Några indelta soldaters öden från Sörmland 1808-1814 Den 14:e augusti 2014 är det 200 år sedan Sverige var i krig! År 1814, Sveriges sista krig? Ska det handla om idag. Detta genom att följa Södermanlands regemente och några av dom soldater som var med. Vi ska titta lite på några män som lämnat avtryck efter sig. Såväl under krigen som deras öden efter krigens slut. Mitt anförande idag består av två delar. Dels den lite mera officiella för att friska upp era minnen om dessa slutstrider. Dels lite egen forskning om män som var med under denna tid. Bakgrund Av Sveriges 31 krig under perioden 1521-1814 (som ni vet utgår jag alltid från när Gustav 1:e Enade riket Sverige) bedömer man att Sverige gick segrande i 18 krig. (med krig avser jag när någon form av fred slutits) 10 krig förlorade vi. De grymmaste två är naturligtvis nederlaget i Stora Nordiska kriget, Men frågan är om inte förlusten i kriget med Ryssland 1808-09 var en mera traumatiskt för riket, förlusten av Finland! Jag tänker lämna tiden när Cronstedt hade lämnat Sveaborg åt Ryssen och fokusera på tiden därefter. Kriget, 1808-09 blev inte de sista för landet. Ytterligare tre krig stod för dörren för detta arma Svenska folk. Redan 1810 drogs Sverige in i Kriget mot England. Då helt påtvingade av Frankrike. För Sveriges krigsfolk en märklig strid, inte ett enda skott avlossades! Södermanlands regemente uppbådades inte i detta skenkrig mot England (1810-1812) Efter det ödesdigra kriget mot Ryssland var regementet hårt brandskattat, 341 man satt fortfarande kvar i rysk fångenskap i början av 1810. År 1813, var det Karls Johan, sedermera Karl XIV Johan, som via allt politisk dribblande satt i förarsätet. Därför omnämns kriget 1813-1814 som Karls Johans krig mot Napoleon! Sverige skulle åter sälla sig till Napoleons fiender (det visade ju vara rätt) Danmark, denne ständiga fiende, stod ju på Napoleons sida. Efter ett snabbt och på många punkter väl genomfört fälttåg stod Sverige återigen som segrare i ett krig. (om det nu finns segrare i krig). Danmark förödmjukas och tvingas lämna Norge till Sverige.
Upptakten till den sista striden Det Svenska krigsmålet var två, dels erövra Norge dels bidra till att få Napoleon på fall. Kriget var alltså ett krig emot Frankrike och för Sveriges del mot Danmark! Sommaren 1812 drog kronprins Karl Johan samman en här i Skåne. Målet var att invadera Själland. För att därpå tvinga Danmark att avstå Norge. Södermanlands regemente sattes på krigsfot och marscherade den 4 augusti till Stockholm. Då med ett förstärkningsmanskap som hade övats i 18 dagar! Total ett manskap om 1,815 som drillades på Ladugårdsgärdet. I oktober förflyttades man via flottan till Blekinge. Detta bara för att efter en månad föras tillbaka för att anfallet uppsköts. I slutstriden mot Napoleon skulle kronprins Karl Johan leda den nordtyska hären. Som innefattade en Svensk armé om 30 000 man. Efter omfattade krigsförberedelser under vintern samlades Regemente för Södermanland i Södertälje 24 april 1813. I maj fördes man över till Rügen. Nu med förbättrad utrustning och disciplin. Manskapet skulle tillhållas tvätta sig, ombyta skjortor och strumpor, tvätta dessa och vädra linnebyxorna. I anledning av den fuktiga luftens skadliga inflytande på hälsan anmodades kvartersvärdarna förse manskapet före morgonexercisen med en jumfru brännvin per man. Allt enligt kronprinsens order. Han var nog en ganska klok man. Under krigsrörelserna i Tyskland kom man nästan bara att i bakgrunden av fronterna få bevittna striderna. Bland annat att hindra Napoleon från att inta Berlin. Dock ett undantag, Jägarna i regementet deltog i gatustriderna i Leipzig. Här stupar ett antal sörmlänningar! Felaktigt i vissa historieböcker nämns det att det endast var det svenska artilleriet som deltog i slaget. De svenska förlusterna var ändå i sammanhanget blygsamma, 215 man stupade att jämföra med de 70 000 (!) Slaktoffer och 50 000 skadeskjutna som, före 1900-talet, historiens största drabbning krävde. När de förbundnas arméer följer efter den slagne Nappe, tågar den Svenska hären norr ut och intar Lübeck utan strid den 5 december. Efter ett kortare vapenstillestånd av träder nu Danmark Norge. (Freden i Kiel 15 januari 1814. Mörners husarer Spelade här en avgörande roll! Regementet, som var delaktigt i framryckningen mot Danmark, vänder nu med huvudarmén söderut igen. Över Köln och Liège kom man fram till Bryssel 9 april. Napoleon var då avsatt.
