SAMTIDA NORDISK OPERAARKITEKTUR

Konstvetenskapliga institutionen vid Umeå Universitet D-uppsats Handledare: Anders Björkman VT 1997 SAMTIDA NORDISK OPERAARKITEKTUR En exteriöranalys av Helsingforsoperan (1993) och Göteborgsoperan (1994) Mathias Jansson 1

SAMTIDA NORDISK OPERAARKITEKTUR En exteriöranalys av Helsingforsoperan Göteborgsoperan Mathias Jansson 2

Innehållsförteckning Inledning 1 Syfte och metod 1 Forskningsöversikt 2 Operaarkitekturens historia Operans uppkomst 4 Operahuset som monument 4 Nyklassicism och eklekticism 5 En ny generation operahus 6 Återanvändning av gamla operahus 7 Helsingforsoperan Sökes: En lämplig tomt för ett operahus 9 Alvar Aaltos centrumplan 9 Operahuset får ny placering, igen! 11 Göteborgsoperan Trånga och otidsenliga lokaler 13 Göteborgs hamns historia 14 Världens hamnar i förvandling 14 Hamnförnyelsen i Göteborg 15 Göteborgsoperans placering 16 Ett huvudstråk ner till vattnet 18 Exteriöranalys Modernistiskt monument 19 Nymodernismen 22 Modernism i folkdräkt? 23 Göteborgsoperans roströda hjärta 24 Helsingforsoperans monolitiska scenhus 27 Sambandet mellan scen och salong 29 Ett operahus utan framsida 30 Operahuset vid vattnet 31 Ett strandat skepp 31 Alla sidor är framsidor 32 Skeppsmotivet i modern arkitektur 34 Skeppsmetaforen i nordisk arkitektur under 1990-talet 34 Vasamuseet som förebild 35 Genius Loci- "platsens själ" 36 3

Ralph Erskine och regionalismen 36 Arken i London 37 Skeppet och fyren 38 Göteborgsoperans entré 38 En opera för folket 40 Helsingforsoperans två entréer 41 Den paradoxala entrén 42 Entréns estetiska utformning 43 Inledningsakt 45 Samtida nordisk operaarkitektur: en sammanfattning Modernistiska inslag 46 Gemensamma karaktärsdrag 46 Tendenser i nordisk operaarkitektur 47 Samtida europeisk arkitektur 47 Operahusets roll i samhället 48 Litteratur- och källförteckning 49 Bildförteckning 51 4

Inledning Hösten 1996 skrev jag en c-uppsats om Göteborgsoperans teaterrum. I ett kort kapitel med titeln "Tendenser i nordisk operaarkitektur" försökte jag förklara orsaken till att det med bara ett års mellanrum hade invigts två helt nya operahus i Norden, Helsingfors- (1993) och Göteborgsoperan (1994), och att ett tredje planerades att byggas i Oslo innan sekelskiftet. 1 Huvudvikten i uppsatsen låg dock på Göteborgsoperans teaterrum och kapitlet "Tendenser i nordisk operaarkitektur" fungerade bara som en inledning till själva huvudanalysen och behandlade därför bara kortfattat operahusens bakgrundshistorik. Någon större undersökning om samtida nordisk operaarkitektur har ännu inte gjorts Under arbetet med min c-uppsats fick jag alltså upp ögonen för Göteborgsoperans exteriör och jag tyckte att det skulle vara intressant att undersöka hur operahusets utseende hade påverkats utav placeringen, det vill säga hur operahusets arkitektur korresponderade med omkringliggande byggnader och miljöer. Eftersom jag i min c-uppsats även hade berört Helsingforsoperan väcktes en annan intressant fråga: Helsingfors- och Göteborgsoperan ligger geografiskt och tidsmässigt nära varandra. Hur förhåller sig de bägge operahusen arkitektoniskt till varandra? Jag insåg snart, att om man ville jämföra två samtida nordiska operahus, måste man först klargöra operahusets arkitektoniska tradition, för att se hur man genom tiderna har utformat operahuset och vilken betydelse det har haft i samhället. En annan viktig punkt att undersöka var samtidens arkitektoniska idéer och strömningar. Vilka förebilder och inspirationskällor hade arkitekterna använt sig utav? Slutligen kan man fråga sig om det går att kategorisera de bägge opera-husens arkitektur och om begreppet "Tendenser i nordisk operaarkitektur" är berättigat att använda i sammanhanget. Och i så fall vad innebär det? Syfte och metod Syftet med uppsatsen är att göra en jämförande exteriöranalys mellan Helsingfors- och Göteborgsoperan, för att se om man kan tala om en tendens i nordisk operaarkitektur, eller om det är möjligt att kategorisera de bägge operahusen var för sig och placera in dem i ett internationellt arkitektoniskt perspektiv. Uppsatsen är disponerad på följande sätt: Först kommer jag att ge en kort 1 Jansson, Mathias, Tradition och förnyelse. Göteborgsoperans teaterrum sett i ett teaterarkitektoniskt sammanhang, opublicerad c-uppsats vid Konstvetenskapliga institutionen vid Umeå Universitet ht 1996, s.5f. 5

