Uppföljning av sjukförsäkringens utveckling

1 (75) Socialdepartementet 103 33 Stockholm Uppföljning av sjukförsäkringens utveckling Delredovisning 3 av regeringsuppdrag år 2013 Postadress Besöksadress Telefon 103 51 Stockholm Vasagatan 16 08-786 90 00 E-post Internetadress Telefax Org.nr huvudkontoret@forsakringskassan.se www.forsakringskassan.se 08-411 27 89 202100-5521

2 (75) Inledning Den plan för uppföljning av sjukfrånvarons utveckling som Försäkringskassan lämnade till regeringen den 15 februari 2013 förutskickade redovisningar vid tre olika tillfällen, i mars, juni och november. Grunden för redovisningarna utgår från utvecklingen av sjukpenningtalet, nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning per 1000 invånare och ohälsotalet. De tre redovisningarna kommer dock att ha olika fokus: Mars Analys av inflödet av nya sjukfall, sjukfallens varaktighet och de pågående sjukfallens utveckling. Juni Särskilt fokus på de individer som uppnått maximal tid i sjukförsäkringen, både för första och andra gången. Uppföljning över tre års tid av sjukfall som under olika år passerade 1 års sjukskrivning. Kombinerat med eventuella nya eller uppdaterade kunskaper utifrån analysen i marsrapporten. November Marsrapportens analyser uppdateras och kompletteras med analyser av hur regelförändringarna kring sjukersättning påverkat utvecklingen inom sjukskrivningsområdet, samt fördjupade analyser av faktorer som påverkar sjukfallens varaktighet och risken för sjukskrivning. Detta är den tredje av årets tre rapporter som lämnas till regeringen. Sammanställningar och analyser har gjorts av Carlos Arreyes, Axel Arvidsson, Peje Bengtsson, Sofia Bill, Andreas Ek, Erik Jönsson, Bahjat Khaledi, Marie Mulder, Petra Ornstein och Trude Warner vid Försäkringskassans avdelning för analys och prognos. Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektör Dan Eliasson i närvaro av rättschef Eva Nordqvist, försäkringsdirektör Laura Hartman, försäkringsdirektör Birgitta Målsäter, försäkringsdirektör Svante Borg, verksamhetsområdeschef Jan Larsson och analytiker Peje Bengtsson, den senare som föredragande. Dan Eliasson Peje Bengtsson Postadress Besöksadress Telefon 103 51 Stockholm Vasagatan 16 08-786 90 00 E-post Internetadress Telefax Org.nr huvudkontoret@forsakringskassan.se www.forsakringskassan.se 08-411 27 89 202100-5521

3 (75) Innehåll Inledning... 2 Sammanfattning... 4 1. De centrala ohälsomåttens utveckling... 9 2. Europa och Sverige... 11 3. Inflöde, varaktighet och sjukfrånvarons utveckling... 11 3.1 Inflödet av nya sjukskrivningar... 12 3.2 Faktorer som påverkar risken för sjukskrivning (inflödet)... 16 3.3 Sjukskrivningarnas varaktighet... 18 3.4 Faktorer som påverkar sjukskrivningarnas varaktighet... 19 3.5 De pågående sjukskrivningarna... 21 3.6 Sjukskrivningarnas utveckling i olika yrken 2010-2012... 24 4. Årsskiftesgruppens och sjukersättningsreglernas påverkan på sjp-talet... 27 4.1 Effekten av årsskiftesgruppen... 27 4.2 Effekten av förändringarna i sjukersättningsreglerna... 28 4.3 En kalkyl av den sammanlagda effekten... 29 5. Inflöde och diagnossammansättning påverkar pågående fall... 30 6. Avslutsanledningar hur avslutas sjukfallen?... 31 7. Uppnår maxtid, lämnar ersättningen och återvänder... 32 8. Avslag och indrag regionala variationer... 33 9. Avslutande diskussion... 36 Bilaga 1. Tabeller och diagram... 40 Bilaga 2. Effekter på sjukpenningtalet av ändringar i reglerna för sjukersättning... 44 Bilaga 3. PM om sjukfrånvarons utveckling år 2010-2012 i olika yrken och sektorer... 55 Bilaga 4. Årsskiftesgruppens påverkan på sjp-talet... 69 Bilaga 5. Logistisk regression av relativ risk för sjukskrivning... 70 Bilaga 6. Cox regression - Sannolikheten för avslut... 73

4 (75) Sammanfattning Ohälsotalet fångar utvecklingen inom hela sjukförsäkringen. Det har minskat med två tiondels dagar från årsskiftet till september. Det fortsätter att minska på grund av att nedgången i ohälsotalets sjuk- och aktivitetsersättningsdel är större än uppgången i sjukpenningdelen. Det innebär att den sammanlagda sjukfrånvaron fortfarande minskar. Det vi ser är en omfördelning inom ohälsotalet från dess sjukersättningsdel till dess sjukpenningdel. Sjukfrånvaro på europeisk nivå Den nedgång i sjukfrånvaron som Sverige upplevde från 2003 och framåt innebar att Sverige nådde genomsnittet för åtta jämförbara europeiska länder 2009 och har därefter legat strax under deras genomsnitt. Den uppgång i sjukfrånvaron som Sverige upplevt sedan 2010 syns också för Tyskland och Frankrike från 2006, och därigenom för den genomsnittliga sjukfrånvaron för de studerade länderna som har en ökande trend sedan 2006. Centrala slutsatser kvarstår Försäkringskassan har i sina tidigare rapporter pekat på att uppgången drivs av olika faktorer för olika grupper. Inflödet av anställda sjukskrivna har ökat, medan varaktigheten för dessa sjukfall tidigare bara visat en svag ökning. För arbetslösa sjukskrivna ökar inte inflödet. Däremot har det skett kraftiga ökningar i dessa sjukfalls varaktighet. Ökningen från 2010 är som i tidigare uppgångar av sjukfrånvaron kraftigast för kvinnor. Ökningen i inflöde är mest markerad för de psykiska diagnoserna. Den genomsnittliga varaktigheten för sjukfall i dessa diagnoser är också längre än i t.ex. rörelseorganens sjukdomar, vilket innebär att de psykiska diagnosernas andel av de pågående fallen ökar och utgör den största diagnosgruppen både för kvinnorna och för männen. De centrala slutsatserna från de tidigare delrapporterna kvarstår i huvudsak. Särskild uppmärksamhet bör dock fästas på det faktum att varaktigheten i de anställdas sjukfall uppvisar en ökning främst bland de längre fallen. Inflödet i sjukskrivning Det sker en uppgång i sjukfrånvaron under sjuklöneperioden. Uppgången sker inom alla sektorer. Det är en generell förändring som förstärks från 2010 och ett par år framåt. Denna ökning avtecknas i det ökade inflödet till Försäkringskassan. Kvinnor och män uppvisar olika mönster om inflödet studeras för olika åldersgrupper. För kvinnorna inleds uppgången tidigare än för männen och inledningsvis främst i åldrarna från 40-59 år. För männen är uppgången i inflödet inte alls så markerad för dessa åldrar förrän en bit in på 2011. Däremot så ser vi ett likartat mönster för den yngsta åldersgruppen, upp till 30 år, där vändningen i inflödet kommer under hösten 2010 för både kvinnor som män. Den variation i inflödet som finns mellan länen ligger mellan 85 till 103 nya sjukfall under ett år per 1 000 inskrivna försäkrade. Variationen med hänsyn tagen till nivån på inflödet, den relativa variationsvidden, har varierat över tid men ligger nu på den lägsta nivån över hela den studerade perioden från 2005 till idag. I rapporten redovisas en analys där olika faktorers betydelse för nya sjukskrivningar skattas för år 2006, 2009 och 2012 i en modell där samtidig hänsyn tas till de övriga faktorerna. Resultatet av analysen kan sammanfattas på följande sätt.

