Gränsarbetare i Norden

2008-08-27 Dnr 2008/1452 MO 2008:8 Gränsarbetare i Norden En redovisning och analys av hur tillämpningen av regelverket för arbetslöshetsförsäkringen fungerar avseende personer som är bosatta i Sverige och arbetar i ett annat nordiskt land

2

IAF är förvaltningsmyndighet för tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen och utövar tillsyn över arbetslöshetskassorna samt över handläggningen av ärenden hos Arbetsförmedlingen som påverkar arbetslöshetsförsäkringen. Denna rapport har utarbetats inom IAF av Jörgen Gyllenblad (projektledare), David Grenabo, Marie Nordmarc och Iwona Palm. Rapporten godkänd för publicering Katrineholm den 27 augusti 2008 Anne-Marie Qvarfort Generaldirektör Uno Ströberg Chef för försäkringsjuridiska enheten Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF Box 210 641 22 Katrineholm Tfn: 0150-48 70 00 E-post: iaf@iaf.se www.iaf.se 3

4

Innehåll 1 Inledning... 9 1.1 Bakgrund... 9 1.2 Uppdraget... 10 1.3 Metod och genomförande... 10 1.4 Avgränsningar... 11 2 Regelverk... 12 2.1 Inledning... 12 2.2 EG-rätten... 13 2.2.1 Tillämplig lagstiftning... 13 2.2.2 Sammanläggning av försäkrings- och anställningsperioder... 14 2.2.3 Beräkning av arbetslöshetsförmåner... 15 2.3 Den Nordiska konventionen om social trygghet och överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad... 16 2.4 Svenska nationella bestämmelser och praxis... 16 2.4.1 Försäkringsrättsliga bestämmelser... 16 2.4.2 Föreningsrättsliga bestämmelser... 18 3 Den nordiska arbetsmarknaden... 19 3.1 Inledning... 19 3.2 Arbetslöshetstalen... 19 3.3 Migration... 20 3.4 Arbetsutbud i de nordiska länderna... 21 3.5 Gränsregioner... 21 3.6 Samverkan via Arbetsförmedlingen, Eures och arbetslöshetsförsäkringens parter... 22 4 Arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna... 24 4.1 Inledning... 24 4.2 Danmark... 24 4.2.1 Grönland... 25 4.2.2 Färöarna... 25 4.3 Finland... 26 4.4 Island... 27 4.5 Norge... 27 4.6 Arbetskrav för sammanläggning inom arbetslöshetsförsäkringarna... 28 5 Tillämpningen av regelverken... 29 5.1 Inledning... 29 5.2 Majoriteten av ärendena fungerar väl... 30 5.3 Bristande information och kunskap... 30 5.4 Administrativa rutiner långa handläggningstider... 31 5.5 Rättsverkan av bibehållet medlemskap i svensk arbetslöshetskassa vid arbete i annat land... 31 5

5.6 Bruten försäkringsperiod för den som väljer att ta ett arbete i ett annat land... 32 5.7 Korta tillfälliga anställningar i annat land... 33 5.8 Deltidssjukskriven i annat land boende i Sverige35 5.9 Rätt till resterande dagar i ersättningsperioden.. 35 5.10 Förändrad dagpenning vid ny ersättningsperiod... 36 5.11 Ersättningsnivå vid återinträde i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar efter avslutat arbete i annat nordiskt land... 37 5.12 Den nordiska tvåstegströskeln... 38 5.13 Tillfälligt arbete i Sverige efter arbete i annat nordiskt land... 39 5.14 Permittering under arbete i annat land... 39 5.15 Olika pensionsåldrar i de nordiska länderna... 40 5.16 Tillfälligt arbetssökande i annat land... 40 6 Sammanfattande analys... 41 7 Föreslagna åtgärder... 43 Källförteckning... 45 Intervjuer och information... 46 Webbsidor... 47 6

Sammanfattning IAF har i regleringsbrevet för 2008 fått i uppdrag av regeringen att redovisa och analysera hur tillämpningen av regelverket för arbetslöshetsförsäkringen fungerar avseende personer som är bosatta i Sverige och arbetar i ett annat nordiskt land. De nationella regelverken avser att reglera stöd för arbetslösa på den nationella arbetsmarknaden. För att underlätta rörligheten mellan olika länder finns ett antal internationella regelverk som syftar till att samordna regelsystemen så att en person inte ska behöva förlora på att migrera. Hit hör särskilt EG-rätten genom Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) med dess tillämpningsförordning 574/72. Det finns inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen ett flertal problem som gränsarbetare ställs inför vid arbete i ett annat nordiskt land. Problemen kan sägas vara av en strukturell karaktär. Dels saknas det gränsöverskridande samordningsregler, dels är samordningen mellan olika nationella regelverk bristande och dels kan en fråga sakna särskild nationell reglering. Ett annat problem är att den migrerande arbetstagaren ofta inte har tillräcklig kunskap om eller tillgång till tillräcklig information om gällande regler. Ett flertal av problemen går att komma till rätta med genom ett förändrat regelverk och praxis. En mer intensifierad samverkan mellan myndigheter och arbetslöshetskassor i Norden kan vara ytterligare en väg att lösa problemen. Gränsproblemen uppfattas dock på olika sätt mellan de nordiska länderna mot bakgrund av de nationella regleringarna och arbetsmarknaden samt flödena av arbetskraft mellan länderna. 1 Bättre samlad information för migrerande arbetstagare och en ökad kunskap bland handläggare på olika institutioner kan också bidra till att förebygga och undvika gränsproblem. De samordnande regelverken och nationell rätt syftar i hög grad till att underlätta en mer permanent rörlighet från ett land till ett annat. De föreskrifter, kommentarer och praxis som vuxit fram ska fungera med rättsregler 1 Se kapitel 3 7

som inte alltid är så lätta att tillämpa i en alltmer flexibel arbetsmarknad med ökad migration. Reglerna uppfattas dessutom som krångliga och byråkratiska. Dessa faktorer påverkar förutsägbarheten i arbetslöshetsförsäkringen för dem som tänker ta ett jobb utomlands. I förlängningen påverkar de olika problemen dessutom trovärdigheten för systemet och kan resultera i en lägre migration. I slutet av rapporten lämnas en sammanfattande analys och förslag på olika vägar att gå vidare i arbetet med att undanröja gränshinder för migrerande arbetstagare. 8