Kampanjen mot Norge 1814. Norrbaggarna var inte helt glada över att plötsligt tillhöra Sverige i union. Som beslutet i freden i Kiel sa. För att inte gå miste om i Norge beslutade Karl Johan sig för ett fälttåg mot Norge. Efter en skickligt genomförd kampanj, där mycket lite manspillan på båda sidor var en order, Anslöt sig Norge till unionen. ------------------ Hur gick det till då? Jo en kort sammanfattning kan se ut så här: Den 25 april 1814 lämnade regementet Bryssel och anländer via Rostock till Göteborg den 8 juli. Kronprins Karl Johan avsikt var att säkerställa förvärvet av Norge genom att marschera in i Norge. En armé om totalt 45 000 man dras ihop och flottan rustas. Den norska armén kunde ställa 30 000 man på fötter men de var illa utrustade, dåligt utbildade och saknade erfaren militär ledning. Den svenska armén samlas vid den norska gränsen och delades upp i tre kårer. Den första under ledning av general major Carl Henrik Posse, den andra under generallöjtnant Johan August Sandels och den tredje under generallöjtnant Gustaf Boije af Gennäs. Vidare fanns en reservarmé under ledning av fältmarskalk Hans Henrik von Essen. Flottan stod under ledning av amiral Johan af Puke. Den 26 juli inleder Sverige kriget då den svenska flottan anfaller en avdelning av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om Fredriksstad. Skärgårdsflottan lyckas fly undan men svenskarna med Mörners husarer intar öarna nästa dag. Den 30 juli infaller en armékår i Norge under ledning av general Hans Henrik von Essen vid Prestbakke och tågar mot Frederikshald och Frederikstens fästning. Den 2 augusti går arméns 1:a division under gm Lagerbring, där Södermanlands regemente ingår i 2:a brigaden, in i Norge vid Svinesund mot Glommen. Den 3:e intas Kragerön. Ön är strategiskt viktig då den utgör nyckeln till hamnstaden Frederiksstad och därmed fästningen där. Den 4 augusti kapitulerar fästningen. På ett fåtal dagar har Norges försvar av dess södra landsdel rasat samman. Den svenska armén tränger längre in i landet. Den 5 augusti vinner dock norrmännen strider vid Midskog. Mellan den 6 och 8 augusti avancerar de svenska styrkorna upp mot Glommen. Karl Johan beslutar sig om att gå över Glommen för att sätta den norska armén under stor press. Gm Mörner får uppdrag att gå över Glommen vid Kjölbergsbro. Tidigt den 14 augusti börjar de svenska trupperna att reparera den förstörda bron. De beskjuts hela tiden av norska trupper. Mörner ger då order till överste Skjöldebrand att med Livgrenadjärsregementets jägare ta sig över Glommen med båtar och driva bort de norska trupperna. Detta går helt enligt planerna. I anfallet stupar 3 svenskar och 15 sårade, 30 norrmän tas till fånga. Skjöldebrand såras själv av en kula i benet vid anfallet.
