Vårda och visa hällbilder i Sörmland Eva Ernfridsson Stenkonservator fil mag Konservator ECCO Biolog fil mag Epost: eva@ernfridsson.se Inledning Följande rapport är sammanställd 2008 på uppdrag av Länsstyrelsen i Södermanland. Länsstyrelsen beställde i oktober 2007 vårdplaner för hällristningarna vid Ullevi, Släbro och Karlberg. Vårdplanerna ska kunna användas för att planera hur ristningarna ska vårdas 1 och visas på lång sikt. En viktig del i uppdraget i Södermanland är kunskapsöverföring. Det övergripande målet är att länets ristningar ska vara attraktiva, tillgängliga och kända för allmänhet och professionella idag och i framtiden. En hel del insatser har gjorts tidigare, främst inom RANE-projektet. Det finns kompetens som byggts upp på länsstyrelsen och länsmuseet och en del grundläggande dokumentation har utförts. Museipedagogerna har verksamhet flera gånger per år på Släbro tillsammans med elever från skolorna runt om kring. På 1970-80-talet blev luftföroreningarnas effekt på stenmonument uppenbar runt om i europeiska storstäder. I det sammanhanget uppmärksammades att även skandinaviska hällristningar vittrade i allt snabbare takt. Forskning kring varför och hur hällristningar bryts ned och hur de kan skyddas och visas initierades på nationell nivå. Sedan slutet av 1980-talet har Riksantikvarieämbetets Luftföroreningsprojekt (1988-1995), ett antal delvis EU-finansierade projekt (bland annat RANE 2002-2006) och det nationella norska Bergkunstprojektet (1996-2006) resulterat i att vi lärt oss mycket. De viktigaste riktlinjerna som har tagits fram för att minska nedbrytningshastigheten är följande: torrdeponering på hällen bör förhindras 1 I rapporten används begreppet vård som synonymt med konservering enligt följande definition: Konservering är varje handling, direkt eller indirekt, på ett objekt eller monument, utförd med syfte att skydda dess materialla integritet och att garantera respekt för dess kulturella, historiska, estetiska eller artistiska betydelse. Preventiv konservering är en indirekt åtgärd som syftar till att minska nedbrytning och förebygga skador genom att skapa optimala förhållanden för bevarandet av kulturarvet i den utsträckning det är möjligt att kombinera med dess sociala funktion. Preventiv konservering innefattar även korrekt hantering, transport, användning, förvaring och utställning. Det kan även innebära produktion av kopior för att skona originalet Ur: Survey of the Legal and Professional Responsibilities of the Conservator-Restorers as Regard the Other Parties Involved in the Preservation and Conservation of Cultural Heritage, Apel, Acteurs du Patrimoine Européen et Legislatione, ECCO, Rom 2001, s. 39, översatt från engelska). Enligt konserveringsetiska riktlinjer ska möjligheten att tillämpa preventiv konservering istället för direkta ingrepp alltid beaktas.
man bör förhindra att sur 2 nederbörd eller surt översilningsvatten rinner över hällen man bör hålla hällarna rena från löv och barr samt förhindra lavöverväxning man bör förhindra starka temperaturväxlingar, speciellt upprepade frys-tö cykler Den mest framgångsrika metoden man funnit för att minska vittring på lång sikt är att täcka över ristningen med någon slags täckmaterial. Arbetet med att ta fram material och metoder för att visa och vårda hällristningar är fortfarande i utvecklingsfas. Projekten vid Ullevi, Släbro och Karlberg ingår i och har bidragit till kunskapsuppbyggnaden. Det är viktigt att projekten följs upp och rapporteras framöver för att de resurser som satsats ska ge maximalt utbyte. Nedbrytning av bergytor Vittring pågår ständigt men med olika hastighet under olika geologiska tidsperioder, bland annat beroende på hur fuktigt och varmt klimatet är. Under årmiljonernas lopp har kilometervis av berg vittrat bort. Den yta vi ser idag skulpterades fram under senaste nedisningen som hyvlade bort allt äldre vittrat material och lämnade släta hällar. Man kan se spåren i form av isräfflor som framträder mer eller mindre tydligt. Ett tag efter att isen försvunnit befann sig hällarna under havsytan. Den vittring vi ser idag är resultatet av processer som pågått sedan hällarna genom landhöjningen kom upp över havsnivå. De processer som bidrar till nedbrytning av sten brukar delas in i kemisk och fysisk vittring. Kemisk vittring innebär en upplösning eller omvandling av mineral. Kemisk vittring kan endast föregå då bergytan är fuktig. Sammansättningen