underlagsmaterial till Ansvarsutredningsworkshop

Länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborg, Stockholm, Södermanland och Gotlands län Uppsala och Stockholm underlagsmaterial till Ansvarsutredningsworkshop Foto: SGI, Ebba Wadstein 2012-05-25

Datum: 2012-05-25 Uppdragsledare: Sofie Hermansson Handläggare: Sofie Hermansson Diarienr: 2-1012-0921 Uppdragsnr:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING... 5 2 LAGSTIFTNING... 6 2.1 10 kapitlet miljöbalken före och efter 1 augusti 2007... 6 2.2 Relevanta lagrum i ansvarsutredningssammanhang... 6 2.2.1 Principen om att förorenaren betalar... 6 2.2.2 Tillämpningsområdet för 10 kapitlet miljöbalken... 7 2.2.3 Verksamhetsutövaransvaret... 7 2.2.4 Fastighetsägaransvar... 8 2.2.5 Den ansvarige ska göra det som är skäligt... 10 2.2.6 Ansvar för värdeökning... 10 2.2.7 Solidariskt ansvar... 11 2.2.8 Ansvar för nyttiga utredningskostnader... 12 2.3 Sammanfattande grafik... 13 3 PRAXIS OCH ANDRA AVGÖRANDEN... 14 3.1 Kustbostäder (Högsta domstolen, 2012-03-26, mål nr T 2052-10)... 14 3.2 Landskronahem / Albano 32 (Mark- och miljödomstolen vid Växjö Tingsrätt, 2011-09- 15, mål nr 616-06)... 14 3.3 Vansbro (Miljööverdomstolen, 2011-01-18, mål nr 1954-10)... 15 3.4 Banverket i Nässjö (Miljööverdomstolen, 2010-12-22, mål nr M 8489-09)... 15 3.5 Mossgropen (Miljööverdomstolen, 2010-06-08, mål nr M 491-09)... 16 3.6 Forsbacka Bruk (Miljööverdomstolen, 2010-06-08, mål nr M 9298-08)... 16 3.7 Norra industriområdet (Miljööverdomstolen, 2010-03-31, mål nr M 8535-08)... 16 3.8 Stora Enso (Miljööverdomstolen, 2009-12-21, mål nr M 2535-08)... 17 3.9 Bunge Stucks (Miljödomstolen vid Nacka Tingsrätt, 2009-09-17, mål nr M 710-09.)... 17 3.10 Tarkett / Ebbamåla (Miljööverdomstolen, 2008-06-18, mål nr M 2599-07)... 17 3.11 Klippan KKB (Miljööverdomstolen, 2008-06-04, mål nr M 4537-07)... 17 3.12 SCA (Miljööverdomstolen, 2006-12-11, mål nr M 4141-06)... 18 3.13 Balticgruppen (Miljööverdomstolen, 2006-06-29, mål nr M 816-05)... 18 3.14 KABE (Miljööverdomstolen, 2006-05-30, mål nr M 9894-05)... 18 3.15 Klosters Fabriker (Miljööverdomstolen, 2005-05-23, mål nr M 5338-04)... 19 3.16 Arvamet (Miljööverdomstolen, 2003-12-05, mål nr M 9822-02)... 19 3.17 Lastbilen i Gällivare (Miljööverdomstolen, 2002-02-20, mål nr M 5939-01)... 19 3.18 Olja i urinbrunn (Koncessionsnämnden, B249/94)... 19 3.19 Saltsyremålet (Koncessionsnämnden, B250/92)... 20 4 SKÄLIGHETSAVVÄGNINGEN... 21 4.1 Steg ett - miljövårdsåtgärder... 21 4.2 Steg två adressatens andel... 22 4.3 Sammanfattande grafik... 23 5 TILLSYNSMYNDIGHETENS ARBETE... 24 5.1 Tillsynsmyndighet... 24 5.2 Tillsynsmyndighetens krav... 24 6 FÖRETAGSEKONOMISKA ASPEKTER... 26 6.1 Adressatens person och ekonomi... 26 6.2 Fusion och delning... 26 6.3 Konkurser... 27 7 VAD HÄNDER EFTER ANSVARSUTREDNINGEN?... 28 7.1 Föreläggande... 28 7.2 Tillsyn genom dialog... 28 8 FÖRVARINGSFALL... 29 9 HUR HANTERAS MISSTÄNKT FÖRORENING OCH PÅGÅENDE VERKSAMHET?... 30 10 CHECKLISTOR... 32 10.1 Checklista referensmaterial... 32 10.2 Checklista ansvarsutredning... 33 3 (39)

10.2.1 Inledning... 33 10.2.2 Föroreningssituation... 33 10.2.3 Området... 33 10.2.4 Ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kapitlet 2 miljöbalken... 34 10.2.5 Ansvarig fastighetsägare enligt 10 kapitlet 3 miljöbalken... 35 10.2.6 Övrigt... 35 10.3 Checklista skälighetsavvägning... 36 10.3.1 Steg ett miljövårdsåtgärderna... 36 10.3.2 Steg två adressatens andel... 36 11 KÄLLOR... 37 11.1 Lagstiftning... 37 11.2 Rapporter med mera... 37 11.3 Internet... 37 BILAGA 1... 38 10 kap. miljöbalken före och efter 1 augusti 2007... 38 4 (39)

1 INLEDNING Denna rapport utgör underlagsmaterial till en utbildning om ansvarsutredningar till följd av 10 kap. miljöbalken. Utbildningen ges för kommunala miljöinspektörer i Mälardalen och handläggare på Länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborg, Stockholm, Södermanland och Gotlands län, vilka arbetar med förorenade områden. Utbildningen anordnas av länsstyrelserna och ges i Stockholm och Uppsala under ledning av miljöjurist Sofie Hermansson, Statens geotekniska institut (SGI). Syftet med utbildningen är att öka kunskapen kring arbetet med ansvarsutredningar och den juridik som gäller ansvaret för efterbehandling av förorenade områden. Kursen anordnas som en del av länsstyrelsernas tillsynsvägledningsarbete vad gäller förorenade områden och inriktas därför mot ansvarsutredningar som en del av kommunernas tillsynsarbete. Ansvarsutredningar kan även utarbetas för det som i allmänna ordalag kallas bidragsspåret. Det vill säga det arbete med förorenade områden som helt eller delvis finansieras av staten i enlighet med förordning (2004:100) om avhjälpande av föroreningsskador och statsbidrag för sådant avhjälpande. Ansvarsutredningar har som syfte att presentera de ansvarsförhållanden som råder för ett visst förorenat område. För bidragsspåret kan syftet vara att visa att något ansvar inte kan utkrävas, så att statliga bidrag kan utgå. Ansvarsutredningar i samband med tillsynsarbete utarbetas som underlag för att utkräva ett ansvar av en verksamhetsutövare eller fastighetsägare som befunnits ansvarig för ett förorenat område. Det underlagsmaterial som presenteras här är i stora delar användbart i båda situationerna. Då en förorening konstaterats bör en preliminär ansvarsutredning göras så tidigt som möjligt. En sådan preliminär ansvarsutredning av enklare art kallas ofta för ansvarsbedömning. En av anledningarna till att en ansvarsbedömning bör göras så snart möjligt är att statliga bidrag inte får användas i de fall det finns en ansvarig. Så tidigt som möjligt innebär oftast under förstudieskedet i samband med MIFO fas 2 undersökningar. En slutlig ansvarsutredning och en definitiv skälighetsavvägning är dock sällan möjligt förrän under ett projekts huvudstudieskede. För de fall en förorening inte har konstaterats blir tillsynsmyndighetens tillvägagångssätt något annorlunda, mer om det nedan. 5 (39)

