niversitets- läraren
niversitetsläraren llt var inte bättre förr, men allt kan bli bättre i framtiden. 2010 är inte bara det första året på ett nytt decennium, det är också valår. Det är befogat att fundera över vilka visioner som kan bära högskolesektorn in i framtiden. Visionen om en sammanhållen utbildnings- och forskningspolitik. Utbildningspolitik och forskningspolitik skiljs ofta åt. Dessutom är politikens innehåll inte täckande. Den förra handlar nästan bara om ungdomsskolan, den senare nästan bara om den allra mest framgångsrika forskningen inom nobelprisdiscipliner eller i nära samverkan med tillverkningsindustrin. För framtiden behövs att politikområdena förenas så att all högre utbildning bedrivs på vetenskaplig grund, att den blir vägen för forskningen från lärosätena ut i samhället genom att akademiskt utbildade har möjlighet att ta till sig ny forskning på det egna området oavsett vilket detta är. Visionen om den goda styrningen. Skattebetalarna har ett legitimt intresse av att statsmakterna styr och kvalitetskontrollerar landets lärosäten. Men medlen för styrning och kontroll får inte bli självändamål, och de får inte ta sådan tid och kraft från lärosätena att de hotar möjligheten att bedriva själva verksamheten. De måste också utformas så, att de inte ensidigt styr verksamheten genom att till exempel premiera vissa undervisningsformer oavsett vad målet med undervisningen är. Styrningen och kvalitetskontrollen bör utövas genom akademins egna värderingssystem, till exempel sakkunnig granskning vid tillsättning, inte genom konstruerade nyckeltal. Visionen om utbildningens nationella likvärdighet och forskningens lika värde. Det kan låta ganska självklart att utbildningen bör ges möjlighet till nationell likvärdighet samtidigt som vi alla vet att alla lärosäten aldrig kan bli lika attraktiva. Men en faktor är grundläggande, nämligen att alla lärosäten ges lika goda möjligheter att sköta uppdraget att bedriva utbildningen på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Dessutom behöver forskningen värderas lika: det är inte sämre att skriva en monografi än att skriva ett antal korta artiklar. Annorlunda, ja, men inte sämre. Visionen om den attraktiva universitetslärarkarriären. Idag är universitetslärarkarriären inte attraktiv, och framför allt kvinnor väljer att byta karriär efter doktorsexamen. Alla ska inte stanna i akademin, men valet ska inte vara baserat på att man för att stanna i akademin måste välja att avstå från det som tillkommer andra specialister i deras yrkesliv: avstå från anställningstrygghet, sociala förmåner, god löneutveckling, möjligheten att bli förälder och möjligheten att köpa en bostad. En förutsägbar karriär förutsätter långsiktig verksamhetsplanering, något som alltför ofta saknas idag. Att alla doktorander ska ha en anställning redan vid antagningen är i detta sammanhang en självklarhet. Visionen om att stärka det kollegiala systemet och medarbetarinflytandet. Akademins verkliga styrka är det demokratiska systemet och en hög tilltro till och gott utrymme för individen att bidra kreativt. Dessa måste få fortleva och utvecklas. I visionen ingår också att facket som representanter för de anställda får reell möjlighet att bidra till verksamhetsutvecklingen.
niversitets- läraren
miljarder i utbildningssystemet och vi vet inte vad som blir av det. Jag har velat studera hur de politiska beslutens effekter visar sig i utbildningsväsendet. Det är viktigt att se den politiska dimensionen, säger Susanna Holzer. Hon disputerade i slutet av förra året vid Växjö universitet med avhandlingen University Choice, Equality, and tillväxt i hela högskolesystemet. Ett starkt vägande skäl till satsningen var att man ville öka rekryteringen till högskolan från andra socialgrupper än dem som traditionellt sökte sig till högre studier. Susanna Holzer har använt ett mycket stort statistiskt material från SCB över ungdomar 18 25 år som började på högskolan mellan 1977 och 2001, ett Academic Performance. Redan innan disputationen började hon en anställning som analytiker på riksbanken i Stockholm. Välkänt är att under 1990-talet satsade statsmakterna ansenliga resurser på högskolan och att det då skedde en stor representativt urval om 300 000 individer. I tre artiklar i sin sammanläggningsavhandling granskar hon vad som hände vid antagningen, under studierna och efter studierna. visar hon att rekryteringen till högre studier har breddats kraftigt. Man har länge pratat om den breddade sociala rekryteringen, men ingen har tidigare verkligen visat hur den har utvecklats. Det har varit en häftig ökning av studenter med föräldrar som bara har gymnasiebakgrund, gruppens sannolikhet att studera har dubblerats på 25 år. Den effekten kommer av att de fått tillgång till en högskola i närheten där de bor. Fler ungdomar utan akademisk bakgrund börjar studera om det finns en högskola i närheten. Och har man väl kommit över tröskeln att studier är ett naturligt val så kan man lika gärna välja att flytta och studera på ett lärosäte längre bort. Den geografiska närheten till högskolan ökar alltså den sociala närheten till högskolestudier och då inte bara på den lokala högskolan utan generellt. Vad jag vet är jag den första som visat att det är så här, säger Susanna Holzer. studerar hon om valet av högskola har betydelse för studentens chanser att klara studierna. Jag ville binda studenten och studentens studieresultat till lärosätet istället för att bara se examensbeviset. Och också skilja ut studieresultatet från studentens socioekonomiska bakgrund. När man i andra undersökningar försöker analysera om det lönar sig att studera tittar man i allmänhet på var stu-
denten tagit examen. Men en tredjedel av studenterna byter lärosäte så det kan inte ge ett rättvisande resultat. Därför har Susanna Holzer knutit studenterna till det lärosäte där de presterat minst 75 procent av sina studieresultat. Här har hon granskat studenter som börjat studera mellan 1996 och 1999 och registrerat hur stor del av dem som efter sju år fått minst 120 poäng eller ett examensbevis. Hon gjorde studien i två steg. I det första steget analyserade hon enbart studieresultaten och kom fram till att studier vid en äldre högskola ökade studentens chanser att lyckas med studierna med 5 9 procent. Som äldre lärosäten räknas i det här fallet universiteten i Uppsala, Lund, Linköping, Umeå, Göteborg och Stockholm inklusive Chalmers, KTH och KI. Men jag ville åt studieresultatens anknytning till utbildningen och utesluta den sociala bakgrunden för att få den renodlade högskoleffekten. I det andra steget av undersökningen rensade därför Susanna Holzer bort familjeeffekten, till exempel om föräldrarna var välutbildade höginkomsttagare. Då kunde hon inte finna någon mätbar skillnad i studieresultat mellan olika högskolor. Den ovannämnda skillnaden i studieresultat på 5 9 procent var alltså en familjeeffekt. Att studieresultaten inte skiljer mellan olika lärosäten anser Susanna Holzer beror på att svenska lärosäten fortfarande är centralstyrda via finansieringssystemet och att kvaliteten är centralstyrd med kvalitetsutvärderingar av Högskoleverket. Och det här är en stor fördel