av joner i regn eller översilningsvatten påverkar den kemiska vittringen. Till exempel kan torrdeponering av luftburna föroreningar och salt, i kombination med luftens fuktighet, bidra till ökad upplösning/nedbrytning. Att endast skydda mot vattenrinning och regn är därför inte ett bra alternativ. Växter och mikroorganismer som finns ovanför eller på hällen kan också bidra till kemisk vittring. De utsöndrar bland annat organiska syror som ett sätt att laka ur näringsämnen ur berg eller mineralpartiklar. Olika mineral är olika känsliga för kemisk vittring. Om en bergyta är sammansatt av olika mineral försvinner de mest lättvittrade först och på det sättet blir ytan med tiden mer ojämn och porig. Processen kan också ge upphov till att ovittrade mineralkorn lossnar genom så kallad grusvittring. Olika mineral har olika optimalt ph för minimal upplösning. Generellt kan man säga att mineral har minst upplösning runt ph 7 (neutralt) och att upplösningen ökar vid surare eller mer basisk lösning. 2 Surhet är ett mått på koncentrationen av vätejoner (H+). Försurning är liktydigt med ökad förekomst av H+. Koncentrationen av H+ uttrycks som ph-värde vilket är en logaritmisk skala där ph 5 innebär 100 ggr högre H+ koncentration (100ggr surare) än ph 7. Vid ph 7 är koncentrationen av sura och basiska ämnen i en lösning lika stora och ph är neutralt. Vittring av mineral är ett av naturens sätt att ta hand om, buffra mot, syror.
Även om vittringen som fortgår genom ren kemisk upplösning är långsam så resulterar endast lite upplösning i korngränserna i att hela korn mycket material lossar. Den kemiska vittringen kan öka på en häll som är täckt av jord (humus) jämfört med öppet berg. Det beror på ökad fuktighet i kombination med organiska syror och komplexbildare från biologiska processer. Rötter från högre växter, till exempel träd, utsöndrar stora mängder organiska syror och komplexbildare. Fysisk vittring innebär att mineralkorn bryts sönder eller att korn eller större partier av stenen lossar genom mekaniska processer. Att gå på hällen, rengöra den, snabba variationer i temperatur 3, frostsprängning (vatten utvidgar sig ca 9% när det fryser), eller eld kan ge upphov till fysisk vittring. Rötter och krypande plantor kan orsaka rotsprängning som också är en form av fysisk vittring. Kristallisation av salter kan också bidra till nedbrytning av sten genom fysisk vittring. Det är de lättlösliga salterna som löser sig och omkristalliseras beroende på luftfuktigheten. De luftföroreningar man brukar tala om i försurnings och vittringssammanhang är svavel och kväve från fossila bränslen. Dessa oxideras vid förbränning till svaveloxider och kväveoxider som oxideras vidare i luften till svavelsyra och salpetersyra vilka medverkar till försurningen. Vid förbränning bildas även koloxider som sedan oxideras vidare till kolsyra vilket också bidrar till försurningen. Vittring är en komplex process där det kan vara svårt att kvantifiera vilken faktor som är den mest destruktiva. Klart är i alla fall att när kemisk vittring, i kombination med fysikaliska processer, fått verka under lång tid blir resultatet en porös och skör yta. Effekten av båda vittringsprocesserna accelererar med tiden eftersom större ytor blir tillgängliga för kemisk vittring och mineralen blir försvagade genom omvandling, uppsprickning och ökad porighet. Hur snabbt den naturliga vittringen går och vilken effekten blir beror främst på bergarten och därefter på miljön. Sätt att motverka nedbrytning Grunden till all framgångsrik förvaltning av hällristningar, både när det gäller förmedling och konservering, är dokumentation. Det är viktigt att hällens figurer och tillstånd är dokumenterade på ett sådant sätt att man kan bedöma utvecklingen Brand och skadegörelse (medveten eller omedveten) kan förstöra mycket på kort tid oavsett bergart. Det är bland annat därför som förmedling och information kring hällristningar måste ses som den viktigaste förutsättningen för att bevara (konservera) dem. Om fler anser att hällristningar är viktiga och intressanta för oss och framtida generationer så ökar chansen för att människor värnar hällristningar i sin närmiljö och att medel beviljas för långsiktiga åtgärder. På det sättet får fler möjlighet att inspireras och fascineras av välskötta ristningar i dag och i framtiden. 3 Olika mineral utvidgar sig olika mycket vid uppvärmning och detta kan ge upphov till sprängning.
