HÄSTENS FORM När vi talar om hästens form menar vi den del av utbildningen där hästen ska lära sig att arbeta på mest ändamålsenliga sätt. Med ändamålsenlig form menas den form där just den här hästen i det tillfället arbetar med både psykisk och fysisk avspändhet, dvs. lösgjord. Lösgjordhet Vi pratar väldigt mycket om att olika rörelser är lösgörande, men vad är egentligen lösgjordhet? Om vi börjar med att betrakta den unga hästen som är oinriden: kan den vara lösgjord? Ja, det kan den om den rör sig med så fria och avspända rörelser som dess exteriör medger. Vilket bevisar att hästen är fri från psykisk spänning som annars skulle hindra hästen i dess rörelser. Det är inte den typ av lösgjordhet vi menar när vi pratar om lösgörande arbete, men man får inte glömma bort den psykiska faktorn. En lösgjord häst är psykiskt och fysiskt avspänd och går i balans. Uppmjukning är en typ av lösgörande arbete, vars betydelse aldrig kan överskattas. Genom att lägga stor vikt vid uppmjukningen kan många svårigheter i form av motstånd hos hästen förebyggas. Lösgjordhet är med väldigt tidigt i utbildningsskalan och är grundläggande för hästens fortsatta utveckling. Utbildningsskalan Utbildning sker genom systematisk träning. Alla hästar måste (oavsett användningsområde) leva upp till kriterierna inom utbildningsskalan för att kunna reagera lydigt, avspänt och harmoniskt på ryttarens hjälper.
Utbildningsskalan består av tre faser och sex delmoment. grundläggande fasen takt - lösgjordhet - stöd utveckling av påskjutet lösgjordhet - stöd - schvung - rakriktning utvecklingen av bärigheten schvung - rakriktning - samling Delmomenten är beroende av varandra Lösgjordhet kan inte komma utan takt. Stöd kan inte komma utan takt och lösgjordhet. Schvung kan inte komma utan takt, lösgjordhet och stöd. Rakriktning kan inte komma utan takt, lösgjordhet, stöd och schvung. Samling kan inte komma utan takt, lösgjordhet, stöd, schvung och rakriktning. De tre faserna är beroende av varandra. Utveckling av påskjutet är till följd av den grundläggande fasen. Utvecklingen av bärigheten är till följd av den grundläggande fasen och utvecklingen av påskjutet. Målet med utbildningsskalan är genomsläpplighet (ridbarhet). Den blir större ju längre man kommit med de övriga utbildningsmålen. För att uppnå de olika utbildningsmålen måste man ge hästen allsidig träning, även psykiskt. Får man problem med något, gå tillbaka ett steg! Delmomenten: TAKT Takt = regelbundenhet Stegen är lika vägvinnande, för att uppnå det måste man känna till rörelseförloppet
Takten måste bibehållas i övergångar, tempoväxlingar, vändningar och raka spår. Ingen rörelse kan vara bra om inte takten bibehålls. LÖSGJORDHET Lösgjordhet är en förutsättning för vidare utbildning. Det är ett väsentligt mål att uppnå lösgjordhet. Hästen är då obesvärad och avslappnad, dvs fysiskt och psykiskt avspänd. Hästens leder böjs och sträcks jämt och regelbundet. Hästen får ett förnöjt ansikts uttryck och en god ryggverksamhet. Den tuggar på bettet och har en buren och pendlande svans. Ett bevis på att hästen är lösgjord är att den frustar som ett tecken på avspändhet. Hästen har kommit till lösgjordhet när den är beredd att sträcka halsen framåt nedåt i alla gångrter. STÖD Stöd är en mjuk och stadig kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun. Ett korrekt stöd ger hästen chansen att återfinna sin naturliga jämvikt även under ryttare, och gå i balans. Hästens nacke ska vara högsta punkten (förutom när den arbetar i låg form). Stöd ska aldrig åstadkommas av att tyglarna verkar bakåt utan vara ett resultat av påskjutande kraft bakifrån. SCHVUNG Schvung är överföring av bakdelens energi till rörelse framåt. Vid bra schvung arbetar hasleden framåt, uppåt. Schvung är resultat av ryttaren arbete. RAKRIKTNING Rakriktning är när: - hästens bak och framdel går på samma spår - kroppshalvorna belastas lika mycket - bär lika mycket vikt på båda bakbenen - går fram lika mycket till bägge tyglarna På en rakriktad häst verkar bakdelens påskjutande kraft helt i riktning mot hästens tyngdpunkt. SAMLING När man samlar hästen förflyttas vikten till hästens bakben. Hästens has och höftled får en kraftigare böjning och frambenen avlastas.