för Sverige. Det gör att Sverige har hög minimistandard, speciellt om man jämför med USA. tar Susanna Holzer upp vad som händer efter examen. Här tittar hon på dem som började studera 1994 96 och följer upp deras löner 2006. Hon jämför personer med likvärdig utbildning vid samma lärosäte där en grupp har tagit examen och den andra gruppen inte har tagit ut någon examen. Generellt för alla högskolor ger ett examensbevis män upp till 8 procent högre lön när de har tagit 120 eller 160 poäng. Och kvinnor som läst 160 poäng får på motsvarande sätt 5 7 procent högre lön. Susanna Holzer ville här undersöka den så kallade diplomeffekten, eller sheepskin effect (examensbevis skrevs förr på pergament tillverkat av fårskinn), alltså effekten av examensbeviset. Det vill säga: får en individ med ett examensbevis högre lön än en individ med likvärdig utbildning men utan examen? När hon brutit ned resultatet så har hon funnit att diplomeffekten är tydlig på vissa utbildningar och lärosäten, men inte är urskiljbar på andra. En naturvetenskaplig examen från ett gammalt universitet ger män 13 15 procent högre lön än en kollega vid samma lärosäte som inte har tagit ut en examen. Kvinnor förbättrar sin lön med 19 22 procent. I den här undersökningen räknas som gamla universitet de i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm inklusive Chalmers, KTH och KI. Som naturvetenskap räknas teknik, naturvetenskap och medicin. Jag kan här visa att det finns luft i systemet. Det är en övervärdering av examensbeviset som inte motsvaras av högre produktivitet, fler tagna poäng. Studenterna med examensbevis får inte betalt för högre prestation i studierna utan för signaleffekten från examensbeviset, en diplomeffekt. Det här är något som alla undersökningar som värderar högskolestudier måste ta hänsyn till. De måste värdera vad lönen baserar sig på: är det en högre studieproduktivitet som avspeglar sig i en högre lön eller är det en signaleffekt? Vid samhällsvetenskapliga studier har inte Susanna Holzer hittat någon sådan effekt och inte heller vid yngre lärosäten. 25 procent av de studenter som skulle kunnat ta ut examen gör inte det. Det gör att alla studier av utbildningens betydelse blir snedvridna. I statistiken räknas ju högsta avlagda examen och enligt den statistiken har de här personerna bara gymnasieexamen. Att dessutom många studenter hoppar av studierna i förtid medför att bara cirka 40 procent av studenterna som börjar studera vid svenska lärosäten tar en examen. Det här är inte nya siffror, de har funnits i officiell statistik sedan 1970-talet, men det är alarmerande att ingen tar hänsyn till dem. Man kan inte bortse från att mindre än 50 procent av dem som börjar studera verkligen tar ut en examen. Susanna Holzer påpekar att det inte räcker att få in ungdomarna i systemet. Man måste ta reda på vad som händer i systemet. Är det här resultatet tillfredställande? Och vilka är de politiska effekterna? Susanna Holzer anser att det finns mycket ogjord forskning inom det här området.
för framtidsstudier och Sarec knöts han till finansdepartementet och kom att ingå i dåvarande utbildningsministern Ingvar Carlssons framtidsgrupp, där Lars Anell fick uppdraget att skriva 1984 års forskningsproposition. När jag insåg att jag skulle bli den som formulerade forskningsproppen ställde jag som krav att få göra en rundresa i Sverige. Han besökte under fjorton dagar, i princip oanmäld, ett antal universitet och gjorde mer eller mindre slumpartade studiebesök på institutioner för att sondera stämning och strategier bland forskare som ägnade sig åt allt från zoologi till ytfysik. Det var oerhört intressant, jag fick inblick i forskningsmiljöer som omedelbart förmedlade stark intensitet, men också tvärtom, här fanns dysfunktionella institutioner. gärna göra om en sådan resa idag, nu relaterat till styrelseuppdraget i Vetenskapsrådet, för att ta reda på hur förväntningarna på VR ser ut och vilka förväntningar som är rimliga. Det finns en diskussion om VR idag, det är viktigt att lyssna på den. Han förhåller sig, givetvis, professionellt försiktigt till diskussionerna om rådets roll och uppdrag. Vetenskapsrådet är det centrala organet för svensk forskningsfinansiering, men det innebär inte att VR har svar på alla frågor. Däremot kan VR ge pengar till dem som förhoppningsvis har svaren. VR har en oerhört viktig roll i att identifiera och främja nydanande forskning av strategisk betydelse, men det är få förunnat att kunna tala om på vilka områden forskning leder till praktiskt användbara resultat. Han säger att det hänt mycket sedan han skrev sin forskningsproposition, universiteten är idag långt bättre på att prioritera egna resurser än de var på 1980-talet. Men han ser också överensstämmelse mellan politiken då och nu. Det jag skrev 1984 är lite likt den nuvarande forskningsproppen, huvudinriktningen var att stärka kvalitet och universitetens egna resurser, säger han och passar också på att berömma Ingvar Carlssons genuina engagemang i forskning, att han självklart i Tage Erlanders anda framhöll forskningen. Och ja, Lars Anell är socialdemokrat, precis som sin företrädare Björn von Sydow, men jag har tjänat borgerliga regeringar förr, bland annat som EUambassadör i Bryssel. i Katrineholm där pappan var ordförande i arbetarkommunen och om man relaterar till andra kända Katrineholmsbor, tillhör han generationen mellan Kerstin Ekman och Göran Persson. Ett bra studentbetyg gjorde det självklart för en rationell ung man att läsa vidare. Han beskriver sig som typisk humanist, som läst historia och statsvetenskap, men som valde ekonomi och Handelshögskolan av just rationella skäl. Ska jag vara helt ärlig var det den kortaste utbildningen (2,5 år) som jag hittade i Student 61 Efter åren i statsrådsberedningen har han, förutom Brysselposten, haft uppdrag som FN-ambassadör och verkat som ordförande 1991 1992 inom WTO (World Trade Organisation) i Geneve. att Anell fått styrelseordförandeuppdraget beroende på sina gedigna erfarenheter och kontaktnät i Europa får inte mycket medhåll av honom själv. Han är inte heller primärt intresserad av att försöka hämta hem mer av de europeiska forskningsmedlen. På forskningsområdet får vi idag tillbaka mer än vad vi betalar. Det finns möjlighet att bli ännu bättre. Men om Europa vill tävla med USA på forskningsområdet är det viktigare vad medlemsländerna gör på hemmaplan. EU:s forskningsprogram utgör bara fem procent av totalen. Tillbaka i Sverige efter de internationella uppdragen fortsatte han att samla
