Gör det själv - eller dö...

Gör det själv - eller dö... Text: Bertil Björk - För mig hänger det ihop: Vi är lika mycket entreprenörer som rockmusiker och aktivister. Det är Kicki Fagerlund som sammanfattar musiklivet i stan. Och efter ett par intensiva dagar i Umeå är jag beredd att hålla med. Artisteri och aktivism, engagemang och entreprenörskap. Den norrländska kuststaden har kanske fler band per capita än någon annan stad och en Do It Yourself-mentalitet som tar andan ur en. Men varför i hela friden är musiken och politiken så sammanflätade just i den här stan? Vi får backa bandet några år. När jag lämnade Umeå i slutet av 90-talet såg det ganska dystert ut på musikfronten. Den omskrivna, och av media så sönderkramade, Straight Edge-rörelsen med sin alternativa, veganska, drogfria livsstil och stenhårda hardcore och punk hade mist sin våldsammaste vitalitet. Banden splittrades eller illustration: Marc Strömberg det jag upplevt i stan de senaste dagarna. Förutom att spela i stenhårda queer-älsklingarna The Koo-koo s är Kicki drivande i föreningen She s Got The Beat, som jobbar för att ge tjejer justa villkor på musikscenen. Hon är sponsoransvarig för Popkollo-verksamheten i Sverige. Och just nu också en av projektledarna för Umeås kandidatur som kulturhuvudstad 2014. Kicki Fagerlund, The Koo-koo s tog nya, snällare skepnader. Ungarna käkade korv på torget. Indie-banden sålde inga hundratusentals plattor i Japan längre och progressive metal-ikonerna i Meshuggah var bara ett rykte om en ständigt pågående tysklandsturné. Det var glest mellan spelningarna i Umeå. Och ännu glesare i publiken. Och så nu detta. Hundratals band, massor av klubbar, en uppsjö små skivbolag, flera väletablerade studios... Jag tar en förmiddagsfika med Kicki Fagerlund för att reda ut ett och annat. På många sätt representerar hon Medan fiket fylls av pluggande studenter, pimpade barnvagnar och pratglada pensionärer försöker hon sätt fingret på vad som är så speciellt med stan. - För mig började det nog när Umeå blev P3:s Popstad 1997. Då var hon allt för ung för att få komma in på själva galan, men hängde ändå i foajén på dagarna för att titta på alla som roddade och fixade och arrangerade och pratade i mobiltelefon. Och att allt handlade om musiken hon älskade. - Jag kände direkt att det här var något jag ville göra. Det var så häftigt! Och hon berättar om hur det var att arrangera det första Popkollot i Umeå. På Popkollo lever och lirar unga tjejer tillsammans under en intensiv sommarvecka. Man stöttar, uppmuntrar och peppar. Och sätter igång både kreativa och sociala processer. 1

- Det är så roligt och så underbart och så jävla slitigt, säger hon med bredaste leendet. Förra året hade hon bestämt att hon inte skulle vara med. Hon hade tagit time out från engagemanget. Skulle bara sköta sitt nya heltidsjobb på Teatercentrum och sitt band på fritiden. Inget mer. Men det är kart att det sprack. - I stället använde jag min semester till att jobba ideellt på kollot... Fredrik Fagerlund (yes, han är bror till The Koo-Koo s Kicki), med rötterna i The Facer, driver Scharinska tillsammans med Jonas Svedin. - Allt vi gör kommer ju ur Jonas och mitt huvud. Vi har ett makalöst hus och en helt okej scen och sedan gäller det bara att vara tillräckligt slipad för att få det att Men hur reagerar killarna då? Vi befinner oss trots allt i stan där könsmaktordningen är ett respekterat och beforskat ämne på universitetet. Frågan känns relevant. Men Kicki blir svarslös för första gången. För henne är det en ickefråga. - Vi har nog aldrig brytt oss ett skit om det. Vi gör bra saker. Fine. Medan vi packar ihop våra prylar kommer vi in på det där speciella med att ha ett band. Branschen är full av framgångsrika, superbegåvade brudar, men det är nästan bara Sahara Hotnight från grannkommunen som är ett riktigt band. Det blir lite mer komplicerat och intressant med band, menar hon, eftersom det är så förknippat med killar. - Vi gör det i The Koo-koo s, vi kan vara snygga och fula och stå bredbent och sjunga om snusk och låta mascaran rinna. Det är klart att vi provocerar det förväntade. Och så nu detta. Hundratals band, massor av klubbar, en uppsjö små skivbolag, flera väletablerade studios... Finns det ett nav som Umeås musikscen rör sig runt så är det Scharinska Villan. Den märkliga palatslika gamla disponentvillan med sin besynnerliga inredning med mörka boaseringar, vindlande trappor, prång och hela rum klädda i spansk mosaik. En främmande fågel i trähusstaden. En gång kårhus och sedan några år rockklubb och krog. Många jag pratat