Persehemsida Tre dikter av Saint-John Perse Regn (Pluies, 1943) Dikt till en Främling (Poème à l Étrangère, 1943) Snöfall (Neiges, 1944) Översättning, G. Fäldt
Regn (till Katherine och Francis Biddle) Fikonträdet i regnet öppnar rättegången mot Staden, en sötvattenspolyp stiger hastigt upp till sitt korallbröllop överallt i det rörliga mjölkvita vattnet, och Idén, lika naken som en gladiator, kammar som glädjeflickan sitt hårsvall i folkparkerna. Sjung, o dikt, om det som temat sakligt beskriver till ljudet av vattenmassorna, Sjung, o dikt, om det bortflyende temat i vattenvirvlarna: Sväva i frihet vid de profetiska Jungfrurnas sida, Gyllene bubblor av rom som tränger fram i en rödbrun natt av blöt förruttnelse Och min bädd är ordnad, o bedrägeri! i gränslandet till en sådan dröm, Där diktens oroväckande ros vågar röra sig och växer. I Mitt skratts skrämmande herre, se jorden som ryker och smakar vilt, Den förtorkade leran under det obefruktade vattnet, marken tvättad av de sömnlösa männens steg, Och visst är det väl sant att den lockar fram förlusten av minnet ur en doft som när man för sitt vin till näsan? Mitt skratts skrämmande herre! Se drömmens baksida på jorden Som svaret på havens himmelssträvande höga våningsdyningar, se, se Den jord som nöts ut, en ny tid i sin linda, och mitt hjärta, besökt av en främmande vokal.
II Ni mycket tvivelaktiga barnsköterskor, Ni som följer efter med förstfödslorättsbeslöjade ögon, o Regn som ger Den avvikande hans kasttillhörighet, Vad säger vi i kväll till den som tar tid på vår vaka? På vilken ny bädd, vid vilket bortvänt huvud lika mycket värt som en flämtande glöd? Ni stumma Andar på mitt tak, jag har så starkt inom mig ett beslut och det är till dig, o Regn! Jag ska anföra min sak inför dig, ja, på dina spjutspetsar avgörs mitt timliga väl! Med skum på diktens läppar som mjölk av korall! Och den som dansar som en ormtjusare vid ingången till mina rader, Denna Idé, naknare än svärdet som blänker i sin rörelse, Lär mig riten och takten för att motstå diktens otålighet. Mitt skratts skrämmande herre, bevara mig från att veta hur Dikten erkänns och tas emot. Mitt skratts skrämmande herre, hur stötande är den inte på störtregnets läppar! Så många fullbordade bedrägerier har vi sett i den tid då så många lämnade sina hemländer. I middagstidens klara natt lägger vi fram något mer än ett förslag Nytt, om varats väsen o rökslingor som nu syns på stenen i eldstaden! Och det ljumma regnet på våra tak släckte också lamporna i våra händer.
III Ni systrar till krigarna från Assur blev de väldiga regn som marscherade över jorden: På huvudet iklädda fjädrar och med upplyfta kjolar och sporrar av silver och kristall, Som Dido rörde vid elfenbenet vid Kartagos portar, Som Cortez hustru berusad av lera och målad mellan sina ståtliga höga sällsamt oregelbundna växter På natten putsade de upp det azurblå på våra gevärskolvar, De skall fylla denna april med folk där våra sovrums speglar utgör bakgrunden! Och jag aktar mig att inte glömma att trampa med fötterna på tröskeln till tvagningsrummen: Krigerskor, o krigerskor så långt bortifrån har ni slungat era spjut med de slipade spetsarna ända till oss! Danserskor, o danserskor, ni som blir allt fler och fler på golvet, lockade av dansen, Här är famnen full av vapen och här vagnslaster med glädjeflickor, utdelning av örnar till legionerna, Ett uppror med spydigheter i förorterna för jordens yngsta folk - brutna knippen av tygellösa jungfrur, O obundna kärvar! en frisk och riklig skörd i armarna på män som lagts omkull! Och den stora staden är av glas på en sockel av ebenholts, vetenskapen i fontänernas munnar, Och främlingen läser på våra murar om öppnandet av den stora sädeskornsmarknaden, Och den friska luften sitter i våra väggar där Moder Indien i kväll skall bli inkvarterad privat.