bakgrund till operaarkitekturens historia, genom att teckna en linje, från det första operahuset fram till våra dagar, och försöka utreda operahusets position i samhället och dess arkitektoniska utformning under olika epoker. Därefter kommer jag att beskriva Helsingfors- och Göteborgsoperans bakgrundshistorik, som har varit av betydelse för operahusens placering i stadsbilden, som i sin tur har varit av betydelse för operahusens arkitektoniska utformning. Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer själva huvudanalysen, jämförelsen mellan de bägge operorna, som avslutas med ett försök att ta fram vad som skulle kunna betecknas som tendenser i nordisk operaarkitektur, och ett försök att infoga de bägge operahusen i ett större internationellt arkitektoniskt perspektiv. Forskningsöversikt Både Göteborgs- och Helsingforsoperan är unga operahus och har ännu inte behandlats i någon större utsträckning, något som jag konstaterade redan i källpresentationen till min c-uppsats. 2 När det gäller Göteborgsoperan består den främsta källan utav två böcker som gavs ut i samband med invigningen av operahuset: B. Böös m.fl. GöteborgsOperan: Arkitektens skisser (1993) och I. Arensberg GöteborgsOperan i hamn (1994). På liknande sätt har Helsingforsoperan behandlats i: T. Eskola Oopperatalo (operahuset) (1995) och K. Kemppinen Uusi oopperatalo- toiveet todeksi (sv. titel Det nya operahuset- en dröm blir verklighet) (1993). I båda fallen tillkommer dessutom en rad tidningsoch tidskriftsartiklar om de bägge operahusen. Området kring Tölöviken, där Helsingforsoperan ligger, är intimt förknippat med Alvar Aalto och hans centrumplan för Helsingfors, som man bland annat finner behandlat i tidskriften Arkkitehti 1961:3 och 1965:3. Till de mest kända skildrarna av Alvar Aaltos gärning kan Göran Schildt räknas. Alvar Aaltos livsgärning är för övrigt väl dokumenterad i flertalet volymer. Mycket som behandlar samtida arkitektur i Helsingfors och området kring Tölöviken är skrivet på finska, och har därför inte varit tillgängligt för mig. När det gäller nordisk arkitektur under 1980- och 90-talet är det främst tidskrifter som Arkitektur som varit av betydelse (nr 1986:10 ägnades till exempel åt "Tendenser i nordisk arkitektur"). Tillsammans med arkitekturmuseet har Olof Hultin givit ut Arkitektur i Sverige 1984-89 (1989) och Arkitektur i Sverige 1990-1994 (1994). Samtida internationell arkitektur har sammanställts och utgivits av bland annat Benedikt Taschen Verlag med titlar som Contemporary European Architects med flera. 2 Ibid, s.2f. 6

Till de allmänna verken som behandlar teater- och operaarkitektur bör man nämna Beauvert Thieery Opera Houses of the World (1996), Oscar G. Brockett History of the Theatre (1991) och Kirsten Gram Holmström och Barbro Stribolts Från Kultplats till operahus (1995). 7

Operaarkitekturens historia Operans uppkomst Under renässanssen i Italien var det vanligt att man vid furstehoven spelade dramatik, och mellan akterna framfördes ibland korta mellanspel så kallade intermezzon. Intermezzon var främst visuella upplevelser, med kostymer, scenografi, koreografi, specialeffekter, sång och dans som de huvudsakliga ingredienserna. Under renässansen kom man även att återupptäckta antiken och därmed det grekiska dramat. Små sällskap (akademier) bildades runt om i Italien för att bland annat uppföra de antika dramerna och det var ur detta intresse som operan föddes. I en av akademierna i Florens, med namnet Camerata, komponerades nämligen den första "operan", Dafne (1594), av Ottavio Rinuccini och Giulio Caccini (text) samt Jacopo Peri (musik). Intresset för det grekiska dramat, som bestod av växelsång mellan olika körer, låg till grund för operans musikaliska födelse. Dess sceniska dimensioner tillkom senare genom att man helt enkelt kombinerade ihop det grekiska dramats körpartier med de tidigare nämnda intermezzonas sceniska effekter. 3 I början var operan exklusivt förbehållen en liten krets kring hoven och den högre aristokratin, men 1637 skedde en drastisk förändring. Det var då som det första offentliga operahuset öppnades i Venedig. Det offentliga operahuset visade sig snart vara en ekonomisk lönsam affär, som drog publik från alla samhällsklasser. Operahuset i Venedig fick därav många efterföljare, inte bara i Italien, utan även i övriga Europa. 4 Operahuset som monument Thierry Beauverts Opera Houses of the World innehåller ett representativt urval av de mest betydelsefulla operahusen i världen, och därför har jag använt mig av den för att teckna en utvecklingslinje när det gäller operahusets arkitektoniska utformning från 1700-talet till våra dagar. I förordet skriver Beauvert att operan föddes med en silversked i munnen eftersom den direkt lyftes fram av furstar, som Gonzaga i Mantua, Medici i Florens och Farnese i Parma, till att bli en 3 Brockett, Oscar G., History of the Theatre, (u.o., sixth edition 1991), s.130f. 4. Gram Holmström, Kirsten & Stribolt, Barbro, Från kultplats till operahus: Studier i teaterns arkitektur, (u.o., 1995) s.31-35 8

