Hitlers kollaboratörer (publ. 25 mars 2005)

Sida 1 av 15 Hitlers kollaboratörer (publ. 25 mars 2005) Redan Thomas Jefferson hyste, som USA:s president i början av 1800-talet, farhågor för att det privata bankväsendet och de stora företagskonglomeraten skulle komma att krossa konstitutionens intentioner, där demokratiska värden, enligt Jefferson, stod på spel. - Precis samma sak - men i andra ordvändningar - uttryckte president Franklin Roosevelt i ett brev 21 november 1933: "Det finns ett finansiellt element i de centrala strukturerna som ägt regeringsmakten ända sen Andrew Jacksons dagar" - om inte längre... "Förintelsen" av 6 milj judar, drygt 30% av den totala populationen, var en monstruös katastrof. Men inte den enda i historien som förtjänar den beteckningen. Folkmord har i historisk tid begåtts i USA, Brasilien, Guatemala, Vietnam, Kambodja, Rwanda, Sovjet, Turkiet och på en rad andra platser. Dessutom likviderade hitleristerna - förutom judar - miljontals ryssar och polacker under 2:a världskriget. Det är följaktligen ganska orimligt och oetiskt att tala om "Förintelsen" i bestämd form, som något som bara drabbat judarna. Ändå finns det idag bigotta sionister och proisraeliska grupper i bl a USA som exploderar då begreppet används utanför den judiska sfären. Men sånt glömmer man gärna. Att amerikanska soldater Dagen D, 6 juni 1944, på invasionsstränderna i Normandie mejades ner av nazistiska vapen som sponsrats av amerikanska affärsmän har något surrealistiskt över sig. Eller kanske snarare patologiskt overkligt. Amerikaner som vågat testa den bittra pastillen - som ex. senare presidenten senator Harry Truman (han som lät fälla atombomberna över Japan, ni vet) - har ibland brännmärkt dessa, nazisternas sponsorer, amerikanska företagare och banker som "förrädare". Fram till USA:s inträde i kriget, några dagar efter Nippons angrepp på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 7 dec 1941 - var över hundra amerikanska företag finansiellt insyltade i såväl den kriminella återupprustningen av Hitlertyskland (brott mot Versaillesfördraget) som i implementeringen av nazismens ras- och folkmordsstrategi. Egentligen kan man tycka att "hitlerism" är den bästa ideologiska systemetiketten för vad naziepoken stod för, då systemets överlevnadschanser faktiskt hängde på en enda omnipotent autokrat - Hitler själv. Han hade öppet deklarerat färdriktningen i nazibibeln "Mein Kampf" 1925, som spreds till miljoner tyskar - och utlänningar - via bl a Eher Verlag. "Den judiskkommunistiska världskonspirationen" skulle förgöras varhelst den befann sig och germanerna vinna nytt lebensraum i öster samtidigt som folken förslavades eller utrotades. Problemet var bara att västdemokratiernas statsmän och diplomater struntade i att läsa boken. Och de som ändå gjorde det trodde inte sina ögon. Man underskattade allvaret, Hitlers pragmatism, hans förmåga till skendiplomati och allmänt kriminella sinnesförfattning. Samtidigt fanns det många - inte minst i USA - som sympatiserade med hans uppfattningar och mål för en "ny världsordning" med vilka medel som helst. Trots allt var det få som till en början trodde att den - visserligen välrepeterade - svavelosande lille floskelgastande förstavärldskrigskorpralen skulle nå maktens högsta tinnar. Men inte så få av dem som gjorde hans bekantskap på tu man hand kom tillbaka förtrollade av de stora blå ögonen och den oavbrutet malande, monologiserande rösten. Och han lärde sig snabbt att domptera och suggerera massorna; att regissera rituella mastodontmöten där individen förvandlades till en avindividualiserad, obetydlig cell i en enda hypnotiskt extatisk kropp, som hölls fången av den deliriska rösten på podiet. Det var så, för att citera esoterikern, SS-ledaren Himmler, som führern "laddade den mänskliga massan med energi för framtida stordåd". Målet var den blinda fanatismen och en stålskodd okänslighet mot all mänsklig svaghet, allt lidande och all medkänsla. I tidigare artiklar har jag snuddat vid amerikanska och tyska eugenikers, rasförädlares, försök att rensa samhällskroppen från "underlägsna och livsodugliga rasinslag" och något berört det transnationella amerikanska företaget IBM:s inblandning i den

Sida 2 av 15 nazistiska folkmordsmaskinen. Men det har mest varit skrap på ytan. På senare år har allt fler hemligstämplade arkivdokument som rör myndigheters och företags agerande före, under och efter 2:a världskriget släppts fria. Det gäller både USA och Europa. De profiter som vissa prominenta amerikanska firmor och företagare på raka eller slingriga vägar gjorde i samförstånd med nazisterna 1920-1942 kom både från Tyskland, naziockuperade länder, judeförföljelserna och från fabriker i eller i direkt anslutning till förintelse- och koncentrationsläger i Polen och annorstädes. Av förklarliga skäl är bilden inte helt transparent. "Det onda arvets män" vill givetvis inte skylta med fädernas profitorgier i mänsklig olycka som fört dem till de positioner de har idag; de håller varandra om ryggen. Men det är inte bara det att amerikanska företagare visade girighetens värsta frånsida i folkmordspekulationer, somliga prominenser gav nazisterna direkta ideologiska impulser till att utveckla en brottslig lagstiftning och en lika kriminell geopolitisk erövringsstrategi. Den isolationism, flathet och cyniska låt-gå-politik som dominerade den amerikanska kongressen efter 1:a världskriget utnyttjades mästerligt av europeiska diktatorer som Hitler, Mussolini och Franco. Den splittrade opinionen i USA, de dubbla budskapen i rasfrågan och USA:s vägran att ta emot flyktade judar under 1930- och 40-talet tolkade Hitler som ett fribrev, ett mandat, en själarnas tysta sympati för judeutrensningarna och lebensraumpolitiken i öster. Den amerikanska kommunistskräcken var så grundmurad att man i många finansiella och politiska läger såg Hitler som en messiansk frälsare från denna farsot. 24 februari 1920 höll det nybildade Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP; ** fotnot) sitt första massmöte i München. Hitler - konstnärskufen från det judehatande Wien som lämnat Flanderns skyttegravar halvblind av senapsgas för inte så länge sen - lade fram partiets partiprogram och valdes 29 juli 1921 till partiets första ordförande. 4 nov 1921 formerades SA, "brunskjortorna", partiets paramilitära gren och snart nog SS, "svartskjortorna", som blev nazikoryféernas livvakt. En kungstes som "ledaren" tidigt förfäktade var att Versaillesfreden var att betrakta som "en judekommunistisk dolkstöt" i ryggen på det germanska folket. Fredsbudet 1918 hade kastat honom i tårar. Socialister och kommunister styrde nu Weimarrepubliken i det sociala och ekonomiska kaos som rådde; kejsaren hade flytt till Holland. Hitlers förbittring stegrades av de "slavvillkor" som de allierade med USA-presidenten Wilson i spetsen tvingat på tyskarna i Versailles. Krigsskadeståndet skulle utarma landet och hålla folket i träldom för oöverskådlig tid, menade Hitler. Dessutom rådde hyperinflation; för en skottkärra mark kunde man få ett ägg. Folk ruinerades och svalt. 7-8 miljoner arbetslösa drev runt på gatorna. Folk behövde ett halmstrå av hopp och Hitler räckte dem det. Men det gick inte på räls. SA-förbanden - som skulle växa till en halv miljon man under kapten Röhms ledning - utkämpade dagliga rännstensslag med kommunister och socialister. Genom utstuderade provokationer och propaganda kunde nazisterna hålla grytan kokande. De osäkra och ängsliga, akademiker och arbetare utan framtidstro fylkades till nazipartiet och snart också åtskilliga ur den gamla adelsklassen som förlorat privilegier och herresäten. 11 jan 1923 fick ledaren ytterligare vatten på sin kvarn då franska och belgiska trupper besatte Tysklands industriella hjärta - Ruhrområdet. Längre fram på året fick Hitler med sig den gamle nationalisten och generalen von Ludendorff på att genomföra ett kuppförsök mot den lagliga regeringen. Men "ölhallskuppen" i München 8-9 november blev ett temporärt bakslag. Hitler dömdes till fem års fängelse i Landsberg, men släpptes redan 20 dec 1924. Eftersom fängelsetiden närmast var en form av "husarrest" kunde Hitler fritt brevväxla och diktera utkastet till "Mein Kampf" för sin sekreterare, den trogne bandhunden Rudolf Hess. Ledarens politiska och ideologiska manifest publicerades 18 juli 1925. Den som det ville kunde nu svart på vitt syna partiprogrammets viktigaste urkund och ledarens osminkade vansinne. Historikerna har länge - kanske alltför länge - tagit exempelvis - nu senast - Ian Kershaws analys av Hitlers drivfjädrar för given. Kershaw skriver i 1:a delen av sin mammutstudie (sid 448-449): "För (Hitler), som han förklarade det för en grupp industrimän (20 feb 1933; efter maktövertagandet 30 jan) var...ekonomin av sekundär betydelse, helt och hållet underordnad politiken." Kershaw fortsätter: "Hans grovhuggna

