Buskmus nya inventeringsmetoder

Buskmus nya inventeringsmetoder Buskmus är en svårinventerad art som bara är känd från vissa delar av Sverige. Ett område där arten förekommer regelbundet är Falköpings kommun, där vi inventerade arten 2015. Nya inventeringsmetoder visade sig vara framgångsrika och har bidragit till ny kunskap om arten och om hur den kan övervakas. Viltkamera visade sig vara den bästa metoden för att påträffa buskmus. Jeroen van der Kooij, Pavel Bína, Julie Dahl Møller, Jonas Grahn, Alex Sattarvandi, Åke Abrahamsson, Björn Schulz och Jannes Schulz 32 Van der Kooij, J., Bína, P.,,Dahl-Møller, J., Grahn, J., Sattarvandi, A., Abrahamsson, Å., Schulz, B. & Schulz, J. 2016. Buskmus nya inventeringsmetoder Fauna och Flora 111(2): 32 39. fauna&flora

Buskmus Sicista betulina. Foto: Pavel Bína Buskmus Sicista betulina ingår i Annex 4 till EU:s art- och habitatdirektiv och är därmed en av de arter som ska övervakas genom den nationella biogeografiska uppföljningen. Vart sjätte år rapporteras artens förekomst (Fig. 1) och bevarandestatus till EU-kommissionen; den senaste rapporteringen gjordes 2013. Inventeringen i Falköpings kommun 2015 ingick i denna uppföljning och gjordes på uppdrag av Naturvårdsverket. Buskmusen har länge gäckat såväl forskare som myndigheter. Arten kan nämligen vara svår att fånga i konventionella fällor. Kroppens längd är 5 7 cm, medan svansen är betydligt längre (50 % längre än kroppen). Kunskapen om denna lilla gnagare har således varit begränsad. Metoder och fällor Vårt uppdrag vid inventeringen var att bl.a. undersöka och hitta bättre övervakningsmetoder för arten. För att uppnå detta jämförde vi följande metoder: fyra typer av fällor, viltkamera, annonsering i media och analys av bobalar från rovfågelholkar. Vi testade också en värmesökande kamera. Som undersökningsområde valde vi Falbygden i Falköpings kommun. Enligt Artportalen och ArtDatabankens databas har det här området flest observationer per areal, och arten har påträffats årligen där. Tidpunkten för huvudstudien sattes till början av augusti, då de flesta individer rapporteras i Artportalen under perioden juli augusti (Fig. 2). Fig. 1. Fynd av buskmus registrerade i Artportalen och ArtDatabankens Obsdatabas. Orange punkter fynd t.o.m. 1999, blå punkter fynd fr.o.m. 2000. Källa: ArtDatabanken SLU 2016. Fig. 2. Antal individer av buskmus rapporterade i Artportalen under året. Flest individer har rapporterats under juli augusti. Källa: www.artportalen.se årg. 111:2, 2016 33

Vi använde följande typer av fällor (se fig. 3 i artikel om dvärgmus förra numret av Fauna och Flora): hinkfällor (används ofta i Danmark), flaskfällor (används ofta i Norge), Heslinga-fällor (en nederländsk typ som är mycket lik den brittiska Longworth-fällan och som används över hela världen) och dvärgmusfällor (en tjeckisk träfälla/heslinga-fälla som sätts på en stolpe och med en viss höjd över marken). I fällorna fanns bete i form av mjölbaggelarver, äpplebitar och en blandning av jordnötssmör och havregryn. Dessutom fanns hö och träfiber som isoleringsmaterial. Över flask- och hinkfällorna placerades också tak som skydd mot regn och rovdjur. För att undgå att de fångade djuren skulle dö kontrollerades hinkfällorna en gång per dygn (varje morgon) och de andra fällorna tre gånger per dygn. Fällorna var i bruk mellan fem och tio dagar. Användning av viltkamera är en ny och lovande metod för att upptäcka närvaro av olika små däggdjur (se bl.a. Mills m.fl. 2016). Under de senaste tre åren har vi experimenterat med denna metod i både Sverige och Norge för att upptäcka buskmus. Viltkamerorna placerades lågt över marken och pekade mot nedgrävda plastlådor med hampafrön och mjölbaggelarver som bete. I plastlådorna fanns en pinne, så att djuren skulle kunna klättra ur lådan. Kameran (Reconyx PC900 HyperFire Proff. IR) var fokuserad på 30 cm avstånd och inställd för att ta fem bilder med en sekunds mellanrum vid en rörelse i sökarfältet. Vi testade också en värmekamera (FLIRT T640). Den testades mot slutet av fältinsatsen under loppet av en kväll med aktivt sökande inom ett område, Marka. Annonsering i media leder ofta till nya fynd av arten (van der Kooij 1998, Møller m.fl. 2011). Inför själva inventeringen kontaktade vi därför den lokala tidningen Falköpings Tidning, som följde med oss ut i fält. Besöket resulterade i en förstasidesartikel den 8 juli och en sammanfattning av inventeringen i en artikel publicerad den 26 augusti. När fältinsatsen blev klar samlade Åke Abrahamsson in borester (bobalar) från rovfågelholkar inom Falköpingsområdet. Materialet skickades till Randsjordmuseene i Norge för analys som bestod av behandling med lut (NaOH, för att extrahera benrester från diverse ryggradsdjur) samt artbestämning av materialet (Fig. 4). Denna metod leder ofta till nya upptäckter av buskmus (se bl.a. Pykal & Kloubec 1994, Sonerud 1990, Borkenhagen 2011). Fig. 4. Exempel på kranierester som extraherades från bobalar (borester från rovfågelholkar) och artbestämdes. 1. Buskmus. 2. Mindre skogsmus. 3. Vanlig näbbmus. 4. ob. fågel. 5. Skogsödla. 6. Åkersork. 7. Skogssork. 8. Vattensork. Foto: Jeroen van der Kooij 34 fauna&flora