med de senaste dagarna har återkommit till Scharinskas betydelse. Att ha en professionell scen att spela på. En rockklubb att hänga på. En bar att kröka i. Det verkar vara en grundförutsättning för att ett musikliv ska lyfta från studieförbundsnivån. Crystal Caravan gå runt. Från början körde vi väldigt rena akter, men nu märker vi att publiken tål att vi blandar. Och det är ju sjukt kul när man ser att de hårdaste Soul-brudarna som hängt i undervåningen tar sig upp och lyssnar på ett Metal-band och faktiskt gillar det... Fredrik och Jonas har ett grymt kontaktnät och vet att skämma bort folk när så behövs, att låta det som är spännande och nyskapande få utrymme att växa även om det inte betalar sig från första dagen. - Ska man peka på något som är en fördel med att vara verksam i Umeå så är det just det. Folk samarbetar och hjälper varandra. Behöver man hjälp med något är det bara att ringa ett par samtal. Folk lånar och lånar ut och fixar åt varandra. Vad den här inställningen kommer ifrån kan man bara spekulera över men Fredrik har sin idé. - Jag tror att det handlar om socialisering. De som är unga idag har i många fall haft föräldrar som är positiva till kultur i största allmänhet. Det finns en kulturvänster i Umeå som har med universitetet att göra. Sport är stort överallt - också här - men kultur är också stort. 2

Deportees Deportees minibuss backar upp vid lastkajen. Jag har bestämt med sångaren Peder Stenberg att vi ska träffas och prata lite före sound check. De kommer just från Östersund där de spelat kvällen innan och i kväll är det hemmamatch som gäller. Men intervjun får vänta. Akustiken i stentrappan upp till festvåningen är speciellt mäktig och hur det gick till vet ingen med plötsligt har de bestämt sig för att göra en unplugged-video till MySpace-sidan och kameran ligger i mina händer. Jag är lite tagen på sängen och helt skakfritt blir det inte men kassetten försvinner i någon annans händer och några timmar senare ligger den på nätet. Peder menar att inställningen och attityden från 90- talets politiska hardcore-scen fortfarande hänger kvar i stan. - Ta bara en sådan sak som att det är en självklarhet att man ser sina förband och visar dem den respekten. Han berättar om gårdagens spelning i Östersund och om hur man hamnat i en lätt affekt diskussion om låtlistan och missade förbandet. - Vi blev helt olyckliga och jag försökte be om ursäkt och förklara, men de bara tittade på mig som om jag drev med dem... Men för mig som började spela i hardcoreeran är sådant viktigt. Man supportar sitt förband, helt enkelt. Det där spåret vill jag inte släppa så jag testar det på några fler. Lovisa och Jakob Nyström är syskon och har bandet Two White Horses tillsammans när de inte turnerar med Säkert! eller Jakob sjunger i Isolation Years. Och Jakob, som själv har rötterna i hardcore-scenen, känner sig definitivt bekant med Peders resonemang. - Det är klart att många värderingar från hardcore-tiden har överlevt. Jag kommer själv ihåg hur stort det var när huvudbandet stod längst fram och röjde hårdas när man spelade. Jag påminner honom om hur man på 90-talet kunde se Refused-killarna stå i första ledet och hårddigga Trio Lligos akustiska vispop. - Sandström gör det fortfarande, garvar han. Sandström är David Sandström, en gång trummis i Refused. Han verkar ständigt finnas i kulisserna i den här stan. Genregränserna verkar inte speciellt välbevakade. Bredbensrockande Sahara Hotnights från grannkommunen Robertsfors hörde syskonen Nyströms vokalbaserade och sparmakade musik och erbjöd dem att ge ut sin platta Saharornas nystartade skivbolag Stand By Your Band. Marcus Holmberg från Komeda producerade. - Komeda har ju jobbat mycket med teatermusik och min ingång från den klassiska musiken var när jag spelade med David Sandströms husband som han hade på komedigruppen Klungans föreställningar, säger Lovisa. Och visst finns det ett mått av teater i Two White Horses akt. Med vita scenkläder och de ständigt närvarande vita käpphästarna på scenen. - Vi ville göra någonting nytt och annorlunda. Det är rätt stor åldersskillnad mellan oss så det är först på senare år vi har jobbat ihop, och det var nästan mystiskt hur lätt det var att sjunga tillsammans med Jakob. Det är kanske generna som spökar. Det är Record Store Day världen över och Two White Horses har just gjort en gratisspelning på Burmans Musik på gågatan - en liten skivaffär av det klassiska slaget. Det är kaffe och sockerkaka och trångt, trångt, trångt mellan skivbackarna. Nästa artist är Frida Selander. Vi har träffats redan kvällen innan på Babel - en queer-klubb hon driver med några kompisar. - Jag brukade gå på en annan klubb på Operan som la 3

