Skånska fåglar i Natura 2000 Natur och kultur Göran Mattiasson
Titel: Skånska fåglar i Natura 2000 Utgiven av: Författare: Beställningsadress: Länsstyrelsen i Skåne Län Göran Mattiasson Länsstyrelsen i Skåne Län Miljöenheten 205 15 MALMÖ Tfn: 040-25 20 00 lansstyrelsen@m.lst.se Copyright: Upplaga: Länsstyrelsen i Skåne län 30 ex ISBN: 91-85363-63-4 Tryckt: Omslagsbild: Samtliga foton: Länsstyrelsen i Skåne Glada Skånes landskapsfågel John Larsen / Skånes Ornitologiska Förening
Skånska fåglar i Natura 2000 Göran Mattiasson Miljöavdelningen Länsstyrelsen i Skåne län Maj 2005
2
Förord Att bevara biologisk mångfald, d v s arter och deras livsmiljöer är en av samhällets viktigaste uppgifter. Att skydda biologisk mångfald är en samhällsövergripande uppgift för alla. Riksdagen har beslutat att alla arter långsiktigt ska finnas i livskraftiga bestånd. Sverige har genom EU-inträdet 1995 förbundit sig liksom alla andra länder i EU - att genomföra Natura 2000, d v s att skydda ett nätverk av områden med särskilt hotade biotoper, växt- och djurarter. I åtagandet ingår att skapa en gynnsam bevarandestatus för dessa naturtyper och arter. I Skåne har Regeringen anmält såväl områden med naturtyper som arter till Natura 2000. Denna rapport redovisar bakgrundsdata och tillstånd för de fågelarter, som häckar i Skåne och som ingår i Natura 2000. Uppföljning av arternas utveckling i landskapet ger underlag för att redovisa hur tillståndet för arterna utvecklas. För att fåglarna ska kunna ges ett skydd både inom utpekade Natura 2000- områden och i landskapet i övrigt har kommuner och myndigheter genom sin planering ett stort ansvar. För att allmänhet, organisationer och myndigheter ska kunna rapportera nya fynd av Natura 2000-arter till Länsstyrelse, ArtDatabank eller annan registerhållande myndighet eller organisation redovisar rapporten så långt möjligt arternas kända förekomster. Viktigast är att markägare får kännedom om arternas förekomst och att de skyddar fåglarna, deras livsmiljöer och häckningsplatser. Länsstyrelsen vill tacka alla, som på olika sätt bidragit med underlag till och synpunkter på rapporten. Ett särskilt stort tack riktas till Skånes Ornitologiska Förening och fotografen John Larsen, som ställt samtliga bilder i rapporten till Länsstyrelsens förfogande. Rapporten finns på Länsstyrelsens webbplats www.m.lst.se men kan också beställas hos Länsstyrelsen i Skåne, Miljöavdelningen, 205 15 MALMÖ (tel 040/044 25 22 22). 3
Innehållsförteckning Förord... 3 Innehållsförteckning... 4 Inledning... 6 Natura 2000... 7 Fågeldirektivet... 8 Fåglar... 9 Habitatdirektivet... 10 Gynnsam bevarandestatus... 10 Skånska fåglar i Natura 2000... 12 Skånes fågelarter i Natura 2000... 15 Berguv (Bubo bubo)... 16 Bivråk (Pernis apivorus)... 18 Brun kärrhök (Circus aeruginosus... 19 Brushane (Philomachus pugnax)... 21 Fiskgjuse (Pandion haliaetus)... 23 Fisktärna (Sterna hirundo)... 25 Fältpiplärka (Anthus campestris)... 26 Glada (Milvus milvus)... 28 Grönbena (Tringa glareola)... 30 Havsörn (Haliaeetus albicilla)... 31 Höksångare (Sylvia nisoria)... 33 Jorduggla (Asio flammeus)... 35 Järpe (Bonasa bonasia)... 36 Kentsk tärna (Sterna sandvicensis)... 37 Kornknarr (Crex crex)... 39 Kungsfiskare (Alcedo atthis)... 40 Kungsörn (Aquila chrysaetos)... 42 Kärrsnäppa, sydlig (Calidris alpina schinzii)... 45 Ljungpipare (Pluvialis apricaria)... 48 Mindre flugsnappare (Ficedula parva)... 49 Nattskärra (Caprimulgus europaeus)... 50 Orre (Tetrao tetrix tetrix)... 51 Pilgrimsfalk (Falco peregrinus)... 52 Pärluggla (Aegolius funereus)... 55 Rördrom (Botaurus stellaris)... 57 Silvertärna (Sterna paradisaea)... 60 Skräntärna (Sterna caspia)... 62 Skärfläcka (Recurvirostra avosetta)... 64 Småfläckig sumphöna (Porzana porzana)... 66 Småtärna (Sterna albifrons)... 68 Sparvuggla (Glaucidium passerinum)... 72 Spillkråka (Dryocopus martius)... 73 Storlom (Gavia immer)... 74 Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus)... 77 Svarttärna (Chlidonias niger)... 79 4
Sångsvan (Cygnus cygnus)... 81 Tjäder (Tetrao urogallus)... 83 Trana (Grus grus)... 84 Trädlärka (Lullula arborea)... 86 Törnskata (Lanius collurio)... 87 Vit stork (Ciconia ciconia)... 88 Vitkindad gås (Branta leucopsis)... 90 Ängshök (Circus pyrargus)... 93 5
Inledning Natura 2000 kallas det nätverk av skyddsvärda områden som alla EU:s medlemsstater ska bidra till att skapa enligt två av EU:s direktiv (lagar), Habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Syftet är att bevara biologisk mångfald inom gemenskapen. Som medlem i EU har Sverige åtagit sig att se till att naturtyper och arter har gynnsam bevarandestatus, d v s att de finns kvar i en långsiktigt hållbar omfattning genom att vidta bevarandeåtgärder. Samtliga fågelarter, såväl häckande som sträckande och tillfälliga, ska skyddas enligt Fågeldirektivet, som ligger till grund för art- och biotopskyddet av fåglar i Natura 2000. Av Europas drygt 180 särskilt skyddsvärda arter finns ett 70-tal regelbundet häckande i Sverige. I Skåne förekommer ett 40- tal häckande, ett 20-tal sträckande samt ett 15-tal tillfälliga arter. Alla fågelarter i Natura 2000 är fridlysta i Sverige genom jaktskyddsförordningen. För att kunna följa utvecklingen av Skånes fågelarter, som ingår i Natura 2000, har data om arternas förekomst samlats, sammanställts och redovisats i denna rapport. Miljötillståndet på och kring arternas häckningsplatser ska dokumenteras genom basinventeringar, uppgifter om arternas populationsstorlek ska finnas liksom vad man kan göra inom naturvård och samhällsplanering för att skydda och vårda dessa arter och deras miljöer. Detta är en förutsättning för att kunna följa upp och utvärdera utvecklingen samt bedöma arternas s k bevarandestatus. Denna rapport bygger på uppgifter som hämtats från artiklar som redovisats i Skånes Ornitologiska Förenings tidskrift Anser t o m 2004, Föreningens årliga skrift om Fåglar i Skåne, Anser supplement 1975-2003 samt Skånes Fåglar (Ekberg, B. & Nilsson, L. 1994). Fakta om arternas tillstånd i Sverige har i första hand hämtats från Rödlistade ryggradsdjur i Sverige Artfakta, Rödlistade arter i Sverige 2000 och 2005 och Uppföljning av Natura 2000 i Sverige (Naturvårdsverket 2004). Under rubriken litteratur anges inte hänvisning till dessa skrifter för varje art. Litteratur Ahlén, I. och Tjernberg, M. 1996. Rödlistade ryggradsdjur i Sverige - - Artfakta. ArtDatabanken. SLU. Uppsala. Ekberg, B. & Nilsson, L. 1994. Skånes Fåglar. Signum, Lund. Gärdenfors, U. (ed.) 2000 och 2005. Rödlistade arter i Sverige 2000 - respektive 2005. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Naturvårdsverket. 2004. Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Skånes Ornitologiska Förening - Anser, SkOFs tidskrift t o m 2004. - Fåglar i Skåne, Anser supplement 1975-2003. 6