Fig. 5 och 6. Exempel på miljöer vid Skyberg där fällor och kameror placerades ut. På båda ställena påträffades buskmus. Foto: Jeroen van der Kooij Resultat Vi valde ut sex områden där vi jämförde de olika typerna av fällor samt viltkamera med varandra. Platserna låg nära tidigare fyndlokaler för buskmus och bestod mestadels av igenvuxna fält med högt gräs och örtvegetation (Fig. 5 6). Flask- och hinkfällor sattes i en lång rad bestående av två flaskfällor följda av en hinkfälla med ca 5 m avstånd. Heslinga-fällor placerades i en separat, parallell serie ett tiotal meter bort. I varje område placerades också en till två viltkameror på ett visst avstånd från de andra fällorna men i samma livsmiljö (Fig. 7). För analysen av bobalar samlades Fig. 7. Exempel på detaljplacering av fällor och kameror samt fynd av buskmus i två av inventeringsområdena vid Skyberg. årg. 111:2, 2016 35

material från 21 holkar för kattugla Strix aluco och en holk för tornfalk Falco tinnunculus, totalt alltså från 22 olika platser. Undersökningarna gav ett entydigt resultat i alla inventeringsområden: kameran var den bästa metoden för att påträffa buskmus (Tabell 1, nedan och Fig. 8). Det gällde såväl antalet fynd, i hur många områden arten blev funnen och hur snabbt den påträffades. Kamerorna registrerade buskmus vid 36 olika tillfällen, medan fällorna fångade totalt 18 buskmusindivider. Kamerorna kan dock ha registrerat samma individ flera gånger, medan fällorna fångade olika individer (de fångade individerna märktes innan de släpptes). I varje område med fällor påträffades buskmusen med hjälp av kameran. Dessutom upptäcktes arten via kameran också i ett område där vi inte satte ut fällor. Bland fällorna gav hinkfälla det bästa resultatet, medan Heslinga-fälla gav det sämsta. Med undantag för vattennäbbmus Neomys fodiens och dvärgmus Micromys minutus var kameran också den bästa metoden för att upptäckta de andra små däggdjursarterna. Kameran var också snabbast på att upptäcka både buskmus och de andra små däggdjursarterna. Flera gånger blev buskmus registrerad via kameran redan efter en eller två nätter, medan det ofta dröjde åtminstone tre dagar innan arten fångades i fällorna (Fig. 8). Kamerabilderna som togs på buskmus gav oss också inblick i artens biologi. Hela 35 av 36 registreringar/sekvenser gjordes under den mörkaste delen av dygnet. Dessutom visade det sig att buskmusen ofta bara dök upp en gång framför kameran, och att den sällan gick ner i plastlådan utan hellre satt på kanten och kikade ner i lådan (Fig. 9). Den 14 augusti strax före midnatt upptäckte Björn Schulz en buskmus med hjälp av en värmekamera. Den fanns under ett täcke av kirskål Aegopodium podagraria i anslutning till Åke Abrahamssons trädgård. Musen satt ganska stilla och Björn lyckades fånga djuret med hand. Flask- Hink- Heslinga- Dvärgmus- Viltfälla fälla fälla fälla kamera Antal fällor/kameror 46 26 46 15 5 fälltimmar 6544 3608 6544 960 3593 fälldygn 273 150 273 40 150 Vattennäbbmus Neomys fodiens 0,4 4,0 4,4 2,0 Vanlig näbbmus Sorex araneus 6,2 20,0 46,2 104,9 Dvärgnäbbmus Sorex minutus 0,4 5,3 1,1 21,4 Vattensork Arvicola amphibius 2,9 4,7 0,4 5,3 Åkersork Microtus agrestis 2,7 6,2 18,7 Skogssork Myodes glareolus 0,7 4,0 7,7 15,4 Större skogsmus Apodemus flavicollis 0,4 5,0 16,0 Dvärgmus Micromys minutus 2,5 0,7 Buskmus Sicista betulina 1,5 5,3 0,4 2,5 19,4 Katt Felis catus 0,7 Iller Mustela putorius 1,3 Småvessla Mustela nivalis 2 Tabell 1. Resultat för tre av inventeringsområdena vid Skyberg antal fångster/registreringar per 100 fälldygn för de olika metoderna som testades parallellt med varandra. Antalet dvärgmusfällor blev för litet för att kunna dra några slutsatser om deras användbarhet (en fångst av buskmus med 15 fällor). En registrering av buskmus via viltkamera räknades som en bildsekvens med minst fem minuters paus till nästa. 36 fauna&flora