forskningspolitiska erfarenheter, som styrelseordförande i FAS och vid Umeå universitet. Han kommer att kvarstå som styrelseordförande i Internationella Handelshögskolan i Jönköping, där en arbetsmiljöenkät (som 170 av 235 anställda besvarat) visat att två tredjedelar har lågt förtroende för ledningen. Enkäten har visat hur problemen ser ut. I mycket handlar det om ett glapp mellan enheter och högsta ledning. Vi vet vad som behöver göras, en del har redan gjorts. Vidare nämner han underfinansieringen som del av Handelshögskolans problem, studentpengen för samhällsvetenskap är blygsam. Här hoppas Lars Anell, likt många andra, på möjlighet att ta betalt av utomeuropeiska studenter, då tvingas man ha en utbildning som man kan ta betalt för. han ofta som styrelseproffs, ett uttryck han själv ogillar, jag har nästan aldrig varit vanlig ledamot i en styrelse, utan alltid ordförande. På frågan om vad som gör honom till en bra styrelseordförande säger han att han lyckas rätt väl med att få medarbetare att dra åt samma håll. Han anser sig också bra på rekrytera, som när han hämtade professor Johan Rockström till Stockholm Environment Institute, vars styrelse Lars Anell nu lämnar. Han säger att konkurrensen är hård om han ska välja roligaste uppdraget under åren, men högt upp på listan kommer fortfarande att ha varit generaldirektör för styrelsen för u-landsforskning, det som senare blev Sarec. Vi skulle bygga forskningskapacitet i u-länder, samt inte minst ge stöd i Sverige för forskning av intresse för u-länderna, från arkeologi till cancerforskning. Vi knöt till oss forskare som bland andra Sune Bergström, professor i medicin och fysiologi, sedermera Nobelpristagare. På cv:t finns också att han (till vissa partikamraters häpnad) ingått i Volvos koncernledning. Jag frågar apropå detta om den forskningsanknutna fordonsindustrin, men han väljer att istället framhålla två andra områden där Sverige varit och är framgångsrikt. Kärnkraft och stridsflygplan! Kommersiellt och politiskt är det inga självklara succéer, men det har krävts forskning av världsklass på flera områden för att det ska bli möjligt. världsledande inom forskning ser han som självklar, det vill säga inte främst för politiker, utan för den enskilde forskaren. Det är som med höjdhopp, ingen nöjer sig med tanken på att bli bäst i distriktsmästerskapet. Det är självklart att vi ska försöka stärka svensk forskning av yppersta internationell klass, men det är också viktigt att se till att all forskning i Sverige är av hög kvalitet. Vi behöver både excellens och bred kompetens. Om utvärderingar av forskning säger Lars Anell att man inte bara ska utvärdera vad som har åstadkommits, utan också kolla strukturer, att tidigt kolla att forskarna kommit i ordning. Han talar om en cirkelkoppling mellan utbildning och forskning av hög kvalitet. Han vill i det sammanhanget se mer av uppmärksamhet och utmärkelser till universitetslärarna och anser det märkligt att KVA ger pris till bästa gymnasielärare, men inte till bästa universitetslärare. Det heter också att lärosäten snor en bra forskare, men varför hör man aldrig att någon har snott en bra lärare, den som är bäst på att undervisa? När Lars Anell deltar i diskussioner om hur man ska öka opinionsstödet för forskning hävdar han att det, faktiskt, inte behövs. Dels finns redan ett starkt stöd, dels ska inte forskning vara beroende av fluktuerande opinioner. För mig är forskning ett civilisatoriskt krav som måste ställas på ett demokratiskt land, det är helt enkelt en plikt att öka kunskap och att lösa problem på så saklig grund som möjligt.
i sitt beslut tingrättens dom från våren 2008. Målet gällde 44 kvinnor som stämt SLU för olaglig könsdiskriminering. De hade alla sökt till veterinärprogrammet 2006 och 2007 men inte kommit in. Alla de 44 kvinnorna hade sökt i folkhögskolekvoten och hade högsta betyg. Antagningen skedde genom så kallad viktad lottning vilket ledde till att ingen kvinna kom in från folkhögskolegruppen under de två åren, trots att de hade högsta betyg. Hovrätten skriver i sin dom att kvinnorna har utsatts för diskriminering enligt likabehandlingslagen. Därefter för hovrätten ett resonemang om att huvudregeln är att diskriminering på grund av kön är förbjuden, men att viss diskriminering kan vara berättigad om det finns skäl som är viktigare än att förhindra diskriminering i högskolan. Vidare konstaterar hovrätten att lagtexten inte ger någon vägledning om vilka sådana skäl skulle kunna vara, men enligt förarbetena till lagen är främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män ett exempel. Hovrätten drar därför slutsatsen att viss positiv särbehandling vid lika meriter kan vara tillåten om syftet är att främja jämställdheten, men att särbehandlingen måste stå i proportion till ändamålet. Och det har den inte varit vid antagningen till veterinärutbildningen vid SLU eftersom urvalsmetoden viktad lottning i praktiken har inneburit att kvinnor utestängts från möjligheten att komma in på utbildningen inom folkhögskolekvoten. Hovrättens dom innebär att de 44 kvinnorna får 35 000 kronor vardera i skadestånd, sammanlagt 1,54 miljoner kronor. Dessutom ska SLU betala rättegångskostnaderna på 37 400 kronor. Det är en väldigt viktig dom och bra att hovrätten ger en tydlig signal till alla andra högskolor och universitet, säger Clarence Crafoord, chefsjurist vid Centrum för rättvisa, som varit ombud för de 44 kvinnorna. Enligt Centrum för rättvisa fanns enbart under 2009 fler än 5 000 fall av liknande diskriminering vid lärosäten runt om i landet. Clarence Crafoord anser att domen ger en tydlig signal till andra lärosäten att sådana här antagningsregler inte är lagliga. Nyligen meddelade Uppsala universitet att man ska avskaffa diskriminerande antagningsregler. Sveriges lantbruksuniversitet har gjort det tidigare och man ser samma mönster på flera håll runt om i landet. Clarence Crafoord menar att fallet med SLU blir som ett pilotfall och att det är många andra människor som också är berättigade till skadestånd. Det kan bli en dyr affär för lärosätena, och det är så det ska fungera, det ska kosta att diskriminera. Han tror att det kan vara svårt att få skadestånd direkt från ett lärosäte, men när rättsprocessen är klar finns möjlighet att vända sig till Justitiekanslern, JK. Ska Centrum för rättvisa också driva alla andra fall med liknande antagningsregler? Nej, det vore ju ett mastodontprojekt. Men vi har ett fall som ligger i kölvattnet på den här processen. Det är knappt 30 kvinnor som har sökt in till psykologutbildningen på Lunds universitet men blivit bortsorterade till förmån för män och som har stämt universitetet. Vad blir de långsiktiga konsekvenser-
na av hovrättens dom i SLU-målet? Jag utgår från att lärosätena avskaffar den här formen av diskriminering. De måste respektera gällande lagstiftning. Statliga lärosäten ska inte ens riskera att diskriminera människor, säger Clarence Crafoord., prorektor med ansvar för utbildning vid SLU, kommenterar domen: Även om utfallet är klart, hovrätten är enig med tingsrätten, säger de också att det är en avvägningsfråga. Man tar ställning till en proportionalitet och ställer delvis likabehandling mot jämställdhetsarbete. Hovrätten säger att skadan för de enskilda varit för stor jämfört med hur stor nytta det varit för jämställdhetsarbetet. Av domen kan man inte läsa sig till hur stor diskriminering som är tillåten för att främja jämställdheten. Nej, det har vi inte blivit säkrare på, och JK övervägde ju också att ta det vidare till Högsta domstolen. Eftersom domen står fast, kan man tolka det som att ett sådant här gynnande av kön inte är möjligt? Vi har i alla fall tolkat det så, tills vi vet att det är OK. Vi har ju tagit bort den viktade lottningen redan förra läsåret och nu använder vi högskoleprovet och rak