5 (75) En högre risk för sjukskrivning finns för anställda inom kommuner och landsting samt inom statliga och kommunala bolag, inom kvinnodominerade vård- och omsorgsyrken samt mansdominerade arbetaryrken. Kvinnor har en högra risk jämfört med män, liksom individer med inkomster från 142 000 till 312 000 kronor per år, samt personer med en lägre utbildningsnivå. Andra faktorer som ökar risken för sjukskrivning är utländsk bakgrund, att vara skild, att ha en mer omfattande sjukhistorik eller partiell sjuk- eller aktivitetsersättning. Sjukfallens varaktighet Medianfallängden för arbetslösa ligger fortsatt på en mer än dubbelt så hög nivå som för de anställda. Den ökning för de arbetslösa som vi uppmärksammat sedan 2010 verkar sedan slutet av 2012 ha planat ut. För de anställda sker det dock en viss ökning i varaktigheten. Även när det gäller varaktigheten så ser vi en ganska enhetlig utveckling mellan länen. Historiskt, och idag, är det egentligen bara ett län som ligger över de övriga. Även när det gäller varaktigheten redovisas skattningar av olika faktorers betydelse för sjukfallens längd. Dessa skattningar görs för år 2006, 2009 och 2012 i en modell där samtidig hänsyn tas till de övriga faktorerna. Resultatet visar att kvinnor och män har snarlika avslutssannolikheter. Sjukfall i yngre åldrar har högre sannolikhet att avslutas än äldre. Gruppen med förgymnasial utbildning har lägre sannolikhet för avslut jämfört med de övriga utbildningsgrupperna. Sjukhistoriken har stor påverkan på sannolikheten för avslut. Trots att historiskt långa sjukfall ökar sannolikheten för att bli kvar i sjukskrivning längre så ser vi inte samma sak för gruppen med partiell sjuk- eller aktivitetsersättning (SA). Psykiska och rörelseorganens diagnoser samt skador har alla lägre sannolikhet för avslut än gruppen med övriga diagnoser. Det finns en viss geografisk variation på länsnivå men de är mindre år 2012 än vad den var 2006. Anknytningen till arbetsmarknaden påverkar sannolikheten för avslut. Samtliga kategorier (arbetslösa, anställda utan sjuklön och gruppen med övriga) har lägre sannolikheter jämfört med anställda som har sjuklön. Samtliga sektorer har lägre sannolikhet jämfört med privata företag. Högre inkomst ger högre sannolikhet för kortare sjukfall. De pågående sjukfallen Det finns mycket som talar för att vi i analytiskt syfte kan behandla återvändare i fallängder kortare än två år som om de egentligen tillhörde sjukfallen längre än 2 år. Analysen visar att om man endast ser till antalet pågående sjukfall längre än två år ligger antalet på en historiskt låg nivå även om antalet ökat något sedan bottennoteringen 2010 och 2011. Räknar man även samtliga återvändare från sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning som sjukfall längre än två år ligger antalet istället på ungefär samma nivå som i slutet av 2009 då de första personerna uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen. Även om detta ger en mer rättvisande bild av utvecklingen av antalet långa sjukfall över tid så kan denna typ av redovisning utvecklas. Tidigare övergick många långa sjukfall till tidsbegränsad sjuk- eller aktivitetsersättning (före 2003 sjukbidrag). Idag är den

6 (75) tidsbegränsade sjukersättningen helt avskaffad vilket ökar antalet sjukfall längre än två år. Därför redovisas samtliga individer som har tidsbegränsad sjukersättning, aktivitetsersättning eller sjukbidrag och som inte samtidigt har sjukpenning, som sjukfall längre än två år. Med detta sätt att redovisa antalet långa sjukfall ser man att den långvariga nedgång som inleddes 2006 fortfarande pågår även om nedgången nu tycks plana ut. Utvecklingen i olika yrken 2010-2012 Tidigare har Försäkringskassan redovisat utvecklingen från 2002 till 2010. Här redovisas för första gången hur utvecklingen sett ut under uppgångsperioden från 2010-2012. Den sjukfrånvaro som ersätts av Försäkringskassan har ökat i alla yrkesgrupper och sektorer mellan år 2010 och 2012. Ökningen har varit som störst i service-, omsorgs- och försäljningsyrken (exempelvis inom vård- och omsorg) samt i arbeten utan krav på yrkesutbildning (exempelvis bland städare och renhållnings- och återvinningsarbetare). De sektorer där sjukfrånvaron har ökat mest är inom kommuner och aktiebolag. Inom aktiebolag är det särskilt bland de anställda kvinnorna som sjukfrånvaron ökar, medan det bland anställda män i aktiebolag inte ses en lika tydlig utveckling. I huvudsak tycks det vara anställda inom aktiebolag verksamma inom service-, omsorg och försäljningsarbeten samt arbeten utan krav på yrkesutbildning som ökat sjukfrånvaron mest. Några faktorer som påverkar nivån på sjukpenningtalet Sjukpenningtalet har sedan slutet av 2010 ökat från 6,0 ersatta nettodagar per inskriven försäkrad till 8,2 i september 2013. Vid de senaste omfattande regelförändringarna den 1 juli 2008 låg sjukpenningtalet på 9,6. Den del av regelförändringarna 2008 som avsåg införandet av den s.k. maxtiden omfattade även sjukfall som pågick vid tidpunkten för införandet. Det ledde till att en stor grupp med långa eller mycket långa sjukfall uppnådde maxtiden vid samma tidpunkt i anslutning till årsskiftet 2009/2010. Den fulla effekten av detta med avseende på sjukpenningtalet slår igenom i december 2010. Storleken av denna effekt på sjukpenningtalet har skattats. Slutsatsen är att den var 0,7 dagar. Det betyder att ett sjukpenningtal på ca 6,7, snarare än 6,0, utgör en mer realistisk nivå för jämförelser av utvecklingen över tid. Förändringarna i regelverket kring sjukersättningarna, avskaffandet av den tidsbegränsade ersättningen och skärpningen av reglerna för att beviljas stadigvarande ersättning, har inneburit fler pågående sjukskrivningar och därigenom ett högre sjukpenningtal. Det dröjer innan effekterna av reformen av sjukersättningen har en större inverkan på sjukpenningtalet. Våra beräkningar ger att sjukpenningtalet efter ett år ökat med 0,4 per person och år på grund av reformerna av sjukersättningen. Efter två år skattar vi sjukpenningtalet till 0,8 högre per person och år på grund av reformerna. Förändringstakten avstannar över tid. Efter 4,5 år ger våra beräkningar att reformerna inneburit en ökning av sjukpenningtalet med 1,3 per person och år. Räknat i pågående sjukfall så motsvarar skillnaden i sjukpenningtal på 1,3 dagar ca 21 000 pågående sjukfall längre än 180 dagar. Den sammanlagda effekten på sjukpenningtalet av dessa båda faktorer har också beräknats i rapporten. Det mest intressanta med sjukpenningtalet när det justerats för effekterna av årsskiftesgruppen och de ändrade sjukersättningsreglerna är den förändrade bilden av ökningen i sjukfrånvaron från december 2010 fram till idag. Det vi ser i det justerade