Fig. 8. Resultat för ett av inventeringsområdena, Gamla Göteborgsvägen. Buskmus upptäcktes snabbast med viltkamera (efter en natt med två kameror), följd av hinkfälla (efter tre nätter med 13 fällor) och flaskfälla (efter fem nätter med 24 fällor). Dvärgmusfälla användes inte här. Fig. 9. Bild på buskmus tagen den 26 maj 2015 med viltkameran som blev placerad i inventeringsområdet Gamla Göteborgsvägen. Under denna natt registrerades buskmus tre gånger, men djuret gick aldrig ner i plastlådan. årg. 111:2, 2016 37

Tabell 2. Analys av bobalar från holkar av kattuggla (21 st) och tornfalk (1 st). Kattugla (21 holkar) Tornfalk (1 holk) Antal Andel (%) Antal Andel (%) individer individer Vattennäbbmus Neomys fodiens 23 2,9 Vanlig näbbmus Sorex araneus 207 25,9 12,0 14,3 Dvärgnäbbmus Sorex minutus 14 1,8 1,0 1,2 Soricidae indet. 10 1,3 Mullvad Talpa europaea 8 1,0 Vattensork Arvicola amphibius 74 9,3 2,0 2,4 Åkersork Microtus agrestis 121 15,1 52,0 61,9 Skogssork Myodes glareolus 69 8,6 7,0 8,3 Större skogsmus Apodemus flavicollis 16 2,0 Mindre skogsmus Apodemus sylvaticus 59 7,4 Skogsmus Apodemus sp. 6 0,8 Husmus Mus musculus 5 0,6 Apodemus/Mus indet. 1 0,1 Dvärgmus Micromys minutus 2 0,3 2,0 2,4 Brunråtta Rattus norvegicus 5 0,6 Rattus sp. 1 0,1 Buskmus Sicista betulina 16 2,0 6,0 7,1 Mus/Apodemus/Sicista indet. 1 0,1 Ekorre Sciurus vulgaris 1 0,1 Hasselmus Muscardinus avellenarius 1 0,1 Tajgafladdermus Myotis brandtii 1 0,1 Amfibier Rana/Bufo indet. 96 12,0 1,0 1,2 Fåglar Aves 60 7,5 1,0 1,2 Insekter Insecta 3 0,4 Totalt 800 100,0 84 100,0 Bobalsanalysen resulterade i fynd av 22 buskmusindivider fördelade på nio olika platser (Tabell 2). Två av fynden ligger utanför det hittills kända förekomstområdet för buskmus i Falköpingstrakten. Nya fynd för området gjordes också av hasselmus Muscardinus avellanarius på en lokal och av dvärgmus på två lokaler. Dvärgmus hade dock redan tidigare upptäckts vid Skyberg med hjälp av viltkamera och efterföljande fångst med dvärgmusfällor (van der Kooij m.fl. 2016). Uppmärksamheten i media runt arten resulterade i fyra fynd av buskmus. Två av dessa var djur som blev dödade av katter. De samlades in och ingår nu i Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Det ena fyndet var från Åsarp, som ligger söder om det tidigare kända utbredningsområdet i Falköping. Kattägaren här meddelade oss att katten fångade runt tio buskmöss under denna sommar! Sammanfattning Sammanfattningsvis kan konstateras att om man vill söka efter buskmus i ett visst habitat och på en viss lokal är viltkamera den mest lämpliga metoden. Analys av bobalar är en bra metod för att få översiktlig kunskap om förekomst av små däggdjur i ett område. Den kan användas för att upptäcka buskmus inom en större areal utan att behöva genomföra en riktad fältinsats med utsättning av viltkameror och/eller fällor. Eftersom man inte vet exakt var i fågelterritoriet buskmusen är fångad ger metoden dock en mindre exakt position för fyndlokalen. Om man vill fånga själva 38 fauna&flora