lottning för att särskilja vid lika meriter. Det är många andra universitet och högskolor som också har tagit bort den viktade lottningen. På SLU har proportionerna mellan män och kvinnor förändrats. Vid senaste antagningen till veterinärprogrammet antogs ungefär 90 procent kvinnor medan andelen kvinnor var ungefär 80 procent med de gamla antagningsreglerna. Lena Andersson-Eklund anser att det är troligt att det är de ändrade antagningsreglerna som gjort skillnaden. Det var ju inte bara i folkhögskolekvoten som vi använde viktad lottning utan även på den vanliga betygsintagningen. Nu håller vi på att fundera på hur vi istället ska jobba på andra sätt, med riktad information, riktade rekryteringsinsatser och liknande. Man har också det motsatta problemet vid SLU. Vid utbildningarna till skogsmästare och jägmästare har vi alldeles för få tjejer. Vi hade viktad antagning vid alla utbildningar, men den ger bara tydligt utslag om det är många som har samma meriter och maxpoäng. På vilket sätt är den sneda könsfördelningen ett problem? För den studiesociala miljön tycker vi att det är viktigt att ha blandade grupper. Alla inne i utbildningen tycker att det fungerar bättre om det är blandade grupper. Dessutom ska vi utbilda blivande lärare till de här utbildningarna och vi tycker det är angeläget att ha lärare av båda könen. Om domen ligger fast anser Lena Andersson-Eklund att den här sortens viktad lottning kommer att bli omöjlig att tillämpa. Det är vår slutsats som vi redan tagit konsekvensen av, åtminstone så länge den här rättsprocessen pågår, säger Lena Andersson-Eklund. att överklaga hovrättens dom. Vi tyckte att hovrätten gjorde en princi piellt felaktig bedömning. Den faller på en proportionalitetsbedömning som vi menar inte är förenlig med EGrätten, säger byråchef Daniel Kjellgren vid JK. Tingsrätten och hovrätten har en alltför förenklad syn. Vi menar att man ska titta på hur antagningsförfarandet slagit på hela utbildningen och inte bara på den lilla kvotgruppen som domen gäller, fortsätter han. Men Justitiekanslerns beslut, när klagotiden gick ut den 18:e januari, blev att inte överklaga domen. Enligt Daniel Kjellgren har JK bedömt det som tveksamt om det finns något sådant prejudikatvärde som ger anledning att föra målet till HD. Han uppger också att högskole- och forskningsminister Tobias Krantz uttalande om att avskaffa möjligheten till positiv särbehandling inte har inverkat på JK:s ställningstagande. Eftersom JK inte överklagar domen, kommer andra sökande som blivit bortvalda på samma sätt vid andra lärosäten ha möjlighet att begära skadestånd? Det är omöjligt att säga. Både tingsrätt och hovrätt inriktar sig så tydligt på denna lilla kvotgrupp där lottningsproce duren fick effekten att det bara kom in män, säger Daniel Kjellgren. att vidta åtgärder för att avskaffa möjligheten till positiv särbehandling. En sådan särbehandling är ingen bra väg att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan. Det skriver högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på DN Debatt i mitten av januari. Möjligheten att ta hänsyn till kön är långt ifrån ny. För alliansregeringen är det viktigt att bryta med den syn som dessa bestämmelser ger uttryck för. Den högre utbildningen ska vara stark, oberoende och i allt väsentligt styras av ett renodlat kunskapsideal. Som ett led i detta skickar regeringen inom kort ut ett förslag på remiss om att stryka bestämmelsen i sjunde kapitlet, tolfte paragrafen i högskoleförordningen. Det innebär att den form av kvotering som positiv särbehandling utgör tas bort ur högskoleregleringen. Han avslutar sitt debattinlägg med: För mig, och för regeringen, är det angeläget att säkerställa att positiv särbehandling, som på goda grunder starkt kan ifrågasättas, inte blir en huvudväg för att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan. Utbildningssystemet ska öppna dörrar inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.
ett av Italiens mest välfungerande universitet. Eller rättare sagt så lyckades den kraftiga jordbävningen skada större delen av byggnaderna. Lärosätets själ klarade sig och gick till och med stärkt ur skalvet. När jag kom på morgonen 8 april var jag, som vi alla, chockad av det som hänt. Jag hade fortfarande ingenstans att bo, inga kläder, och med skriken och förstörelsen i färskt minne. Men i min fakultet, som var den enda vi kunde använda, hade kollegor gjort en slags akutmottagning, där vi alla med rektorn i spetsen försökte få igång verksamheten så fort som möjligt, berättar Giusi Pitari som är lektor i biokemi. Alla var överens. Universitetet skulle fortsätta jobba som förut. Jordbävningen skulle inte få förstöra år av idogt arbete för att göra Aquila till en viktig punkt på den italienska högskolekartan. De där första dagarna var fulla av prat, problem med datoruppkopplingarna, av människor att lära känna, av omorganisation av hela arbetet och ständiga samtal från studenter som undrade vad som skulle hända nu och ville berätta att de var redo att kämpa vidare. Alla stöttade varandra, och mitt i allt eländet föddes något nytt. Vi lärde känna varandra kollegor
emellan. Vi lyssnade på varandra, det fanns så mycket medkänsla och förståelse. Men jag ska vara ärlig och säga att vi nu börjar flyta mot mer normala relationer igen, säger Giusi och småskrattar. Trots kaoset lyckades lärarna genomföra alla planerade tentor och examina. Lektionerna genomfördes både på plats i Aquila och via internet. var över efter de första veckorna började både universitetets anställda, studenter och Aquila-borna i allmänhet att oroa sig för att detta skulle bli slutet för universitetet. Det var med sina 24 000 inskrivna motorn och hjärtat i staden, som totalt har 73 000 invånare. Hälften av studenterna behövde bostad i Aquila och större delen av dem hade hyrt lägenheter i centrala Aquila. De gav liv åt staden och gjorde den levande alla tider på dygnet. Nu är hela centrumet förstört och studenterna utspridda över hela centrala Italien. Huset med studentrummen hade dessutom ramlat ihop och 55 studenter dog den natten. Det finns alltså få möjligheter för universitetets studenter att hitta sovplatser i Aquila, för de som finns behövs för den jordbävningsdrabbade befolkningen. Det innebär långa res tider och höga kostnader för dem som vill stanna kvar på sina fakulteter. Trots det har alltså större delen av dem kommit tillbaka. Inte bara det, nyinskrivningarna håller en hög nivå. Riktigt varför vet ingen, men studentföreningens ordförande Alessia Ettorre talar om några viktiga orsaker. Dels att vi inte betalar några avgifter, vilket är en stor besparing, dels för att många studenter tycker det är viktigt att universitetet i Aquila lever kvar, konstaterar hon. För de studenter som redan fanns vid universitetet är anledningen även en annan. Helt enkelt att det är svårt att byta mellan universitet i Italien. Det innebär extra tentor och en massa jobb, förklarar Alessia. Även universitetets vice rektor är överraskad över siffrorna. Roberto Volpe, som själv kommer från Aquila, erkänner utan omsvep att oron var stor innan de visste hur många som skulle vilja fortsätta studera hos dem. Vår kämparanda har hela tiden varit stor, och vår rektor Fernando Di Orio har varit fantastisk hela tiden. Men om studenterna inte kommit tillbaka hade
