Badorter och badkuster

Badorter och badkuster Att i ett kulturhistoriskt perspektiv skilja de europeiska kusternas bad- och semesterorter från hälsobadets och brunnsdrickningens källor är lämpligt av flera skäl. Tidigt kom t.ex. det milda vinterklimatet längs Medelhavets kust att för vissa välbärgade grupper ge upphov till ett säsongsboende i kuststäder som egentligen inte hade med någon hälso- och badortskur att göra och vilka först senare blev lockande badorter sommartid. Det milda klimatet var t.ex. främsta anledningen till att det 1784 fanns fler än 300 övervintrande engelsmän i Nizza och 130 i Neapel (Inglis 2000, s. 17). Då hade emellertid också havsvatten i allmänhet välsignats av läkarna som hälsosamt och över- och medelklassen börjat söka sig kustorter lite varstans. Publikt blev skillnaden i jämförelse med kur- och brunnsorterna naturligtvis än mer påtaglig för de sommar- och badorter till vilka även arbetare och tjänstemän mot 1800-talets slut började förlägga sina lediga dagar med hjälp av tåg till kusterna. Snart gav orterna upphov till både nya inrättningar med gäster av ett mer brokigt och folkligare slag och ett mer informellt gatu- och inte minst strandliv, så småningom utan uppdelning mellan könen och med också barn i alla åldrar på plats. Allt fler kustremsor kom därför att se allt fler olika badorter ta form, samtidigt som besökarna fick allt fler och längre stränder, ett växande utbud av butiker, hotell och attraktioner, senare även tennis- och golfbanor och i några fall anläggningar för hästkapplöpning. Denna process av exploatering och förtätning längs strandlinjerna med allt fler heta badorter nära varandra och inte sällan en relativt sett försvagad relation till inlandet som följd, kom givetvis också att påverka turismens former, ritualer och uttryck. Såsmåningom medförde det även en ny inriktning hos turistguiderna, som vid sidan om guider till varje ort för sig också började beskriva hela kuststräckor. Det sistnämnda är också här i själva verket en av de viktigaste anledningarna till att brunns- och kurorterna respektive kusternas badorter behandlas var för sig. Guiderna till dem får nämligen så småningom helt olika innebörder för turismens geografi, både den som avspeglades i rese- och besöksmönster och den som skapades i människornas föreställningar. Kustorter med besökare av främst hälsoskäl blev annars från början ganska lika kur- och brunnsorterna beträffande inrättningar och socialt liv. Från det att också bad i havet började införlivas i den medicinska badläran i 1700-talets mitt kom brunnsorternas ordning närmast att kopieras. Publiken bestod till största delen av tillresande som sökte vattnets och den friska luftens välgörande inverkan, även om delar av den lokala befolkningen också utnyttjade detta

utan att nödvändigtvis tänka på det i ett hälsoperspektiv. Att folk i olika sammanhang alltid sett närheten till sjöar, floder och hav som en möjlighet att tvätta och även svalka och roa sig utan att det infogats i någon medicinsk balneologi kan vi ju lätt föreställa oss. De äldre badorterna kom att organisera tillgängligheten till vattnet i speciella former, särskilt i England där utvecklingen tidigast tog fart. Badet i öppna havet skedde t.ex. på många håll främst med hjälp av hytter som rullades eller drogs ut i vattnet av hästar, s.k. badmaskiner. De kompletterades snart med möjligheten att hyra tält, mer stationära hytter och täckta eller enkla badstolar. Allt var avgiftsbelagt och baden i vattnet ofta förbundna med rekommendationer från läkare och bistående personal som övervakade att råden följdes när det var dags för de känsligaste gästerna att doppa sig. På engelska benämndes dessa kontrollanter och assistenter dippers, vilka på många håll, innan själva badandet och solandet blev mer folkligt och informellt efter 1900, utgjorde strändernas egentliga ordningsmakt. Baedekers guide Belgien und Holland 1880 ägnar f. öv. en hel sida åt att beskriva rutinerna vid några holländska stränder (s. 161). På många orter uppfördes så småningom också badhus med möjligheten till avskilt kall-, varm- och ibland även gyttjebad eller bara dusch och bastulika ångbad, och ibland byggdes även särskilda bassänger med havsvatten, oftast könsseparerade. Intill stränderna fanns de mer avslappnande nöjenas och förlustelsernas miljöer, framför allt en upphöjd och ordnad strandpromenad med oftast hotell, kur- och societetshus med caféer, musikpaviljoner, mat- och balsalar, tidnings- och sällskapsrum för informellt umgänge och ofta också bord för kortspel och biljard, kanske också casino i en särskild avdelning eller byggnad, ibland mycket av detta även på utbyggda pirer, som särskilt utmärkte de engelska badorterna. Länge förblev emellertid livet på stranden, med kanske också plats för uppdragna fiskebåtar och någon båt-, sim- eller fiskeklubb, underordnat den medicinska kurens ordning och för de flesta av ortens besökare och invånare mest ett spektakel att roas av. De allt fler badorterna, redan otaliga i England runt 1800 p.g.a. landets aristokrati och stora leisure class med mycket fritid, skulle emellertid genomgå en större förändring än brunnsorterna under inverkan av de stora samhällsomvandlingar som ägde rum i Europa med industrialiseringen och den relativa standardhöjning som kolonialismen och senare imperialismen bäddade för. Även den lägre medelklassen och arbetarklassen gavs nämligen med järnvägens hjälp ökade möjligheter till ett friluftsliv som till en början gjorde att åtminstone veckosluten gav utrymme för utflykter. I England, industrialiseringens ursprungsland, med fabrikörer som snart insett sambanden mellan produktivitet och