IV Protokoll inlämnat till polismästaren; bekännelser till våra institutioner döda mig, du lycka! Alla parter erbjuds ett nytt språk! En frisk andedräkt genom världen Som själva andens blåst, som det direkta tillkännagivandet av själva ärendet om varat, dess väsen; direkt till källan, dess tillkomst: Ha! Allt detta hälsogudens baddande på våra ansikten och som en vindpust som skingras längs med det blånande gräset som hinner före de avlägsnaste sekteristerna! Ni mycket tvivelaktiga barnsköterskor, o Såningskvinnor, era sporer, er sådd av tunnare sorter, från vilka fallna höjder förråder ni vägarna för oss, Som de skönaste varelserna, stenade på era vingars kors i ovädrens nedre fransar? Vad var det ni alltid sökte efter så långt borta? Än i dag tvingas vi drömma oss tillbaka och förlora allt som dagen behöver. Och om vilken annan omständighet talar ni med oss så tyst, att man kan förlora minnet av det? För att handla med heliga ting bland oss, överger ni nu era barnsängar, o alla ni Simon Magus? I den friska handeln vid vågornas stänk där himlen får sin smak av munkhätta och firn att mogna umgicks ni med den vällustiga blixten och i de stora sönderslitna vita långskjortornas vitved, och på det rena pergamentet med spår av en gudomlig ingress, säger ni oss, o Regn! på vilket nytt språk kan ni begära den stora uncialen i grön eld.
V Att ni nalkades med högt anseende visste vi som människor från staden på våra tynande skräphögar, Men vi hade drömt om än mer lovande förtroenden när skyfallet först blåste in, Och ni återför oss o Regn! till vår mänskliga rättsinstans med denna smak av lera under våra masker. Ska vi i minnet söka än förnämligare omgivningar? eller om vi skulle sjunga om biblar med guldsnitt som glömdes vid den första lövsprickningen?... Vår feber målad med drömmens tulpanträd, fläcken i dammens öga och stenen som rullats över brunnens öppning, är inte det något vackert att berätta om igen, som gamla rosor i krigsinvalidens händer? bikupan är åter i fruktträdgården, barndomen i det gamla trädets grenklykor och det kärlekslängtande änkeståndets förbjudna stege Agavens milda doft och aloens människans färglösa årstid utan misstag! Sådan är den jord som anden svett och tröttat ut. De kraftiga regnen målar sig i bankirernas skyltfönster. I gråterskornas ljumma linneförråd suddas tempelprästinnornas anleten bort. Och nya idéer kommer på räkning till dem som bygger kejsardömen på deras bord. Ett helt folk stiger stumt upp i mina meningar, i diktens breda marginaler. Drapera, klä Habsburgs katafalker, längst ute på hörnen, krigarens likbränningsbål, bedrägeriets och rikets bigårdar, Rensa ut, rensa längst ute på hörnen, det förra krigets stora benhus, den vite mannens stora benhus där barndomen var hemma, Och må man på hans stol, på hans järnstol vädra ut mannen som var offer för visioner som upprörde folken.
Vi kommer alltid att se röken från dåden som förkolnar historien den rök som slingrar sig över havets vidder, Dock lyfter en doft av ettermyror och vita hallon i ödegårdarna och leprasjukhusen på sina flätverk de sängliggande furstarna: Jag hade denna lust att leva hos människorna och se nu hur jorden utandas sin främlingssjäl VI En människa når en sådan höjd att han i helgedomarna går och lägger ned sin mask och befälsstav! Själv bar jag svampen och gallan till såren på ett gammalt träd tyngt av jordens kedjor. Jag hade den där lusten att leva långt från människorna, men när nu Regnen Ni avhoppare utan budskap, o ni stumma Mimer utan ansikten som till fjärran gränser förde en så vacker sådd! För vilka osammanhängande berättelsers skull, för vilka klart brinnande betesmarkers skull styr ni en kväll era steg i annan riktning till de brinnande rosorna i sovrummen, i de rum där könens mörka blomma lever? Brann ni för våra kvinnor och döttrar bakom deras drömmars galler? (Äldre systrar utförde sina sysslor och längst in i sovrummens mest privata vrår renhetens tjänster, sådana att man drömde om det vid beröringen av insekternas känselspröt ) Har ni intet bättre att göra hos våra söner än att lukta er fram till den starka, bittra doften från läderpersedlarna? (som ett folk av sfinxer betungade av siffror och mysterier diskuterar med makthavarna vid de valdas institutioner ) O Regn som invaderar den stora staden med vildvete och som får kaktusarna på de stenlagda gatorna att resa borst, under tusen nya steg finns tusen nya stenar nyss beträdda räkna ihop era pengar ni diamantslipare i era varustånd avdammade med plym!