Den 14 augusti 1814 undertecknas stilleståndet i Moss och därefter avslutas alla krigsaktiviteter. Den 4 november ingås en union mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och den svenske kungen, Karl XIII, väljs även till kung av Norge av stortinget. Sveriges förste riksståthållare i Norge blev fältmarskalk Hans Henric von Essen. Södermanlands regemente tillhörde de förband som beordrades kvar i Norge efter stilleståndet. De var förlagda i Fredriksstad och vid övergångarna av Glommen. Först när norska stortinget valt Karl XIII som kung kunde regementet påbörja marschen hemåt. I regementet fanns då 1 235 man. Marschen gick över Ed, Åmål, Karlstad. Den 30 november upplöstes regementet i Vretsta och respektive kompani tågade till sina kompanibodar för inlämning av materielen. Så är, kort, den officiella historiebeskrivningen. När man tar en titt på kartan över hur man under åren 1808-1814 förflyttar sig inser man att det under marscher måste ha gått undan! Min tanke är att vi följer några män som faktiskt var med på dessa händelser. Män som också lämnat spår efter sig genom dagböcker eller finns med i domböcker eller kyrkboken. Det är oftast en närmast, för oss i nutid, under ofattbara svåra förhållanden dessa män lyckas överleva. Såväl i fält som hemma på torp och i uppväxt. Några av dom var; Anders Sik (född Persson) från Stora Malm socken. Denne Sik var med i alla stridigheter från försvaret av Finland till sista striden i Norge. Utom striden i Ratan då han satt fängslad av Ryssen. Siks öde blir grymt, mera om det senare. Jonas Broms, från Björkvik socken. Broms var med från 1808 i Norge och i alla andra fälttåg fram till och med 1814 i Tyskland. Olof Blom, från Vansö socken (Åker) fånge i Sibirien. Jonas Brink, Stigtomta, är med på samtliga fälttåg (1808-1814) Jan Wik, stora Malm socken, hängde sig. Och sist (det finns naturligtvis massor av andra öden) Johan Spann. Denne Johan Spann från Vingåker förde dagbok. Johan Spann, berättar i dagboken: 10 april 1808 skrevs han in vid regementet i Nyköping stad. Där han exerceras 1 14 dagar. Sedan marscherade han till Norska gränsen. Västra Ede. Där man låg fältvakt en längre tid. Kring oktober november marsch via Karlstad, Örebro, Köping, Västerås, Salber och Gävla. (Under denna tid, april 1808, landsätter Ryssarna en styrka på Gotland och proklamerar att Gotland är nu Ryskt för all evighet. Tre veckor senare lämnar man Gotland när en större svens stryka närmar sig.! - 6 maj kapitulerar Sveaborg!) Åter till Johan Spann, Här låg man still ett litet tag. Spann insjuknar här och förs via Norrtälje till Grisslehamn. Han tillbringar julen 1808 sjuk där.
Sedan börjar allvaret, på nyåret 1809 marscherar han över isen till Åland. Signildsskär. I byn Hulta ansluter han här till regementet. Gick han ensam dit? Här sjuknar Spann på nytt. (inte så konstigt kanske efter gångmarschen över isen) Det är nu 18 mars. Ryssen finns nu i norra Finland efter ha besatt östra och södra delen. Hemma i Sverige genomför Adlersparre med övriga stadkuppen. Gustav IV Adolf avsattes och hans halsstarrige farbror, hertig Karl, sattes på tronen. Spann förs med ett antal övriga sjuka iväg mot sjukhuset. Hans ork tar slut på vägen, han skriver, men orkade ej så fort så at Ryska Kashakarna annamade mig med många flera på ett sund. Natten till den 19: mars förs Spann tillsammans med flera sjuka till Kyrkan i Kumlinge. Man tycks ändå ha behandlas relativt väl., för den 21:a ligger de sjuka fångarna, däribland Spann, inne på sjukhus i Åbo. Efter två månader på sjukhuset, skriver han i dagboken Sedan blev det et litet fångbyte, var af jag hade den nåden at vara med och kom till regemäntet den 22 juni i Rosslagen. Kort därpå befinner sig Spann i Uppsala. Efter en kort exercis lastas man på båtar för färd till Västerbotten. (det är nu alltså så kritiskt för Sverige att Ryssen står på Svenskmark) Spann skriver; Vi gjorde tvänne Stora bataljer med Ryssen, den första vid et Bruk, som hette Säfa, den andra vid en by, som hetet Ratan. Sedan till en stad som het Umeå och Pitteå, der fek Rysen fältskålen. Sedan seglade vi til Ärnösand och sedan marsera vi hem.!! Åren 1810-1811 Är Johan Spann hemma på torpet förutom under sommar tid då han gräver för Södertälje kanal! 