Sida 3 av 15 socialdarwinism dikterade hans hållning till ekonomin, i likhet med hans samlade politiska världsåskådning. (...) Det nya Tysklands tillblivelse skulle härdas och formas genom kampen, och rikets höga levnadsstandard bäras upp av erövrade folks slavande ryggar. Det var ett imperialistiskt 1800-talskoncept som apterades med 1900-talets teknologiska potential." Men utan finansiellt stöd utifrån och det krigsbyte och de naturresurser som Hitler i framtiden skulle lägga vantarna på utanför Tyskland hade kriget gått omintet långt tidigare. Att plundra andra länder på konst, juveler, briljanter, kontanter, antika mattor, järnmalm, kol, olja (fälten i ryska Kaukasus), säd (i Ukraina), hår, guldplomber, kläder, skor, husdjur (för köttet och fettets skull), gruvor, maskinparker och intakta fabriker etc var i sig lika mycket mål som medel. Tyskland var t ex varken självförsörjande ifråga om livsmedel, järnmalm, specialmetaller eller drivmedel och gummi; oumbärliga saker som Hitler kontinuerligt behövde för att bibehålla den militära slagstyrka han fantiserade om. I den ekonomiska fyraårsplan som Göring chefade för på 1930-talet gick hela 75% till IG Farben för att ta fram syntetisk bensin och dito gummi. Ständigt gällde det att hitta villiga finansiärer, speciellt under de kritiska kampåren, uppbyggnadsskedet, på 1920-talet, då bl a SA och SS utrustades med uniformer och vapen. Det var här amerikanska bolag, banker, finansmän, rasideologer och celebriteter i det amerikanska samhällets elitistiska toppskikt kunde göra avgörande insatser. Belöningarna skulle bli rikliga när man senare delade krigsbytet. Megalomani, ett sjukligt behov av att överträffa allt som mänskliga hjärnor under tidernas lopp realiserat - inte minst USA - ifråga om materiell och geografisk storlek och satanisk rasideologisk djärvhet, var viktiga retmedel i ledarens psyke; ett komplex av fixa idéer som fullföljdes monomaniskt. Tvärtemot vad många inbillat sig var Hitler ingen asket. Han var visserligen vegetarian, varken rökte eller drack, men hade flera hemliga, dyrbara älskarinnor före och under sitt nedtonade förhållande med Eva Braun. Och han var - i likhet med riksmarskalken och Sverigevännen Göring - besatt av klassisk konst. Och Wagners ariska operor. Hans smak för bilar gjorde att han skaffade sig ett helt stall av svarta, tunga mercedesvagnar. Vid Berchstesgaden i Bayern anlade han på en alptopp i bästa nietzsceanska monumentalstil sitt Berghof, "örnnästet", en grandios villa där salongen mätte 18 x 15 meter och hade ett jättelikt panoramafönster som elektriskt kunde manövreras upp och ned. Huset rymde också en biograf där ledaren kopplade av med amerikanska och tyska spelfilmer. Högre upp anlades ett téhus som till fots eller med bil nåddes genom en kolossal hiss insprängd i berget. Excessen Berghof, som startat genom förhyrning 1928, skulle tillslut kosta väl över 100 milj mark sen Hitler - efter egna ritningar - på 1930- talet expanderat och byggt om hela skapelsen. Därtill ska läggas inköpt och stulen konst på väggarna till ett vida högre värde! 1936 köpte han en mindre villa till älskarinnan Eva Braun i en förort till München. Två år senare förvärvade han för privat bruk en niorums lyxvåning i München, där en pluton SS-vakter huserade i undervåningen. Det nybyggda rikskansliet i Berlin försågs med en dryga fem meter hög dubbeldörrsentré och ett 145 meter långt "galleri" som slutade med ledarens lika magnifika arbetsrum. Det skulle injaga fruktan och respekt i besökarna. Ledarens - och chefsarkitekten Albert Speers - monstruösa arkitektoniska skapelser tömde Tyskland på granit och marmor så att man från 1937 tvingades till en kostsam import från Italien, Skandinavien och Frankrike. Naziregimen hade, som James Pool skriver 1997, satt likhetstecken mellan "innehavet av makt och rätten att plundra". Hitler hade också sina egna flygplan, specialkonstruerade med extra tjockt pansar och katapultanordningar. I det korrupta system som var hitlerismen tvingades ledaren muta partibossarna med ofattbara belopp för att behålla sin ställning som ensam tupp på gödselstacken. Den strukturella paranoian, opportunismen och rofferiet föddes med partiet. - Även om det mesta ännu tillhörde framtiden skulle Hitlers uppgång finansieras. Den militära och politiska organisationen svällde snabbt och nazisterna själva hade oftast ebb i kassan. Varför vi (ännu) vet så förhållandevis lite om Hitlers och NSDAP:s finanser under 1920- talet har sina förklaringar. Joachim Fest skriver t ex ("Hitler" 1973; sid 247): "...de

Sida 4 av 15 (nazisterna) praktiserade en psykotisk form av sekretess runt sina finansiella resurser." Och längre fram: "Från allra första början var det en oskriven regel att ingen dokumentation fick förekomma ifråga om donationer eller bidrag till partiet." Hitler såg personligen till att ingen läckte. Men somligt har ändå sipprat fram. Bland de allra första finansiärerna finns tyske lokomotivtillverkaren Ernst von Borsig, stålmagnaten Fritz Thyssen, Daimler, skeppsbyggarkolossen i Hamburg Blohm och Bayerische Industriellen Verband. Dessutom flöt utländsk valuta in från länder runtom i Europa - inte minst Skandinavien. Hösten 1923 återvände Hitler själv från en propagandatripp i Schweiz med en trind koffert full av schweizerfranc och amerikanska dollar. För att förvalta sin personliga förmögenhet - vilket ofta var detsamma som partikassan - skaffade sig Hitler tidigt två fanatiskt trogna hantlangare - partiets finanschef Max Amann (1891-1957) och "hovfotografen" Heinrich Hoffmann (1885-1957). Amann hade varit sergeant och överordnad stabskorpralen och kuriren Hitler under 1:a världskriget. De tillhörde bägge ett bayerskt infanteriregemente. 1921 utsågs Amann till partiets affärschef och 1922 till direktör för Eher Verlag, det officiella naziförlaget. Han byggde snabbt ett mediaimperium där dagstidningen Völkischer Beobachter - som Amann var ansvarig utgivare för - nog var juvelen i kronan. Den tyska bokmarknaden och en rad vecko- och månadstidningar översvämmades av mer eller mindre förtäckt nazipropaganda. (Sedermera skulle också varje vapenslag få sin egen tidning, där krigslyckan alltid målades i positiva och ljusa färger.) Det var f ö Amann som ändrade Hitlers svulstiga arbetstitel till det slagkraftiga "Mein Kampf". Boken inbringade Hitler många sköna slantar, och Amann såg till att Hitlers namn figurerade på alla slags offentliga tryck som kunde ge ledaren royalties. Bl a var det hans idé att senare låta postverket trycka Hitlers nuna på en ändlös rad frankotecken. Samma år som Hitler tog makten, 1933, utnämndes Amann till riksledare för hela den nationalsocialistiska pressen såväl som Rikspresskammaren (propagandaminister Göbbels blev grön av avund). Amann lämnade kriget stormrik. Men den driftige pressmannen var inte ensam om att spä på och förvalta Hitlers privata kassa. Heinrich Hoffman hade varit krigsfotograf under 1:a världskriget och publicerade 1919 sin första bok. De var under de första kampåren i München som Hoffman lärde känna Hitler. Han tillhörde snart "den innersta kretsen"; de som tydligen hade gott sittfläsk och öron för ledarens ändlösa tirader om allt och inget. Hoffmann hade från första stund en maggropskänsla av att Hitler skulle "uträtta stora saker". Med tiden besökte också ledaren Hoffmanns familj i München för att koppla av från partistressen. Det var också på Hoffmanns rekommendation som Hitler engagerade "piller- och sprutläkaren" Theodor Morell som sin livmedikus. Kanske var det Hoffmanns glödande konstintresse som fick Hitler att upptäcka honom. Ofta - både före och under kriget - fick Hoffmann i uppdrag att köpa upp speciella målningar och skaffa fram konstkataloger för Hitlers räkning. Senare, i takt med erövringarna kunde man ju länsa konstgallerier, museer och privata bostäder godtyckligt. Hoffmann var den som introducerade Hitler för en obetydlig fotoassistent som arbetade i hans ateljé - Eva Braun. - Det affärsmässiga partnerskapet var oerhört lukrativt för både Hitler och Hoffmann. - När Hitler senare, efter erövringen av Frankrike 1940, besökte Invaliddomen och Napoleons sarkofag i Paris, förevigade Hoffmann detta, som Hitler formulerade det, "det bästa och största ögonblicket i mitt liv" (säkert var det så). För att samla Hitlers massiva tillgångar skapades den s k "Hitlerfonden" som ytterst få hade insyn i. Officiellt skulle den finansiera partiet och de paramilitära styrkorna, men Hitler hade fri tillgång till den genom sina bägge bulvaner Amann och Hoffmann och den vidrige, diskrete lille trinde häxmästaren, chef för partihögkvarteret 1941, som följde Hitler som en skugga - Martin Bormann (1900-1945). 1933 hamnade Hoffmann i den tyska riksdagen, där all opposition från vänsterhåll kvävts eller kastats i koncentrationsläger, och 1938 bevärdigades han titeln "professor". Hoffmanns dotter, Henrietta, gifte sig med ungdomens naziförförare nummer ett - den halvamerikanske aristokraten Baldur von Schirach (1907-1974). Modern var

