Rekonstruktion av båtbyggaren Nils Olssons liv 1871 1927

Rekonstruktion av båtbyggaren Nils Olssons liv 1871 1927 Foto från Vikens skeppvarv år 1894. Ellinor Lindqvist, Julia Karlsson och Pernilla Fors ETNA11 HT 2009 Etnologiska institutionen Lunds universitet Handledare: Jochum Stattin

Innehåll Inledning 3 Syfte 3 Frågeställning 3 Metod och material 4 Utvärdering och arbetsprocess. 5 Viken en historisk tillbakablick 6 Studiebesök i Viken 7 Båtbyggare 8 Uppväxten i Viken 10 Varvsarbete och giftemål 12 Flytten till Landskrona 13 Året till sjöss 14 Livet i hemma i Landskrona 15 De sista åren 16 Avslutning 17 Källor och litteratur 18 Bilagor... 20 2

Inledning Då vi tre gruppmedlemmar inte har någon vidare historisk anknytning till Skåne och därigenom inte kunde göra vår rekonstruktion kring exempelvis någon släkting, så valde vi att söka en person inom en specifik yrkesgrupp som engagerade oss alla. Efter att ha varit inne på diverse olika spår så beslöt vi oss för inrikta oss på sjömän och sjöfart på grund av att vi alla hade många intressanta funderingar kring detta romantiserade och spännande yrke. Att det under arbetes gång visade sig att vår sjöman Nils Olsson, som vi funnit i ett sjömansregister från Karlskrona sjömanshus, inte alls var den belevade äventyrare som vi föreställt oss utan egentligen en båtbyggare och familjefar från ett mindre skånskt kustsamhälle var inget nederlag. Istället erbjöds vi möjligheten att undersöka det, för oss, relativt främmande båtbyggaryrket och även att titta närmare på skånska kustsamhällen under 1800-talets slut och 1900-talets tidigare år. Vid arbetets början lade vi stor vikt vid arkivsökningar där vi har stött på spännande upptäckter som väckt vår lust att söka vidare efter spår av Nils Olsson. Bland annat är vi mycket tacksamma över de givande samtal vi haft med både en släkting till Nils Olsson och infödda vikenbor, som varit bidragande för förståelse för hur detta livsöde kan ha sett ut. Texten är upplagd på så sätt att vi inleder med två kapitel som redogör, dels för livet i det lilla kustsamhället Viken samtidigt som vi tittar närmre på båtbyggaryrket och sedermera följer en längre biografi som behandlar Nils Olssons liv. I slutet finnes en bilaga innehållande bilder. Syfte Syftet med vår rekonstruktionsuppgift är att tolka samt att försöka skildra ett sannolikt livsöde och att ur ett etnologiskt perspektiv se hur detta livsöde förbinds till en samtida kontext. Samtidigt vill vi att uppgiften skall ge oss erfarenhet av och kunskap om, hur man på olika sätt kan samla, organisera samt att värdera olika typer av källmaterial. Frågeställning Under arbetes gång har vi utgått från grundläggande frågeställningar som hur såg livet ut för den här typen av hantverkare?, hur tedde sig vardagen i ett litet skånskt kustsamhälle med huvudsakligen maritimt näringsliv? och på vilket sätt är Nils Olssons liv talande för sin samtid? 3

