer framtagna för anläggningar med en installerad effekt högre än 1 500 kw (1,5 MW). Avgifterna för dessa större anläggningar ska, likt alla elnätstariffer, vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. De mindre anläggningarna, som behandlades i kapitel 4, får enbart belastas med elnätsföretagets motsvarande kostnad för mätning, beräkning och rapportering. Stora anläggningar bör emellertid debiteras utifrån hur de påverkar nätet ifråga det är en övergripande tolkning av ellagens krav på skälighet, objektivitet och icke-diskriminering. Eftersom storleken på en anläggning i mångt och mycket påverkar förutsättningarna för elnätsverksamheten är det därmed, i de allra flesta fall, rimligt med någon avgiftskomponent som tar hänsyn till detta. Sådana komponenter är framförallt en avgift kopplad till anläggningens effekt samt en avgift kopplad till mängden inmatad energi. 17 5.1 Kartläggning och sammanställning Det är alltså 56 företag, eller 40 procent av nätbolagen som ingår i kartläggningen, som har inmatningstariffer framtagna för produktionsanläggningar över 1 500 kw (1,5 MW). Resterande nätföretag uppger sig inte ha storskalig inmatning i sitt nät (69 företag) eller också hanterar man varje anläggning separat från fall till fall, dvs. man har inte generella tariffer framtagna (15 företag). 5.1.1 Fast avgift Av de företag som har inmatningstariffer för produktionsanläggningar över 1 500 kw har de allra flesta en fast avgift. Fyra företag har emellertid valt att inte ta ut någon fast avgift alls: Uddevalla Energi, Åsele Kraft, Blåsjön Nät och Nybro Energi. Det kan noteras att Nybro Energi och Uddevalla Energi inte tar ut någon avgift överhuvudtaget för de få anläggningar som finns anslutna utan anläggningarna erhåller enbart ersättning för nätnytta. I Figur 2 illustreras spridningen av den fasta avgiften för anläggningar över 1 500 kw. 16 För de nätbolag som har en avgift för anslutning till lågspänning och en annan avgift för anslutning till högspänning så har avgiften för anslutning till högspänning använts. 17 Att reglera inmatning och uttag av reaktiv effekt är en annan variabel som kan motiveras utifrån ett krav på kostnadsriktighet. Hur inmatning och uttag av reaktiv effekt hanteras av elnätsbolagen hanteras emellertid inte i denna studie, se avgränsningar i avsnitt 1.2.

19 (34) Figur 2 Fördelning avseende fast avgift för produktionsanläggningar över 1 500 kw, kr per år Spridningen här är stor, precis som var fallet för de mindre anläggningarna (se kapitel 4). Den genomsnittliga fasta avgiften är ca 15 000 kronor. Spridningen är dock stor, från 1 000 kronor (Västervik Miljö & Energi) om man bortser från de fyra företagen som inte har någon fast avgift till 70 900 kronor (Sölvesborg Energi). Cirka hälften av företagen har dock en avgift på maximalt 10 000 kronor (medianvärdet är 10 800 kronor). Av de största företagen är det endaste E.ON som har en fast avgift som är klart över genomsnittet (25 200 kronor). Göteborg Energis avgift (11 000 kronor) ligger precis över medianvärdet, Fortum ligger strax därunder (7 980 kronor) medan Vattenfall har samma, förhållandevis låga, fasta avgift som för anläggningar upp till 1 500 kw (2 400 kronor). Göteborg Energi och Vattenfall tar heller inte ut någon fast avgift om producenten ifråga har ett uttagsabonnemang. Detsamma gäller ytterligare några företag (bl.a. Kungälv Energi och Mjölby Kraftnät). 5.1.2 Effektavgift Samtliga företag utom tretton har en effektkomponent i inmatningstariffen för större anläggningar. Bland de företag som har en effektavgift uppgår den i genomsnitt till drygt 80 kronor per kw och år. För ett vindkraftverk på 2 MW innebär det således cirka 160 000 kronor per år. Med andra ord får storleken på effektkomponenten betydligt större genomslag än storleken på den fasta avgiften för den här typen av anläggningar. Det kan exempelvis nämnas att Sölvesborg Energi, som har den klart högsta fasta avgiften, inte har någon effektavgift eller energiavgift alls och därmed stannar den totala nätkostnaden vid de 70 900 kronor som företaget tar ut i fast avgift.

