hövdingen
Olle Svenning Hövdingen Hjalmar Branting En biografi Albert Bonniers Förlag
Av Olle Svenning har tidigare utgivits: En socialistisk kultursyn (med Nordal Åkerman), 1966 Fackföreningsrörelsen och EEC (med Villy Bergström), 1970 Sverige inför EEC (med Allan Larsson m.fl.), 1971 Socialdemokratin och näringslivet, 1972 Portugal efter revolutionen, 1975 Borta bra, himma bäst en bok om Malmö FF (med Ken Olofsson), 1976 Inte bli som vi (roman), 1979 Första halvlek (roman), 1981 Sydafrika och omvärlden (med Basil Davidson och Bengt Säve-Söderberg), 1984 Älska makten (roman), 1985 Tillhör Sverige Europa? (med Jan Olsson), 1988 Maradonas tårar, 1990 Straffarna i solen, 1994 Lojaliteter (roman), 1995 Malmö, paradoxernas stad, 1998 Vänstern i Europa de nya liberalerna? 2000 Anna Lindh en minnesbok, 2003 Göran Persson och hans värld, 2005 Thorbjörn Fälldin, i Sveriges statsministrar under 100 år, 2010 De stolta förlorarna berättelser från Frankrike (med Erik Svenning), 2011 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012371-0 Olle Svenning 2014 Faktagranskning: Lars Ilshammar ScandBook AB, Falun 2014
INNEHÅLL Förord 7 Inledning 13 Ett omaka par och deras son 15 Brantings radikala kotterier 39 Längtan efter en tidningsredaktion 55 Familjen på Norrtull 62 Ett fattigt folk organiserar sig 82 Den socialistiske agitatorn från Skåne 87 Påsken när partiet bildades 103 Branting, Branting, ropar folket 107 Politisk fånge på Långholmen 114 Brantings främste rival 123 Rösträtt för män kvinnorna får vänta 136 Riksdagsmannen Hjalmar Branting 146 Socialdemokraterna skriver program och LO bildas 156 Anna och Hjalmar en kärlekshistoria 164 Marxismens gyllene år 176 Lenin och Stalin kommer på besök 196 Arbetarrörelsen bygger sig en borg 204 Branting och hans unga garde 214 Klasskamp 1909 233 Socialdemokratins Moses 254 Liberaler blir socialdemokrater 264 Sista akten med Strindberg 269
277 Kungens statskupp 292 Kriget krossar Internationalen 308 Hövdingens strategi 320 Branting städar partiet 329 Revolution i Ryssland. Fredsmöte i Stockholm 342 Hungeruppror och bolsjevikstrid 365 Revolutioner i Europa skrämmer Branting 377 Äntligen rösträtt 389 Fredsmäklaren 406 En opraktisk statsminister 436 De sista åren 451 Noter 465 Källor och litteratur 479 Bilder 481 Personregister
Förord Hjalmar Branting ledde förvandlingen av socialdemokratin från ett litet, delvis illegalt, parti till landets största. Han betydde mer än andra för att den allmänna och lika rösträtten kunde genomföras utan omfattande och våldsamma klasskonflikter. Branting revolutionerade Sverige utan att göra revolution. Han var statsminister under tre perioder och 1921 tilldelades han Nobels fredspris. Branting uppfyller idéhistorikern Sven-Eric Liedmans definition på en stor ledare:»han eller hon förmår höja sig över det tidsbundna tänkandet.«den tidiga arbetarrörelsen beskrev och hyllade Hjalmar Branting som»hövdingen«, och det är också som sådan han gestaltas i Carl Eldhs väldiga monument på Norra Bantorget. På konstverket står Branting höjd över sin rörelse och över sin samtid. I en biografi bör man inte frigöra huvudpersonen från den samhälleliga och kulturella period hon eller han levde i. I vår tid uppfattas termen»hövding«som föråldrad, som en undergiven hyllning till ledaren. Att socialister skulle välja sig en hövding förefaller dessutom som en självmotsägelse. Socialismen gör ju anspråk på att vara egalitär. Placerad i det sena 1800-talet eller det tidiga 1900-talet blir dock hövdingabegreppet begripligt. Till hövdingamyten hör berättelsen om den unge mannen ur överklassen som anslöt sig till arbetarrörelsen, blev dess främste talesman, beredd att uppoffra karriär, pengar och social gemenskap. För arbetarrörelsen var Branting med sin ex- 7