1 Inledning Rapporten redogör för hur samordningen av de nationella systemen för arbetslöshetsförsäkring fungerar på den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Inledningskapitlet följs av en redogörelse för de relevanta regelverken på europeisk, nordisk och nationell nivå. Kapitel 3 och 4 ger en bild av den nordiska arbetsmarknaden och de nationella regelverken för arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna. Rapportens tyngdpunkt ligger på kapitel 5. Det inleds med en allmän sammanställning över hur regelverken fungerar i praktiken och följs sedan av en redovisning av identifierade gränshinder. Rapporten avslutas med en sammanfattande analys och med övergripande förslag på åtgärder som kan leda till förbättringar på området. 1.1 Bakgrund Strävan att förbättra rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden går långt tillbaka. Överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad undertecknades 1954. Denna överenskommelse ersattes senare med en överenskommelse från 1982. Överenskommelserna slog fast att medborgare i ett av de nordiska länderna har rätt att bosätta sig och ta arbete i ett annat nordiskt land och avskaffade kraven på pass. I och med EU-medlemskapet omfattas Sverige även av det europeiska regelverket vad gäller den enskildes rörlighet mellan olika medlemsstater och samordning av sociala trygghetssystem. Utöver dessa regelsystem spelar även bilaterala konventioner och nationella överenskommelser in i bedömningarna för personer som arbetat i ett nordiskt land och sedan ansöker om en förmån i ett annat. Dessutom är de nationella systemen för arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna olika. Det rör sig med andra ord om ett flertal omfattande regelsystem som inte alltid är lätta att kombinera. Till detta kommer att tillämpningen av EU:s samordningsregler är en relativt ny företeelse i Norden. Tillämpningen av regelverken är därför svårhanterlig. Samtidigt utvecklas arbetsmarknaden i allt snabbare takt. Alltfler tidsbegränsade och tillfälliga anställningar ställer 9

högre krav på flexibilitet, både för den enskilde och för trygghetssystemen. 2 Nationella regler för rätt till arbetslöshetsersättning och internationella samordningsregler av arbetslöshetsförsäkringen är inte helt anpassade till den rörlighet som följer av dessa förändringar. 1.2 Uppdraget I regleringsbrevet för 2008 har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) fått uppdraget att redovisa och analysera hur tillämpningen av regelverket för arbetslöshetsförsäkringen fungerar avseende personer bosatta i Sverige som arbetar i ett annat nordiskt land. IAF ska redovisa uppdraget senast den 1 september 2008. 1.3 Metod och genomförande När det gäller sammanställningen av regelverken har relevanta regler på nationell, nordisk och europeisk nivå inventerats och analyserats utifrån praxis på området. Kapitlet är dock i första hand deskriptivt. De olika regelverken redovisas var för sig för att tydliggöra respektive system. Rapporten bygger i stor utsträckning på intervjuer med representanter för arbetslöshetskassor, myndigheter och gränsregioner, se källor. Ett antal frågor togs fram inför intervjuerna, men målet var ett fritt samtal inom de givna ramarna. Syftet var att ge de intervjuade möjligheter att förmedla sin bild av hur regelverken för gränsarbetare fungerar i teori och praktik utan att styra samtalet i alltför stor utsträckning. En systematisk genomgång av tillgängligt material inom IAF har ingått i uppdraget. Materialet innefattar myndighetens egna rapporter, rapporter från andra myndigheter och anteckningar från seminarier och konferenser på området. Till exempel kan nämnas möten i Training and reporting on European Social Security (TRESS), Nordiskt socialförsäkringsmöte och Nordiskt 2 Möte i Training and reporting on European Social Security (TRESS) den 23 april 2008. TRESS är ett EU-finansierat nätverk som leds av universitetet i Gent. Bl.a. anordnas årliga konferenser i medlemsländerna med syfte att identifiera och lösa problem för migrerande arbetstagare. 10

kontaktgruppsmöte. IAFs motsvarigheter i andra nordiska länder har också bistått uppdraget med material och expertis, se källor. 1.4 Avgränsningar Som nämnts ovan rör uppdraget personer som bor i Sverige men arbetar i ett annat nordiskt land, det vill säga gränsarbetare. Det finns flera olika typer av gränsarbetare. Projektgruppen utgår från begreppet gränsarbetare såsom det definieras i artikel 71 i förordning 1408/71. Det innebär att regler i Nordiska konventionen inte kommer att beaktas närmare, då konventionen förutsätter flytt för att bli tillämplig, se vidare kapitel 2. Uppdraget handlar om arbetslöshetsförsäkringens tillämpning, något som redogörs för i kapitel 5. Med gränshinder avses i denna rapport faktiska hinder för regional integration och rörlighet i arbetskraften. Det vill säga, nationella regler eller avsaknad av samordnande regler som gör att övergången mellan två olika försäkringssystem försvåras. Samma perspektiv på gränshinder förs fram i Arbetsmarknadsdepartementets rapport Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad. 3 Av de svårigheter för gränsarbetare som framkommit i intervjuerna och i övrigt, har IAF valt att redovisa de svårigheter som kan ses som gränshinder av en övergripande eller generell karaktär. I övrigt har ingen värdering eller rangordning av hindren gjorts. Under årens lopp har ett flertal gränsproblem lösts genom exempelvis samverkan mellan nationella myndigheter. De lösta problemen behandlas inte närmare i rapporten. Rapporten presenterar inte några lösningar av de enskilda gränshinder som lyfts fram. Förslagen på åtgärder i slutet av rapporten är istället av övergripande karaktär. I de nordiska länderna finns en rad olika privata försäkringsalternativ på arbetslöshetsområdet. Dessa försäkringar och eventuella samordningsproblem dem emellan berörs inte i denna rapport. 3 Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad s. 4, Arbetsmarknadsdepartementet 2007 11