1812, bär det iväg via Dalarö till Blekinge. (Uppmarschen mot Danmark) Men här ligger man bara en kort tid för att sedan återvända med samma skepp hem. År 1813 börjar starten på slutfasen i Sveriges krigande. Vi fortsätter att följa Johan Spann, Påskdagen1813 lämnar han torpet. Via Dalarö på skeppet Gustaf den Stora Landstiger man på Rugen. Där marscherar man till den lilla staden Bergen. Sedan i en stad han kallar furt-furt gör man vakt till självaste kungen. Vid Stralsund läggs man en tid för att återställa murarna och byggnader som fransosen förstört Spann är sedan med i de uppgifter som nord armen har dels i Berlin dels i Greifswald och i områden däromkring. Han skriver att den första bataljen som han deltar i är vid Spanndau. Sedan till Gutterbåk där det var en het slag! Därpå nämner han Polen, Saxen och till sist Leipzig! (Om detta gigantiska slag Skriver han kort) der var ett stort slag, som på stod uti 5 dygn, derifrån til en sten en och ½ mil från Staden Lutsen, der Gustaf den Stora blev siuten. Marschen går sedan vidare till Hannover som då stod under engelsmännen. I Lübeck träffar man danskarna som klockan 11 på aftonen ger upp staden när vi rusar in! Därpå går man mot danska Holsten till Kiel.
Johan skriver; På andra sidan staden Låg Danskar uit en fästning, Fredriksudd, Fredriks udd var då mycket väl befäst. Detta beskriver Johan mycket noga! Svenskarna intar dock fästningen snabbt och man tillbringar julen här. På nyåret 1814, vänder hela styrkan söder ut igen! År 1814 marserade vi samma väg gynom Lybäck och ängelska hanober prysen över Renströmen til en stor Stad som hete Kölen. Uit den staden var 3 hundrade säx tio fäm kiyrkor!! Här sjuknar Johan och blir liggande uti ett munk-kloster.. 4 dagar för påsk kom jag der ut och blev inqvaterad i Staden hos en hökare. Johan beskriver sedan detaljerar hur man som katolik firade Jesu uppståndelse. Även en bra beskrivning om seder och bruk kyrkor som han får se då regementet vandrar vidare in i Belgien. I Li ege gör man halt. (Napoleon är nu tillräckligt slagen. ) Färden går nu sakat tillbaka. Johan gör iakttagelser på vägen, Han imponeras stort av kyrkklockan spel i Lübeck osv. allt beskriver han ganska noggrant. På vägen hemåt hamnar han i Rostock, insjuknar igen. Och vårdas på en herrgård. Det medför att inte kommer med övriga i regementet som skeppas ombord för färd norrut. 14 dagar senare följer han dock med Kalmar regemente Man seglar igenom Öresund till Göteborg. Här ansluter han till sitt regemente igen. Uppställning och marsch till Uddevalla. der vi Paroderade för Kal den 13, derifrån över Svinesund uti Norget til fredrikcstad, som kal den 13 tog in med Sjöflottan (det var ju just flottan som banade vägen mot Norges fall!) I Sandsundet byggde man kaserer (Försvarsverk) och låg still under hösten. Via Fredrikshalld gick man til en by över norska fjällerna, som het Jakops Ryd det var en svår mars Derifrån til västra Ed, åmån och vidare hem til V.Vingåker! 1815 gräver Johan på Södertälje kanal igen! Fram till sitt avsked, 1839, gör han utöver övningar på Malmahed arbeten på Göta och Hjämarekanal. Efter kriget. Några öden, Hur många som kom att få psykiska problem vet man ju inget om. Vad jag vet fanns inget stöd för detta på 1800-talet. Man fick klara sig bäst man kunde efter de traumatiska upplevelser man måste fått uthärda. Jag har hitta många exempel på knektar som, efter man kommit hem från fältslag tydligt visar på effekter. Superi är tydligt men även självmord och andra spår finns. Kyrkboken berättar om soldater från denna tid som blir utslängda från t.ex. julottan för störande av ordningen. Men andra tycks ha överlevt ganska bra, flera till och med högt upp i ålder. T.ex. Olof Blom från Vansö, han blir 87 år, och som minne har han en fin ölstånka som han kom över när han flydde från fångenskap i Sibirien! Jonas Brink, från Husby-Oppunda, Tjänstgjorde i alla krigen, blev 90 år. (kanske ännu äldre) Hugad med Ryska S.t Georgs Ordenskors, blesserad vid Sävar. Om honom berättas, genom en nedtecknad historia 1891, många episoder.
