Kråknäsfyndet. Efterundersökning av fyndplats för ämnesjärn och smälta. RAÄ 406 Torsåkers socken Gästrikland 2001

Kråknäsfyndet Efterundersökning av fyndplats för ämnesjärn och smälta RAÄ 406 Torsåkers socken Gästrikland 2001 Rapport 2004:03 Lars-Erik Englund Ronnie Jensen Bo Ulfhielm

Utgivning och distribution: Länsmuseet Gävleborg Box 746, 801 28 Gävle Telefon 026-65 56 00 Fax 026-65 56 29 Länsmuseet Gävleborg 2004 Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket Medgivande 96.0419 ISSN 0281-3181 Kopiering: Länsmuseet Gävleborg 2 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

INNEHÅLL Bakgrund... 5 Syfte och frågeställningar... 5 Metod... 6 Topografi och fornlämningsmiljö... 7 Förhistoriska ämnesjärn... 8 Spadformade ämnesjärn... 8 Spadformade ämnesjärn i Gästrikland... 10 Kråknäsjärnen... 11 Smältor... 11 Undersökningen Metalldetektor... 12 Sökschakt... 13 Undersökning av fyndplatserna... 13 Kråknäset och Kullbacken utifrån de historiska kartorna... 15 Sammanfattande diskussion... 18 Referenser Litteratur... 20 Muntliga uppgifter... 21 Lantmäteriakter... 21 Tekniska och administrativa uppgifter... 21 Bilaga 1. Anläggningsbeskrivningar... 22 Bilaga 2. Schaktbeskrivningar... 23 Bilaga 3. Planritning över undersökningsplatsen... 24 KRÅKNÄSFYNDET 3

Bild 1. Undersökningsområdet omfattar ca 5 ha, här markerat med streckad linje. Efter digitala fastighetskartan, Lantmäteriverket Geodatabanken. 4 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

BAKGRUND Länsmuseet Gävleborg har i samarbete med Geoarkeologiskt laboratorium, Riksantikvarieämbetet, Uppsala, genomfört en efterundersökning av fyndplatser för ämnesjärn och smältor. Undersökningen finansierades av Länsstyrelsen Gävleborg och genomfördes under perioden 5 8 november 2001. Det var i april år 1993 som en privatperson med metalldetektor påträffade tolv ämnesjärn och två obearbetade blästjärnsklumpar, som låg vid varsitt stort stenblock på några meters avstånd från varandra. Ämnesjärnen har nyligen daterats till tiden kring Kristi födelse medan smältorna enligt 14 C- analysen är 500 år yngre (Englund 2001:6 samt denna rapport). Båda fynden är av utomordentligt stort intresse. Ämnesjärnen är det genom sin ålder, vilken är betydligt äldre än vad man antagit för den här typen av fynd. Smältorna är veterligen de enda i sitt slag i Skandinavien och i Europa. De är obearbetade, vilket är unikt. Järnet har enligt en första preliminär undersökning en mycket hög kvalitet (Grandin 2000). Intresset för fyndplatsen och dess sammanhang har varit stort, såväl i bygden som från forskarhåll. En lokal sammanslutning, Föreningen Kråknäsjärnet, har också bildats för att fördjupa och förmedla kunskaperna om den äldsta järnhanteringen i Torsåkersbygden. Bild 2. Fyndplatserna efter avtorvning. Vid det stora blocket till vänster på bilden påträffades 12 spadformiga ämnesjärn. Knappt fyra meter därifrån låg två smältor. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Eftersom fynden togs upp utan antikvarisk medverkan var det angeläget att själva fyndplatserna dokumenterades och undersöktes, bl.a. med avseende på hur förvaringsutrymmet för fynden varit konstruerat samt om ytterligare artefakter nedlagts. Det var även av intresse att, i ett vidare perspektiv, definiera i vilken kontext ämnesjärnen nedlagts. En undersökning av det här slaget skulle eventuellt kunna svara på frågan om fyndet representerar en nedläggning (gömma/offer), på ett visst avstånd från den samtida bebyg- KRÅKNÄSFYNDET 5