Sida 5 av 15 amerikanskan Emma Tillou. Den poetiskt och romantiskt sinnade Schirach anslöt sig till nazipartiet och SA 1925. Han skrev heroiserande verser om Hitler och blev på kuppen hans protegé. Schirach visade organisationstalanger och utsågs 1931 till "riksungdomsledare" (Hitlerjugend och Hitlermädchen, ni vet). 1932 ledde han i Potsdam en parad med 100.000 ungdomar framför Hitlers upphöjda tribun. Marschen tog 7 timmar! Schirachs huvuduppgift var att indoktrinera barn och ungdomar i den nazistiska ideologin. 1936 blev medlemskap i de nazistiska ungdomsförbunden obligat. Mitt under brinnande krig gjorde Schirach ett uttalande som inte kunde misstolkas. I ett av sina tal - 25 juli 1942 - försvarade han judedeportationerna till ghetton i Polen (den första anhalten före dödslägren) och förklarade att de utgjorde "ett bidrag till den europeiska kulturen". Schirach för oss snart över till några av nazisternas bästa amerikanska vänner under de tidiga kampåren - Henry Ford (1863-1947) och hans son Edsel B Ford (1893-1943). Vid Nürnbergrättegången efter kriget hade Schirach - som dömdes till 20 års fängelse - för "brott mot mänskligheten" undsluppit sig att han blivit antisemit sedan han läst Henry Fords rasistiska epos "The International Jew". Henry Ford grundade Ford Motor Company 1903 och införde tio år senare den revolutionerande nyheten med det löpande bandet i sina fabriker i USA. Fordnamnet blev genom sitt enorma utflöde av bensindrivna och exporterade fordon synonymt med bilen som företeelse. Den finansiella maktposition han skaffade sig USA och det inflytande han utövade i maktens korridorer kan inte överskattas. 1919 satte han in sonen Edsel som styrelseordförande för sitt bilimperium. 1920 började HF publicera en egen tidning, "Dearborn Independent". 22 maj 1920 följde den första grova artikelattacken i "den judiska frågan". I de följande 91 numren av tidningen fortsatte Ford - själv eller någon av hans journalister - att spy sitt hat mot judarnas inflytande i USA och världen som helhet. Fords huvudtes var att prominenta amerikanska judar konspirerade för att störta regeringar runtom i världen. I fem år fortsatte de rabiata utfallen utan att minska i styrka. Därefter trycktes de upp i bokform i fyra band av Fords Dearborn Publishing Company. Amerikanska Ku Klux Klan passade också på att binda in Fords essäer till en bok som fick stor spridning utomlands - "The International Jew". Den landade bland många nazisympatisörer i Tyskland och blåste under ett redan eskalerande rashat. Hitler fann den så fascinerande att han lät trycka den på ett naziförlag. En annan som påstod sig ha stärkts i sina rasföreställningar efter att ha läst Ford var den i Göbbels propagandaministerium högt uppsatte Hans Fritsche. Under de följande åren, 1925-42, fortsatte Henry Ford sin presskampanj mot judarna även om han alster inte hade samma täta periodicitet som tidigare. Det var först med Roosevelts ingripande mot Fords skriverier 1942 som pliktskyldigt meddelade "att han tog avstånd från antagonismen mot judarna" - det var så dags. I likhet med många andra prominenta amerikaner som red på de politiska vindarna och alltid kunde nosa upp en vinst varhelst den fanns på globen - så var Ford en opportunist av värsta sort. 22 dec 1922 kunde New York Times rapportera att Henry Ford finansierade Hitlers naziparti i München. Man fick veta att Hitler i sitt partihögkvarter låtit hänga upp ett fullskaligt oljeporträtt av Ford medan han på ett bord i rummet alltid hade Fords The International Jew liggande framme. Men Fords finansiering av nazisterna byggde inte enbart på judehat. Han ville också spränga fackföreningarna i USA och krossa allt som luktade socialism. Där var de helt överens. Inte underligt att Hitler flitigt citerade honom i Mein Kampf. Fords fabriker kunder efter maktskiftet 1933 profitera på båda sidor av Atlanten. Men först, 1928, ingick han ett avtal med den tyska kemijätten IG Farben som innebar att 40% av Ford Motor AG i Tyskland formellt ställdes till IG Farbens disposition samtidigt som Carl Bosch blev tyska Fords operativa chef. Fords tyska och för den delen alla hans civila bilfabriker i Europa och Nordafrika som hamnade under nazistöveln ställdes snabbt om till krigsproduktion. 1938 tog Ford emot tyska storkorset ur Hitlers hand - en utmärkelse som ytterst få och bara Hitlers intimaste utländska vänner kunde påräkna. 19 okt 1936 skrev USA:s Berlinambassadör William Dodd till Roosevelt: "För närvarande har dryga 100-talet amerikanska firmor dotterföretag eller olika slags samarbetsavtal