arbetskraftens hälsa, infördes t.ex. också 1871 ytterligare två arbetsfria dagar och s.k. Bank Holidays varje år, att lägga till veckoslutens ledighet. Resorna gick nu för många till just kusternas badorter, vilkas utvidgade stränder allt oftare gjordes tillängliga för allas kostnadsfria vistelse (omklädningshytter och stolar hyrdes dock), med följden att t.ex. avskilda strandbad för kvinnor och män snart skulle bli ovanliga eller inrättas i särskilda byggnader. Naturligtvis bevarade ändå många kustorter länge sina högborgerliga umgängesformer, inte minst med hjälp av priser och standard, även om också samtidigt många orter kom att intas av nya befolkningsgrupper som gav strand- och särskilt stadslivet längs strandpromenaden en mer folklig, blandad och öppen karaktär. Låt vara att både brunnsoch badortslivet redan från början förutsatt en borgerlig etikett som endast temporärt kunde nonchaleras eller att den upprepade höviska rutin och ordning som inramat många av orternas offentliga sammanhang promenadlivet, restaurang- och cafélivet, besöken vid brunnarna, badseanserna, mm. också tilltalade delar av den nya massan av badortsbesökare, till en början välbetalda yrkesarbetare med sina familjer och anknytning till den s.k. arbetararistokratin. Den medicinska manualen förlorade dessutom snart sin mening vid havsbaden för andra än de med olika åkommor och krämpor genom att den huvudsakliga hälsoaspekten, tillgången på vind, frisk luft och ofta salt vatten, blev allmänt erkänd, liksom den överdrivna lössläppthetens egentligen enda större fiende, solen. Alla tidigare omständliga och skiftande förmaningar om hur och hur länge man skulle bada var därför snart inte ens en viktig fråga inom den medicinska expertisen. Svensken Alfred Levertins förmaningar om försiktighet i umgänget med havsvatten i guiden Svenska badorter och brunnar 1883 (sid xxxii) var det nog snart inte många som brydde sig så mycket om fram mot sekelslutet. På sikt skulle också stranden, beachen och plagen successivt utbildas till en ny social frizon och s.k. liminal zon, där vardagens normer och regler luckrades upp och gav plats åt friare former för socialt liv, umgänge, sätt att föra sig, ta kontakt, flirta, leka, osv. Badstranden blev helt enkelt en av de viktigaste platserna i det kulturella laboratorium för det moderna fritidslivets former som t.ex. Rudy Koshar menade att turismen i stort fungerade som (Koshar 2000, s. 11). Men förändringarna av det omgivande stadslivet spelade givetvis också en stor roll. På de större, mer folkliga badorterna kom t.ex. de traditionella hotellen och restaurangerna längs strandpromenaderna att kompletteras av spelhallar, danssalonger, tivolin, akvarier, biografer, mm. samtidigt som de och pirerna fylldes av allsköns försäljare, gycklare och inrättningar.

Här utvecklades snarare ett urbant stadsliv och en gatuoffentlighet med umgängesformer liknande storstadens, men också smittad av stämningarna från stranden bredvid, och där den lilla badortens dagliga igenkännande som möjlig förevändning för nya kontakter och bekantskaper fick allt mindre betydelse. Likväl kan man enbart genom att studera guiderna till alla dessa badorter, inte minst bilderna, konstatera att omvandlingen av the medical beach till the social beach och ett mer publikt lekfullt sammanhang, allt mer blandat vad gällde klass, kön och ålder och reglerat av modifierade normer och underförstådda koder, verkligen tog sin tid. Jämförelsen mellan 1890-talets beskrivningar av t.ex. Brighton (Nash s Illustrated Guide to Brighton c. 1895, Scheveningen i Holland (Nordseebad Scheveningen 1897), Ostende i Belgien ( Ostende, La Reine des plages 1913), Blackpool (Blackpool Official guide c 1910) och några av den engelska östkustens nästan lika välkända badorter (i East Coast Holidays c 1910) visar under den tjugoårsperiod guiderna representerar generellt sett inga radikala skillnader vad gällde själva plagens och beachens användning mot tidigare. Badmaskinerna syns visserligen i de flesta fallen inte till, undantaget i Ostende (1913), men stränderna är främst en plats där folk vilar, lappar luft och sol sittande i hyrd stol eller i sanden, samtalar i grupper, strövar runt, leker i och med sanden, kanske vadar eller har gett sig ut en bit i vattnet, gör i ordning någon båt, mm, men ändå i de flesta fallen ganska påklädda. Att bada, liggande sträcka ut sig i sanden eller röra sig runt bland folk på stranden och i vattnet i baddräkt är ännu inte del av ett utbrett allmänt beteende. Den största förändringen på badorterna fram till omkring 1910 ägde därför rum på promenaden strax bredvid och bestod fortfarande främst av det kommersiella utbudets anpassning till det nya massinflödet av dagbesökare, ett brokigt och mångsidigt, i skala och standard mycket varierat utbud av främst folklig och urban karaktär (I England kallades t.ex. Brighton provinsens metropol ). Med tanke på den stora, spendersamma och fortfarande delvis ganska välbärgade publiken kom stadslivet på de större orterna snart också att innefatta de gängse inslagen av ficktjuvar, bondfångare, prostituerade och så småningom även halvkriminella gäng, och därmed möjligheten till såväl en härlig anständig helg som en riktigt dirty weekend eller rentav katastrofal utflykt (för en mångsidig analys av just Brighton, se Rob Shields Places on the Margin 1991). Sol- och badkusterna Anledningen till att behandla badorterna i ett särskilt kapitel i förhållande till kur- och brunnsorterna är emellertid inte bara den ovan beskrivna utvecklingen, utan att de alltfler och