2 LAGSTIFTNING God kännedom om gällande lagstiftning är ett måste för den som ska utarbeta en ansvarsutredning. Lagstiftningen gällande förorenade områden introducerades i svensk rätt år 1999 i samband med tillkomsten av miljöbalken (1998:808) och dess 10 kapitel. Dessförinnan fanns endast en begränsad reglering i miljöskyddslagen (1969:387). 2.1 10 kapitlet miljöbalken före och efter 1 augusti 2007 Den 1 augusti 2007 förändrades 10 kapitlet miljöbalken, eftersom miljöansvarsdirektivet infördes i svensk rätt. Miljöansvarsdirektivet tar sikte på ansvar för allvarliga miljöskador, vilka uppstår efter den 1 augusti 2007. Av övergångsbestämmelserna till ändringen framgår att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om miljöskador (förorenade områden) som orsakats före den 1 augusti 2007. Det är min bedömning att vi för lång tid framöver, eller till dess övergångsbestämmelserna ändras, kommer att tillämpa miljöbalkens 10 kapitel i dess lydelse före den 1 augusti 2007 parallellt med nuvarande lydelse. Detta eftersom en överväldigande majoritet av de förorenade områden som vi arbetar med härrör från tiden innan år 2007. Det är därför viktigt att du i din ansvarsutredning eller i ditt föreläggande redogör för vilken lydelse av miljöbalken som du hänvisar till. I slutet på denna rapport finns en regelnyckel i tabellformat, som lättöverskådligt redogör för 10 kapitlet miljöbalken både före och efter 1 augusti 2007. 2.2 Relevanta lagrum i ansvarsutredningssammanhang Nedan följer en kort sammanställning över de mest relevanta lagrummen i ansvarsutredningssammanhang. 10 kapitlet miljöbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2007 har använts. Kommentarerna är på intet sätt uttömmande, men redogör i vart fall för några viktiga aspekter och frågeställningar. 2.2.1 Principen om att förorenaren betalar Det är främst 10 kapitlet miljöbalken som tillämpas i samband med ansvarsutredningar, eftersom de konkreta reglerna om ansvar återfinns där. 10 kapitlet miljöbalken har dock sin utgångspunkt i 2 kapitlet 8 miljöbalken, vilken innehåller den internationellt vedertagna principen om att förorenaren ska betala (Polluter Pays Principle, PPP). 2 kap. 8 MB - Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma. 2 kapitlet 8 miljöbalken är således utgångspunkten för allt arbete med förorenade områden och stadgar att den som orsakat en skada eller olägenhet ansvarar för att den avhjälps. Paragrafen anger att de närmare reglerna kring hur detta ska ske finns i 10 kapitlet miljöbalken. 6 (39)

2.2.2 Tillämpningsområdet för 10 kapitlet miljöbalken 10 kap. 1 MB - Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Portalparagrafen för 10 kapitlet talar om för oss att vi kan använda kapitlet på: - Mark - Grundvatten - Ytvatten - Sediment - Byggnader - Anläggningar Tillsynsmyndigheten måste veta att området är förorenat för att kunna använda 10 kapitlet miljöbalken. Vi brukar tala om konstaterat förorenade områden. Miljööverdomstolen uttalade i Forsbacka-ärendet, se nedan, att den i ärendet utförda MIFO fas 1 undersökningen var tillräcklig för att visa att området var förorenat på ett sätt som innebar risk för människors hälsa och miljön. Miljööverdomstolen tillade att undersökningen inte motsagts genom det fåtal jordprover som analyserats. Min bedömning av detta blir att det inte krävs någon omfattande utredning för att tillsynsmyndigheten ska kunna konstatera att området är förorenat och därmed kunna tillämpa 10 kapitlet miljöbalken. Det är inte tillsynsmyndighetens sak att bevisa att det föreligger en skada eller en olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det räcker med att föroreningen typiskt sett utgör en risk för att bevisläget ska vändas om. Det vill säga att det är den ansvariges uppgift att bevisa för tillsynsmyndigheten att det inte föreligger en risk för skada eller olägenhet på grund av föroreningen. 2.2.3 Verksamhetsutövaransvaret 10 kap. 2 MB - Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare). Andra paragrafen i 10 kapitlet miljöbalken talar om för oss vem det är som ansvarar för att efterbehandla ett förorenat område. Vi brukar tala om den ansvarige verksamhetsutövaren. Både företag (juridiska personer) och fysiska personer kan vara verksamhetsutövare. Lagen tillåter inte att exempelvis ett moderbolag automatiskt görs ansvarigt för ett dotterbolags förpliktelser, utan varje juridisk person svarar för sitt och det är organisationsnumret som är avgörande. Företags organisationsnummer kan sägas vara detsamma som människors personnummer. Detta innebär att namnet på företaget eller personen kan bytas utan att det påverkar själva ansvarsfrågan, så länge numret är detsamma. 7 (39)