7 (75) sjukpenningtalet är en mindre kraftig ökning från december 2010 fram till juni 2013 (+0,9 dagar, eller +15 procent) jämfört med det officiella sjukpenningtalet (+2,0 dagar, eller +33 procent). Inflöde och diagnossammansättning påverkar pågående fall Effekterna på antalet pågående sjukfall av det ökade inflödet och förändringarna i diagnossammansättningen har analyserats. Utvecklingen givet att inflödet respektive diagnossammansättningen konstanthållits har simulerats fram till december 2012. I december 2010, då sjukpenningtalet var som lägst, låg det genomsnittliga antalet pågående sjukfall under de senaste 12 månaderna på 99 000 sjukfall. I december 2012 var motsvarande antal 124 000 sjukfall. Det är en ökning med 25 000 sjukfall (ca 25 procent). Den sammanlagda effekten av det ökade inflödet och den förändrade sammansättningen av diagnoserna är i storleksordningen 12 procent, vilket motsvarar en ökning med ca 12 000 sjukfall från de 99 000 sjukfallen i december 2010. Inflödesökningen har större betydelse än den förändrade diagnossammansättningen, vilket poängterar inflödets betydelse för den aktuella utvecklingen. En avslutande diskussion Den ökning av sjukpenningtalet som vi sett från 2010 fram till idag uppvisar några väsentliga skillnader jämfört med vändningen uppåt i slutet av 90-talet. En stor del av uppgången består idag av en omflyttning av sjukfrånvaron från sjukersättning till sjukpenning samtidigt som vi har en fortsatt nedgång i den totala sjukfrånvaron uttryckt i ohälsotalet. Vi har i rapporten också visat att uppgången inte är lika stor om hänsyn tas till den engångseffekt på sjukpenningtalet som det faktum att 17 000 pågående sjukfall samtidigt nådde maxtiden vid årsskiftet 2009/10 hade. Vid vändningen i slutet av 90-talet så kombinerades en uppgång i varaktigheten med ett kraftigt ökat inflöde runt 1997/98. Dessa skillnader, framförallt att förändringen i inflödet inte är lika dramatisk nu, talar emot en återupprepning av den utveckling som vi upplevde då. Det som därutöver talar emot att sjukpenningtalet riskerar samma nivåer som vid inledningen av 2000-talet är att det nuvarande regelverket tillsammans med dagens processer och aktiviteter kring sjukskrivning på ett tydligare sätt motverkar längre sjukskrivningar bland anställda. De nuvarande reglerna, med en begränsning av antalet dagar med sjukpenning, medför också att varaktigheten inte kan öka hur mycket som helst. Även det talar för att den nuvarande uppgången kommer att vara mer begränsad än i slutet av 1990-talet. En realistisk bedömning är också att en kvarstående nedsättning av arbetsförmågan under längre tid kommer att resultera i en viss uppgång i nybeviljandet av sjukersättning. Samtidigt är det viktigt att överväga hur den nuvarande uppgången i inflödet av anställda sjukskrivna som vi kunnat rapportera och som vi ser i sjuklönestatistiken tillsammans med det faktum att varaktigheten i de längre sjukfallen bland anställda uppvisar en ökning ska värderas i ljuset av det vi vet om den historiska utvecklingen. Därför fokuseras den avslutande diskussionen i rapporten på vändningarna i sjukpenningtalet runt 1997, 2003 och 2010.

8 (75) Det mönster som framträder i samband med vändningarna både uppåt och nedåt är att inflödet tycks spela en viktig roll. Även om vi idag inte har kunskap om de exakta mekanismerna bakom detta mönster så ger det ändå ett underlag för en diskussion om hur administrationen bör agera i den nuvarande uppgången. För att nå en stabil sjukfrånvaro på en låg nivå måste särskilt fokus fästas på faktorer och aktiviteter som kan påverka inflödet, eftersom det tycks spela en så central roll i sjukfrånvarons förändring. Centrala insatser i ett sådant arbete är förstärkt dialog med hälso- och sjukvården, att hålla diskussionen utifrån det försäkringsmedicinska beslutsstödet levande, att fortsätta fokusera på sjukskrivningarnas roll i vård och behandling och betona betydelsen av en restriktiv hållning i sjukskrivningssituationen vilket betyder att behovet av sjukskrivning liksom eventuella risker med en sådan rekommendation noga övervägs av läkarna. Förnyade insatser i relation till arbetsgivarna bör också ingå i arbetet med inflödet. Betydelsen av förebyggande arbete, arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering och anpassning av arbetsuppgifter vid sjukdom måste betonas. Inte minst mot bakgrund av ökningen i sjukfrånvaron under sjuklöneperioden och ökningen av sjukskrivningarna i psykiska diagnoser. De olika aktörernas ansvar gäller givetvis också när det kommer till att understödja arbetsåtergång och att förkorta de sjukskrivningar där det är möjligt. Inslag i detta arbete kan vara att arbetsåtergång integreras som en parameter i uppföljningen av resultat inom medicinska behandlingar och åtgärder. Att medicinsk behandling och rehabilitering kan ske parallellt med hel eller delvis arbetsåtergång. Arbetsgivarnas insatser för att de anställdas sjukskrivningsperioder ska förkortas måste lyftas fram. På samma sätt måste effektiviteten i insatserna inom ramen för det förstärkta samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen säkerställas. Här finns det en stor potential att åstadkomma mer. Det förutsätter dock att båda myndigheterna skärper sitt arbete. Försäkringskassan måste bidra genom ett förbättrat utredningsarbete och därigenom identifiering av de försäkrade som är i behov av insatser inom ramen för samarbetet och som kan förväntas tillgodogöra sig dem. Arbetsförmedlingen måste säkra resurserna för samarbetet så att väntetiderna till de gemensamma kartläggningarna minimeras och utveckla eller förstärka de åtgärder som erbjuds så att de kan förväntas ge större effekter. Då ges också möjlighet att anpassa existerande eller utveckla nya insatser, hos alla de inblandade aktörerna, som också bidrar till att förkorta sjukskrivningarna. Försäkringskassans eget ansvar för att utveckla arbetssätten och verktygen vid rehabiliteringskedjans kontrollstationer bör på motsvarande sätt sättas i centrum, liksom kunskapsuppbyggnad kring effekter av administrationens förhållningssätt och ageranden i sjukskrivningsprocessen. Insatserna, med fokus på inflödet, kan vara avgörande för att skapa det utrymme som krävs för att utveckla administrationens förmåga att bidra till att förkorta sjukskrivningarna. Då ges också möjlighet att anpassa existerande eller utveckla nya insatser, hos alla de inblandade aktörerna, som också bidrar till att förkorta sjukskrivningarna.