inget av detta haft någon mening. Nu när studenterna visat sin tro på universitetet hänger allt på oss! utropar han. Aquila kan inte leva utan sitt universitet, och vi kan inte leva utan Aquila. Därför känns det så rätt att universitetet är i centrum för återuppbyggnaden. Roberto Volpe ser inte bara negativa effekter av jordbävningen. Den kan bli en tillgång för oss som universitet. När återuppbyggnaden kommer igång behövs säkert nya teknologier, som vi kan hjälpa till att ta fram. Det kan bli ett slags laboratorium ute på fältet, förklarar han. Giusi Pitari och de flesta andra i Aquila att berätta om de där sekunderna, när skräcken och förstörelsen sopade undan vardagen och allt det de var vana vid. Giusi har skrivit en liten bok, där hon själv och andra berättar om skräcknatten och tiden direkt efter. Många förlorade familjemedlemmar och vänner. De 55 studenterna som dog hade någon typ av relation till de flesta på universitetet. Trots optimism och kampvilja har alla en stor sorg att bära på. Det är en sorg som inte bara handlar om människor som förlorat sitt liv. De handlar om att ha förlorat fotfästet i tillvaron, sitt hem, sin arbetsplats, allt det man är van vid. Det är tur att jag har mitt jobb. Jag ägnar större delen av kvällarna till att studera, så att jag slipper tänka på allt det andra, berättar Giusi Pitari sorgset. Hon förlorade sitt hem, och vet inte när hon kan flytta tillbaka igen. Sommaren tillbringade hon i en husbil som hon köpte för att slippa bo i tältstäderna. Nu har hon fått en nybyggd lägenhet, men inget är som förut. Vi har förlorat vår stad och våra liv innan 6 april. Jag saknar pratstunden med grannen, kaffet i min vanliga bar, studenterna i centrum. Men vi ska komma igen, örnen ska flyga fritt igen, säger hon bestämt. grundades Strömstad akademi vid ett möte i Strömstad. Vid det första mötet förordnades fem ledamöter. Vid förra årsskiftet var de 15 ledamöter och nu är de 34. Vi har ingen aktiv värvning av medlemmar. Men det blev en bra start, säger Lars Broman, som är ordförande och också rektor för Strömstad akademi. Han är professor emeritus i fysik vid Högskolan Dalarna och initiativtagare till Strömstad akademi tillsammans med Erik Hofrén, professor emeritus i museologi vid Linköpings universitet och Aadu Ott, professor emeritus i utbildningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Även om akademin i första hand är till för emeriti är också yrkesaktiva välkomna. Ledamöter är både professorer och andra forskare. Flertalet av professorerna är pensionerade men inte alla, några är fortfarande under 65. Bland forskarna som inte är professorer finns också pensionärer. Men några är yngre forskare som har lämnat sitt universitet och har ett annat arbete och som skaffat sig en akademisk plattform vid Strömstad akademi. Den äldste ledamoten är över 80 år, den yngste är 32 år. Det finns också ledamöter som fortfarande har en universitetslärartjänst men som ändå sökt sig till Strömstad akademi.
Det är ju inte ovanligt att man är professor vid fler än ett universitet, säger Lars Broman. Nya kandidater får ansöka hos akademins styrelse om att bli förordnade och ska kunna styrka sin akademiska status. Huvudsyftet med Strömstad akademi är att emeriti ska kunna få en akademisk plattform för sin verksamhet, som att kunna delta i konferenser. Till exempel hade Strömstad akademi en delegation om tre professorer med observatörsstatus vid den stora klimatkonferensen i Köpenhamn i december. Nu i vår ska Strömstad akademi anordna en framtidskonferens på Tekniska museet i Stockholm. Vi ska diskutera kring tre tvärvetenskapliga projekt, det rör allt från teknik till sociologi. En styrka är att vi har både bredd och djup. Vi har forskare från hela det akademiska fältet, säger Lars Broman. Konferensens tre teman är: 1. Leva i en klimatsmart värld, inledare är professor Lars Kristoferson, tidigare generalsekreterare i svenska WWF (ej ledamot i Strömstad akademi). 2. Vetenskaplig allmänbildning, inledare är Erik Hofrén. 3. Framtidens lärande, inledare är Aadu Ott. Framförallt är det en intern konferens. Andra intresserade är också välkomna men vi går inte ut brett med inbjudan, säger Lars Broman. Hittills har Strömstad Akademi i egen regi bara i begränsad omfattning publicerat artiklar av ledamöter på nätet. Men till våren kommer akademins första antologi ut från trycket. Också den har framtidsinriktning. De av oss som skrivit i antologin får en chans att presentera bidraget på framtidskonferensen i Stockholm i mars, säger Lars Broman. till stor del virtuell, men är lokaliserad till Strömstad och har lokaler i Strömstads stadshus. Bland det mest spännande under vårt första år var den akademiska högtiden i Strömstad helgen efter midsommar. Då gjorde vi också en utflykt över Kosterhavet till Nordkoster. En liknande högtid är planerad till sommaren fast då helgen innan midsommar. Då kommer man att installera nya professorer som får göra korta installationsföreläsningar. Också övriga ledamöter har en chans att kort presentera sin forskning. Ett besök hos havsforskarna vid Tjärnölaboratoriet är också planerat. Samarbetet med Strömstad kommun börjar så smått utvecklas. Kommunens representant i akademins styrelse, Sven Moosberg, har initierat idén om en vetenskapens Almedalsvecka i Strömstad. Vi avser att påbörja det i sommar och startar med två tre populärvetenskapliga föredrag från den lilla scenen i stadsparken mitt i stan. Det här är första försöket och om det väcker intresse kanske det kan bli en hel vecka. I så fall ska vi ha den i början av sommaren innan den stora turistrusningen startar, säger Lars Broman. Ytterligare ett samarbete är att akademin skänkt ett planetarium till gymnasieskolan i Strömstad. Planetariet ska sättas upp en vecka vår och höst för att gymnasister och elever från grundskolan ska kunna lära sig om rymden. Det är ett sätt att bjuda tillbaka och utveckla samarbetet med Strömstad kommun. Strömstad akademi har nu tillgång till två kontorsrum i stadshuset, med balkong och utsikt mot havet. De kan fungera som skrivarstuga och det finns även möjlighet till övernattning om det är en ensam forskare som utnyttjar dem. Rummen ger också möjlighet för ett par forskare att träffas i lugn och ro. Strömstad akademi håller på att bygga upp ett internationellt nätverk som komplettering till ledamöternas egna nätverk. Ett led i det är att Larry Kazmerski förra våren utsågs till hedersprofessor vid akademin. Han är ledande solenergiforskare och kom förra sommaren från Colorado för att delta i Strömstad akademis högtid. Till sommaren hoppas akademins styrelse kunna utse ytterligare en hedersprofessor. Strömstad akademi är uppenbarligen ett lyckat initiativ. Men en sak beklagar Lars Broman. Vi har inte lyckats få bättre fördelning kvinnor och män än den vanliga på universiteten. Vi har några professorer och forskare som är kvinnor men det borde gärna vara fler. Kontakt: http://www.stromstadakademi.se/ lars.broman@stromstadakademi.se Se också artikel i Universitetsläraren 8/08.