ofta växande badorterna, i motsats till de utspridda kurorterna, kom att bilda kuststräckor med en egen laddning och betydelse som resmål, och att en ny typ av guider spelade en roll i denna process genom att göra just själva kusterna till sitt huvudämne. Naturligtvis förekom det som tidigare fortsättningsvis översiktsguider som klumpade ihop en region eller ett lands bad- och kurorter, hälsobrunnar och resorts som ungefär samma slags resmål, eftersom deras funktion i åtminstone ett avseende var densamma för alla som sökte sig till dem: vila och rekreation (se t.ex. Till kur- och brunnsorter ). Nästan alla t.ex. svenska, ganska kataloglika guider för den här sortens destinationsturism samlade alla tänkbara alternativ inom samma pärmar och under ungefär samma rubriker, Svenska hvilo-, bad- och kurorter eller Svenska bad- och brunnsorter. Och givetvis producerades det som aldrig förr separata guider till de mer välbesökta av orterna, både av resebyråer, hotell, myndigheterna och enskilda intressenter där, av förlagen till nya guideserier (Guides Pol och Brichet i Frankrike, Richter och Storm i Tyskland, Homeland i England) som av de redan etablerade engelska, tyska och franska förlag med egna guideserier (Joanne, Wörl, Grieben, Ward, Lock s & Co, L`Europe illustrée på tre språk, m.fl). Många av dessa förlag samt de stora förlagens serier som dominerades av regionala guider kom emellertid mot 1800-talets slut att också börja ge ut guider om själva kuststräckorna, ungefär som de publicerat och publicerade guider om andra naturavsnitt, t.ex. floder, bergskedjor och särskilda landsändar. Kusterna tog därmed plats som geografiska konfigurationer med en ny laddning i turisternas och allmänhetens föreställningar och s.k. mentala kartor av omvärlden, Europa och de egna länderna, ibland t.o.m. med nytt namn eller namnet i en ny form. Allt oftare kom det senare att föregå ortsangivelserna och räcka när det gällde att beskriva de exakta resmålen (särskilt om dessa inte bestod av eller var begränsade till de allra mest celebra orterna). Det kan givetvis tyckas som att brunnsorterna ibland hanterades på samma sätt i t.ex. guider om Böhmens kurorter eller om hälsokällorna i Pyreneerna, vilket med tanke på läsarnas föreställningar om det geografiska sammanhanget dock oftast inte var fallet, eftersom den geografiska avgränsningen mest var ett praktiskt val och de beskrivande texterna sällan uppmärksammade det gemensamma sammanhangets kulturella implikationer för de enskilda orterna. För övrigt lät de flesta kurorterna sig inte i något större antal infångas av några mer meningsfulla geografier, medan de flesta badorterna delade kust med många likar. Vanligtvis hade kustbeteckningarna med vädersträck att göra. Med Ostseeküste, som Baedekers enda guide till den tyska östersjökusten 1921 hette, visste alla ungefär vad som avsågs om namnet dök upp i någon guide hos Meyer, Grieben, Storm, etc. Samtidigt kom Nordseeküste att framstå och betonas som något helt annat, som det också var i Tyskland-Danmark respektive Holland-

Belgien. Att en rubrik som Adria (Meyer 1930) betydde Adriatiska havets kuster anade också alla, även om det till skillnad från just den nämnda guiden i de flesta fallen bara var den östra sträckan från Trieste ner till Grekland som behandlades, medan den italienska sidan med bl.a. Rimini först senare fick större uppmärksamhet. I Sverige visade J. Wallins bok Badorterna å Sveriges vestra kust 1858 och Abert Bonniers guide Göteborg och Vestkusten 1888 att kuststräckan fått stor bokstav och började bli ett begrepp med egna turistiska konnotationer. Kusten norr om Barcelona i Spanien började kallas Costa Brava runt 1900. Osv. Rivierorna Den såsmåningom mest välkända kusten för turister, Rivieran, har ofta främst uppfattats som fransk, men har länge lika ofta i turistiska sammanhang, om inte annat anges, också inbegripit hela eller delar av sträckan från fransk-italienska gränsen ner till Livorno och Pisa, vid Genua delad i den nordliga Riviera Ponente (västra) och Riviera Levante (östra). I Frankrike heter den franska delen från vanligtvis Marseille till Menton Cote d`azur (efter poeten Stephen Liégeards bok med samma namn 1887). I själva verket är ordet riviera enbart ett geografiskt-topografiskt begrepp för kust och kusttrakt, och därför spritt runtom i Europa och t.ex. del i namnet på en av stränderna i Genua och kustremsor i Ragusa (Dubrovnik) i Dalmatien och vid Gardasee uppe i Alperna. Det runt Medelhavet ofta använda ordet littoral betyder ungefär detsamma, men får oftast beteckna hela den landsända och landsdel som präglas av närheten till kusten. De nämnda rivierorna, som av besökare och turister först uppmärksammades genom sitt milda vinterklimat, kom liksom samma namn eller beteckningar på många andra kuster att först bli allmänt spridda inom resandets och turismens geografi mot 1800-talets slut, alltså när de också började befästa sin roll som badoch semesterkuster. De beskrivna rivierorna ovan kom därmed i de flesta språken också att ges bestämd form och bli Rivieran och La Riviera med det ena eller andra namnet, såsom det t.ex. förklarades i Natur och Kulturs Fransk Svenskt handlexikon 1963. Det var också ungefär nu mot 1800-talets slut som förlagen började ge ut sina guider till kontinentens kuster, bl.a. till den kuststräcka som skulle tillägnas flest guider, nämligen den franska och italienska rivieran, med Riviera som dominant på omslagen, t.ex. Baedekers Riviera und Südost-Frankreich... 1898, Griebens Die Riviera von Livorno bis Marseille c. 1890, Meyers Riviera, med också Südfrankreich, Korsika, Algerien und Tunis som resmål 1897 och också Cook`s förstautgåva 1905, även omfattande South of France och Pyreneerna, varefter många utgivare följde. Men innan dess hade kuststräckans välutnyttjade fördelar

beträffande klimat och natur också uppmärksammats i många guider, signifikativt nog med titlar som inte talade om någon riviera, utan snarare vinterorter och resorts vid Medelhavet (låt vara att de inte bara behandlade Rivieran ), t.ex. 5:e utgåvan av E. A. Reynold-Ball`s Mediterranean Winter Resorts 1904 och Stations d`hiver de la Méditarranée 1875 (vinterorter vid Medelhavet, i Hachettes serie Guides Diamant). Fortfarande i 1897 års utgåva av den sistnämnda med samma titel (av Paul Joanne) undvek förlaget att maximalt utnyttja möjligheten till en vid det här laget aktuell och intressant säsongsmässig dubbelexponering av den berömda kuststräckan. Det stora franska förlaget Hachette med sina många olika guideserier och separata guider till uppåt ett tjugotal kurorter i landet dröjde i själva verket märkligt nog med att ge Rivieran/Cote d`azur en framskjuten plats i sina guidetitlar, utan lät istället kustremsan ingå i den bibehållna provinsvisa indelningen i regionala guider, där alltså Provence-guiden innehöll Cote d`azur. Andra franska förläggare förstod då bättre kustbeteckningens turistiska potential och gav sina guider en tydlig orientering genom att benämna dem La Cote d`azur (Guide Bricet 1922 och tidigare) eller både detta och The Riviera i en tredje engelsk utgåva (Pol s Guides 1926, 3e uppl. och föregången av många franska utgåvor). De hanterade också främst badorterna som resmål med rekretation och förlustelser i sikte, låt vara med respekt för vissa besökares hopp om också en viss återhämtning av hälsan som följd. De lät för övrigt merparten av sin utgivning handla om den här sortens semesterorter, gärna kustvis samlade. En äldre fransk rival som Guide Conty (nu med tillägget Mellottée och senare enbart det sistnämnda) krönte t.o.m. omslaget till sin guide Bords de la Loire (1924) med huvudtiteln Plages de l`ouest, med särskilt atlantkustens stränder från Nantes till Bordeaux i åtanke, men ändå inte särskilt noggrant beskrivna i detalj. Storbritannien utgjorde i det här sammanhanget något av ett undantag, eftersom den sen länge ymniga produktionen av guider till alla tänkbara engelska orter tidigt resulterat i också regionala översikter av olika kuststräckor, som t.ex. engelska östkusten och kusten i norra Wales, men där valet av dem mer tycks ha handlat om praktiskt lämpliga geografiska avgränsningar än beskrivningar av välmotiverade socio-ekonomiska och kulturella sammanhang. Beträffande det jämförelsevis enorma utbudet av guider till engelska orter, öar, kuster, counties och andra större områden hade badorterna också sen århundraden tagits väl omhand av engelsmännen själva, dvs av lokala förlag, järnvägsbolagen och större förlag som Black, Ward, Lock & Co, MacMillans serie Highways and Byways och nytillskottet Homestead Handbooks, som redan 1909 hade 78 aktuella lokalguider i sin katalog. Detta var säkert också huvudskälet till att de utländska förlagen höll sig borta från den engelska