hovangelägenhet. Av denna orsak kom operahusen att få en framträdande roll bland Europas hov och det var inte ovanligt att operahuset placerades mitt i stadens hjärta. Under 1700- och 1800-talet uppfördes många operahus runt om i Europa och enligt Beauvert kunde man nästan mäta en nations rikedom och makt, enbart genom att se till storleken på deras operakompanier. 5 Nyklassicism och eklekticism Man kan säga att större delen av Europas operahus har tillkommit under två tidsperioder, 1770-90 och 1870-90. Under den första perioden var nyklassicismen den gällande stilen, vilket återspeglar sig i operahus som: Grand-Théâtre i Bordeaux (1780) av Victor Louis, L Opéra-Théâtre i Besançon (1784) av Nicolas Ledoux, Théâtre Graslin i Nantes (1788) av Mathurin Crucy och Teatro alla Scala i Milano (1778) av Giuseppe Piermarini. I Sverige kan man peka på Gustav III:s opera av Carl Fredrik Adelcrantz från 1782. Utanför tidsperioden kan man även räkna in några andra nyklassicistiska operahus som: Bolsjojteatern i Moskva (1825) av Ossip Bove, Deutsche Staatsoper i Berlin (1743) av Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff och Bayerische Staatsoper i München (1818) av Karl von Fischer. Under den andra tidsperioden var eklekticismen rådande och Palais Garnier Opéra National i Paris av Charles Garnier från 1875, blev stilbildande, med många efterföljare runt om i världen, som till exempel: Grand-Théâtre i Geneve (1879) av Jacques-Élysée Goss, Magyar Allami Operaház i Budapest (1884) av Miklós Ybl och Teatro Municipal i Rio de Janeiro (1909) av Arthur Ramos de Azevedo. Även Kungliga teatern i Stockholm (1898) av Axel Anderberg har varit inspirerad av Garniers operahus. 6 Förutom Garniers eklektiska fasad visade sig den italienska renässansens arkitektur vara användbar i till exempel: Národní Divadlo i Prag (1881) av Josef Zitek och Staatsoper i Wien (1869) av Eduard van der Nüll och August Siccard von Siccardsburg. Bild 1. Palais Garnier Opéra National i Paris av Charles Garnier från 1875. En ny generation operahus Under första hälften av 1900-talet byggdes det inte speciellt många operahus i Europa. Byggboomen före sekelskiftet och världskrigen var förmodligen 5 Beauvert, Thierry, Opera Houses of the World, (1995, London, 1996), översättning från franska av Daniel Wheeler, s.7. 6. Carlsson, Tore, Operan vid Stockholmd ström, (Stockholm, 1993), s.7. 9

bidragande orsaker. Operabyggandet inskränkte sig i huvudsak till restaureringar och rekonstruktioner av befintliga operahus, som brunnit ner, förfallit eller blivit sönderbombade. Det mest kända exemplet är förmodligen Gottfried Sempers hovteater i Dresden från 1878, som totalförstördes under bombningarna i andra världskrigets slutskede, men som rekonstruerades och återinvigdes 1985. I andra delar av världen fortsatte man dock att bygga operahus. Många utformades traditionsenligt i nyklassicistisk stil eller som pastischer på Garniers opera, men det finns några undantag som är värda att nämnas. I USA, där skyskrapan kan betraktas som den största arkitektoniska innovationen, byggde man i början av 1900-talet operahus i skyskrapor, som till exempel Civic Opera House i Chicago av Graham Anderson från 1929. I Sydney ligger förmodligen det mest annorlunda operahuset, men troligen också ett av de mest välkända, nämligen Sydneyoperan av Jørn Utzon påbörjad 1957, klart först 1973. Bild 2. Sydneyoperan av Jørn Utzon (1957-1973). I slutet av 1900-talet har operabyggandet åter skjutit fart i Europa (tydligen ett återkommande sekelskiftfenomen), och ska man försöka hitta en gemensam nämnare bland det som byggts kan man konstatera att modernismen, (rättare sagt det som under 1990-talet kommit att betecknas som nymodernism), är ett användbart formspråk inom operaarkitekturen. Exempel på detta är L Opéra de la Bastille i Paris (1989) av Carlos Ott och New National Theatre i Tokyo av Tokahiko Yanagisawa, som kommer att invigas i slutet av 1997. Nymodernismen är nu inte helt dominerande, utan som vi tidigare har konstaterat följer operaarkitekturen, liksom all övrig arkitektur, sin tids ideal och uttryck, om det så är nyklassicism, eklekticism eller någon annan ism. Den europeiska arkitekturen kännetecknas under 1990-talet av en mångfald när det gäller stilar och uttryck. 7 Teoretiskt sett skulle man alltså kunna bygga operahus som ansluter sig till någon av dessa riktningar. Tittar man utanför Europas gränser kan man peka på två samtida exempel, där man använt sig av andra formspråk än nymodernismen. I Kairos operahus, ritat av Kuahiro Shikeda från 1988, har man knutit an till den muslimska arkitekturtraditionen och i Arts Center i Söul, ritat av Seok Chul Kim från 1992, har man skapat en byggnad som genom sin runda något UFO-liknande form skulle kunna betecknas som "futuristisk". 7 Meyhöfer, Dirk, Contemporary European Architects 2, (Köln, 1995), s.7. 10

