Danske Peter Bruun gick sin egen väg när han ritade sin kvartett med spetsgattade 'valbåtar', inspirerade av moder natur. Lilla Späckhuggaren kom först, med en robust klassisk skrovprofil mellan fenan till köl och generösa segelvingar. Av Bengt Jörnstedt På ett av det tidiga 70-talets Själland Runt blåste det ovanligt hårt. Av 670 båtar var det bara 18 som fullföljde. De nio första var Späckhuggare... Det märkliga är att Späckhuggaren egentligen är en lättvindsbåt. - En blekskenare av guds nåde! säger Jim Sandkvist, göteborgare, verksam på marina konsultbolaget SSPA och mångårig Späckhuggarseglare. Men ovanligt stor barlastprocent gör båten styv, och eftersom hon tål mycket segel har hon också fått det av sin konstruktör, dansken Peter Bruun. Därmed fungerar hon bra i ett brett register med de fördelar det innebär för dem som ska segla henne. Späckhuggaren är en speciell båt som det är lätt att tycka om. Hon är en 'spidsgatter', spetsgattad på svenska. Den traditionella skrovutformningen med
skarpa ändskepp är balanserad och estetiskt tilltalande - ge en spetsgattad båt ett nätt språng och det blir garanterat en vacker och charmig båt. Tänk bara på Reimers-ritade Tumlaren, en båt som är given på tio-i-topplistan över alla tiders vackraste segelbåtar. Och tänk på alla vackra kostrar (om än de flesta i bulligaste laget för att vara bra seglare). En bra seglare var vad unge Peter Bruun var ute efter när han ritade Späckhuggaren 1968. Han var då bara i 20-årsåldern, tokig i allt vad segelbåtar hette, och inspirerades av såväl sin pappa Peer Bruun (som ritat Flipper-jollen) och den danske konstruktören Aage Utzon, som gjort sig känd för sina 'spidsgatters'. Peter Bruun tog det traditionella konceptet och förenade det med de nya idéerna om fenköl, friliggande roder och modern rigg. Samma år som båten sjösattes tog den direkt en andraplats i Själland Runt, slagen bara av Paul Elvström i en Soling. Succé direkt, och som alltid med sådana askungesagor på den tiden så blev det genast serieproduktion av. Redan första året byggdes ett 50-tal Späckhuggare. Namnet Späckhuggare var en ren sinkadus, men den kom att påverka alla Bruuns framtida modeller; en person som råkade bevittna premiärseglingen tyckte helt enkelt att båten liknade en späckhuggare. Och så blev det. De senare systrarna fick sålunda heta Grinde, Kaskelot och Marsvin (danska för tumlare). Samtliga Bruuns båtar har ett gemensamt, mycket tydligt drag - ett väl rundat förskepp. Den synliga delen av Späckhuggarens för är inte vass som på de flesta segelbåtar, utan är trubbigt rund. Samma sak med spantrutan i fören; linjerna är U-formade där det gängse snittet är ett skarpt V. Just den detaljen är på gott och ont, vi återkommer till det. Spetsgattade skrov har funnits i alla tider, från kanoter till vikingaskepp. Det var ett naturligt sätt att bygga, och sitter man i mitten av båten finns det ingen anledning att ha en bredare häck med akterspegel. Seglingsmässigt blir båtar med ändskepp som harmonierar lätta att handskas med när de kränger och inte doppar ner fören, så som båtar med breda, bäriga häckar kan göra. Nackdelar är att spetgattern blir känslig för vikt akteröver, och det blir förstås också sämre stuvutrymmen här bak. Men vackert blir det! Samtidigt som den spetsiga häcken ger ett nätt intryck finns det ett tydligt drag av robusthet hos Späckhuggaren, liksom hos alla henne systrar. Kanske den indragna aktern ger associationer till bruksbåt. Kanske är det den markerade, stabila överbyggnaden, eller den kraftiga relingen som skvallrar om styrka.