och den hårdaste av män kommer på sig själv mitt i folkhopen med att drömma om strandrågen i sanden Jag hade den där lusten att leva utan tröst, men när nu regnen (Livet tilltar i styrka på den vinge som vägrar.) Gå förbi, mestiskvinnor, och låt oss sitta här på vår utkik den vattnar sig i det gudomliga vars mask är av lera. Varje sten som tvättas av vägunderhållningens symboler, varje löv tvättat av gudsdyrkans symboler, du jord, till slut skall vi läsa och tyda dig efter din tvagning i handskrivarnas bläck Gå förbi och låt oss hållas med våra äldsta seder. Må mitt ord än en gång gå framför mig! Och vi skall än en gång sjunga en människornas sång som klingar bort, en sång om det öppna havet. Över det vakar: VII Oräkneliga är våra vägar och obestämda våra boningar. Den vattnar sig i det gudomliga vars läpp är av lera. Ni de dödas tvätterskor med morgonens modersvatten och än har vi jorden med krigets taggighet - tvätta också de levandes anleten; tvätta o ni Regn! de våldsammas anleten, de våldsammas milda anleten ty deras vägar är smala och deras boningar obestämda. Tvätta o ni Regn! en plats av sten för de starka. De skall sätta sig vid de stora borden under sin styrkas vindskydd, de som människornas vin inte berusat, de som inte orenat smaken av drömmars tårar, de som struntat i sina namn på trumpeterna av ben de skall sätta sig vid de stora borden, under sin styrkas vindskydd, på platsen för de starka. Tvätta tvivlet och försiktigheten i takt med skeendet, tvätta tvivlet och anständigheten i synfältet. Tvätta o ni Regn! smolket i den gode mannens öga, i den rättänkandes öga; tvätta fläcken i hans öga som har den goda smaken, i hans öga som har känsla för det goda uppförandet; i den förtjänstfulles, i hans öga som har talanger; tvätta flagan i mästarens öga och mecenatens, i den rättvises och den väl anseddes i ögat på människor med förmåga till klokhet och anständighet. Tvätta, tvätta välviljan i de stora förebedjarnas hjärta, de stora utbildarnas konvenans och det smutsiga språket på de offentliga talarnas
läppar. Tvätta o, ni Regn, domarens och tillsyningsmannens händer, barnmorskans och liksveperskans händer, de lyttas och blindas slickade händer, och tjuvhanden som ännu drömmer om tyglarna och piskan mitt i folkhopen med samtycke från de viktiga förebedjarna och de viktiga utbildarna. Tvätta, tvätta folkens historia upptecknad i minnets tjocka liggare; de stora offentliga arkiven, prästerskapets stora krönikor och akademiernas årsskrifter. Tvätta bullorna och de kungliga avtalen, det tredje ståndets skriftserier; fördragen, försvarspakterna och de federationsannalerna; tvätta, tvätta o ni regn! alla skinn och pergament av samma färg som ålderdomshemmen och leprasjukhusen, i samma färg som elfenbensfossil och gamla åsnetänder tvätta, tvätta o Regn! minnets tjocka liggare. O Regn! tvätta i människans hjärta människans vackraste sånger: de vackraste meningarna, de vackraste avsnitten; de bäst sammansatta meningarna, de lyckligast uppkomna sidorna. Tvätta, tvätta i människornas hjärtan deras smak för visor, för elegier; deras smak för folkdans och rondeau; de mest lyckade uttrycken; tvätta den attiska grammatikens salt och eufemismens honung, tvätta drömmens bäddhalm och vetandets ströbädd; i den människans hjärta som inte vägrar, i den människans hjärta som inte känner avsmak, tvätta, tvätta o ni Regn! människans vackraste gåvor de mest lämpade för förnuftets storverk. VIII Fikonträdet i regnet förlorar rättegången mot Staden. Irrblosset under himlens blåst Och att det till och med kom iväg för att leva hos oss!... och ni nekar inte så plötsligt att av intet kom intet. Den som vill veta vad som händer med regnen under deras färd över jorden, får komma och bo på mitt tak bland symboler och förebud. Löften som inte hålls! Sådd som outtröttligt sås! Och se där rökslingorna på människornas gator! Må blixten slå ned, ha! som går ifrån oss! Och vi kör