ner efter ett par säsonger och vi startade väl egentligen Babel mest för att vi saknade den, berättar hon. Det verkar vara så det går till i Umeå. Man saknar något. Och så fixar man det med hjälp av vänner och bekanta. Frida är inne på samma linje som Fredrik Fagerlund. Hemligheten med det oproportionerligt stora och vitala musiklivet är att det inte ifrågasätts. Att det är normalt. - Ingen har någonsin frågat mig om jag inte borde skaffa mig ett riktigt jobb. Det är lika acceptabelt att hålla på med musik som med något annat och det är självklart att man kan vara arrangör ena dagen, artist nästa och sköta ett litet skivbolag på det. Jag sveper min öl. Bandet går inte på för än vid midnatt och jag har ett ställe kvar att besöka. Verket ligger i ett fult kontorskomplex strax bakom den gamla tullkammaren vid älven som genomkorsar stan. Tullkammaren är kommunalt ungdomskulturhus och Verket är - om inte dess motsats - så i vart fall något helt annat. Någon skylt finns inte så man får navigera efter gänget i converse som tar rökpaus på trottoaren. Och varifrån kommer den där Do It Yourself-andan? - Jag började nog med samma popstjärnedrömmar som alla andra och spelade in demos som jag skickade runt och hoppades på att bli upptäckt, men samtidigt har jag alltid varit ganska orädd och ocensurerad och känt att det jag gör just nu duger. Så i stället för att vänta på att bli upptäckt började hon ge ut sina egna skivor. Åtta har det blivit så här lång om jag räknar rätt. Och om jag fortsätter att räkna rätt har minst ett dussin fans till klämt in sig i den redan proppfulla butiken. Och längst fram står David Sandström och nickar skägget i takt. Han och Frida delar band, vänskap och värderingar. Vi gör det i The Koo-koo s, vi kan vara snygga och fula och stå bredbent och sjunga om snusk och låta mascaran rinna. Det är klart att vi provocerar det förväntade. Det är lapp på luckan på Scharinska Villan i kväll när Deportees spelar för hemmapubliken. Vid Dj-bordet står The International Noise Conspiracys Dennis Lyxén och matar gammal soul. Det dricks öl som om varje vore den sista och ingen morgondag fanns. - Det är knepigt att spela på hemmaplan, menar Peder Stenberg. - Visst är det kul att folk är entusiastiska men samtidigt kan det vara lite knepigt att stå där på scenen och göra rockposer för folk man känner... David Sandström Här repar ett tjugotal band och längst in i korridoren öppnar sig stans minsta och svettigaste konsertlokal. Med svartmålat tak, punkvägg med posters och en helvetes massa lördagsglada människor. En liten bit Berlin mitt i Umeå. I pausen mellan två band får jag syn på Mattias Johansson. Vi tränger oss ut i korridoren och in på det lilla kontoret. - Vill du ha en bärs? På kontoret är det pratbart och ur en kasse fiskar han upp ett par ljumma folköl. Mer punk än så här blir det inte 2009. - Vi startade för att vi var många som behövde replokaler. Det är en jävla skillnad att sköta det själva mot att hysa in sig i något kommunalt eller studieförbundsstyrt. Banden som repar här behöver kunna repa tre på natten om det behövs, det här är ju folk som ger ut skivor och åker på turné. Han kliar sig på kepsen och berättar att det var mest punk- och hardcore-band från början. - Men vi har breddat oss betydligt. På sätt och vis är det ju en politisk fråga; Vi vill ju inte ha några murar, alla ska kunna lyssna på alla. Och att alla ska kunna producera - inte bara konsumera kultur. Där har vi det igen: DIY - Do It Yourself. 4

- Vad fan, vi bor ju i provinsen. Vi kan ju inte packa en bil och åka på en helgturné i Tyskland bara så där. Det är klart att vi måste bygga upp en stark hemmascen. Aktivism och musik hänger så tätt ihop i den här stan. Musik och politik. Verket vill ha 50/50-fördelning mellan tjejer och killar i replokalerna. - Vi är inte där idag men kanske 40 procent tjejer, och det betyder att när en reptid blir ledig är det bandet med flest tjejer som får den. Klockan går och jag tränger mig ut, men stannar till och frågar killen i kassan vad det egentligen är för kväll. - Ingen aning faktiskt, jag tog bara över här en stund för att hon som satt här var tvungen att gå och pissa. Det verkar vara så det går till i Umeå. Man saknar något. Och så fixar man det med hjälp av vänner och bekanta. Även om många refererar till Umeås hardcore-scen som inspiration är det minst en ytterligare 90-talsföreteelse man inte kan förbise: Independent-bolaget NONS - North Of No South