EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION

~............... - ~.. r,..,,,..., '!,... ~: EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om tillträde till marknaden för hamntjänster (TEXT AV BETYDELSE FÖR EES) EN

MOTIVERING 1. INLEDNING Hamntjänster omfattar tjänster som har ett kommersiellt värde och som mot betalning tillhandahålls hamnanvändarna i en kusthamn. Nämnda betalning inbegrips vanligtvis inte i de avgifter som erläggs för att anlöpa eller bedriva verksamhet i en hamn. Trots att denna tjänstesektor är avgörande för att gemenskapshamnarna, och därigenom även handeln i gemenskapen, skall fungera finns det för närvarande ingen särskild gemenskapslagstiftning om hamntjänster. De nationella systemen för hamntjänster skall emellertid vara förenliga med de friheter som garanteras genom fördraget (fri etableringsrätt samt fri rörlighet för personer, varor och tjänster) samt med konkurrensreglerna i fördraget. De problem som uppstått i samband med tillämpningen av dessa bestämmelser har behandlats av kommissionen i varje enskilt fall. Kusthamnarna är viktiga för handeln både inom och utanför gemenskapen och de kommer att användas i allt större utsträckning. Syftet är att försöka transportera en större andel gods och passagerare till sjöss, eftersom detta transportsätt är skonsammare mot miljön och även mindre belastat. Användningen av intermodala transporter gynnas också och kostnaderna för sådana transporter sänks. Därför är det nödvändigt att se till att kusthamnarna är effektiva. Liberaliseringen av gemenskapens inre sjötransportmarknad har skett under det senaste decenniet. Enligt övergångsbestämmelserna är begränsningarna på den grekiska övärldens cabotagemarknad fortsättningsvis tillåtna. Situationen avseende hamntjänster varierar avsevärt: i många hamnar finns det fortfarande bestämmelser om marknadstillträdet och en rättvis behandling av potentiella tjänsteleverantörer, vilket inverkar på tjänstekvaliteten och kostnaderna för tjänsterna. Likväl är det värt att notera att utvecklingen på marknaden för hamntjänster följer 'utvecklingen på sjötransportmarknaden, som går mot en allt öppnare marknad, även om det sker med en avsevärd fördröjning. Utvecklingen varierar dock kraftigt på olika håll. Av ovannämnda skäl är det nödvändigt att införa specifika och tydliga bestämmelser om tillträde till marknaden för hamntjänster. För att bevaka hamnoperatörernas, myndigheternas och konsumenternas intressen bör denna marknads unika egenskaper beaktas i bestämmelserna. 2. BEHOVET AV ATT INRÄTTA EN GEMENSKAPSLAGSTIFTNING INOM DETTA OMRÅDE Den senaste tidens utveckling har gjort det nödvändigt att ersätta strategin att i varje enskilt fall tillämpa bestämmelserna i fördraget med ett mer systematiskt tillvägagångssätt. Konkurrensen mellan hamnar inom samma medlemsstat och mellan hamnar i grannländerna har ökat avsevärt sedan fullbordandet av den inre marknaden. Alla hamnar måste naturligtvis följa de bestämmelser som fastställts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa bestämmelser fortsätter att vara av största intresse för harnnanvändarna och leverantörerna av hamntjänster, trots att de är så olikartade 2

och komplicerade och trots att osäkerheten är stor när det gäller olika förfaranden. Eftersom hamntjänsternas kvalitet och pris har blivit en av de avgörande faktorerna när hamnanvändama väljer en hamn skulle grundläggande bestämmelser som gäller i alla gemenskapshamnar medföra att konkurrensen mellan och inom hamnar kunde ske på grundval av rättvisa villkor. Under de senaste åren har trenden fortsatt och även blivit starkare när det gäller att flytta utbudet av hamntjänster från den offentliga till den privata sektorn för att öka effektiviteten, använda kompetensen i den privata sektorn och öka konkurrensen mellan tjänsteleverantörerna. Även om denna trend är långt från enhetlig och faktiskt tenderar att variera avsevärt mellan de olika hamntjänstsektorema har alla medlemsstater gått in för principen om ett öppnande av denna sektor för konkurrens. De bestämmelser som tillämpas i detta sammanhang varierar betydligt. Faktum är att det i många