Metod och material Efter en vecka med studiebesök på diverse arkiv i Lund så påbörjade vi vårt arbete på Akrivcentrum Syd. Först letade vi reda på en person i Landsarkivets databas Sjömän 1:1 innehållande information om påmönstrad besättning från Karlskrona sjömanshus. Efter att där ha funnit en person som var född inom ramarna för de rekommendationer vi fått före påbörjat arbete så började vi leta information om personen från dennes födelse och framåt i kyrkoböckerna. När vi letat oss fram till 1900-talet så begav vi oss istället till Landsarkivets huvuddepå på Dalbyvägen i Lund, där vi genom församlingsböcker fann information om att personen, vars namn var Nils Olsson, hade flyttat till Halmstad år 1918 och alltså inte längre fanns i Landsarkivets samlingar. Vi kontaktade den församling i Halmstad som har de resterande församlingsböckerna med information om Nils Olsson men kunde tyvärr inte få någon hjälp av dem på grund av tidsbrist. Det var med en viss uppgivenhet som vi var tvungna att fortsätta vårt sökande. Genom Landsarkivets databas Personer begravda i Sverige så lyckades vi får reda var en av Nils söner, Hans Efraim fanns begravd, vilket visade sig vara i Lund. Han hade senare under sitt liv bytt efternamn till Randvall, och genom en sökning på www.eniro.se så upptäckte vi att det numera endast fanns tio stycken Randvall i Sverige. Efter att ha kontaktat en Göran Randvall i Lund, blev vi hänvisade till Margareta Randvall, dotter till en annan av Nils söner, Arthur. I en intervju med henne som gjordes via telefon den 27 oktober 2009, fick vi reda på mycket väsentlig information om Nils Olssons familj. Dock kunde hon inte svara på när Nils Olsson hade avlidit, men hon tog hjälp av sin kusin Bengt Bökman, också ett av Nils barnbarn, som visade sig vara gravföreståndare för Nils familjegrav och som i sin tur gav ett telefonnummer till kyrkogårdsförvaltningen i Halmstad. Genom att ringa till kyrkogårdsförvaltningen fick vi reda på Nils dödsår, samt när hans hustru avled. Vidare har Margareta skickat bilder på släkten, på en av Nils bostäder i Viken samt på familjens bostad i Halmstad via mejl från sitt privata fotoalbum som har varit till stor hjälp för vår uppsatsskrivning. Utöver detta har vi även besökt Folklivsarkivets gårdsarkiv där vi funnit information om Nils barndomshem och bilder på detta hus. Vi fann där även en avhandling på M-arkivet som behandlar Öresundsvarvets historia. Dessutom gjordes ett studiebesök på orten Viken där Nils Olsson växte upp, där en av oss gruppmedlemmar besökte ett sjöfartsmuseum. Detta har 4

gett oss en viss inblick i Vikens historia, bland annat genom ett samtal med en av de ansvariga på sjöfartsmuseet, Bengt Tellström. Tellström erbjöd en guidad tur genom byn där bland annat det hus som Nils Olsson föddes i fotograferades. Efter arkivsökandet på Landsarkivet och Folklivsarkivet delade vi upp arbetet på så sätt att en person ansvarade för att färdigställa själva biografin medan de två övriga ansvarade för att hitta litteratur och information om Nils Olssons yrkesliv respektive mer allmän information om det samhälle och den tid som han levde i. Under tiden har vi haft kontakt via mejl där vi skickat våra texter till varandra. Sedan har vi träffats för att sammanställa texten tillsammans. Den obligatoriska kurslitteraturen, Metod och minne Etnologiska tolkningar och rekonstuktioner och Land och stad svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid har varit till stor hjälp under arbetes gång. Metod och minne har gett oss bra information om olika tillvägagångssätt för att utföra arbete snarare än som referens i texten. Land och stad har gett oss värdefull kunskap om och allmängiltig förståelse för äldre svenska samhällen och gett oss en bra grund att stå på. Utöver denna litteratur har vi även använt oss av annan litteratur som lämpat sig för olika fördjupningsområden. I syftet att få bättre insikt i hur livet kunde te sig i ett kustsamhälle under Nils Olssons tid så har vi använt oss av böckerna Viken förr och nu en historisk kavalkad, Viken äldre bebyggelse och miljö samt Sjöfolk och fartyg från nordvästskåne. För att få kunskap i hur båtbyggaryrket såg ut under denna tid har böckerna Varvsliv minnen från en svensk industriepok, Hantverk in Sverige samt avhandlingen Varvet som var - Rapport från dokumentationsprojektet vid Öresundsvarvet i Landskrona som vi hittat på Folklivsarkivet varit till hjälp. Övrig litteratur som vi har använt oss av är Det svenska samhället 1720-2000 böndernas och arbetarnas tid samt Sjömansliv berättelser från två sekel. Utvärdering och arbetsprocess Överlag så har arbetet gått bra, trots att vi drabbats av ett par smärre nederlag och en del sjukdom. De studiebesök vi gjorde under den första veckan var av varierande kvalitet, vi fick bra information om arkivens innehåll och funktion men desto mindre praktisk information om hur man väl skulle gå tillväga i sitt sökande. Vi fann oss till en början ofta frågande och fick vända oss till personalen som inte alltid gav oss det bästa av bemötanden. Även om arbetet med arkivsökningarna delvis var tidskrävande och att man ibland tycktes köra fast så var det 5