marknaden, med undantag för guider till London och landet i stort eller på andra språk än engelska. Detsamma kunde man inte riktigt säga om de engelska förlagen i relation till den europeiska kontinenten, till vilken den engelska turisten ju tidigt sökte vägledning, men där dessa guider och förlag under 1800-talets andra hälft skulle få ökad konkurrens från allt fler engelska översättningar av guider från förlag i nästan alla länder. Europas kuster Innan det ymniga utbudet av guider till olika kuster och deras badorter granskas lite närmare måste emellertid den geologiska och topografiska utgångspunkten kommenteras. Den vanligaste föreställningen om kuster är en linjär formation, låt vara lätt buktande, kanske rentav slingrig. Men exploaterad och bebyggd föreställer vi oss nog oftast en kustremsa med omväxlande olika orter och lätt skiftande terräng- och naturavsnitt, men vars egenkaraktär, samhörighet och betydelse i näringsekonomisk, social och kulturell mening främst är beroende av de inbördes kommunikationerna sjö- och landvägen (väg och järnväg) och de ingående städernas egna relationer till inlandet och platser på andra sidan haven. De nämnda rivierorna, delar av engelska syd- och östkusten, svenska västkusten, m.fl. tycks likväl såsmåningom ha fått en alldeles speciell utvecklingspotential som längsgående förtätningar försörjda av ett knippe parallella transportleder. Samtidigt hade de europeiska kusträckor som vann turisternas smak och godkännande mycket olika topografiska och geologiska förutsättningar, vilka också inverkade på orternas sätt att betjäna, parasitera på eller konkurrera med varandra. Denna aspekt skall också först kommenteras här, då med hjälp av ett sammanfattande, mycket välillustrerat och inspirerande försök att beskriva utvecklingen hos ett stort antal europeiska kuster: Europe: Coast Wise. An anthology of reflections on architecture and tourism 1997 (red: Jan de Graaf, D`Laine Camp. 010 Publishers, Rotterdam). De flesta för turismen aktuella kust- och strandlinjerna är resultatet av erosion och vattnets nedbrytning och pulverisering av en ganska höglänt och t.o.m. bergig natur under många tusen år. Ofta har det resulterat i en så kraftigt uppfransad och hackig kustlinje att den skjuter ut i havet med uddar, halvöar (caps, capes, peninsulas) och öar som hos många besökare på plats brutit upp föreställningarna om ett slags linjär formation. I denna skala innebär det att även Medelhavets nämnda rivieror med utlöpare av Alperna direkt i ryggen består av en rad omväxlande klippformade uddar och konkava vikar och bukter, där grus- och sandstränder bildats och hamnar fått ordnats med hjälp av pirer, muddringar och vågbrytare. Genom att

bergarterna är olika skiljer sig de nämnda rivierorna från t.ex. många engelska kuststräckor och den centrala franska nordkusten, där smala, ofta längre sammanhängande sand- och grusstränder möter branta, mer porösa och geologiskt sett relativt hastigt eroderande klippväggar som trösklar till ett flackt landskap. Längs vissa kustavsnitt har dessa uråldriga urgröpningsprocesser inte ens skapat någon strand, eftersom fastlandet möter djupt vatten och allt är antingen bara klippöar avsöndrade från berg och åsryggar delade av fjordar, som i Norge, eller en arkipelag av uppskjutande öar innan fasta land tar vid, som den östra kusten i Adriatiska havet. Likväl kan naturen även i sådana sammanhang ibland ge utrymme för korta, men betydande stråk av kustorter, som t.ex. kring Firth of Clydes södra strandlinje upp mot Glasgow i ett annars örikt inlopp, eller t.ex. kust- och fastlandssträckan på ömse sidor om Dubovnik/Ragusa i Dalmatien. Ett helt annat slags kuster utgör de låglänta landsträckor som havet och vinden ofta gett en ganska jämn och rak strandlinje, men inte sällan med betydande sjöar, bukter och träsk strax innanför den linjen och med smala landtungor och band av sand, dyner och klinter som resultat, allt till men för etableringen av större kustorter. Runt de större flodernas utlopp bildas i den här typen av natur ofta deltan och överhuvudtaget är dessa landskap, öppna för vindens och vattnets påverkan, under ständig förändring med en ny vattenlinje i takt med varje nyutgiven karta, oavsett om vi nu har med de stora haven och ebb och flod att göra. Danska nordsjökusten ger oss två varianter av detta, med den södra delen mer förenad med Tysklands nordvästra frisiska hörn, där ebb inte sällan dagligen blottlägger landytor större än den krans av öar som ramar in den låglänta kusten. Norra delen, via bl.a. Lökken runt Jyllands nordspets över till Skagen, liknar däremot mer tyska östersjökusten från Rügen med sina näraliggande grunda inlandssjöar och sina oändliga sand- och standlinjer, i senare fallet ända bort till den långa smala landtungan som vågbrytare framför vattnen in till Köningsberg (och den numera ryska enklaven Kaliningrad). Men också Hollands långa skarpa raka gräns mot Nordsjön uppvisar en likartad topografisk delning i tydliga gränssnitt, men här främst skapad av holländarna själva. Ty det är främst i låglänta vattennära och vattenbemängda trakter som jordens befolkningar varit mest aktiva och framgångsrika i försöken att vinna odlingsmark och drastiskt förändra de topografiska villkoren (och det geografiska avtrycket av omvärlden på kartan), då med hjälp av fördämningar, torrläggningar och kanaler, såsom Holland genom århundradena förvandlat närmast en arkipelag till sammanhängande land. I jämförelse med orterna längs rivierorna