östen 2008 accepterade jag att vara sakkunnig för ett lektorat vid ett av landets mindre lärosäten. Många av denna tidnings läsare känner säkert igen kluvenheten: Man har naturligtvis egentligen inte tid, men vet att det är ett viktigt uppdrag som någon måste göra. Dessutom är det nästan alltid intressant att läsa om yngre forskares engagemang och intressanta projekt. Även denna gång blev jag imponerad av hur många mycket välkvalificerade sökande det fanns bland de nitton forskare som anmält sitt intresse. med några postdoktortjänster vid framstående universitet, hunnit vikariera som lektor, varit gästforskare, utvecklat kurser, laborationer mm. Det krävdes naturligtvis en del arbete och eftertanke för att kunna ta fram en välmotiverad rangordning av de nio sökande som kunde anses mest meriterande. Vi sakkunniga tog också fram förslag till ämne för provföreläsning. Så långt, relativt normalt, men sedan inleds anomalierna: En månad efter att yttrandet skickas in blir vi som sakkunniga anmodade att yttra oss om eventuell befordran till lektor av en av de sökande som inte rangordnats. Ett kompletterat yttrande duger inte, utan detta ärende har fått ett eget diarienummer och måste få ett separat yttrande. Det har hunnit bli februari. blir jag kontaktad av en av de högt rankade sökande som undrar varför tillsättningen avbrutits. Vid kontakt med högskolan får jag besked att prefekten en månad tidigare beslutat avbryta tillsättningen, och att motivering aldrig ges till denna typ av beslut. I nummer 19/2009 av Universitetsläraren annonserar samma högskola efter en lektor i ett mycket näraliggande ämne. Naturligtvis kommer jag aldrig mer att acceptera att vara sakkunnig för detta lärosäte. Den som vill veta vilket det är, är välkommen att kontakta mig. aria Lim Falk och Tomas Riad uttrycker i Universitetsläraren (19/09) oro över att i framtiden behöva handleda uppsatser av lärarstuderande utan tillräckliga ämneskunskaper. Oron är obefogad. De blivande grundlärarna enligt vår utrednings (SOU 2008:109) förslag lärare för förskolan och grundskolans årskurs 1 6 kommer normalt inte att skriva kandidatoch magisteruppsatser med ämnen som engelska eller matematik som huvudom- råde. Motsvarande grupp i dagens lärarutbildning gör inte heller detta. grundlärarna föreslås vara utbildningsvetenskap med tillägg av den valda inriktningen, alltså förskolan, årskurs F 3 eller 4 6. Sedan kan självfallet examensarbetena behandla ämnen som inbegriper ett undervisningsämne som engelska eller matematik, men utifrån respektive åldersgrupp eller skolform. Däremot föreslås att de blivande ämneslärarnas studier i undervisningsämnena blir helt jämförbara med andra studerande i ämnet. Det innebär en väsentlig förbättring jämfört med dagens situation, när exempelvis 60 hp i engelska för en lärarstuderande är något annat och mindre än för en studerande på fristående kurs. Avslutningsvis bör noteras, att avgörande för om uppsatser av lärarstuderande ska skrivas i det ena eller andra ämnet är att handledningskompetens finns. Vi uppmanar bland annat därför till ökat samarbete inom och mellan lärosäten för att på ett optimalt sätt och för de lärarstuderandes bästa använda de tillgängliga vetenskapliga resurserna.
anken Myrdal påpekar i Universitetsläraren 20/2009 den orättvisa som blir följden om man försöker mäta kvaliteten hos humaniora på samma sätt som man gör inom naturvetenskap, det vill säga i form av antal publikationer och citeringar. Jag vill hävda att det inte är bra att mäta på det sättet inom naturvetenskap heller. Som Myrdal säger, anpassar sig forskare till mätningssättet och försöker komma med på så många artiklar som möjligt. Detta har fått till följd att antalet författare per artikel har ökat, ja skenat iväg. Några chefredaktörer för vetenskapliga tidskrifter har försökt få stopp på detta, men med magert resultat. Organisationen COPE (Committee on Publication Ethics) som bildades för snart femton år sedan av en grupp redaktörer för medicinska tidskrifter har försökt komma åt problemet med forskare som åker snålskjuts och räknas som författare till artiklar som de har haft mycket liten beröring med. Men det är svårt att få bort gåvoförfattarskap och renommésnyltning. Många har dåliga kunskaper om de riktlinjer som finns, och många struntar i dem enligt devisen alla gör det. författare erkänner att de inte har haft med en artikel att göra är när den blir anklagad för forskningsfusk i form av fabricering eller förvrängning av resultat. I was only an honorary author, kan det heta då i försöken att skylla ifrån sig. Hur är det då med antalet citeringar som belägg för kvaliteten hos en enskild studie eller en tidskrift? Ingen forskare jag har talat med har tyckt att det är ett bra sätt att mäta kvalitet. I boken Vetenskap och moral (Nya Doxa 2002) intervjuade jag ett antal äldre professorer, varav några hade erfarenhet som redaktörer för vetenskapliga tidskrifter. De framhöll många svaga punkter i mätningen av kvalitet genom att räkna citeringar och utgå från vilken tidskrift en artikel har publicerats i. (Tidskrifter med hög impactfaktor får automatiskt hög status, och impactfaktor för en tidskrift beräknas utifrån hur många citeringar dess artiklar har fått.) En av mina intervjupersoner sa så här: Det är fullständigt vansinnigt att bedöma enskilda arbeten utifrån impactfaktorer. Barbara McClintock publicerade sitt arbete i en lokal årsskrift. En redaktör deklarerade att han, trots att han var mycket kritisk mot att fästa stort avseende vid impactfaktorn, ändå ansåg sig tvungen att inrätta sig efter detta system. Han sa att hans tidskrift låg väldigt bra till, men att dess supplement med översiktsartiklar drog ner impactfaktorn. Så nu skulle de sluta med supplementen, för de hade inte råd att sänka impactfaktorn. aktiva chefredaktörerna i sådana här frågor, Richard Smith på BMJ, skrev i en ledare för cirka tio år sedan: Impactfaktorer är meningslösa som mätare av individuella forskare eller forskargrupper, av den enkla anledningen att det finns liten korrelation mellan antalet gånger enskilda artiklar citeras och tidskriftens impactfaktor. Detta på grund av att tidskrifters impactfaktorer är beroende av några få artiklar som är mycket citerade. Emellertid är det lättare att mäta kvantitet än kvalitet, så därför mäter man det som går att mäta och låter kvantitet få skepnaden av kvalitet. Medicinprofessorn Gareth Williams har diskuterat detta och säger att kvalitet är svårare att mäta objektivt, speciellt direkt efter publicering, men att impactfaktorn som den vanligen beräknas är matematiskt dubiös. Han föreslår att tidskrifter delas upp i grövre kvalitetskategorier som har fastställts efter bedömning av paneler för olika specialiteter, efter konsultation av forskare inom området. inte sysslat med de här frågorna på några år, och det är tråkigt att märka att läget fortfarande tycks vara lika dåligt som det var i början av 00-talet. Jag vet inte hur man ska komma bort från det skadliga slentriantänkandet, men som Myrdal säger är det nog viktigt att universitetslärarna engagerar sig i att få fram bättre mätmetoder. en chans att se första delen av Universitetslärarstämman i UR Samtiden i Kunskapskanalen. Förra veckan, från 18 januari till 23 januari, har tvtittarna i flera del program kunnat se Universitetslärarstämman Finns framtidens lärare på skärmen eller i salen?. Men också kommande vecka finns en chans att se en repris. Det är Universitetslärarstämmans inledning som sänds onsdag 27 januari 17.30 19.00.