Sida 6 av 15 här." Utöver Ford nämnde han bl a Du Pont med tre fabriker som alla - vid den tiden - producerade nazistiskt krigsmateriel. Du Ponts partner var som i Fordfallet IG Farben. Du Pont skänkte dessutom motsvarande ca 200.000 mark/år till en organisation som bedrev nazipropaganda i USA. Om Rockefellers Standard Oil Company skrev Dodd: "De skickade 2 milj dollar i december 1933 och har satsat en halv miljon dollar per år (bara) för att hjälpa tyskarna att få fram syntetisk bensin för krigsändamål. (...) De talar inte så högt om det här; skickar hem sina vinster men redovisar aldrig fakta. International Harvester Companys styrelseordförande berättade för mig att deras affärer i Tyskland stigit med 33% varje år (krigsmaterial skulle jag tro/dodd)... Till och med våra flygplanstillverkare har konfidentiella avtal med Krupp. General Motor Company och Ford gör enorma affärer via sina underbolag... Jag nämner dessa fakta för att de komplicerar saker och ting och bidrar till krigsriskerna." Ett annat citat, nu från ambassadör Doods dagbok vid samma tid: "Vår affärsattaché kom med dr Engelbrecht, medlem av Vacuum Oil Company i Hamburg. Engelbrecht upprepade det han sagt ett år tidigare: New Yorks Standard Oil Company, moderbolaget till Vaccum, har investera 10 milj mark i Tyskland för att finna olja och också rest ett stort (olje-)raffinaderi i Hamburgs hamn. Engelbrecht håller fortfarande på att borra och har hittat olja av lägre kvalitet i Hannoverregionen, men han räknade inte med några större fyndigheter. (...) Vacuum(-firman) investerar allt de har och har 1000 anställda..." Efter kriget karakteriserade en amerikansk kongresskommitté det tekniska och finansiella stödet till hitlerismen som "quite fantastic". Man citerade bl a ett memorandum, daterat 25 nov 1941, skrivet av dr HF Albert till Ford Werke AG:s dåvarande styrelseordförande RH Schmidt. I brevet framhöll Albert fördelarna med att ha den amerikanska hvudägaren i Detroit. Tyska Ford kunde därigenom byta fordonsdelar mot gummi och andra strategiska produkter som var livsviktiga för nazisternas erövringspolitik. - Vid krigsutbrottet 1 sep 1939 ställdes Fordfabrikerna i Tyskland helt och hållet till tyska arméns, Wermachts, disposition för krigsproduktion. Med nazisternas framgångar införlivades sen Fordfabriker i ex. Amsterdam, Antwerpen, Paris, Budapest, Bukarest och Köpenhamn. Den delikata detaljinformationen om Fords kollaborationer med nazisterna begravdes fortast möjligt i Washington sen fallet hamnat i kongressen 1942. Edsel Fords roll som Fords styrelseordförande, 1919-43, ändade med hans död, varvid Ford den äldre tog över några år. Hur stora krigsprofiter Ford egentligen gjorde på axelmakterna och de allierade är det nog ingen som exakt vet, men att det rörde sig om miljarder dollar är nog ingen dum gissning. Man undrar förstås varför de allierades bombraider över Tyskland och andra urbana och infrastrukturella nervpunkter aldrig drabbade Fords fabriker! Lika besynnerligt är att man aldrig bombade förintelseläger som Auschwitsch, vilket i slutskedet av kriget kunde ha räddat ca 400.000 ungerska judar från förintelsen i gaskamrar och krematorier. Ville man inte riskera det amerikanska och tyska kapital som låg nedplöjt i slavfabrikerna? Ron Rosenbaum får avrunda (1999; sid XXXIX): "En betydelsefull källa för (Hitlers) syn på den judiska världskonspirationen och kanske lika betydelsefull för hans egna intriger för att gripa makten i Tyskland var Henry Ford. Det är frapperande hur lätt - och smidigt - Fords kontributioner till Hitlers framgång har glömts bort i USA. Men Hitler glömde det aldrig. T ex erbjöd han Ford att skicka stormtrupper (SA-män) till USA för att delta som valarbetare i Fords planerade presidentvalskampanj (!)." En av Hitlers mest färgstarka vänner i USA var flyghjälten Charles Lindbergh (1902-1974). Efter att 1927 ensam ha korsat Atlanten mellan New York och Paris i sitt enmotoriga plan, Spirit of S:t Louis, blev Lindbergh ett aktat och inflytelserikt namn i både USA och Europa. Först och främst var en ihärdig isolationist med antisemitiska idéer. Han opponerade kraftigt mot USA:s aktiva stöd till England. Bejublade resor i Tyskland på 1930-talet - där han träffade alla toppnamn som Hitler, Göring, Göbbels o s v - gjorde honom djupt imponerad av "den ordning" nazisterna lyckats få på ett land som bara ett årtionde tidigare varit försänkt i ekonomisk depression och allmän laglöshet. Hans antikommunistiska inställning gjorde att han hellre såg att Hitler inlemmade

Sida 7 av 15 Europa under den nazistiska svastikan än att Stalin gjorde det under hammaren och skäran. Nazityskland hade ju också visat sig vara en utmärkt handelspartner. Vid upprepade tillfällen lade han sig direkt i den amerikanska utrikespolitiken. Toland skriver om de kritiska ögonblicken 1938 då Chamberlain for i skytteltrafik till Hitler i en naiv förhoppning att undvika krig (sid 476; 1997): "Den amerikanske ambassadören i England Joseph Kennedy (1938-40; en varm nazisympatisör, kommunisthatare och antisemit; senare far till president John F och senator Robert) hade skickat engelske premiärministern Chamberlain en illavarslande rapport från den bemärkte flygaren Charles Lindbergh angående det tyska flygvapnets totala överlägsenhet (över det engelska); den baserades på en nyligen genomförd inspektion av Luftwaffe. Chamberlain hade blivit lika imponerad som Kennedy; och England, som var illa rustat för krig, förhöll sig därför avvaktande." Lindberghs rapport kan ha bidragit till Chamberlains tvetydiga och moraliskt förkastliga agerande i förhandlingarna med Hitler. Hitler hade då redan vunnit diplomatiska framgångar genom att bl a tvinga fram en folkomröstning 13 jan 1935 i Saarområdet som låg på franskt och belgiskt territorium och som utföll till tysk fördel, varefter Hitler 1 mars besatte området med militär; 7 mars 1936 ockuperade han den demilitariserade zonen av Rhenlandet (i strid med Versaillesfördraget) och 13 mars 1938 hade han utan att västmakterna lyfte ett finger annekterat eller "anslutit" sitt hemland Österrike till det stortyska riket (i april arrangerades sen en resultatbestämd folkomröstning). - Nu stod en suverän stats öde på spel - närmast Sudetområdet, med 3 milj etniska tyskar, i Tjeckoslovakien. Den 29 sep ägde det historiskt ödestyngda mötet rum i München. Runt bordet satt Hitler, Mussolini, Daladier och Chamberlain. Efter en typisk mangling från Hitler gav Chamberlain upp - Sudetlandet blev nazistiskt. Han hade Hitlers signatur på det papper som visade att västmakterna lämnat Tjeckoslovakien i sticket. Chamberlain återvände ändå som en segrare - "Fred i vår tid", förkunnade han på flygplatsen. Hitler hade lovat att inte ställa några ytterligare territoriella anspråk på Europa. I mars ockuperades resten av Tjeckoslovakien, som förvandlades till protektoratet Böhmen/ Mähren under SS-bödeln Heydrich blodiga impulser. Den jättelika vapenfabriken Skoda togs med hundratals tanks körklara! Det blev ett viktigt tillskott till det fortsatta erövringskriget. - 19 okt, ca tre veckor efter Münchenavtalet, dekorerades Charles Lindbergh med en av naziregimens högsta utmärkelser - tyska örnens orden med stjärna. På hemmaplan, i USA, höll Lindbergh torgmötesturnéer överallt i de stora städerna och han möttes av jublande åskådarmassor. Vid ett tillfälle - när han 23 april 1941 talade inför 30.000 begeistrade åhörare i New York - sa han bl a: "Den brittiska regeringen har en sista desperat plan: Att övertala oss att sända en amerikansk expeditionsstyrka till Europa för att vi ska dela den såväl militärt som ekonomiskt katastrofala utgången av kriget med England." (Shirer, del 3, sid 239, 1984) Genom propagandaminister Josef Göbbels dagböcker (1939-41; utg. 1984) får vi veta en hel del om nazisternas syn på sin gode amerikanske vän Charles Lindbergh: 30 april 1941 - "Lindbergh har skrivit ett verkligt temperamentsfullt brev till Roosevelt. Han (Lindbergh) är presidentens hårdaste opponent. Lindbergh har bett oss att inte orda för mycket om honom själv, då det kan vara till hans nackdel. Vi följer givetvis rådet." 25 maj 1941 - "Lindbergh och (senator Burton) Wheeler har hållit kraftfulla antiinterventionstal vid massmöten i New York. Roosevelt lär inte kunna bortse från detta. Vi fäster inte så mycket avseende vid det, för att inte skada Lindbergh. He is a brave lad." 8 juni 1941 - "Läste ett genialt öppet brev från Lindbergh till alla amerikaner. Det borde få interventionisterna att tänka sig för (...) Den mannen har något extra..." 3 juli 1941 - "Lindbergh och Wheeler attackerar Roosevelt i fräna tal... Av taktiska skäl avstår vi från att nämna deras namn. Den intellektuella sprickan i USA går på djupet."