2 Regelverk 2.1 Inledning Som nämndes i rapportens inledning finns det ett flertal olika regelverk som möjliggör personers fria rörlighet mellan länder och rätt till ersättning vid arbetslöshet. Inom Norden finns en överenskommelse ursprungligen från 1954 om rätten att fritt bosätta sig och påbörja ett arbete i ett annat nordiskt land. Inom EU fastslås i EGfördraget den grundläggande rättigheten för personer att fritt röra sig och ta ett arbete i ett annat EU-land. I EGförordning 1612/68 anges vissa grundläggande rättigheter för migrerande arbetstagares fria rörlighet inom EU, till exempel rätten att få anmäla sig på arbetsförmedlingen i ett annat land. För att underlätta den fria rörligheten för personer finns regler om samordning av ländernas sociala trygghetssysten. Dessa regler innebär bland annat att en rättighet intjänad i ett land under vissa villkor kan tas med då personen flyttar till ett annat land. Det finns också särregler för att skydda gränsarbetares intressen. De viktigaste reglerna för samordning av trygghetssystemen finns i EG-förordning 1408/71 och i den Nordiska konventionen om social trygghet. Utöver EU:s regelverk och den Nordiska konventionen finns ett antal bilaterala konventioner mellan Sverige och andra länder samt särskilda grundläggande regler för rätt till arbetslöshetsersättning och tillämplig lagstiftning, till exempel Europarådets sociala stadga och Wienkonventionen. Dessa regler berörs inte i denna rapport. Redogörelsen för de rättsliga bestämmelserna och domstolsavgörandena på EU- och nationell nivå i detta kapitel visar den rättsliga ramen för arbetslöshetsförsäkringen för personer som är bosatta i Sverige och arbetar i ett annat nordiskt land. Redogörelsen ska även ses som en bakgrund till kommande kapitel om de nordiska systemen för arbetslöshetsförsäkring och den nordiska arbetsmarknaden samt kapitel 5 om problem i tillämpningen. 12

2.2 EG-rätten Förordning 1408/71 harmoniserar inte de nationella sociala trygghetssystemen, utan syftar istället till att samordna dem för personer som utnyttjar sin fria rörlighet enligt EG-fördraget. Förordning anger därför inga minimikrav på ersättningens nivå eller ersättningsperiodens längd i en medlemsstat så länge medborgare från andra medlemsstater behandlas på samma sätt som statens egna medborgare. Bland de nordiska länderna är förutom Sverige även Finland och Danmark medlemmar i EU. Genom EESavtalet gäller nämnda förordningar även mellan EUländerna och Island, Liechtenstein och Norge. 2003 utvidgades bestämmelserna i förordningarna 1408/71 och 574/72 till att gälla de tredjelandsmedborgare samt deras familjemedlemmar och efterlevande som lagligen vistas inom en medlemsstat. 4 2.2.1 Tillämplig lagstiftning Enligt artikel 13.1 i förordningens allmänna bestämmelser om lagval omfattas en person normalt av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Som huvudregel gäller lagstiftningen i det land där personen är anställd för att arbeta, även om denne är bosatt inom en annan medlemsstat eller det företag som hon eller han är anställd hos har sitt säte i en annan medlemsstat (artikel 13.2 a)). För personer som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstater finns särskilda regler. En sådan person ska normalt omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där hon eller han är bosatt om personen till viss del utfört arbetet inom denna stat, artikel 14.2. För arbetslöshetsförmånerna finns särskilda regler om tillämplig lagstiftning i artikel 71 i förordningen för gränsarbetare (artikel 71.1 a)) och oäkta gränsarbetare (artikel 71.1 b)). Med gränsarbetare avses enligt artikel 1 b) en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstat, men är bosatt inom en annan medlemsstat dit han eller hon som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan. 4 Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser 13

Begreppet oäkta gränsarbetare finns inte definierat i förordningen. Kriterierna som ska beaktas för att avgöra om en arbetstagare är en oäkta gränsarbetare har istället utvecklats av EG-domstolen. En helt arbetslös oäkta gränsarbetare ska som utgångspunkt få arbetslöshetsförmåner i den stat där personen är bosatt. I sin tolkning har EG-domstolen därför använt sig av förordningens artikel 1 h) som anger att med begreppet bosättning avses stadigvarande bosättning. I EGdomstolens dom i målet 76/76 Di Paolo angavs att bosättningsstaten är det land där en anställd är stadigvarande bosatt och där han eller hon har sitt stadigvarande intressecentrum. I domen och i efterföljande praxis har begreppet intressecentrum främst avsett arbetstagarens familjeförhållanden. Huvudregeln för gränsarbetare är enligt artikel 71.1 a) ii) och b) ii) att förmåner vid hel arbetslöshet ska utgå enligt regelverket i den medlemsstat där gränsarbetaren är bosatt. En oäkta gränsarbetare kan dock välja att förbli tillgänglig för arbetsgivare eller arbetsförmedlingen i arbetslandet vid hel arbetslöshet och omfattas då av detta lands lagstiftning enligt artikel 71.1 b) i). Vid delvis eller periodvis arbetslöshet för gränsarbetare ska förmåner utgå enligt arbetslandets lagstiftning. Enligt artikel 17 i förordningen kan två eller flera medlemsstater, deras behöriga myndigheter eller institutioner komma överens om undantag från de allmänna bestämmelserna om lagval i artikel 13-16 till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer. 2.2.2 Sammanläggning av försäkrings- och anställningsperioder I artikel 67 förordning 1408/71 finns regler som föreskriver sammanläggning i nödvändig omfattning av försäkrings- och anställningsperioder för att sökanden ska få, bibehålla eller återfå rätten till förmåner, den så kallade sammanläggningsprincipen. Artikel 67.1 i gäller nationell lagstiftning som kräver fullgjorda försäkringsperioder, medan artikel 67.2 gäller nationell lagstiftning som kräver fullgjorda anställningsperioder. Dessa bestämmelser ger rättigheter till den sökande som denne inte skulle ha haft om enbart nationella bestämmelser tillämpats. Detta sker genom att försäkrings- och anställningsperioder som har fullgjorts i olika EU/EES-länder kan tillgodoräknas för att uppfylla 14

ersättningsvillkoren i en medlemsstat. Perioder som egenföretagare kan inte tillgodoräknas enligt artikel 67.1-2. 5 Rätten till ersättning prövas enligt nationella regler. Fullgjorda försäkrings- och anställningsperioder i ett EU/EES-land styrks på ett EG-rättsligt dokument som benämns intyg E 301. Artikel 67.3 innehåller en inskränkning av rättigheterna i artikel 67.1-2. För att sökanden ska få tillgodoräkna sig perioder från en annan stat krävs enligt artikel 67.3 att sökanden närmast före arbetslösheten har fullgjort anställnings- eller försäkringsperioder i det land där denne söker ersättning. Detta gäller dock inte för dem som omfattas av artikel 71.1. a ii) - helt arbetslös gränsarbetare - och b ii) - helt arbetslös oäkta gränsarbetare. Dessa kategorier ska som nämnts ovan normalt få sin rätt till arbetslöshetsersättning prövad i det land där de är bosatta. 2.2.3 Beräkning av arbetslöshetsförmåner I artikel 68.1 anges hur arbetslöshetsförmåner ska beräknas om en medlemsstats lagstiftning föreskriver att beräkningen av förmåner ska grundas på den tidigare lönens storlek. Enligt bestämmelsen ska då endast beaktas den lön personen hade vid sin senaste anställning i staten som prövar rätten till förmånen. Om den anställningen varade kortare tid än fyra veckor, ska dock förmånerna grundas på normallönen för en liknande anställning på den arbetslösa personens bosättnings- eller vistelseort. Enligt ordalydelsen i artikel 68.1 skulle därmed inte gränsarbetare eller oäkta gränsarbetare som ska få sin rätt till ersättning prövad i bosättningsstaten kunna beakta inkomsten från andra medlemsstater. EG-domstolen har dock funnit att då det är fråga om en helt arbetslös gränsarbetare ska den stat som beräknar ersättningen vid tillämpning av artikel 68.1, beräkna ersättningen med hänsyn till den inkomst den sökande fick i den medlemsstat han senast arbetade (mål 67/79 Fellinger). 5 Detta kommer dock att ändras när förordning 1408/71 ersätts av den nya förordningen nr. 883/2004. 15