spännande när man väl lyckades finna spår efter Nils Olsson, framför allt när vi hittade den första bilden på Nils Olsson och fick ett ansikte på personen, men även när vi fick kontakt med Nils barnbarn Margareta Randvall. Studiebesöket i Viken gav även det extra näring till vårt arbete och forskarlust. Vi har även drabbats av diverse praktiska omständigheter som försvårat vårt arbete, bland annat att viss information inte gått att få fram på grund av att den funnits dels hos S:t Nikolai församling i Halmstad, på krigsarkivet i Stockholm och på Landsarkivet i Göteborg. För att kunna få tillgång till den informationen skulle vi själva vara tvungna att besöka arkiven alternativt betala för informationen. Viken en historisk tillbakablick Det lilla samhället Viken var den plats där Nils Olsson växte upp. Det ligger utmed kusten nordväst om Helsingborg. Viken är ett gammalt fiskeläge med långa traditioner av båtbyggeri och tillhör en av vårt lands bäst bevarade kustbyar. Vid 1800-talets början så ökade den skånska handelsflottan, vilket inledde Vikens epok som sjöfarts- och varvsort. Många av vikenborna sysselsatte sig sedan tidigare med båtbyggeri och byggde mindre sillbåtar och jakter. Den rika tillgången på ek gjorde detta möjligt för människorna i byn, först senare inhandlades timmer från skogrikare trakter inåt landet. Under senare delen av 1800-talet och början på 1900-talet var fartygsbyggandet en viktig del i byns ekonomiska liv. Även sillfisket var en betydande näring och fiskarmännen levde under relativt goda ekonomiska omständigheter. Vid sekelskiftet 1900 så inträffade två händelser som kom att innebära slutet för Viken som fiskeläge. Sillen vandrade iväg och kom aldrig tillbaka, detta delvis beroende på att industriernas kemiska utsläpp förstörde plankton och bottenbete. År 1902 slog en stark storm till som slog sönder en stor mängd fiskebåtar vilket var förödande för byn. När fisket avtog fann dock vikenborna en annan inkomstkälla, nämligen de många badgästerna som senare kom att besöka byn (Jeansson & Valeri 1972; 12ff.). Viken fick elström och elverk först år 1981. Innan dess så förlitade sig vikenborna på andra belysningsmöjligheter. Under Nils Olssons tid i byn använde de sig av stearinljus och fotogenlampor när det hade blivit mörkt (Oltin 1989; 231f.). 6