Sida 8 av 15 I maj 1941 manifesterade Lindbergh sitt ogillande över den rooseveltska politiken genom att ta avsked från tjänsten som reservöverste i den amerikanska arméns flygkår. Innan vi går över till president George W Bush farfar Prescott Bush några ord om den kanske största krigsmaterialproducenten under kriget - Kruppkoncernen. Gustav Krupp (1870-1950) och sonen Alfred (1907-1967) ledde ett konglomerat med stål- och krigsmaterialfabriker utspridda över hela det tyska riket. De största låg i Essen, Magdeburg och Kiel. Krupparna hade omvänts som finansiärer av Hitler ganska sent. Men i november 1932 gick de tillsammans med 38 andra industrialister - inklusive bl a Siemens, Fritz Thyssen och Bosch - in med en petition till den lagliga regeringen för att sätta tryck på den snart döde rikspresidenten Hindenburg att utse Hitler som ny rikskansler. Hitler hade lovat industrimännen att avskaffa fackföreningarna, demokratin och krossa de kommunistiska och socialistiska rörelserna - "det skulle inte behövas en ny revolution på 1000 år", skröt han. I motsats till andra politiker tilltalade Hitler alltid den gamle presidenten med "fältmarskalksgraden", vilket gjorde intryck. Hur som helst 30 jan 1933 utsåg han helt konstitutionsenligt Hitler till kansler. Ett par månader senare hade Hitler själv lagt till "führertiteln". Under kriget tillverkade Krupps fabriker i Tyskland framförallt tanks, artilleripjäser och ammunition. I Auschwitz slog man upp en betydande fabrik som framställde eldrör. Man beräknar att Krupp under kriget använde sig av ca 70.000 krigsfångar och slavarbetare, av vilka den stora merparten avled av umbäranden om de inte slogs ihjäl av sina SSvakter. Koncernens styrelseordförande, Gustav Krupp, ställdes aldrig till svars i Nürnberg. Hans hälsa (!) ansågs för klen; därför kunde denne krigsförbrytare lugnt och stilla somna in i sin säng 16 jan 1950. Den färglöse Alfred, däremot, ställdes tillsammans med nio andra Kruppchefer inför en uteslutande amerikansk domstol. Först 31 juli 1948 dömdes han till (löjliga) 12 års fängelse - men släpptes redan 4 feb 1951 p g a en allmän amnesti som utlysts av den amerikanska överkommissarien i Tyskland, John J McCloy. Dessutom fick Alfred tillbaka inte bara de konfiskerade delarna av Kruppverken utan också sin personliga förmögenhet på motsvarande 50 miljoner svenska kronor (ett hutlöst belopp den tiden). Amnestin utfärdades helt enkelt för att USA behövde tyskt know-how, tyska tekniker, ritningar och uppfinnare för "det kalla kriget" med Sovjet. - Sak samma när man lade beslag på raketforskaren Wernher von Braun (1912-1977) ihop med över 100 andra tyska ingenjörer. Braun hade i Nordhausen, i mellersta Tyskland, invid koncentrationslägret Mittelbau-Dora (chef SS-översten Hans Kammler) massproducerat terrorvapnet V2-raketen (V för "vedergällning") av vilka ca 1500 st slog ned i London med omnejd. Konservativt räknat dödade den från hösten 1943 och framåt ca 2500 personer och skadade 6000. Samma siffror ifråga om raketer och omkomna gällde också för Antwerpen. När Braun med sina ingenjörer frivilligt sökte upp amerikanerna bar han majors grad i det fruktade SS. Den värsta mänskliga tragedin - i detta fall - var ändå att ca 30.000 fångar dukat under vid bygget av de underjordiska tunnlar som skulle härbärgera V2-fabriken och under själva produktionsfasen. Där fanns framförallt ryssar, polacker, fransmän - men också oppositionella tyskar. Sen Braun skyndsamt förts över till USA gjorde han på 1960-talet snabb karriär inom NASA:s stora rymdforskningsprogram. 1969 kunde han glädja sig åt att rymdkapplöpningen med Sovjet vunnits, då Apollo 11 landsatte den första mänskliga varelsen på månen. - Någon som helst ånger för vad som förevarit under hans tid som nazist visade han dessvärre aldrig. Under Bushdynastins tid i offentlighetens ljus har amerikanska media hela tiden försökt dölja ett historiskt faktum - att George W Bush farfar, Prescott S Bush (1895-1972; republikansk senator för Connecticut 1952-1963) tillsammans med bl a svärfadern George H Walker via UBC (Union Banking Corporation) och andra företag bl a samarbetat med tyske pronazisten och stålmagnaten Fritz Thyssen som finansierade Hitler före och under 2:a världskriget. Ett otal amerikanska bolag finansierade Hitlers väg till makten och senare direkt eller indirekt hans krigs- och utrotningtsföretag - som Standard Oil, General Motors och (Rockefellers) Chase Manhattan Bank. Charles Higham säger bla i sin bok "Trading With The Enemy" (1983): "Regeringen tystade ner

Sida 9 av 15 allting både under och till och med efter kriget." Varför? Higham: Regeringen trodde att ett avslöjande skulle leda till "en allmän skandal... det skulle drastiskt påverka gemene mans moral, förorsaka en löpeld av strejker och förmodligen ha provocerat fram myteri inom militären". Prescott Bush var en av kollaboratörerna, och en långt ifrån passiv finansiär av Hitler. Enligt bl a tidigare sekretessbelagda holländska och amerikanska arkivdokument finns det otvetydiga bevis och indicier som kopplar Prescott Bush till Thyssen, Silesien och Auschwitz och andra naziinfluerade finansiella institut och företag. Krigsprofiterna grundlade Bushklanens framtida förmögenhet och politiska inflytande. Men vi börjar med Thyssen. August Thyssen, Fritz far, ledde 1916 Thyssen & Comp. med 50.000 tyska arbetare och en årsproduktion av 1 milj ton stål och järn. Thyssen var vid den tiden Tysklands största leverantör av råvara för tysk vapenproduktion. Sonen Fritz stod i tur att ärva faderns förmögenhet på ca 100 milj dollar och det industriella stålimperiet i Ruhrområdet. Inför den annalkande anarki som var på väg i Tyskland beslöt August Thyssen i krigets slutskede att öppna en bank i Rotterdam - Bank voor Handel en Scheepvaart. Dit kunde pengar från Thyssens bank i Berlin smugglas utan att Versaillefredens begränsningar och skadeståndskrav kunde nå dem. Fader och son Thyssen var djupt skakade av nederlaget och Tysklands "förnedrande behandling". Inte mindre avskyvärt fann de det att Berlin nu - 10 nov 1918 - fått en socialistisk regim. Lika självklart antog de att den "globala judendomen" låg bakom "komplotten". För att utveckla affärerna i Holland sökte nu Thyssen en amerikansk affärspartner. Den amerikanske järnvägsbaronen EH Harrimans son Averell drev sen en tid en investeringsfirma WA Harriman & Comp. i New York city. Som operativ chef för för firman anlitade EH Harriman en f d proffsboxare George H Walker som i egenskap av finansman skapat sig en förmögenhet i St Louis. Han hatade katoliker och ogillade judar. "En mänsklig pit bull", var ett annat omdöme om honom. 1922 reste Averell H till Tyskland för att organisera ett dotterföretag i Berlin. Här mötte han för första gången familjen Thyssen. Man kom överens om att AH skulle hjälpa Fritz Thyssen att sätta upp en amerikansk bank. I okt 1923 träffade en beklämd Fritz Thyssen den tyske förstavärldskrigshjälten, general Erich von Ludendorff, som organiserat motståndet mot socialisterna strax efter kriget. Ludendorff frammanade bilden av en total tysk apokalyps - det finns bara "ett hopp", sa han, "Adolf Hitler och det nationalsocialistiska partiet". "Hitler är den enda personen som besitter något slags politiskt vett", fortsatte han. Ludendorff uppmanade Thyssen att omgående ansluta sig till NSDAP - "Gå och lyssna på honom!". FT uppsökte ett flertal av Hitlers rabiata föreställningar och blev hänförd. Mest imponerades han av den ordning och disciplin som alltid upprätthölls vid Hitlers framträdanden. Ett hemligt möte arrangerades mellan Thyssen och Hitler i München. Hitler framhöll den finansiella klämma partiet hamnat i och att rörelsen inte växte tillräckligt snabbt för att spela en avgörande roll på den nationella politiska arenan. Pengar behövdes också för att slå ner den "judiskkommunistiska konspirationen i Europa". Han målade upp en framtida fasciststat utan några fackföreningar och strejker. Thyssen var i sjunde himlen och lovade på stående fot ett första bidrag till Hitler och Ludendorff om 100.000 guldmark (ca 25.000 dollar). Andra industrialister följde snart Thyssens exempel. Våren 1924 reste Hendrick J Kouwenhoven, direktör för Thyssens Bank voor Handel, till New York för ett möte med GH Walker och Averell Harriman. Tillsammans bildade de The Union Banking Corporation (UBC). Högkvarteret förlades till samma Broadwayadress som Harriman & Co eftersom banken uppfattades som en sidoverksamhet. Nu kunde Thyssens och amerikanska investerares pengar flyta fritt mellan USA, Holland och Tyskland. Med ett tillskott på 400.000 dollar blev Harriman och Prescott Bush delägare i banken och operatörer för verksamheten. 1926 utnämnde George Walker sin svärson, Prescott B - som 1921 gift sig med GW:s dotter Dorothy - till vice vd i Harriman & Co. I samband med den tyska ekonomins uppgång, 1925-29, sålde Harrimans firma tyska aktier för över 50 milj dollar till amerikanska investerare. Det var en bra början. August