Hästen får friare rörelser. Den arbetar mer i uppförsbacke. Stegen blir kortare men med samma energi och schvung. På grund av sin kroppsbyggnad bär hästen mer vikt på frambenen, vilket ökar under ryttare. Motivationen till att samla hästen är för dess hälsa och hållbarhet. GENOMSLÄPPLIGHET När hästen har kommit till full genomsläpplighet är den beredd på att lydigt och avspänt svara på ryttarens hjälper och att utan tvekan reagera på framåtdrivande och förhållande hjälper. Genomsläppligheten är det avgörande kännetecknet på att hästen är korrekt riden. HÄSTENS FORM unghästen Hästen är inte byggd för att bära mer än sig själv. När vi belastar hästen med våran egen viktutsätter vi hästen för onormal belastning som innebär påfrestningar av skelett, muskulatur, senor och leder. Jämför hästen ryggmuskulatur med en hängmatta som är fäst mellan hästens nacke och kors. Om man sätter sig i en löst spänd hängmatta sjunker man djupt ner mot marken. Så det först unghästen ska lära sig är att bära rätt, den ska lära sig att spänna hängmattan. För att göra detta är det lämpligast att förlänga avståndet mellan fästpunkterna, dvs. förlänga avståndet mellan nacke och kors. Detta sker genom att hästen förmås sträcka huvud och hals framåt-neråt. Ryggmuskulaturen höjs och sträcks då så att ryttarens vikt bärsa upp av muskulaturen istället för skelettet. Så den största anledningen till att eftersträva hästens form är för att minska slitaget på hästen och förlänga hållbarheten. För att komma dit måste vi först lära hästen det signalspråk som finns mellan ryttare och häst. Det vi kallar hjälper. Genom kombination av de olika hjälperna kan vi utveckla ett språk som leder hästen vidare i utbildningen. När hästen har lärt sig att lyda den framåtdrivande skänkeln gäller det för ryttaren att genom passiv hand bjuda hästen ett mjukt och stadigt stöd på bettet. När hästen väl har sökt stödet gäller det för ryttaren att bibehålla kontakten. Genom samverkan mellan framåtdrivande och förhållande hjälper
får man hästen att vinkla sina bakben under sig och komma tilleftergift i nacken. Eftergiften måste komma genom ridning bakifrån. Vanligt fel: För att få hästen att söka stöd på bettet verkar handen bakåt och hästen knäpper då av i nacken för att slippa ta stöd på bettet. När ryttaren etablerat denna samverkan mellan hästens fram och bakdel utnyttjar ryttaren detta för att få hästen att länga ut sin hals och söka sig ännu mera framåt-neråt. Bakbenens påskjutande kraft utvecklas och ryggmuskulaturen höjs och sträck ytterligare (tänk på hängmattan). Vi pratar då om att lägga ner hästen. För att nå detta mål finns inga genvägar! Lyckas man på rätt sätt med detta arbete så har man skapat sig goda förutsättningar för hästens fortsatta arbete och utveckling. Den här typen av form kallas för remontform och är inte någon slutgiltlig form utan ett medel för att nå målet. Vilket är att hästen genom sänkning av bakdelen och upprättande av framdelen ska närma sig den slutgiltliga formen och så småningom även samling. Jämnvikt Arbetet med hästens uppresande och samling har som mål att sätta hästen i en högre grad av jämnvikt. En häst utan ryttare har ca 60% av sin vikt belastat på frambenen. Med en ryttare på ryggen ökas det till 75% av den totala vikten. För att få hästen närmar jämnvikt låter ryttaren mindre och mindre av framåtdrivningen som ges gå ut i rörelse framåt. Istället fångas drivningen uppgenom känsliga förhållningar och den överflödiga drivningen stannar kvar i hästen. Hästen får då ett mer energiskt tramp. En bra liknelse är att vi tänker oss en bäck där vattnet oförhindrat strömmar förbi, dvs. all framåtdrivning går ut i rörelse framåt. Om vi nu bygger upp en fördämning kommer vatten nivån att stiga framför fördämningen men en del vatten kommer fortfarande att passera förbi. Detta betyder då att drivningen fångas upp i handen, hästen måste då använda sin energi till annat än att röra sig framåt. Bakbenen vinklas in under kroppen och medför att bakdelen sänks och framdelen får en höge resning. Detta innebär begreppet att hästen går på tygeln. Att hästen går på tygeln är den lättaste graden av samling. Ju större fördämning vi bygger i bäcken desto högre grad av samling.
Vid ökad framåtdrivning och allt mer uppfångande i handen kommer hästens bakben vinklas in ytterligare och framdelen ännu mera avlastad. D etta ger ett högre steg och med mer energi. Man kan säga att den energi som inte kommer framåt kommer uppåt. T.e.x. samlad trav. Dämmer vi till bäcken ännu mer är man tillslut vid den högsta graden av samling: piaff. Samling får inte krävas under för långa tidsmoment och skall alltid efterföljas av framridning i ett friare tempo. Bästa sättet att komma till detta arbete är genom lösgörande arbete såsom halvhalter, tempoväxlingar eller sidvärtsrörelser. Som alltid är det inte att vi gör övningarna som ger resultat utan hur man gör övningarna. Tecken på lösgjordhet och form Hur ser vi då att hästen är i form? - hästen är avslappnad - eftergiven i nacken - tuggar på bettet - halsmuskulaturen spelar fram - ryggmuskulaturen arbetar - avslappnad svansföring - svävmomentet ökar (dock inte i skritt där det inte existerar) - bakbenen trampar under sig. Då roterar hästens rygg och bukmuskulatur vilket medför en mer avlastad framdel.