hövdingen klusiva sociala bakgrund, sina studier och sina vanor jämförbar med de gestalter som styrde den konservativa staten och de framväxande storbolagen. Till honom lyssnade samhällseliten när han förde fram arbetarklassens krav. Att Branting skulle upphöjas till ledare eller till»hövding«var inte givet. Han valdes till socialdemokratisk ordförande så sent som 1908 och mötte periodvis hårt motstånd inom arbetarrörelsen, först från den anarkistiska riktningen, representerad av Hinke Bergegren, senare från Zäta Höglunds vänstersocialister. Brantings person och privata liv är mångtydigt och motsägelsefullt. Han drog på föredragsturnéer, reste tredje klass och sov på partiexpeditioner, men tog sig också rätten att njuta av god mat och dryck på flotta krogar. Som politiker var han hårt disciplinerad, hans privatliv däremot präglades av bohemeri. Äktenskapet med författarinnan och kritikern Anna kan beskrivas som passionerat, det vill säga det pendlade mellan storartad ömsesidig kärlek och upprörda konflikter. En annan socialdemokratisk ledare, Tage Erlander, hämtade inspiration från den humanistiske och demokratiske socialisten Hjalmar Branting. Han förklarade en gång för mig vilka lärdomar han hade hämtat från socialdemokratins förste statsminister: Branting sa till människorna: Det är på dig det beror. Han vände sig till dessa fattiga, eländiga, utestängda arbetare och gav dem förtroende. Branting vädjade till människors klokhet, eftertanke och besinning och han trodde på betydelsen av organisation och skolning. Han följde utvecklingstanken i socialismen och trodde inte som sina kritiker på det revolutionära språnget eller på den allt förändrande direkta aktionen. Han vände sig mot varje tanke på att ett avantgarde, en arbetarklassens förtrupp, skulle leda samhällsomvandlingen. Branting blev en av bolsjevismens ledande motståndare. Han såg inte arbetarkollektivet som en massa utan som en gemenskap av enskilda individer. 8
Branting inredde ett arbetsrum åt sig i hemmet på Norrtullsgatan.»Vi såg oftast bara ryggen på pappa«, berättar hans barn. Hjalmar Brantings läsning var omfattande och innefattade både politiska böcker och skönlitteratur. Han skrev oftast sina ledartexter till tidningen Social-Demokraten efter midnatt. Olof Palme hänvisade gärna till Brantings demokratisyn och till hans grundläggande övertygelse att socialdemokratin är internationalistisk och därmed har särskilt ansvar för freds-, nedrustnings- och solidaritetsarbete. Ingen socialdemokratisk partiledare har citerat Branting så ofta som Olof Palme gjorde. Likheterna mellan Hjalmar Branting och Olof Palme är slående. Båda föddes in i den stockholmska överklassen och utbildades på den exklusiva Beskowska skolan. De gjorde tidigt bildningsresor i Europa. Vägen till socialdemokratin gick för båda via kulturradikalismen. Såväl Branting som Palme tillhörde ideologiskt sitt partis mittfåra. Den låg dock längre till vänster under Brantings tid. Det finns skäl att varna för enkla försök till historicism och för att mekaniskt jämföra Hjalmar Brantings politiska gärning under 9
hövdingen decennierna kring förra sekelskiftet med den Palme utförde under det sena 1900-talet. Branting var med om att bygga upp det socialdemokratiska partiet, Palme tog över ledarskapet för ett parti som styrt landet i över fyrtio år. Branting var extremt opraktisk och uthärdade inte statsrådsarbetet. Palme var en handlingskraftig politiker, sedan decennier väl hemmastadd i regeringskansliet. Personer är betydelsefulla i politiken, men tidsepokernas politiska, sociala och kulturella villkor bestämmer handlingsmöjligheterna. Den socialdemokratiska framgångsberättelsen inleds vanligtvis med Per Albin Hanssons ledarskap och med folkhemmet.»folkhemmet«var en på en gång patriarkal och egalitär vision. Som politiskideologisk konstruktion skulle den sannolikt ha varit främmande för Brantings generation. Branting förespråkade i sitt demokratital 1918 en social republik och förberedde socialiseringar och industriell demokrati. Under Brantings epok blev socialdemokratin utpräglat internationalistisk. Folkhemmet däremot lät ana viss inåtvänd nationalism. Branting var sedan tidig ungdom starkt influerad av kulturradikalismens kritik mot det auktoritära samhället, om det så representerades av statskristendomen eller av inskränkt sexualmoral och reaktionär kvinnosyn. Den traditionen klingade av i Per Albins folkhem. Socialdemokratin har i alla tider prövat och plågats av den så kallade taktikfrågan: Vem ska vi samarbeta med? Branting närmade sig liberalerna, motståndare till den politiska högern. Per Albin Hansson föredrog samverkan med bönderna, som historiskt sett gärna allierat sig med högern. Ingen av dem ville samverka med partier till vänster. På mitt arbetsbord står en gipsbyst av Per Albin och i en liten låda ligger Brantingmedaljen arv från min far. Symbolerna och minnesgestalterna påminner också om två delvis skilda traditioner inom den dominerande delen av arbetarrörelsen. Folkhemshistorien är välkänd och Per Albin har blivit de flestas landsfader. Brantings po- 10