20 (34) Spridningen avseende effektavgiften är också stor, mellan 20,4 kronor per kw (Göteborg Energi) och 190 kronor per kw (Falu Energi & Vatten). I Figur 3 illustreras spridningen avseende samtliga effektavgifter. Figur 3 Fördelning avseende effektavgift för produktionsanläggningar över 1 500 kw exkl. företag utan en effektkomponent i aktuell inmatningstariff, kr per kw och år 18 Precis som vid sammanställningen avseende fast avgift i Figur 2 är spridningen stor också här och det finns även här ett par extremfall med jämförelsevis höga avgifter. I det här fallet är dessa Falu Energi & Vatten, som redan nämnts, med 190 kronor per kw samt LEVA i Lysekil, 160 kronor per kw. Som vi såg i avsnitt 5.1.1 ligger de största företagen relativt lågt avseende fast avgift. När det gäller effektavgift är bilden inte lika entydig men som redan nämnts har Göteborg Energi den lägsta effektavgiften av alla företag som har en effektkomponent (20,4 kronor per kw). Också Vattenfall ligger klart under medel (48 kronor per kw). E.ON ligger strax under medel för samtliga sina nät (75,6 kronor per kw). Fortum däremot har en betydligt högre effektavgift, 104-126 kronor per kw beroende på vilket av företagets nät i Sverige som avses. 19 18 Antalet observationer i figuren överstiger antalet företag med inmatningstariffer. Anledningen till detta är att Fortum äger lokalnät i olika delar av landet och har tre olika effektavgifter beroende på var i landet inmatning sker. Vidare har Västerbergslagens Energi två olika tariffer, en normaltariff och ett s.k. storkundsavtal med en högre fast avgift (195 600 kr) men bara halva effekt- och energiavgiften jämfört med normaltariffen. 19 104 kr/kw på Västkusten, 115 kr/kw i Dalarna och södra Norrland och 126 kr/kw i västra Svealand och Västergötland. Fortums effektavgift avser vidare den årseffekt för inmatning som överstiger

21 (34) 5.1.3 Energiavgift Att ta ut en energiavgift av anslutna producenter är inte lika vanligt som att ta ut en avgift för ansluten effekt. Totalt är det 18 företag som tar ut en avgift för varje inmatad energienhet. Av dessa företag tar samtliga utom fyra även ut en effektavgift. Åsele Kraft och Blåsjön Nät tar enbart ut en energiavgift, dvs. företagen har varken någon fast avgift eller effektavgift vid sidan om energiavgiften. Den genomsnittliga energiavgiften bland företagen som har en sådan avgift uppgår till 2,65 öre/kwh med en spridning mellan 0,6 öre/kwh (Härnösand Energi & Miljö) och 5,5 öre/kwh (Vattenfall för högspänningsnäten i norra Sverige). I Figur 4 illustreras fördelningen för de nätföretag som har en energiavgift för inmatning. Figur 4 Fördelning avseende energiavgift för anläggningar över 1 500 kw, öre/kwh 20 Spridningen är inte lika stor på energiavgiften som för den fasta avgiften och effektavgiften. Detta är logiskt då en stor variation avseende energiavgift skulle innebära extremt stora skillnader i totalkostnad. Energiavgiften för de 18 företag som har en sådan utgör nämligen en eventuell årseffekt för uttag. Tanken med detta är att kunden endast ska betala en gång för samma kapacitet oavsett effektriktning. 20 Två företag har två observationer. Vattenfall har en observation vardera för nät i norr (5,5 öre/kwh) respektive söder (3,6 öre/kwh). Västerbergslagens Energi har en observation för sin normaltariff (4,4 öre/kwh) och en för storkunder (2,2 öre/kwh men då betalar storkunder i gengäld en betydligt högre fast avgift).