Återanvändning av gamla operahus Man behöver nu inte bygga nya operahus, utan man kan även förbättra och anpassa befintliga byggnader, som man till exempel har gjort i Théâtre Royal de la Monnaie i Bryssel från 1856, ombyggd 1986 av Charles Vandenhove och (Nouvel) Opéra i Lyon från 1883, ombyggd 1993 av Jean Nouvel. I båda fallen har man lämnat kvar den gamla nyklassicistiska fasaden, och sedan utvidgat byggnadens volym genom att gräva ur källarplanet och bygga på höjden. Bild 3. Opéra de Lyon (1987-93) av Jean Nouvel. Jean Nouvel har till exempel på ett mycket estetiskt sätt gröpt ur hela byggnaden, så att man kan sänka ner en cylinder i den. Taket krönts sålunda av en uppglasad liggande halvcylinder, som ger extra utrymmen för till exempel repetitionslokaler och personalutrymmen. Nouvels cylinderform ansluter sig till klassicismens formspråk, medan materialvalet och byggsättet är modernt. Man skulle därför kunna klassificera Nouvels operahus som postmodernistiskt enligt Charles Jencks definition om "double coding", med innebörden att man använder sig av ett traditionellt formspråk, men moderna metoder och material vid konstruktionen. 8 Nouvels operahus framstår som ett spännande möte mellan gammalt och nytt, en dialog som förs mellan olika perioder och stilar, som på många sätt sammanfattar (opera)arkitekturens dynamiska utveckling i den ständiga konfrontationen mellan tradition och förnyelse. 8 Jencks, Charles, What is Post-Modernism?, (u.o, 1987), s.14 11

Helsingforsoperan Sökes: En lämplig tomt för ett operahus Helsingforsoperans bakgrundshistorik har redan utförligt behandlats av Kullervo Kemppinen 9, som jag här under refererar till: Redan 1817 då Carl Ludwig Engel planerade Helsingfors monumentala centrum fanns en opera med i skisserna, men tomten behövdes för andra ändamål (en kasernbyggnad åt militären). När den Finska operan bildades 1914 väcktes åter planerna på ett operahus, som nu skulle ligga vid hörnet av nuvarande Kajsaniemi- och Unionsgatorna. Ritningarna låg färdiga 1916 (gjorda av arkitektbyrån Palmqvist & Sjöström), men det pågående världskriget och det efterföljande inbördeskriget gjorde att planerna än en gång gick om intet. En ny tomt tilldelades operan 1917 på Arkadiabacken och nya ritningar togs fram, men 1923 beslutade man att tomten skulle upplåtas åt den självständiga republikens första riksdagshus. Under tiden (1918) hade den Finska operan, i väntan på att operahuset på Arkadiabacken skulle uppföras, provisoriskt flyttat in i Alexanders-teatern, en gammal garnisonsteater från 1879, ovetande om att man skulle bli kvar där ända fram till 1993. När operan fyllde 75 år 1948, skänkte Helsingfors stad en tomt vid hörnet av Nordenskiölds- och Messeniusgatorna, men tog senare tillbaka den i favör för Folkpensionsanstaltens huvudkontor, ritat av Alvar Aalto. Operans ledning ansökte då om att en tomt mittemot Hesperiaparken skulle reserveras för operabygget, men staden gav även den här gången ett annat byggprojekt förtur till tomten, nämligen ett hotell. 10 Alvar Aaltos centrumplan Under det ryska storfurstedömet fick Engel i uppdrag att bygga Helsingfors monumentala centrum vid Senatstorget. Helsingfors centrum kom därmed att bli förknippat med tiden då Finland var ett lydrike till Ryssland, och det var därför naturligt att man vid självständigheten 1917 började att fundera på att uppföra ett nytt centrum för den nya republiken. När det nya riksdagshuset uppfördes 1931 försköts maktkoncentrationen från Engels monumentala centrum till området kring Helsingfors järnvägsstation, vilket i sin tur ledde till att centrumfrågan åter 9 Kemppinen, Kullervo, Uusi oopperatalo- toiveet todeksi: Oopperatalohankkeen historiikki (sv. titel Det nya operahuset- en dröm blir verklighet: Operahusprojektets historik), (u.o., 1993). 10 Kemppinen, s.11-14. 12