ögskoleverkets förslag till kvalitetsutvärdering av högskoleutbildningar (Kvalitetsutvärdering för lärande, HSV 2009:25 R) kommer att införas inom kort. Kvalitetsindikatorn läranderesultat ska grundas på granskning av examensarbeten. Experter med kännedom om utbildningarna ska fastställa de kriterier som ska användas vid bedömningen. Enligt förslaget ska förteckningar över alla godkända examensarbeten i de utbildningar som ska granskas sändas in till HSV. Där görs ett urval och dessa examensarbeten tillställs särskilda bedömargrupper. Den granskade utbildningen får betyget godtagbar kvalitet om endast något eller några arbeten faller under den miniminivå som experterna fastställt ( ribban ). Betyget ej godtagbar kvalitet ges om en större andel inte passerar den samt betyget utmärkt god kvalitet om inget arbete faller under den om dessutom utvalda arbeten som fått överbetyg är bra nog. Experterna som ska bestämma kriterier och nivåer kan komma att sätta ribban högt, för att markera höga kvalitetskrav eller lågt, så att det inte ska bli kaos genom att många utbildningar underkänns. Vid lärosätena kommer man nog att göra vad man kan för att inte få utbildningen underkänd då det kan få svåra följder för studentrekryteringen. Handledarna kan då se till att godkändnivån uppnås genom att lägga ned eget arbete på skakiga examensarbeten, men det kan undergräva självständigheten hos examensarbetena. Alternativet är att i högre grad underkänna svaga arbeten, men många underkännanden kan tolkas som att den utbildning som studenterna genomgått före examensarbetskursen varit undermålig. Det kan få samma negativa effekt på studentrekryteringen som att utbildningen blir underkänd. En för varje utbildning (huvudområde/program) gemensam ribba för godkänd ska enligt HSV:s förslag fastläggas för hela riket. Kriterierna ska ha tydliga nivå gränser och vara transparenta och begripliga för bedömare, handledare, examinatorer och studenter. För det behövs nog ganska detaljerade kriterielistor (formulär) att fylla i för varje granskat examensarbete. Sådana formulär ligger farligt nära listor för avprickning av fastställda kvalitetsegenskaper. Då de av HSV anlitade bedömarna kommer att ha ont om tid tas nog sådana listor i bruk. bedömningsgrunderna ska vara breda och avse kvalitetsområden snarare än enkelt mätbara kriterier och att det föreslagna systemet ses som preliminärt och möjligt att förändra baserat på vunna erfarenheter. Exempel på kvalitetsområden kan vara: Relevans med hänsyn till ämnet, dess problem, modeller och teorier, tydlig problematisering, insiktsfull användning av teoretiska begrepp, medvetenhet i redovisning och användning av metod, tydlig redogörelse för resultat och slutsatser, gott helhetsintryck. Mer detaljerade kriterielistor riskerar att göra systemet statiskt och konformistiskt. Om det i praktiken blir checklistor som prickas av kommer det att försvåra för de akademiska lärarna att främja kritiskt och kreativt arbete. Bedömarna blir ett slags mekaniska kontrollanter. Det är svårt att se hur det skulle kunna medverka till höjd kvalitet. de problematiska effekterna föreslår vi följande upplägg. HSV anlitar experter från utbildningsområdet i fråga. De upprättar en kort övergripande kriterielista som sänds på remiss till lärosätena tillsammans med förklaring av hur kriterierna är avsedda att användas, t.ex. att det ska gå att utläsa att det finns problematisering, att det finns motiverade metodval osv. Det är de enda nivåangivelserna för godkänd som anges. HSV fastställer sedan kriterierna. Lärosätena skickar in förteckningar över slutförda examensarbeten från vilka HSV gör ett urval. Lärosätena skickar in de begärda arbetena samt de kriterier som på lärosätena används inom området (som de bör ha utvecklat med utgångspunkt från de övergripande kriterierna som HSV fastställt). Bedömarna granskar både examensarbetena och de använda kriterierna. Om de finner kriterierna rimliga och examensarbetena godtagbara med hänsyn till dessa placeras arbetena ovanför ribban. Om bedömarna finner de använda kriterierna alltför avvikande från HSV:s övergripande kriterier och examensarbeten inte i en första omgång bedöms godkända inleder de en dialog med vederbörande examinator. Det kan leda till att bedömarna vidhåller att arbetet inte borde ha godkänts eller att bedömarna håller med om att arbetet nått godkändgränsen. En sådan mer omständlig procedur behövs för reell kvalitet. Fördelarna med denna modell är: bättre förutsättningar för kvalitetsutveckling och utveckling av bedömningsgrunderna, respekt för mångfald i stället för homogenisering och standardisering, samt respekt för det kollegiala i det akademiska systemet med dialog i stället för kontroll.
itt universitet, Lund, har sedan ett par år obligatorisk utbildning för handledare på forskarutbildningen. Det låter kanske bra för den oinvigde med en dylik. Men i praktiken är det knappast så att detta leder till några goda effekter mera än på det ser bra ut -planet och att det möjligen är bra för särintressen som gärna vill ge intryck av att man gör något. Ur facklig synpunkt är detta t ex viktigt. Så här säger en doktorandombudsman: En hjärtefråga för mig och andra inom SULF är obligatorisk handledarutbildning för dem som handleder doktorander. Vi har kommit långt här i Lund, nu har vi genom ett rektorsbeslut obligatorisk handledarutbildning. Det är oerhört viktigt att de som ska handleda en doktorand har genomgått en handledarutbildning. Vissa professorer som har en mängd doktorander har inte en enda poäng pedagogik. SULF har ett viktigt arbete framför sig här, att få igenom det kravet. (Ur Universitetsläraren, nr 12 2008) Med tiden har över 3/4 av handledarna vid Universitet gått igenom detta. En annan doktorandrepresentant menar att detta är mycket glädjande men tillägger att utbildningarna får mycket kritik (Sydsvenska Dagbladet 10.08). Möjligen kunde man tycka att det vore mera glädjande ifall folk slapp gå igenom hårt kritiserade utbildningar. Enligt en utvärdering finns förvisso en del handledare som finner kursen stödjande men för merparten är utbytet begränsat och särskilt kritiska är de handledare som har omfattande praktisk handledarerfarenhet (Utvärderingsenheten, Lunds Universitet Rapport 2008:248, s 5). De som jag har talat med och som varit olyckliga nog att genomgå utbildningen har, med något enstaka undantag, fått något plågat i blicken vid förfrågan om denna. Den senaste tillfrågade, en erfaren professor, sade att han hade väntat i det längsta med förhoppningen att kursen skulle bli bättre, men fann den som han till slut deltagit i helt värdelös. En kollega med stort intresse för pedagogiska frågor uttryckte sig som följer: Den som tycker utbildningen är bra bör omgående och för all framtid särskiljas från handledareuppdrag. Möjligen kan man använda en positiv inställning till påfundet ifråga som indikator på dåligt omdöme vid anställningsintervjuer, fördelning av handledningsuppdrag etc. Själv har jag handlett ett 20-tal doktorander med