2.3 Den Nordiska konventionen om social trygghet och överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad Den Nordiska konventionen den 18 augusti 2003 om social trygghet gäller mellan Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige, Färöarna, Åland och Grönland. Konventionen är införd i svensk lag genom lagen (2004:114) om nordisk konvention och social trygghet. Konventionen omfattar samma personkrets som förordning 1408/71 samt personer som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land och deras familjemedlemmar och efterlevande. Konventionen reglerar dock situationer där en person har flyttat till ett annat nordiskt land och således inte längre är bosatt i Sverige. Den Nordiska konventionen är därför inte tillämplig i de fall som beskrivs i denna rapport, nämligen personer som bor i Sverige och arbetar i ett annat nordiskt land. I överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad (undertecknad den 6 mars 1982) fastslår de fördragsslutande nordiska staterna bland annat att det är en grundläggande rättighet för medborgare i de nordiska länderna att fritt kunna ta arbete och bosätta sig i ett annat nordiskt land. Nämnda överenskommelse ersatte tidigare överenskommelse från den 22 maj 1954. 2.4 Svenska nationella bestämmelser och praxis 2.4.1 Försäkringsrättsliga bestämmelser Av 6 lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (ALF) följer att arbetslöshetsersättning enligt grundförsäkringen lämnas till den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa, eller är medlem i en arbetslöshetskassa men inte uppfyller villkoren för rätt till en inkomstrelaterad ersättning. Ersättningen lämnas tidigast den dag den arbetslöse fyller 20 år. Ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen lämnas till den som varit medlem i en arbetslöshetskassa under minst tolv månader, det så kallade medlemsvillkoret. Det förutsätter att medlemmen, efter det senaste inträdet i kassan, uppfyllt arbetsvillkoret enligt 12 ALF (ang. 12 ALF se nedan). Detta framgår av 7 ALF. Kammarrätten i Stockholm har i ett antal avgöranden funnit att personer som kommit att omfattas av lagstiftningen i annan EU/EES-stat på grund av arbete, men som fortsatt att betala medlemsavgifter till en 16

svensk arbetslöshetskassa och inte blivit uteslutna, kunnat tillgodoräkna sig dessa medlemsavgifter för att uppfylla medlemsvillkoret. Detta innebär att personer som kvarstått i svensk arbetslöshetskassa under tid med arbete i annat EU/EES-land har rätt till inkomstrelaterad ersättning vid ansökan om arbetslöshetsersättning i Sverige. 6 Kammarrätten i Stockholm och Jönköping har gjort en annan bedömning i andra domar. 7 Enligt de allmänna villkoren för rätt till arbetslöshetsersättning enligt 9 ALF har den rätt till ersättning som bland annat är anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen, aktivt söker lämpligt arbete och medverkar till att en individuell handlingsplan upprättas i samråd med Arbetsförmedlingen. I 11 ALF anges vissa förutsättningar för att ett erbjudet arbete skall anses lämpligt. Regeringsrätten har i en dom nyligen funnit att det faktum att ett erbjudet arbete var beläget i Norge inte i sig uteslöt att arbetet skulle kunna vara lämpligt i ALF:s mening. 8 Uppe till prövning i målet var främst den sökandes personliga förhållanden samt anställningsvillkor och övrig lagstiftning som påverkade anställningsförmånernas storlek och innehåll vid en tillämpning av 11 ALF. Målet rörde nedsättning av ersättning enligt 45 a första stycket 1 ALF som anger att dagpenningen ska sättas ned i viss omfattning om en sökande har avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl. Enligt Regeringsrätten innebär inte varje nackdel som uppkommer till följd av att ett utländskt regelsystem blir tillämpligt att arbetet ska anses olämpligt. Regeringsrätten fann vidare att en samlad bedömning får göras av om de förmåner som det erbjudna arbetet medför är skäliga i jämförelse med vad som skulle ha följt med ett likvärdigt arbete i Sverige. För rätt till arbetslöshetsersättning krävs även att arbetsvillkoret enligt 12 ALF är uppfyllt, vilket 6 Se till exempel målen nr. 6511-04, 8215-04, 7879-05, 18-06, 101-06 och 4920-07. IAF har överklagat kammarrättens domar i nämnda mål. Regeringsrätten har (mål nr. 494-08) meddelat prövningstillstånd i målet som rör överklagandet av kammarrättens dom i mål nr. 4920-07, men nekat prövningstillstånd i övriga mål. I uppsläppandemeningen anges att fråga är om en person som behållit sitt medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa under tid då hon varit försäkrad enligt lagstiftningen i annan EU-stat är berättigad till ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen när hon återvänder till Sverige. 7 Kammarrättens i Stockholm dom i mål nr. 5064-05 respektive Kammarrättens i Jönköping domar i målen nr. 3910-01 och 3410-01. 8 Mål nr 800-06 17

förutsätter att sökande under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört arbete i viss omfattning under sex månader. 2.4.2 Föreningsrättsliga bestämmelser Enligt 34 lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor (LAK) har den rätt att bli medlem i en arbetslöshetskassa som uppfyller villkoren i kassans stadgar om arbete inom kassans verksamhetsområde. Medlemskap får dock endast beviljas den som arbetat i genomsnitt minst 17 timmar per vecka i minst 4 av fem sammanhängande veckor och som fortfarande arbetar i minst denna omfattning. När medlemskap i kassan beviljas anses inträdet i kassan ha skett första dagen i den kalendermånad som arbetet i ovan nämnda omfattning påbörjades, dock tidigast första dagen i den kalendermånad ansökan om medlemskap gjordes. Utträde ur en arbetslöshetskassa synes dock kunna ske vid en annan tidpunkt än ett månadsskifte. 40 LAK anger att en medlems rätt att utträda ur en arbetslöshetskassa inte får begränsas. Av 48 LAK framgår att en arbetslöshetskassa ska betala en finansieringsavgift för varje medlem som fanns i kassan den sista dagen i månaden. Finansieringsavgiften täcker en del av statens utgifter för utbetalad ersättning och ska betalas till staten varje kalendermånad. Utöver finansieringsavgiften ska kassan också för varje månad betala en arbetslöshetsavgift till staten. 18