Bland annat om när han nära 90 år kom dragande med en kärra till Östra i Husby socken, han hade då gått en sträcka på 1 och en halv mil! Johan Lund från Ytterenhörna skrev brev som nu finns bevarade på Östra Södermanlands museum. Här kan man läsa: Hur han skriver hem till roten från Stralsund för att få lån till att köpa ny mundering. Han hade varit med på skeppet som skulle från Ystad till Stralsund. Men skeppet råka i storm och man drev sönderslagna mot en bergsklippa i land vid Danska kusten. Så illa började Johan Lund intåg i kriget. Men han går sedan vidare med på alla marscher runt om i Europa. Jan Wik från Stora Malm socken, är med i fältslagen. Får avsked 1826. Avsked på grund av att dör. Han hittas hängd i en björk vid Walla äng. Och grävs ner i skogen, 31 år gammal. Historien, anledningen, till detta tragiska slut är en gris! Efter att ha genomlidit och klar alla strapatser i krigen, väntar snart mera elände, det börjar 1817 då hans far (även han soldat) dör under konstiga omständigheter. Ingen klarhet finns i fallet annat än att rättsväsendet var inkopplat Året därpå, dör hans två förstfödda barn med en veckas mellanrum. Några år senare, när paret fått tillökning med en pojke och en flicka, drunknar pojken i en kvarndamm. Vi är nu framme vid hösten 1825, Vid den tiden hämtades kreaturen hem för slakt från skogen där man varit på sommar betet. Bland annat grisar. Denna gång saknades en galt. Grisen tillhörde förre detta ox drängen vid Ericsberg. Då grisen trots ivrigt letande av folket i trakten ej återfanns, ansågs det sannolikt att den blivit stulen. Beskyllningar, anklagelser och rykten tog fart i socken. Man gör nya undersökningar och sökande efter galten, men man kommer inte tillrätta med mysteriet. Missämja och förtal fortsätter i socknen. Så, den 13/ mars 1826 kan man läsa i dödsboken, Soldaten Jan Wik: Hängde sig i Valla äng vid en björkstubbe. Dömdes vid Oppunda Häradsrätt., att nedgrävas i skogen. Att alla de upplevelser som soldat Wik fick uppleva samt den försvunna grisen samt följderna därefter skulle vara orsaken till att Wik tog sitt liv går ju inte att bevisa, men helt säkert är att i socken kom ny ryktet igång att det varit Wik som stal grisen! Så var det inte! Han hustru, Anna Maria Larsdotter, som ju nu måste ha haft ett helvete med två barn och ensam, snart vräkt från soldat torpet är ju klart. 9 månader efter Wiks dör grips den skyldige att Wik rentvås helt. Då var det försent. Anna Maria lever till hon ska fylla 97 år! Hon flyttar ihop med en korpral och får flera barn. Efter en tid av fullständig misär. Sik Utav de människors öden jag tar upp idag är nog historien om Anders Sik den grymmaste. Anders Person som han hette innan han blev indeltsoldat, skrevs in vid roten Forssjökvarn i Stora Malm (utanför Katrineholm) socken år 1801. Faktiskt samma dag som han fyller 18 år. Samma år gifter han sig med den 11 år äldre pigan, Stina Persdotter. Paret blir barnlösa, men dom tar emot fattiga flera fosterbarn.