Sida 10 av 15 Thyssen hade dött 1926 vilket förde över kontrollen av stål- och bankimperiet, ett av Europas största, till sonen Fritz. En bekant till Prescott B och A Harriman, Wall Streetbankiren Clarence Dillon, organiserade på Fritz Thyssens uppdrag den gigantiska ståltrusten Vereinigte Stahlwerke 1928, vars affärer i USA skulle skötas av The Union Banking Corp. Som tack för att Dillon satsat 70 milj dollar i ståljätten fick hans företag - Dillon Read Corp. - besätta minst två styrelseplatser med amerikaner. Prescott B anlitades av GH Walker för att bevaka deras gemensamma intressen i Vereinigte Stahlwerke (VS). VS var det största industriella konglomerat tysk industrihistoria upplevt. Thyssenfamiljens intressen förenades samtidigt med Friedrich Flicks kol- och stålindustrier i Tyskland och Polen. Ett motiv för fusionen - förutom affärsstrategiska - var möjligheten att kväva den socialistiska arbetarrörelsen. Under kriget producerade Vereinigte Stahlwerke ca 40% av allt järn och stål nazisterna behövde och ca 35% av alla sprängmedel. Två av stål- och koljätten VS ben var Consolidated Silesian Steel Corporation och Upper Silesian Coal and Steel Company, bägge lokaliserade till västra Polen. I ett av dessa företag, Consolidated Silesian Steel Company, innehade Harriman en tredjedel av hela aktiestocken; två tredjedelar Flick. Dessa företag sysslade framförallt med ståltillverkning, järn-, kol- och zinkmalmsbrytning. Silesienprovinsen producerade vid den här tiden lika mycket stål som tyska Ruhr. 90% av all nazistisk zink kom från Silesien jämte 80 milj ton kol per år. 1927 hade Hitler fått pronazisten och kolmagnaten Emil Kirdorf att betala av partiets skulder, och 1928 vände han sig till Thyssen för att kunna lägga beslag på Barlowpalatset i en av Münchens aristokratiska stadsdelar. Hitler skickade sin bandhund Rudolf Hess till Thyssen, som via sin holländska bank lade upp den miljon mark som förvärvet och ombyggnaden betingade. "Det bruna huset", som Hitler så fantasifullt kallade det, blev partiets nya högkvarter. I dec 1931 gick Fritz Thyssen officiellt med i NSDAP. 1929 inträffade Wall Street-kraschen. Den skakade också investmentbolaget Harriman & Co. som året efter fusionerade med Londonfirman Brown och Shipley. De senare behöll sitt företagsnamn medan Harriman bytte till "Brown Brothers, Harriman" med Prescott Bush som operativ chef och delägare i New York; övriga delägare var Averell Harriman och Thatcher M Brown. Samtidigt grundade Harriman och Bush ett holdingbolag kallat The Harriman 15 Corporation. George H Walker insattes som styrelseordförande medan Bush och Harriman skötte den operativa delen. I en amerikansk senatsrapport runt 1932 - strax före Hitlers maktövertagande - angående bl a den amerikanska vapentillverkaren "Remington Arms" påtalades försäljningen av sprängmedel och handeldvapen till tyska nazister via kemijätten IG Farben. Där sägs bl a: "Nazisterna och andra grupper är nästan uteslutande beväpnade med amerikanska handeldvapen. Vapen av alla slag från amerikanska leverantörer förs in via Antwerpen. De kan fraktas genom Holland utan någon som helst polisinblandning. Det är på detta sätt hitleristerna... antas få sina vapen. Det rör sig huvudsakligen om amerikanska maskingevär av märket Thompson och revolvrar. De förekommer i stor mängd." I maj 1933 slöts i Berlin ett avtal mellan Hitlerregimen, representerad av führerns ekonomiminister Hjalmar Schacht, och amerikanen John Foster Dulles, bl a internationell juridisk konsult för ett dussintal nazistiska företag (mer om JFD i det fortsatta), som här företrädde "Harriman International Company" vars chef var Averell Harrimans kusin Oliver. Avtalet gick ut på att Oliver skulle koordinera den nazistiska exporten till USA för ett tysk-amerikanskt syndikat om ca 150 företag. Efter Hitlers maktövertagande 30 jan 1933 skrev åtskilliga amerikanska företag av tyska skulder, vilket frigjorde kapital för den nazistiska upprustningen. Dessa förhandlingar sköttes framförallt av John Foster Dulles och Hjalmar Schacht. En annan aktör i pusslet var William Stamps Farish, vars sonson skulle komma att

Sida 11 av 15 spela en nyckelroll för att hemlighålla bakgrunden till Bushdynastins förmögenhet. Från 1933 var WS Farish chef för den världskartell som ingåtts mellan Rockefellers amerikanska Standard Oil Company (New Jersey; senare omdöpt EXXON) och tyska IG Farbenkoncernen. Det var denna kartell som praktiskt taget "öppnade" förintelselägret Auschwitz/Birkenau i Polen 14 juni 1940. (Ett läger som låg inom det Harriman/Bushkontrollerade företaget Silesian American Companys verksamhetsområde.) Under IG Farbenetiketten producerade tre kolossala fabriker syntetiskt gummi och petroleum från kol för nazisternas krigföring. När Farish 25 mars 1942 förhördes av den federala amerikanska bitr. chefsåklagaren Thurman Arnold nekade Farish till att ha "konspirerat med naziregimen". En ren och skär lögn. Arnold fann bl a att Farish för nazisternas räkning hemlighållit ett viktigt patent om tillverkning av konstgjort gummi. Farish Standard Oil hade skött alla affärer med nazisterna vid sitt holländska kontor. Strax efter krigsutbrottet 1 sept 1939 träffade bolagets vice vd Frank A Howard IG Farbens representanter i Holland för att lägga upp den framtida affärsstrategin under kriget "oavsett om USA går in i det eller inte" - som Howard skrev. Brevet daterades 12 okt 1939. Dåvarande (1942) senator Harry Truman - senare president - ansåg att Farish och Standard Oils agerande bara kunde stämplas som "förräderi". - Rockefellers Standard Oil byggde en rad stora oljeraffinaderier i Tyskland för nazistisk räkning och fortsatte samarbetet även efter krigsutbrottet 1939. Bush- och Rockefellerfamiljerna finansierade också den fascistiska Francoregimen i Spanien och Mussolini i Italien. Historiker har uppskattat att nära 70% av alla tyska investeringar under 1930-talet kom från amerikanska placerare. 1934 var Hindenburg död och Hitlers kontroll av riket fullständig. I mars lade ledaren fram planen på ett vidsträckt motorvägsnät. Dels för att bringa ner arbetslösheten, dels - och det var minst lika avgörande - för att skapa manöverutrymme för den fördragsvidrigt rekonstruerade krigsmakten. Återuppståndelsen möjliggjordes i första hand av Thyssen/Flick (VS) och Krupp. Redan samma år svämmade Thyssens holländska bank och UBC i New York över av profiter från den tyska rustningsindustrin. Prescott Bush handhade de dagliga operationerna bl a vid UBC och såg till att stärka sin ekonomiska position. 19 mars 1934 meddelade "New York Times" att den polska regeringen hotade med att ta över Consolidated Silesian Steel Corp. och Upper Silesian Coal and Steel Comp. från "tyska och amerikanska aktörer" p g a "utbredd misskötsel" och "dubbel bokföring". Ägarna krävdes på obetalda skatter. Prescott Bush skickade djupt oroad klippet till Harriman. Amerikanska och tyska spelare var ju majoritetsägare i bolagen. Redan i december 1933 hade den polska staten utfärdat arresteringsorder på Upper Silesians tyska direktörer för undanhållna skatter. De hann dock sätta sig i säkerhet i Tyskland - för att ersättas av polska dito. Upper Silesian var vid den här tiden Polens största industrikomplex med 25.000 anställda som svarade för 45% av landets samlade stålproduktion och 12% av kolet. En ansenlig del exporterades till Tyskland. Den polska regeringen krävde också att Bush, Harriman och deras tyska partners betalade full skatt på sina aktieinnehav i de aktuella företagen. För att slippa närmare insyn i bolagens affärer "och avdramatisera krisen" hyrde Bush/Harriman in den slipade advokaten John Foster Dulles. Läget kunde temporärt stabiliseras. Efter 1 sep 1939 var problemet ur världen och den polska regimen satt ur spel. Med naziinvasionen - som till viss del skedde med vapen fabricerade av malm från Flick- Thyssen- Walker- Bush- Harrimans gruvor - kunde dessa herrar planera för att ersätta lönearbetarna med de polska förintelselägrens slavar av alla nationaliteter. Consolidated Silesian Steel Corp. låg lägligt nog precis i den region som såg krigets största förintelseläger resas - Auschwitz/ Birkenau. Lägret hade vanligen 3-400.000 judar, kommunister, zigenare, polacker och ryssar tillgängliga - och det fylldes hela tiden på. "Judeleverantören" Adolf Eichmann (1906-1962) hade, som chef för SS "Judiska evakueringsdepartement", bråda dagar. - Auschwitzregionen var så populär och vinstgivande att runt 30 st större företag snabbt etablerade sig där.