gelsen, eller om det funnits en samtida bosättning vid fyndplatsen. En annan möjlighet, som undersökningen skulle kunna svara på, är om det rör sig om en arbetslokal där ämnesjärnen och smältorna kan sättas i ett direkt rumsligt samband med järnframställningsplatser och/eller smidesverksamhet. Just blästerugnarnas utseende och teknologi är av särskilt intresse, då vi idag inte vet hur de varit konstruerade för att producera smältor av den kvalitén. Den äldre järnåldern i Gästrikland är till stor del ett outforskat område, där all ny information är viktiga pusselbitar. Överhuvudtaget är järnhanteringen i Torsåkerstrakten av stort intresse genom att det här finns en kontinuitet från blästbruk till bruksägda masugnar. Då det sker få exploateringar i regionen har antalet arkeologiska undersökningar under de senaste 50 åren varit fåtaliga. METOD Efterundersökningen innefattade flera steg: Metalldetektoravsökning. Avsökningen med metalldetektor gjordes i slag med tio meters mellanrum över hela utredningsområdet. Impedimentet närmast krönet, där fynden hittades, avsöktes i sin helhet. Utslag på metalldetektorn kontrollerades med stickprov, där främst de kraftigaste utslagen föranledde sökgrävning. Maskinavbaning. I syfte att identifiera eventuella bosättnings- och aktivitetsytor på kullen drogs sökschakt med maskin. Schakten drogs dels där topografin bedömdes vara möjlig för bosättning, dels där metalldetektorsöket givit många utslag. Arkeologisk undersökning. Den arkeologiska undersökningen omfattade två mindre ytor på de båda fyndplatserna, vilka låg vid varsitt större stenblock på ett inbördes avstånd av ca fyra meter. En yta av 12m 2, omfattande båda fyndplatserna, avtorvades. Därefter grävdes de båda fyndplatserna ned till ca 0,3 meters djup, till ett obrutet lerlager under moränen. Allt material sållades och anläggningarna dokumenterades i plan. Historiska kartor. Inför fältundersökningen utfördes en genomgång av äldre akter på Lantmäteriverkets forskningsarkiv. Områdets tidigare markanvändning, äldre ägofigurer och platsnamn kan ge värdefull information för att tolka strukturer på platsen och vara ett stöd vid fält- och rapportarbetet. I det här fallet var det också av intresse att via studier av äldre kartor få en uppfattning om närområdets tidigare topografi. Dit hör om Hoån och Getån i äldre tid har haft ett delvis annat lopp eller om det tidigare varit en sjö vid kullens fot, vilket ibland hävdats i bygden. I samband med rapportarbetet har det även gjorts en sammanställning av Gästriklands övriga fynd av ämnesjärn. Detta främst för att kunna jämföra Kråknäsjärnens fyndsammanhang med andra fynd från landskapet, men också för att den överraskande gamla dateringen för Kråknäsjärnen innebär att man eventuellt bör omvärdera några av de andra fynden. En planerad inventering av åstränderna närmast fyndplatsen kunde inte genomföras, dels på grund av att marken inte låg öppen (beteshage), dels p.g.a. väderförhållandena med kyla (tjäle) och kraftigt snöfall sista dagen för undersökningen. 6 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

Bild 3. Johnny Skogsberg söker av ängarna sydväst om Kråknäset med metalldetektor. I bakgrunden syns Söderåsen. TOPOGRAFI OCH FORNLÄMNINGSMILJÖ Torsåkers socken är ett område där järnhanteringen har en lång tradition med en kontinuitet från blästbruk över bergsmännens hyttor till bruksägda masugnar. Ett slaggvarp i Åsmundshyttan (RAÄ 66) har daterats till äldre järnålder (Englund 1986). Från medeltid och fram till 1800-talet har järnframställning i hytta bedrivits i stor skala. Bergsmansbygden i Torsåker är idag riksintresseområde för kulturmiljövården med ett öppet odlingslandskap och välbevarade byar och gårdar. Den intensiva järnhanteringen avspeglas naturligtvis i fornminnesregistret. Omkring 140 platser med gruvbrytning finns registrerade inom socknen, dessutom finns ett trettiotal hammar- och hyttplatser samt ca 40 slaggförekomster och slaggvarp varav flertalet av de senare utgör förhistoriska blästplatser. Undersökningsområdet ligger centralt i Torsåkersbygden. Merparten av området ligger inom Fors bys inägomark. Fors, liksom de angränsande byarna Solberga och Vall, är sannolikt några exempel på de äldsta bebyggelseenheterna i centralbygden med rötter i den yngre järnåldern. Även andra byar som tillhör det äldsta bebyggelseskiktet bär osammansatta naturnamn såsom Berg och Ho. Socknens enda by med den ålderdomliga efterleden sta heter Särsta. Yngre järnåldersgravar förekommer i flera fall i anslutning till dessa byar. Det egentliga Kråknäset är en liten udde som skjuter ut i Hoån. Undersökningsområdet består av en ca fem hektar stor och drygt tio meter hög kulle, Kullbacken, söder om näset. Kullen består idag till största delen av betesmark, men har tidigare utgjort ängsmark och har även till delar varit uppodlad. Endast ett mindre parti kring krönet är beskogat, främst med lövträd. Närmast krönet består marken av stor- och rikblockig morän till skillnad från övriga ytor som är i det närmaste helt stenfria. Själva fyndplatserna ligger några meter från varandra, vid varsitt större stenblock, ca tio meter söder om kullens högsta punkt. KRÅKNÄSFYNDET 7