3 Den nordiska arbetsmarknaden 3.1 Inledning Som nämndes i första kapitlet har Norden av tradition haft en mer eller mindre gemensam arbetsmarknad sedan en lång tid tillbaka. Även om den gemensamma arbetsmarknaden på många sätt kan sägas ha sitt ursprung i likheterna mellan de nordiska länderna är det skillnaderna mellan länderna som driver utvecklingen av arbetsmarknaden framåt. Skillnader i arbetsutbud och lönenivå är två av de viktigaste drivkrafterna bakom migration. 9 Nedan redovisas skillnaderna mellan de nordiska länderna i fråga om sysselsättning. Avsnitten följs av en beskrivning av hur migrationen inom Norden ser ut, samt en kort sammanställning av samverkan på området mellan myndigheter och organisationer. 3.2 Arbetslöshetstalen Befolkning Sysselsättning % Arbetslöshet % Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor Totalt Danmark 5 444 000 81 73,2 77,1 3,5 4,2 3,8 Finland 5 277 000 72,1 68,5 70,3 6,5 7,2 6,9 Island 308 000 89,1 80,8 85,1 i.u. i.u. 1 Norge 4 681 000 79,5 74 76,8 2,6 2,5 2,6 Sverige 9 113 000 76,5 71,8 74,2 5,9 6,4 6,1 Siffror för 2007 Källa: Eurostat, SCB Totalt har Norden cirka 25 miljoner invånare och utgör därmed en liten del av EU:s befolkning på nära 500 miljoner. De nordiska länderna har en lång tradition av hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Fortfarande ligger den genomsnittliga nordiska sysselsättningsgraden drygt 10 procent över den europeiska på 65 procent, även om skillnaden minskat över tid. 10 Den centrala roll arbete har haft i de nordiska länderna är en av förklaringarna till skillnaden. Som framgår av tabellen ovan varierar sysselsättningsgraden i enskilda nordiska länderna 9 The common Nordic labour market at 50, TemaNord 2008:506 s. 22 10 Svensk aktiveringspolitik i nordiskt perspektiv, Rapport till ESS 2006:3 s. 15, Finansdepartementet 2006 19

mellan 70 procent i Finland och 85 procent på Island. Dessa siffror reflekteras i arbetslösheten. Den genomsnittliga arbetslösheten är i EU 7 procent och i Norden 4 procent. Även här skiljer det sig en del mellan de nordiska länderna: Finland har en arbetslöshet nära det europeiska genomsnittet, 6,9 procent, medan Island sänker genomsnittet med en mycket låg arbetslöshet på 1 procent. 11 3.3 Migration Tillgång till arbete, chans till bättre arbete och hög lön är viktiga faktorer bakom migration. Hög arbetslöshet i ursprungslandet är en annan faktor, men den viktigaste förklaringen ligger i arbetsutbudet i det land personen migrerar till. 12 En definitiv uppgift om antalet gränsarbetare i Norden saknas. Eftersom medborgare i de nordiska länderna, i enlighet med överenskommelsen om nordisk arbetsmarknad, inte behöver vare sig pass eller arbetstillstånd för att ta ett arbete i ett annat nordiskt land är det svårt att få fram uppgifter om strömmarna över nationsgränserna. 13 Det finns med andra ord mörkertal på området då migrationen tros vara underrapporterad. Uppskattningsvis pendlar ungefär 50 000 människor inom Norden varje år, och trenden har ökat de senaste åren. Knappa 70 procent av detta flöde går via Sverige. Det är betydligt fler människor som bor i Sverige och arbetar i ett annat nordiskt land än vice versa. 14 De största pendlingsströmmarna går från Sverige till Norge och från Sverige till Danmark. Det tredje största flödet, som är betydligt mindre i omfattning går från Finland till Sverige. 15 Av de totalt 50 000 arbetspendlarna pendlar cirka 20 000 arbetstagare mellan Sverige och Danmark i Öresundsregionen. Denna siffra förväntas ha fördubblats om tio år. 16 Den största pendlingsgruppen i regionen är personer som är födda i Danmark och har sin anställning 11 Eurostat siffror för 2007 12 The common Nordic labour market at 50, TemaNord 2008:506 s. 22, 38, 41 13 The common Nordic labour market at 50, TemaNord 2008:506 s. 43 14 The common Nordic labour market at 50, TemaNord 2008:506 s. 82 15 Nordisk pendlingskarta 2007, TemaNord, 2007:584 s. 19 16 Nordiskt socialförsäkringsmöte 2007 20

där, men flyttat till Sverige. 17 Förklaringen kan ligga i kombinationen av förmånligare boende i Sverige och högre löneläge i Danmark. 18 En liknande men svagare tendens kan skönjas i Tornedalen, där inflyttningen sker till Haparanda. Detta tyder på att gränsregionerna i någon mån har ersatt nationsgränserna. En klar majoritet av de intranordiska immigranterna återvänder dock till sitt ursprungsland, de allra flesta inom några år. 19 3.4 Arbetsutbud i de nordiska länderna Som nämndes ovan är säkra uppgifter om migration svåra att ta fram. Migrationsmönstren är dock tydligare, även om det finns vissa mörkertal. En klar majoritet av gränsarbetarna anställs inom näringslivet. 20 Pendlarna är fördelade över ett stort antal branscher, men tre fjärdedelar bedöms arbeta inom servicesektorn. 21 Det största arbetsutbudet för gränsarbetare i Norge finns inom byggverksamhet, vilken dominerar flödet från Sverige till Norge. Andra viktiga branscher för gränsarbetare är fastighetstjänster, uthyrningsverksamhet och tillverkningsindustrin. Hälsosektorn attraherar också en stor del av gränsarbetarna. Gränsarbetare som är bosatta i Sverige och arbetar i Danmark anställs oftast inom uthyrningsverksamhet, transport och kommunikation eller detaljhandel. Det finns även ett stort danskt arbetsutbud inom fastighetstjänster. 3.5 Gränsregioner Det finns ett flertal olika gränsområden. I denna rapport fästs särskild vikt vid tre av dessa: Öresund, Morokulien och Haparanda. Gemensamt för regionerna är att de bygger på ett historiskt regionalt samarbete. Lokala myndigheter deltar i arbetet, som ofta bedrivs i projektform. Prioriterade områden är främjandet av integration och samarbete i regionen, minskandet av gränshinder, främjandet av näringsliv och tillväxt, 17 Nordisk pendlingskarta 2007, TemaNord, 2007:584 s. 15, 23 18 Tendens Öresund 2008 s. 20, 66 19 The common Nordic labour market at 50, TemaNord 2008:506, sidan 53 20 Nordisk pendlingskarta 2007, TemaNord, 2007:584 s. 16 21 www.oreundsinfo.org 21

