Frågor och svar om stamceller

Frågor och svar om stamceller Att det finns stamceller i vår kropp och att de kan användas i medicinska behandlingar för att ersätta sjuka celler har man vetat länge. Mot slutet av 1990-talet lyckades man även isolera stamceller från embryon, och debatten kring användningen av stamceller i forskning tog snabbt fart. Användningen av embryonala stamceller är etiskt kontroversiell medan så kallade adulta stamceller inte ger upphov till någon debatt. Varför inte? Vad betyder stamceller för medicinsk forskning? Kan de bota allvarliga sjukdomar? Vad är katolska kyrkans inställning till stamcellsforskning? Vi har samlat svaren på de vanligaste frågorna här, men hittar du inte svar på din fråga, kontakta oss på info@respektlivet.nu. Vad är stamceller och var i kroppen finns de? Stamceller är omogna celler eller ursprungsceller som ännu inte har specialiserats. Beroende på omgivningen (tillväxtfaktorerna) har de förmågan att utveckla sig till olika typer av celler. Stamceller finns i embryon, i foster och i alla människor. Hos barn och vuxna finns stamceller i bland annat benmärgen, nervvävnad och hjärnan. Det finns även stamceller i navelsträngsblod, fostervatten, tänder och på andra ställen i kroppen. Vad är totipotenta, pluripotenta och multipotenta stamceller? Totipotenta stamceller är den mest generella typen av stamceller. De kan utvecklas till kroppens alla celltyper, till och med till en ny individ, och finns i nybefruktade ägg till och med blastocyststadiet (fem-sju dygn efter befruktningen). Enäggstvillingar är resultatet av att ett embryo med totipotenta stamceller i det allra första stadiet delats och därefter bildat två genetiskt identiska individer. Pluripotenta stamceller kan utvecklas till flertalet av kroppens celltyper men kan inte ge upphov till en ny individ. Cellerna finns i veckogamla embryon när några celler bildat ett yttre skal som omger en inre cellgrupp. Det är denna inre cellgrupp som består av embryonala stamceller. Pluripotenta stamceller finns också i blivande könsceller hos foster. Totipotenta och pluripotenta stamceller kallas embryonala stamceller. Multipotenta stamceller är den minst generella typen av stamceller. De är specialiserade på celler till ett visst organ eller viss vävnad. Det finns ett stort antal olika sorters multipotenta stamceller i kroppen, och med jämna mellanrum upptäcks fler. De kan utvecklas till alla sorts celler som hör hemma i respektive organ och finns i människokroppen från fosterstadiet genom hela livet. Exempel på multipotenta stamceller är blodstamceller, som kan bilda alla typer av blodceller, och neurala stamceller, som kan utvecklas till olika typer av neuroner och till stödjeceller i nervsystemet. Stamceller spelar en helt central roll i utvecklingen av vävnader och organ hos det växande fostret, men avtar gradvis i antal och betydelse. Hos en vuxen individ

har stamcellerna funktionen att nybilda celler i en viss typ av vävnad, exempelvis i hud, tarmvägg eller blod. Multipotenta stamceller kallas adulta stamceller. Vad är embryonala stamceller? Embryonala stamceller finns i befruktade ägg under de första veckorna. De första dagarna kan alla stamceller utvecklas till varsitt nytt embryo och är alltså totipotenta. Efter en vecka har de hunnit specialisera sig och blivit pluripotenta. De embryonala stamceller man använder i forskning är pluripotenta och isoleras då ett ägg, fem till sju dagar efter befruktningen, utvecklats till en blåsformad cellansamling, en så kallad blastocyst. Blastocystens celler är på väg att differentieras, så att de yttre cellerna kommer att utvecklas till moderkaka och fosterhinnor, medan de inre är embryonala stamceller som i detta utvecklingsskede kan mogna till alla typer av celler i kroppen. För att ta tillvara de embryonala stamcellerna punkteras blastocystens yttre hinna av protein, varefter den inre cellmassan med stamceller tas om hand. Det befruktade ägget är därmed förstört och kan inte utvecklas vidare, medan stamcellerna kan odlas in vitro (i ett provrör)och ge upphov till en ny stamcellslinje. För att odlingen skall lyckas krävs förutom näringslösning även så kallade feederceller eller stödceller. Man har ännu inte framgångsrikt använt embryonala stamceller i behandlingar, eftersom vävnad som skapas med hjälp av embryonala stamceller inte lämpar sig för transplantation, då den växer ohämmat, precis som cancer. Innan man hittat sätt att kontrollera tillväxten kommer embryonala stamceller därför inte att kunna användas kliniskt. Vad är adulta stamceller? Adulta stamceller finns i många olika organ och vävnader i människokroppen, där deras uppgift är att förnya och reparera. Det finns ett stort antal olika sorters adulta stamceller för olika typer av vävnad, och de har större förmåga att mogna till olika typer av celler än vad man tidigare trott. Man har också visat att adulta stamceller kan utvecklas i omvänd riktning, till ett mindre differentierat stadium, för att sedan omprogrammeras och ge upphov till en annan typ av stamcell. Från djurförsök har rapporterats att blodceller under vissa betingelser kan utvecklas från neurala stamceller, och att neurala stamceller kan utvecklas från benmärgsstamceller. Man har även påvisat att det finns neurala stamceller i hjärnan på vuxna, vilket var en närmast sensationell upptäckt, eftersom det utmanar den gamla sanningen att hjärnan saknar möjlighet att reparera uppkomna skador. Kan adulta stamceller bli pluripotenta? Detta är något man arbetar på. Forskare i Japan och USA lyckades hösten 2007 i försök med hudceller från människor att med hjälp av genetiskt modifierade virus få hudceller att utvecklas till pluripotenta stamceller, som är nästan lika flexibla som embryonala