FÖRHISTORISKA ÄMNESJÄRN Ämnesjärn har i tidigare forskning beskrivits som halvfabrikat, ämnen och handelsvaror. Enligt några uppfattningar har depåer av ämnesjärn i flera fall påträffats utmed de gamla handelsvägarna, vilket understryker tolkningen av att de var handelsvaror (Hallström 1928:10; Hallinder & Haglund 1978:34). Andra uppfattar ämnesjärn som tydliga tecken på att handel med järn förekommit (Nihlén 1932:122f; Selinge 1977:376f) och så kan det säkert också ha varit. Inte desto mindre är det angeläget att en förnyad undersökning av ämnesjärnens fyndplatser, dateringar och samhälleliga sammanhang kan komma till stånd. Det är särskilt angeläget att direkta dateringar av ämnesjärn genomförs nu när nya metoder gjort detta möjligt (Possnert & Wetterholm 1995). Framför allt är det angeläget att med hjälp av 14 C-metoden försöka bestämma de hitre och bortre gränserna, dvs produktionsintervallet, för respektive typ av ämnesjärn. Det finns flera typer av ämnesjärn i det arkeologiska materialet. I nedanstående uppräkning redovisas endast hela/kompletta typer av ämnesjärn och endast de större depåfynden och deras huvudsakliga spridningsområden har tagits med (efter Hallinder, P. & Haglund, K. 1978, Serning 1984:15). Det förekommer också korta tenar av skiftande storlek och kvalitet, men det är en definitionsfråga om dessa skall betraktas som ämnesjärn eller smidesavfall. De inre, malmrika fastlandsområdena betraktas traditionellt som produktionsområden. Proveniensen för ämnesjärnen på öarna är oklar. Det finns tecken på järnframställning på Öland och Gotland, men den kan betecknas som blygsam. I första hand antas smederna på öarna ha mottagit/köpt ämnesjärn och smitt det till redskap, vapen och annat. Ämnesjärn Platt spolformade Lieformade Tenformade Spadformade Pincettformade Ringformade Fyndområden Gotland (Mästermyr) Öland, östra Småland Dalarna Medelpad, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland Öland Dalarna, Gotland Tabell 1. De vanligaste typerna av ämnesjärn och deras huvudsakliga fyndområden. Spadformade ämnesjärn En vanlig uppfattning, baserad på äldre forskning, är att denna typ av ämnesjärn huvudsakligen härrör från yngre järnålder eller perioden 500 1100 e.kr. (t.ex. Hallström 1934, Stenberger 1964:434, Hallinder & Haglund 1978:33f), men bara ett har daterats direkt, dvs. på det i järnet kemiskt bundna kolet. Ett spadformigt ämnesjärn från Jämtland har på detta sätt daterats till vikingatid (Magnusson 1994:67). En på samma sätt nyligen genomförd datering av ett av de tolv spadformade ämnesjärnen från Kråknäset i Torsåker visar att detta (och sannolikt även de övriga) är från tiden omkring Kristi födelse (Ua-16876: 1965 85 BP, 68,2% confidence: 60 BC 150 AD). Ämnesjärnet från Kråknäset är således det hittills äldsta kända. I sammanhanget bör påpekas att Hallström inte var främmande för en 8 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

datering tillbaka till romersk järnålder. Enligt honom påträffades ett spadformigt ämnesjärn i Flos, Burs socken, Gotland, i ett kulturlager med daterande fynd av keramik och glaspärlor från denna tid (Hallström 1927:11, 1934:88). Under förutsättning att dateringarna (både relativa och 14 C) är riktiga, och det finns ingen anledning att tro något annat, har de spadformade ämnesjärnen haft kontinuitet under ca 1000 år, vilket torde vara unikt. Ingen annan typ av halvfabrikat har veterligen varit i produktion lika länge. Spadformade ämnesjärn har påträffats på ett flertal platser med huvudsaklig utbredning i Jämtland, Hälsingland, Medelpad och Gästrikland, vilka kan antas utgöra de förmodade produktionsområdena (jfr Hallinder & Haglund 1978). Ämnesjärnen har huvudsakligen likartad form men varierar något bl.a. vad gäller längd och vikt. De tidigare dokumenterade fynden från Gästrikland tillhör de större. De tolv aktuella ämnena tillhör de största. De är ca 550 mm långa och väger ca 1000 g styck. Spadformade ämnesjärn av jämförbar storlek, dock med något annorlunda utseende (tånge i stället för holk), dokumenterades i en av båtgravarna i Valsgärde, Gamla Uppsala socken, Uppland, som representerar en högstatusmiljö från vendeltid (Arwidsson 1942). Landskap Kvarvarande ämnesjärn Antal fyndplatser Ursprungligt antal ämnesjärn Medelpad 279 24 425 Jämtland 293 23 412 Hälsingland 97 22 478 Gästrikland 64 6 116 Uppland 22 5 28 Ångermanland 14 5 18 Gotland 3 3 15 Dalarna 4 2 5 Västmanland 4 2 5 Södermanland 1 1 1 TOTALT 770 92 1491 Tabell 2. Fynd av spadformade ämnesjärn enligt Hallinder & Haglund (1978:31). Observera att bortsett från Kråknäsfyndet har sammanställningen inte uppdaterats. KRÅKNÄSFYNDET 9

Bild 4. Fördelningen av spadformade ämnesjärn enligt Hallinder & Haglund 1978:33. Spadformade ämnesjärn i Gästrikland De båda större depåfynden från Valbo socken i Gästrikland ansluter inte självklart till äldre kommunikationsleder, snarare till boplatsmiljöer i åkermark, som ligger på ömse sidor av Enköpingsåsen och Gavleån. Ämnesjärnen från Alborga påträffades i eller i närheten av det slaggförande bygravfältet (Wiberg 1865) och de från Västbyggeby påträffades under ett nutida hus, men utan kontakt med något känt gravfält (vilket dock kan vara bortodlat). I Västbyggeby låg ämnesjärnen i lager med bladen staplade på varandra och holkarna vända utåt (Thålin-Bergman 1973:29). För trettio år sedan skulle forskare ha sagt att dessa ämnesjärn med stor sannolikhet var av vendel- eller vikingatida ursprung, därför att det var huvudsakligen under de perioderna som Gästrikland fick de byar (med tillhörande gravfält) och det bosättningsmönster som vi kan skönja i de äldre lantmäterikartorna. Men dateringen av Kråknäsjärnen, såväl som senare tiders 14 C-dateringar av blästbrukslämningar i Gästrikland (jfr t.ex. Englund 1986), pekar mot att tidigare till synes enkla samband bör analyseras vidare. Flera av de föreliggande 14 C-dateringarna rörande landskapets blästbruk pekar mot ett nyttjande av malmtillgångarna från tiden omkring Kristi födelse och framåt. Det förefaller inte osannolikt att tiden för fasta bosättningar i anslutning till 10 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