verkandet för att förbättra regional infrastruktur och miljö, samt stödjandet av regional kultur. Nordiska ministerrådet identifierar åtta gränsregioner: bland annat Nordkalotten och Östfold-Bohuslän-Dalsland. Dessa regioner berörs inte närmare i denna rapport. 3.6 Samverkan via Arbetsförmedlingen, Eures och arbetslöshetsförsäkringens parter Överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad, som undertecknades första gången 1954 22, syftar bland annat till att upprätthålla full sysselsättning i de enskilda länderna genom att stimulera rörligheten inom Norden. Samverkan mellan arbetsförmedlingarna i de nordiska länderna ska motverka obalanser på den nordiska arbetsmarknaden och säkerställa den enskildes trygghet i samband med flytt mellan de berörda länderna. Europeiska Kommissionen verkar för regional integration och ökad arbetskraftsrörlighet över nationsgränserna, bland annat genom nätverket European Employment Services (Eures). Offentliga arbetsförmedlingar, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer med flera ingår i nätverket, som syftar till att främja fri rörlighet för arbetstagare inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Eures har för närvarande drygt 20 gränsöverskridande partnerskap som är spridda över hela Europa och omfattar över 13 länder. De gränsöverskridande partnerskap Eures identifierat i Sverige är Öresund och Tornedalen. Samverkan mellan olika aktörer på arbetslöshetsförsäkringens sida är inte lika tydligt reglerat som samverkan mellan nordiska arbetsförmedlingar. Det finns dock en rad olika forum för samverkan inom arbetslöshetsförsäkringen på nordisk nivå. I enlighet med förordning 1408/71 och dess tillämpningsförordning uppmanas medlemsstaternas myndigheter att samverka för att underlätta samordningen av de sociala trygghetssystemen för de migrerande arbetstagarna. Inom Norden träffas IAF och dess motsvarigheter regelbundet för att gemensamt identifiera och försöka lösa problem samt informerar varandra om förändringar i de nationella reglerna för rätt 22 Den ursprungliga överenskommelsen ersattes av en ny sådan som undertecknades den 6 mars 1982, se kapitel 2. 22

till arbetslöshetsersättning. Mötena hålls inom ramen för den så kallade nordiska kontaktgruppen för arbetslöshetsförsäkring som initierades av Nordiska Ministerrådet. Arbetslöshetskassornas samorganisationer i de olika nordiska länderna träffas regelbundet för att diskutera svårigheter i samordningen av de nationella systemen. Nordiskt arbetslöshetsförsäkringsmöte hålls mellan berörda nordiska departement, myndigheter och arbetslöshetskassor vartannat år. Förändringar inom respektive lands arbetslöshetsförsäkring redovisas på dessa möten. Andra frågor är utvecklingen av arbetsmarknaden och eventuella gränshinder. Vartannat år hålls också Nordiskt socialförsäkringsmöte med representanter för departement och myndigheter inom socialförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Syftet är utväxling av kunskap och information om social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen i Norden. 23

4 Arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna 4.1 Inledning Systemen för arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna är uppbyggda på olika sätt. Samtliga nordiska länder utom Danmark har någon form av kontant stöd till arbetslösa i form av allmän arbetslöshetsförsäkring. Sverige och Finland har utöver ett grundstöd en frivillig försäkring där ersättningen är relaterad till tidigare inkomst. Denna försäkring förutsätter medlemskap i en arbetslöshetskassa. Danmark har en helt frivillig arbetslöshetsförsäkring som administreras av arbetslöshetskassor. 4.2 Danmark Den danska arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Personer mellan 18 och 63 år som har arbetat minst en timme, egenföretagare, fullgjort värnplikt, vissa arvoderade förtroendevalda samt personer som genomgått minst 18 månaders näringsinriktad utbildning kan ansöka om medlemskap i en arbetslöshetskassa. Grönland och Färöarna omfattas inte av den danska arbetslöshetsförsäkringen, se nedan. En sökande som uppfyller medlemsvillkor, grundvillkor och arbetsvillkor har rätt till ersättning. Medlemsvillkoret innebär medlemskap i en arbetslöshetskassa i minst ett år innan arbetslösheten. Grundvillkoren innebär bland annat att den arbetssökande är anmäld hos Jobcenter, står till arbetsmarknadens förfogande och deltar i arbetet med en individuell handlingsplan. Arbetsvillkoret uppfylls genom förvärvsarbete eller självständig näringsverksamhet på heltid under 52 veckor under de tre år som föregått arbetslösheten (heltidsförsäkrad) och 34 veckors arbete under de tre år före arbetslösheten (deltidsförsäkrad). Fullföljda studier kan även berättiga till ersättning. Särskilda kvalifikationsregler gäller för egenföretagare. Ersättning kan utgå under max fyra år och beräknas utifrån medelinkomsten under de senaste 3 månaderna innan arbetslöshetens inträde. Ersättningen är max 90 procent av den tidigare inkomsten. Högsta dagpenning är 703 DKR och betalas ut högst fem dagar per vecka. 24