Uppgifter om organisationsnummer och företagshistorik finns hos Bolagsverket. Där kan du få åtkomst till Näringslivsregistret via Internet. Från Bolagsverket kan även annan viktig information såsom årsredovisningar hämtas. Dessa ger underlag för att bedöma en verksamhetsutövares betalningsförmåga och innehåller information om viktiga händelser som ägt rum under året som gått. 8 lagen om införande av miljöbalken - Bestämmelserna i 2 kap. 8 och 10 kap. 2 miljöbalken skall tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten. 10 kapitlet miljöbalken kan bara tillämpas på verksamheter vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969. Praxis (exempelvis Klosters Fabriker, se nedan) har visat att det är verksamhetens drift i det stora hela som är relevant. Det spelar således ingen roll om den förorenande verksamhetsdelen har upphört före den 30 juni 1969, ansvar kan ändå utkrävas. Däremot har tillsynsmyndigheten ingen möjlighet att utkräva något ansvar av verksamhetsutövaren om verksamheten helt lagts ner före detta datum, oavsett denne fortfarande existerar som juridisk person, se Stora Enso nedan. 2.2.4 Fastighetsägaransvar 10 kap. 3 MB - Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 13 inkomstskattelagen (1999:1229) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt. Tredje paragrafen i 10 kapitlet miljöbalken anger att det finns ytterligare ansvariga, utöver de primärt ansvariga verksamhetsutövarna. Det är fråga om fastighetsägare som blir ansvariga i de fall inte någon ansvarig verksamhetsutövare kan utföra eller bekosta nödvändig efterbehandling. Många frågor är tyvärr obesvarade när det gäller fastighetsägaransvaret. Det är till exempel ännu inte klarlagt huruvida en fastighetsägare blir ansvarig för att komplettera en verksamhetsutövare, det vill säga för den del som verksamhetsutövaren inte kan/ska betala upp till totalkostnaden för åtgärden, eller om det är så att verksamhetsutövarspåret måste vara helt uttömt innan fastighetsägaransvaret kan aktualiseras. Exempelvis att verksamhetsutövaren har gått i konkurs och att fastighetsägaren därmed står ensam kvar med ansvaret. Den så kallade Vansbro-domen, se nedan, pekar dock på att verksamhetsutövaransvaret måste vara helt släckt, innan fastighetsägaransvaret kan aktualiseras. Det är vidare osäkert om fastighetsägaransvaret kan utkrävas om verksamhetsutövaransvaret utraderats på grund av ej faktisk drift efter den 30 juni 1969. Sannolikt kan något fastighetsägaransvar inte utkrävas i dessa situationer. Naturvårdsverket ger på sin hemsida sin tolkning av fastighetsägaransvaret. Klicka här. 8 (39)

Klart är att fastighetsägaren vid förvärvet ska ha känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem för att bli ansvarig. Rör det sig om privatbostadsfastigheter måste förvärvaren ha känt till, alltså inte borde ha upptäckt, föroreningarna. Detta ger ett visst skydd åt privatpersoner. Ett frågetecken som ännu inte klarlagts i praxis är vad som går in under borde ha upptäckt när det gäller fastighetsförvärv. Jag förespråkar att köparen av exempelvis en industrifastighet i vart fall bör ha kontaktat kommunen för att kunna gå fri från ansvar enligt 10 kapitlet 3 miljöbalken. Jag ser det som ett rimligt krav att en fastighetsspekulant kontaktar kommunen innan köp för att höra efter om den har vetskap om några föroreningar. Låter köparen bli att kontakta kommunen och den vet något om föroreningar på fastigheten, borde alltså köparen ha upptäckt dem och blir därför ansvarig enligt mitt resonemang. Praxis har ännu inte heller definierat vad som avses med förvärv. Här kan fråga vara om köp, gåva, arv, fastigheter i bolag med mera. Att köp går in under förvärvsdefinitionen är klart, men mer tveksamt är om till exempel arv ska ingå i definitionen. I samband med införandet av miljöansvarsdirektivet gjordes en korrigering i lagtexten rörande detta och från och med den 1 augusti 2007 finns det i 10 kapitlet 3 miljöbalken definierat att med förvärv avses 1. köp, byte eller gåva 2. tillskott till ett bolag eller en förening, eller 3. utdelning eller skifte från ett bolag eller en förening. Enligt övergångsbestämmelserna gäller denna definition förvärv som görs från och med den 1 augusti 2007 oavsett när föroreningen ägde rum. Detta gör att det finns ett glapp i lagstiftningen mellan den 1 januari 1999 och den 31 juli 2007 där förvärvsdefinitionen fortfarande är oklar. Generellt sett brukar det anses att det inte är nödvändigt med insnävande definitioner om inte lagstiftningen innan dess varit bredare. Detta talar alltså för att förvärv innan den 1 augusti 2007 omfattar fler transaktioner än de tre ovan nämnda punkterna, till exempel bodelning, fastighetsreglering och expropriation. Det kan också anses att förtydligandet gynnar fastighetsförvärvarna och att tolkningen av lagstiftningen mellan åren 1999 och 2007 därför ska ses i ljuset av den nya definitionen. Detta medför i så fall att den nya definitionen även ska gälla för tiden däremellan. Praxis får lösa frågan. 15 lagen om införande av miljöbalken - Vid tillämpningen av 10 kap. 3 beaktas inte förvärv som har skett före miljöbalkens ikraftträdande. Denna paragraf innebär att fastighetsförvärv före den 1 januari 1999 inte ska beaktas, varför det är viktigt att kontrollera mot fastighetsregistret när aktuell fastighet senast förvärvats. Detta datum är oberoende av den 1 augusti 2007, som alltså talar om för oss vad som räknas som ett förvärv. 9 (39)

2.2.5 Den ansvarige ska göra det som är skäligt 10 kap. 4 MB - Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning. Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar. Fjärde paragrafen i 10 kapitlet miljöbalken talar om för oss att den som utpekats som ansvarig i skälig omfattning ska utföra eller bekosta efterbehandlingsåtgärder. Detta innebär att tillsynsmyndigheten måste göra en så kallad skälighetsbedömning eller skälighetsavvägning. Mer om detta under rubriken Skälighetsavvägningen. Att preskriptionslagen inte är tillämplig på efterbehandlingsansvar innebär att tillsynsmyndigheten har möjlighet att när som helst påkalla ett ansvar oavsett när skadan eller olägenheten uppstått och hur lång tid som gått sedan den upptäcktes. Naturligtvis måste övergångsbestämmelserna till miljöbalken iakttas. 2.2.6 Ansvar för värdeökning 10 kap. 5 MB - Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 förpliktas att i skälig utsträckning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför. Av paragrafen framgår att den som äger en fastighet som efterbehandlas, trots frihet från det så kallade efterbehandlingsansvaret, kan förpliktas att i skälig utsträckning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför. Det är alltså tänkt att paragrafen ska förhindra att någon gynnas av att staten (eller annan för den delen) betalar en sanering. Begreppet obehörig vinst används i förarbetena. Det finns inget i miljöbalken eller i dess förarbeten som anger när eller hur denna värdeökning ska beräknas. Inte heller i övrigt finns något konkret uttalat kring detta. Det är dock viktigt att tillsynsmyndigheten tar ställning till värdeökningsfrågan och motiverar sitt ställningstagande i varje ansvarsutredning som görs inför en ansökan om statliga bidrag till efterbehandling. Utgångspunkten är att om en fastighet förvärvats för marknadsmässigt pris, utan kännedom om föroreningssituationen, så blir det inte fråga om värdeökning. Om fastigheten däremot förvärvats till ett pris som justerats med hänsyn till föroreningssituationen, måste frågan om värdeökning utredas närmare. Till den del efterbehandlingen medför en förädling av fastigheten är utgångspunkten att kostnader för detta måste bäras av annan än staten. 10 (39)