- Hon är stryktålig, säger Jim Sandkvist. - Det är inte för inte som hon använts som sjöscoutbåt. På min båt har ingenting gått sönder under alla år, det säger en del om båttypen. Ja, Späckhuggaren ger en känsla av att tåla tuffa tag. Kanske kunde de nio Själland Runt-seglarna utnyttja just detta på sin tid? Kraftfullt segelplan När jag träffar Jim Sandkvist på hans Späckhuggare ute på Hinsholmen kretsar samtalet mycket kring båtens seglingsegenskaper. - Det här är en blekskenare av guds nåde, hon har över 40 kvm på sin lilla våta yta, förklarar han. Det blir väldigt mycket motor per kilo för en familjebåt som bara väger 2,3 ton. Jämför med välseglande 9-metersbåtar som Scampi och Ballad som har 45-50 kvm med stor och max-genua och väger 3,5-4 ton. - I styv stiltje med folk i lä, lösa fall, lösa skot så går hon nästan på andedräkten. Hon är gudomlig, fullständigt outstanding, säger Jim Sandkvist andaktsfullt. Späckhuggarens LYS-tal är 1,05, vilket är högt för en så pass liten båt. Ändå är det för lågt i lätt vind, tycker Jim. Tack vare det stora storseglet och det lättdrivna skrovet kan Späckhuggaren seglas utan försegel. - Hon seglar väldigt bra för bara storen, det är lätt att tråckla sig fram med henne i trånga hamnar. I det lätta registret använder man genuan, men den får en ganska bred skotvinkel eftersom röstjärnen sitter ända ute i relingen och seglet bryts runt vant och spridare när man skotar hem dikt bidevind. Men tack vare det generösa storseglet på 18 kvm kan man redan tidigt byta till en hög-smal, effektiv kryssfock, vilket ju också är ett betydligt bekvämare segel att handskas med. Den focken är på 16 kvm, så man har fortfarande massor av drivkraft. - Hon kommer upp i max-speed tidigt, och det skulle inte skada med lite överhäng. Hon kunde ha varit lite längre i förhållande till segelytan, tycker Jim. Han prisar hennes kursstabilitet, "som ett rakblad", särskilt med den nya, mindre skädda som kom efter några års tillverkning och som de flesta tidiga båtar bytte till. Med kryssfocken kan man segla fullt upp till 7-8 m/s. Hela 1.400 kilo, nästan 2/3-delar av båtens vikt, ligger i kölen. Det är ovanligt mycket för en liten familjehavskryssare, men det behövs eftersom Späckhuggaren är ganska smal
och inte har så mycket reservdeplacement att stödja sig mot när det börjar luta. - Hon är inte alls påtagligt vek, säger Jim. - Men storen är så stor att jag måste jobba med riggen [för att spilla vind ur seglen]. Att göra en stabil båt har också varit en av konstruktören Peter Bruuns käpphästar. - En stabil båt kommer alltid att kunna bära mer segel utan att kränga eller låta sig tryckas ner i vattnet, har han sagt. Masten har ett par raka, rörliga spridare och undervant som är vinklade lite bakåt. Den är genomgående och kan kilas i däck för att påverka formen i långskeppsriktningen. Stagningen är av 9/10-delstyp, och med en talja på häckstaget har man utmärkta möjligheter att krumma masten och plana ut storen när vinden ökar. Det betyder mycket för att minska krängningen. Med rätt segelsättning även i fortsättningen - ett rev och kryssfock, därefter en mindre fock på 10 kvm - har man full kontroll över båten ända upp i de högsta vindstyrkorna. - Hon är välbalanserad och en fröjd att segla. Går som ett tåg, säger Jim. - Släpper man lite på storen så blir hon kursstabil och går rakt fram. Men man får jobba med riggen och trimmet, för annars är det lätt att blåsa bort. Enligt polardiagram (framtaget med VPP-beräkningar i