Man har länge sökt efter en produkt (konsolideringsmedel) som kan ersätta förlorat material i vittringshuden 4. Det vore önskvärt att hitta ett medel som kan foga samman löst sittande mineralkorn, minska porositeten och öka ytans resistens mot fysikalisk vittring. Försök har gjorts med olika typer av konsolideringsmedel som används på byggnadssten, till exempel kiselsyra ester och lagningsbruk med olika sammansättning 5. Resultaten har hittills varit nedslående. Som nämndes ovan är den mest framgångsrika metod man funnit för att minska vittringen att täcka hällen med något material som skyddar mot frost, vegetation och rinnande vatten, vintertid eller under hela året. En täckning kan plockas bort igen och man undviker direkta ingrepp i bergytan med okänt resultat på lång sikt. I Canada har en byggnad rests över en ristning i marmor med liknande problematik som vid Karlberg. Ristningen ligger i Ontario. Arbetet föregicks av noggranna undersökningar av orsaken till vittringen och flera artiklar har publicerats 6 En byggnad (tak med väggar som inte sluter upp helt till taket) restes under 2007 även över en stenåldersristning i Drammen. I Sverige har tak testats vid ett par tillfällen men plockats bort igen. Byggnader och stora installationer förändrar den visuella miljön kraftigt och kräver ofta ingrepp i berget i form av borrhål eller rännor. De kan också bidra till nya möjligheter att visa ristningar med släpljus, ramper och liknade. Alla bergytor koloniseras av mikroorganismer och så småningom högre växter. Påväxten bidrar på flera sätt till att berget bryts ned och dessutom döljs otydliga ristningar lätt av mossa, lav och alger. Sedan man startade med att dokumentera ristningar har påväxten tagits bort, med mer eller mindre våldsamma metoder, för att få en bättre dokumentation. Vatten och borste har på senare tid ansetts som säkert och skonsamt och lämnar inte kvar kemikalier i berget men kan slita på känliga ytor. Dessutom sker återväxten snabbt eftersom alla rötter finns kvar i berget. Det kan leda till en kostsam och skadlig cykel av tillväxt och rengöring. På senare år har teknisk sprit (99% etanol) testats i liten skala i Norge och Sverige. Spriten sprayas på och mikroorganismerna dör genom att torka ut och att cellväggarna löses upp. Det fungerar på samma sätt som vid desinfektion i sjukhusmiljö. Spriten dunstar och det blir inget kvar i berget. Nackdelen är att det kan ta ett till två år och flera behandlingar innan lavar ramlar bort. Därefter bör upprepad årlig sprayning kunna förebygga återväxt på ett enkelt och skonsamt sätt. Att hällytor är rena från vegetation är viktigt för att underlätta för besökare att se figurerna. Att hålla ytor kontinuerligt rena kan vara ett alternativ till att måla i ristningar, se nedan. 4 Vittringshuden är det skikt av bergytan som är påverkat av kemisk och fysikalisk vittring. På borrkärnor från Tanum ser vittringshuden lätt rostfärgad ut och är mer porös än den ovittrade stenen längre ner i berget. Vid konsolidering är det viktigt att impregnera hela vittringshuden ner till frisk sten, för att undvika att ett tätt och hårt ytskikt bildas med ett svagt parti mot det friska berget där avspjälkning kan ske. Det är inte svårt att förstå problemen som är involverade med biologisk påväxt, vatten som rinner över hällen osv. osv. 5 En omfattande undersökning av olika konsolideringsmedels effekt på granit har utförts i labmiljö av Cecilia Strömer (Strömer, Vårdmodell för hällristningar och runstenar, RAÄ 8661-1514). I Norge pågår en omfattande och flerårig undersökning av lim och bruk i klimatskåp och i fält på en hällristning som heter Ausevik. Undersökningen leds av Arkeologiskt Museum i Stavanger och av Bergens Museum. 6 Se bland annat: Laver & Wainwright (1995) An investigation of the dissolution of a marble petroglyph site by acidic precipitation, in Studies in Conservation, 40, s. 265-273, Wainwright m.fl. The Peterborough Petroglyphs, I Journal of the Canadian Association for Conservation, vol 22, 199, s. 53-76.