kom i fokus. Eftersom utsikten från det nya riksdagshuset bestod av ändlösa rader av godsvagnar och förfallna varumagasin, vilken knappast kunde betraktas som en representativ vy för en självständig nation. Under årens lopp presenterades olika lösningar och planer till ett nytt centrum, men allt för många åsikter och synpunkter om utformningen ledde till att ingenting konkret blev gjort och det var i detta sammanhang som man kallade in Alvar Aalto i hopp om att han skulle kunna lösa frågan om Helsingfors centrum en gång för alla. 11 Efter ett års arbete var Aalto färdig och i mars 1961 kunde han presentera sitt förslag för bland andra president Kekkonen och statsministern Sukselainen. I den finska arkitekturtidningen Arkkitehti 1961:3 presenterar Aalto sina tankar om förslaget: Aalto framhäver i artikeln riksdagshuset betydelsefulla position som den högsta symbolen för det fria Finland. Framför Riksdagshuset ska man därför bygga ett triangulärt centraltorg som kommer att öppna sig ut mot Tölövikens landskap, och som en fortsättning på centraltorget är det tänkt att några av Helsingfors viktigaste offentliga byggnader ska placeras längs Tölövikens strand. 12 Några år senare i samma tidskrift beskriver Aalto vilka offentliga byggnader han har planerat att uppföra längs stranden: "I riktning norrut från konserthuset har förslagsställaren tänkt sig ett operahus, ett konstmuseum och ett bibliotek samt några allmänna byggnader som en reserv för framtida behov." 13 Bild 4. Alvar Aaltos centrumplan från 1961. A. Järnvägstorget, B. Riksdagshuset C. Nationalmuseet, D. Centraltorget, E. Konserthus, F. Opera, G. Tölöviken, H. Frihetsgatan Under Aaltos livstid var det bara konserthuset (Finlandiahuset 1967-71, se Bild 7.) som kom att uppföras. Något centraltorg har ännu inte byggts, utan utsikten från Riksdagshuset består fortfarande utav godsvagnar och parkeringsplatser. På arkitekturmuseet i Helsingfors kunde man dock under majmånad 1997 ta del utav en utställning, där man presenterade olika förslag på hur området framför Riksdagshuset skulle kunna utformas. Planerna på ett "centraltorg" är alltså inte helt skrinlagda. Under 1990-talet har man även kommit några steg närmare Aaltos idé om offentliga byggnader längs Tölövikens strand. Förutom det redan uppförda operahuset, håller man på att bygga museet för nutidskonst. Museet är ritat av Steven Holl och planeras att invigas på Finland 80:e självständighetsdag den 6 11 Schildt, Göran, Den mänskliga faktorn: Alvar Aaltos mogna år, (u.o, 1991), s.289. 12 Aalto, Alvar, "Helsingfors stads nya centrum" i Arkkitehti 1961:3, s.38. 13 Aalto, Alvar, Helsingfors centrumplan i Arkkitehti, 1965:3, s.32 13

december 1997. 14 Placeringen skiljer sig dock från Aaltos ursprungliga planer. Museet är nämligen placerat söder om Finlandiahuset, bakom Posthuset. (se Bild 5.) Operahuset får ny placering, igen! I Alvar Aaltos centrumplan från 1961 tilldelades operahuset en tomt bredvid Finlandiahuset, men allt eftersom projektet drog ut på tiden började man ifrågasätta placeringen. 1973 bestämdes att operahuset fortfarande skulle ligga vid Tölöviken, men att det nu skulle placeras lite längre bort från centrum, på en tomt som tidigare hade tillhört ett gammalt Sockerbruk. Först måste dock tomten godkännas av berörda instanser. En process som i ren byråkratisk anda visade sig dra ut på tiden. 15 I april 1980 verkade tomtfrågan vara avgjord en gång för alla eftersom Helsingfors stad godkände hyresavtalet med operan, men glädjen blev kortvarig. Avtalet undertecknades inte och vann därmed inte laga kraft. Inte förrän i september 1986 skulle man nå en slutgiltig lösning på tomtfrågan. Det var först då som Helsingfors stad undertecknade kontraktet, vilket i sin tur ledde till att byggnadstillståndet blev giltigt och att man äntligen kunde börja bygga det nya operahuset. 16 Redan 1975 hade man utlyst en arkitekturtävling om det nya operahuset och resultatet kungjordes under hösten 1977. Vann gjorde förslaget "Scalapuikko" ritat av arkitekterna Eero Hyvämäki, Jukka Karhunen och Risto Parkkinen. På grund av problemen med tomtfrågan kom inte arbetet med operahuset igång förrän i november 1986. Ett år senare, 1987, var arbetet med grunden färdigt och man började förhandla fram anbud till stomarbetet. Anbudsförfarandet drog ut på tiden och försenade projektet, och inte förrän i juni 1988 slöts ett avtal. Efter denna försening förflöt dock arbetet efter planerna och 1990 hade man kommit så långt att man kunde fira taklagsfest och tre år senare, i februari 1993 stod det nya operahuset helt färdigt. Till slut efter, 7 års byggande och till en kostnad av ungefär 687 miljoner finska mark, kunde det nya operahuset officiellt invigas i november 1993. 17 14 Rönkkö, Marja-Liisa, "Chiasma- museet för nutidskonst i Helsingfors" i Svenska Museer 1994:3, s.14f. 15 Kemppinen, s.16f. 16 Ibid., s.85 & s.119f. 17 Ibid., s.67f, & s.121-127. 14