ovan, och naturligtvis med många kurorter uppe i bergen, hade och har badorterna längs dessa kuster också en självklar fördel: rum och rymd, öppna tillväxtriktningar och ett slags sublim storskalighet i kontrast till många sydeuropeiska rivierors pittoreska klippinramade vikar. Det gjorde många av de engelska, holländska och tyska badorterna mer anpassningsbara till massturismens krav, vilket de också utnyttjade med en typisk linjär utsträckning som följd, oftast inte lika tätbebyggd som medelhavsstädernas cornicher, utan med en lägre och även lite glesare bebyggelse, längre ut mot sidorna kanske t.o.m. med glapp följt av nya byggnader och mindre koncentrationer, möjligen ända fram till nästa ort. Billigt, rationellt och lättfattligt, men inte direkt till fördel för det intensiva stadsliv och umgänge i offentligheten som de flesta besökarna till orter av det här slaget också sökte. Öarna måste givetvis också uppmärksammas eftersom de i viss mening ersätter föreställningen om fastlandets möte med havet med den kanske mest självklara gränsen naturen skapat: den egna världen mot landet där bortom. Beroende av storlek och läge, givetvis, förstärker många öar t.o.m. den bilden med föreställningen om avskiljandet från övriga världen, om beroendet av förankringen i en egen liten värld, möjlig att överblicka, förstå och hantera, med alla hemmahörande här i vardagen liksom befriade från ansvar för allt utom just detta. För turistens tillfälliga identifikation och känsla gäller vanligtvis en helt annan bild. Kanske någon slutligen också hittade vägen till en originell guidetitel som man blir nyfiken på, eftersom den antydde att man kunde lämna fast mark överhuvudtaget, nämligen W. S. Wilson`s The Ocean as a Health Resort. A Handbook of practical information as to Sea- Voyages for the use of Tourists and Invalids 1880 (260 s. London). Guiderna och kusterna Bland resehandböckerna om olika kuster var de med franska och italienska Rivieran som ämne otvivelaktigt flest. Alla anspråksfulla guideförlags serier inkluderade Rivieran, om än kanske inte för att den var den kustremsa som de flesta amerikanska turisterna besökte när de gjorde Europa och kunde använda som utpost till ett nästan skymtande Schweiz och lätt kunde klämma in mellan de två övriga huvudmålen Rom och Paris (med eventuellt också en avstickare till London). I de flesta guiderna gavs ett visst utrymme åt inledande kommentarer om Rivierans topografi, den geologiska bakgrunden, flora och fauna och det delvis förrädiska klimatet (vindar, temperaturväxlingar). I Grieben-guiden 1893 stod det sistnämnda i fokus

och inledningen var närmast som en läkaranvisning till någon kurort. Några andra kulturgeografiska eller tematiska beskrivningar av kustremsan eller delar av densamma som ett eller flera ovanliga och delvis självständiga geografiska sammanhang tycks sällan ha förekommit, utan här gällde de vanliga regionguidernas ordning med presentation av ort efter ort. De i sin layout mer turistiska guiderna som Lampuguanis guider, på tyska Italienische und Französische Riviera des Mittelmeeres (stor och liten ugåva c 1910), inledde sin uppräkning ort för ort utan någon översikt över huvudtaget. Egentligen var det först med de nya franska guideserierna, i sin layout mer lättsamt varierade än Les Guides Bleus, t.ex. Pol s Guides i utgåvan 1926, och än mer Guide Bricets ungefär samtida guide Cote d`azur, som läsarna bibringades känslan av att kusten här utgjorde ett sammanhang av olika ortskombinationer och sträckor som det kunde löna sig att undersöka närmare i egenskap av just detta och som jämförelser mellan olika promenadmiljöer och strög. Nu hade dessutom bilen blivit vanlig och man kunde ana behaget i den nya praktik som färden längs en cafékantad strandboulevard här, en corniche där eller Croisetten i Cannes kunde väcka, allt för att se och synas, gärna med passagerare. Man anar att F. Treves The Riviera of the Corniche Road 1923 (London) snappat upp detta. En som också högg tag i de nya möjligheterna var inte förvånande resebyrån Thomas Cook & Son, som erbjöd dagsturer i tidens typiska bil-buss-cabriolet-hybrider. 1926 års broschyr innehöll 21 olika turer, och även tips på extraturer till och i Marseille och t.o.m. en sjudagars tur från Nizza till Paris för den som önskade och hade råd. Men även villkoren för bilhyrning på egen hand beskrevs i broschyren. Att Meyers handböcker också införlivade den nordafrikanska kusten i sin Riviera-guide avslöjar något om hur de stora förlagen planerade sitt arbete. Då förlaget redan tidigare både producerat guider till Balkan och Konstantinopel, Palestina och Egypten var därför materialet till en medelshavguide nu i det närmaste klart. Baedeker arbetade på motsvarande sätt, men i fallet och titeln Rivieran ändå med ett mer relevant perspektiv med tanke på ämne och användare. Det skedde genom att i guiden också ta med de italienska alpsjöarna, Genevesjön och städerna Bozen och Meran, dvs platser där många turister precis som på Rivieran framför allt sökte rekreation i ett skönt och hälsosamt klimat och där även några av sjöarna kallade vissa av sina strandlinjer rivieror, t.ex. Gardone Riviera. Att även Milano och Turin ingick i guiden var heller inte förvånande, eftersom förlaget alltid levererade material om både tillfartsvägarnas startpunkter och rekommenderade utflyktmål på detta sätt, särskilt om materialet om dem redan fanns tillgängligt i andra guider.