Natura 2000 På medlemsstaternas europeiska territorium pågår en ständig försämring av livsmiljöerna, och ett ökande antal vilda arter är allvarligt hotade. Eftersom de hotade livsmiljöerna och arterna utgör en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, är det nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att bevara dem. Med medlemskapet i Europeiska unionen blev habitatdirektivet och fågeldirektivet bindande för Sverige. Enligt dessa två lagar ska livsmiljöer och djur- och växtarter skyddas i många olika områden runt om i Europa. Det är detta europeiska nätverk av biologiskt värdefulla områden, som kallas Natura 2000. Direktiven innebär dels ett skydd för områden, dels ett skydd för arter. Dessa områden, som är av riksintresse, ska i skyddsarbetet prioriteras enligt gällande lag. Syftet är framför allt att gynna och bevara vissa typer av livsmiljöer och ett antal särskilt skyddsvärda vilda djur- och växtarter. Nätverket Natura 2000 skapas genom en särskild procedur, där varje medlemsstat identifierar platser som är viktiga för att bevara livsmiljöer och arter som omfattas av direktiven och utser dessa till särskilda bevarandeområden (habitatdirektivet) respektive särskilda skyddsområden (fågeldirektivet). Det handlar om livsmiljöer vars naturliga utbredningsområde inom gemenskapen är mycket litet eller har krympt avsevärt, till exempel torvmossar, hedmarker, sanddyner och livsmiljöer i kust- eller sötvattensområden. Bland arterna av gemenskapsintresse finns en rad svenska djur och växter vars lång-siktiga överlevnad är hotad. Medlemsstaterna måste upprätta ett skydd för dessa områden. Varje medlemsstat får själv välja vilka sätt som ska användas inom det egna landet. Områden kommer således att omfattas av regelverk eller kontrakt och när så är lämpligt skötsel- och förvaltningsplaner. Direktiven innebär vidare att arter av djur och växter ska skyddas genom bestämmelser om bland annat förbud mot att döda, fånga, samla in eller störa arterna. 7
Fågeldirektivet Fågeldirektivet omfattar alla fågelarter, deras ägg, bon och livsmiljöer inom EU. För att bevara samtliga fågelarter är det helt nödvändigt att skydda, upprätthålla och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för fåglar. Vissa fågelarter bör skyddas genom att särskilda åtgärder avseende deras livsmiljöer vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. Sådana åtgärder måste också ta hänsyn till flyttande fåglar och samordnas i syfte att åstadkomma en sammanhängande helhet. Svenska arter i Fågeldirektivet Arter i kursiv stil häckar inte i Sverige men förekommer regelbundet i landet. Fåglar som häckar regelbundet i Skåne anges med fet stil. Smålom Stenfalk Svarttärna Storlom Jaktfalk Dvärgmås Vitnäbbad islom Pilgrimsfalk Berguv Svarthakedopping Järpe Fjälluggla Rördrom Orre Hökuggla Svart stork Tjäder Jorduggla Vit stork Småfläckig sumphöna Sparvuggla Mindre sångsvan Kornknarr* Slaguggla Sångsvan Trana Lappuggla Fjällgås Skärfläcka Pärluggla Vitkindad gås Fjällpipare Nattskärra Salskrake Ljungpipare* Kungsfiskare Alförrädare Svartbent strandpipare Gråspett Bivråk Brushane Spillkråka Brun glada Kärrsnäppa (sydlig) Vitryggig hackspett Glada Dubbelbeckasin Tretåig hackspett Havsörn Myrspov Trädlärka Brun kärrhök Grönbena* Fältpiplärka Blå kärrhök Smalnäbbad simsnäppa Blåhake Ängshök Skräntärna Törnskata Stäpphök Kentsk tärna Mindre flugsnappare Större skrikörn Fisktärna Halsbandsflugsnappare Kungsörn Silvertärna Ortolandsparv Fiskgjuse Småtärna Höksångare * art som redovisas i rapporten tillsammans med häckande fågelarter i Skåne. Fågeldirektivet innebär skydd av alla naturligt förekommande fågelarter inom EU. Direktivet är främst inriktat på att skydda häckningsplatser, övervintringsområden samt rastplatser under vår- och höstflyttning för ett antal fågelarter som i ett europeiskt perspektiv är hotade och i behov av ett stärkt skydd. 8
Åtgärder ska vidtas för att bevara dessa fågelarters livsmiljöer och säkerställa deras överlevnad. Drygt 180 fågelarter ska skyddas enligt förteckningen, varav 73 arter förekommer i Sverige och 40 häckar i Skåne (tabell ovan). Rapporten redovisar situationen för 43 skånska fågelarter, som ska ges ett noggrant skydd enligt Fågeldirektivet. Medlemsstaterna i EU ska som särskilda skyddsområden i första hand välja ut sådana områden som, vad gäller antal och storlek, är mest lämpade för att bevara fågelarterna med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet. Liknande åtgärder ska vidtas för att skydda regelbundet förekommande flyttfåglar och särskild vikt ska läggas vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse. Så snart svenska regeringen beslutat inrätta ett skyddsområde enligt Fågeldirektivet ingår lokalen automatiskt i Natura 2000 och omfattas av särskilda lagbestämmelser, som innebär att skyddet av området ska ges prioritet. För varje särskilt fågelområde som pekats ut med stöd av Fågeldirektivet ska särskild bevarandeplan upprättas och fastställas. Fåglar Fågeldirektivet anger att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett generellt skydd för samtliga naturligt förekommande fågelarter, där särskilt följande ska förbjudas : - att avsiktligt döda eller fånga fåglar oavsett vilken metod som används. - att avsiktligt förstöra eller skada deras bon och ägg eller bortföra deras bon. - att samla in fågelägg i naturen och behålla dessa, även om de är tomma. - att avsiktligt störa dessa fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, i den mån dessa störningar inte saknar betydelse för att uppnå syftet med detta direktiv. - att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas. Nästan all handel med fåglar av arter som lever vilt i EU är förbjuden. Jakten är reglerad. Alla fågelarter i Sverige, förtecknade i Fågeldirektivet, är fridlysta i Sverige genom jaktförordningen. Vissa undantag har - i enlighet med Fågeldirektivets bestämmelser - gjorts i lagstiftningen för jakt. Direktivets bestämmelser har i första hand införts i Miljöbalken, Artskyddsförordningen och Jaktförordningen. 9