förord litiska gärning och gestalt är suddigare. Jag har därför velat skildra Brantings historia, den politiska, kulturella och privata. Under arbetet har jag ständigt i mitt minne haft ett citat från Ernst Wigforss: Också i stunderna av den mest kritiska stämning kunde man inte blunda för hur tidigt och klart Branting dragit konsekvenserna ur en realistisk syn på vårt lands ekonomiska struktur, ur sin revisionistiska tolkning av de marxistiska lärorna och inte minst ur övertygelsen om demokratin som en omistlig beståndsdel av socialismen. Stockholm, augusti 2014 Olle Svenning
INLEDNING När Hjalmar Branting såg ut från balkongen på Folkets hus kunde han fånga in bilden av Norra Bantorget. Mittemot honom låg läroverket Norra Latin, till höger fanns Carlbergska huset. Där höll Nobel biblioteket till. På andra sidan torget låg den väldiga mötesplatsen Auditorium, med plats för ett par tusen åskådare. Högtidsklädda personer samlades på den stora öppna planen framför Carlbergska huset. Det var 1 maj 1917, revolutionsår i Ryssland och hungeruppror i Sverige. Kvinnorna hade klätt sig i långa kjolar och prydde sig med vårfina vita hattar. Männen bar svarta kostymer och plommonstop. Dagen var kylig, morgontemperaturen mättes till minus tio grader. Branting hade tagit på sig en tung överrock. Han bar ingen halsduk. Den vita stärkskjortan och den mörka slipsen var synliga. Demonstranter och åskådare kunde lägga märke till att Branting lagt ifrån sig den stödkäpp han allt oftare använde. Han ville visa styrka och kraftfullhet när han ställde sig i spetsen för det stora, mörka hav av demonstranter, som gjorde sig beredda att gå till Gärdet. De var förväntansfulla. De ville lyssna till vad arbetarrörelsens ledare hade att säga om fredens och demokratins möjligheter. De undrade om han kunde ge några löften om att hungeråren skulle ta slut. Hjalmar Branting hade för ovanlighetens skull skrivit hela sitt tal, ett av de allra viktigaste i hans långa politiska liv. Han måste förmedla hopp om reformer och ge löften om att svält och ofärd snart skulle upphöra. Han ville övertyga åhörarna om att arbetarna snart skulle 13
hövdingen bli fullvärdiga medborgare och få rösträtt. Branting måste visa att det fanns en väg bortom revolution och brutal klasskamp. Demonstrationståget var mycket långt. Demonstranter fortsatte att strömma från Norra Bantorget till Gärdet, när Branting steg upp i talarstolen vid Fågelbackens krön. Han hade ingen högtalare till sin hjälp och måste därför lita till att hans ljusa tunna röst ändå skulle förmå förmedla de politiska budskapen: Partivänner! Efter mörka förtvivlade tider kan man äntligen denna första maj 1917 se den första gryningen av en rättfärdig fred vid horisonten. Denna jättedemonstration som ännu alltjämt pågår fanornas rad är outtömlig där borta hela denna jättedemonstration är krönet på alla de andra demonstrationerna som har varit på den sista tiden. Den socialdemokratiske ledaren talade till bortåt 100 000 åhörare. Han anade deras röster, såg deras rörelse och han fångade sina sinnesintryck av folkhavet i en bild:»demokratins våg stiger.«branting kunde denna dag ha lösgjort de revolutionära krafterna hos den arbetarklass som plågats av hunger, arbetslöshet och av att vara berövad rösträtt. Han manade istället till lugn, besinning och ordning. Branting ställde reformism mot revolution:»det nya samhället skall vinnas steg för steg, inte vara frukten av en plötslig omvälvning.«revolutionsåret 1917 agiterade Branting för den måttfulla reformismen.