Länsstyrelsernas juristsamverkansgrupp för ebh-frågor har tagit fram en promemoria som behandlar värdeökningsfrågan. Du som arbetar på en länsstyrelse når denna promemoria via den så kallade ebh-portalen. Du som arbetar på en kommun får be din länsstyrelse om en kopia. 2.2.7 Solidariskt ansvar 10 kap. 6 MB - Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2, skall de svara solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 första stycket. En verksamhetsutövare som visar att hans eller hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som motsvarar bidraget. Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt. Det solidariska ansvaret är komplext och flera tolkningsmöjligheter finns. Bland annat finns två huvudsakliga sätt att tolka paragrafens tillämpningsområde på. Första tolkningen innebär att flera verksamhetsutövare som bidragit till en och samma förorening svarar tillsammans för denna. Till exempel i det fall då verksamheten bedrivits av olika juridiska personer utsträckt i tiden. Den andra tolkningen innebär att en ansvarig förorenare blir ansvarig för samtliga föroreningar som återfinns inom det förorenade området. Till exempel både olje- och metallföroreningarna. Jag föredrar den första tolkningen och tycker att den andra tolkningen är väl långtgående, men så länge vi inte fått frågan avgjord i praxis är tolkningen fri. När frågan om paragrafens tillämpningsområde enligt ovan är avgjord finns ett än större frågetecken att räta ut. Nämligen om den så kallade skadeståndsrättsliga tolkningen eller den så kallade förvaltningsrättsliga tolkningen ska tillämpas. Mycket kortfattat innebär den skadeståndsrättsliga tolkningen att varje solidariskt ansvarigs ansvar inskränks till vad som befunnits skäligt för just denne person. Detta medan den förvaltningsrättsliga tolkningen innebär att var och en av de solidariskt ansvariga svarar för hela det ansvar som bedömts som skäligt för samtliga ansvariga. Ytterligare aspekter angående solidariskt ansvar finns och frågetecknen är flera. För den intresserade utvecklas resonemangen bland annat i Miljöskulder i mark och vatten samt kommande tillsynshandbok från Naturvårdsverket. (Se under rubriken Källor i slutet.) Fördelning av det solidariska ansvaret sker av mark- och miljödomstol efter att det påkallats av endera parten i enlighet med 21 kapitlet 1 7. miljöbalken. Praxis på detta område är begränsad, se Kustbostäder och KABE nedan samt Miljööverdomstolens dom den 3 mars 2009 i mål nr M 7733-08. Sammanlagt har åtta stämningsansökningar om fördelning av soldariskt ansvar inkommit till mark- och miljödomstolarna genom åren. Fyra av dessa har avskrivits då parterna ingått förlikning och någon fördelning kom därför aldrig att göras av mark- och miljödomstolen. Av de kvarstående fyra målen har två ännu inte avgjorts och ett resulterat i ett ogillat käromål, eftersom 10 kapitlet 6 miljöbalken inte ansågs 11 (39)

tillämplig. Detta gör att endast ett mål verkligen blivit föremål för mark- och miljödomstolens prövning av fördelningen av det solidariska ansvaret. Denna dom är numera överklagad till Mark- och miljööverdomstolen, se Landskronahem nedan. 10 kap. 7 MB - Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3, skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 första stycket. Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och omständigheterna i övrigt. Se kommentaren till föregående paragraf. 2.2.8 Ansvar för nyttiga utredningskostnader 10 kap. 8 MB - I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett sådant markeller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning som avses i 1 tillämpas 2-4 samt 6 och 7. Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt. Denna paragraf talar om för oss att samma ansvarsprinciper gäller för utredningar och undersökningar som för åtgärder. I paragrafen nämns förvisso bara ett ansvar för kostnader, men någon praxis som underkänt krav på utförande av utredningar eller undersökningar är inte känd för mig. Däremot har ett undersökningsansvar godtagits i flera avgöranden. Antagligen är skillnaden i formuleringarna ett förbiseende från lagstiftaren. I och med omformuleringen av 10 kapitlet miljöbalken år 2007 samlades både utredningar, undersökningar och åtgärder under termen avhjälpande. Andra stycket ger tillsynsmyndigheten möjlighet att utkräva ansvar för nyttiga utredningskostnader av en fastighetsägare, men i praktiken torde detta tillämpas restriktivt. Stycket kan tänkas få tillämpning exempelvis i samband med exploatering och detaljplaneläggning. 12 (39)

2.3 Sammanfattande grafik 10 kap. MB Konstaterad förorening Risk för människors hälsa eller miljön Lydelse före/efter 1/8 2007 Bidragit till föroreningen Faktisk drift efter 30/6 1969 Solidariskt ansvar Verksamhetsutövare Fastighetsförvärvare Förvärv efter den 31/12 1998 Kännedom/borde ha upptäckt Solidariskt ansvar Figur 1 De inledande tre stegen i en ansvarsutredning. Ej fastighetsförvärvaransvar Värdeökning Nyttiga utredningskostnader Förvaringsfall Fastighetsägaransvar Figur 2 Om inget ansvar föreligger enligt figur 1, bedöm dessa tre alternativ. 13 (39)

3 PRAXIS OCH ANDRA AVGÖRANDEN Nedan återfinns sammanfattningar av de mest tillämpade domarna rörande förorenade områden och ett par avgörande enligt äldre lagstiftning som än idag tillämpas. Rättsfallen är ovärderliga som tolkningshjälp och många gånger återfinns bra formuleringar i domskälen som kan återanvändas i den egna ansvarsutredningen eller i det egna föreläggandet. Praxis kan laddas ner från domstolarnas gemensamma sökplats för vägledande avgöranden. Klicka här. Övriga rättsfall återfinns i databaser som tillhandahålls mot betalning av vissa företag. En dom kan också naturligtvis fås från aktuell domstol. Miljööverdomstolen bytte den 2 maj 2011 namn till Mark- och miljööverdomstolen och vid samma tillfälle namnändrades miljödomstolarna till mark- och miljödomstolarna. Mark- och miljööverdomstolen använder dock fortfarande förkortningen MÖD. 3.1 Kustbostäder (Högsta domstolen, 2012-03-26, mål nr T 2052-10) I denna dom slår Högsta domstolen fast att även den som låter sanera en fastighet, genom de gräv- och schaktningsarbeten som då sker, kan bidra till föroreningen på så sätt att denne blir att betrakta som verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 miljöbalken. Exploatören blir därmed solidariskt ansvarig för föroreningen och kan som sådan få prövat hur saneringskostnaden ska fördelas mellan parterna, det vill säga mellan den som ursprungligen förorenat och exploatören. Högsta domstolen har genom domen bekräftat Miljööverdomstolens avgörande i det så kallade KABE-ärendet, se nedan. Högsta domstolen uttalar i domen att det är en förenkling sett ur miljömyndigheternas perspektiv att ansvaret enligt 10 kap. 6 miljöbalken är solidariskt och att frågor som gäller en uppdelning av ansvaret till stor del förlagts till regressledet och på så vis ytterst blir en tvistefråga verksamhetsutövarna emellan. Högsta domstolens domskäl ger i övrigt uttryck för att syftet med reglerna generellt sett är att skapa ett tydligt och effektivt system för avhjälpande, vilket innebär att reglerna ska förenkla för miljömyndigheterna. 3.2 Landskronahem / Albano 32 (Mark- och miljödomstolen vid Växjö Tingsrätt, 2011-09-15, mål nr 616-06) Detta är den enda dom i vilken en fördelning av kostnaderna för sanering fullt ut har prövats. Det är alltså fråga om en stämningsansökan och en regresstalan i enlighet med 21 kap. 1 7. miljöbalken. Enkelt uttryckt hade Landskronahem köpt en fastighet av ett fastighetsbolag, som efter köpet visade sig vara kraftigt förorenad. Detta orsakade Landskronahem saneringskostnader motsvarande nästan 23 miljoner kronor. Genom stämningsansökan till mark- och miljödomstolen yrkade Landskronahem att fastighetsbolaget skulle förpliktas att ersätta bolaget för dessa kostnader. Mark- och miljödomstolen konstaterar inledningsvis att Landskronahem är att betrakta som solidariskt ansvarig verksamhetsutövare och därmed berättigat att föra en regresstalan. Mark- och miljödomstolen konstaterar vidare att fastighetsbolaget bör ha hela ansvaret för avhjälpandet av skadan och slutsatsen blir därmed att fastighetsbolaget också ska svara för hela saneringskostnaden. Domen är överklagad till Mark- och miljööverdomstolen. 14 (39)