odlingsbar mark föregicks av en tämligen lång period då människor nyttjade landskapets resurser (jakt, fiske, järnframställning) utan att bo där året runt. Plats Ant al Fyndomständigheter Nuvarande placering Lands, Hedesunda sn 1 1909, vägbyggnation GM 16044, till samlingarna 1964 Alborga, Valbo sn 58 1842, odling, på 0,6 meters djup SHM (6) Hemlingby, Valbo sn 1 Okända GM 5401, till samlingarna i slutet av 1800-talet Västbyggeby, 43 1967, under hus, på 0,4 meters GM (utan inv nr) Valbo sn djup Med okänd fyndort 1 Återfanns i museets källare 1963 GM 15861 Kråknäset, Torsåkers sn 12 1993, impediment i åkermark, metalldetektor, på 0,4 meters djup SHM 33686, SHM dnr 602-633-2001 Tabell 3. Spadformade ämnesjärn i Gästrikland enligt Hallinder & Haglund (1978:47f), kompletterad med Kråknäsfyndet. Kråknäsjärnen Kråknäset ligger inte vid någon känd handelsväg och det finns anledning att diskutera detta fynd inom ramarna för flera kontexter, exempelvis om nedläggningen ska uppfattas som ett offer till samtidens gudar. Ett annat alternativ ansluter till handelshypotesen, dvs. järnen gömdes i jorden (den tidens kassaskåp) i avvaktan på att handelsmän passerade trakten, alternativt tills smeden själv hade möjlighet att avyttra dem på en marknadsplats. Metallografiska analyser, som har genomförts på det daterade ämnesjärnet och ytterligare ett ämnesjärn ur samma fynd, visar att dessa består av ett tämligen mjukt järn med något högre kolhalter (lågkolhaltigt stål) i ytterkanterna. Båda ämnesjärnen är jämna och goda i kvalitet och innehåller endast små mängder innesluten slagg, vilket inte försämrar deras kvalitet nämnvärt (Grandin 2000). Tidigare har endast ett mycket begränsat antal analyser utförts på denna ämnesjärnstyp (jfr Tholander 1971, Hansson & Modin 1973, Thålin 1973). Smältor De båda smältorna, som påträffades ett par meter från ämnena, bedömdes först kunna vara samtida med dessa, dels med tanke på fyndomständigheterna, dels med tanke på att romartida ugnsrester är så stora att de kan rymma smältor av den aktuella storleken. Smältorna är av mycket god kvalitet och mycket fattiga på slagg trots att de inte är bearbetade. Detta innebär att järnframställningsprocessen har varit effektiv. Smältorna är något långsträckta, 0,35 0,30 0,15 respektive 0,45 0,25 0,20 meter stora, samt 25 respektive 33 kg tunga. De är konvexa på ena bredsidan och något konkava på motstående sida. De har inga motsvarigheter i övrigt jämförbart material. Järnet i smältorna är ett kolstål med kolhalter som genomgående är något KRÅKNÄSFYNDET 11

högre än i ämnesjärnen (Grandin 2000). För att pröva hypotesen om samtidighet med ämnesjärnen har också inneslutet träkol från den ena smältan daterats. Resultatet stannade i övergången folkvandringstid och vendeltid, det vill säga huvudsakligen förra delen av yngre järnålder (Ua 26144: 1470 65 BP, 68,2% confidence: 530 AD 650 AD). Arbetshypotesen att det var samma smed som lade ner de båda depåerna kan därmed avfärdas. De två smältorna är veterligen de första säkert belagda i Sverige från perioder före vikingatiden. Det är över huvud taget ovanligt att helt obearbetade smältor påträffas. Över 300 smältor från 90 platser är kända i världen, men nästan alla är bearbetade i någon mening, vanligen enbart hopslagna alternativt hopslagna och huggna (Pleiner 2000:230ff). Smältornas utseende ger oss vissa idéer om hur järnframställningen kan ha gått till, hur smältorna producerades i blästugnen. I och med att de inte hade ett förväntat utseende är det hög tid att tänka om, att genomföra nya undersökningar med modifierade frågeställningar och förhoppningsvis blåsa järn i rekonstruerade blästugnar, som utseende- och funktionsmässigt ligger så nära originalen som det är möjligt. Bild 5. Områden med utslag på metalldetektorn. UNDERSÖKNINGEN Metalldetektor Sökningen med metalldetektor gav ett stort antal utslag (se bild 5). Majoriteten kunde dock avfärdas som sentida, dit hör t.ex. en mängd patronhylsor och kapsyler. Längst upp på kullen påträffades en grop fylld med malmhaltiga stenar (A3), vilka gav ett skörbränt intryck. Till fynden hör också en hästsko av ålderdomlig typ med sömmarna kvar. Möjligen rör det sig om en medeltida s.k. toffelsko (muntlig uppgift E. Hovanta). Däremot påträffades ingen slagg eller annat förknippat med äldre järnhantering. Vid tidigare sökning med metalldetektor på platsen har bl.a. en knapp i brons hittats. Dateringen av denna är än så länge oklar. 12 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