Bild 5. Karta över Helsingfors och situationsplan över Helsingforsoperan. 15

Göteborgsoperan Trånga och otidsenliga lokaler Bakgrundshistoriken till Göteborgsoperans tillkomst har utförligt behandlats av Jan Lewin i tidskriften Entré 1991:2, som jag här kortfattat refererar till: Göteborgs stad övertog 1938 Stora teatern (1859) som var i starkt behov av reparationer. På grund av teaterns brister väcktes i slutet av 1950-talet röster om att man skulle bygga en ny teater, men Göteborgs stad vill hellre rusta upp och bygga om Stora teatern. Planerna på en ombyggnad grusades dock, eftersom Riksantikvarieämbetet inte riktig var med på noterna, och 1963 bestämde man sig därför för att uppföra en ny teaterbyggnad. De flitigast debatterade förslagen under 1960- och 70-talen, om var operan skulle ligga, var Heden, Gamla Ullevi och Trädgårn. Under 1980-talet kom dock några nya idéer i omlopp. 1983 ville man bygga en opera i närheten av Centralstationen och året därpå var det tal om Pripps bryggeriers gamla tomt eller kanske rent av Kungsparken, bredvid Stora teatern. De förslag på tomter som debatt-erades var alltså relativt centralt placerade. 1985 lyckades dock politikerna komma överens om att det nya operahuset skulle uppföras på Gamla Ullevi. En arkitekttävling utlystes och Carl Nyréns förslag vann juryns gillande 1986. Byggstarten fastställdes nu till 1989, men planeringen hamnade i ekonomiska svårigheter, och byggbolaget Kullenbergbyggen såg sin möjlighet och erbjöd ett billigt operabygge på Packhuskajen mot tomt- och byggrättigheterna på Gamla Ullevi. Efter anbudsförhandlingar accepterade kommunen förslaget och byggstarten bestämdes till början av juni 1991. 18 När man väl hade fattat beslut om att bygga Göteborgsoperan, (som ritades av arkitektfirman Lund & Valentin arkitekter AB genom Jan Izikowitz, Bo Karlberg och Akke Zimdal), nere vid Packhuskajen, gick själva byggandet relativt snabbt. I juni 1991 togs det första spadtaget och i januari 1993 hade byggstommen rests till full volym. I juli 1994 stod operan helt färdig och invigningen ägde rum i oktober samma år. På grund av att man hade hållit tidsplanen visade det sig vid slutredo-visningen att man hade fått ett överskott på 35 miljoner kronor av den beräknade kostnadsramen på 558 miljoner kronor. 19 18 Lewin, Jan, "Göteborgsoperan blir verklighet- äntligen" i Entré 1991:2,, s.41-51. 19 Arensberg, Ingrid, GöteborgsOperan i hamn, (Göteborg, 1994), s.64ff. 16