3.3 Vansbro (Miljööverdomstolen, 2011-01-18, mål nr 1954-10) I detta mål var fråga om fastighetsförvärvarens ansvar enligt 10 kap. 3 miljöbalken. Länsstyrelsen hade riktat ett föreläggande mot fastighetsägaren, eftersom verksamhetsutövaren som ursprungligen förorenat fastigheten befann sig i likvidation vid föreläggandetillfället och uppenbarligen saknade ekonomiska tillgångar. Fastighetsägaren överklagade föreläggandet och menade att då det fanns en verksamhetsutövare att rikta kraven mot saknade han själv ansvar. Miljööverdomstolen konstaterar att länsstyrelsen skulle ha förelagt verksamhetsutövaren i stället för fastighetsägaren, eftersom verksamhetsutövarens ekonomiska ställning saknar betydelse för frågan om ansvarets placering. Miljööverdomstolen konstaterar också att bolagets likvidation avslutats under handläggningen vid miljödomstolen och att detta innebär att bolaget är upplöst. Detta hindrar dock inte enligt Miljööverdomstolen att likvidationen kan fortsätta, om talan väcks mot bolaget eller det av andra skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd. Det har alltså också efter det att likvidationen avslutats funnits möjlighet att rikta krav mot bolaget som verksamhetsutövare. Dessa domskäl kan jag inte tolka på annat sätt än att krav på utredningar, undersökningar och åtgärder måste riktas mot ansvarig verksamhetsutövare både under pågående likvidation, men även efter det att likvidationen har avslutats. Frågan som uppstår är för hur lång tid efter det att likvidationen har avslutats som krav måste ställas? En fråga som är omöjlig att besvara. Det är min tolkning att verksamhetsutövaransvaret måste vara helt utsläckt innan ett fastighetsförvärvaransvar kan aktualiseras och att relativt omfattande krav ställs på tillsynsmyndigheten att verkligen säkerställa en fullständig prövning av verksamhetsutövarens ansvar innan det subsidiära fastighetsägaransvaret utkrävs. 3.4 Banverket i Nässjö (Miljööverdomstolen, 2010-12-22, mål nr M 8489-09) En dom från Miljööverdomstolen som behandlar vad som är miljömässigt motiverat och skäligt, speciellt i relation till åtgärdskostnaden. Miljööverdomstolen ansåg i det aktuella fallet att en merkostnad om cirka 70 miljoner kronor för att avlägsna ytterligare cirka 9 ton arsenik var skälig. Domstolen uttalar att riskerna som är förknippade med kvarlämnade mängder föroreningar samt de allmänna förutsättningarna för åtgärderna, speciellt i ett långsiktigt perspektiv, måste vägas in i skälighetsbedömningen. Därtill är långsiktigheten i åtgärderna av stor betydelse enligt Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen redogör dock inte för hur den bedömt omfattningen av Trafikverkets (Banverkets) ansvar utan nöjer sig med att konstatera att vid en samlad bedömning av tidsaspekten och omständigheterna i målet i övrigt, anser Miljööverdomstolen att Trafikverkets kostnadsansvar för efterbehandlingen bör uppgå till halva kostnaden av de förelagda åtgärderna och tidigare utredningar. Återstoden av efterbehandlingskostnaderna får täckas av allmänna medel som ställs till Trafikverkets förfogande genom länsstyrelsens försorg. Naturvårdsverket har kommenterat domen på sin hemsida. Klicka här. 15 (39)

3.5 Mossgropen (Miljööverdomstolen, 2010-06-08, mål nr M 491-09) Hjortsberga (Miljööverdomstolen, 2010-06-23, mål nr M 5664-09) Engqvist & Udesen / Tölö (Miljööverdomstolen, 2010-06-23, mål nr M 6231-09) I samtliga dessa tre avgöranden sattes skälighetsbedömningen i fokus. Det vi kan lära av dessa avgöranden är att skälighetsbedömningen ska göras i två steg. För det första ska det utredas vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade och rimliga från kostnadssynpunkt. Därefter ska det ske en bedömning av ansvarets omfattning. Bedömning av vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade ska vara objektiv, d.v.s. omständigheter som hänför sig till en viss verksamhetsutövare saknar här betydelse. När ansvarets omfattning sedan bedöms beaktas aspekter som är hänförliga till adressaten. Dessa tre domar innebär sammantaget att i stort sett bara tidsaspekten får betydelse vid skälighetsbedömningen, se vidare nedan under rubriken Skälighetsavvägningen. Naturvårdsverket har kommenterat domarna på sin hemsida. Klicka här. 3.6 Forsbacka Bruk (Miljööverdomstolen, 2010-06-08, mål nr M 9298-08) Hur omfattande utredning krävs för att ett område ska kunna betraktas som konstaterat förorenat och därmed omfattas av 10 kapitlet miljöbalken? Miljööverdomstolen uttalade i detta ärende att en MIFO fas 1 undersökning tillsammans med ett fåtal jordprover räckte för att området skulle anses konstaterat förorenat. På platsen hade järnbruksverksamhet bedrivits sedan mycket länge. Miljööverdomstolen bedömer i domen även hur vissa gränsdragningar rörande faktisk drift efter 30 juni 1969 ska göras. Domstolen uttalar att järnbruksverksamheten måste ses som en integrerad helhet och att de olika delverksamheterna (till exempel oljelagring, deponier och valsverk) har haft ett sådant tekniskt och miljömässigt samband att de tillsammans utgör en verksamhet. Tillsynsmyndigheten måste därmed inte bevisa att varje förorenande delverksamhet i sig pågått efter det kritiska datumet. Jämför Stora Enso nedan. 3.7 Norra industriområdet (Miljööverdomstolen, 2010-03-31, mål nr M 8535-08) Ale / Tudor (Miljööverdomstolen, 2010-03-31, mål nr M 6329-08) Dessa båda mål avgjordes samma dag av Miljööverdomstolen, eftersom frågeställningen var densamma: Kan deponier betraktas som förorenade områden på vilka 10 kapitlet miljöbalken är tillämpligt? Ansvariga verksamhetsutövare hävdade att deponier ska betraktas som förvaringsfall, för vilka 10 kapitlet miljöbalken inte är tillämpligt. Miljööverdomstolen uttalade klart att mark innehållande avfall utgör ett förorenat område på vilket 10 kapitlet miljöbalken är tillämpligt. Om syftet när avfallet påfördes fastigheterna var att bli kvitt avfall, att fylla ut marken eller bådadera spelar inte någon 16 (39)