Deras första år på soldattorpet blir fredliga. Dock, 1807, uttogs Sik i livkompaniet, som han tillhörde, för att i Greifswald den 20 juni ingå i en Sörmländsk bataljon. Dock är man inte inbladade i några större stridigheter. Kungen den oförmögne Gutaf den 4:e. Lyckades dåligt med samverkan. I början av 1807 anfaller Fransmännen Stralsund men slås faktiskt tillbaka. Efter en del förluster och fångna återvänder bataljonen till Sörmland, däribland Sik. Över vintern 1807-1808 är han hemma på torpet. Den 21 feb. 1808 gick så ryska trupper över gränsen i mot Finland. Samtidigt som Danmark hotade både i syd och väst som bekant. Som jag tidigare berätta sätts sörmlänningarna in först i väst, gränsen mot Norge senare på Åland och vidare i norr vid Ratan. Sik är med fram till Åland striderna, här där trots inte några större slag utkämpas, förlorares 1750 man under reträtten. Här på Åland tas Sik till fånga! Dock, han frisläpps ganska snart för i slutet av 1810 är han hemma igen. Expeditionen i Västerbotten missar därmed Sik av förklarliga skäl. När han nu efter nästan 4 år kommer hem igen på torpet så har allt skötts av hustrun Stina. Det är nu dom åter sig fosterbarn. Det är en nu faderlös pojke till en grann soldat, Jonas Berggren, som avlidit i rysk fångenskap. Paret Sik får senare lovord för sin fostran av barnet. I augusti månad 1812 tågar Sik ut i fält igen. Nu under kronprinsen marskalk Bernadotte, och mot Napoleon! Sik tågar med över platserna i norra Europa. Efter slut klämmen i Norge, tågar nu Sik hem igen som, kan man förmoda sliten men med massor av erfarenheter. Och toppen av sitt militära kunnande. Men som jag varit inne på, nu syns spår av inte bara kroppsliga skador utan tydliga själsliga. (GM berättar en del) Fram till 1824 gör nu Sik sina vanliga möten. Jobbar på kanalbyggen och sköter torpet. Paret Sik beskrives enligt den allmänna meningen, mycket väl tillsammans. Torpet låg som brukligt lite avsides men relativt nära vägen. (Norrköping- Eskilstuna) Stugan var inte av den allra äldsta typen, därav fanns det bland annat en vind. Sik har varit en sparsam, och klok soldat. Han har till och med lyckats samla ihop en lite större summa pengar. Denna lilla förmögenhet använde han till med lån bispringa behövande Hur omfattande hans låneverksamhet var är ju svårt att säga. Men uppe på torpets vind förvarat i en kista fanns en hel del pantsatt, skedar, silver osv. men även pengar. Sik anlitades även när folk ville växla pengar, allt detta skedd i stugan. Sik försvann bara upp på vinden ett tag där han förvarade pengar i en kista.