fall inte klart framgår vilka bestämmelser som skall tillämpas, vilket gör det onödigt svårt att utöva friheterna enligt fördraget. Hamntjänsternas sammansatta natur och den mångfald som råder i olika hamnar (vad gäller status, ägande, storlek, funktion och geografiska förutsättningar) förblir viktiga faktorer. Det är viktigt att beakta varje hamns särdrag och hur relevanta dessa är för leverantörerna av hamntjänster. Detta kan i synnerhet vara aktuellt när det rör sig om utrymmesbrist och kapacitetsbegränsningar i en hamn eller när särskilda sjösäkerhets- och miljöhänsyn skall beaktas. Dessutom har hamnarna en särskild roll i gemenskapens tullförfaranden. Subsidiaritetsprincipen innebär att medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter kan ges befogenhet att ta hänsyn till lokala, regionala eller nationella särdrag. Även om dessa hänsyn i många fall är välgrundade, får de inte begränsa de av tjänsteleverantörernas rättigheter som härrör från de grundläggande friheterna i fördraget. Det krävs därför att villkoren för utövandet av dessa friheter fastställs på gemenskapsnivå. I synnerhet skall det fastställas att begränsningarna av antalet tjänsteleverantörer, i de fall såd:ina begränsningar bedöms som nödvändiga, objektivt skall motiveras och att det förfarande som leder till att tjänsteleverantörerna erhåller tillstånd skall vara öppet redovisat, icke-diskriminerande, objektivt, relevant och proportionellt. Ett annat särdrag som kännetecknar ett stort antal hamnar är de båda funktioner som hamnens ledningsgrupp samtidigt har: som organ (offentligt men ibland även privat) som ansvarar för hamnförvaltningen och hamnens utbyggnad, som i många fall erhåller offentlig finansiering, och som leverantör av hamntjänster tillsammans med andra tjänsteleverantörer. Det är ofta otydligt vilka villkor som gäller när offentliga och privata leverantörer konkurrerar med varandra. En gemenskapslagstiftning om hamntjänster bör inte tillämpas på hamnar av alla storlekar. Det är allmänt erkänt att medlemsstaternas genomförande av lagstiftningen i många fall kommer att innebära en ytterligare börda för myndigheterna. Denna börda förefaller, när det gäller mindre hamnar, vara oproportionerlig jämfört med de förväntade resultaten, eftersom begränsade gods- och passagerarvolymer i allmänhet inte kräver ett stort antal tjänsteleverantörer. Under dessa omständigheter bör en gemenskapslagstiftning inrättas dels för att garantera tillträde till marknaden för hamntjänster inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i fördraget, dels för att ge medlemsstaterna och deras behöriga 3

myndigheter möjlighet att komplettera denna lagstiftning med särskilda bestämmelser som beaktar hamnarnas geografiska och andra förhållanden samt deras lokala, regionala och nationella särdrag. 3. KOMMISSIONENS FÖRSLAG 3.1. Huvudprinciperna Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att garantera att tjänsteleverantörerna får tillträde till marknaden för tillhandahållande av hamntjänster. Denna princip innebär att fördragets bestämmelser om de viktigaste friheterna genomförs när det gäller denna specifika sektor. Kommission anser att ingen hamntjänst av kommersiell natur bör uteslutas a priori från gemenskapslagstiftningen. En förteckning över brunntjänster bifogas lagförslaget. Medlemsstaterna får kräva att en leverantör av hamntjänster skall erhålla tillstånd på förhand. Genom denna princip bekräftas att medlemsstaterna får tillämpa ett system med tillstånd som utfärdats på förhand för leverantörer av hrunntjänster för att garantera en god hrunnförvaltning med dess naturliga begränsningar och en tillfredsställande nivå av yrkeskvalifikationer. Kommissionen anser att villkoren för beviljande av tillstånd skall vara öppet redovisade, icke-diskriminerande, objektiva, relevanta och proportionella. De får endast avse leveranjörens yrkeskvalifikationer, sunda finansiella situation och tillräckliga försäkringsskydd, samt även sjösäkerheten och anläggningarnas, utrustningens och människornas säkerhet och miljöskyddet. När ett krav på allmänna tjänster anses vara tillämpligt kan villkoren avse den