Sökschakt Totalt drogs fyra schakt, där det ca 0,3 meter tjocka matjordslagret avbanades (se bild. 6). Under matjorden var ett blågrått lager med lerjord. På flera ställen, tydligast i mitten av schakt 3, framträdde ristspår av plog i lerjordslagret. I övrigt framkom varken anläggningar eller fynd av intresse. I schakt 2 påträffades ett stycke masugnsslagg, vilket sekundärt hamnat på platsen. I schakt 4 framkom ett oregelbundet område med sot och kol, möjligen efter en stubbrand. Bild 6. Maskindragna sökschakt på Kullbacken samt det undersökta området kring fyndplatserna. Undersökning av fyndplatserna Fyndplatsen för smältorna (A1) syntes redan före avtorvning som en oregelbunden försänkning, ca 0,8 0,6 meter stor. Anläggningen grävdes i plan ned till ett obrutet lerlager på ca 0,3 meters djup. Det gick inte att iaktta några spår efter förvaringsutrymme eller andra anordningar i samband med fyndet. Det påträffades inte heller några ytterligare järnfynd. Fyndmaterialet var överhuvudtaget magert: En obränd kota från fisk samt enstaka kvartssplitter, vilka möjligen kan härröra från redskapstillverkning under stenåldern. Fynd av kvartsavslag och andra stenåldersföremål har tidigare gjorts i åkrarna intill. KRÅKNÄSFYNDET 13

Bild 7. Anläggning 1 under utgrävning. Platsen där ämnesjärnen legat (A2) framträdde först efter avtorvning som ett område (0,3 0,7 meter stort) av löst packad jord och sten. Efter nedgrävning i plan till 0,25 meters djup framträdde ett rostrött lager där järnen legat. I anläggningen påträffades en böjd järntråd (bild 9). En möjlighet är att järntråden använts för att bunta ihop ämnesjärnen, men den skulle också kunna vara av betydligt senare datum. I övrigt framkom en hel del rostflagor från ämnesjärnen samt kvartssplitter. Inte heller här framkom några säkra spår efter anordningar i samband med förvaringsplatsen. Bild 8. Anläggning 2 under utgrävning. 14 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

Bild 9. Järntråd funnen i anläggning 2. KRÅKNÄSET OCH KULLBACKEN UTIFRÅN DE HISTORISKA KARTORNA Fyndplatsen är belägen inom ett av de bortre partierna av byn Fors inägomark. Av det historiska kartmaterialet över Fors är det främst tre kartor, som är av särskilt intresse. Den äldsta kartan utgörs av en inägodelning 1742, Geometrisk delineation öfwer Fors byes åker- äng, och fäbodeställen (V.51-8.1). Tyvärr saknas beskrivning och protokoll till denna karta. Det går emellertid att extrahera en hel del information enbart utifrån kartan. Av litterabeteckningarna att döma (1 9) bestod byn av nio gårdar, alla utom en belägna norr om Hoån, intill eller nära ån. Tomtmarkeringarna gör det dock troligt att gården nr 6 var hemmansklyvd. I så fall fanns det tio gårdar i byn. Det översta partiet av moränkullen, som utgör fyndplatsen, redovisas som odugl. stenbacka, vilket även tycks kunna avse närmast omgivande mark. De lågt belägna strandpartierna utmed Hoåns södra strand, nordväst om moränkullen, är redovisade som en särskild äga benämnd Kråknäset. På kartan står vidare att detta område är Skientt (skänkt) åt kyrkan af H. Med detta avses sannolikt att en av gårdarna i byn Fors tidigare har skänkt området till Prästbordet. Denna äga får därför funktionen av ett urfjäll till Prästbordet inom byn Fors ägor. Strandpartierna utmed åmötet Hoån och den mindre Getån tycks utgöra ängsmark, vilket även gäller de ganska lågt belägna partierna söder och sydöst om moränhöjden. Här finns även inslag av mindre åkrar, sannolikt relativt sent upptagna vretar på ängsmarken. Det finns inga tecken som tyder på att en mindre sjö skulle ha funnits i anslutning till Kråknäset, i alla fall inte under 1700-talet eller senare. Däremot är vissa områden även idag översvämmade delar av året, främst vid snösmältning/ vårflod. KRÅKNÄSFYNDET 15