tillbaka till stadsportarna De kraftiga regnen på marsch i april, de kraftiga regnen på marsch under piskan som en orden av flagellanter. Där den svarta jungfrujorden vaknar är vi plötsligt än naknare och utlämnade åt doften av mull och kåda. Det är den friskare jorden under ormbunksbestånden där de stora fossilerna snuddar vid den drypande blöta kalkleran, Och rosorna i kroppens tunga lusta efter ovädret, jorden, jorden som ännu har smak av kvinnan som blivit kvinna. Det är den upplivade staden i skenet av tusen svärd, kröningarnas flykt över marmorn, himlen kvar i fontänernas baljor, Och guldsuggan uppe på stenstoden på de öde torgen. Det är den kvardröjande glansen på de cinnoberröda inkörsportarna; det svarta silverdjuret monterat på järn vid trädgårdarnas lägsta port; Det är de unga änkornas kroppsliga längtan och de unga krigsänkornas, som stora beseglade urnor. det är denna spänstighet som klättrar upp på det talade språkets krön, skummet som är kvar på diktens läppar, Och människan som hela tiden ansätts av nya idéer från alla håll och ger efter för tyngden av andens djupa dyningar: det höga kvädet, det höga kvädet i vattnen som slösas bort! och min dikt, o Regn! som aldrig blev skriven! IX Vad väger vattnet från himlen när natten brutit in och grindarna stängts där borta där ungskogen härskar ensam? På spjutens skarpaste spets av min egendom! och
alla likvärdiga ting i det andliga gisslet, I kväll bär du skammen allra högst upp, mitt skratts förskräckande Herre. * ty sådana är dina njutningar, Herre, på diktens förtorkade tröskel, där mitt skratt förskräcker härlighetens gröna påfåglar. *
Dikt till en Främling Anmälningslagen för främlingar I Varken sand eller halm skall sjunga om kommande århundradens gång där gatan blev utlagd för Dig i stenar utan minnen o mer obönhörliga och grönare sten än det gröna kastilianska blodet vid Din tinning o Främling! En evighet av värme vilar tungt på tystnadens persienner och huset som rör sig i sina ankare djupt där nere ser en frukt mogna i lampornas sken mitt på dagen snart halvvarma nya lidanden som kläcks Men de nedslitna spårvagnarna som en kväll svängde bort på hörnet, som åkte bort på spår bland Atlantens öar, över gator och över övergång på övergång och rondellerna vid observatorierna överväxta av långarmade alger genom kvarteren med rinnande vatten och djurparker med horder av cirkusfolk, genom negrernas kvarter och de barnrika inflyttade asiaternas, och förbi de vackra solstånden i grönt på de atollrunda torgen (där en kväll federationens kavalleri slagit läger, o tusen sjöhästhuvuden!). Sjung om gårdagen, sjung om ett avlägset fjärran, sångerna om längtan bort dit där vaggan stått och på Kattfågelns två toner, de unga huvudstäderna insvepta i syrsor i sommarens trädkronor och här vid din dörr dessa två spårvagnsspår komna någonstans ifrån och som inte sagt sitt sista ord, de är för dig, främling. * Den svunna kärlekens gata... Den svunna kärlekens gata... nynnar den anmälningsskyldiga i skenet av sina lampor och här har hennes främlingsspråk missat något.