stamceller. Precis som med embryonala stamceller är dessa stamceller, som kallas ipsceller (på engelska induced pluripotent stem cells), instabila. Används adulta stamceller i dag i behandlingar? Adulta stamceller används sedan flera decennier bland annat som ersättare för benmärg i behandling av leukemi, lymfom och vissa blodsjukdomar. Patienter med akut hjärtsvikt har framgångsrikt behandlats med egna adulta stamceller, och likaså finns terapier för diabetespatienter. Redan 2002 behandlades en patient med Parkinsons sjukdom framgångsrikt med hjälp av adulta stamceller, och ryska forskare har lyckats bromsa sjukdomsförloppet hos obotbar tuberkulos med hjälp av adulta stamceller. Stamceller har även använts i kliniska studier hos patienter med benbrott som inte växer ihop. Det pågår också vissa kliniska försök med att transplantera adulta stamceller från donatorer, till exempel insulinproducerande celler till patienter med diabetes. Avstötningsreaktioner och behov av livslång medicinering för att hejda dessa utgör dock ett hittills olöst problem vid sådana transplantationer. Över sjukdomar kan idag behandlas med adulta stamceller från navelsträngsblod. Vad är fetala stamceller? Fetala stamceller är fosterstamceller som utvinns från aborterade foster och ur navelsträngsblod i samband med förlossningen. (Man brukar övergå från att kalla ett embryo till ett foster vid ca. nio veckor, när kroppsdelarna syns.) På senare tid har man även upptäckt fetala stamceller i fostervatten. Stamceller från foster är specialiserade på att bli celler för vissa organ, dvs. multipotenta. Till exempel kan stamceller från fosters nervsystem bilda olika slags nervceller, och stamceller från navelsträngblod ge upphov till olika sorts blodceller till leukemipatienter. I kliniska försök har patienter med Parkinsons sjukdom fått transplantat av hjärnvävnad från aborterade foster. Transplantaten har visat sig kunna producera dopamin och leda till klinisk förbättring, hos några patienter i mer än tio år. Andra patienter har dock försämrats, och då metoden kräver hjärnvävnad från sex till åtta foster, är den både praktiskt svårhanterlig och, enligt många etiskt förkastlig. Stamceller framtagna ur könsceller från foster har en särställning eftersom de har förmågan att utvecklas till många olika typer av vävnad, dvs. de är i likhet med de embryonala stamcellerna pluripotenta. Man har även framgångsrikt använt stamceller från fostervatten, bl.a. till att odla hjärtklaffar till hjärtsjuka ofödda barn, men det handlar om enstaka försök och görs ännu inte i någon rutinverksamhet. Varför vill forskare använda stamceller? Att kunna få celler att växa och ersätta skadad vävnad skulle vara en bot mot många allvarliga sjukdomar. Stamceller gör detta under fosterutvecklingen, och om man kunde få dem att göra detta i en vuxen kropp skulle många sjukdomar kunna botas. Man har även gjort framgångsrika försök med att injicera egna benmärgsstamceller i