Habitatdirektivet I Habitatdirektivet anges kriterier för områden, som ska ingå i Natura 2000. Det är områden med sådana livsmiljöer (biotoper, habitat) och arter, som anges i direktivets förteckningar. Varje medlemsland bidrar till bildandet av Natura 2000 i proportion till storleken av livsmiljöer och populationsstorlekar som finns inom landet. När regeringen föreslagit EU-kommissionen att ett område ska ingå i Natura 2000 omfattas detta därmed av särskilda lagbestämmelser, som innebär att skyddet av området prioriteras. Fågelarter, som förekommer inom ett område utpekat enligt habitatdirektivet, har inget extra skydd utöver det som generellt gäller för alla arter i landet enligt fågeldirektivet, såvida fågelarten inte definieras som en typisk art. EU-kommissionen antog i december 2004 och januari 2005 förteckningen över områden av gemenskapsintresse i kontinental respektive boreal region. Områden, som har förtecknats på listan, ska skyddas. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att livsmiljöer försämras och att arter störs, om det kan betyda att Habitatdirektivets mål inte nås. Habitatdirektivets skyddsbestämmelser gäller också för områden som är skyddade enligt Fågeldirektivet. Sverige ska övervaka bevarandestatus och regelbundet vart 6:e år och härnäst 2007 rapportera till särskilda kommittéer om hur arbetet utvecklats för att skydda livsmiljöer och arter i Natura 2000. Gynnsam bevarandestatus Gynnsam bevarandestatus är ett viktigt begrepp i Natura 2000. Det innebär att naturtyper och arter ska finnas kvar långsiktigt och i en omfattning som garanterar fortlevnaden. Särskilda bevarandeplaner ska upprättas för varje område i Natura 2000 som utpekats med stöd av Fågel- eller Habitatdirektivet. Bevarandeåtgärder ska vidtas för att bibehålla eller utveckla gynnsamma förhållanden. I klartext betyder det att om bevarandestatus för en livsmiljö ska vara gynnsam måste dess utbredning vara stabil eller ökande, och de speciella förhållanden som livsmiljön behöver och dess typiska arter förväntas finnas kvar även i framtiden. För arter innebär gynnsam bevarandestatus att man förväntar sig att arten kan vara livskraftig även i framtiden, att artens utbredning inte minskar och att de livsmiljöer som arten vill ha finns i tillräcklig omfattning. 10
När det gäller beslut som kan påverka ett Natura 2000-område ska statliga och kommunala myndigheter bevaka att bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som finns i området. Innebörden av begreppet Gynnsam bevarandestatus kan variera för en art. En arts bevarandestatus kan vara gynnsam på en plats, medan den i ett regionalt eller nationellt perspektiv inte behöver vara gynnsam. Det är därför nödvändigt att ange begreppet gynnsam bevarandestatus i förhållande till ett definierat geografiskt område. Tabell 1. Sveriges Ornitologiska Förening har 2005 på uppdrag av Naturvårdsverket beräknat arternas populationsstorlek i Sverige och i landets fågelskyddsområden (SPA-områden) - enligt Fågeldirektivet - och även redovisat hur de är fördelade landskapsvis. Data från denna utredning redovisas i tabell 1. De svenska fåglarnas - enligt fågeldirektivet - populationsstorlek finns också redovisade i Naturvårdsverkets rapport om Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet och i Fågeldirektivet, som utkom 2004. Tabell 2. I tabellen redovisas de skånska fågelarternas populationsstorlek i form av uppskattat antal häckande par 1995, 1997 och 2003. Sveriges Ornitologiska Förening sammanställde 1997 på uppdrag av Naturvårdsverket uppgifter om fåglarnas populationstorlek i Sverige respektive landskapsvis för arter, som är förtecknade i Fågeldirektivet. I tabellen redovisas uppskattat antal häckande par i Skåne. Som jämförelse redovisas den bedömning av populationsstorleken som Paul Eric Jönsson 1995 presenterade i Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en regional rödlista (Anser 1995:4). Uppgifter från 2004 är hämtade ur Ottvall, R. & Billqvist, M. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en första revidering av den skånska rödlistan (Anser 2004:4). Jämförelser mellan arternas uppskattade populationsstorlekar 1995, 1997 och 2004 i tabellen visar hur de olika arterna har utvecklats i Skåne under den senaste 10-årsperioden. En jämförelse mellan tabell 1 och 2 visar Skånes andel av den svenska populationens olika fågelarter. Litteratur Jönsson, P E. 1995. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en regional rödlista. Anser 1995:4. Naturvårdsverket. 1997. Fågelpopulationens storlek fördelade på län sammanställning som del i genomförandet av EG:s fågeldirektiv 79/409/EEG. Naturvårdsverket. 2004. Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Ottvall, R. & Billqvist, M. 2004. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en första uppdatering av den skånska rödlistan. Anser 2004:4. 11
Skånska fåglar i Natura 2000 Fågeldirektivets skånska häckfåglar Antal par i Sverige Särskilda skyddsområden för fåglar i Sverige (509 områden) Särskilda skyddsområden för fåglar i Skåne (19 områden) Berguv 430 42-60 0 par Bivråk 5 250 101-147 3-5 par 5 lokaler Brun kärrhök 1 450 294-365 34-48 par 9 lokaler Brushane 64 000 3 255-6 348 16 par 1 lokal Fiskgjuse 3 700 401-510 3 par 3 lokaler Fisktärna 27 000 4 566-5 202 55-80 par 6 lokaler Fältpiplärka 90 05-09 2-6 par 2 lokaler Glada 1 100 24-35 21-31 par 6 lokaler Grönbena 85 000 3 630-10 096 0 par Havsörn 400 70-98 0 par Höksångare 380 95-180 0 par Jorduggla 1 000? 0 par Järpe 65 000 1 053-1 819 0 par Kentsk tärna 320 285-294 100 par 1 lokal Kornknarr 275 54-103 0 par Kungsfiskare 210 07-12 3-6 par 4 lokaler Kungsörn 475 10-14 1 par 1 lokal Kärrsnäppa (sydlig) 260 120-158 12-24 par 4 lokaler Ljungpipare 110 000 11 208-31 384 0 par Mindre flugsnappare 650 28-64 0 par Nattskärra 2 300 215-350 12-15 par 3 lokaler Orre 190 000 3 030-3 898 0 par Pilgrimsfalk 125 25-34 1-2 par 1 lokal Pärluggla 15 000 139-263 0 par Rödrom 500 146-201 7-15 par 3 lokaler Silvertärna 31 000 6 129-13 211 85-125 par 2 lokaler Skräntärna 470 455-656 4-12 par 2 lokaler Skärfläcka 1 150 11 322-1 647 365-580 par 6 lokaler Småfläckig sumphöna 250 79-147? par 2-3 lokaler Småtärna 440 273-324 49-82 par 5 lokaler Sparvuggla 14 000 638-906 0 par Spillkråka 23 000 758-1 188? par 7 lokaler Storlom 6 100 277-699 0 par Svartbent strandpipare 0 0 0 par Svarttärna 200 190-372 65-105 par 3 lokaler Sångsvan 3 800 299-373 5-6 par 5 lokaler Tjäder 75 000 1 355-2 179 0 par Trana 20 000 534-1 470 1-5 par 3 lokaler Trädlärka 2 800 134-207? par 3-5 lokaler Törnskata 28 000 715-1 094? par 6-7 lokaler Vitkindad gås 6 000 3 168-3 191 60 par 3 lokaler Vit stork 0 0 0 par Ängshök 42 24-29 2-3 par 3 lokaler Fågeldirektivet redovisar i förteckning arter som kräver att särskilda skyddsområden utses och arter som kräver noggrant skydd. I tabell 1-2 redovisas de skånska häckfågelarter som berörs av fågeldirektivet. Tabell1. Fåglar i Natura 2000, som förekommer eller nyligen förekommit häckande i Skåne. Ur Naturvårdsverkets rapport Bristanalys av fågelförekomster i SPA-områden som utarbetats av Sveriges Ornitologiska förening 2005. 12