9 (75) 1. De centrala ohälsomåttens utveckling Ohälsotalet fångar utvecklingen inom hela sjukförsäkringen. Ohälsotalet har minskat med två tiondels dagar från årsskiftet till september. Det fortsätter att minska på grund av att nedgången i ohälsotalets sjuk- och aktivitetsersättningsdel (-0,7) är större än uppgången i sjukpenningdelen (+0,5). Det vi ser är en omfördelning inom ohälsotalet från dess sjukersättningsdel till dess sjukpenningdel. Sjukersättningsdelen har gått ner och fortsätter ner på grund av att övergångarna till ålderspension är större än nybeviljandet. Men, vilket framgår tydligt i diagram 1a, ohälsotalets minskningstakt har varit avtagande sedan 2010. Diagram 1. Utvecklingen av ohälsotalet, sjukpenningtalet och nybeviljandet av sjukrespektive aktivitetsersättning. a) Ohälsotalet b) Sjukpenningtalet c) Nybeviljade sjukersättningar per 1000 d) Nybeviljade aktivitetsersättningar per 1000 I Försäkringskassans senaste utgiftsprognos, oktober 2013, förväntas de samlade utgifterna för sjukskrivning tillsammans med sjuk- och aktivitetsersättning öka med ca 0,5 procent de närmaste två åren i löpande priser. I fasta priser innebär det en minskning med ca 2 procent, vilket talar för en fortsatt svag minskning i ohälsotalet med 0,2-0,3 dagar per år.

10 (75) Sjukpenningtalet ökar fortfarande. Från årsskiftet 2012-13 fram till september i år har det ökat med 0,5 dagar från 7,7 till 8,2. Här förväntas en fortsatt ökning det närmaste året men med en avtagande ökningstakt. Därefter säger prognosen att det sker en utplaning av nivån på sjukpenningtalet. Det finns flera faktorer som talar för att den nuvarande uppgången inte kommer att resultera i en liknande utveckling som i slutet av 1990-talet. Dagens processer och aktiviteter kring sjukskrivning motverkar på ett tydligare sätt längre sjukskrivningar bland anställda vilket talar för att den nuvarande uppgången kommer att vara mer begränsad än den som gällde i slutet av 1990-talet. De nuvarande reglerna, med en begränsning av antalet dagar med sjukpenning, medför också att varaktigheten inte kan öka hur mycket som helst. Även det talar för att den nuvarande uppgången kommer att vara mer begränsad än i slutet av 1990-talet. En realistisk bedömning är också att en kvarstående nedsättning av arbetsförmågan under längre tid kommer att resultera i en viss uppgång i nybeviljandet av sjukersättning. I bilaga 1 redovisas sjukpenningtalet för olika åldersgrupper och variationen mellan länen. Sjukpenningtalet är högre vid högre ålder. Upp- och nedgångarna följer varandra över tid för de olika åldersgrupperna. Den relativa ökningen i sjukpenningtalet sedan 2010 är störst i åldern 40-49 år. Sedan mitten av 2012 har däremot den kraftigaste relativa uppgången skett i åldrarna under 40 år. Variationen mellan länen är betydligt lägre idag jämfört med år 2008 och tidigare i relation till den aktuella nivån på rikets sjukpenningtal. Nybeviljade sjukersättningar har vänt uppåt från en låg nivå, som lägst i april 2011 med 1,9 nybeviljanden per 1000 inskrivna kvinnor och 1,7 per 1000 inskrivna män. I september 2013 handlar det om 3,5 nybeviljanden per 1000 inskrivna kvinnor och 2,6 per 1000 inskrivna män. Mot bakgrund av hur återflödet till sjukförsäkringen ser ut bland försäkrade som uppnått maxtiden och den nuvarande utvecklingen av antalet pågående sjukfall så måste denna ökning betraktas som förväntad och kommer sannolikt att fortsätta en tid. Nivån på nybeviljandet av aktivitetsersättning har legat på en relativt stabil nivå sedan 2007. Andelen som nybeviljas aktivitetsersättning för förlängd skolgång, och inte för nedsatt arbetsförmåga, ligger hittills i år på 47 procent för kvinnorna och 55 procent för männen. År 2012 var motsvarande andelar 50 respektive 57 procent. Sammanfattningsvis innebär detta att sjukfrånvaron i form av sjukskrivningar och nybeviljandet av sjukersättningar fortsätter att öka, men att genomslaget på ohälsotalet fortfarande motverkas av fortsatt stora grupper med sjukersättning som uppnår den allmänna pensionsåldern. Det innebär att den sammanlagda sjukfrånvaron fortfarande minskar. Det är dock ett läge där relativt små förändringar i sjukskrivningarna och sjukrespektive aktivitetsersättningen kan leda till att den nu drygt 10-åriga kontinuerliga nedgången i ohälsotalet bryts. I nästa avsnitt gör vi en kort Europautblick för att sedan återvända till den aktuella utvecklingen med avseende på inflödet i sjukskrivningar, sjukfallens varaktighet och nivån på antalet pågående sjukfall.