II... Inte tårar hade Du trott det? men denna längtan att få återse något som långsamt kommer till oss genom svärdet som bränt sig fast i all denna världs glödande kol, ( o, Strogoffs sabel så nära som våra ögonfransar!) kanske också det allra spädaste törnets tagg i hjärtat under kvinnors skinn av min ras och änkan som njuter för mycket, jo, så är det ändå, av de alltför långa cigarrerna ända till gryningen, hos folket i mitt lampsken, till ljudet av väldiga vatten som den Nya Världen låter oss höra om natten.... du sjunger det är din sång - du som sjunger om alla avvisningar i världen, kan du inte sjunga en nattens sång för mig lika stark som min längtan? En nådens sång för väntans tid och för gryningen som är svartast i althoeornas hjärtblad? Vi har fått vårt stora mått av våld på jorden... o ni människor från Frankrike, kan ni inte göra mer under den tid på året som är för människor bland lärkors och alla klosterklockors skrianden, för att jag skall höra tvätterskornas skratt i stengränderna stiga uppåt i gyllene halmstrån och i era kungars toalettpuder?.... säg inte att en fågel sjunger och att den sitter på mitt tak iklädd rött som en kyrkofurste. Säg inte att ekorren sitter på verandan du såg den. Och barnet med tidningarna och nunnorna med sin insamling och mjölkutbäraren. Säg inte att ett örnpar mot himlens bakgrund sedan i går har förtrollat staden med sina majestätiska rörelser. ty allt det där är det verkligen sant, det som varken har historia eller mening, varken vapenvila eller återhållsamhet?... ja, allt det där som är oklart och inte betyder något för mig och vilar lättare än en nyckel till Europa färgad i blod på mina nakna kvinnohänder Ah, är allt det där verkligen sant?... (och vad är nu också denna kopparärgade fågel på min tröskel som inte ser riktigt riktig ut, och som de kallar Stare?). Den svunna kärlekens gata... Den svunna kärlekens gata... nynnar exilens klockor och här har deras främlingsspråk missat något.
III Gudar så nära, gudar som blöder, målade och slutna ansikten! I lampornas apelsinlund mognar den djupaste avgrunden. Och ändå stiger vågor av ljus upp mot dina stängda persienner, sommaren går redan mot sitt slut och drar sina ankarkättingar, drar mot den rosafärgade dagjämningen som glasmålningarna i absiderna. Jag går min väg o minne! med den fria människans steg, utan hord eller stam, där timglaset sjunger. Och med pannan fri med en krans av självlysande bin under en viddernas stålhimmel som framför ett hav. Jag visslar på mitt misstrogna folk, ännu i drömmen klappar jag min hund från Europa som var vit och mer poet än jag bland så många osynliga. * Den svunna kärlekens gata... Den svunna kärlekens gata... nynnar ängeln till Tobi och här har hennes främlingsspråk missat något. *
Snöfall I Och så kom snön, den första snön efter sin långa frånvaro och lade sig i vådor vävda av dröm och verklighet; och då man inte längre mindes någon oro mer, lade sig en svalka som av linne över våra heta tinningar. Och så var det en morgon i saltgrå gryning strax före sjätte timmen liksom en nödhamn, eller en efterskänkt plats för den tacksamme och så i denna tystnad svärmade flera stora oden i frihet. Och i denna natt vet vi intet om skrivandets arbete men bär inom oss historiens spår som burit människor; och dessa städer på höjderna i vulkanisk sten, ett hårdnat skum, fullt av självlysande insekter i stenens hålgångar, platser som hela tiden växt, blomstrat, och glömt vad de betytt. Och bara de som fick veta något om det hade minnen som svek dem och berättelser som aldrig slutade. Och vad anden fattat av dessa svårtydda ting är vi okunniga om. Ingen har märkt och ingen känt i denna timma den silkesmjuka beröringen högst upp på stenens utsida, ingen nuddat vid detta sköra och obetydliga ting, som vid ett sakta vidrörande med ögonfransar. Eller på det yttre skiktet av brons och de utskjutande balkarna i kromglänsande stål, på natursten av stumnat porslin och de tjocka takpannorna av glas och utanverket i vitmetall, och som ingen har kunnat beträda och vars glänsande ingen har mattat. som när ångan just stiger ur den varma munnen, som när dödsångestens nakna klinga dras ut för första gången snöade det. Och om dessa under kan vi nu berätta. Med gryningens förstummade fjäderpenna i handen, och med en