hjärtmuskeln på patienter med nedsatt hjärtfunktion efter infarkt, och det pågår även försök med transplantat av hornhinneoch hudstamceller. Andra typer av adulta stamceller kan dock vara betydligt svårare att identifiera och isolera. Den typ av stamcell som har störst potential är pluripotenta stamceller som kan bilda vilken vävnad som helst. Dessa är dock svåra att isolera eftersom de endast existerar i ett mycket litet antal och under kort tid, innan de vidareutvecklas i riktning mot mer specialiserade celler. Många forskare hoppas att stamcellsforskningen med tiden kommer att leda till nya, revolutionerande behandlingsmetoder. Det finns redan medicinska tillämpningsområden för adulta stamceller, men forskningen med embryonala stamceller bedrivs fortfarande som grundforskning. Hur ser katolska kyrkan på forskning med stamceller? Katolska kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Att använda ett embryo uteslutande som källa till stamceller är att behandla ett mänskligt liv som ett ting som sedan kastas bort. Det går åt ett mycket stort antal embryon till stamcellsforskning embryon som alla är genetiskt unika individer och som kasseras. Dessutom innebär det betydande risker för de kvinnor som donerar de nödvändiga äggen. Det talas mycket om människans värdighet. Värdighet är inte något man måste göra sig förtjänt av eller som man vinner med tiden. Värdigheten finns från början hos oss alla, även hos ett embryo. Användning av adulta stamceller i medicinska behandlingar innebär inga etiska problem eftersom man använder sig av kroppens befintliga resurser. Att skörda adulta stamceller är inte mer etiskt problematiskt än att ta ett blodprov. Vad är en stamcellslinje? Stamcellslinjer är odlingar av celler från ett embryos första levnadsdagar; i en stamcellslinje är alltså alla stamceller från samma embryo. Om stamcellerna är av god kvalitet och inte åldras, kan samma stamcellslinje ge obegränsade mängder stamceller. Det skulle dock behövas tiotusentals stamcellslinjer för att kunna tillhandahålla alla varianter av stamceller för att kunna behandla människor med stamceller i stor skala. Cellerna måste då finnas i olika genetiska varianter och med olika grad av specialisering. Är forskning på stamceller av nytta? Den största missuppfattningen om stamcellsforskning är att tekniken med säkerhet kommer att kunna bota sjukdomar. Visserligen har rapporter om medicinska genombrott med adulta stamceller duggat tätt de senaste åren, men forskning på embryonala stamceller från människan har hittills inte gett några resultat. Frågan om målet med forskningen är dock egentligen sekundär; inte ens om embryonal stamcellsforskning skulle visa sig kunna bota viktiga sjukdomar skulle kyrkan ställa sig positiv till att använda embryon, därför att det framförallt handlar om vilket grundläggande värde som skall bära våra övriga värden. Kyrkan menar att det är fel när nyttan, i det här fallet

möjligheten att hitta lindring och bot på sjukdomar, blir den enda variabeln att ta hänsyn till vid etiska beslut. Istället framhåller katolska kyrkan människans värde och respekten för människolivet i alla dess faser. Skall inte samhället verka för bättre hälsa och livskvalitet för alla till varje pris? Givetvis skall samhället verka för bättre hälsa och livskvalitet för alla, men inte till varje pris. Det ligger en fara i att det friska, välfungerande och normala värderas högre än det som är mindre välfungerande. Nyttotänkandet är djupt rotat och sällan ifrågasatt i det svenska debattklimatet. Värdet nytta måste paras med andra värden, exempelvis respekt för mänskligt liv. I diskussionen om stamcellsforskning gör man det lite för lätt för sig om man väljer att avfärda motståndarna som religiösa och vetenskapsfientliga fanatiker. Frågan handlar trots allt om mänskligt liv i många dimensioner. Stamcellsforskningen är dessutom dyr och forskningsstödet begränsat, och därför måste man göra prioriteringar. För många forskare är det också en prestigefråga. Efter mångårig forskning längtar man efter resultat. Vad är en biobank och finns en sådan i Sverige? En biobank är en samling biologiskt material, och finns vid varje sjukhus. I flera länder har man på senare tid byggt upp så kallade biobanker för stamceller från navelsträngsblod. Man tar då tillvara blodstamceller från moderkakan och navelsträngen och fryser ned dessa för långtidsförvaring efter att ha kontrollerat vävnadstypen. Cellerna kan sedan användas vid behandling av exempelvis leukemi, om annan donator av blodstamceller inte finns att tillgå. I Sverige finns de enda nationella biobankerna för stamceller från navelsträngsblod vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Biobankerna styr över när, var och hur insamlingen av navelsträngsblod sker. Initiativet till insamling kan alltså inte komma från enskilda gravida kvinnor. Bör jag spara mitt barns navelsträngsblod för att kunna bota framtida sjukdomar? Navelsträngsblod är ovanligt rikt på stamceller, risken för avstötning är mindre och det är lättare att hitta passande donatorer. Man har dock i Sverige bedömt att det inte finns några starka medicinska skäl att rutinmässigt spara navelsträngsblod för eget bruk. Hur ser rättsläget ut när det gäller forskning på embryonala stamceller i Sverige och internationellt? Sedan april 2005 tillåter svensk lag forskning på befruktade ägg och embryonala stamceller. Internationellt råder det stor oenighet om huruvida forskning på embryonala stamceller skall tillåtas eller inte. Storbritannien, Schweiz och Sverige har intagit den mest tillåtande hållningen medan det i Tyskland endast i undantagsfall och efter etisk prövning är tillåtet att framställa övertaliga embryon vid provrörsbefruktning.