Andra nivåer gäller för bland annat deltidsförsäkrade och ungdomar och i vissa fall kan högre dagpenning utgå. En person som inte är berättigad till ersättning från en arbetslöshetskassa kan ta del av riktade kommunala insatser och kontant stöd. Många arbetslöshetskassor har fortfarande kopplingar till olika fackförbund, men med avskild ekonomi. Sedan år 2002 finns i Danmark en lagstadgad möjlighet att etablera tvärfackliga arbetslöshetskassor eller kassor helt utan facklig koppling. Arbetslöshetskassorna är fristående från staten, men arbetslöshetsförsäkringen finansieras delvis med statliga medel. Danmarks arbetslöshetskassor och även kommunerna står under Arbejdsdirektoratets tillsyn. Arbejdsdirektoratet är också besvärsinstans och beslutsinstans i vissa frågor rörande återbetalning och sanktioner. 23 Arbejdsmarkedets Ankenævn är överklagningsinstans för Arbejdsdirektoratets beslut inom arbetslöshetsförsäkringens område. 4.2.1 Grönland Det finns ingen arbetslöshetsförsäkring i egentlig mening på Grönland. 4.2.2 Färöarna Alla mellan 16 och 67 omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, som är obligatorisk för arbetstagare på Färöarna. Egenföretagare kan välja att försäkra sig mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. För att få arbetslöshetsersättning ska den sökande vara arbetslös och stå till arbetsmarknadens förfogande samt ha sin hemvist på Färöarna. Ersättningsperioden är max 798 dagar under en 5-årsperiod och ersättningen baseras på arbetet de senaste tolv månaderna innan arbetslösheten. Ersättningen är 70 procent av den tidigare inkomsten. Särskilda regler gäller för beräkningen av ersättning för företagare. Försäkringen finansieras genom obligatoriska avgifter och administreras av Arbeidsloysisskipanin (ALS), som 23 http://borger.dk; Arbetslöshetsersättning inom EU: Danmark, IAF Fakta-PM 3:2007 25

skapades 1992. Avgiften utgör 1 procent av den utbetalda lönen. 24 4.3 Finland Anställda och egenföretagare mellan 17 och 67 år som är bosatta i Finland omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Den består av en grundförsäkring och en frivillig inkomstbortfallsförsäkring. För att vara berättigad till arbetslöshetsersättning ska den sökande vara anmäld som arbetssökande vid Arbetskraftsbyrån och uppfylla ett arbetsvillkor, vilket innebär att han eller hon har arbetat minst 43 veckor under de 28 senaste månader som föregått arbetslösheten. För inkomstrelaterad ersättning krävs därutöver ett medlemskap i en arbetslöshetskassa under den tid som arbetsvillkoret uppfyllts, dock minst 10 månader. Särskilda kvalifikationsregler gäller för egenföretagare. Ersättningsperioden är som längst 500 dagar. Grundersättningen är 24,51 per dag. Den inkomstrelaterade ersättningsnivån är högst 90 procent av tidigare inkomst och beräknas på medelinkomsten under den tid då arbetsvillkoret har uppfyllts. Den inkomstrelaterade ersättningen består av grundersättningen samt 45 procent av differensen mellan grundersättningen och den tidigare medelinkomsten. I vissa fall kan förhöjd dagpenning utgå och ersättningsperioden kan förlängas för vissa äldre arbetslösa personer. Den finska arbetslöshetsförsäkringen administreras av branschvisa arbetslöshetskassor och grundersättningen av den statliga myndigheten Folkpensionsanstalten (FPA). Grundersättningen finansieras med skattemedel och den inkomstrelaterade ersättningen finansieras med statsbidrag, egenavgifter och arbetsgivaravgifter. Försäkringsinspektionen är tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna. 25 24 www.hallanorden.org; Nordiskt arbetslöshetsförsäkringsmöte 2007 25 Arbetslöshetsersättning inom EU: Finland, IAF Fakta-PM 5:2007; www.tyj.fi 26

4.4 Island Island har en grundförsäkring och en inkomstrelaterad försäkring. Personer mellan 16 och 70 år kan ha rätt till arbetslöshetsersättning om de uppfyller grundvillkoren och har arbetat på Island i minst tre månader och minst 25 procent de senaste tre månaderna innan arbetslösheten. Grundvillkor för att få ersättning är bland annat att den sökande bor på Island, aktivt söker arbete och är beredd att anta ett arbete på Island. Studier kan räknas in i detta villkor. Ersättningsperioden är som längst tre år och baseras på inkomsten under de senaste tolv månaderna. Den inkomstrelaterade ersättningen är 70 procent av inkomsten under sex månader. Sökande som har barn kan ha rätt till högre ersättning. Arbetslöshetsförsäkringen administreras av Vinnumalastofnun. Beslut kan överklagas till en speciell arbetslöshetsförsäkringskommitté. Arbetslöshetsersättningen finansieras med en arbetsgivaravgift, Tryggingagjald. 26 4.5 Norge Norge har en allmän arbetslöshetsförsäkring. Det innebär att försäkringen omfattar alla som bor i Norge och utför arbete som anställd, egenföretagare, har avslutat värnplikten eller är permitterad från ett arbete. Särskilda regler gäller för sökande som uppehåller sig på Svalbard samt sökande som avslutat värnplikt, permitterade och personer över 64 år. En sökande som blivit av med minst 50 procent av sin tidigare anställning kan ansöka om arbetslöshetsersättning. För att vara ersättningsberättigad måste den sökande bo eller uppehålla sig i landet, vara arbetsför, stå till den norska arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka arbete på heltid. Ytterligare krav för att vara ersättningsberättigad är att den sökande har haft en inkomst under det senaste kalenderåret innan arbetslösheten på drygt 100 000 NOK, alternativt minst 26 www.eures.is; www.hallanorden.org 27

200 000 NOK under de senaste tre kalenderåren innan arbetslösheten. Ersättningsperiodens längd styrs av den tidigare inkomsten. Vid inkomst över drygt 130 000 NOK är den sökande ersättningsberättigad i 104 veckor och vid inkomster under 130 000 NOK i 52 veckor. Dagpenningen utgör genomsnitt 62,4 procent av tidigare inkomst, med ett inkomsttak på 400 000 NOK. En högre dagpenning kan utgå för sökande med försörjningsansvar för barn under 18 år. Arbetslöshetsförsäkringen administreras av Ny Arbejdsoch Velferdsforvaltning (NAV). Försäkringen finansieras dels med arbetsgivaravgifter och dels med skattemedel. Överklagningsinstans är länskontoren, som även hanterar utbetalningarna av ersättning. 27 4.6 Arbetskrav för sammanläggning inom arbetslöshetsförsäkringarna Som nämnts tidigare ska en person vara försäkrad i det land han eller hon arbetar, i enlighet med artikel 13 i förordning 1408/71. Av det följer att en person som börjar arbeta i ett annat land normalt omfattas av detta lands försäkring i och med att arbetet påbörjas. För att få tillgodoräkna sig arbets- och försäkringsperioder från andra länder, för rätt till ersättning vid arbetslöshet, har dock de nordiska länderna ställt upp särskilda krav på viss utförd arbetsperiod innan tillgodoräknande kan ske. I Norge krävs åtminstone åtta veckors heltidsarbete inom 12 veckor från det att arbetet påbörjades, vilket innebär att den som börjar arbeta deltid i Norge aldrig kan få ersättning för den arbetslösa tiden. Den som flyttar till Norge och blir arbetslös efter till exempel sju veckor kan inte heller få ersättning. I Finland krävs minst 18 timmars arbete per vecka i fyra veckor och i Danmark krävs åtminstone 296 timmar inom ramen för en period av tolv veckor från det att arbetet påbörjades. 28 Detta krav uppställs dock inte i Danmark när gränsarbetare ansöker om arbetslöshetsersättning. 27 www.nav.no; Nordiskt arbetslöshetsförsäkringsmöte 2007 28 Se även kapitel 5.12 Den nordiska tvåstegströskeln 28