början av 90-talet) ska Späckhuggaren göra mellan 6 knop på halvvind (90 skenbar vindriktning) vid 5 m/s och 7 knop vid 8 m/s. På kryss gör hon 5 till 5,5 knop vid motsvarande vindstyrkor och en skenbar vindvinkel kring 30 (motsvarande närmare 45 verklig vind), vilket är i snävaste laget. Faller man ett par grader ökar farten ett par tiondelar. Det är siffror som tyder på god prestanda, och Jim Sandkvist bekräftar att de stämmer med verkligheten: - På längre kappseglingar är vi ofta uppe bland större båtarna i lättvind. När det blåser har vi svårt att segla mot dem som har längre vattenlinje. Men i riktigt skitväder kommer vi igen. Naturen bästa förebild Det runda förskeppet gör båten ganska klafsig och blöt i kort och krabb sjö, säger Jim. - Hon är ju väldigt skedformad framtill. Detta är nackdelen med rundade förskepp. För Peter Bruun var det en given del i filosofin, han pekade på likheten med valen och hajen, 'världshavens
snabbaste simmare'. Pappa Peer hade ritat Flippern, med dess rund-platta scowform, och Peter fullföljde på sitt sätt familjetraditionen. - Vi tror inte att den formgivare finns som kan göra det bättre än naturen. Därför har vi tagit naturen som den första, ideala utgångspunkten, menade Peter Bruun på 70-talet. Cirkelformen har alltid attraherat båtkonstruktörer. Fredrik Ljungström arbetade länge med cirkelbågen både på längden och tvären, Arvid Laurin gjorde rundade förskepp på sina båtar. De blev, precis som Späckhuggaren, bäriga i fören och erbjöd mer plats invändigt. Men på bidevind i sjögång kan den bulliga formen bromsa och ge sämre bett i vågorna. Höjdtagningen blir lidande. Peter Norlin utnyttjade cirkelbågen på Scampin, men bara för undervattenskroppen i profil. Förskeppet gjorde han smalt och med tydligt V-formade spant - och det bidrog till båtens fina kryssegenskaper. Jim Sandkvist tycker ändå att Späckhuggaren seglar bra på havet, och bortsett från viss nackdel på kryssen blir det bäriga förskeppet en tillgång. - Det är en fantastisk sjöbåt. Lite låga fribord kanske som gör att hon tar över sig vatten, men hon rör sig fint i vågorna. Bruuns analogi med havets jättar går igen i kölen, som verkligen med fog kan kallas för fena. - Vi tror inte på torped(bulb)kölen. En båt rör sig ju hela hela tiden upp och ner i vattnet, och då verkar torpeden enbart som motstånd. Dessutom sänker torpeden tyngdpunkten för lågt, så båten gungar mycket lättare när det blåser upp, skrev Peter Bruun i 70-talets Späckhuggarbroschyr. Han menade att "hajens ryggfena är det finaste instrumentet vi har sett i havet" och att naturen återigen visade vägen. Med facit i hand kan man konstatera att bulbar, eller breddningar nertill, på kölen blivit ett vedertaget sätt att skapa styvhet utan att behöva ösa på med för mycket vikt eller för stora köldjup. Både på rena cruisingbåtar och på avancerade kappseglingsbåtar i allt från America's Cup till Whitbread. Bulben är en bra lösning, och pendeleffekten är inte så stor att den motiverar någon annan variant. Späckhuggarens kraftigt bakåtsvepta kölfena anses sedan länge inte heller vara den effektivaste lösningen. Men på 70-talet var man förstås inte lika säker på vad som var optimalt i fråga om kölar, och till Peter Bruuns förtjänst ska sägas att han vågade tro på och genomföra ett konsekvent koncept. Uppenbarligen fungerar det bra i praktiken, dessutom. Till sin sista 'valbåt', lilla Marsvinet, ritade han emellertid en köl med mer modern form, som ett vertikalt svärd rakt ner.