stor och legendomsusad uggla, ett offer i en kropp vit som dahliorna, beredd för andens rörelser. Och runt om oss de många undren och dukade bord. Och må räddningen möta på terrassernas framsida där Arkitekten för några somrar sedan visade oss nattskärrans ägg. II Jag vet att fartyg i nöd i hela denna bleka massa av yngel riktar sitt bölande som döv boskap mot människors och gudars blindhet. Ja, och världens hela elände kallar på lotsen i det öppna havet utanför flodmynningarna. Jag vet att vid de stora vattenfallen knyts märkliga band mellan himmel och vatten: nattfjärilars ofullbordade bröllop och sländors ofullbordade fester. Och över de stora järnvägsstationerna, inrökta av gryning, frambringar den mjölkvita natten en mistelfest. Här hörs också fabrikens siren strax före sjätte timmen och där borta de mycket stora sjöarna som tar över morgonskiftet och byggplatserna som är upplysta hela natten med ett högt stjärngaller på himlens trappa. Det är de tusen lamporna som smeks av snöns råsilke mycket pärlemor som bildas, mycket oskadd pärlemor begrundar den sitt svar i vattnets djup? o alla ting som skall återfödas, o ni som är hela svaret! Och så är visionen till slut ograverad och hel! Det snöar på gudarna i tackjärn och på stålverken som smider tidebönerna; på stenkolsslaggen och soporna och betesgräset på jordvallarna: det snöar på den febrige och männens arbetsredskap en finare snö än korianderns frö i öknen, en kallare snö än ungdjurens första mjölk i april det snöar där borta i väst på sädesmagasinen och på rancherna och på de stora slätterna utan historia, som sträcker ut sig mellan ledningsstolpar som ritningar till städer som skall byggas och på den döda askan efter de övergivna lägren. På bergstrakterna som ännu inte satts för plogen försurade av nedfallande syra, och på stråken av granar insnärjda av taggiga örnar, som segertecken vad har du sagt du trapper, med dina sysslolösa två händer? Och på nybyggarens hacka - vilken oroande ljuvlighet har denna natt lagt sig till vila? det snöar, bortom kristenheten, på de spädaste busksnåren och på
ungboskapen. Min närvaro är förmäld med världen! och någonstans i världen där tystnaden lyser upp drömmars lärkträd, lyfter sorgsenheten sin mask buren av en tjänstekvinna. III Det var inte nog att så många hav, det var inte nog att så många kontinenter hade skingrat våra års förlopp. På den nya flodstranden där vi halar in våra vägnät med sin växande last krävdes också denna snös koralsång för att med ett ryck föra oss till oss spåren av våra steg övertäcker du på den mest vidsträckta världsdelens vägar våra års mening och färder, du frånvarons slösande snö, grymma snö i kvinnors hjärta där längtan rinner ut? Och Den jag tänker på av alla kvinnor av min ras lyfter mot sin Gud sitt milda ansikte ur djupet av sin mognads tid. Och det är en ren ras som bevarar sin nåd i mig. Må vi överlämnas båda två åt detta språk utan ord som du använde, o du så helt närvarande, o du så helt tålmodig! Och som ett stort nådens Var hälsad i våra fotspår sjunger stilla vår ras oförvanskade sång. Och sedan så länge har denna ångestens sötma vakat över mig. Du så högvördiga Fru har varit förstummad i skuggan av dina kors; men kroppsligen fattig på ditt livs krön har du i ditt hjärta varit levande kvinna i alla hemsökta kvinnor som man ödmjukt bönfallit mitt i det sköna landskapets inhägnad där vi bränner barrstickorna ser vi de tidlösa kvinnornas ömkanden som varit utan männens armar. Och vem ska då föra dig i denna långa tid som änka till dina underjordiska kyrkor där lampljuset flämtar och bina är - gudomliga?. Och all denna tystnadens tid på främmande jord, i de bleka knopparna i björnbärsbuskarna har jag sett dina ögon tröttas och blekna. Och bara du bar upp denna stumhet i människans hjärta som en svart sten ty våra år är betesmarker som ingen arrenderar men som en mäktig Bebådelse i våra spår följer oss på håll sången, släktskapets rena sång. Och så länge har ångestens sötma vakat över oss