Bild 10. Utsnitt av karta över inägodelning i byn Fors 1742. Fyndplatsen är särskilt markerad. Platsen är vid storskiftet bedömd som en oduglig stenbacka. Kråknäset är markerad som en särskild äga ned mot Hoån, skänkt åt prästbordet af H, förmodligen en av gårdarna i byn Fors. I övre, högra hörnet syns delar av Fors bytomt (med beteckningarna 5 9). Lantmäteriverkets forskningsarkiv (V51-8.1). Renritning och kartbearbetning Ronnie Jensen. Även nästa karta redovisar en inägodelning (storskifte), som genomfördes 1759: Charta öfwer åker och ängesdelningen uti Fors by (V.51-8.2). Av såväl karta som beskrivning framgår att byn fortfarande utgörs av tio gårdar, varav nio stamhemman. Hemmanet nr 6 är delat i två gårdar, jfr ovan. Tomterna har i stort samma utsträckning som på föregående karta. Den steniga kullen, fyndplatsen, är tydligt redovisad som ett skogsklätt impediment och detta, samt närmast omgivande mark, kallas för Kullbacken. Den höglänta marken, den del av Kullbacken som omger det steniga moränkrönet, är beskriven som lutande torr lerjords backe. Det urfjäll, som på 1742 års karta benämns Kråknäset, ligger kvar under Prästbordet (och gör så än idag). Den nordöstra branten, ned mot Hoån, 16 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

benämns Kullback spiällen. De låglänta ängspartierna i anslutning till åmötet och en bit söderut utmed Getån kallas för Kråknäsdelarna. Det verkar således som att det är det utskjutande terrängparti, som Getån och Hoån bildar där den förra rinner ut i den senare inklusive angränsande åstränder, som egentligen eller ursprungligen bär namnet Kråknäset. Med säkerhet avser namnet de låglänta partierna närmast de två åarna. Namnet Kullbacken avser specifikt de högre belägna partierna på och i anslutning till fyndplatsen. Namnet på kullen har även varit namngivare till den lägre belägna ängsmarken, Kull änget söder om Kullbacken. De vretar inom Kullänget som finns angivna på 1742 års karta är inte redovisade. Sannolikt har de inte varit i bruk vid tiden för karteringen. Den delvis sanka ängsmarken öster om Kullbacken och i anslutning till Hoån kallas för Smörladflaten och Näbben. Bild 11. Utsnitt av inägodelning (storskifte) i byn Fors 1759. Fyndplatsen är särskilt markerad. Lägg märke till att denna plats bär namnet Kullbacken. Kråknäset avser de låglänta delarna i anslutning till Hoån (den större) och Getån (den mindre). Lantmäteriverkets forskningsarkiv (V51-8.2). Renritning och kartbearbetning Ronnie Jensen. Den tredje kartan av intresse är laga skifteskartan från 1836 42 (V.51-8.3). Nu består byn av elva gårdar kameralt sett. Gårdarna nr 4 och 5 redovisas tillsammans (ägs av Gammelstilla bruk liksom gård nr 3 och brukas av landbönder). Hemmanen nr 7 och 8 har blivit föremål för hemmansklyvning, såsom tidigare skett med hemmanet nr 6. Sex av gårdarna redovisas som bergsmanshemman. Prästbordets Kråknäsäga anges som Kråknäset. Urfjell till Prestbordet. Hela Kullbacken, inklusive de låglänta Kråknäsdelarna, Smörladflaten och Kullänget enligt 1759 års storskifteskarta, redovisas i sin helhet under KRÅKNÄSFYNDET 17

beteckningen Kullänge. De högre belägna delarna, Kullbacken med slänter, anges dessutom med tillägget backe. En del åkermark har upptagits inom Kullänget och Kullbacken sedan tiden för storskiftet. I beskrivningen redovisas inte dessa odlingar tillsammans med de äldre och större huvudåkrarna närmare byn, utan istället under rubriken plogjord. Utmed, och i synnerhet i, Hoån finns s.k. vasslag anförda på kartan, från åmötet och hela vägen nedströms till, och även förbi, byn. Detta får uppfattas som att vasslåttern var av viss ekonomisk betydelse och därför viktig att redovisa. Bild 12. Utsnitt av karta över laga skiftet i byn Fors 1836 42. Fyndplatsen är särskilt markerad. Lägg märke till att delar av Kullbacken nu har börjat odlas upp efter att tidigare ha utgjort ängsmark tillsammans med Kullänge söder och sydöst därom. Lantmäteriverkets forskningsarkiv (V51-8.3). Renritning och kartbearbetning Ronnie Jensen. SAMMANFATTANDE DISKUSSION Trots att det enligt 14 C-analyserna skiljer närmare 500 år mellan nedläggningen av ämnesjärnen och smältorna är fyndomständigheterna påfallande lika. Båda har grävts ned på nordsidan av ett större stenblock och har legat direkt på lerlagret under moränen. Endast några meter skiljer de båda platserna åt. Är det slumpen? eller finns det omständigheter som kan förena fyndplatserna? Inledningsvis uppställdes några hypoteser för vad platsen skulle 18 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