11 (75) 2. Europa och Sverige Svensk sjukfrånvaro har kännetecknats av stora variationer och en nivå som legat över genomsnittet vid jämförelser med andra europeiska länder. Dessa jämförelser baseras de arbetskraftsundersökningar som genomförs på ett likartat sätt. I diagram 2 jämförs den svenska utvecklingen från slutet av 1980-talet fram till 2012 med sju andra europeiska länder. Diagram 2. Sjukfrånvaron bland arbetande i åtta europeiska länder 1987-2012 Källa: Eurostat Den nedgång i sjukfrånvaron som Sverige upplevde från 2003 och framåt innebar att Sverige nådde genomsnittet för de åtta länderna 2009 och har därefter legat strax under detsamma. Den uppgång i sjukfrånvaron som Sverige upplevt sedan 2010 gäller också för Tyskland och Frankrike från 2006, och därigenom för den genomsnittliga sjukfrånvaron för de studerade länderna som har en ökande trend sedan 2006. 3. Inflöde, varaktighet och sjukfrånvarons utveckling I detta kapitel sker en uppdatering av de analyser som presenterats i de två tidigare delrapporterna i mars och juni. Försäkringskassan har i sina tidigare rapporter pekat på att uppgången drivs av olika faktorer för olika grupper. Inflödet av anställda sjukskrivna har ökat, medan varaktigheten för dessa sjukfall tidigare bara visat en svag ökning. För arbetslösa sjukskrivna ökar inte inflödet. Däremot har det skett kraftiga ökningar i dessa sjukfalls varaktighet. Ökningen från 2010 är som i tidigare uppgångar av sjukfrånvaron kraftigast för kvinnor. Ökningen i inflöde är mest markerad för de psykiska diagnoserna. Den genomsnittliga varaktigheten för sjukfall i dessa

12 (75) diagnoser är också längre än i t.ex. rörelseorganens sjukdomar, vilket innebär att de psykiska diagnosernas andel av de pågående fallen ökar och utgör den största diagnosgruppen både för kvinnorna och för männen. De centrala slutsatserna från de tidigare delrapporterna kvarstår i huvudsak. Särskild uppmärksamhet bör dock fästas på det faktum att varaktigheten i de anställdas sjukfall nu pressas uppåt bland de längre fallen, vilket inte fångas i beräkningar av medianfallängderna men syns tydligt i fallängderna vid tredje kvartilen och i medelvärdesberäkningar. 3.1 Inflödet av nya sjukskrivningar Inflödet på årsbasis har haft en ökande trend sedan inledningen av 2010 och varit särskilt kraftig för anställda med sjuklön. Sedan inledningen av 2013 finns en tendens till avmattning i ökningen, men det återstår att se om det är ett trendbrott eller enbart en tillfällig fluktuation, då det samtidigt sker en fortsatt ökning i antalet sjukfall som passerar 30 dagars sjukskrivning. Diagram 3. Inflödet av sjukfall 2005 juli 2013 Rullande 12 månaders summering I diagram 4 redovisas utvecklingen uppdelat på anställda med sjuklön respektive arbetslösa fördelat på kön. Slutsatsen är som tidigare att ökningen i inflödet främst gäller för anställda medan inflödet av arbetslösa varit relativt konstant sedan 2008.

13 (75) Diagram 4. Inflödet för anställda och arbetslösa per kön 2005 juli 2013 Rullande 12 månaders summering a) Anställda kvinnor b) Anställda Män c) Arbetslösa kvinnor d) Arbetslösa män För de anställda spelar återvändarna en begränsad roll för att förklara ökningen i inflödet. För de arbetslösa har de däremot haft en större betydelse. Som syns i diagrammen 4c och d gäller detta främst från våren 2010 och en bit in på 2011. Därefter driver knappast dessa återvändare inflödet av arbetslösa sjukskrivna. Några andra aspekter avseende inflödet kan också vara intressanta att redovisa. Det har skett en ökning i inflödet till sjukpenning från anställda sjukskrivna sedan inledningen av 2010. I diagram 5 redovisas sjukfrånvaron under sjuklöneperioden från 2007 till 2013. Det sker en uppgång i sjukfrånvaron under sjuklöneperioden över hela den redovisade perioden. Uppgången sker inom alla sektorer. Det är en generell förändring som förstärks från 2010 och ett par år framåt. Denna ökning avtecknas i det ökade inflödet till Försäkringskassan. Försäkringskassan kommer att genomföra nya analyser kring kopplingen

14 (75) mellan förändringar i frånvaron under sjuklöneperioden och inflödet i sjukpenning. En avsikt med dessa är att se om det över tid skett förändringar i sannolikheterna att gå från sjuklön till sjukpenning eller om dessa övergångssannolikheter är konstanta över tid. Diagram 5. Frånvaro under sjuklöneperioden 2007 2013 Antal sjukfall per anställd och år i olika sektorer Anm.: Värdena som visas är årsmedelvärden baserade på rullande kvartalssummor. T.ex. beräknas värdet för andra kvartalet 2008 som summan av det genomsnittliga antalet startade sjukfall från och med det tredje kvartalet 2007 fram till och med det andra kvartalet 2008. Källa: SCB, sjuklönestatistik Kvinnor och män uppvisar olika mönster när inflödet studeras för olika åldersgrupper. För kvinnorna inleds uppgången tidigare än för männen och inledningsvis främst i åldrarna från 40-59 år. För männen är uppgången i inflödet inte alls så markerad för dessa åldrar förrän en bit in på 2011. Diagram 6. Ålder vid inflödet a) Kvinnor b) Män

15 (75) Däremot så ser vi ett likartat mönster för den yngsta åldersgruppen där vändningen i inflöde kommer ungefär samtidigt under hösten 2010 för både kvinnor som män. De yngre åldersgrupperna består av relativt stora kohorter, men ökningen är procentuellt sett störst för denna åldersgrupp även när ökningen ställs i relation till antalet försäkrade som i sjukpenningtalet. I de tidigare delrapporterna har vi inte redovisat diagnosfördelningens utveckling i inflödet. Orsaken är främst att diagnoser inte finns i de kortaste sjukfallen eftersom de är kopplade till kravet på läkarintyg från dag 8 i ett sjukfall. I diagram 7 så presenteras diagnoserna i de sjukfall som passerar 14 dagars sjukskrivning. Diagram 7. Diagnoser i inflödet Sjukfall som passerat 14 dagars sjukskrivning a) Kvinnor b) Män Anm.: Kategorin Saknas innebär enbart att diagnosen saknas i analysdatabasen MiDAS, och inte i läkarintyget, som används för att kunna genomföra dessa former av analyser av sjukfrånvarons utveckling. För kvinnorna är ökningen av de psykiska diagnosernas andel i inflödet mest tydlig. Det gäller även för männen tillsammans med ökningen i inflödet av rörelseorganens sjukdomar. En annan frågeställning kring sjukförsäkringen som alltid är aktuell och relevant gäller utvecklingen i olika delar av landet. I diagram 8 redovisas utvecklingen av inflödet för länen. För att underlätta jämförelser av utvecklingen så relateras antalet nya sjukfall under varje 12- månadersperiod till 1 000 inskrivna försäkrade i respektive län. I diagrammet syns hur de generella trenderna omfattar samtliga län, och hur de ligger på en ganska enhetlig nivå när antalet nya sjukfall relateras till de inskrivna försäkrade. Den variation som finns mellan länen ligger mellan 85 till 103 nya sjukfall under ett år per 1 000 inskrivna försäkrade. Variationen med hänsyn tagen till nivån på inflödet, den relativa variationsvidden, har varierat över tid men ligger nu på den lägsta nivån över hela den studerade perioden från 2005 till idag, se diagram B4 i bilaga 1. De faktorer som vi har studerat här, som sysselsättning, ålder, kön, diagnos och geografi samspelar på olika sätt. Därför redovisar vi i nästa avsnitt en analys där de olika faktorernas betydelse skattas i en logistisk regressionsmodell där samtidig hänsyn tas till de övriga faktorerna.