Förutom båtbyggeri, fiske och sjöfart har det i Viken genom tiderna funnits hantverkare och affärsrörelser. Byn hade lantbruk som komplement till fiske och sjöfart och var helt självförsörjande på köttsidan. Det fanns en lokal slaktare som kom hem till gårdarna. Många sålde sitt kött på torget, det fanns även de som körde runt med häst och vagn för att sälja sina produkter. I byn fanns en butik där det såldes hemlagade charkuterivaror och andra delikatesser. Ville vikenborna ha mjölk kunde de gå hem till någon av byns många lantbrukare. Gården Svanebäck startade år 1888 ett mejeri där det kunde inhandlas både mjölk och grädde. Det fanns flera mjölkaffärer i byn där bönderna lämnade sina mejeriprodukter. Viken var i övrigt rik på affärer det fanns både smedjor, skräddare, sömmerskor och skomakare (Oltin 1989; 219ff.). Under en lång period användes något som kallades för byaluren att sprida information i Viken. Genom luren annonserades viktiga upplysningar till byborna. Det kunde vara information om en auktion eller något liknande. Lurblåsaren gick runt i byn och ställde sig på centrala platser för att sedan vänta på att folk skulle komma ut eller öppna sina fönster, sedan kom meddelandet till byborna. Lurblåsning fortsatte fram till år 1948 (Oltin 1989;197ff.). Skulle människorna i byn skicka brev eller ringa ett samtal kunde de gå till poststationen. Telegrafstationen och poststationen var belägna i samma byggnad och höll öppet på söckendagar, alltså måndagar till lördagar (Oltin 1989; 228ff). Studiebesök i Viken Än idag så ser Viken i stort sett likadant ut som under tiden då Nils Olsson levde här. Här finns smala gränder som smyckas med vackra hus. Gatorna kallas för gudor vilket betyder trång passage uppe ifrån byn ned mot sjön. Alla gator i byn går dock inte efter denna benämning utan det finns endast sju gudor i byn, dessa var förr i tiden ett komplement till de smala gatorna och hade större stenar i mitten för att underlätta för vagnar. Dagen för studiebesöket är det blåsigt och kylan biter i kinderna. Lukten av hav och salt sticker till en början i näsan. Då många av husen och gatorna ser ut på samma sätt som det gjort tillbaka i tiden är det lätt att föreställa sig hur det kan ha sett ut när Nils traskade runt på de här gatorna. Byn är liten och det verkar som de flesta känner varandra då de hälsar på varandra vid namn. Så måste det ha varit förr i tiden då de flesta som bodde här ofta var födda och uppvuxna på samma ställe. 7

Det tar inte lång tid att gå från den ena sidan av byn till den andra. Kullerstensgatorna ringlar sig kring husen och kvarnen ligger centralt i byn som riktmärke. Nere vid hamnen är det mest liv. Det verkar som att det är här folk samlas för att samtala, det finns en strandpromenad där folk promenerar. Många sitter ner på en bänk och tittar ut över havet. Det är inte svårt att föreställa sig hur stranden kommer till liv under sommaren när alla turister kommer hit på semester. Från vägen som ligger intill Nils Olssons gamla bostad kan man se det öppna havet, alldeles framför ligger kyrkan och några steg inåt byn ligger kvarnen. Båtbyggare Det nordiska skeppsbyggeriet är utformat efter specifika skeppsbyggnadstekniska traditioner som vi känner till sedan 300-talet. Det huvudsakliga byggnadsmaterialet har varit av skiftande träslag, i södra Sverige användes främst diverse lövträd så som ek, bok och alm. Svenska båtbyggare har, till skillnad från många andra hantverksgrupper, aldrig varit organiserade i skråämbeten. Ett skrå var en särskild organisation för sammanslutna hantverkare som gav dessa vissa privilegier. Skråämbetet reglerade marknaden och yrkesutbildningen fram till dess upplösning 1846, så småningom tilläts full näringsfrihet. På landsbygden gjordes vissa undantag från städernas skråsystem, där hade särskilda sockenhantverkare tillstånd att verka i sin socken. Men i kustsamhällen med starkt maritimt näringsliv har det alltid funnits båtbyggare, vare sig de klassats som sockenhantverkare eller ej. Sockenhantverkare hade vanligtvis sin givna kundkrets men på grund av den rörlighet som alltid funnits i samhällen som närt sig på maritim näring så har tillfälligt arbete och även flyttar till andra orter ständigt figurerat. Genom tiderna har förutsättningarna för båtbyggare varierat men vanligt förekommande har båtbygget varit som en bisyssla till exempelvis lantbruk, fiske eller sjöfart (Edgren 1989; 13ff.). Varvsverksamhet längs de svenska kusterna har bedrivits så länge det funnits båtar, dock under varierande förhållanden. I äldre tider tillverkades båtarna lokalt på mer eller mindre provisoriska båtbyggnadsplatser. Så småningom utvecklades större träbåtsvarv, där även de allra första ångfartygen byggdes, innan de mekaniska verkstäderna kom att bli allt mer dominerande från sekelskiftet 1800-1900 fram till första världskriget (Dunge 2004; 9). 8

