Motion Mot. 1977/78 1920-1921 1977/78: 1920 av Bernt Ekinge med anledning av propositionen 1977/78: 159 om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m. Den nuvarande vapenfrilagstiftningen har lett till att hundratals ungdomar, med en allvarlig övertygelse mot bruk av vapen, årligen satts i fängelse, ofta efter en mycket godtycklig undersökning av myndigheterna angående deras samvetsnöd. Folkpartiet har i många år begärt att vapenfrilagen måste ändras. Det grundläggande krav vi ställt på en ny lagstiftning är att alla som är beredda att göra en samhällsnyttig insats - längre än den vanliga värnplikten - får möjlighet till det, om dc på grund av sin övertygelse vägrar bära vapen och göra värnplikt. En vapenfrilagstiftning med denna inriktning vilar på fyra hörnpelare, vilka samtliga är nödvändiga för att undvika en mängd fängelsedomar också i framtiden: l. Villkoren för vapenfri tjänst måste formuleras på ett rimligt sätt, bl. a. genom att man undviker svårtolkade begrepp av typ "djup samvetsnöd". 2. Prövningsförfarandet måste utformas så att godtycke och felaktiga avslag elimineras. Det betyder att man utgår ifrån att den enskildes ansökan och förklaring är allvarligt menad - då den bibehålls efter grundlig information om bl. a. verkningarna i form av längre tjänstgöringstid m. m. och betänketid - och att i normalfallet ingen reell nämndprövning sker. 3. Tjänsrgörillgsa/temativell måste vara så vida att man inte genom brist på lämpliga alternativ driver fram många fall av totalvägran. 4. Sanktionerna bör utformas så att man så långt möjligt undviker fängelsestraff. Regeringens förslag till ny vapenfrilagstiftning innebär från de utgångspunkter jag här angivit viktiga framsteg. Villkoren förändras på ett radikalt sätt. Begreppet "djup samvetsnöd" kommer bort. Alla som på grund av allvarlig personlig övertygelse vägrar bruka vapen mot annan och fullgöra vanlig värnplikt skall få vapenfri tjänst. En samhällsetisk övertygelse skall kunna anses lika allvarlig och personlig som en helt individualetisk övertygelse. Hur man reagerar i en nödvärnssituation blir i fortsättningen inte relevant för att få vapenfri tjänst. Prövningen av ansökan om vapenfri tjänst skall i allt väsentligt bygga på information och den enskildes egen förklaring. En sökande som efter informationssamtal och betänketid bekräftar sin övertygelse enligt 1 Riksdagen 1977178. 3 sam/. Nr 1920-1921
Mot. 1977/78: 1920 2 lagens villkor skall utan ytterligare myndighetsprövning beviljas vapenfri tjänst. Bara om påtagliga skäl talar emot detta - såsom uppenbart organiserade massansökningar eller att det av omständigheterna klart framgår att vad sökande egentligen eftersträvar är ett anstånd med militärtjänstgöringen - sker en närmare utredning och verklig prövning i vapenfrinämnden. Här införs alltså bl. a. en omvänd bevisbörda. Jag förutsätter att vapenfrinämnden ges möjlighet att genom delegering handlägga klara ärenden som kansliärenden. Vid de fall som behandlas i plenum bör sökanden beredas möjligheter till personlig inställelse och ha räll till personligt biträde. Vid ett eventuellt avslag på en ansökan förutsätter jag vidare att vapenfrinämnden utförligt redovisar skälen för avslaget. Vid förstagångsvägran kommer villkorlig dom att utdömas. Systemet med upprepade domar upphör. l propositionen slås också fast att de förändringar som föreslås i vapenfrilagstiftningen, och särskilt prövningsförfarandet, är betydande. ''Regeringen avser därför att noga följa den praktiska tillämpningen och verkningarna av den nya lagstiftningen, så att alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan tjänst och samtidigt den allmänna värnplikten upprättm.iis."' Detta innebär således ett åtagande från regeringen att se till att lagen tillämpas så att alla som är berättigade till vapenfri tjänst verkligen får sådan tjänst. l ett avseende - tjänstgöringsalternativen - lägger dock regeringen ett otillräckligt förslag. Visserligen blir alternativen fler än i dag. Men det kommer inte att finnas några andra alternativ än sådana som leder till krigsplacering. Vapenfriutredningen föreslog enhälligt att vissa tjänster borde finnas som inte medför krigsplacering, t. ex. i naturvårdsarbete. Annars skulle ett antal ungdomar, som av principiella skäl inte kan acceptera försvarsprägeln, i onödan drivas i fängelse i stället för att få göra en lång, samhällsnyttig insats. statistiken över antalet vägransfall visar följande utveckling sedan den nuvarande vapenfrilagstiftningen tillkom 1966: Anmälan om vägran jiim. 26 vapenfrikungörelsen (ink!. ett enligt bedömningar mindre antal som rymt etc. av icke principiella skäl) Ar Totalt Tidigare sökt Ej tidigare sökt vapenfri tjänst vapenfri tjänst 1967 49 l 48 1969 316 66 250 1971 743 175 568 1973 807 307 500 1975 401 568 969