kunna representera. En hypotes var att fynden nedlagts i anslutning till en bosättning. Att det funnits en gård på platsen, från ungefär år 0 och fram till 600-talet, där man vid sidan av jordbruket också ägnat sig åt järnhantering, bedömdes inte som troligt men ändå inte som en orimlig tanke. Genomgången av andra fynd av ämnesjärn från Gästrikland visar att de i åtminstone två fall ansluter till boplatsmiljöer (se kapitlet Spadformade ämnesjärn i Gästrikland s. 10). Varken sökningen med metalldetektor eller maskinavbaningen gav stöd för den hypotesen. Tvärtom, om det funnits en bosättning av varaktig karaktär på Kråknäset borde det ha avsatt anläggningar synliga under matjordskikten i ängsmarken. Vad som ytterligare talar emot en bosättning är frånvaron av gravar samt att ingenting i det historiska kartmaterialet antyder en övergiven bebyggelseenhet i området. En annan hypotes var att Kråknäset varit en verkstadsplats, där man framställt och/eller bearbetat järn, men inte heller detta kunde beläggas. Slagg som innehåller metalliskt järn ger i regel tydliga utslag på metalldetektorn, men trots att området söktes av metodiskt påträffades varken slagg eller anläggningar förknippade med järnhantering. Detta är i sig anmärkningsvärt då slagg ofta förekommer i åkrar i Torsåkerstrakten. Återstår då hypoteserna att fynden är någon form av tillfällig gömma eller en offernedläggning. Dessa hypoteser är svårare både att bekräfta och förkasta på vetenskapliga grunder. Om kullen haft rituell innebörd som offerplats till gudarna så skulle detta i och för sig kunna förklara att två fynd nedlagts bredvid varandra på samma sätt, fast med flera hundra års mellanrum. Vad som talar emot den hypotesen är dels det geografiska läget offerfynd från äldre järnålder känner vi främst till från våtmarksområden, dels finns inga andra stöd för att den här typen av objekt använts i rituella sammanhang, annat än i gravnedläggningar. Att platsen varit en tillfällig gömma kanske i dagsläget framstår som den troligaste hypotesen. Att fynden grävts ned vid varsin stor sten antyder ju också att de skall vara lätta att återfinna. Gömman har i så fall legat på ett visst avstånd från såväl bosättning som produktionsplats. Däremot förefaller det som att fyndplatsens läge ansluter till den äldre bystrukturen. Kopplingen mellan blästplatser och äldre bystruktur har tidigare uppmärksammats (Jensen 1985). Den mycket nära rumsliga kopplingen mellan fyndplatserna trots den stora tidsskillnaden är dock svårförklarlig. Något slutgiltigt svar på vilka omständigheter som ledde fram till Kråknäsfyndens nedläggande fås nog aldrig. Däremot har fynden aktualiserat några frågor, där svaren faktiskt är möjliga att nå: En är frågan om ämnesjärnens datering. Som påpekats tidigare är det med nya metoder nu möjligt med direkt datering av ämnesjärn. Det vore därför av intresse att datera några av de övriga fynden från Gästrikland, vilka generellt daterats till yngre järnålder trots att fyndomständigheterna i sig inte ger några implikationer om åldern. Ett annat angeläget forskningsproblem utgör utvecklingen av blästugnarna under blästbrukets hela period, inte minst de förändringar i använd teknik som antas ha ägt rum i övergången mellan äldre och yngre järnålder. Hur de var konstruerade för att producera smältor av Kråknäsfyndets storlek, utseende och kvalitet är än så länge okänt, men skulle kunna besvaras genom en kombination av arkeologiska undersökningar och experiment genomförda i rekonstruerade ugnar i full skala. KRÅKNÄSFYNDET 19

REFERENSER Litteratur Arwidsson, G. 1942. Valsgärde 6. Die Gräberfunde von Valsgärde, I. Uppsala. Englund, L.-E. 1986. Arkeologisk järnforskning i Gästrikland. Från Gästrikland. Gävle 1987. Englund, L.-E. 2001. Smältor och spadformade ämnesjärn. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 19-2001. Uppsala. Grandin, L. 2000. Spadformade ämnesjärn från Torsåker. Inledande arkeometallurgiska analyser. Kråknäset, Torsåkers sn, Gästrikland. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 16-2000. Uppsala. Hansson, T. & Modin, S. 1973. A Metallographic Examination of Some Iron Findings with a High Nickel and Cobalt Content. Antikvariskt Arkiv 50. Stockholm. Hallgren, F. 1993. Bosättningsmönster i gränsland, Gästriklands stenålder. CDuppsats, Inst. för arkeologi. Uppsala universitet. Hallström, G. 1927. Norrlands bygdeborgar. Norrlands försvar. Föreningen för Norrlands fasta försvar. Hallström, G. 1928. Svenska Turistföreningens Resehandböcker XXXIV. Stockholm. Hallström, G. 1934. Segersta och Hanebo socknars fornhistoria. Två hälsingesocknar (red. N. C. Humble.) Bollnäs. Hallinder, P. & Haglund, K. 1978. Iron currency bars in Sweden. Excavations at Helgö, V:1 (Eds K. Lamm & A. Lundström. Stockholm). Jensen, R. 1985. Bebyggelse och lågtekniska järnframställningsplatser i Gävleborgs län en rumslig analys. Arkeologisk järnforskning 1980 83. (Jernkontorets bergshistoriska utskott, ser. H 38. ) Stockholm. Lamm, K. & Lundström, A. (Eds) 1978. Excavations at Helgö. V:1. Stockholm Liedgren, L. 1992. Hus och gård i Hälsingland. (Studia Archaeologica Universitatis Umensis.) Umeå. Magnusson, G. 1994. Järnet i Hälsingland. Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 27, Stockholm. Nihlén, J. 1932. Studier rörande äldre svensk järntillverkning med särskild hänsyn till Småland. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie, N:r 2. Stockholm. Pleiner, R. 2000. Iron in Archaeology. The European Bloomery Smelters. Praha. Possnert, G. & Wetterholm, A. 1995. Radiocarbon Dating of Iron. The Importance of Iron Making. Technical Innovation and Social Change. Volume II (Ed. G. Magnusson). Jernkontorets Bergshistoriska Utskott, H 62. Stockholm. Selinge, K.-G. 1977. Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Västernorrlands förhistoria. Motala. Serning, I. 1984a. The Dawn of Swedish Iron Metallurgy. Bulletin of the Metals Museum. Vol 9. Sendai. Stenberger, M. 1964. Det forntida Sverige. Uppsala 1971. Tholander, E. 1971. En teknikers funderingar om Norrlands-järn och Tröndelags-salt i förhistoriskt handelsutbyte. Fornvännen. Stockholm. Thålin, L. 1973. Notes on the Ancient Iron Currency Bars of Northern Sweden and the Nickel Alloys of Some Archaeological Objects. Antikvariskt Arkiv 50. Stockholm. 20 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