Olika inredningar Jim Sandkvist har haft sin Späckhuggare ända sedan 1977. Han är uppvuxen med en K6 (koster) och det låg nära till hands att satsa på en spidsgatter när han och hustrun skaffade båt. Folkbåt och H-båt var också aktuella, men det blev en Späckhuggare. - Det är en lite trygg känsla från kostern, fast den är mycket lekfullare och snabbare. Under 80- och 90-talen har man seglat med tre barn - i en båt som inte är mycket större än en IF-båt. - Det är en kanonbåt för två vuxna, med en go' dubbelbinge därfram och mycket stuvplats under aktern. Men med tre barn dessutom..? - Tja, man prioriterar inte för komfortens skull. Det blir som med ett 15-spel; ska man ha tag på en grej får man flytta på 14 andra. Men alla är inställda på att det är camping. Det utvecklas vissa ritualer. Jims Späckhuggare är av s k 'Racing'-modell, vilket innebär att den har en ganska enkel inredning med mest stora kojytor, med ett pentry och ett navbord en knapp meter för om nedgången. Pentryt har utdragbar låda med spritkök, och när det ska stekas ombord tar man upp hela lådan eller bara köket i brunnen. Även nav-hurtsen har en utdragbar skiva som kan användas som avställning eller bord att äta vid. Jim har satt upp en del egenhändigt byggda hyllor under däck, och det behövs eftersom det är ont om den typen av stuvutrymmen. Under kojerna finns emellertid gott om plats att förvara saker och ting. Det finns också Späckhuggare med en mer familjebetonad inredning som kallas för 'Dinette'-versionen. Här har man ett längre pentry och ett tvärställt bord med 1,5 sittplats på varje sida; det blir för trångt för ytterligare en vuxen på innerplatsen närmast bordläggningen, därav den 'halva' sittplatsen. Framför dinetten sitter ett skott som skärmar av en toalettstol. Mittemot denna finns en garderob. Det här blir förstås mer familjevänligt, men det blir också trängre. Känslan av rymd är inte densamma, och kojerna i förpiken krymper. I mitten av 70-talet kom så ytterligare en variant, en 'Family'-version, av Späckhuggaren. Den verkar helt betingad av krav på mer invändigt utrymme. Ruffen är nu lite högre och förlängd akterut där den stjäl plats från den utmärkt stora sittbrunnen på originalmodellen. Ruffens sidor och framkant fick mindre
tvära, mer utfallande sidor, vilket ökade volymen inne i båten men minskade de generösa däcksytorna och gjorde det lite svårare att röra sig på däck. Invändigt gjordes en pentrylåda som drogs fram från under babords stickkoj. Ett fast bord står på durken, kojfronterna är vinklade in mot skrovsidan nere vid durken för att ge mer fotutrymme, ett förhänge kan skärma av förpiken, och även i denna version finns en toalett framför det främre skottet. Späckhuggaren har sandwich bara i däcket. För att minska kondensen är skrovets bordläggning klädd med korkskivor. Ruffens insida är sprutad med ett slags flock, som också mildrar kondens men känns lite enkelt och 'syntetiskt'. Ett antal mörka små fläckar i Jim Sandkvists båt vittnar om mygg som fått släppa livet till under några år i Luleå när båten var ny. Stor sittbrunn, lite stuv Späckhuggaren har en generös sittbrunn, så rymlig som man kan begära för storleken på båt. Det är bra bredd mellan tofterna. Sargarna är som på nästan alla andra båttyper lite väl låga och alltför lodräta för maximal sittkomfort. Eftersom båten har stickkojer och är mycket smal i aktern är det dåligt med stuvutrymme. Enda luckan sitter i det aktersta skottet mellan bänkarna, och här finns plats för fendrar och linor. Jim Sandkvist förvarar sitt ankare under en koj nere i båten för att inte tynga ner häcken i onödan, det blir mycket nog med folk därbak. - Hon har ett gudomligt släpp men är känslig för belastning i aktern, man ska helst inte sitta längst bak under segling. Av samma anledning är han tveksam till inombordare, som det finns plats för under brunnen. Luckan i brunnen måste ha bra tätning; läcker det här rinner det rakt ner i båten och utan kölsvin skvalpar slagvattnet upp på skrovsidorna vid krängning. Samma sak gäller för förluckan, som är varvsgjord i plast och av en typ som gärna läcker om inte gummitätningen är i bra skick. Självlänsarnas genomföringar saknar avstängningskranar, de är bara ett rostfritt rör med en liten krage på utsidan. Jim Sandqvist har bytt sina till mera standardbetonade bordsgenomföringar med avstängning och en kraftigare fläns. - Det är inga problem, men för säkerhets skull... För storskotet är originallösningen en lina, som en hanfot, längst akterut istället för skena. Det rensar i sittbrunnen men ger ingen bra inställning av storen som blir svår att få in mot centrumlinjen. Jim Sandkvist har installerat en fullängdsskena med reglerbar travare från sida till sida mitt i brunnen, framför