Tabell 2 Fåglar i Natura 2000, Antal häckande par i Skåne uppskattat antal par 1995, 1997 och 2003 samt antal häckande par inom Natura 2000-områden utpekade med stöd av Habitatdirektivet t o m 2001. FÅGLAR I NATURA 2000 Skånsk population 1995* Skånsk population 1997** Skånsk population 2004*** Berguv 0-5 par 6 par 5-10 par Bivråk 100-200 par 220-280 par 100-150 par Brun kärrhök 120-150 par 265-285 par >300 par Brushane 40-50 honor 50-60 par 20-30 par Fiskgjuse 50-60 par 48-72 par 55-70 par Fisktärna 150-200 par 170-210 par 150-175 par Fältpiplärka 80-100 par 75-90 par 70-80 par Glada 500-550 par 680-770 par 750-850 par Grönbena 5-10 par 8-12 par 0-10 par Havsörn 0 1 par 3 par Höksångare 5-7 par 8-12 par 5-7 par Jorduggla - 2 par 0-5 par Järpe 10-20 par 10-15 par 10-20 par Kentsk tärna 0 0 120 par Kornknarr 0-2 par 0-2 par 0-5 par Kungsfiskare 10-30 par 25-50 par 10-75 par Kungsörn 3-5 par 5 par 10-15 revir Kärrsnäppa (sydlig) 100-120 par 50-60 par Ljungpipare 5-10 par 10 par 0-5 par Mindre flugsnappare 10-20 par 23-32 par 5-20 par Nattskärra 250-500 par 180-220 par 250-500 par Orre 100-200 tuppar 145-195 par 100-150 tuppar Pilgrimsfalk 1-2 par 1 par 4 par Pärluggla 50-50 par 45-65 par Flukturerar Rödrom 15-20 par 24-32 par 20-30 par Silvertärna 80-100 par 70-90 par 140 par Skräntärna 10-15 par 10 par 10 par Skärfläcka 400-500 par 290-335 par 500-700 par Småfläckig sumphöna 5-10 par 9-16 par 0-15 par Småtärna 90-100 par 88-112 par 128-132 par Sparvuggla 5-10 par 8-12 par Flukturerar Spillkråka 1 000-1 500 par 1 050-1 250 par >1 000 par Storlom 15-20 par 20-25 par 20-25 par Svartbent strandpipare 4-5 par 1 par Svarttärna 45-55 par 68-82 par 60-65 par Sångsvan 30-40 par 40-47 par 70-80 par Tjäder 40-50 tuppar 35-45 par 50 tuppar Trana 15-20 par 30-35 par 100-150 par Trädlärka 100-150 par 220-300 par 300-400 par Törnskata - 1 700-2 300 par Vitkindad gås 5-10 par 8 par-0-1 par >60 par Vit stork 0 2 par Ängshök 2-3 par 2-3 par Populationsstorleken 1995 * (Jönsson), Populationsstorleken 1997 ** (Sveriges Ornitologiska Förening på uppdrag av Naturvårdsverket), Populationsstorleken 2004 *** (Ottvall & Billqvist) 13
Tabell 3. Fåglar i Natura 2000 - Skånes 19 fågelområden i Natura 2000 för häckande och rastande fåglar*. Skåne Särskilda skyddsområden för fåglar beslutade med stöd av Fågeldirektivet Areal km SE0420146 Araslövssjöområdet 11,3 SE0420264 Egeside-Pulken-Yngsjön 5,1 SE0430002 Falsterbo-Foteviken 433,3 SE0430090 Fulltofta-Ringsjön 8,8 SE0420125 Gruarna 3,0 SE0420002 Hallands Väderö 17,9 SE0420145 Hammarsjöområdet 26,4 SE0430087 Klingavälsån 28,4 SE0430124 Krankesjön 4,6 SE0430092 Kullaberg 13,6 SE0430173 Lommaområdet 2,2 SE0430138 Lundåkrabukten 21,0 SE0430091 Löddeåns mynning 4,8 SE0430089 Norra Fyledalen 1,3 SE0430088 Sandhammaren 15,5 SE0430125 Skälderviken 13,7 SE0430172 Sövdesjön 4,7 * Enligt artikel 12 i habitatdirektivet ska samtliga djurarter som finns förtecknade i bilaga ges ett noggrant skydd i hela landet. Artikel 12 omfattar också Fågeldirektivets arter. 14
Skånes fågelarter i Natura 2000 Skånes fågelarter i Natura 2000... 15 Berguv (Bubo bubo)... 16 Bivråk (Pernis apivorus)... 18 Brun kärrhök (Circus aeruginosus... 19 Brushane (Philomachus pugnax)... 21 Fiskgjuse (Pandion haliaetus)... 23 Fisktärna (Sterna hirundo)... 25 Fältpiplärka (Anthus campestris)... 26 Glada (Milvus milvus)... 28 Grönbena (Tringa glareola)... 30 Havsörn (Haliaeetus albicilla)... 31 Höksångare (Sylvia nisoria)... 33 Jorduggla (Asio flammeus)... 35 Järpe (Bonasa bonasia)... 36 Kentsk tärna (Sterna sandvicensis)... 37 Kornknarr (Crex crex)... 39 Kungsfiskare (Alcedo atthis)... 40 Kungsörn (Aquila chrysaetos)... 42 Kärrsnäppa, sydlig (Calidris alpina schinzii)... 45 Ljungpipare (Pluvialis apricaria)... 48 Mindre flugsnappare (Ficedula parva)... 49 Nattskärra (Caprimulgus europaeus)... 50 Orre (Tetrao tetrix tetrix)... 51 Pilgrimsfalk (Falco peregrinus)... 52 Pärluggla (Aegolius funereus)... 55 Rördrom (Botaurus stellaris)... 57 Silvertärna (Sterna paradisaea)... 60 Skräntärna (Sterna caspia)... 62 Skärfläcka (Recurvirostra avosetta)... 64 Småfläckig sumphöna (Porzana porzana)... 66 Småtärna (Sterna albifrons)... 68 Sparvuggla (Glaucidium passerinum)... 72 Spillkråka (Dryocopus martius)... 73 Storlom (Gavia immer)... 74 Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus)... 77 Svarttärna (Chlidonias niger)... 79 Sångsvan (Cygnus cygnus)... 81 Tjäder (Tetrao urogallus)... 83 Trana (Grus grus)... 84 Trädlärka (Lullula arborea)... 86 Törnskata (Lanius collurio)... 87 Vit stork (Ciconia ciconia)... 88 Vitkindad gås (Branta leucopsis)... 90 Ängshök (Circus pyrargus)... 93 15