snöade det denna natt i denna del av världen där du knäpper händerna? här hörs det tunga ljudet av kedjor på gatorna där människorna springer i skuggan av sig själva. Och vi visste inte att en så stor mängd kedjor fanns i världen för att utrusta hjulen som flyr mot dagen. Och också detta skrapande med spadar vid våra portar, o helgdagsaftnar! Negrerna i vägförvaltningen vandrar på jordens munsår som indrivare av saltskatt. En lampa överlever nattens cancer. Och en askrosa fågel som stekts hela sommaren lyser plötsligt upp vinterns kryptor som Fasens fågel i timmarnas bok från år Tusen maka till världen min närvaro, maka till världen min väntan! Må lögnens friska andedräkt förhäxa oss! och människors sorg finns hos människorna, men också denna kraft utan namn också den, och denna nåd från ögonblick till ögonblick som de säkert kunnat le åt. IV Ensam om att göra en sammanfattning här uppe i detta hörnsovrum som omges av en Ocean av snö. skall jag en ögonblickets otrygga gäst - en människa utan bevis eller vittne, lossa min smala bädd som en pirog som skjuts ut ur sin ensliga vik?... De som slår läger varje dag allt längre bort från platsen där de föddes, de som varje dag drar sin farkost över andra stränder förstår för varje dag dessa oläsliga tings förlopp bättre; och när de färdas uppför floderna till källan mellan glänsande väggar av grönt, hejdas de plötsligt av dessa uppfordrande rop av tungor som alla förlorar sitt stingande. När så månens ändlösa balansgång plötsligt hejdas, fullföljer den halvnakne mannen på snöns Ocean en sällsam avsikt med ord som släpper taget. Förmäld med världen är min närvaro, förmäld med världen min försiktighet!.. och åt det hållet där de första källsprången finns, vänder jag mig om med dagen, som en resenär vars uppträdande under nymånen vacklar och vars mått och steg leder vilse, här kommer jag, som avser att förirra mig in i det talade språkets äldsta avlagringar, in ibland de översta fonetiska avsnitten: ända till mycket avlägsna språk, ända till fullt utvecklade och mycket sparsamma språk,
som dessa dravidiska språk som varken hade tydliga ord för i går eller i morgon. Kom och följ oss som har ord att uttala: vi lyfter upp detta högsta nöje utan tecken där den uråldriga mänskliga meningen löper. Vi rör oss bland verkliga ljudbortfall och återstoden av uråldriga förstavelser som förlorat initialerna och som förebådar aktningsvärda, språkvetenskapliga verk, vi banar oss våra nya vägar ända till dessa ohörda uttryck där andningen hålls tillbaka bakom vokalerna och andhämtningen märks tack vare sådana halvt ljudande läpprörelser på jakt efter rena slutvokaler. Och det var på morgonen under det renaste ordet ett vackert landskap utan vare sig hat eller oginhet, en nådens och tacksamhetens plats där andens trygga föraningar steg upp; och som en mäktig Bebådelse i vår väg den stora av all snö vita ringformade rosenträdgården färska blomflockar, blomkvastar, färskt kötthölje under bönorna, ha! Så mycket osyrat bröd som finns kvar på den kringirrandes läppar! vilken ny flora avlöser oss blomman och frukten på ett friare ställe? Vilken knytnål av ben i händerna på äldre kvinnor, vilken elfenbensmandel i händerna på de yngre kvinnorna skall väva ett mer väldoftande linne åt oss för att bränna de levande? förmäld med världen vårt tålamod, förmäld med världen vår längtan! Ah! hela drömmens hylle i höjd med ansiktet! Och du o värld hänför oss igen med din friska, lögnaktiga andedräkt! där man än kan vada över floderna där man än kan vada över snön, kommer vi att gå förbi en människa som vi denna kväll inte kan vada över.. Och bortom detta finns drömmens stora sömnader, och allt detta brukbara, goda, där den varandes förmåga används Från och med nu skrivs intet mer in på denna sida. *