Mot. 1977/78: 1920 3 De totala vägransfallen har stigit starkt. Den högra kolumnen visar att under senare år har ca 500 personer vägrat per år utan att ens ha sökt vapenfri tjänst. En del av dessa torde inte ansett sig kunna få vapenfri tjänst enligt nuvarande villkor eller har inte kunnat godta det nuvarande prövningsförfarandet Men ett stort antal kan antas ha avstått från att söka då de inte skulle accepterat nuvarande tjänster, som alla är inom totalförsvaret, dvs. leder till krigsplacering. Dessa - kanske hundra eller ett par hundra varje år - riskerar också med det föreliggande förslaget att så småningom drivas i fängelse. Visserligen kan man - som föredraganden - hävda att all verksamhet under krig ingår i totalförsvaret och att det är bra att den enskilde på förhand vet ungefär vilka uppgifter han får i krigssamhället. Det är dock en avsevärd psykologisk skillnad mellan att nu i fredstid låta sig krigsplaceras och att i ett kris- eller krigsläge acceptera att göra en nyttig samhällsinsats. Ställda i den konkreta situationen skulle säkert nästan alla vara beredda att göra sin samhällsinsats inom lämpliga delar av totalförsvaret, också de som i dag inte vill acceptera krigsplacering. Frågan är då om man i dag skall tvinga dessa personer, i försvarssammanhang mycket få, i fängelse genom att inte ge någon som helst öppning i form av tjänstgöringsalternativ utan krigsplacering. En öppning måste ske av både samhällsekonomiska, effektivitets- och kostnadsskäl samt av humanitära skäl. I denna fråga delar jag alltså vapenfriutredningens enhälliga bedömning. På en annan punkt beträffande tjänstgöringsalternativen bör en ändring ske, också den i linje med vapenfriutredningens enhälliga förslag. Från de vapenfrias sida har gång på gång framförts önskemål om att få tjänstgöra med arbetsuppgifter inriktade på att bidra till internationell fred och rättvisa, såsom utvecklingssamarbete, freds- och konfliktforskning och liknande verksamheter. Under många år har frågan om tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst tagits upp från folkpartihåll Sådana möjligheter finns sedan länge i flera europeiska länder, bl. a. Danmark. Framstötar om motsvarande för vårt land har tidigare gjorts av t. ex. Broderskapsrörelsen, Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges fredsråd. Redan i samband med betänkande med förslag om bist1'lnds- och katastrofutbildning föreslog många remissinstanser att vapenfri tjänst också skulle kunna utföras genom biståndsarbete i u-land, och i andra remissyttranden beklagades att utredningen varit förhindrad att behandla frågan. Den ordning som vapenfriutredningen föreslagit är elegant. Den innebär att den intresserade som fått vapenfri tjänst måste ansöka hos SIDA om att bli antagen till biståndsarbete och att beslut sedan skall ske enligt SIDA:s sedvanliga normer. Vederbörande skall tjänstgöra betydligt längre tid än vanliga värnpliktiga, nämligen minst två år utom- Jt Riksdagen 1977178. 3 sam/. Nr 1920-1921
Mot. 1977!78: 1920 4 lands. Av de kategorier arbeten som torde komma i fråga nämns främst uppgifter som fredskårister och volontärer vid enskilda organisationer efter prövning av SIDA samt i kanske något eller nägra enstaka fall tjänst vid biståndskontoren. Efter u-landstjänstgöringen förs den vapenfrie över till civilförsvaret. Genom dessa kriterier, urvalsmetoden och tidslängden säkerställs att u-ländernas behov avgör och att hårda kvalitetskrav gäller. SIDA, som tidigare verkat återhållande i denna principiella fråga, anger nu klart i sitt remissyttrande att med de förutsättningar som anges av utredningen tillstyrks dess förslag beträffande fredskårister. En rad andra remissinstanser tillstyrker förslaget, en del vill t. o. m. utvidga det. I propositionen uttalas att med hänsyn till inriktningen av den vapenfria tjänsten kan utredningens förslag inte biträdas. Det bör då påpekas att utredningens skrivning innebar att dessa tjänster uttryckugen sl-.