berörda tjänstens säkerhet, regelbundenhet, kontinuitet, kvalitet och pris. Antalet tillstånd kan endast begränsas på grundval av utrymmesbrist, kapacitetsbegränsningar eller, när det gäller teknisk-nautiska tjänster, sjösäkerhet. Dessa begränsningar skall motiveras och medlemsstaternas urvalsförfarande avseende tjänsteleverantörer skall vara öppet redovisade, objektivt och ickediskriminerande. De viktigaste aspekterna av urvalsförfarandena kommer att harmoniseras. Denna princip för samman fördragets bestämmelser om fri etableringsrätt samt fri rörlighet för tjänster med det faktum att de ovannämnda begränsningarna kommer att bli oundvikliga för ett antal hamnar och hamntjänstsektorer. Hrunnar där det inte förekommer några begränsningar omfattas inte av bestämmelserna om begränsning, urvalsförfarande, tillståndens giltighetstid och övergångsbestämmelser. 4

":"'.. Genom denna princip bekräftas att syftet med direktivet redan uppnåtts i dessa hamnar. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillåta egenhantering. Genom denna princip bekräftas att det faktiskt inte finns några skäl till varför egenhantering, i princip, inte bör tillåtas i hamnarna om operatörerna anser att en sådan åtgärd medför förbättrad användning av deras resurser och en förbättrad effektivitet hos deras egna tjänster. Genom principen bekräftas även att villkoren och kriterierna för användare som tillämpar egenhantering inte skall vara strängare än dem som gäller för leverantörer av hamntjänster när det gäller samma eller en jämförbar typ av tjänst. Om hamnens ledningsgrupp tillhandahåller, eller önskar tillhandahålla, hamntjänster som konkurrerar med andra tjänsteleverantörer skall ledningsgruppen behandlas som alla andra konkurrenter. Detta kräver att ledningsgruppen inte får vara inblandad i urvalsförfarandet avseende tjänsteleverantörer. I egenskap av hamnens ledningsgrupp får den inte göra någon åtskillnad mellan tjänsteleverantörer i vilka ledningsgruppen har intressen och ovnga tjänsteleverantörer och den skall i synnerhet redovisa sin hamntjänstverksamhet separat från övriga verksamheter. Denna princip återspeglar allmänna konkurrensregler och normer för insyn. Medlemsstaterna kommer att vara tvungna att garantera fullständig insyn i alla förfaranden med hänsyn till tillhandahållandet av hamntjänster samt förfaranden för överklagande, bl.a. rättslig prövning. Detta utgör principen om god förvaltningssed... Vid urval av tjänsteleverantörer skall den period som den utvalde leverantören får vara verksam vara tidsbegränsad. Denna princip för samman behovet av att bibehålla möjligheten för potentiella och framtida tjänsteleverantörer att komma in på marknaden och de nuvarande tjänsteleverantörernas berättigade förväntningar, m.a.o. möjliggör den ingen enkel universallösning. Men faktum är att det kan vara lämpligt att behandla sådana fall olika, t.ex. när tjänsteleverantören inte gjort några, eller endast obetydliga investeringar, eller när tjänsteleverantören varit tvungen att göra investeringar i rörliga tillgångar eller fasta anläggningstillgångar. Dessutom skall naturligtvis investeringsnivån noggrant övervägas. I övergångsbestämmelserna beaktas de nuvarande tjänsteleverantörernas berättigade förväntningar samtidigt som de redan utfärdade tillstånd som inte beviljades i. enlighet med bestärrimelserna i direktivet skall ses över inom en rimlig tid. Denna princip garanterar att målen i detta direktiv uppnås inom en rimlig tid samtidigt som de nuvarande tjänsteleverantörernas berättigade förväntningar respekteras. Detta uppnås i synnerhet genom att beakta det kriterium som skall 5