roll för bedömningen att det nu är fråga om ett förorenat område. Det är det bolag genom vars verksamhet avfallet har uppkommit som har undersökningsansvaret. Miljööverdomstolen gör även klart att det inte innebär något hinder att bolaget nu inte har rådighet över det förorenade området, eftersom länsstyrelsen enligt bestämmelser i 28 kapitlet miljöbalken kan besluta om tillträde. 3.8 Stora Enso (Miljööverdomstolen, 2009-12-21, mål nr M 2535-08) I detta mål var frågan om verksamhetens faktiska drift hade pågått efter den 30 juni 1969 så att ansvar kunde utkrävas enligt 10 kapitlet 2 miljöbalken. Aktuellt bolag hade bedrivit sulfitmassatillverkning på platsen fram till februari 1966 och det var till den verksamheten som föroreningarna kunde härledas. Bolaget hade därefter på samma plats, men i nya lokaler, från juni 1966 fram till år 1984 bedrivit spånskivetillverkning. Miljööverdomstolen bedömde att det var fråga om två skilda tekniska processer, medförande skilda typer av föroreningar, och att den faktiska driften av den miljöfarliga verksamhet som bidragit till föroreningsskadan mot denna bakgrund inte kunde anses ha pågått efter den 30 juni 1969. Bolaget kunde därmed inte bli adressat för åtgärdskrav. 3.9 Bunge Stucks (Miljödomstolen vid Nacka Tingsrätt, 2009-09-17, mål nr M 710-09.) Ett av få avgöranden som rör fastighetsförvärvaransvaret enligt 10 kap. 3 miljöbalken. I detta fall hade en privatperson förvärvat en fastighet för bostadsändamål med kännedom om föroreningssituationen. Då förvärvet skett efter den 31 december 1998 och inget ansvar kunde utkrävas av verksamhetsutövaren konstaterade miljödomstolen att privatpersonen kunde åläggas att bekosta efterbehandlingsåtgärder. Efter en samlad skälighetsbedömning beslutade miljödomstolen att privatpersonen skulle föreläggas att bekosta 25 % av kostnaden för saneringen, dock högst 400 000 kronor. Domen överklagades till Miljööverdomstolen, som dock inte meddelade prövningstillstånd. 3.10 Tarkett / Ebbamåla (Miljööverdomstolen, 2008-06-18, mål nr M 2599-07) Tarkett hade under åren 1966-1967 lämnat avfall från sin mattproduktion i en grusgrop. I domen framgår att Miljööverdomstolen finner att utredningen i målet inte ger stöd för att ägaren eller arrendatorn av fastigheten drev en sådan verksamhet för avfallsdeponering att Tarkett härigenom avhänt sig ansvaret för avfallet. [ ] Mattproduktionen vid Tarketts fabrik har pågått efter den 30 juni 1969 och dess faktiska drift pågår alltjämt med samma inriktning. Miljööverdomstolen ansåg således att deponeringen var en del av huvudverksamheten mattillverkning och att ett verksamhetsutövaransvar för deponin enligt 10 kapitlet 2 miljöbalken därför kunde utkrävas även om ingen deponering skett efter den 30 juni 1969. 3.11 Klippan KKB (Miljööverdomstolen, 2008-06-04, mål nr M 4537-07) I detta avgörande framgår att krav på provtagning och undersökning inte kan riktas mot ett konkursbo som fortsatt viss verksamhet, i vart fall inte om det inte genom den fortsatta verksamheten också har bidragit till föroreningssituationen. 17 (39)

3.12 SCA (Miljööverdomstolen, 2006-12-11, mål nr M 4141-06) I detta ärende var fråga om nedskräpning på en fastighet i SCA:s ägo. Miljööverdomstolen konstaterar att även nedskräpning kan utgöra miljöfarlig verksamhet enligt 9 kapitlet 1 miljöbalken under förutsättning att nedskräpningen innebär en risk för människors hälsa eller miljön. Domen anses därmed tillämplig på så kallade förvaringsfall. Domstolen konstaterar vidare att den som tippat avfallet på fastigheten är att betrakta som verksamhetsutövare, både vad avser själva uppläggningen av avfallet och den fortsatta förvaringen av detsamma. Det som är nytt i och med denna dom är att Miljööverdomstolen uttalat att det krävs något mer av fastighetsägaren, än att det bara förvaras avfall på fastigheten, för att denne ska bli ansvarig. Till exempel acceptans av förvaringsverksamheten, att avfallet upptäckts eller borde ha upptäckts vid förvärvstillfället eller möjligen även det att inga åtgärder vidtas för att motverka riskerna med förvaringen. Då inga sådana omständigheter förelåg i ärendet ansåg Miljööverdomstolen att SCA inte hade något ansvar för det avfall som förvarades på fastigheten. 3.13 Balticgruppen (Miljööverdomstolen, 2006-06-29, mål nr M 816-05) I domen står följande: Då massaproduktionen vid fabriken pågått efter den 30 juni 1969 [ ] har Strömpilen AB varit att anse som verksamhetsutövare med ansvar för efterbehandling [ ] Efter Strömpilen AB:s fusion med Balticgruppen Fastighet AB, vilken fusion avslutades den 12 januari 2000, är sistnämnda bolag att anse som verksamhetsutövare i detta mål. [ ] Enligt Miljööverdomstolen bör inte heller den tid som gått sedan utsläppen skedde eller den omständigheten att verksamheten bedrevs med tillstånd och enligt då gällande teknik och praxis inom branschen verka förmildrande vid skälighetsbedömningen [ ] Då omständigheterna i övrigt inte bör leda till lindring av ansvaret är det enligt Miljööverdomstolen inte oskäligt att ålägga bolaget att genomföra provtagnings- och analysdelen av undersökningen. I domen klargörs att verksamhetsutövaransvaret övergår till det övertagande bolaget vid fusion, oavsett det övertagande bolagets förbindelse med den förorenande verksamheten. Likaså klargörs att skäligheten att utföra undersökningar och utredningar är stor, även om det förorenande ämnet endast släppts ut under en begränsad tid och det för länge sedan (mellan åren 1952-1968 i detta fall). 3.14 KABE (Miljööverdomstolen, 2006-05-30, mål nr M 9894-05) Detta är ett avgörande rörande fördelning av solidariskt ansvar. I ärendet var fråga om att KABE tvingats till sanering av en förorening orsakad av AB Tenhults Impregneringsverk. För att få ersättning för sina kostnader ansökte KABE om stämning enligt 20 kapitlet 2 7. miljöbalken (numera 21 kap. 1 7. miljöbalken). Miljööverdomstolen konstaterar i sitt avgörande att KABE haft rätt att vid miljödomstolen väcka talan mot AB Tenhults Impregneringsverk om fördelning av det solidariska ansvaret. Vidare utveckling av praxis skedde inte då parterna träffade en förlikning och aldrig lät miljödomstolen pröva fördelningen i sak. 18 (39)