Göteborgs hamns historia Sjöfarten och hamnverksamheten har historiskt sett varit av stor betydelse för Göteborgs stad och för att man ska kunna förstå det symboliska värdet av Göteborgsoperans placering nere vid Packhuskajen krävs det att man har en viss kännedom om Göteborgs hamns historia. Under 1700-talet blev Göteborg centrum för den transoceana handeln genom Ostindiska kompaniet och under samma period var exporten av sill och tran en annan viktig inkomstkälla för staden. I början av 1800-talet gick Ostindiska kompaniet i konkurs och sillfisket minskade i betydelse. Trots det förblev sjöfarten av stor betydelse för Göteborgs stads ekonomi, och på 1840- talet kom Göteborg att betraktas som Sveriges viktigaste importhamn. Tio år senare hade man även erövrat titeln som den ledande exporthamnen. Industrialiseringen under 1800-talet ledde till att många skepps- och varvsindustrier grundades och staden behöll sin position som Sveriges ledande sjöfartsstad med flertalet betydande rederier. Under 1900-talets första hälft kom den göteborgska industrin att präglas av de stora skeppsvarven (Götaverken, Lindholmen och Eriksberg) och tillverk-ningsindustrier som Volvo och SKF. 20 På 1960-talet kulminerade skepps- och varvsindustrin och Göteborg kunde räkna sig till en av världens ledande varvsstäder, men så på 1970-talet kom bakslaget. Energikrisen och hård konkurrens från nya varvsnationer gjorde att många varv runtom i världen tvingades stänga, däribland i Göteborg, vilket i sin tur ledde till att stora områden på norra stranden längs Göta älv övergavs. 21 Världens hamnar i förvandling Situationen är inte unik för Göteborg utan drabbade många stora varvs- och skeppsstäder runt om i Europa och USA. Tobias Faber har i tidskriften Arkitektur skrivit en artikel som behandlar den omvälvande förvandling som världens stora hamnstäder genomgick under 1970- och 80-talen. 22 Faber skriver att redan under 1800-talet uppläts stora arealer nere vid vattnet och älvmynningarna för att befrämja järnvägstransporterna och den framväxande skeppsindustrin. Detta ledde till att stora hamn- och industriområden bildades, som i sin tur kom att avskärma städernas naturliga kontakt med vattnet. Under 1970-talet skedde så en revolutionerande utveckling inom varvs- och skeppsindustrin. Verksamheten rationaliserades och koncentrerades till några få platser. Behovet av kajplatser 20 Nationalencyklopedin Band 8, uppslagsord: "Göteborg-Historia", (u.o., 1992), s.267f. 21 Andersson, Bengt Åke & Raffone, Pietro, Norra älvstranden Göteborg i Arkitektur 1988:1, s.12. 22 Faber, Tobias, "Hamnar i förvandling" i Arkitektur 1988:1, s.3-11. 17

minskade därmed drastiskt, vilket i sin tur ledde till att stora hamnområden frigjordes och stod övergivna. Faber visar i sin artikel på Baltimore i USA som ett tidigt exempel på hur man har försökt att återerövra och förnya de öde hamnområdena. Under 1940- talet drabbades Baltimore hårt utav industrinedläggningar, arbetslöshet och utflyttningar från staden. Stora delar av hamnområdet hade avvecklats och låg öde eller höll på att förslummas. De styrande i Baltimore såg inget annat val än att satsa stort på att utveckla staden och försöka vända den nedåtgående trenden. Ett av projekten innebar att man skulle knyta de gamla hamnområdena närmare stadens centrum. I början av 1980-talet stod det nya hamnområdet färdigt med strandpromenader, shoppingcentrer, amfiteater för uppträdanden, ett 30-våningshus, ett akvarium, och slutligen lät man ankra upp den nyrestaurerade fregatten "Constellation" nere vid hamnen. Satsningen visade sig bli en stor turistattraktion och därmed även en ekonomisk framgång. På många ställen i Europa och Norden kan man följa samma utveckling som den i Baltimore. London, Rotterdam, Amsterdam och Hamburg är bara några exempel på hamnstäder där stora arealer har frigjorts och där man försöker att utveckla de öde områdena på samma sätt som i Baltimore. I Norden kan man räkna Oslo som en av pionjärstäderna inom hamnförnyelsen. 23 Hamnförnyelsen i Göteborg Även Sverige drabbades hårt av förändringarna inom skepps- och varvsindustrin under 1970-talet. Den internationella trenden att förnya hamnområdena och söka sig tillbaka till vattnet har därför även fått genomslag i Sverige. I samband med Tobias Fabers artikel i Arkitektur presenterades tre exempel på hamnförnyelse i Sverige. Av de tre exemplen (Malmö, Helsingborg och Göteborg) är Göteborg den stad som bäst följer det internationella mönstret. Detta beror i stor grad på att Göteborg drabbades mycket hårdare än någon annan svensk stad av den ökade konkurrensen och rationaliseringen inom skepps- och varvsindustrin. I denna omställning frigjordes bland annat de stora varvsområdena Eriksberg och Lindholmen på norra älvstranden. Redan i mitten av 1970-talet började man projektera för Lindholmen. I början av 1980-talet gav kommunen i uppdrag åt ett arkitekturkontor att ta fram idéskisser över Eriksberg, som 1985 resulterade i utställningen "Eriksbergs 85". I det framtagna förslaget ville man utnyttja området för bostäder, kontorslokaler 23 Ibid, s-3-11. 18