. tillämpas för att fastställa tillståndens giltighetstid när antalet tillstånd måste begränsas. Direktivet och medlemsstaternas genomförande av det får inte äventyra säkerheten i hamnarna. Denna princip bekräftar på nytt kommissionens farhågor när det gäller sjösäkerheten. Alla åtgärder som syftar till att reglera tillträdet till hamntjänstsektorn skall garantera att högsta möjliga säkerhetsnivåer upprätthålls i hamnarna, i synnerhet när det gäller sjösäkerhet. Direktivet och medlemsstaternas genomförande av det får inte äventyra miljöskyddsbestämmelserna i hamnarna. Denna princip bekräftar på nytt den vikt som kommissionen fäster vid miljöskydd. Förslaget omfattar inga bestämmelser om hamnarnas institutionella strukturer och hindrar inte medlemsstaterna från att besluta vilka organ som skall utgöra de behöriga myndigheterna. Med tillämpning av artikel 295 i fördraget ingriper förslaget inte i något hänseende i medlemsstaternas, eller hamnarnas, egendomsordning. Förslaget omfattar varken harmoniserade normer eller miniminormer för utbildning och kvalifikationer för berörd personal och utrustning. Utan att det påverkar tillämpningen av gällande gemenskapslagstiftning och med tillämpning av subsidiaritetsprincipen innebär förslaget att medlemsstaterna kan bibehålla och fastställa lämpliga bestämmelser under förutsättning att dessa är öppet redovisade, icke-diskriminerande och objektiva. Slutligen inbegriper förslaget inte några säkerhets- och miljöskyddsbestämmelser, utan det bygger på gällande bestämmelser som i tillräckligt hög grad beaktar de nationella, regionala och lokala särdragen. Denna strategi som är i linje med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon den 28 mars 2000, i vilka kommissionen, rådet och medlemsstaterna inom ramen för sina respektive befogenheter uppmanades "påskynda liberaliseringen på områden som... transporter". I strategin beaktas även de synpunkter som uttryckts av Europaparlamentet, Regionkommitten och Ekonomiska och sociala kommitten efter offentliggörandet av kommissionens "Grönbok om hamnar och sjötransportens infrastruktur". Strategin har även stort (om än anonymt) stöd bland olika berörda industrigrupper. 3.2. Förslaget till direktiv I artikel 1 fastställs direktivets mål. I artikel 2 fastställs direktivets räckvidd. I artikeln förtydligas att endast tjänster som tillhandahålls inom hamnområdet, och inte t.ex. floder som leder till en hamn, omfattas av direktivet, och genom en hänvisning till en bilaga fastställs vilka hamntjänster som omfattas. Dessutom införs ett tröskelvärde för de hamnar för vilka direktivet gäller. 6

I artikel 3 fastställs att direktivet inte ersätter någon av de skyldigheter som myndigheterna redan har i enlighet med direktiven om offentlig upphandling 92/50, 93/36, 93/37 och 93/38. Dessutom fastställs att om bestämmelserna i dessa direktiv innebär att ett kontrakt förutsätter ett anbudsförfarande så skall metoderna för genomförandet av detta förfarande fastställas i enlighet med direktiven, och inte med de nya direktivet. I punkt 3 garanteras dessutom tillämpningen av direktiven 89/48, 92/51 och 99/42 om ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning, i synnerhet när medlemsstaterna utfärdar tillstånd på grundval av en leverantörs yrkeskvalifikationer. I artikel 4 definieras nyckelbegreppen. Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna utse de behöriga myndigheterna för genomförandet av detta direktiv. I artikel 6 införs grundregeln att medlemsstaten får kräva ett tillstånd för leverantören av hamntjänster. Villkoren för beviljandet av tillstånd skall vara öppet redovisade, icke-diskriminerande, objektiva, relevanta och proportionella. Villkoren och även förfarandet för beviljande av tillstånd skall offentliggöras. Denna artikel omfattar en begränsad förteckning över de frivilliga kriterier som kan användas vid utfärdandet av tillståndet, i synnerhet en begränsad förteckning över kravet på allmänna tjänster. Dessutom omfattar den ett åläggande för den behöriga myndigheten att tillhandahålla lämplig utbildning i de fall lokalkännedom är oumbärlig för en potentiell tjänsteleverantör. I artikeln regleras också tjänsteleverantörens rätt att välja den personal som skall anställas. I artikel 7 fastställs de förfaranden som skall följas när antalet tjänsteleverantörer i en hamn skall begränsas. Detta oaktat föreskrivs i artikeln att så många tjänsteleverantörer som möjligt skall tillåtas och att åtminstone två leverantörer skall erhålla tillstånd inom lasthanteringssektorn. I artikeln anges också att ett beslut om begränsningar inte får fattas av hamnens ledningsgrupp om den är, eller önskar