Ett omaka par och deras son Hjalmar Branting skrev vackert om sin mamma:»från barnaåren och den egentliga skoltiden har jag blott ett allmänt intryck av kärlek och ömhet aldrig annat än ömhet.«1 Då hade Emma Branting varit död i fyrtio år. Hon föddes 1821 och hennes flicknamn löd: Emerentia Charlotta af Georgii. Hennes närmaste manliga släktingar var män i staten och i rättsapparaten. Emmas far, Carl Georgii, gjorde en god karriär och blev statssekreterare och rikshärold. Han ansvarade för att ordning och reda rådde i Serafimerordens matrikel och för att Riddarhuskyrkans klocka ringde till minne över avlidna riddare. Då Karl XIII upphöjde honom till adelsståndet tog han sig efternamnet»af Georgii«och lät tillverka en egen familjesköld i silver, dekorerad med en guldamorin. Carl af Georgii var gift med Maria Charlotta Limnell, dotter till ett kollegieråd vid Åbo hovrätt, och paret fick fyra barn. Hustrun dog i barnsäng vid sitt sista barns födelse. Efter Maria Charlottas död försvann Carl af Georgii från sina barn, in i sorg och sjuklighet. Några år senare dog han och lämnade då efter sig ett dyrbart möblerat hem. Emma fick, så mycket är bekant, ärva en gungstol och ett pianoforte. Hon var under sitt liv som lyckligast när hon satt vid pianot med sina noter och kunde ge liv åt Mozarts och Beethovens musik. Emma af Georgii var bara sexton år när hon blev föräldralös men riskerade aldrig att bli en del av»les pauvres honteux«, den fattiga adeln. I egenskap av stiftsjungfru var hon nämligen garanterad viss ekonomisk ersättning livet ut, Riddarhuset drog försorg om sina medlemmar. 15
hövdingen Emma var vacker och samlade en skara beundrare runt sig när hon presenterades vid hovet, men eftersom hon saknade förmögenhet var hon inte konkurrenskraftig på äktenskapsmarknaden. Hennes möjliga livsval var inte så många; ett av hennes få alternativ var att gifta sig med en ekonomiskt oberoende man. Jacob Branting misslyckades som arrendator i Sörmland och han och hustrun Anna Brita tvingades flytta till Kungsholmen där de tillsammans bedrev en liten förmedlingsrörelse som försåg Stockholms borgerskap med tjänsteflickor. Jacob och Anna Brita blev föräldrar till Gabriel Branting, som föddes 1799. Hans uppväxt var väl skyddad och han fick tidigt god utbildning i klassisk humanism, med hjälp av sin far som var beläst i grekisk och latinsk litteratur. Gabriels mor skötte familjens ekonomi väl och blev så småningom delägare i ett hus på Kungsholmen, kvarteret Bergsklippan. Gabriel Branting gick i ett gymnasium som skapats av Arvid Afzelius, känd för att ha förtecknat svenska och isländska sagor. Per Henrik Ling, skolans gymnastiklärare, tog sig an den fysiskt klene och sjuklige gymnasisten Gabriel. Såväl Afzelius som Ling tillhörde Götiska förbundet, en nationalromantisk allians som grep tillbaka till nordiska storhetstider och myter. Tiden var fylld av längtan tillbaka till det ärorika förflutna. År 1813 bad Ling sina ordensbröder om hjälp att grunda ett svenskt gymnastiskt institut som skulle fostra unga män, fysiskt, moraliskt och patriotiskt. Regeringen tillstyrkte och Ling kunde snart öppna GCI, Gymnastiska Centralinstitutet, på Norrmalm och med lokaler i en styckgjutargård från 1600-talet. I gjuthuset byggdes länge kanoner för de stora europeiska krigen, nu blev huset träningslokal. Ling, som varit fäktmästare vid universitetet i Lund, undervisade i sjukgymnastik, redskapsgymnastik, anatomi, fäktning, ridning och simning. Lings gymnastik byggde på strikt drill och på att skapa harmoni och balans av kroppen tävlingar fick inte förekomma. Eleverna tränade på ribbstolar, plintar och bockar, uppställda i den iskalla träningslokalen. Lings metoder spreds över världen och i svenska skolor 16