16 (75) Diagram 8. Inflödet av nya sjukfall per 1000 inskrivna försäkrade per län 2005-2013 Summerat antal nya sjukfall under senaste 12-månadersperioden per 1000 inskrivna försäkrade 3.2 Faktorer som påverkar risken för sjukskrivning (inflödet) Risken för sjukskrivning har skattats med logistisk regression för tre år (2006, 2009 och 2012). Risknivåer och förändrade risker har studerats. När risken för inflöde i sjukpenning ska studeras måste en riskpopulation definieras och i detta fall används Försäkringskassans databas över uppskattade sjukpenningförsäkrade individer per år. Genom att utgå från populationen som år t-1 har skattas vara sjukpenningförsäkrad har risken för inflöde år t studerats. Vidare har individer med pågående sjukfall eller hel SA vid årsskiftet mellan år t och t-1 exkluderats. Resultatet visar att närheten till arbetsmarknaden har stor påverkan på hur risken för inflöde varierar. Icke sysselsatta har betydligt lägre risk än sysselsatta att starta ett sjukfall över samtliga år. Detta kan troligtvis delvis förklaras av att skattningen av sjukpenningförsäkrade (år t-1) inte är optimal för att definiera den sjukpenningförsäkrade delen av populationen år t. Risken har också minskat under den studerade perioden, från ca 27 procents lägre relativ risk 2006 till 31 procents lägre relativ risk år 2012 jämfört med sysselsatta. Vidare har anställda inom privata företag lägre risk än statligt-, kommunalt- och landstingsanställda. Det sker dock inte några förändringar över den studerade perioden utan de relativa riskerna mellan olika sektorer håller sig konstanta. De relativa riskerna för olika yrkeskategorier följer tidigare kända mönster. Det är framförallt kvinnodominerade vård- och omsorgsyrken och klassiskt mansdominerade arbetaryrken som

17 (75) uppvisar högre relativa risker. Det är framförallt dessa yrken som även uppvisar ökande relativa risker över studieperioden. Här är det viktigt att lyfta fram den största yrkesgruppen, Service-, omsorgs- och säkerhetsarbete, eftersom den utgör en mycket stor andel av alla anställda. Inkomst (i termer av PGI justerat för transfereringar) indelat i kvintiler 1 visar att höginkomsttagare (de två högsta inkomstgrupperna) har 5 respektive 17 procent lägre relativ risk än medianinkomstgruppen att starta ett sjukfall. Detsamma gäller för den lägsta inkomstgruppen som har 23 procent lägre relativ risk än medianinkomstgruppen. Den högsta och lägsta inkomstkvintilen har även minskat sina relativa risker över studieperioden. Kvinnors relativa risk för sjukskrivning är 21 procent högre än männens. Över studieperioden har kvinnors risk ökat marginellt från 18 till 21 procent. Utbildning (indelat i tre kategorier; för-, efter- och gymnasial nivå) visar att förgymnasial nivå har överrisker (5 procent) och eftergymnasial nivå har underrisker (7 procent) jämfört med gymnasial nivå. Gruppen med eftergymnasial nivå har ökat sin risk över perioden och närmar sig alltså gruppen med gymnasial utbildningsnivå. Åldersfördelningen följer tidigare resultat. Risken ökar med ålder till och med omkring 60 års ålder varvid den minskar igen. Anledningen att de äldsta har lägre risk beror troligen på att de personer som har högre risk för sjukfall i denna åldersgrupp har sjukersättning eller har gått i pension före 65 års ålder och därför inte är inkluderade i riskpopulationen. Personer med utländsk bakgrund har en överrisk (3 procent) år 2012. Den har däremot minskat från 8 procent sedan 2006. Vad gäller län finns det en viss geografisk spridning i risken för sjukskrivning. Spridningen har dock minskat sedan 2006. Kommungruppindelningen enligt SKL visar inte på några större skillnader mellan de olika indelningarna av landet. Sjukhistoriken har stor påverkan på den relativa risken. Gruppen med ett tidigare fall (längre än 14 dagar) inom de fem senaste åren har 39 procent högre relativ risk att starta ett sjukfall än gruppen utan sjukhistorik. Gruppen med två eller fler sjukfall har 64 procent högre relativ risk att starta ett sjukfall än gruppen utan sjukhistorik. Det har inte skett någon större förändring över studieperioden. Även personer med pågående partiell sjuk- eller aktivitetsersättning (SA) har en högre relativ risk år 2012. Resultatet är däremot inte lika tydligt som för sjukpenninghistorik då gruppen år 2006 hade en underrisk (8%) som sedan gått mot överrisk (7%). I bilaga 5 redovisas samtliga skattningarna av de relativa riskerna för de studerade åren. 1 PGI utgörs i praktiken av taxerad förvärvsinkomst. Här ingår även förvärvsrelaterade sociala ersättningar som sjukpenning och föräldrapenning. Den pensionsgrundande inkomsten har justerats för att motsvara den faktiska förvärvsinkomsten. Indelning i fem grupper där den första kvintilen omfattar den femtedel (20 %) av individerna med lägst inkomst osv. upp till femte kvintilen som omfattar de 20 procenten av individerna med högst inkomst.

18 (75) 3.3 Sjukskrivningarnas varaktighet Medianfallängden för arbetslösa ligger fortsatt på en mer än dubbelt så hög nivå som för de anställda. Den ökning för de arbetslösa som vi uppmärksammat sedan 2010 verkar sedan slutet av 2012 ha planat ut. För de anställda med sjuklön sker det en märkbar ökning i varaktigheten vilket inte fångas i beräkningarna av medianfallängderna. När däremot medelfalltiden för varaktigheten eller antalet dagar vid tredje kvartilen 2 studeras, vilket redovisas i bilaga 1 (diagram B5), så syns ökningen i varaktigheten för de anställda. Det rör sig om en ökning på ca 7 procent från 2010 för medelfalltiden och ca 12 procent för tredje kvartilen. Särskild uppmärksamhet bör fästas på det faktum att varaktigheten i de anställdas sjukfall uppvisar en ökning främst bland de längre fallen. Denna ökning ska inte underskattas eller bortses ifrån. Diagram 9. Sjukfallens varaktighet, medianfallängd i dagar (exklusive återvändare) Skattningar baserade på årsinflödet av sjukfall fram till angivet datum i diagrammen*. * I skattningarna ingår alla sjukfall som passerat 14 dagars sjukskrivning. Även när det gäller varaktigheten så ser vi en ganska enhetlig utveckling mellan länen (diagram 10). Över den tid som redovisas i diagrammet är det egentligen bara Jämtlands län som ligger över de övriga. På samma sätt som för inflödet samspelar olika faktorer. Därför redovisar vi i nästa avsnitt en analys där de olika faktorernas betydelse för varaktigheten skattas i en Coxregressionsmodell där samtidig hänsyn tas till de övriga faktorerna. 2 Det antal dagar där 75 av sjukfallen har en kortare varaktighet och 25 procent en längre.