bli, tjänsteleverantör i den berörda hamnen. I artikel 8 krävs att ett urvalsförfarande avseende tjänsteleverantörer skall utformas och att detta förfarande skall vara öppet redovisat, objektivt och ickediskriminerande med tillämpning av proportionella och relevanta kriterier. Vidare fastställs vissa grundläggande krav som urvalsförfarandet skall uppfylla. I artikeln anges också att det är tillåtet att använda moderna elektroniska kommunikationsmedel. I artikeln behandlas även den situation där hamnens ledningsgrupp önskar tillhandahålla en tjänst i konkurrens med en annan leverantör. I detta fall kan ledningsgruppen inte samtidigt ansvara för urvalsförfarandet, utan ett oberoende organ skall utses för detta ändamål. I artikel 9 införs principen om tidsbegränsning av de tillstånd som beviljas på grundval av ett urvalsförfarande, och tillståndets giltighetstid kopplas till kriteriet avseende investeringar i tillgångar: Giltighetstiden är beroende av om tjänsteleverantören har gjort obetydliga eller inga investeringar alls eller om de tillgångar i vilka investeringarna gjordes var rörliga eller fasta. Maximala giltighetstider anges också. I artikel JO införs kravet att tjänsteleverantörerna skall redovisa sin hamntjänstverksarnhet. 7

I artikel 11 fastställs att bestämmelserna i detta direktiv även gäller egenhantering och att kriterier som fastställs för användare som tillämpar egenhantering inte bör vara strängare än dem som gäller andra tjänsteleverantörer när det gäller samma eller en jämförbar hamntjänst. I artikel 12 behandlas den situation där hamnens ledningsgrupp, förutom att den ansvarar för hamnförvaltningen, även är tjänsteleverantör, vilket i synnerhet kräver att gruppen måste redovisa sin hamntjänstverksamhet separat från övrig verksamhet. Revisioner är obligatoriska och revisionsberättelserna skall inbegripa uppgifter om de finansiella flödena mellan hamnledningsgruppens olika verksamheter. I artikeln behandlas även den situation där ingen leverantör av en särskild tjänst står att finna och då hamnens ledningsgrupp anser det nödvändigt att själv erbjuda denna tjänst. I artikeln fastställs att hamnens ledningsgrupp inte får särbehandla tjänsteleverantörer. Genom artikel 13 garanteras fullständig insyn i urvalsförfarandet. Medlemsstaterna är också skyldiga att utarbeta förfaranden för överklagande, bl.a. rättslig prövning. I artikel 14 erinras om att direktivet inte på något sätt påverkar medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter avseende lag och ordning samt säkerhet i hamnar och miljöskydd. Genom artikel 15 garanteras tillämpningen av social lagstiftning. Artikel 16 omfattar övergångsbestämmelser. Redan utfärdade tillstånd förblir giltiga om hamnen inte begränsar tillträdet marknaden för hamntjänster, trots att nya tillstånd skall uppfylla bestämmelserna i direktivet. I denna artikel behandlas också redan utfärdade tillstånd som beviljats genom offentlig upphandling eller ett motsvarande förfarande och som uppfyller bestämmelserna i direktivet och som inte kräver några ändringar. Alla övriga tillstånd kommer att bli föremål för nya tillståndsförfaranden inom angivna övergångsperioder som kommer att variera beroende på investeringsnivåerna och de typer av investeringar som gjorts av den tjänsteleverantör som för tillfället innehar tillståndet. I artikel 17 fastställs medlemsstaternas och kommissionens skyldigheter att rapportera om genomförandet av direktivet respektive utarbeta en rapport på grundval av medlemsstaternas rapporter som, i tillämpliga fall, skall följas av ett förslag till ändring av direktivet. Artikel 18 omfattar medlemsstaternas skyldighet att genomföra direktivet. I artikel 19 fastställs ikraftträdandet av direktivet. I Artikel 20 fastställs direktivets adressater. 4. MOTIVERING FÖR ÅTGÄRDER PÅ GEMENSKAPSNIVÅ 4.1. Vilka är målen för ' de föreslagna åtgärderna i förhållande till gemenskapens skyldigheter? Förslaget till direktiv syftar till att garantera en mer systematisk tillämpning av fördragets bestämmelser (fyra friheter och konkurrensreglerna) inom harnnsektorn. Genom förslaget införs procedurregler som garanterar att alla tjänsteleverantörer, 8