Sida 12 av 15 Plötsligt 1938 fick Thyssen/Flick kalla fötter och sålde i all hast Vereinigte Stahlwerke till Union Banking Corporation (UBC) som numera helt och hållet kontrollerades av Harriman med Prescott Bush som operativ chef. Under det nya namnet, Silesian American Corporation - där både Consolidated Silesian och Upper Silesian ingick - fortsatte amerikanerna verksamheten. Thyssen försvann snabbt till Schweiz för att efter kriget ta sig till Sydamerika. Friedrich Flick dömdes i Nürnberg till 7 års fängelse - en löjligt låg straffsats - för att ha använt slavarbetare från förintelselägren. Han släpptes redan efter 3 år och dog som miljardär på 1970-talet! Enligt holländska underrättelseagenter administrerade Prescott Bush personligen frågor som rörde slavarbetskraft för SAC:s räkning. Tillgången på kol och stål - råvaror förutan vilka Hitlers krigföring skulle varit dödsdömd - var ett uppenbart ekonomiskt motiv för invasionen, liksom industrialisternas - hans finansiärers - möjligheter att roffa åt sig fabriker och maskinparker utan att betala ett nickel för dem och samtidigt profitera på förintelselägrens dödsmaskin. Hitlers och andra nazitoppars hemliga konton och bankvalv fylldes med utländsk valuta, juveler och konstverk parallellt med att den vanvettiga geopolitiska visionen och lika förryckta rasideologin till punkt och pricka genomfördes med en hänsynslöshet som än idag trotsar alla försök till beskrivning. Amerikanska företagare sökte, som Higham skriver (1983), inte bara att upprätthålla affärerna med Hitlertyskland under kriget, utan också att få till stånd en fredsförhandling med nazisterna som skulle inneburit ett Europa i nazistiskt våld för oöverskådlig tid. I detta förslavade grepp skulle amerikanskt kapital - tänkte man sig - leva ett hämningslöst liv i skydd av den nazistiska polisstaten. Den japanska attacken på Pearl Harbor 7 dec 1941 löste Franklin D Roosevelts dilemma och fick de mest cyniska isolationisterna och rasföraktarna - som Henry Ford, Charles Lindbergh, Joseph Kennedy och IBM:s Thomas J Watson - att ducka även om de aldrig ändrade kurs. Samma december skrev Roosevelt under "Trading With The Enemy Act", som bannlyste alla handelsförbindelser med fienden - Tyskland, Italien och Japan. För Prescott Bush del fortsatte affärerna som om ingenting hänt. De råvaror det amerikanska företaget lät dödsmärkta människor bryta ur marken förvandlades till vapen som användes mot de allierade själva. Sommaren 1942 hamnade äntligen Prescott B:s skumraskaffärer i "New York Tribunes" sökarljus. När den amerikanska regeringen i oktober granskade United Banking Corporations aktieägare fann man Harriman som den ojämförligt störste - men här fanns också Prescott Bush och andra amerikaner. 20 okt 1942 utfärdade regeringen en order (nr 248) om konfiskering av alla naziinfluerade banker i New York City. Man drog bl a in Union Banking Corporation där Prescott B var direktör och delägare. (I konfiskeringsordern hette det bara att "den har drivits och drivs på den tyska Thyssenfamiljens vägnar".) Någon vecka senare, 28 okt, beslagtogs också två andra företag med nazikopplingar som finansierats av Bush/ Harriman - Holland-American Trading Corp. och Seamless Steel Equipment Corp. 17 nov drogs sen Silesian American Corp. in, men man lät återigen Prescott Bush m fl löpa. Det var som Tarpley/Chaitkin skriver (2004): "...alldeles för lite, alldeles för sent." Bolaget fick dock fortsätta verksamheten på villkor att man inte köpslog med nazisterna. Om förbudet följdes eller inte är svårt att avgöra. Bush avgick från UBC 1943, men behöll den aktie han ägde i bolaget. 1951 släppte den amerikanska regeringen de frysta tillgångarna i UBC. Aktieägarna kunde sälja av sina innehav. Prescott Bush kvitterade ut 1,5 milj dollar (i dåtida penningvärde, märk väl). Givetvis var det bara en blygsam del av den verkliga profit han inhöstat på naziaffärerna. Med en del av dessa medel kunde den framtida CIA-mannen och presidenten sonen George Herbert Walker Bush starta sitt första företag - Overby Development Company (1951). Året efter, 1952, valdes Prescott Bush till kongressenator för Connecticut. Han omvaldes både 1956 och 1963. Den f d naziprofitören avled 1972. När Dwight D Eisenhower blev president 1953 - han var förresten golfpartner med Prescott Bush - tog han in åtskilliga Rockefellermän i sitt kabinett och utsåg den f d "naziadvokaten" John Foster Dulles till utrikesminister medan brodern - som verkat vid