-ulle komma totalförsvaret till godo: "Efter fullgjord u-landstjänstgöring bör den vapenfrie föras över till civilförsvaret." Också i övrigt är biståndsarbete av vikt härvidlag, vilket klart motiveras: "Från totalförsvarssynpunkt torde erfarenhet av u-landstjänst, som regelmässigt innebär improvisation och arbete under svåra yttre förhållanden, vara värdefull." Såsom föresläs nedan fordrar förslaget om biståndsarbete utomlands lagändring endast genom ett tillägg till 4 i lagen om vapenfri tjänst, varefter regeringen genom ändring i kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga - vilket anges på sid. 18 i vapenfriutredningens betänkande - kan utforma de närmare bestämmelserna. Med hänvisning till det anförda hemställer jag l. att riksdagen beslutar om följande ändring av 2 i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst: Propositionens förslag Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället, under beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer. Den som har antagits till bistånds- och katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning. Motionens förslag Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer. Den som har antagits till bistånds- och katastrofutbildning får fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning. 2. att riksdagen beslutar om följande ändring av 4 i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst:
Mot. 1977/78: 1920 5 Propositionens förslag Vapenfri tjänstepliktig som avses i 2 första stycket skall uttagas för den tjänstgöring för vilken han kan anses bäst lämpad. I den mån det kan ske skall hänsyn tagas till den tjänstepliktiges önskemål. Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten, om han icke förklarat sig villig därtill. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om uttagning enligt första stycket. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring. Motionens förslag Vapenfri tjänstepliktig som avses i 2 första stycket skall uttagas för den tjänstgöring för vilken han kan anses bäst lämpad. I den mån det kan ske skall hänsyn tagas till den tjänstepliktiges önskemål. Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten, om han icke förklarat sig villig därtill. Begär vapenfri innan tjänstgöringe/l plibörjats att erhålla tjänstgöring som inte leder till krigsplacering, äger han riitt till sådan tjänstgöring. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om uttagning enligt första stycket. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring. Om bistånds- och katastrofutbildning samt om tillgodoräkning av tjänstgöring genom biståndsarbete utomlands finns särskilda bestiimmelser. 3. att riksdagen beslutar om följande ändring av 5 i regeringens förslag till lag om ändring i Jagen (1966: 413) om vapenfri tjänst: Propositionens förslag Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst trehundranittiofem och högst fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen utgörs av grundutbildning och repetitionsutbildning. Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 2 mom. eller 28 l mom. värnpliktslagen (1941: 967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om tjänstgöringen föranleds av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 2 mom. värnpliktslagen. Motionens förslag Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst trehundranittiofem och högst fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen utgörs av grundutbildning och repetitionsutbildning. Tjänstgöring som icke leder till krigsplacering skall dock fullgöras i ett sammanhang. Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 2 mom. eller 28 l mom. värnpliktslagen (1941: 967) får även vapenfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar om tjänstgöringen föranleds av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 2 mom. värnpliktslagen.
Mot. 1977/78: 1920 6 Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar regeringen bestämmelser. 4. att riksdagen beslutar att tjänstgöringsalternativen för vapenfria vidgas, så att de också kommer att omfatta en del tjänstgöringar, typ naturvårdstjänst, som är lämpade för vapenfria som inte krigsplaceras. Stockholm den 17 april 1978 BERNT EKINGE (fp) --- ---- - -- - ----