faktiska och potentiella, får samma möjlighet att komma in på marknaden för hamntjänster. Detta kommer i sin tur att leda till förbättrade hamntjänster och främja en bättre användning av både sjötransporter som ett alternativt transportsätt och kombinerade transporter, vilka båda minskar belastningen på gemenskapens transportnät. Utan hänvisning till egendomsordningen för hamnanläggningar och leverantörer av hamntjänster, och i enlighet med artikel 295 i fördraget, fastställs ett system för lika rättigheter och möjligheter för privata och offentliga tjänsteleverantörer. 4.2. Ligger behörigheten för den planerade åtgärden uteslutande hos gemenskapen eller även hos medlemsstaterna? Verksamheten omfattas av delat ansvar (artikel 80.2 i fördraget). 4.3. Rör detta problem hela gemenskapen (t.ex. hur många medlemsstater omfattas och vilka lösningar har hittills använts)? Direktivet rör alla kustmedlemsstater. Även om medlemsstatema under de senaste åren i allmänhet har gjort avsevärda framsteg när det gäller att garantera fritt tillträde till hamntjänster, skiljer sig förfarandena fortfarande kraftigt åt avseende både omfattningen av hamntjänster och de förfaranden som gäller för genomförandet av rättigheterna inom ramen för fördraget. För att garantera tillträde till marknaden för hamntjänster och på så sätt undvika en snedvridning av konkurrensen, krävs en förbättring och harmonisering av nationella bestämmelser, förordningar och förfaranden i den utsträckning som är nödvändig. 4.4. Vilken är den effektivaste lösningen med beaktande av de medel som gemenskapen och medlemsstatemaförfogar över? Mot bakgrund av att villkoren för tillträde till marknaden för hamntjänster för närvarande varierar i medlemsstaterna och till och med inom en medlemsstat, och med tanke på de i allmänhet otydliga och otillfredsställande procedurreglerna, särskilt när det gäller privata och offentliga tjänsteleverantörer, är det nödvändigt att fastställa grundläggande bestämmelser som gäller i hela gemenskapen. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen lämnar detta ett betydande utrymme för medlemsstatema, särskilt med tanke på hamnarnas geografiska förutsättningar och skilda sjösäkerhetsoch miljöskyddskrav. Förslaget omfattar allmänna bestämmelser för i synnerhet - genomförandet av principen om frihet att tillhandahålla hamntjänster, - medlemsstaternas rättighet att kräva att tillstånd utfärdas på förhand, - medlem~staternas rättighet att begränsa antalet tjänsteleverantörer, - procedurregler, bl.a. avseende insyn, - genomförandet av rättigheten avseende egenhantering, - tillståndens giltighetstid, 9

hamnledningsgruppens rättigheter och skyldigheter i sin egenskap av både myndighet och tjänsteleverantör, och - förfaranden för överklagande. 4.5. Vilket ökat mervärde blir resultatet av de åtgärder som gemenskapen föreslår och vad skulle kostnaden bli om inga åtgärder vidtogs? Med beaktande av att den rådande situationen är ett resultat av utvecklingen under de senaste åren är det föga troligt att det utvecklas en tillfredsställande situation i hela gemenskapen som garanterar genomförandet av friheten att tillhandahålla hamntjänster och som inte snedvrider konkurrensen mellan tjänsteleverantörer i olika medlemsstater. Detta beror huvudsakligen på det faktum att medlemsstaterna, trots deras lyckade ansträngningar att öka tillträdet till marknaden för hamntjänster, saknar gemensamma bestämmelser, vilket resulterar att utvecklingen blir osammanhängande och otillfredsställande. 4.6. Vilka åtgärder kan gemenskapen vidta (rekommendationer, finansiellt stöd, lagstiftning, ömsesidigt erkännande, etc... )? Med tanke på hur invecklade medlemsstaternas hamnsystem är och även hur olikartade hamnarna är med avseende på storlek, funktion samt sjösäkerhets- och miljöskyddskrav, anses ett direktiv vara det lämpligaste rättsliga instrumentet medan genomförandet av de gemensamma bestämmelserna lämnas till medlemsstaterna. 4. 7. Är det nödvändigt med enhetliga regler, eller är det tillräckligt med ett direktiv som anger de allmänna målen där genomförandet bestäms av medlemsstaterna? Se punkt 4.6. 10