19 (75) Diagram 10. Sjukfallens varaktighet, medianfallängd i dagar (exklusive återvändare) Skattningar baserade på årsinflödet av sjukfall fram till angivet datum i diagrammen*. * I skattningarna ingår alla sjukfall som passerat 14 dagars sjukskrivning. De har följts ett år framåt i tiden och censurerats vid dag 365. 3.4 Faktorer som påverkar sjukskrivningarnas varaktighet För att studera sannolikhetan att avsluta sjukfall har en population med startade sjukfall för 2006, 2009 och 2012 tagits ut. Skattningarna redovisas som hasardkvoter, som anger den procentuella effekten på sannolikheten att avsluta en sjukskrivning i förhållande till en jämförelsegrupp. Hasardkvoterna är höga vid stor sannolikhet för avslut och låga vid liten sannolikhet för avslut. Resultatet visar att kvinnor och män har snarlika avslutssannolikheter. Skattningarna visar att det inte var någon skillnad mellan kvinnor och män år 2006 men att år 2012 har kvinnor en något högre sannolikhet för avslut än män. Sjukfall i yngre åldrar har högre sannolikhet att avslutas än äldre. Detta har även förstärkts under perioden. Utbildningsnivån visar att gruppen med förgymnasial utbildning har 4 procent lägre sannolikhet för avslut jämfört med de övriga utbildningsgrupperna och denna skillnad har varit konstant över perioden.

20 (75) Sjukhistoriken har stor påverkan på sannolikheten för avslut. Gruppen där det genomsnittliga sjukfallet de senaste fem åren ligger mellan 31 och 180 dagar har 13 procent lägre sannolikhet för avslut och gruppen där det genomsnittliga sjukfallet är längre än 180 dagar har 37 procent lägre sannolikhet för avslut jämfört med gruppen utan historik. Intressant nog har gruppen med historik, men med fall kortare än 30 dagar, en något högre sannolikhet (4 procent) för avslut än gruppen utan historik. Utvecklingen över studieperioden visar att sjukhistorik har större betydelse år 2012 jämfört med tidigare år. Trots att historiskt långa sjukfall ökar sannolikheten för att bli kvar i sjukskrivning så ser vi inte samma resultat för gruppen med partiell sjuk- eller aktivitetsersättning (SA). Det finns ingen ökad sannolikhet för längre sjukfall för gruppen med partiell SA jämfört med gruppen som inte har partiell SA. Diagnos har en stor inverkan på sannolikheten för avslut. Psykiska och rörelseorganens diagnoser samt skador har alla lägre sannolikhet för avslut än gruppen med övriga diagnoser. Störst påverkan har psykiska diagnoser med 43 procent lägre sannolikhet jämfört med jämförelsegruppen, övriga diagnoser. Utvecklingen över tid visar också att psykiska diagnoser och skador har större betydelse år 2012 för att ge längre sjukfall än vad de hade 2006. Det finns en viss geografisk variation på länsnivå men de är mindre år 2012 än vad den var 2006. Kommungruppindelningen enligt SKL visar inte på några stora skillnader eller förändringar över tid. Anknytning till arbetsmarknaden har påverkan på sannolikheten för avslut. Samtliga kategorier (arbetslösa, anställda utan sjuklön och gruppen med övriga) har lägre sannolikheter jämfört med anställda som har sjuklön. Arbetslösa har även en försämrad sannolikhet för avslut mellan 2006 och 2012, dvs. sannolikheten för längre sjukfall har ökat över tid även med hänsyn tagen till övriga faktorer som kontrolleras för i modellen. Olika sektorer uppvisar skilda sannolikheter för avslut. Samtliga sektorer har lägre sannolikhet jämfört med privata företag. Dessa skillnader har varit konstanta över tid. De lägre inkomstklasserna har lägre sannolikhet för avslut jämfört med medianinkomstklassen. Vidare har de högre inkomstklasserna högre sannolikhet för avslut. Vad gäller yrke ger skattningarna i denna rapport ett intressant resultat som bör studeras mer. Kvinnodominerade vårdyrken samt klassiskt mansdominerade arbetaryrken hade överrisker för att sjukskrivas, men när det gäller sjukfallslängden så framträder ett annat mönster. Deras avslutssannolikheter är tillsammans med lågkvalificerade yrken högre än övriga yrken. Det tyder på att dessa yrkesgrupper genererar många sjukskrivningar men inte nödvändigtvis väldigt långa. I bilaga 6 redovisas skattningarna av hasardkvoterna för de studerade åren.

21 (75) 3.5 De pågående sjukskrivningarna De beskrivningar som redovisats i tidigare rapporter kring sjukförsäkringens utveckling gäller fortfarande. Det är en ökande trend i antalet pågående sjukfall. Kvinnornas andel ökar liksom de psykiska diagnosernas andel. I denna rapport kommer vi däremot att uppehålla oss kring några andra frågeställningar som rör de pågående sjukfallen och därigenom nivån på sjukfrånvaron. Som kunde konstateras i delrapport 1 så visar utvecklingen av antalet pågående fall i olika fallängder ett par kända, men intressanta mönster. Det första är säsongsvariationerna som är kraftigare ju kortare fallängden är. Det andra är hur ned- och uppgångar fortplantas genom de olika fallängderna med start i de kortaste, t.ex. hur nedgången som inleddes i början av 2002 för fallen upp till 180 dagar sedan med några månaders förskjutning slår igenom i fallen 181-364 dagar osv. På motsvarande sätt syns hur uppgången som inleds i den kortaste fallängden under första halvan av 2010 därefter slår igenom i de längre fallängderna. Diagram 11. Pågående sjukfall i olika fallängder januari 2000 - september 2013 Det kan vara värt att ägna särskild uppmärksamhet åt ett par andra fenomen som kan utläsas ur diagram 11. I diagrammet syns ett dramatiskt fall i antalet fall längre än 2 år i januari 2010. Det är en direkt effekt av att de nya sjukförsäkringsreglerna om en maximal tid i sjukpenningen för första gången tillämpas. Det är ca 17 000 sjukfall som vid ett och samma tillfälle, den 2 januari 2010, uppnår maxtiden. 3 Samtidigt är den förändring som uppträder i fallen kortare än 180 dagar från april till juni 2010 lika intressant. Här förändras det mycket likartade säsongsmönstret under några månader. Den tidigare flacka eller svagt nedåtgående utvecklingen efter januari bryts för en uppgång under tre månader. Det är en direkt effekt av återflödet bland de som uppnådde maxtiden vid årsskiftet. Det innebär att dessa sjukfall i denna form av statistik nu betraktas 3 Alla sjukfall på minst 914 dagar omfattades vid denna tidpunkt.