Etik Hällristningar är en del av det arkeologiska källmaterialet i sin helhet. Alla åtgärder måste planeras så att forskningsbarheten bevaras. Att visa och vårda hällristningarna ska inte ske på bekostnad av möjligheten för framtida analyser av själva ristningarna eller annat källmaterial ovan eller under jord. Men vad som är godtagbart förändras med tiden. Tidigare var reversibility en etisk riktlinje vid konservering. Idag tillämpas mer användbara att skadan alltid ska uppvägas av nyttan och att inga material ska användas som i framtiden inte kan tas bort utan att skada objektet 7. Ett sätt att arbeta etiskt kan vara att formera en tvärvetenskaplig grupp som bearbetar forskningsresultat och utvärderar praktiska försök. Konsensus i en sådan grupp borgar för att arbetsättet blir mest rätt, det vill säga att flest aspekter av bevarande och förmedling tillgodoses. Besökarnas synpunkter bör samlas in kontinuerligt och vägas in i beslutsprocessen. Imålning av hällristningar Den skandinaviska traditionen att fylla i ristningar med färg började någon gång på 1930-talet. Syftet är helt enkelt att de ska vara lätta att se för vem som helst i alla typer av dagsljus. Det kan vara en nog så viktig faktor när det gäller att skapa intresse och opinion för att bevara kulturarvet. Imålning har också ansetts som ett sätt att skydda ristningarna mot omedveten skadegörelse och från att besökare själva fyller i till exempel vid fotografering. Å andra sidan visas ristningarna på ett sätt som är nytt för vår tid. Tredimensionaliteten och en del av spänningen som ligger i att leta efter figurer och söka efter en rätt vinkel för att få syn på dem försvinner. Dessutom kan slitaget öka eftersom imålning oftast behöver upprepas med ett par års mellanrum och i samband med det krävs rengöring från lavar och alger samt borttagning av gammal färg. Om färgen flagar kan den dra med sig mineralkorn. Det kan också bildas mikroklimat under flagor där det blir extra fuktigt och trivsamt för mikroorganismer. När man väljer att måla i ristningar bör följande frågor beaktas: professionalism, organisation och ekonomi tolkning och felmålning rengöring, effektivitet och ev. skada på berget hälso och miljöaspekter hur ta bort gammal färg autenticitet färgval: användbarhet, ev. skada på berget, nyans, kulör, åldrande, estetik Den färgtyp som används idag i Norge och i Bohuslän är en röd och matt akrylatfärg som är så utspädd att eventuella huggmärken kan anas genom färgen. I Bohuslän markeras så kallade sjömansristningar (kompassrosor och liknade) med en vit färg. Den vita färgen ger ett uttryck som påminner om en nyhuggen ristning som lyser ljus mot omgivande berg. 8 En nyhuggen ristning syns 7 Munoz Vinas, S. (2002) Contemporary Theory for Conservation, I Reviews in Conservation number 3, 2002. 8 Toreld, Andreas (2006) Dokumentation och imålning av hällristningar, Aspebergsrapporten, Vitlycke Museum
alltid tydligt utan att den är imålad. På liknande sätt kan vit färg användas för att öka kontrasten mot omgivande berg utan att bidra med en kulör. Internationellt finns stark kritik mot imålning. Kritiken gäller att autenticiteten minskar och nedbrytningen ökar. Dessutom menar vissa forskare att imålning kan förstöra möjligheten att datera mikroskopiska organiska lämningar på ristningsytan med hjälp av C14-analys 9, 10. I avslutande rapporter från bland annat Bergkunstprojektet 11 och RANE 12 beskrivs ambitionen att imålning ska upphöra på sikt men att det ska ske gradvis samtidigt som publiken vänjer sig vid att se omålade ristningar och nya metoder för att visa ristningar utvecklas. Det finns olika sätt att visa hällar med otydliga figurer som inte målats i. Till exempel kan reflekterande skivor användas dagtid för att skapa släpljus och underlätta att se figurerna. Ett annat alternativ är belysning som installeras på ett par punkter runt hällen. Då kan den visas omålad på dagen och i släpljus