Den svenska gymnastikens grundare Per Henrik Ling skapade Gymnastiska Centralinstitutet (GCI). Hans träningsmetoder gick ut på att via gymnastiska övningar skapa disciplinerade, harmoniska och väl balanserade kroppar. Hans metoder spreds runt världen. Han efterträddes som GCI-chef av Gabriel Branting, Hjalmars far. och idrottsföreningar tillämpades undervisningen 2 under ett och ett halvt sekel. Gabriel Branting var inte bara Lings mönsterelev, han blev också hans ideologiska allierade, och redan som nittonåring upptogs han i det nationalistiska och romantiska ordenssällskapet Manhemsförbundet, genomsyrat av»muskulär religiositet«. 3 Till den tron bekände sig Gabriel Branting under hela sitt långa liv. Den åldrande Per Henrik Ling överlämnade så småningom chefskapet på GCI till Gabriel Branting och utverkade dessutom en professur åt honom. Ling rekommenderade Gabriel att gifta sig, men det var först i fyrtioårsåldern som han på allvar började uppvakta Emma, 17
hövdingen som då var femton år. Den 37-årige Gabriel höll musikskola och han undervisade Emma i klaverspel. Gabriel hade betydande musikaliska talanger: kvalificerad valthornist, habil violinist och pianist, och han tonsatte texter av bland andra skalden Erik Johan Stagnelius. Gabriel sände Emma brev som handlade om musik och skrev att hans begåvning var så underlägsen hennes. Han kallade sig själv för en gammal kråka utan förmåga till skönsång och med sitt skapande bakom sig. Självbilden speglade inte bara kokett självförakt: I mitten av 1800-talet var medellivslängden för män 48 år och det var sålunda hög tid för Gabriel Branting att gifta sig. Han förberedde bröllopet genom att fara till Tyskland för att kurera sin hälsa. Därifrån skrev han romantiskt och ödesmättat till Emma: Skall jag dig förr ej återfinna än ibland stjärnorna: Må vi som de av kärlek brinna Och likna änglarna. Den 10 november 1839 utlystes äktenskapet:»lysning till äktenskap emellan Konungens Trotjänare Föreståndaren vid Kongl. Gymnastiska Central-Institutet, Professor Högädle Lars Gabriel Branting och Välborna Jungfru Emerentia Charlotta af Georgii.«Ett par veckor senare förrättade Josef Wallin vigsel mellan Emma och Gabriel i Klara kyrka. Emma var 18 år, Gabriel 40 och det blev ett kaotiskt bröllop, fyllt av starka känslor. Redan under bröllopsdagens förmiddag var Emma nära att svimma och under bröllopsakten visade hon tecken på sinnesförvirring, hennes pupiller var svårartat förstorade och hyn gulblek. Hon svarade osammanhängande på prästens rituella frågor men bröllopsceremonin hann genomföras före Emmas sammanbrott. 4 Emma fördes från kyrkan till sin säng och förblev liggande i en vecka, oemottaglig för omgivningen och avvisande till alla frågor. Enligt sjukjournalen förklaras Emmas sammanbrott med hennes skräck för bröllopsnatten och för det sexuella samlivet. Känslor som 18