Efterskrift Av de tre dikterna i denna lilla antologi är Snöfall ovanlig i den meningen att den ger vissa biografiska upplysningar om diktaren själv. Alla tre är skrivna i exil i USA. Den är dedicerad till modern Françoise Saint-Léger Léger, som också skymtar fram i sång III tillsammans med barndomsminnen av kvinnor från barndomens Guadeloupe. Hela dikten är nostalgisk och skriven i nedstämt tonläge, förklarat av den diplomatiska karriärens avbrott den nazistiska ockupationsmakten i Frankrike och Vichyregeringen är förmodligen skyldiga till att Perse fick lämna Quai d Orsay som kabinettssekreterare 1942 och till landsflykten till USA och livet där. Som arbetslös diplomat skulle Perse helt ägna sig åt sin diktning som gav honom Nobelpriset i litteratur 1960, mycket tack vare Dag Hammarskjöld, som invalts i Svenska Akademin. Mellan dessa två uppstod en i många avseenden fruktbärande vänskap. Perse medverkade till valet av Hammarskjöld som FN:s generalsekreterare och Hammarskjöld översatte Perses Chronique, Krönika, till svenska. Snöfall, Neiges, handlar om ett diktverks första trevande livstecken och födelse i amerikansk miljö, slutorden är Från och med nu skrivs intet mer på denna sida. Verket handlar egentligen om ett diktverks tillblivelse och avslutande. New York är diktens utgångspunkt, men Perse söker sig tillbaka till den karibiska värld han växt upp i, till sina resor i världen och till människor han mött i sin tjänst. Den amerikanska materialismen antyds i skyskrapornas konstruktioner med det urbaniserade djurlivet exemplifierat av nattskärran som byggt bo på skyskrapans tak. Naturen tas i dikten mer och mer över av industrialismens krafter.
Det vilar en känsla av smärtsam ensamhet över dikten som mynnar ut i ett sökande efter språkets uråldriga former. Det har också sagts många gånger om Perse, som varken hörde hemma i Frankrike eller i USA, att hans enda hemland var det franska språket. I detta språk når Perse ett mästerskap av visionärt djup och universell giltighet. Hans diktning vill vara opersonlig och nästan prästerligt liturgisk i en väldig hymn till världen. Saint-John Perse (1887-1975) var medlem av en vit familj i en social överklass i den karibiska världen som varit den tragiska slavhandelns stora transitcentrum i århundraden. Familjen bodde på Guadeloupe där fadern hade en affärsrörelse. Som alla familjer som stod över slavklasserna var det av största betydelse att ha en historia som gick långt tillbaka i tiden, det enda sociala adelsmärke som kunde uppnås. Bara diktarens val av namn avspeglar behovet att vara för sig, per se, och samtidigt eftersträva en slags upphöjelse, det persiska, en referens till en försvunnen era i en en gång mäktig kultur. Diktarens namn är en ren konstruktion. Denna dragning till både det avskilda utanförskapet och hemhörighet i en kosmopolitisk värld gjorde honom till en person som uppfattades högdragen och svårtillgänglig. Han uppdiktar ett ursprung åt sig själv som kunde exemplifieras av fågeln från Phasisfloden som omnämns i sång III. Phasis är det gamla namnet på floden Rioni som från Kaukasus rinner ut i Svarta havet. Av Phasis har fasanen fått sitt namn. Det är med sådana medel Marie-René Alexis Saint-Léger-Léger, som var hans riktiga namn, vill söka sin identitet. En sällsam fågel som alltid tycks överleva och som beundras för sin skönhet. Detsamma kunde kanske sägas om Perses diktning: snårig och svårtillgänglig men fascinerande originell och storslagen på sitt sätt. Akademins motivering hade 1960 följande lydelse: Saint- John Perse tilldelas Nobels pris i litteratur för den höga flykten och den bildskapande fantasin i hans diktning som visionärt avspeglar tidsläget. Dikten Snöfall har i den svenska översättningen publicerats i tidskriften Lyrikvännen 1/2010 årgång 57. Göran Fäldt