Berguv (Bubo bubo) STATUS I SVERIGE Från en utbredning över stora delar av Europa återstod omkring 1950, både på kontinenten och i Sverige, mindre restpopulationer, skilda åt av stora, uvtomma områden. Berguvens starka nedgång och försvinnande från stora delar av landet har orsakats av medveten förföljelse från människan. Spridningen av miljögifter genom jordbruket hade särskilt under 1950- och 1960-talet allvarlig effekt på beståndet i södra och mellersta Sverige (Ahlén och Tjernberg 1996). 1975 fanns cirka 175 besatta boplatser i hela landet. Stammen hade 1984-85 ökat till 234 par 92 vilda och 142 utplanterade. Ökningen är ett resultat av avel och utplantering av uvar. Idag är det inte längre möjligt att särskilja boplatser med vilda uvar från utplanterade. Kring 1993 fanns 400-500 besatta boplatser samt ett bestånd av ej revirbundna fåglar motsvarande minst 200-300 exemplar. Berguv har lång könsmognadstid. Vid en riksinventering 1998-1999 registrerades 610 besatta revir i landet. Berguvens revir omfattar normalt ett område med 4-6 kilometers diameter och innehåller starkt växlande natur. Häckning sker i bergbranter men kan också förekomma på plan mark. Uven kan leva nära bebyggelse men är under häckning mycket känslig för störningar. Berguv är rödlistad som en missgynnad art (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Under den senaste 10-årsperioden har i genomsnitt cirka 5 par uvar häckat i Skåne. Därutöver finns numera ungefär dubbelt så många revirhållande hanar. Berguv hade inte setts på många år i Skåne, innan uven kom på tillfälligt besök 1979. Projekt Berguv Skåne, som arbetar för att återinföra berguv i den skånska faunan, startade 1982. Under åren 1983-1989 släpptes totalt 39 ungar i landskapet. Den första häckningen sedan 1938 upptäcktes i Hässleholmstrakten 1989. Rapporter om häckningar har efter 1989 inkommit nästan årligen. Under perioden 1994-1999 har 4-6 häckningar rapporterats varje år; 1-2 från nordvästra, 1 från norra och 2-4 från nordöstra Skåne. 2 häckningar noterades 2001. Under åren 1997-2001 har därutöver 7-8 revirropande hanar hörts. Utsläpp av berguv sker sedan 1996 bara i nordöstra Skåne. Avelsparen (4-6) har under perioden 1997-2001 årligen producerat cirka 10 ungar som släppts fria. 1996 hade stationära berguvar noterats från minst 17 platser sedan 1990. 1998 rapporterades om förekomst av berguv från 22 platser. 16
Berguv i Skåne 1982 Projekt Berguv Skåne startar 1989 Den första häckningen 1 par 1993 6 häckande par fick 12 ungar, NV-NO Skåne 1997 4 häckande par + 8 revirhållande hanar 2001 10 revir med Berguv, 2 häckningar 2002 5 häckande par fick 4 ungar, flera misslyckanden 2003 7 häckande par, minst 8 ungar 2004 5 häckande par fick 9 ungar + minst 8 revir i norr Berguv häckade 2004 för första gången i modern tid i Lunds kommun, i stenbrottet vid Hardeberga växte 2 ungar upp. Här har en utsiktsplats ställts i ordning, som gör det möjligt för besökare, som uppträder hänsynsfullt, att få se den imponerande uven. 17
Bivråk (Pernis apivorus) STATUS I SVERIGE Bivråk häckar i hela landet utom på Gotland. I början av 1980-talet beräknades den svenska populationen uppgå till cirka 8000 par men torde 1995 vara betydligt färre, uppskattningsvis 5000-6000 par (Ahlén och Tjernberg 1996). Minskningen har pågått kontinuerligt under den senaste 30-årsperioden och populationen beräknas idag understiga 5000 par. Bivråken häckar i både löv- och barrskog, företrädesvis i produktiva marker. Häckningsframgången beror i stor utsträckning på om sommaren är torr eller våt. Under nederbördsrika perioder blir resultatet dåligt, vilket visar sig i höstarnas flyttfågelstatistik vid Falsterbo. Populationen har haft en negativ utveckling i landet under många år. Antalet sträckande par vid Falsterbo har stadigt minskat mellan åren 1975 och 2000. Bivråk flyttar vintertid till Afrika. Fågeln tillhör gruppen starkt hotade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Uppskattningar tyder på att det finns i storleksordningen mer än 150 häckande par bivråkar i Skåne. Häckfågelinventeringen 1974-1986 visar på en förekomst om närmare 200 par. Huvudförekomsten finns i den nordöstra halvan av landskapet, där skogen dominerar. Det finns i dessa områden högproduktiv lövskog och det är framför allt i dessa skogar bivråken häckar (Ekberg & Nilsson 1994). Fakta tyder dock på att bivråken minskat betydligt i Skåne antalet rapporter om bivråk sommartid är anmärkningsvärt få. 18
Brun kärrhök (Circus aeruginosus STATUS I SVERIGE Brun kärrhök förekommer i Sverige i jordbrukslandskapets slättsjöar med stora vassområden söder om Dalälven. Kärrhöken häckar sällsynt också norr om Dalälven ända upp till Norrbottens kustland. 1958 fanns cirka 130 häckande par, 1969 cirka 200 och 1979 fanns cirka 500 häckande par i landet med en tyngdpunkt i Mälardalen, Närke, södra Värmland samt Öster- och Västergötland. Under 1970-talet hade stammen mer än fördubblats. Ökningen har fortsatt och i början av 1990-talet fanns troligen mer än 1000 par. Vid riksinventeringen 1995 beräknades stammen till ca 1400 par. Under 1990-talet blev Skåne det landskap i Sverige som hyser flest par brun kärrhök. Antalet sträckande par vid Falsterbo har stadigt ökat sedan 1975. Brun kärrhök är en flyttfågel, som tillbringar vintern i Medelhavsländerna och tropiska Afrika. Brun kärrhök drabbades hårt av miljögifter under 1950- och 1960-talet. Kombinationen av minskat jakttryck och minskad giftbelastning torde vara orsaken till att brun kärrhök ökat i antal efter 1970 (Ahlén och Tjernberg 1996). Förhållandet tycks vara likartat i hela nordvästeuropa. Brun kärrhök ingår inte på svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Brun kärrhök är sedan gammalt känd i Skåne. Under 1900-talets första hälft var beståndet mycket litet och nära att utrotas. Det finns uppgifter om att det endast fanns 3 par, när den fridlystes 1919. Sannolikt omfattade populationen färre än 10 par i Yddingen, Börringesjön, Krankesjön, Hammarsjön och ytterligare några platser. Det var först under 1970-talet som arten ökade markant i antal. Antalet ökade från cirka 13 par 1958 via 20 par 1969 till 59 par 1979. Antalet häckande par i Skåne har fortsatt att öka liksom i övriga Sverige. I Skåne uppgick populationen 1995 till 270 par, vilket är en ökning med drygt 450 % sedan inventeringen 1979. Skåne är det landskap i Sverige som har flest häckande par bruna kärrhökar. Brun kärrhök är främst bunden till sina häckningsplatser i slättsjöarnas vidsträckta vassbälten. Under 1980- och 1990-talet har allt fler par börjat häcka i mindre våtmarker med vassar och högvuxen vegetation, vilket är ett resultat av artens expansion i landskapet. Slättsjöarnas kärnområden har fått allt mindre betydelse, vilket klart framgår av inventeringsresultaten i tabellen nedan. 19