Samtidigt presenterades givetvis nästan alla orter längs Rivieran i egna guider, de flesta från alla franska förlag Joanne, Conty, Pol, Bricet, m.fl. och ofta översatta till också andra språk. Men även italienska och utländska utgivare var flitiga, och då särskilt givetvis genom utgivningen av guider till de kändaste platserna, Cannes, Monaco-Monte Carlo, Nizza och San Remo. Många av guiderna har t.ex. också varit noga med instruktioner för deltagandet vid spelborden på det berömda casinot. I England, den formaliserade klassdifferentieringens hemland ( lägre övre medelklass, osv) framskred utvecklingen i ungefär samma takt om vi t.ex. jämför med den ovan nämnda Brighton-guiden. Mot bakgrund av den i England tydligare och i litteratur och konst tidigare uppmärksammade kontrasten stad-land/landsbygd, och för många också fabrik-natur, kom många engelska lokalguider att få en stark orientering mot naturen, låt vara inte bara med blicken riktad mot lummiga engelska parker och adelssätenas mjuka lantliga omgivningar eller mot badorterna och deras stränder med tanke på medel- och arbetarklassens strävan att söka sig så långt från den urbana vardagen som möjligt. Som en parallell till romantikens hänförelse inför de dramatiska berglandskapen kom en del engelska intellektuella t.o.m. att förena romantikens föreställningar om det sublima med upplevelser av det rasande havet i regn och dimma Englands bidrag till naturens dramatiska utspel vilket medförde att en del kustorter även kom att ha en del besökare under lågsäsong. I den väldiga mängden engelska guider till var och varannan mindre stad och ort fick i jämförelse med kontinentens lokalguider alltid naturen och det lantliga företräde framför staden och det urbana. Enbart de hundratals bilderna i engelska guider som Where to spend the Holidays (London and North Western Railway 1909) och i James N. Firths Holidays in North Wales 1911, båda med ungefär hälften av nedslagen i kustorter, är uppseendeväckande entydiga, men inte ovanliga härvidlag. Detta gällde dock i något mindre grad de etablerade guideserierna som arbetade betydligt mer sparsamt med bilder, även om också de hjälpte till att med sina regionala guider effektivt och finmaskiskt täcka upp landets alla hörn, småstäder, grottor, fyrar, bergformationer och inte minst kuster. Längs Belgien-Hollands låga nordsjökust av sand och dyner utvecklades badlivet i orter som ofta hade någon större stad så gott som i ryggen, t.ex. Zandvoort-Amsterdam, Nordwijk- Leiden, Scheveningen-Haag och Ostende-Brügge. Mot 1800-talets slut hade två dominanter nått hög europeisk status och världsrykte: Ostende och Scheveningen. Båda var förankrade i gamla fiskelägen och hamnar, omgivna av milslånga obrutna smala strips av sand och dyner

och nu själva med kurhus (1878), casino och stora hotell, båda städerna rivaler till Nizza, Luzern och Brighton i tävlan om de europeiska turisternas gunst. Som badort var Ostende den yngre och såg först sedan befästningsverken rivits 1873 en utbyggnad mot havssidan längs den nya breda promenadvägen (Damm/Digue), medan Scheveningen från 1818 mer successivt befäste sin ställning. Det är lätt att följa utvecklingen av båda orternas utveckling i t.ex. de ständiga nyutgåvorna av Baedekers guider till Belgien och Holland (från 1880 till 1914 tio uppdaterade utgåvor). Medan Scheveningen hade landets huvudstad Haag (259.000 inv. 1914) som uppbackning inom halvannan mil tänk konferenser, möten med utländska delegationer, mm! var den förra en trafikal knutpunkt av internationell klass, med regelbunden tät båttrafik till London och direkta järnvägslinjer till storstäderna långt ner på kontinenten. Ostende, La reine des plages, en guide daterad 1913 och utgiven av staden själv, talar om 1 miljon årliga besökare (45.000 inte bara genomresande eller dagbesökare enligt en Baedekerguide 1910, och 30.000 i Scheveningen modifierar föreställningarna om besökstrycket, hur det nu mer exakt avlästes). Guiden påminner om den belgiska kungens och drottningens sommarresidens i staden och säger sig ha ett nästan lika mångsidigt nöjesutbud som en storstad, allt bakom en hög och tät front av kurhus och hotell mot havet. Men också badkuren uppmärksammades på flera sidor med råd och fakta och hade uppenbarligen ännu inte reducerats till enbart gemene mans uppfattning om nyttan med bad och frisk luft. Den äldre guiden Nordseebad Scheveningen (1897) visade ännu tydligare att omvandlingen till en folklig badort, där strand och vatten kunde intas i fria former på samma villkor för alla, ännu knappt mer än påbörjats. Då, till viss skillnad från 1913, var det fortfarande enbart själva stranden och sanden som gällde för gemene man, medan bad främst intogs via de hästdragna kurerna, vars antal var så väl tilltaget att köer till dem sällan förekom, intygade guiden. Dvs något allmänt badande förekom ännu inte, samtidigt som fotografier visade stranden packad med folk i sol- och vindskyddande korgstolar. Allt kostade dessutom, som på vilken kurort som helst, även bad (könsseparerat eller blandat enligt tydliga markeringar). Med sina utläggningar om vädrets och vattnets inverkan vid olika intag för olika personer, redovisningen av ordningsregler och alla tänkbara tariffer för tillträde till kurhus, hyra av det ena och andra och t.o.m. guidens publicering av hela menyn vid kurhusets enorma terass med plats för som mest 5000 gäster, framstår guiden mer som en kurortsguide, även om staden i övrigt hade ett nästan lika mångsidigt utbud som det större Ostende (42.000 invånare). Lika förankrad i samma tradition var inte överraskande det explicit klassmässiga anslaget, där medlemskap till de olika klubbar som bl.a. säkrade en plats vid rouletten och spelborden företrädesvis måste ges till dem som tillhör den finare världen, eftersom de kommer till