kvällstid. Släpljus gör att den mest otydliga ristning framträder skarpt. Konstljusbelysta hällar finns idag bland annat i Telemark och vid Himmelstalund. Skylt med en fullständig och sammanfogad dokumentation av ristningens figurer bör sättas upp vid varje häll. Det är speciellt viktigt om figurerna inte målas i. Det bör också finnas information om varför/varför inte hällen är målad och att den inte skall beträdas. Besökaren kan informeras om vilken tid på dagen det är lättast att se ristningarna och att det ofta är bäst efter regn. Hur kan vårdarbetet organiseras? Ansvaret för vård av ristningarna i Tanums världsarv ligger på länsstyrelsen. Det praktiska arbetet samordnas och beställs av fornvårdtekniker på Kulturmiljöenheten. Ett kommunalt fornvårdslag slår vegetation, bygger ramper osv. Fornvårdstekniker arbetar också nära alla markägare och dessa har en del ansvar och uppgifter som de får ersättning för. Imålning utförs av Vitlycke museums personal på uppdrag av länsstyrelsen. I Norge ligger ansvaret för vård av hällristningar vanligen på länsmuseinivå. På Stavanger museum har arbetet länge varit organiserat i en tvärvetenskaplig grupp med arkeolog, konservator, biolog och geolog. Gruppen planerar och utför sitt arbete gemensamt vilket borgar för en pågående tvärvetenskaplig dialog när det gäller hur och varför ristningarna ska visas och vårdas. De åker vanligen ut till ristningarna en gång på våren och en gång på hösten. Då rensas vegetation och utförs spritbehandling och limning. Gruppens arbete präglas av långsiktighet och regelbundet underhåll istället för stora punktinsatser. Att vårda och presentera hällristningar kräver ett tvärvetenskapligt teamarbete. Det är många aspekter att tillgodose från allmänhet och professionella brukare. Samordnade insatser, god framförhållning och väl formulerade syften med de åtgärder som sätts in borgar för en långsiktigt 9 Se bland annat: Bednarik, Robert (2006) A global perspective of rock art protection. Coalition. CSIC Thematic Network on Cultural Heritage. Electronic Newsletter No. 11 January 2006. http://www.rtphc.csic.es, 10 Löfvendahl, Runo, Skandinaviska petroglyfer nedbrytning och bevarandemetoder, främst I Bohus- Iddefjordsgranit, odaterat manuskript I Vitlycke Museums arkiv. 11 Sikring av bergkunst, Bergkunstprojektet 1996-2005, Riksantikvarens slutrapport, Riksantikvaren, Oslo 2006 12 Bertilsson, Ulf och Lödöen, Trond (2006) Reflections on ethics in the documentation, management and presentation of rock art sites in the Nordic countries, Final report from the RANE expert group on Management Strategies.
hållbar förvaltning. Ansvariga (länsstyrelsen) och brukare/utförare (länssmuseet) bör träffas någon gång per år för att utbyta information och för att alla involverade ska vara medvetna om vilka insatser som utförs och varför. Allmänhet och professionella bör informeras om hur, när och varför olika åtgärder sätts in. Det kan ske via hemsidor på länssmuseet och länssmuseet, i museets utställning och i en brochyr. Frågan om hällristningar ska målas i och om de ska täckas över väcker ofta mycket känslor och synpunkter. Det är speciellt viktigt att informera om bakgrunden till olika ställningstaganden i dessa frågor. I fallet Släbro kan frågan vara av så allmänt intresse att ett nationellt seminarium skulle kunna anordnas. Seminariet kan till exempel heta visa och vårda hällristningar och hållas innan beslut tas om imålning tas. Det bästa sättet att bedriva det framtida förvaltningsarbetet är via en hällristningsgrupp bestående av arkeolog, konservator och pedagog. Övrig kompetens som behöver finnas tillgänglig är landskapsarkitekt/trädgårdsmästare, skogsvårdstekniker, geolog och biolog. Dessa behövs bland annat för att tillgodose den estetiska utformningen av miljön kring hällarna, för att genomföra skötsel av vegetation samt för att bidra med specialistkompetens inom berggrund/vittring och ekologi/vegetation.