22 (34) väsentlig del av den totala inmatningskostnaden, i genomsnitt 50-60 procent av den totala kostnaden för ett normalstort vindkraftverk (2-3 MW). 21 För ett vindkraftverk med en installerad effekt på 2 MW (2 000 kw) innebär varje öres avgift per kwh en kostnad på 56 000 kronor per år. 22 För samma anläggning betyder således 2,75 öre per inmatad kwh, dvs. den genomsnittliga energiavgiften bland företagen i Figur 4, en kostnad på nästan 150 000 kronor per år. Värt att notera är att Vattenfall är det enda företaget av de fyra största som tar ut en energiavgift. E.ON, Fortum och Göteborg Energi har endast en fast avgift och en effektavgift. Också bland de lite större kommunala energiföretagen är det ovanligt med energiavgift. 5.2 Totalkostnadsberäkning för inmatning För de mindre anläggningarna, upp till 1 500 kw, är med ett par undantag den fasta avgiften också den avgift som producenten betalar för nättjänsten. För större anläggningar är situationen annorlunda. Efter att ha gått igenom de olika delarna fast avgift, effektavgift och energiavgift kan det konstateras att tretton nätföretag har en tariff som innehåller alla tre delarna. Det vanligaste upplägget är istället en fast avgift och en effektavgift men ingen energiavgift. Det upplägget har ett trettiotal av de 57 företag som har tariffer för anläggningar över 1 500 kw. För att få en överblick över en producents totalkostnad för nätavgiften som helhet har kostnaden för två typfall beräknats. Båda typfallen rör vindkraft eftersom vindkraft är det som framförallt byggs idag. När det gäller vindkraftverk är den typiska storleken numera antingen kring 2 MW eller strax däröver (2-2,3 MW) alternativt kring 3 MW eller strax däröver (3-3,3 MW). Som illustrativa typfall har därför ett vindkraftverk på 2 MW och ett på 3 MW valts. För 5-10 år sedan var det inte ovanligt med kommersiella vindkraftverk på 1 MW, dvs. mindre än hälften av den genomsnittliga anläggningsstorleken idag. 23 Samtidigt finns längs den tyska kusten vindkraftverk med en effekt på 6 MW uppförda. 24 Turbinleverantören Siemens planerar vidare att producera vindkraftturbiner med 10 MW effekt till år 2020. 25 Utvecklingen mot större turbiner kan således förväntas fortsätta. Till grund för beräkningarna ligger ett antagande om 2 800 fullasttimmar per år samt att installerad effekt också är den effekt som abonnemanget avser och/eller som ligger till grund för den summa producenten debiteras av nätföretaget i de fall tariffen har en effektkomponent. 5.2.1 Totalkostnad för ett 2 MW vindkraftverk (Typfall 1) Spridningen avseende total nätkostnad för ett 2 MW vindkraftverk bland de nätföretag som har tariffer för anläggningar över 1 500 kw (1,5 MW) är mycket stor. Bortser man från de två företag som inte tar ut någon avgift för anslutna större producenter (Uddevalla Energi och Nybro Energi) är spridningen mellan 1 000 kronor (Västervik Miljö & Energi) och drygt 400 000 21 Givet 2 800 fullasttimmar per år. 22 Givet 2 800 fullasttimmar per år. 23 Se t.ex. Energimarknadsinspektionen (2007), Investeringar i elproduktion Nya och mindre aktörers betydelse för minskad koncentration (EMIR 2007:05). 24 Vindkraftsnyheter.se (september 2013), http://www.vindkraftsnyheter.se/2013/09/wpd-f-rv-rvarvindkraftparken-nordergr-nde, 2014-11-19. 25 Recharge News (maj 2014), http://www.rechargenews.com/incoming/article1363463.ece, 2014-11- 19.