Wiberg, C. F. 1864 1865. Berättelse öfver antiquariska forskningar i Gästrikland. Manuskript i Antikvarisk-topografiska Arkivet (ATA). Muntlig uppgift Elise Hovanta 17/1 2001 Lantmäteriakter V.51-8.1 Inägodelning 1742. Geometrisk delineation öfwer Fors byes åkeräng, och fäbodeställen V.51-8.2 Inägodelning (storskifte) 1759. Charta öfwer åker och ängesdelningen uti Fors by V.51-8.3 Laga skifte 1836 42. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsens beslut: 220-12075-01 Fältarbetstid: 2001-11-05-2001-11-08 Koordinatsystem: RT 90 Maskintid: 13 timmar Praktikant: Kim Bertilsson, Fors, Torsåker Fältarbete: Lars-Erik Englund, Geoarkeologiskt Laboratorium, Riksantikvarieämbetet, Bo Ulfhielm, Länsmuseet Gävleborg Kartstudier: Ronnie Jensen, Länsmuseet Gävleborg, Metalldetektoroperatör: Jonny Skogsberg, Torsåker, Undersökt yta Intensiv: 12m 2 + 240 m sökschakt Extensiv: 5 000 m 2 Dokumentationsmaterial: Planer, fotografier och övrigt dokumentationsmaterial förvaras på Länsmuseet Gävleborg KRÅKNÄSFYNDET 21

BILAGA 1 ANLÄGGNINGSBESKRIVNINGAR A1 X 67 09 520 Y 15 36 317 Fyndplats för två obearbetade blästjärnsklumpar, så kallade smältor, intill ett större stenblock. Fyndplatsen syntes som en oregelbunden försänkning, ca 0,05 meter djup. Fyndplatsens nedgrävning märktes som ett lager lösare packad jord 0,28 0,3 meter ned. I botten var lera. Nedgrävningen var ca 0,8 0,6(NV-SO)meter stor. Fynden bestod av en obränd fiskkota samt kvartssplitter. Ingen metall påträffades. A2 X 67 09 519,5 Y 15 36 220,8 Fyndplats för ämnesjärn. Utpekad plats för fynd av ämnesjärn intill större stenblock. Ingen nedgrävning kunde iakttas. Platsen bestod av löst packad jord- och stenfyllning. På ca 0,25 meters djup framträdde ett rostrött lager, 0,7 0,3 (N-S) meter stort, vilket avtecknades tydligt mot omgivande ljus lera. Fynden bestod av flisor av järn, en järnten samt kvartssplitter. A3 X 15 36 300 Y 67 09 565 Grävd grop, 0,8 0,5 meter stor innehållande löst packad jord- och stenfyllning. Flera av stenarna gav ett skörbränt intryck, flera var också malmhaltiga. Anläggningen påträffades vid metalldetektorsökningen. Då det var kraftigt snöfall sista dagen av undersökningen kunde inte anläggningen dokumenteras på nöjaktigt sätt. 22 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG

BILAGA 2 SCHAKTBESKRIVNINGAR Schakt 1 X 6709496 Y 1536163 X 6709493 Y 15 36 194 Avsats mot Getån på ängsmark. Området gav många utslag på metalldetektorn. Inga fynd och inga anläggningar förutom en ränna ca 0,4 m bred och 0,04 m djup vilken avtecknade sig som en mörkfärgning mot den omgivande leran. Rännan gick tvärs igenom sökschaktet. Schakt 2 X 67 09 494 Y 15 36 212 X 67 09 465 Y 15 36 234 Avsats mot söder, området gav många utslag på metalldetektorn. I schaktbotten påträffades ett stycke masugnsslagg. I övrigt inga fynd och inga anläggningar. Schakt 3 X 6709536 Y 1536 213 X 6709537 Y1536 291 X 6709510 Y 1536305 Krönet av näset mot Hoån och Getån. Upp mot den steniga kullen och längs kanten mellan ängsmark och impediment. Inga fynd och inga anläggningar. Plogspår i botten av schaktet. Schakt 4 X 6709452 Y 1536358 Avsats mot söder direkt nedanför impedimentet. Vid punkten X 6709464 Y 1536352 påträffades en 1,5 1, 0 meter stor oregelbunden sotfläck. Inga fynd och ingen skörbränd sten i anslutning till denna. Stubbrand? KRÅKNÄSFYNDET 23

BILAGA 3 PLANRITNING ÖVER UNDERSÖKNINGSPLATSEN 24 LÄNSMUSEET GÄVLEBORG