Brun Kärrhök Antal par Lokal År* 1958 1969 1979 1978-1995 1981 Totalt 13 20 59 80 270 6 19 46 28 Summa Gässie 1 1 1 1 Klagshamn 1 1 1 1 Börringesjön 1 3 2 3 Yddingen 1 1 3 1 3 Krankesjön 2 3 5 4 6 Krageholmssjön 1 1 1 1 Hammarsjön 2 5 12 8 20 Araslövssjön 2 6 5 9 Svarta sjö 1 1 1 2 1 Råbelövssjön 1 3 1 1 Oppmannasjön 1 3 1 4 Ivösjön 1 7 1 3 *Riksinventeringar 1958, 1969, 1979 och 1995, 1978-1981 inventering av Skånes sjöar Brun kärrhök häckar och har sina största förekomster i sydvästra och nordöstra Skånes sjö- och jordbrukslandskap. Krankesjön, Yddingen, Börringesjön respektive Kristianstads Vattenrike med Hammarsjön och Araslövssjön är säkra tillhåll för brun kärrhök. Den första häckningen i nordvästra Skåne noterades 1987. Litteratur Andersson, G.K.A., & Larsson, A. 1971. Bruna kärrhöken i Sverige år 1969. Vår Fågelvärld 30. Persson, O. 1996. Inventeringen av brun kärrhök i Skåne 1995. Anser 1996:4. 20
Brushane (Philomachus pugnax) STATUS I SVERIGE Brushane har ett nordligt och sydligt utbredningsområde i Sverige. I norra Sverige, från Dalarna till Torne lappmark och Norrbotten, häckar brushane sparsamt till tämligen allmänt på myrar i barrskogs- och fjällregionerna (cirka 56 000 par i slutet av 1980-talet). I södra Sverige (500-1000 par) där brushane häckar på fuktiga ängsmarker har en markant minskning skett under 1900-talet. Trots att förekomsten betecknas som god på Gotland och Öland (cirka 400 respektive 100 par) och att beståndet i Skåne uppskattades till 50-100 honor i slutet av 1980-talet, torde den sydsvenska populationen som helhet inte överstiga 800 par. Antalet lokaler med häckande brushane på sydsvenska fastlandet är i storleksordningen 15-25 (Ahlén och Tjernberg 1996). Brushane är en sårbar art på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Brushanens tillbakagång som häckfågel i södra Sverige är ett resultat av att arten missgynnades när betade och slåttrade, fuktiga ängsmarker upphörde att hävdas. Dränering och uppodling har ytterligare bidragit till att försämra förutsättningarna för arten i södra Sverige. Mycket omfattande arealer fuktig ängs- och betesmark försvann och numera återstår endast små fragment. STATUS I SKÅNE Brushane förekommer som regelbunden häckfågel i Skåne endast i Kristianstads Vattenrike med små och relativt isolerade populationer. 1997 fanns totalt 38 par. 1995 uppskattades totala förekomsten av brushane i Skåne till 40-50 par. Före 1850 var brushane ganska talrik på ängar mellan Malmö, Trelleborg och Ystad men hade redan 1850 avtagit men träffas dock där och var. Under 1900-talet har minskningen accelererat i takt med att våtmarkerna försvunnit. Kring 1950-talet häckade brushane fortfarande på Vombs och Karups ängar i Klingavälsåns dalgång, utmed Görslövsån i nordvästra Skåne, i Foteviksområdet samt vid Araslövs- och Hammarsjön. På Vombs ängar var brushane en karaktärsfågel fram till slutet av 1930-talet, då vattendom lämnades för att reglera vattennivån i Kävlingeåns vattensystem. Sin huvudutbredning har arten haft i södra och östra Skåne. Under 1940-talet fanns regelbundet över 20 häckande honor på Håslövs ängar vid Hammarsjön. 1956 noterades cirka 20, 1960 knappt 40 och 1962 omkring 50 häckande honor. 1970-1972 fanns cirka 40 häckande honor. Nedgången har fortsatt under 1980-talet, inventeringen 1986 tyder på 10-14 häckande honor. 1990 visade 18 honor olika former av häckningsbeteende (Lindblad 1991).Under vintern 21
1988/89 inleddes ett restaureringsarbete på Håslövs ängar för att avlägsna buskage och högvuxen vegetation för att återskapa forna tiders välhävdade våtmarker och därmed skapa bättre förutsättningar för områdets sällsynta våtmarksfåglar. 1997 noterades 36 honor vid Hammarsjön och 2 vid Araslövssjön, summa 38 par i Vattenriket. Arten har under senare år minskat i antal på Vattenrikets strandängar och 2003 noterades 18 par, fördelade på Isternäset 2 par, Hovby ängar 5 par och Håslövs ängar 11 par. Litteratur Cronert, H. & Lindblad, T. 1998. Häckande simänder och vadare på strandängarna i Kristianstads Vattenrike. Anser 1998:2. Cronert, H. & Lindblad, T. 2004. Strandängsinventering längs nedre Helgeå i Kristianstads Vattenrike våren 2003. Anser 2004:2. Lindblad, T. 1991. Några strandängsarters beståndsutveckling på Håslövs ängar 1986-1990. Anser 1991:4. 22
Fiskgjuse (Pandion haliaetus) STATUS I SVERIGE Fiskgjusens europeiska population är huvudsakligen bunden till Sverige och Finland. I mitten av 1980-talet fanns cirka 3000 par (Ahlén och Tjernberg 1996). Arten häckar i hela Sverige utom på Gotland. Större koncentrationer finns i Mälardalen, Södermanland (landskapsfågel), omkring Vänern, kring Dalälven och i södra Småland. Fiskgjusen bygger stora risbon i toppen på kraftiga tallar med utsikt över omgivningen. Boplatser ligger i allmänhet vid sjöar eller vattendrag eller utmed kusten. Fågeln är beroende av tillgång på öppet vatten, då den helt livnär sig på fisk. Fiskgjuse övervintrar i Västafrika. Fiskgjuse ingår sedan 2000 inte i den svenska rödlistan. STATUS I SKÅNE Fiskgjuse Inventering Antal par År Sjöfågelinventeringen 29 1978-1981 Svensk Fågelatlas 21 1975-1985 Tärninventering, storlom och fiskgjuse 60 1991-1992 Riksinventering fiskgjuse 57-64 2001 Antal par 1991 Antal par 2001 Kristianstad och Bromölla kommun 15-17 20-21 Lönsboda och Osby 4 2-3 Hässleholm och Östra Göinge 19 18-20 Höör och Hörby 1-3 4-6 Perstorp och Klippan 2-3 4 Örkelljunga och Ängelholm 6-8 9-10 Sjöbo 1 0 Fiskgjusen har ökat i antal i Skåne. Antalet häckningar uppgick till 60 par 1991, vilket är en fördubbling, av antalet tidigare kända häckningar omkring 1980 (Gierow 1992). Resultatet av 2001 års inventering av fiskgjuse tyder på att det skånska beståndet sannolikt inte understiger 70 par, en ökning på över 4 % per år sedan 1978-1981. Detta är ett resultat av minskad användning av miljögifter, som under 1960- och 1970-talet drabbade fiskgjusen hårt. 23
Fiskgjuse häckar vid sjöar, främst i landskapets norra delar. I tabellen anges vattenområden i de kommuner som 1991 hyste de största bestånden av fiskgjuse. I södra Skåne uppehåller sig fiskgjusar varje år vid flera sjöar. Detta är översomrande, icke häckande fåglar. Den första häckningen i södra Skåne noterades 1991 i Sövdeområdet. Bristen på boträd i Kristianstads Vattenrike har medfört att särskilda boplattformar ställts i ordning och placerats ut för att fiskgjusen ska kunna häcka i området. Åtgärden har varit framgångsrik. Litteratur Gierow, M. 1992. Fiskgjusen ökar, storlommen minskar. Anser Olofsson, P. & Carlsson, P. Fiskgjusen i Skåne 2001. Anser 2002:4 24