Ett omaka par och deras son hon säkert delade med många av de unga kvinnor som blev bortgifta med äldre väletablerade män. Gabriel bekymrade sig för sin hustrus psykiska svagheter och rekommenderade henne att ta regelbundna fotbad och promenader mot den ständiga huvudvärk som plågade henne. Hon borde också lägga av snörlivet. Breven är omtänksamma, förmanande och något hjälplösa. Gabriels kärleksförklaringar lät platonska:»den kärlek som ska bringas till eld ska främst likna änglarnas.«gabriel rekommenderar Emma att spela Bach:»Högre, renare och djupare sjöng ingen jordens son.«någon gång glömde han bort sin konventionella konservatism och gav henne försiktigt framsagda inviter till kroppslig intimitet och äktenskaplig lekfullhet. Han önskade Emma god hälsa, så hon»fördrar bättre sin gråa gubbe och leker någon gång med honom«. I de få brev från Emma som återfunnits berättade hon för sin make om resor och små fester hon varit med om. Gabriel svarade henne med stänk av svartsjuka och misstänksamhet. På de porträtt som finns av de äkta makarna Emma och Gabriel Branting blickar hon sorgesamt och vemodigt mot betraktaren, medan Gabriel poserar med böljande lockigt hår. Porträtten är målade av Maria Röhl, som stigit från fattigdom till hyllad kunglig hovmålare och Stockholms mest eftertraktade porträttmålare. Hennes ateljé låg i Brunkebergs hotell, i centrum för Stockholms nöjes- och sällskapsliv. Brunkebergstorg var också kommersiellt centrum och där öppnades 1848 Stockholms första affärsgalleria av kramhandlare J.F. Folcker. Hans varuhus var fyra våningar högt och prytt med arkader, men köptemplet utstrålade också modernitet med sina vattenledningssystem och inglasade affärsgator. 5 Emma och Gabriel Branting bodde länge i Styckgjutargården i en i det närmaste orörd 1700-talsvåning med påkostade kakelugnar, eleganta väggmålningar och en rokokosalong med en uppstoppad örn som dekoration. I sovrummet stod en gustaviansk säng av mahogny och matsalen var rymlig och öppnades ofta till fest, gärna musiksoaréer. 19
hövdingen Gabriels medicinska experiment störde dock hemmets idyll med fräna dofter från de människoorgan och obduktionsdelar, som varje kväll forslades från Karolinska Sjukhuset till GCI:s källare. Det var nödvändigt; Gabriel Brantings anatomilektioner krävde realism. Våningen i Styckgjutargården formade en fästning, ett skydd mot den fattiga omgivningens människor. Vägen från GCI till Packartorget, nuvarande Norrmalmstorg, var kort och i kvarteren där stod små fallfärdiga hus och på torget samlades skärgårdsfiskare; de saltade och torkade sin fisk, skötte om sina nät och väntade på kunder. I omgivningen växte en väldig sophög som spred smitta och sjukdom. Andra faror hotade Brantings hem: tidens främsta vetenskapsmän och forskare anklagade Gabriel Branting för kvacksalveri och krävde att statsmakterna skulle övervaka hans verksamhet, kanske rentav avsätta honom. Branting skrev rasande svarsbrev, fyllda av nedlåtenhet mot läkarkår och»konjaksdoktorer«. Gabriel Branting kallades ibland rättshaverist, bitter över att inte ha kunnat fullfölja sin utbildning i medicin. Den historieskrivningen är onyanserad. Under omfattande föredragsturnéer i Europa gjorde Branting Linggymnastiken liksom GCI:s idéer och metoder kända långt utanför Sveriges gränser. Idrottshistorikern Jan Lindroth skriver att Linggymnastiken från 1800-talets senare hälft och under Brantings ledning blev den internationellt sett starkaste och mest varaktiga svenska kulturyttringen. Under äktenskapet utvecklade Emma Branting en allt svårare depression. I hennes efterlämnade papper återfanns några dikter: Som ung jag sökte livets lycka I diktens och musikens vår Och livet som en vårens bild Stod för min själ så ljus och mild Och hopp och frid i hjärtat var; Jag sökte lyckan; Fann jag den? 20