3.15 Klosters Fabriker (Miljööverdomstolen, 2005-05-23, mål nr M 5338-04) I Klosters Fabriker fastslog Miljööverdomstolen hur begreppen faktisk drift och miljöfarlig verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till miljöbalken ska tolkas. I ärendet var fråga om förorenande tjärproduktstillverkning som upphört före den 30 juni 1969, men där verksamheten i stort fortgått. Miljööverdomstolen kom fram till att Genom att bolaget fortsatt driften av den miljöfarliga verksamheten efter den 30 juni 1969 kan bolaget bli föremål för krav på utredningar trots att den del av verksamheten som orsakat markföroreningen upphört före detta datum. 3.16 Arvamet (Miljööverdomstolen, 2003-12-05, mål nr M 9822-02) I detta ärende har Miljööverdomstolen slagit fast att en förvärvare av skrotåtervinningsverksamhet blir ansvarig för föregångarens PCB-utsläpp. Domstolen uttalar att Den skrotningsverksamhet som bedrivits på fastigheterna bedrivs alltjämt, men sedan den 1 november 1999 av Arvamet som verksamhetsutövare. Det är utrett att PCB har påträffats i Umeåälven och att verksamheten har orsakat dessa föroreningar. [ ] den som tar över en verksamhet i princip övertar såväl rättigheter som skyldigheter [ ] Krav om efterbehandlingsåtgärd kan därför riktas mot vem som helst av dem som bedrivit eller bedriver verksamheten. I efterbehandlingsansvaret får enligt Miljööverdomstolens mening anses ingå också det inledande ansvaret för utredningar om och kartläggning av föroreningarna. Speciellt intressant i detta avgörande är att det var fråga om en så kallad inkråmsöverlåtelse som medförde ansvar, det vill säga att Arvamet köpt rörelsen av den tidigare verksamhetsutövaren och inte kommit över verksamheten via fusion, se Balticgruppen ovan. Att även inkråmsöverlåtelser medför ansvar sågs som ett kontroversiellt ställningstagande. Motsvarande utgång återfinns i Träbiten (Miljödomstolen vid Umeå Tingsrätt, 2008-02-07, mål nr M 1659-07, ej prövningstillstånd i Miljööverdomstolen). 3.17 Lastbilen i Gällivare (Miljööverdomstolen, 2002-02-20, mål nr M 5939-01) Ett konkursbo som haft rådighet över en lastbil har inte kunnat visa att läckage av diesel från lastbilen inte till någon del skett efter konkursutbrottet. Konkursboet har därför ansetts vara verksamhetsutövare enligt 10 kapitlet 2 miljöbalken och ansvarigt för efterbehandling. Miljööverdomstolen uttalar i domen att det är fråga om efterbehandlingsåtgärder som är relativt begränsade till omfång och kostnad och att de inte kan anses vara oförenliga med konkursen som ett likvidationsförfarande. 3.18 Olja i urinbrunn (Koncessionsnämnden, B249/94) Koncessionsnämnden har i detta avgörande funnit att förvaring av olja i en urinbrunn, med hänsyn bland annat till rådande osäkerhet om brunnens täthet och hållfasthet, i sig utgjorde en miljöfarlig verksamhet och att den som utan kännedom om förekomsten av oljan förvärvat fastigheten skulle anses bedriva den miljöfarliga verksamheten. Med hänsyn till föroreningsrisken skulle skyddsåtgärder vidtas av fastighetsägarna. 19 (39)

3.19 Saltsyremålet (Koncessionsnämnden, B250/92) Ett konkursbo som förvarat förorenad saltsyra inom ett fabriksområde har ansetts som utövare av miljöfarlig verksamhet och därmed ansvarigt för att forsla bort saltsyran. Koncessionsnämnden uttalar i beslutet Att låta denna saltsyra finnas kvar inom området innebär i vart fall på sikt en fara för miljön och saltsyran bör därför forslas bort. Detta bör i princip ske av den som för närvarande förfogar över saltsyran och fastigheten, nämligen konkursboet. [ ] I förevarande fall torde man kunna utgå ifrån att en ny ägare till fastigheten kommer att åläggas att forsla bort saltsyran på fastigheten om inte konkursboet gör detta. Därmed är det sannolikt att värdet av fabriksfastigheten, och därmed köpeskillingen vid en försäljning, skulle bli så mycket lägre som motsvarar kostnaden för att forsla bort den aktuella saltsyran. Ett föreläggande skulle därför sannolikt inte få någon avgörande betydelse för värdet av tillgångarna i boet. Om å andra sidan saltsyran före en försäljning skulle bortskaffas på samhällets bekostnad, skulle värdet av fastigheten sannolikt öka jämfört med om saltsyran finns kvar vid en försäljning. Detta ökade värde skulle då komma att tillgodogöras av konkursborgenärerna. 20 (39)