22 (75) som nya och korta sjukfall. Hur även denna förändring fortplantar sig uppåt i fallängderna kan utläsas i dragrammet. Det sker en uppgång i längdklassen 181-364 några månader senare, i fallängden 1-2 år runt april 2011 och i sjukfallen över 2 år syns skiftet i nivå ett år senare. Det vi ser är hur de s.k. återvändarna vandrar ett nytt varv genom systemet. I diagram 12 åskådliggörs detta på ytterligare ett sätt. Här redovisas antalet individer i respektive längdklass och det antal som utgörs av återvändare. Diagram 12. Pågående sjukfall i juli respektive år (streckad yta avser återflöde) Det finns mycket som talar för att vi i analytiskt syfte kan behandla återvändare i fallängder kortare än två år som om de egentligen tillhörde sjukfallen längre än 2 år. Det ger bättre perspektiv på utvecklingen över tid. En sådan redovisning kan motiveras utifrån att återvändarna har en lång sjukhistorik bakom sig innan de uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen. Detta redovisas i diagram 13 nedan.

23 (75) Diagram 13. Antal pågående fall över 2 år och återflödet Ser man endast till antalet pågående sjukfall längre än två år ligger antalet på en historiskt låg nivå även om antalet ökat något sedan bottennoteringen 2010 och 2011. Räknar man även samtliga återvändare från sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning som sjukfall längre än två år ligger antalet istället på ungefär samma nivå som i slutet av 2009 då de första personerna uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen. Den minskning av antalet långa sjukfall som kan noteras i slutet av serien kan förklaras av att personer uppnått maximal tid i sjukpenning en andra gång och av att fler beviljats sjukersättning tills vidare. I diagrammet räknas samtliga personer som startat ett nytt sjukfall inom 15 månader efter att de avslutat ett fall med tidsbegränsad sjuk- eller aktivitetsersättning som sjukfall längre än två år oavsett om de uppnått maximal tid eller inte. Detta för att ge en rättvisande jämförelse över tid då det redan innan maxgränserna infördes förekom övergångar från tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning (innan 2003 sjukbidrag) till sjukpenning. Även om den typ av redogörelse som illustreras i diagram 13 ger en mer rättvisande bild av utvecklingen av antalet långa sjukfall över tid så kan denna typ av redovisning utvecklas. Tidigare övergick många långa sjukfall till tidsbegränsad sjuk- eller aktivitetsersättning (före 2003 sjukbidrag). Idag är den tidsbegränsade sjukersättningen helt avskaffad vilket innebär att denna, förr tämligen vanliga, övergång för långa sjukfall inte längre är möjlig vilket ökar antalet sjukfall längre än två år. I diagram 14 nedan redovisas därför samtliga individer som har tidsbegränsad sjukersättning, aktivitetsersättning eller sjukbidrag och som inte samtidigt har sjukpenning som sjukfall längre än två år.

24 (75) Diagram 14. Korrigerat antal pågående sjukfall över 2 år (inkl. återflödet), tillsammans med tidsbegränsad sjukersättning, aktivitetsersättning eller sjukbidrag* * Sjukbidragen upphörde när sjuk- och aktivitetsersättningen infördes 2003, och från januari 2013 består den redovisade kurvan enbart av aktivitetersättningen eftersom den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffats. Med detta sätt att redovisa antalet långa sjukfall ser man att den långvariga nedgång som inleddes 2006 fortfarande pågår även om nedgången nu tycks plana ut. Värt att notera är också hur ökningen av antalet personer med tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning tar fart i början av 2004 i samband med att minskningen av antalet sjukfall längre än 2 år inleds. Från detta går vi över till en beskrivning av de pågående fallen utifrån vilka yrken och sektorer som de pågående sjukfallen tillhör. 3.6 Sjukskrivningarnas utveckling i olika yrken 2010 2012 Försäkringskassan har tidigare i en särskild Socialförsäkringsrapport beskrivit utvecklingen från 2002-2010. 4 Här redovisas för första gången hur utvecklingen sett ut under uppgångsperioden från 2010-2012. I bilaga 3 redovisas en utförligare beskrivning av utvecklingen från 2010 till 2012 för olika yrken och sektorer. Den sjukfrånvaro som ersätts av Försäkringskassan har ökat i alla yrkesgrupper och sektorer mellan år 2010 och 2012. Ökningen har varit som störst i service-, omsorgs- och försäljningsyrken (exempelvis inom vård- och omsorg) samt i arbeten utan krav på yrkesutbildning (exempelvis bland städare och renhållnings- och återvinningsarbetare). Då vård- och omsorgspersonal utgör en stor yrkesgrupp med många anställda har ökningen här 4 Socialförsäkringsrapport 2012:14.

25 (75) haft en stor inverkan på den ökade sjukfrånvaron totalt sett (oavsett yrke). Ökningen av ersatt sjukfrånvaro har också varit högre för kvinnor än för män i alla yrkesgrupper. Diagram 15. Antal ersatta sjukskrivningsdagar per anställd i olika yrkesgrupper, år 2002-2012 De sektorer där sjukfrånvaron har ökat mest är inom kommuner och aktiebolag. Inom aktiebolag är det särskilt bland de anställda kvinnorna som sjukfrånvaron ökar, medan det bland anställda män i aktiebolag inte ses en lika tydlig utveckling. I huvudsak tycks det vara anställda inom aktiebolag verksamma inom service-, omsorgs- och försäljningsarbeten samt arbeten utan krav på yrkesutbildning som ökat sjukfrånvaron mest. Trots ökningen ligger dock fortfarande nivån av ersatt sjukfrånvaro lägre bland anställda i aktiebolag än vad den gör för alla anställda (oavsett yrke och sektor). Skillnaderna i ersatt sjukfrånvaro har ökat mellan olika yrkesgrupper sedan år 2010. I alla yrkesgrupper har också måtten antal startade sjukskrivningar per 1 000 anställda och genomsnittligt antal sjukskrivningsdagar per sjukskriven ökat. Detta indikerar att en ökning i både inflödet och durationen har haft en betydelse för den ökade sjukfrånvaron i alla yrken.