Fisktärna (Sterna hirundo) STATUS I SVERIGE Fisktärnan är Sveriges vanligaste tärna. Den finns spridd utmed hela svenska kusten, i skärgården och i flertalet insjöar i södra Sverige. Fisktärna häckar solitärt eller i små kolonier. Fisktärna har en livskraftig population i Sverige (20 000-26 000 par) och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Redan i juli månad påbörjar fisktärnan höstflyttningen och är efter september månads utgång en sällsynt fågel. Övervintringen sker längs den afrikanska västkusten. STATUS I SKÅNE Fisktärna är Skånes vanligaste tärna och finns spridd över stora delar av landskapet, både vid insjöar och längs kusten. Den saknas som häckfågel i sydöstra Skåne. Små kolonier, ofta färre än 10 par, finns utmed kusten på Hallands Väderö, i Malmö hamn och på Ängholmarna i nordöstra Skåne. I inlandet omfattar kolonierna sällan över 5 par men något fler har noterats i Krankesjön, Ringsjöarna och Ivösjön. Den första uppgiften om totala antalet häckande par i Skåne redovisades efter kust-, sjö- och småvatteninventeringen 1978-1981, då totalt 315 par noterades, 165 vid kusten och 150 vid inlandsvattnen. Kring år 2000 konstaterades att fisktärnan minskat utmed kusten, tendensen har varit vikande under senare delen av 1990-talet, då totalt 180-190 par fisktärna rapporterades årligen. År 2002 och 2003 bedömdes beståndet ha halverats jämfört med 1978-81. Tillbakagången är sannolikt något mindre, eftersom uppgifterna från inlandet är ofullständiga. Fisktärna Antal häckande par År 1978-1981 315 1991 190 2002 160 25
Fältpiplärka (Anthus campestris) STATUS I SVERIGE Fältpiplärka häckar numera endast i Skåne och Halland. Under de senaste 100 åren, huvudsakligen under 1900-talets första hälft, försvann fältpiplärka som regelbunden häckfågel från Gotland, Öland, Blekinge (Ahlén och Tjernberg 1996). I området norr om Morups Tånge i Halland minskade och försvann arten mellan åren 1940-1980. Sträcksiffror från Falsterbo Fågelstation visar under denna tidsperiod på en minskning med 40 %. Arten har haft en stark tillbakagång i hela väst- och centraleuropa (Ekberg och Nilsson 1994). Även i Skåne och Halland har fältpiplärka minskat kraftigt jämfört med tidigare. Tillbakagången har fortsatt även efter 1980. Under perioden 1980-1995 minskade antalet revir med 60 % se nedan under Status i Skåne. Inventeringar i Halland visade en fortsatt minskning under 1996 och 1997. År 1997 bedömdes totala populationsstorleken i Sverige uppgå till mindre än 100 par. Inventeringen år 2001 visar att det finns cirka 90 par i landet. Fältpiplärkans utveckling i landet illustreras klart av nedgången i antalet höststräckande fåglar som noterats vid Falsterbo Fågelstation efter 1973. Fältpiplärka tillhör gruppen starkt hotade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Arten är bunden till torra marker med blottad mark. Sådana områden finns huvudsakligen i anslutning till dynområden och på sandig betesmark utefter kusten, där fältpiplärkan har sin huvudförekomst. Häckning förekommer regelbundet i grustag som är i bruk eller nyligen avslutat sin verksamhet, ibland också på sandiga nyöppnade kalhyggen, där tallskog avverkats. Orsaken till fältpiplärkans tillbakagång är inte klarlagd. Naturvårdsverket fastställde 2001 Åtgärdsprogram för bevarande av Fältpiplärka (2001-2004) för att långsiktigt bevara arten i landet. Som ett led i arbetet genomfördes en kartläggning av förekomsten av fältpiplärka i Skåne under 2001 och 2002. STATUS I SKÅNE Fältpiplärka var i mitten av 1800-talet en vanlig häckfågel i Skåne. Arten har liksom i övriga Sverige minskat successivt i landskapet. Ännu på 1960-talet var arten förhållandevis vanlig på sina häckningsplatser. Tillbakagången har dock fortsatt och arten har blivit allt sällsyntare. Skåne är en utpost i artens utbredningsområde, vilket innebär att antalet revirhävdande fåglar i inventeringarna är större än 26
antalet häckande par. 1983 och 1992 års inventeringsresultat av fältpiplärka i Skåne (Adolfsson 1984, Gierow 1994) visar artens utbredning dessa år och en jämförelse mellan åren visar att arten minskat. Populationen har minskat mycket kraftigt under 10-årsperioden mer än 60 % av den skånska populationen har försvunnit. Tillbakagång har skett i samtliga områden, där fältpiplärka förekommit. Inventeringsresultatet 2001 och 2002 visar att antalet revir är av samma storleksordning som 1992. Resultatet i Skåne skiljer sig från utvecklingen i Halland, där arten har fortsatt minska (tabell). Fältpiplärka hade 2001 sin huvudförekomst i östra Skånes sandmarker, 73 av 76 revir. Arten finns öster om Ystad och utmed kusten norrut, men har helt försvunnit från Skäldervikens kust i nordvästra Skåne. Fältpiplärka Antal revir, år 1983/1979 1992/94-95 2001 Halland 50 24-28 15 Skåne 210 75-78 76 Verkeån-Ystad 47 22-23 27 N Verkeån 126 39-40 45 -Ravlunda skjutfält* 22 6-7 -Rinkaby skjutfält* 24 4 -NV Everöd* 20 4 NV Skåne 23 8 0 Vombområdet 13 6-7 3 Falsterbohalvön 1 0 0 Summa 260 99-106 91 *Ingår i N Verkeån Litteratur Adolfsson, K. 1984. Fältpiplärkan i Skåne 1983. Anser 23. Lund Bergendahl, R. 2002. Fältpiplärkan i Skåne 2001. Anser 2002:4. Gierow, M. 1994. Fältpiplärkan i Skåne 1992. Anser 33. Lund. Naturvårdsverket. Åtgärdsprogram för bevarande av Fältpiplärka. 2001. 27
Glada (Milvus milvus) STATUS I SVERIGE Förr häckade glada i hela sydsverige söder om Dalälven. Arten minskade under 1900-talet och på 1940-talet förekom den i Skåne, Småland, Södermanland och Uppland. Minskningen fortsatte och 1970 fanns glada bara kvar i Skåne. (Ahlén och Tjernberg 1996). I början av 1970-talet häckade cirka 50 par glada i Skåne. År 1988 uppgick den svenska stammen till cirka 180 bofasta par. 1991 fanns 350 par i Skåne, 1993 480 par och 1997 beräknades antalet till 750. Utvecklingen har varit mycket gynnsam och beståndet beräknades år 1999 uppgå till 850 par i Sverige. Utvecklingen har skapat förutsättningar för arten att sprida sig till omgivande landskap och norrut. 1988 häckade glada i Halland. I Uppland häckade 1 par 1989. 1993 häckade ett 20-tal par i Blekinge och Halland. 1998 rapporterades 25 par från Halland, 15 från Blekinge, 3 från Småland och 1 par från Uppland. Spridningen går långsamt, vilket beror på att gladorna i första hand bosätter sig i närheten av födelseorten. Utanför Skåne fanns 1999 ca 75 par (Ahlén och Tjernberg 1996, Kjellén 1999, 2000). Beståndet av glada har ökat kontinuerligt med ca 10 % årligen sedan 1970-talet och uppgick 2002 till 1100 par. Glada ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Glada uppträder i omväxlande landskap med mosaik av öppna marker och skogar. Boet placeras i äldre och grövre träd nära skogsbryn, helst i bokträd (78 %) äldre än 80 år. Större slutna skogsbestånd passar inte gladan. Gladan är beroende av det öppna kultur- och jordbrukslandskapet för sin försörjning. STATUS I SKÅNE Glada är Skånes landskapsfågel och numera relativt vanlig i södra Skånes skogsområden. Glada är en av de rovfåglar som förföljdes och som i det närmaste utrotades av människan i början av 1900-talet. 28