Scheveningen för sommaruppehåll och för att också här ostört kunna upprätthålla sina världsvanor ( weltmännischen vanor, s. 16). Belgiens och Hollands badorter ingick också i Griebens guide om badorterna vid Nordsjön ända upp till Tysklands nordvästra maritima hörn (16:e uppl. 1914-15), där det ovanligt flacka väst-, öst- och nordfrisiska landskapet med hedar och sanddyner tog vid, geologiskt sett ända upp till Esbjerg i Danmark (kusten norr därom var dock något annat och mer lik den vid Scheveningen (se t.ex. Nordjysk Turistförer 1931). Till skillnad från östersjösidans fastland med många insjöar nära den öppna havskusten mötte strandlinjen här istället ett band av näraliggande öar, bl.a. Sylt och Helgolands märkligt uppskjutande klipplatå, vilka vid flod tillsammans med stränderna täckte enorma sandområden kallade Die Watten, oftast tätt markerade och skyddade av långa sekvenser vågbrytare. De flesta nordsjöguiderna var noga med att redovisa detta och kustens alla säregenheter vad gällde klimat, fiske, flora och fauna, villkoren för bad, utflykter, segling och den omsorsfulla signalregleringen av sjöfarten, inte minst in i de djupare gatten till de ganska få små orterna och städerna. Norderney var den livligaste tillsammans med Wilhelmshafen och Cuxhafen, infarterna till de två stora städer som också säkrade tillströmningen av turister, Bremen och Hamburg. Att det hela verkligen var ett sammanhang med topografisk egenkaraktär övertygar nog bäst inledningen i Meyers guider oss om, medan t.ex den på fasta land dåligt sammanhängande kusten i Ostfriesland mest bara behandlas som en del av omgivningarna till de två storstäderna i samma förlags guide Deutsche Nordseeküste del II (6:e utgåvan 1929), och med för övrigt det nu reproducerade rikliga materialet om de nämnda städerna också i flera andra av förlagets guider. Ett mer konsekvent fokus på kusten hade då den sentida guideserien Storm i sina gula, mindre omfattande, men lättillgängliga band från 1920-talet med också många riktigt läckra kartor, närmast kongeniala i sin sandgula ton och ljusblå transparens. Uppseendeväckande var det dock att deras Nordsjöguider (del I och II, ) var ganska ensamma om att annonsera säljakt som ett av de möjliga nöjena för i princip vem som helst och även beskrev hur den kunde gå till med hänvisning till befolkningens stöd och att sälskinn hade blivit välkommet i modebranschen. Själva kropparna kunde lämnas till någon av tranproducenterna i närheten! Tyska östersjökusten var huvudsakligen något annat, särskilt den pommerska delen från Stralsund och Rügen österut. På grund av fastlandets lantliga karaktär med ganska stora gårdsenheter och de många olika kustnära sjöarna kom kustbandet nästan ända fram till Danzig i öster egentligen att länge förbli en agrar zon, men också delvis en utkant och baksida

i den tyska ekonomin i övrigt, för att med sin smala och ganska raka remsa av sand ganska sent höra vågornas entoniga svall överröstas av just badturister. Baedekers guide Nordost- Deutschland 1914 kom emellertid liksom förlagets enda guide till landets östersjökust 1922 att ge nästan varenda ort med ett par tusen invånare särskild uppmärksamhet med t.ex. också egen karta, vilket om något hade gett denna guideserie dess särmärke: guiden 1914 på 506 sidor hade 54 kartor och 85 stadsplaner, inklusive ett tiotal byggnadsplaner, östersjöguiden på 251 sidor 26 kartor och 40 planer! Kuststräckan i sin nordliga böj upp mot de baltiska staterna med sina flera mil långa, ibland bara några hundra meter breda landtungor, Frisches och Kurische Nehrung söder respektive norr om Königsberg, var givetvis de mest säregna miljöerna, men länge endast punktvis anpassade till ett badliv av mer stillsam karaktär. Med undantag för Trieste och några orter i närheten kom den adriatiska östkusten att införlivas sent i den europeiska badturismen, närmare bestämt först på allvar efter 1918 och Habsburgska dubbelmonarkins fall. Innan dess var det därför egentligen enbart det wienska förlaget Hartlebens Baedekerliknande guider som på allvar hade försökt popularisera de flesta orterna här, liksom orterna själva, t.ex. Kovigno, Pola, Fiume (Rijika), Zara, Split och Ragusa (Dubrovnik), och då under bl.a. beteckningar som der österreichischen Riviera, helt i kejsardömets smak givetvis och helst ända ner till Korfu i Grekland. Förlagets välmatade och välgjorda guide hade huvudrubriken Illustrierter Führer durch Dalmatien (1910 års utgåva var den nionde i ordningen) med alltså fokus på det kuperade, bergiga, ö-rika och utsträckta kustområde som b.la. avskärmade Bosnien och Herzegovina från havet, även om nordliga Italien väster om Trieste förbi Venedig inte glömdes bort. En del lokala turistguider förekom givetvis också, t.ex. A. Schmalix` välmatade Ragusa und Umgebung 1906 (mer historik, kultur, flora och fauna samt bad och nöjen) och den ganska kort hållna, men i format och layout spektakulära guiden Ragusa und Umgebung 1913. Själva texten rubricerades Die Ragusanische Riviera, vilken, hette det, otvivelaktigt kan mäta sig med den franska rivieran (s. 1). Nordvästra Europa lät sig dock inte direkt förföras. I t.ex. sista årgången av Baedekers Oesterreich-Ungarn 1913 på ungefär 600 sidor avhandlades Trieste ner till Fiume på bara 20 sidor och Dalmatiens långa kustrema och sträckan vidare ner till Montenegro på lika många sidor. Meyer, vars Balkan-guider från 1800-talets slut i norra delarna liknande Baedekers i sitt geografiska urval, men samtidigt sträckte sig betydligt längre söderut, kom efter den europeiska upptäckten av den aktuella kustremsan kort och gott att på omslaget annonsera sin guide till sträckan 1930 Adria (med också den italienska sidan uppmärksammad), medan Grieben 1928 liksom Hartleben lyfte fram Dalmatien som