5 Tillämpningen av regelverken 5.1 Inledning Gränsarbetarna utgör den absoluta majoriteten av personer som har arbetat utomlands och ansöker om arbetslöshetsersättning i Sverige. För de allra flesta gränsarbetare fungerar tillämpningen av regelverket på ett tillfredsställande sätt. Det faktum att arbetet som ligger till grund för ersättningen har utförts i ett grannland istället för i Sverige påverkar i normalfallet inte precis som avsett i samordningsreglerna vare sig handläggning eller ersättningsrätt. I vissa fall medför dock tillämpningen av regelverket problem. Det finns flera förklaringar till varför svårigheter uppstår, och några av dessa redovisas i detta kapitel. Vissa av problemen är begränsade till arbetslöshetsförsäkringen, men några har anknytningar till andra regelverk, främst socialförsäkringen och skattelagstiftningen. För att inte komplicera beskrivningarna alltför mycket har vi avstått från att relatera de olika problemen till varandra trots att det ibland finns kopplingar dem emellan. I den nedanstående förteckningen av gränsproblem redogörs inte för problem som kan uppfattas som naturliga, till exempel språk eller andra kulturella yttringar. Det är positiva skillnader som inte är önskvärda att ta bort, men ska heller inte bortses ifrån då en sökande funderar på att ta ett arbete i ett annat land. De får snarare ses som förutsättningar för att kunna tillträda en anställning utomlands än reella problem. Gränsproblem av allmän natur som till exempel långa geografiska avstånd, bristfälliga kommunikationer eller problem med bostad och dyra transportmedel tas heller inte upp i denna rapport. Även rapporten Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad identifierar en rad problem av detta slag. Rapporten menar att det inte rör sig om gränshinder i sig. 29 Se vidare i kapitel 1. 29 Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad, främst s. 45-50 29

5.2 Majoriteten av ärendena fungerar väl I de allra flesta fall sker handläggningen av ersättningsärenden för gränsarbetare relativt problemfritt, även om det kan ta något längre tid än vid nationella ärenden. Arbetslöshetskassorna anser rent generellt inte att arbete i ett annat nordiskt land skapar några större problem vid prövningen av rätt till arbetslöshetsersättning enligt nationella regler. Det förekommer att intyg E 301 sänds på grannländernas språk, men det utgör inte något större problem. Det är endast i de fall intyget hänvisar till bilagda handlingar på annat språk som handläggningen försvåras. Handläggare som utfärdar intyg E 301 i andra länder är dock som regel mycket tillmötesgående. Även andra myndigheter i grannländerna är tillgängliga, vilket underlättar samarbetet. 5.3 Bristande information och kunskap Det har i de kontakter IAF haft med olika institutioner, till exempel Arbetsförmedlingen och olika gränsregionala organ, framkommit att handläggare på olika myndigheter och andra institutioner inte alltid har en tillräckligt hög kompetensnivå för att svara på för gränsarbetare vanliga frågor. Det finns heller inte tillräckligt med skriftlig adekvat information om konsekvenserna av arbete utomlands. Viktigt att ha i beaktande i detta sammanhang är också att de nordiska länderna, med undantag för Danmark, inte har någon längre tradition av tillämpning av EU:s samordnande regler. På vissa områden har därför inte praxis och tillämpning satt sig ordentligt. Det finns till exempel fortfarande mycket få prejudicerande domar inom området. Gränsregionala organisationer har viss kunskap om de samlade effekterna av arbete i grannlandet, men det finns ingen institution som kan lämna en fullständig bild av de försäkringsmässiga och ekonomiska konsekvenserna av att arbeta utomlands. En bättre förutsägbarhet om den sökandes situation efter arbete utomlands är önskvärd, då oklarhet kan leda till att personer avstår från att arbeta i annat land. I rapporten Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad anses ett flertal gränshinder ha sin grund i avsaknad av relevant och lättillgänglig information. Rapporten presenterar flera initiativ för att komma till 30

rätta med den otillräckliga information gränsarbetare har att tillgå. 30 5.4 Administrativa rutiner långa handläggningstider Som nämnts i kapitel 2 fordras ett särskilt EU-dokument, intyg E301, för att kunna fastställa rätten till arbetslöshetsersättning efter arbete i annat land. Blanketten bekräftar utförda försäkrings- och arbetsperioder och krävs även vid mycket korta anställningar. Intyget utfärdas av behörig institution i det före detta arbetslandet efter begäran av den sökande eller en institution i ett annat land. Det förekommer att det tar lång tid att få ett intyg utfärdat, även om handläggningstiderna generellt sett har förbättrats över tid. Intyget är ibland bristfälligt ifyllt och uppgifterna på intyget är inte alltid korrekta. Dessutom kan arbetslöshetskassan behöva andra intyg som styrker uppgifter på blanketten. Det förlänger handläggningstiden, som kan vara betydligt längre än efter avslutat arbete i Sverige. Arbetslöshetskassan ska efter att den fått intyget fastställa ersättningsrätten efter ett komplicerat regelverk där informationen på intyget inte fullt ut är anpassat efter behoven i de svenska regelverken. 5.5 Rättsverkan av bibehållet medlemskap i svensk arbetslöshetskassa vid arbete i annat land I enlighet med reglerna om tillämplig lagstiftning (artikel 13) i förordning 1408/71 ska den som arbetar i ett land vara social- och arbetslöshetsförsäkrad i detta land. Det är inte helt ovanligt att personer som arbetar utomlands, medvetet eller omedvetet, står kvar i sin svenska arbetslöshetskassa i strid med artikel 13. Det är oklart hur tiden den sökande varit medlem i en svensk arbetslöshetskassa, samtidigt som sökanden har arbetat i ett annat nordiskt land, ska hanteras då den sökande därefter ansöker om arbetslöshetsersättning efter arbete i annat land (se kapitel 2). 30 Öresundsregionen två länder, en arbetsmarknad s.16-17 31