djuret är hinkfälla den bästa metoden. Hinkarna har också den stora fördelen att de bara behöver kontrolleras en gång per dygn (jämfört med tre gånger för de andra fällsorterna), vilket sparar en stor del av tiden för fältinsatsen. Det är å andra sidan tidskrävande att gräva ner hinkarna, och det är svårt att placera ut dem i stenig eller mycket våt terräng. Flaskfällor går snabbare att gräva ner, och de kan användas i fler sorters habitat. Dvärgmusfällorna behöver testas mer för att kunna utvärderas. Upprop i media resulterar ofta i intressanta fynd och kan vara ett bra komplement till övervakningen. Allmänhetens hjälp kan framför allt vara värdefull för att peka ut nya områden där man ska leta. Den breda användningen av mobilkameror gör det också lättare att säkra god dokumentation av eventuella observationer. Särskilt kattägare som bor i områden där buskmus förekommer, och som ofta kommer i kontakt med mössen, kan vara en lämplig målgrupp att fokusera på. Buskmusens beteende dokumenterat med kamera tyder på att det är en mycket försiktig art. Det kan också förklara varför den sällan låter sig fångas i konventionella fällor och att det tar tid att fånga den, även i hinkfällor. Huruvida vår framgång med att påträffa buskmus i Falköping kommer sig av en särskilt hög täthet av arten i området eller inte återstår att se. Sommaren 2016 fortsätter vi med inventering av buskmus, och denna gång fokuserar vi på Bergslagen. Vi har vidareutvecklat kamerametoden och hoppas därmed på ännu bättre utfall. Fångst med hinkar och upprop i media får också centrala roller i våra fortsatta undersökningar. Om du vill veta mer om vårt arbete med buskmus är du välkommen att kontakta oss. Tack Vi tackar Johan Abenius, Emil Ekström och Mimmi Skog (Naturvårdsverket), Lena Tranvik och Eddie von Wachenfeldt (ArtDatabanken), Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Finn-Audun Grøndahl och Trond Øigarden (Randsfjordmuseene, Norge), fylkesmannen i Oslo och Akershus (Norge) och Stiftung Naturschutz Schleswig-Holstein (Tyskland) för praktiskt stöd vid inventeringsarbetet samt Johanna Ehlin och Ingrid Nordqvist Johansson för hjälp vid framtagandet av denna artikel. n Jeroen van der Kooij, Pavel Bína, Julie Dahl Møller,Jonas Grahn, Alex Sattarvandi, Åke Abrahamsson, Björn Schulz och Jannes Schulz Kontakt: Pavel Bína E-post: pavel.bina@slu.se Litteratur Borkenhagen, P. 2011: Die Säugetiere Schleswig-Holsteins. Faunistisch-Ökologische Arbeitsgemeinschaft E.V. Husum Druck- und Verlagsgesellschaft. 664 s. Eide, W. (red.) 2014. Arter och naturtyper i habitatdirektivet bevarandestatus i Sverige 2013. ArtDatabanken SLU, Uppsala Meinig, H., Zagorodnyuk, I., Henttonen, H., Zima, J. & Coroiu, I. 2008. Sicista betulina. The IUCN Red List of Threatened Species 2008: e.t20184a9175420. http://dx.doi.org/10.2305/iucn.uk.2008.rlts. T20184A9175420.en. Downloaded on 03 May 2016 Møller, J.D., Asbirk, S., Baagøe, H. J., Håkansson, B. & Jensen, T. S. 2011. Projekt Birkemus. Naturhistorisk Museum Århus 2011. Birkemus. van der Kooij, J. 1998. Bjørkemus Sicista betulina Pallas, 1779. S. 70-73. I: Isaksen, K., Syvertsen, P. O., Kooij, J. van der & Rinden, H. (red.). Truete pattedyr i Norge: faktaark og forslag til rødliste. Norsk Zoologisk Forening. Rapport 5 (182 s.). van der Kooij, J. Grahn, J., Bina, P. & Abrahamsson, Å. 2016. Nya fynd av dvärgmus. Fauna och Flora 111(1): 42 46. Pykal, J. & Kloubec, B. 1994. Feeding Ecology of Tengmalm's Owl Aegolius funereus in the Sumava National Park, Czechoslovakia. In: Myburg, B.-U. & R. D. Chancellor (ed.): Raptor Conservation Today: s. 537 541. WWGBP. The Pica Press. Sonerud, G.A. 1990. Bjørkemus påvist som byttedyr hos perleugle. Fauna 43(4): 184 185. Mills, C.A., Godley, B.J. & Hodgson, D.J.Take 2016. Only photographs, Leave only footprints: novel applications of non-invasive survey methods for rapid detection of small, arboreal animals. PLoS ONE 11(1): e0146142. doi: 10.1371/journal.pone.0146142 årg. 111:2, 2016 39