och småskalig industriverksamhet. Utställningen ledde till att Byggnadsnämnden samma år fick i uppdrag att planera byggandet på norra älvstranden och i ett längre perspektiv försöka knyta området närmare Göteborgs stadskärna. 24 Göteborg följer sålunda den internationella trenden att förnya de gamla och övergivna hamnområdena genom att knyta staden närmare vattnet och det är i detta sammanhang man måste se placeringen av Göteborgsoperan. Göteborgsoperans placering Staden har tappat kontakten med vattnet. Motorlederna längs kajerna avskärmar effektivt. Vad är då mer utmanande än att placera operan här nere vid älven, som ett första symboliskt steg mot att blåsa liv i stadens stränder? Stränderna, som är upphovet till stadens existens. 25 Arkitekternas beskrivning av Göteborgsoperans placering är nu något idealiserad med tanke på de faktiska omständigheterna. Att Göteborgsoperan skulle vara "ett första symboliskt steg mot att blåsa liv i stadens stränder" är ett lite väl magstarkt yttrande, med tanke på att projekteringen av Eriksberg och Lindholmen har hållit på sedan 1970-talet. Även om man anser att dessa områden ligger på "fel" sida av älven, kan man inte bortse att det redan fanns en stadsplan och en förprojektering av hamnområdet nere vid Lilla Bommen, som 1987 resulterade i "Skanskaskrapan" av Ralph Erskine, i enlighet med kommunens ambition att bygga ett höghus nere vid älvstranden. 26 Fyra år innan man ens hade tänkt på att placera Göteborgsoperan nere vid Packhuskajen hade man alltså börjat "blåsa liv i stadens stränder". Man får i sammanhanget inte heller glömma bort hur det gick till när Göteborgsoperan till slut hamnade nere vid Packhuskajen. Det var redan bestämt att Carl Nyréns vinnande förslag från 1986 skulle byggas på gamla Ullevis tomt, när projektet hamnade i ekonomiska svårigheter, och det var då som byggbolaget Kullenbergbyggen dök upp och erbjöd kommunen ett billigt operahus nere vid Packhuskajen mot tomt och byggrättigheterna på Gamla Ullevi. 24 Andersson & Raffone, s.12-17. Se även i samma nummer (Arkitektur 1988:1) artiklarna om "Malmö hamn", s.20-24 och "Helsingborgs hamn", s.25-29. 25 Böös, Bertil, Izikowitz, Jan & Knutsson, Magnus, GöteborgsOperan: Arkitektens skisser, (Göteborg, 1993), s.13. 26 Erskine, Ralph, "Lilla Bommen Göteborg" i Arkitektur 1990:4, s.13-20. 19

Situationen påminner om det som man under 1980-talet kommit att beteckna som "förhandlingsplanering", vilket innebär att kommunen ingår ett avtal med en privat byggherre om att få en nyttighet uppförd (i det här fallet ett operahus) i utbyte mot att den privata byggherren får rätten att spekulationsbygga (det vill säga bygga kontorshus) på en attraktiv tomt (i det här fallet Gamla Ullevi). 27 Att Göteborgsoperan hamnade nere vid Packhuskajen beror därför i mångt och mycket på de ekonomiska förutsättningarna. Hade kommunen haft råd skulle operahuset ha uppförts på en mer central och attraktiv tomt än nere vid Packhuskajen, men den ekonomiska situationen var nu sådan att valet stod mellan ett billigt operahus på Packhuskajen eller inget operahus alls. Bild 6. Karta över Göteborg med Göteborgsoperan Ett huvudstråk ner till vattnet Placeringen av operahuset nere vid Packhuskajen motiveras också av att man därmed förlänger Göteborgs huvudstråk. Från Göteborgs kulturella centrum vid Götaplatsen utgår det en axel längs Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan som avslutas nere vid älven och Göteborgsoperan. 28 Placeringen har dock kritiserats för att inte uppfylla dessa ambitioner. Olof Hultin menar i en recension i Svenska Dagbladet att operahuset har hamnat i stadens periferi och att motorleden skär av kontakten med staden i väntan på en eventuell biltunnel. 29 Trots den avskärmande motorleden och den något ansträngda förlängningen av huvudstråkets axel, som placeringen av Göteborgsoperans medför, kan man ändå konstatera att placeringen på Packhuskajen ligger rätt i tiden. I Luleå har man försökt blåsa liv i hamnområdet genom att låta Norrbottensteatern flytta in i de ombyggda hamnmagasinen, 1986. 30 Samma år invigde man i Amsterdam ett operahus på en gammal industritomt nere vid floden Amstel. 31 Även i Oslo har man planer på att eventuellt uppföra ett operahus nere vid hamnen innan sekel- 27 Hultin, Olof, Arkitektur i Sverige 1984-89, (Stockholm, 1989) s.8. Globen i Stockholm är ett annat bra exempel på 1980-talets förhandlingsplanering. På Gamla Ullevi har man hittills inte byggt några kontor. 28 Arensberg, s.8. 29 Hultin, Olof, Symbol för ett musikliv i förändring i Svenska Dagbladet 7/9 1994. 30 Tirsén, Hans, "Norrbottensteatern: Luleå: FFNS Arkitekter i Luleå" i Arkitektur 1987:4, s.16. 31 Beauvert, s.200. 20