rorsman. I hamn kan den tas bort med några enkla handgrepp. Vinscharna sitter på speciella beslag på utsidan av sargen. För kappsegling bör man ha ett par extra eftersom spinnakern är på hela 60 kvm och skotningen måste kunna fungera också med förseglet hissat och dragande. Däcket är plastat ihop med skrovet i en hög fläns som blir en trygg och bra relingslist. Risken för läckage är liten eller obefintlig med den byggmetoden. Ytorna att röra sig på är stora på första versionen av Späckhuggaren, och båtens ganska stora bredd föröver märks också på däcket härframme. Konstruktören Per Brohälls båtar - t ex Viggen och Vega - har också samma breda fördäck tack vare skrovbredden långt föröver. Fallen sitter framme på masten, som f ö är ritad och gjord av konstruktören. Konstigt nog försåg Peter Bruun sina båtar med rullrev. I en broschyr som, att döma av referenser till tidningsrecensioner, måste vara tryckt så sent som 1976 omnämns rullrevet egendomligt nog som en försäljningspoäng: "Rullrebet er så snildt konstrueret, at sejlet let kan rulles op på bommen." Vid den här tidpunkten var rullrevning en allmänt förkastad metod sedan nästan tio år, och det med rätta eftersom bindrev är enda sättet att få ett segel att stå riktigt bra i revat skick. Att rota i den här detaljen 25 år senare kan kanske verka småttigt, men min poäng är att tilltron till rullrevet på ett konkret sätt visar att det finns svagheter i Peter Bruuns filosofi om den bästa segelbåten. Denna detalj gör att också annat kan ifrågasättas, t ex hans bergfasta tro på ett runt förskepp som diskuterats ovan. Majoriteten av Späckhuggarägare har sedan länge byggt om bommarna till bindrev. Jim Sandkvist använder sitt rullrev till att beslå storen med - han lindar upp seglet kring bommen. I Sverige finns ett 30-tal Späckhuggare. Hugade beg-spekulanter ska vända sig till Danmark för att hitta en stor marknad; här finns upp emot 700 registrerade båtar. - Men de är ganska dyra i Danmark, säger Jim Sandkvist. - Runt 70-80 tusen Dkr får man betala för en båt i racingversion. För den nyare familjevarianten kan det röra sig om 110 tusen. Jim betalade 70.000 kr för sin båt 1977, så det nominella beloppet är detsamma. Lite dyrare än en IF-båt, men också något mera plats. Peer Bruun bygger fortfarande båtar och nya Späckhuggare går att få tag på. Priset ligger på drygt 300.000 kr plus moms.
Späckhuggaren är en typisk båt som söker sin köpare. Men de som faller för henne blir frälsta. - Det måste vara en som verkligen vill ha just en Späckhuggare, säger Jim Sandkvist avslutningsvis. Och tillägger: - Men de är tillräckligt många för att det ska bli lite slagsmål om de båtar som säljs... Späckhuggaren har inget klassförbund i Sverige. I Danmark däremot finns ett mycket livaktigt förbund, Dansk Spaekhuggerklub, som brukar ha ett 40-tal deltagare på sina regattor. Inte minst på Själland Runt har Späckhuggaren i många år varit största klass med upp till 85 båtar. Klubbens webb-adress är http://hugger.sejl.net Se också en privat svensk hemsida med register över kända svenska båtar, annonser och länkar: http://welcome. to/lundquist Späckhuggaren Längd ö a 7,44 m Längd v l 6,30 m Bredd 2,33 m Djupgående 1,44 m Skrovvikt 650 kg Köl 1400 kg Deplacement 2.300 kg Storsegel 18,4 kvm Genua 22 kvm Fock 16 kvm Spinnaker 52 kvm
Sittbrunnen är rymlig med plats för hela familjen. Stuvutrymmena blir få p g a det smala akterskeppet; enda luckan sitter vertikalt i akterkant brunnen bakom livbojen. Jim Sandkvist har installerat en rejäl skotskena för att kunna sköta storen bekvämt och effektivt. Foto: Jim Sandkvist Jim Sandkvist har seglat Späckhuggare i över tjugo år, mesta tiden med familjens tre uppväxande barn ombord.
Jim Sandkvists Mallemuk tillhör originalversionen av Späckhuggaren med smal ruff och breda gångbord. Röstjärnen ute i relingen ger en ganska vid skotvinkel för genuan men gör det lätt att passera på insidan. Lägg märke till den trubbiga fören, typisk för Peter Bruuns båtar. Man ser också den stora skrovbredden föröver, till viss nackdel på kryss i sjögång. Invändigt finns bra sitthöjd och gott om kojplatser som avdelas av pentry och navbord. Ovandelen på det senare är en utdragbar skiva som kan användas vid matlagning eller när man äter härnere. Det finns gott om stuv under kojerna och under trappsteget från brunnen.