vill jag hävda, god framgång. Flertalet avhandlingar har legat långt över snittet och med få undantag har doktoranderna fortsatt en forskarkarriär. Jag har deltagit i en stor mängd handledarekonstellationer och lärt mig åtskilligt av 1000-tals timmar handledande och diskussioner med kollegor. Tanken på att delta i en obligatorisk handledareutbildning ökar knappast engagemanget i forskarutbildningen. Vad man saknar är inte kurser utan tid. Tragikomiskt nog har den här typen av för flertalet initierade och kvalificerade individer klart negativa arrangemang, kommit att uppfattas som uttryck för att man åstadkommit något gott och kommit långt. Det senare kan väl stämma om man med långt menat inrättande av aktiviteter som tar tid och kraft från väsentligheter men som av kvalificerade personer ses som föga meningsfulla. Idén med obligatorisk handledareutbildning har dessvärre spritt sig och flera andra universitetsfakulteter har anammat samma dåliga idé som LU. Att byråkratisera allt möjligt är tidens tand inom högskolan och forskarutbildningen är utsatt för diverse reglementen, från bestämda regler för antagning till upprättande av studieplaner. Vi lever i en värld där skyltfönsteraktiviteter blir allt viktigare och där man gärna tummar på ideal som frihetsgrader, flexibilitet, variation och kreativitet, till förmån för obligatoriska påfund, regler och standards som alla skall underordna sig. Ett alternativ till regeliver är förstås att kräva bra resultat av folk och när sådana kan uppvisas bör styrning undgås. När bra resultat (ännu) ej kan visas i form av framgångsrika avhandlingsprojekt är det viktigt med mera flexibla och varierande idéer om och åtgärder för kvalificering, med handledning med lite olika seniora handledare är oftast bättre alternativ än en obligatorisk och standardiserad utbildning. 220 s, hft Per Cramér, Thomas Erhag, Sara Stendahl Nationellt ansvar för använt kärnbränsle I denna bok analyseras principen om nationellt ansvar, dvs principen att varje land tar ansvar för det kärn avfall som uppkommer inom landet. Är den svenska principen om nationellt ansvar för använt kärnbränsle hållbar i dagens EU? 299:- via vår hemsida Beställ denna bok och andra från Santérus Academic Press på: www.santerus.se
SWENGLISH? Öka dina chanser att uppmärksammas internationellt! Artiklar, avhandlingar, konferenspapper m.m. förbättras avsevärt av professionell och erfaren språkgranskare med engelska som modersmål. Goda referenser från LU, Mah, UU, KI och andra svenska universitet. 650 kr/tim. Provsida korrigeras kostnadsfritt. Vi erbjuder också tematiska workshops för internationell publicering. Teddy Primack, Academic.Documents@yahoo.com Retreat eller semester? Zakynthos, Grekland. Härliga hus nära havet uthyres av svensk-grekisk familj. www.daphnes-zakynthos.com ÅRE/BJÖRNEN Lägenhet 50 kvm, 6 bäddar, bastu, balkong, 100 m från nedfart/ lift. Sportlov, påsk, flera veckor lediga. Anders Sandberg, tfn 063-81009, 070-343 75 80
Forskning inom Ungdoms- och missbruksvård Ansökningstillfälle den 15 mars 2010 Statens institutionsstyrelse, SiS, svarar för planering, ledning och dri av de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen. En viktig uppgi för SiS är a bedriva metodutveckling och utvecklingsarbete samt a initiera och stödja forskning inom ungdomsoch missbruksvården i sy e a öka kunskapen om vården och dess effekter. SiS välkomnar således forskningsansökningar som tar sin utgångspunkt i SiS forskningsprogram om vård och behandling av utsa a ungdomar och missbrukare, med särskilt fokus på vård och behandling under tvång. Särskilt e erlyses studier rörande resultat av vård och behandling samt innehåll och kvalitet i vård och behandling. SiS e erlyser också ansökningar rörande skola och pedagogisk verksamhet inom ramen för ungdomsvården samt ansökningar kring vårdens organisering och samverkan med fokus på SiS roll i vårdlandskapet. Ansökningstillfället gäller såväl e - eller fleråriga forskningsprojekt som doktorandprojekt. Senast den 15 mars 2010 klockan 16:00 ska projektskisser ha inkommit till Statens institutionsstyrelse för projekt som avses löpa från och med 2011-01-01. Forskningsprogram, ansökningshandlingar och anvisningar till anslagssökande finns på SiS webbplats, www.stat-inst.se. För y erligare information, kontakta forskningsledare med inriktning mot ungdom Caroline Björck, tfn 08-453 40 40 eller forskningsledare med inriktning mot missbruk Therese Reitan, tfn 08-453 40 19. Finansiering av samarbete mellan svenska universitet och universitet i Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Estland, Lettland, Litauen och Polen: Visbyprogrammet Svenska institutets Östersjöprogram Visbyprogrammet ger stöd till kortare och längre stipendievistelser, samt till utbildningsoch forskningsprojekt. Programmet är öppet för alla ämnen. Mer information finns på www.si.se/visbyprogrammet. Sista ansökningsdag: 1 mars 2010 Bär din idé hela vägen? Tävla om Kurslitteraturpriset 2010 Kurslitteraturpriset är Sveriges främsta utmärkelse till etablerade och blivande författare av kurslitteratur. Har du en idé om hur framtidens kurslitteratur ska se ut? Skicka in den senast den 5 maj så är du med och tävlar om 200 000 kronor utöver garanterad utgivning med royalty. Läs mer om manustävlingen på studentlitteratur.se/kurslitteraturpriset
olitikerna försöker bemästra högskolorna och lägga under sig den akademiska kunskapen. Högskolelagens paragraf 5 gör det tydligt att politikerna vill att akademin skall främja hållbar utveckling och jämställdhet mellan män och kvinnor. Det står också att högskolorna inom ramen för sin verksamhet ska bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder för studenter och sökande till utbildningen. En sådan politisk styrning av akademisk kunskap som uttrycks i paragraf fem är självfallet otänkbar. Ingen akademiker med självrespekt och integritet låter sin undervisning och forskning ledas av de politiska målsättningar som uttrycks i paragrafen. När politisk styrning av akademisk kunskap sker kallas det Lysenkoism, och har sitt ursprung från den sovjetiska maktelitens understödande av Lysenkos genetiska idéer, som vetenskapligt var absurda, men som passade den politiska klassen. Idag genomförs dock den politiska styrningen av akademins bildning och utbildning genom att politiskt känsliga akademiska chefer utformar kvalitetssystem så att de skall främja den politiska styrningen. Det finns högskolor och universitet där studenterna måste bedöma varje kurs utifrån hur aspekten mångfald och hållbar utveckling beaktats under kursen. Då studenters kursutvärderingar är avsedda att påverka både kursens framtid och lärarens framtid, innebär detta att den politiska styrningen kommit in i akademins innersta kärna, där läraren och studenten möts. Gör ett tankeexperiment och tänk på hur en liknande styrning hade tett sig på 70-talet, då man sannolikt hade styrt kunskapen utifrån kärnvapenhotet och klassamhälle. Eller hur man på 30-talet hade styrt kurserna utifrån aspekten ras och