Records. Om 90-talets indie-scenen i många städer handlade om att bryta de stora arrangörernas och skivbolagens makt för att skapa egna, alternativa lösningar, var människorna på NONS snarare de första som tog det lokala musiklivet till en professionell nivå. Från några rum i ett litet trähus i centrala stan styrde man ett litet, internationellt pop-imperium som sålde hundratusentals skivor världen rund och skickade sina band på turnéer i Asien, USA och Europa. Och även om NONS utåt sett var en mäktig aktör var de egentligen bara ett gäng musikentusiaster med en lust att göra saker på sitt eget vis och en övertygelse om att man lika gärna kan skicka band från Norrland till världen som tvärt om. Ludwig Böss ringer, han är hemma i Falsterbo och packar om väskan. På 90-talet spelade han i NONS-bandet Ray Wonder, nu spelar han med amerikanska Band of Horses och pendlar över Atlanten. Hur stort som helst i mina ögon, men det är inte det han vill berätta om. - Det är någon galning i Japan som ska ge ut Ray Wonders gamla plattor igen, hojtar han i luren. - Det är väl något gammalt fan som vuxit upp och blivit nostalgisk. Men det skulle ju vara sjukt kul att få spela i Japan igen. Japansyndromet var tveklöst en av byggstenarna i NONS framgångar. Av någon orsak (som lämplig kaosteoretiker gärna får bena ut) blev svensk musik - och speciellt svensk indie - megastor i Japan under några år. Och NONS-banden sålde hundratusentals CD och turnerade för fulla hus. Ray Wonder, Komeda, Cloudberry Jam, Nina Ramsbys Grand Tone Music, Pinko Pinko... Industri Royal - Det gick ju så toksnabbt när det väl satte igång. Jag hade flyttat upp till Umeå och träffade NONS-folket på bibliotekskaféet och plötsligt hade vi bildat Ray Wonder och spelat in en platta på Tonteknik i Umeå och rätt som det var fick vi turnera i Europa och USA och Japan. 5

med hämningarna att spela för en hemmapublik. Det är tyngre än jag minns dem och faktiskt dansantare. Men det är ju rätt meningslöst just nu. Uppe i logen, efter spelningen, är det som vanligt. Bandet är lika delar utpumpade och uppspelta. Tömda på energi och fyllda av endorfin. Kompisar och fans är fulla och glada och snattar ogenerat av bandets raider-öl. - En annan sak jag funderat över är om det inte var DIYandan som gav oss orken att fortsätta förra året när det var som motigast, säger Peder. Jonas Lindström, originalbasisten, tröttnade på musikerlivet och började plugga. Skivbolaget EMI skulle visa musklerna för sina aktieägare och gav bandet sparken. - Vi hade alla orsaker att lägga ner där och då men i stället körde vi bara vidare, spelade in nytt material för egna pengar som vi egentligen inte hade... Även om NONS efter några år köptes upp av MNW och flyttade söderut har man betytt otroligt mycket för återväxten bland musikentreprenörer. Människorna runt NONS drev också kulturföreningen PING, med spelningar, spritfester och teater. Man hade replokaler, tätt samarbete med Tonteknik Studios, kontor i USA, gav ut skivor och fungerade som management. NONS årliga fester fick så småningom en sådan status att de närmast motsvarade en lokal variant av Vanity Fairs Oscarsfest, där det var helt avgörande för din Umeå-cred om du stod på gästlistan och fick käka vegobuffé med småländska superstars, japanska journalister och brittiska producenter, eller om du var tvungen att frysa i kön till eftersläppet. Musik och politik. Verket vill ha 50/50-fördelning mellan tjejer och killar i replokalerna. När en reptid blir ledig är det bandet med flest tjejer som får den. Material som uppenbarligen blev bra för det var sex stora bolag som nappade och ville ge ut den nya skivan. Och idag är Deportees ironiskt nog tillbaks på EMI. - Men jag kan väl säga så mycket som att vi har ett betydligt bättre kontrakt nu, skrattar Peder och lägger in en stor handbakad snus. NONS årliga fester fick så småningom en sådan status att de närmast motsvarade en lokal variant av Vanity Fairs Oscarsfest På väg till den obligatoriska efterfesten hamnar jag på efterkälke. Det är tidig morgon och gatorna är lika breda som tomma. Några studenter som vinglar fram på cyklarna mot campus. En gubbe försöker pruta med den enda taxin framför rådhuset. Fåglarna sopsorterar efter egen skalle utanför Frasses hamburgerbar. Det kunde vara en lördagsnatt i vilken medelstor stad som helst. I fickan ligger anteckningsblocket och på baksidan har jag klottrat: DIY - or Die. Men jag har redan glömt vem det var som sa det. I spanska salen på Scharinska är det nu närmast klaustrofobiskt trångt. Peder verkar definitivt ha glömt det där 6