4 SKÄLIGHETSAVVÄGNINGEN Som påpekats ovan kräver 10 kapitlet 4 miljöbalken att tillsynsmyndigheten ska göra en skälighetsavvägning av det ansvar som den ansvarige ska avkrävas. Detta är det parti av ansvarsutredningen som många upplever som svårast, till stor del beroende på avsaknaden av praxis. Sommaren 2010 kom dock tre avgöranden från Miljööverdomstolen (Mossgropen, Hjortsberga och Tölö, se ovan och nedan) som ger oss vägledning när det gäller detta med skälighet. Bland annat uttalar Miljööverdomstolen i domarna att skälighetsavvägningen ska göras i två steg. 4.1 Steg ett - miljövårdsåtgärder Innan den ansvariges andel av undersöknings- eller åtgärdskostnaden kan bestämmas måste tillsynsmyndigheten först avgöra vad som är miljömässigt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt att kräva. Det är nämligen utifrån detta som adressatens andel sedan beräknas. Av bland andra Mossgropen-domen framgår att bedömningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade ska vara objektiv, det vill säga omständigheter som hänför sig till en viss verksamhetsutövare saknar här betydelse. I domen hänvisar Miljööverdomstolen till Miljöbalkskommentaren med angivande av att ställning bör tas till vilka typer av föroreningar och vilka föroreningsnivåer som bör utlösa efterbehandlingsåtgärder etcetera. Tekniskt möjligt innebär att det ska finnas metoder för att genomföra det som krävs. Vissa föroreningar kanske är så tekniskt komplicerade att åtgärda, att tillsynsmyndigheten tvingas välja ett annat åtgärdsalternativ, till exempel täckning, än det som bäst skulle åtgärda föroreningen. Att åtgärderna är ekonomiskt rimliga innebär att även ekonomin tillåts spela roll för vad tillsynsmyndigheten kan kräva. Vad som är ekonomiskt rimligt ska dock ses ur ett samhällsperspektiv och inte ett individperspektiv. Exempelvis kan det vara så att det kostar orimligt mycket extra att ta bort den sista delen av föroreningen i jämförelse med vad en efterbehandling av nästan allt skulle kosta. Den stora merkostnaden kommer då inte att överväga den nytta som den extra åtgärden medför. Frågan ställdes på sin spets i avgörandet Banverket i Nässjö (se ovan). Miljööverdomstolen förde där ett resonemang kring två olika åtgärdsalternativ innebärande att det ena skulle avlägsna cirka 9 ton mer arsenik till en merkostnad av cirka 70 miljoner kronor jämfört med det andra. Miljööverdomstolen uttalade att marginalkostnaden kan synas hög, men i valet av vilket alternativ som ska väljas måste även andra faktorer vägas in, framför allt vilka risker som är förknippade med den kvarlämnade mängden och de allmänna förutsättningarna för åtgärderna särskilt i ett långsiktigt perspektiv. Domstolen uttalade vidare att långsiktigheten i åtgärderna är av stor betydelse. Sammantaget fann Miljööverdomstolen att det dyrare efterbehandlingsalternativet var miljömässigt motiverat och skäligt. 21 (39)

4.2 Steg två adressatens andel Det andra steget i skälighetsavvägningen är en bedömning av adressatens andel av miljövårdsåtgärderna enligt steg ett. 10 kapitel 4 miljöbalken talar om för oss att tillsynsmyndigheten ska ta följande fyra faktorer i beaktande vid skälighetsavvägningen: 1. Hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum. 2. Vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar. 3. Omständigheterna i övrigt. 4. Bidrag i begränsad mån. Praxis (till exempel Klosters Fabriker och Balticgruppen) har utvisat att utredningar och undersökningar i stort sett alltid är skäligt att kräva av ansvarig verksamhetsutövare. De tre ovan nämnda domarna (Mossgropen, Hjortsberga och Tölö) har dock utvisat att fallet inte är detsamma när det gäller åtgärder. Domarna, som utgör merparten av den praxis som behandlar skälighetsavvägningen vid åtgärder, innebär sammanfattningsvis att stor hänsyn tas till när i tiden föroreningarna har uppkommit. I Mossgropen-fallet hade utsläppen som förorsakat efterbehandlingsansvaret skett mellan åren 1972 och 1992 och då fann Miljööverdomstolen inte skäl att begränsa bolagets ansvar med hänsyn till tidsaspekten. Att bolagets verksamhet varit tillåten utifrån dispenser och tillstånd är enligt Miljööverdomstolens bedömning i målet inte ensamt ett skäl för jämkning. Vidare uttalar Miljööverdomstolen att utrymmet för att i bedömningen av ansvarets omfattning beakta ett bolags ekonomiska förhållanden synes vara litet och att syftet med reglerna i 10 kapitlet miljöbalken är att skapa garantier för att förorenade områden blir föremål för efterbehandling utan att det belastar statsbudgeten (prop. 1997/98:45 s. 359). I Hjortsberga-ärendet var fråga om träskyddsbehandling som givit upphov till föroreningarna och som ägt rum från 1940-talet till år 1978. Ansvarig verksamhetsutövare anförde att fler faktorer borde tas i beaktande vid skälighetsavvägningen, men Miljööverdomstolen fann vid en samlad skälighetsavvägning att endast tidsaspekten skulle beaktas vid bedömningen av bolagets ansvar. Då betydande del av föroreningarna hade uppstått före år 1969 fann Miljööverdomstolen att bolagets ansvar borde begränsas till 40 procent av kostnaderna. Intressant är att Miljööverdomstolen i både Hjortsberga-ärendet och Tölö-ärendet anser att ansvaret för föroreningar som uppkommit före och under 1950-talet i princip bör jämkas till noll kronor. En annan bedömning kan ske om det föreligger särskilda skäl till annat, t.ex. att verksamheten har bedrivits i strid med gällande regler. För tiden efter 1950-talet till 1969 har det också förflutit en sådan tid sedan föroreningarna uppstod att det bör beaktas vid skälighetsbedömningen. För den del av föroreningarna som uppkommit efter 1969 finns det däremot inte anledning att jämka bolagets ansvar med hänsyn till tidsaspekten. Detta resonemang gav i Tölö-ärendet utslaget att bolaget skulle ansvara för 25 procent av samtliga efterbehandlingskostnader inkluderande tidigare utredningskostnader. En stor del av föroreningarna hade uppstått under perioden 1920-talet till år 1955. Att en 22 (39)

mycket lång tid förflutit sedan föroreningarna uppstod borde enligt Miljööverdomstolen beaktas vid skälighetsavvägningen. Ett annat intressant avgörande som rör skälighetsavvägningen är, som nämnts ovan, Banverket i Nässjö. Miljööverdomstolen förde där samma resonemang om tidsaspekten som i ärendena Hjortsberga och Tölö, men trots att föroreningarna till stor del uppkommit för mycket länge sedan; under 1900-talets första hälft och 1950-talet, ansåg Miljööverdomstolen vid en samlad bedömning av tidsaspekten och omständigheterna i målet i övrigt att Trafikverkets (Banverkets) kostnadsansvar borde uppgå till halva kostnaden av de förelagda åtgärderna och tidigare utredningar. 4.3 Sammanfattande grafik Miljövårdsåtgärder Adressatens andel Skäligt ansvar Figur 3 Skälighetsavvägningens två delar, som resulterar i ett samlat skälighet ansvar. 23 (39)