catchword och Baedekers första och enda guide till i huvudsak kustremsan 1929 hette Dalmatien und die Adria, men ändå gav länderna innanför kusten ända upp till Budapest stort utrymme (mycket av materialet fanns ju redan sedan förlaget betjänat dubbelmonarkin med 29 upplagor av sin guide från 1848 till 1913). En av de ofta citerade tidiga svenska kustbeskrivningarna är J. Wallins Badorterna på Sveriges vestra kust 1858, med den uttryckliga ambitionen att fungera som guide (s. III i faksimilutgåvan 1970). Åtta stycken orter från Varberg till Strömstad, inklusive Göteborg, skildrades ganska detaljerat i de flesta fallen. Varberg, t.ex. beskrevs på flera sidor vad gäller historik, fästning, befolkning, institutioner, bebyggelse och gator, de sistnämnda om än inte fullt ut, eftersom det kunde hända, att vid gjord förfrågan innevånarna själva ej vore så alldeles starka uti den geografin (s.39). Som badort var nog staden ganska representativ för de andra ännu ganska få svenska badorterna i och med att den möjliggjorde flera olika sorters bad, men just havsbadet måste ske vid en av hallandskustens alla sandstränder. Sedan en regelbunden ångbåtslinje öppnats 1857 fick staden ett mer livfullt promenad- och sällskapsliv med societetshuset som bas för såväl förnäma som enklare gäster, men som vanligt vid nästan alla svenska brunnar och orter i en någotsånär folkrik bygd mest det senare. 670 registrerade årsgäster 1857 borde nog uppskattas till runt 1000, föreslog Wallin. I bokens allmänna inledning invände han visserligen inte mot att hälsa och nöje förenades, men såg ändå att de på sina håll vanliga dansnöjena och balerna fram mot natten knappast befrämjade det förra (s. IV). Desto mer nöjd var han med det lite enklare badortslivet i Varberg (s. 49): I Warberg, såsom annorstädes vid badorterna, roar man sig af hjertats grund, ehuru de nöjen, den lilla staden har att erbjuda, äro, och naturligtvis måste vara, af det enkla slag, att den i salongslifvet bortskämde mindre finner sig deraf lockade, än den oskyldig glada, naturfriska och okonstlade ungdomen. Det bör dock göra salongernas bortskämda och blaserade barn godt, att uti det anspråkslösare sällskapslifvets förströelser finna annat, än näring för en fadd konservations själlösa pladder, eller ett öfverförfinadts lifs jägtande efter medel att andefattigt döda tiden. Är det ej stundom angenämt för börden, att få aflägga förnämhetens utslitna riddardrägt, för rikedomen att för en stund glömma penningpungen, och blifva vad vi alla alltid borde vara, goda, vänliga, glada människor! I Sverige kom västkusten till en början att beteckna olika sträckor, för en del personer enbart Göteborg och Bouslän, men så småningom ganska allmänt kusten där vattnet var salt, dvs ungefär från Strömstad till Kullen i Skåne. Vid Kullen låg dessutom Mölle, som kunde

skryta med tåg och direktvagn från Berlin varje dag vissa perioder i 1900-talets början och samtidigt blivit riksbekant på grund av sin för tiden revolutionerande badordning: kvinnor och män tillsammans i vattnet. Att det för ovanlighetens skedde vid en klippstrand, var heller inget som någon på orterna längs norra västkusten förvånades av. Många öar kom naturligtvis också att bli särskilt uppskattade resmål med badortskulturens utbredning och utveckling i Europa och USA. I europeisk skala blev Madeira och kanarieöarna ett första stort internationellt resmål med Samler Browns guide i nya upplagor från 1888 som den klassiska introduktionen, medan den stora framgången för Baedekers betydligt yngre Madeira-guide 1934 egentligen först kom senare på marknaden för antikvariska böcker, även om den nazistiska kulturorganisationen Kraft durch Freude en gång närmast gjorde den till sin. Meyer, å sin sida valde att packa in ön och öarna i sin medelhavsguide från och med tredje upplagan av densamma 1907. De flesta öarna i Europa fick emellertid före 1:a världskriget på sin höjd en nationell och regional betydelse eller var de specialfall som p.g.a. storleken möjligen tidigt såg någon eller några av sina städer bli internationella turistmagneter, kanske Visby på Gotland och helt säkert Ajaccio på Korsika, medan t.ex. en del kustorter på östra och södra Sicilien, lämnande stora delar av öarna helt oberörda av några turistströmmar. Undantag var möjligen också Capri nära Neapel, lilla Helgoland, som tillhörde England fram till 1891, och också tyska Rügen, sedan ön blivit lättillgänglig genom den tidiga tågfärjeförbindelsen Berlin-Sverige (Trelleborg) 1909 och därmed ett attraktivt resmål för en nordeuropeisk och svensk publik. Isle of Wight borde kanske också räknas hit, om man nu skall se den redan från 1700-talet långa raden av olika guider till ön som ett tecken på öns popularitet inte bara i England. Mer osäker är jag beträffande de engelska kanalöarna som nästan bordade Frankrike och blivit smått bekanta som tillfälliga exiler för kända flyktingar från alla nerslagna revolutioner i Frankrike. De, dvs Jersey och Guernsey, med Sark och Alderney bredvid som droppar i havet, har särskilt uppmärksammats av engelska förlag, som heller inte avstod från att behandla delar av den västra franska kanalkusten, La Manche eller Cotentin som en del av sträckan hette, och som beträffande sin topografi var ganska lik den engelska sidan med inte sällan klinter och klippor som väggar mot en ofta smal grus- och sandstrand. Både A. & C. Black (1896, 8:e utgåvan) och Ward, Lock & Co (1923-24, 19:e utgåvan) redovisar här, som alltid när det handlade om dessa förlag, noggrant alla utflyktsmöjligheter för dem som sökte sig hit, i den senare guiden även ända bort till Bretagne.

Nästan alla öarna ovan var för övrigt uppmärksammade i såväl många nationella guider som s.k. lokalguider. Några lyckades också verkligen mer än andra fånga och ge ord och näring åt en av de säregna upplevelser som efter ett tag kan drabba främlingen: ön framträder som ett eget land och börjar fortsättningsvis också betraktas med den föreställningen som referens och dubbelexponering (huvudstad, styre, ortshierarki, trafiknät, industridistrikt, lärosäten, fotbollslag, osv). Guiden Insel Rügen av H. Dunker 1897 (6:a utgåvan) tycks exempelvis som gjord för denna fruktbara mentala lek, inte minst på grund av sin stora detaljrika karta med stadsplaner i marginalen. Tillsammans med texten beskriver den en inte särskilt stor ö, men väldigt varierande vad gäller näringsfång, bebyggelse, orter och natur. Här fanns både stad och land, industri och jordbruk, allt avgränsat av både klippkust och lätt buktande sandstränder. David Caspar Friedrichs målning med sina kritklippor blev inte bara en av den romantiska konstens ikoner, utan gav för evigt ön en länk till kulturen över huvudtaget. Storskaligheten och den enkla konturen hos sandstränderna, däremot, lockade senare nazisterna att uppföra en av de märkligaste badanläggningar som ditintills någonsin funnits, med en till stranden i Prora anslutande tät och oändlig rad av främst sexvåningslängor i betong, putsat tegel och modernismens enklast tänkbara stil för främst slagfältens och fronternas soldathorder på permission. En skrämmande effektiv och enformig anläggning för masskonsumtion av en veckas strandliv, men till sin ansats också lika mycket en föregångare till vad som väntade ganska många andra kustremsor i Europa med högkonjunkturen efter kriget. Bosse Bergman