Sida 13 av 15 Thyssens holländska bank - Allen Dulles parkerade som CIA-chef. Bägge bröderna har till och från anlitats av Bushfamiljen i egenskap av juridiska experter. Som vicepresident valde Eisenhower "tricky dick" - Richard M Nixon, advokaten som under 1950-talet blev ökänd kommunistjägare och senare som president ansvarig för oräkneliga juntakupper i Sydamerika och över 2 milj döda vietnameser. Samme Nixon utsåg under sin sista tid som president, 1974, George HW Bush till CIA-chef, trots att även denne var komprometterad av "Watergateskandalen" (inbrottet i demokraternas högkvarter och de hemliga bandinspelningarna), som tvingade Nixon att avgå i förtid. När George HW Bush 1981 blev Ronald Reagans vicepresident placerade han familjens förmögenhet i en hemlig fond ("blind trust") som förvaltades av jaktkompisen William "Stamps" Farish III. Farish farfar hade som vi sett varit Standard Oils chef i New Jersey. - Bush arv låg givetvis säkrast under ett förvaltarskap som besatt samma amoraliska kvaliteter som han själv - med ambitionen att förhindra insyn, publicitet och rättvisa. "Det finns", som någon skrev, konservativt räknat "sex miljoner lik i den thyssenska garderoben och en myriad av kriminella och historiskt viktiga frågor att besvara runt Bushfamiljens inblandning." John D Rockefeller (1839-1937) var son till en kvackare i medicinska mirakelkurer. JDR gjorde sedemera avsevärda profiter på att sälja sprit till nordstatssoldaterna under inbördeskriget. Han hittade olja och startade "Standard Oil" på 1870-talet och skaffade sig närmast ett petroleummonopol i USA. Hans köpte upp järnvägar och tidningar och blev ett namn att räkna med i kongresskorridorerna. Under 1920-talet fick den vanliga amerikanen en känsla av att det var män som Rockefeller och Harriman som ensamma styrde det korporativa USA. Två av hans ätteläggar - Nelson Rockefeller (1908-1979) och den yngre David Rockefeller (född 1915) - skulle snart låta tala om sig. På 1920-talet sponsrade Rockefeller Foundation och Carnegie Foundation bl a den framväxande rasbiologin och rashygienen (eugeniken) i både USA och ett allt nazistiskare Tyskland. Efter att rörelsen skjutit fart i England runt sekelskiftet blev snart USA och Tyskland ledande på området. "Sämre folkelement" skulle rensas ut med arvsforskning och medicinska åtgärder och de "renrasigt nordisk-germanska" generna höja folkstammarnas kvalitet. USA gick i spetsen för en selektiv invandring utifrån rastypologiläran och många delstater kriminaliserade blandäktenskap (10 års fängelse!), stiftade lagar som steriliserade "urartade" individer och propagerade för att makteliten skaffade sig fler barn. I bl a USA växte fram horder av rashygieniska sällskap, institut och tidskrifter som på fullt allvar antagit utmaningen att "förädla rasen" på bekostnad av t ex svarta och indianer. Professorer och resultat från denna kvasivetenskap pendlade mellan USA och Tyskland - och gav nazismen näring för sin folkmordsstrategi. The Council of Foreign Relations bildades ursprungligen av en grupp amerikanska imperialister och rådgivare runt president Wilson, bl a chefsdito Edward M House. Organisationen sägs ibland ha skapats i Paris 1919 (eller 1921). Som finansiär av detta alltmer suspekta, sekreta och maktelitistiskt inriktade institut ställde sig under senare delen av 1920-talet Rockefeller och Carnegie. Ambitionen var att bryta ner de nationella gränserna för en fri rörelse av ett kapital som inte kände några ideologiska tabun (eller mänskliga hänsyn). Under 1930-talet var det snarare här än från regeringstaburetterna som USA:s utrikespolitik och ekonomi styrdes; efter kriget har man producerat män på viktiga poster i snart sagt varenda regeringsadministration oavsett om den varit republikansk eller demokratisk. En av CFR:s mest ansedda talesman under 1920- och 30-talet var journalisten Walter Lippman. I strömmar av artiklar och böcker agerade han PR-man för maktelitens budskap - att "massan" - det amerikanska folket och andra - i framtiden måste styras (manipuleras) med propaganda och en intellektuell elit sköta tänkandet och affärerna. Det var idéer som föraktade folkdemokratin och beredde vägen för såväl politiska diktaturer som korporativ överstatlighet. Idag sägs CFR:s ca 3000 medlemmar äga ca 75% av USA:s samlade tillgångar. En man som varit (och är) en av huvudaktörerna inom CFR är krigsförbrytaren Henry

Sida 14 av 15 Kissinger. Han kom ur Rockefellerdynastins vänkrets och blev styrelsemedlem i CFR. President Nixon (1969-74) handplockade HK som utrikespolitisk rådgivare och sedermera utrikesminister. När Nixon avgick efter Watergateinbrottet för att ersättas av vicepresident Gerald Ford behöll han Kissinger - som katten med nio onda liv - och satte in Nelson Rockefeller som vicepresident. Ett annat instrument för Rockefellerdynastins omvandling av internationell politik och ekonomi utgör den s k Bilderbergklubben - stiftad 1954 på ett hotell med samma namn. Även här har Kissinger varit aktiv. Klubben skyr all insyn och befolkas av gräddan av internationella militära, finansiella och politiska strateger. David Rockefeller och Kissinger har varit förgrundsfigurer i klubben. Hur man kan låta Kissinger med miljontals liv på sitt samvete i Vietnam, Argentina och Chile m fl platser löpa fri övergår allt förstånd och all mänsklig logik. Men så är det. Andra krigsförbrytare har ställts inför Haagdomstolen; men så har ju också USA en självpåtagen "nationell immunitet" mot all internationell rättvisa. (Läs gärna Christopher Hitchins "The Trial of Henry Kissinger", Verso Press, 2001.) Ett tredje forum för "den nya världsordningens män" är "Den trilaterala kommissionen". Den grundades på initiativ av David Rockefeller 1973. Där ingår toppskiktet av affärsmän, bankmoguler och politiker från såväl Nordamerika som Japan och Europa. Kommissionens agenda och finansiering har väsentligen legat i händerna på David Rockefeller. Vid ett av mötena yttrade en åldrande DR öppenhjärtigt: "Vi skänker en tacksamhetens tanke till Washington Post, New York Times och Time Magazine vars chefer deltagit i våra möten och respekterat det diskretionslöfte de gav för nästan 40 år sen... Det skulle ha varit omöjligt för oss att utveckla våra globala planer om vi ständigt varit utsatta för massmedial exponering (...) Den övernationella suveräniteten som tillkommer den intellektuella eliten och världens bankväsen är klart att föredra framför det nationella självbestämmande som praktiserats under gångna sekler." Den f d, numera avlidne, republikanske senatorn Barry Goldwater (presidentkandidat 1964) skrev i sin memoarbok "The Personal and Political Memoirs..." (1979) - att "den amerikanska eliten saknar ideologiska ankarplatser. I jakten på en ny världsordning är de beredda att utan fördomar köpslå med kommunister, socialister, demokratier, monarkier, oligarkier - det spelar dem ingen roll alls". Robert Gaylon Ross beskriver (1996) hur dessa lättkorrumperade, antidemokratiska element infiltrerat hela den amerikanska samhällskroppen: "De intar nyckelpositioner i regeringen, massmedia, i finansiella institutioner, multinationella företag, i militären och i den nationella säkerhetsapparaten." - Tilläggas kan att Rockefellerimperiets samlade tillgångar idag uppgår till åtskilliga tusentals miljarder dollar. Helt ogripbara siffror. Slutord Noam Chomsky (1996): "Till och med efter invasionen av Etiopien ökade USA sin oljeexport till Italien och kränkte det internationella handelsembargot. (...) Mussolini var enligt Roosevelt en älskvärd italiensk gentleman. De amerikanska investeringarna sköt i höjden efter marschen (Mussolinis) till Rom 1922 då den italienska fascismen upprättades. Parlamentet tillintetgjordes, fackföreningarna krossades, tortyrkammare inrättades... Mussolini beundrades i alla (amerikanska) läger. Jag vill säga inklusive vänstern. - Under 1930-talet placerades de amerikanska investeringarna till största delen i (det nazifierade) Tyskland och landet blev efter Storbritannien den största mottagaren av amerikanska investeringar. Det fanns mycket nära band mellan tyska och amerikanska bolag. Amerikanska bolag deltog i arieseringsprojektet och stölden av judiska tillgångar... (...) Efter att kriget startat och USA och Storbritannien börjat befria kontinenten, var det första de gjorde att återupprätta de fascistiska strukturerna, och det gjordes mycket öppet." Referenser: Noam Chomsky "Man kan inte mörda historien" (sv 1995; inkluderar: "Deterring Democracy", 1991, samt "Year 501: The Conquest Continues", 1993); N Chomsky "Historia och Minne" (sv 1996); N Chomsky "9-11" (2001); Joachim C Fest "Hitler" (1973), Charles Higham "Trading With The Enemy. The Nazi American Money Plot 1933-1949" (1983); Ian Kershaw "Hitler 1889-1936. Hubris" (2001); I

Sida 15 av 15 Kershaw "Hitler 1936-1945. Nemesis" (2000); Walter Lippman "Västerlandets räddning" (sv 1931); James Pool "Who Financed Hitler. The Secret Funding of Hitlers Rise to Power 1919-1933" (1997); J Pool "Hitler and His Secret Partners. Contributions, Loot and Rewards 1933-1945" (1998); Ron Rosenbaum "Explaining Hitler" (1999); Robert Gaylon Ross "Whos Who of the Elite" (1996); Gitta Sereny "Albert Speer och sanningen" (sv 1999); William L Shirer "Det tredje rikets uppgång och fall" (4 delar; sv 1984); Louis L Snyder "Encyclopedia of the Third Reich" (1998); Antony C Sutton "Wall Street and the Rise of Hitler" (1976); Webster Tarpley/Anton Chaitkin "George Bush: The Unauthorised Biography" (2004); Fred Taylor red. "The Goebbels Diaries 1939-1941" (1983); James Taylor/Warren Shaw "Dictionary of the Third Reich" (1997); John Toland "Adolf Hitler" (1997); Howard Zinn "Det amerikanska folkets historia" (sv 1999) Tommy Eriksson