Från att tidigare ha varit en ren flyttfågel började gladan i slutet på 1950-talet att övervintra i Skåne, vilket hängde samman med att gladorna lärde sig utnyttja slakteriavfall. Antalet häckande par ökade från cirka 30 individ under de första åren på 1960-talet till cirka 60 i mitten av 1970-talet. Vintern 1975/76 startade Projekt Glada en systematisk utfodring med kött och därefter har ökningen av antalet övervintrande glador varit imponerande stor. Vintern 1990/91 uppskattades 600 glador övervintra i landskapet. Den största koncentrationen fåglar i Fyledalen omfattade då för första gången mer än 300 individ. Antalet övervintrande fåglar har därefter inte ökat nämnvärt. Detta är förmodligen en följd av att den sista systematiska utfodringen av glada i Fyledalen ägde rum vintern 1990/91. Övernattningsställena har därefter blivit mera utspridda i landskapet, vilket gör det svårare att få en samlad bild av totala antalet fåglar. Den årliga uppföljningen av antalet glador i Skåne upphörde år 2000. Det är fullt möjligt att 1000 fåglar övervintrade 2000/01. Det maximala antalet fåglar, som vintertid antecknats på de viktigaste lokalerna under åren 1976/77-1998/99, framgår av följande tabell (Kjellén 1999). Glada maximala antalet övervintrande fåglar Lokal År År År År År År År År År 1976/77 1982/83 1986/87 1988/89 1990/91 1992/93 1994/95 1995/96 1998/99 Fyledalen 61 90 123 230 330 305 321 227 275 Knickarp - - 74 38 27 28 25 68 61 Bjäresjö - - 23 68 47 24 45 51 62 Torreberga - - 30 32 27 0 0 0 - Björkeröd - - 15 24 64 65 120 48 104 Harlösa - - - - 28 38 85 70 42 Assartorp - - - - - 48 6 - - Häckenfält - - - - - - 46 88 97 Slimminge - - - - - - - 33 - Totalt >61 >90 >280 >392 600 >508 750 >585 >669 I början av 1960 och 1970-talet häckade 40-50 par respektive cirka 50 par glada i Skåne. 1991 fanns 350 par, 1997 beräknades antalet till 750. Utvecklingen har varit gynnsam och beståndet uppskattas numera till minst 900 par. Litteratur Kjellén, N. 1999. Projekt Glada årsrapport 1998. Anser 1999:2. Kjellén, N. 2000. Rovfågelsträcket över Falsterbohalvön hösten 1999. FiSk 1999. 29
Grönbena (Tringa glareola) STATUS I SVERIGE Grönbena förekommer i hela landet men blir allt vanligare norrut. I norrländska gräs- och starrmyrar och utefter sanka sjö- och älvstränder är grönbena vanlig. Söderut finns grönbena sällsynt mest på större sanka, gräsrika skogsmyrar. I södra Sverige har arten gått tillbaka sedan 1980-talet och i de flesta sydsvenska landskap en sällsynt och oregelbunden häckfågel. I juli månad börjar flyttningen söderut mot vinterkvarteren i Afrika. Grönbena har en livskraftig population i norra Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Omfattande dikningar av skogs- och myrmarker i Skåne under senare årtionden har minskat antalet lämpliga häckningsbiotoper för grönbena i Skåne. I Skåne är grönbena en sällsynt häckfågel som främst förekommer i skogsbygdens myrområden i nordöstra Skåne. 1965 hittades endast 1 häckande par vid en inventering i Göinge och populationen uppskattades till måhända 5 par. Inventeringen av Skånes högmossar 1977-1978 resulterade i 5-7 häckande par och den totala populationen i Skåne uppskattades då till 10-15 par. Under åren 2001-2003 finns inga uppgifter om att grönbena häckat i Skåne. Den senaste konstaterade häckningen ägde rum 1986, då fåglar häckade på flera lokaler i Göinge. Spelande grönbena iakttogs på två platser i norra Skåne år 2000 men någon häckning kunde inte beläggas. 30
Havsörn (Haliaeetus albicilla) STATUS I SVERIGE Havsörn minskade kraftigt under 1960- och 1970-talet men har genom aktiva åtgärder, främst genom Projekt Havsörn, åter ökat i antal. Antalet häckande par uppgick omkring 1995 i övre Norrlands inland till 35-50 par, utmed ostkusten till 100-130 par samt till ca 15 par vid sötvatten i syd- och mellansverige, (Ahlén och Tjernberg 1996). 1999 fanns 180 kända par i Sverige. År 2004 bedömdes beståndet av havsörn uppgå till 400 par. En stor andel av den svenska havsörnspopulationen övervintrar i Skåne, längs den nordostskånska kusten mellan Åhus och Blekingegränsen samt i Kristianstads Vattenrike. Under vinterräkningarna i början av januari har bara utmed kusten i nordöstra Skåne under åren 1999, 2000, 2001 (dåligt väder) och 2002 58, ca 50, 35-40 respektive 45 havsörnar räknats in. Få örnar lämnar landet, vilket noterats under den mångåriga fågelövervakningen vid Falsterbo fågelstation. Havsörn tillhör den globala rödlistans arter, som IUCN förtecknade 2004. Havsörn tillhör gruppen missgynnade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE I början av år 2004 fanns 4 stationära havsörnspar i Skåne, 2 par genomförde lyckade häckningar, ett par misslyckades och det fjärde paret hann aldrig inleda någon bosättning, då hanen högst oturligt blev halshuggen av ett vindkraftverk. Havsörn häckade och en unge kläcktes år 2000 för första gången på mer än hundra år i Skåne. Inte sedan slutet av 1800-talet har det veterligt kläckts någon havsörnsunge i ett skånskt örnbo, men nu har det hänt! Sedan några år tillbaka har ett havsörnspar gjort häcknings-försök på den lilla ön Lybeck i Krageholmsjöns norra del. Även 1998 framskred häckningen så långt att ägg lades och ruvningen troligen påbörjades. Boets placering i en gammal död alm visade sig dock vara olycklig en storm i slutet av april detta år fällde träd och bo till marken. (Axelsson 2000). Bobygget påbörjades 1994. Havsörnsparet observerades därefter årligen vid sjön. Parningsspel hördes under vårvinter 1995 och 1996. Äggskal samlades in efter stormen 1998. 1999 fanns inget bo på ön. Nytt bo byggdes i en alm under vintern 2000. En unge kläcktes våren 2000. Havsörn har därefter häckat årligen på ön Lybeck! Ön Lybeck är sedan 1985 naturreservat med beträdnadsförbud hela året och förbud att färdas med farkost kring ön 1 mars-31 oktober. 31