den 18 oktober 1826 fick Sik besök: Det är besök av den i bygden ökända slarvern soldaten Eric Lind från Valla rote. Mycken fallenhet för lättja, och sysslolöst kringdrivande beskriv han som av menigheten. Superi och hustrumisshandel finns också på hans meritlista. Soldat Lind gör ett försök att lura till sig pengar av Sik, det lyckas han inte med. Sik känner naturligtvis väl till soldat Linds lynne. Men eftersom det är sent på kvällen får han sova över. Han upptäcker då att Sik har pengar hemma i stugan och var han förvara dessa. Detta kom att få en avgörande betydelse för händelsernas utveckling. Den 8 november, 20 dagar efter Linds besök, har paret Sik en mycket lång och arbetsam dag. Man kommer ovanligt sent i säng efter en massa göromål. Vad som händer under natten? Stora Malms dödsbok år 1826: (Avskrift) Soldaten Sik och hans hustru vid nr.13, 43 (år) (54 år). Om morgonen den 9:de Nov. Fanns deras stugubyggnad nedbränd och deras squeletter liggande på Stugugolvet. Medelst skedd undersökning af provincialläkaren Doctor Martin befanns märken efter yxhugg i axelbenet på Sik och uti halskotorna på hustrun, hvaraf anledning, att bofvar först mördat dem och derefter tändt eld på byggningen, för att dölja ogerningen. Notering i Husförhörs-boken ang. morden på Sik och hans hustru: År 1826 9/11. Först mördade och uppbrända tillsammans med stugubyggnaden. I marginalen till ovan nämnda notis i dödboken år 1826 noterar prästen, ett år senare: Soldat Nr. 28 för Walla rote, Eric Lind och recruten, drängen i Walla, Carl Sundin, blefvo förbrutne att hafva begått dessa nidingegjerningar, och derföre dömda att mista högre händerena, halshuggas och steglas. De exequerades den 9 November 1827. De avrättades således på årsdagen av brottet, och troligen ganska nära den plats där brottet begicks (se karta) Platsen kallades Äspingemon och låg i närheten av de soldattorp som ligger ca. 500 m. öster om Brostugan, vid Hönstorpasjöns nordvästra ände, utefter vägen Forssjö Strångsjö. Om morden på Sik och hans hustru taldes det mycket om i ST.Malm. En Karl Fredriksson, född 1860, berättar: Det var mellan Forssjö och Strångsjö som de avrättade de som hade mördat Siken. Han bodde vid de knektboställena där. De hade sagt att Siken fått med sig pengar från kriget, och det var dessa pengar mördarna ville åt. Om händelser vid begravningen av makarna Sik berättas, i något olika lydelse, ungefär följande: Mördarna var med på begravningen, och när en av dem lutade sig över graven föll pengar ur hans ficka ned på kistorna. En soldat Flod lär då ha yttrat: Det syns mig som om pengarna vill tillbaka till dess rätta ägare. Vid det efterföljande gravölet, som hölls på gästgivargården Stensjö, uppstod bråk. Soldaten Flod, som bodde söder om Kårtorpssjön, kände sig hotad, och gav sig av från Stensjö, men förföljdes av mördarna. Flod klarade sig genom att han hade sin eka vid Bjälkbollandet, och
kunde stöta ut från land innan förföljarna hann upp honom. Hos Floden fick man sedan gå vakt. En Gustaf Thorell, född 182 berättar: I min barndom låg schavotten kvar på avrättningsplatsen och ett armben efter di där, som mörda Siken. Di vart stegla, inte begravna. Den sista som avrättades där, var Lundbyskogarn. Han hade bränt opp en by, Fogle by sa di. Han hitte di skelette efter för några år sedan sen. De var den avrättplatsen ve knektställenna. Så slutade livet för en av de soldater som var med i Sveriges sista krig,, Historik: 1810 Då Karl XIII är barnlös väljer en riksdag i Örebro den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare. Med sitt nya namn Karl Johan blir han snabbt den faktiske regenten över Sverige. 1811 Skånska bönder gör ett misslyckat uppror mot soldatutskrivningar. 1812 En ny tryckfrihetsförordning innebär ytterligare inskränkningar. 1814 I freden i Kiel tvingas Danmark avträda Norge till Sverige. Efter ett kort krig mot Norge skapar Karl Johan den svensk-norska unionen genom konventionen i Moss. Karl XIII blir norsk kung som Karl II. 1818 Karl XIII avlider och Karl XIV Johan blir kung över Sverige och Norge. Han kommer att i praktiken styra Sverige enväldigt. 1826 Varangerfrågan. En gränstvist mellan Sverige-Norge och Ryssland om norska Finnmarken löses fredligt.