I boken Varvsliv minnen från en industriepok berättar framför allt arbetare om sina erfarenheter och minnen från varven. Flertalet vittnar om hur de i unga år, kanske redan före 15-årsåldern, börjat på varvet, kanske som springpojke, för att sedan få lära sig arbetet av de större grabbarna. Arbetet var fysiskt tungt med långa dagar, en man som arbetat på Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm berättar om de 59 timmar långa arbetsveckorna, man arbetade tiotimmarspass sex dagar i veckan med lite drygt en timmas rast om dagen. Lönen för en ung grabb som honom var 10 öre i timmen, de äldre tjänade upp emot 25-30 öre i timmen, med möjlighet att tjäna 30-50 procent ytterligare genom betingning (Andersson 2004; 36). En annan ung kille på Kockums i Malmö berättar om mörkret vid inombordsarbete och hur man använde olja och kol för ljus och kraft, vilket resulterade i tjock sotluft. Man spottade och hostade svart sot och ingen möjlighet att tvätta sig efter arbetsdagens slut fanns heller (Hammar 2004; 24). Nils Olsson och hans familj kom 1907 att flytta till Landskrona förmodligen i samband med nedläggningen av Det stora Wikens skeppsvarv, samtidigt som Landskrona under samma period började nå sin kulm som växande industristad, där både Öresundsvarvet och Thulinverken hade startats (Wikdahl & Salomonsson 1982; 13 i LUF: M 20199: 1-79). Det var alltså till stor del på grund av kriget som varvet och skeppsbyggandet i Landskrona kom igång på allvar. Tyskland behövde krigsupprustning och investerade i Svenska företag för att få krigsfartyg. På varvet förekom dock omfattande strejker, något som tyder på att arbetarnas villkor inte var de bästa och att arbetarna kämpade för att förbättra sina arbetsvillkor (Wikdahl & Salomonsson 1982; 13 i LUF M 20199: 1-15). Ångbåtarna höll under början av 1900-talet på att konkurrera ut segelfartygen. För att ta upp kampen mot ångarna sattes motorer in i skutorna, då skapades segelfartyg med hjälpmotor. Detta kom att innebära ekonomiska svårigheter för ägare och rederi som inte längre fick sina verksamheter att gå runt. Det stora Wikens skeppsvarv gick i konkurs år 1922 och tvingades att lägga ner. Det kom senare att köpas upp men då bedrevs främst reparationer av båtar och byggandet av större skepp upphörde (Oltin 1989; 176f.). Folk rekryterades till varven lite varstans ifrån, beroende på vilken yrkestitel man hade. Det var ont om arbete och folk sökte sig till varven för att det behövdes arbetskraft. Varvet kunde även erbjuda en yrkesutbildning och arbete inom både trä- och metallarbete (Wikdahl & Salomonsson 1982; 20 i LUF: M 20199: 1-79). 9

Uppväxten i Viken Nils Olsson föddes som den förste av barn till snickaren och skeppstimmermannen Per Olsson och hans hustru Carolina Bengtsson i Viken i Luggude härad den 20: e augusti år 1871 (LLA: Vikens k:oa C:5: Viken födda 1861-1887). Huset som Nils växte upp i låg i korsningen Kyrkogränden och Utkiksgatan i Viken och hade vid den tiden benämningen Måsen n: o 6. Det råder tvistade meningar om vem som uppförde detta hus. I gårdsarkivets förteckningar över hus i Viken står det att huset byggdes av Per Olsson i samband med giftermålet med Carolina Bengtsson år 1871 ( LUF: G 7435), medan det i boken Viken -äldre bebyggelse och miljö står att huset uppfördes åt Per Olsson samma år (Jeansson & Valeri, 1972; 82). Mest troligt är att Per Olsson själv byggde huset, då han var en verksam timmerman och snickare i Viken. Själv föddes Per Olsson i Allerums socken 1844 och flyttade till Viken några veckor innan giftermålet med Carolina Bengtsson den 18/2 1871. Carolina var född i Viken 1847 men hade under en period bott i Lerberg. Det är mycket möjligt att hon arbetade som piga där, vilket var vanligt förekommande under denna tid för ogifta kvinnor. Från Lerberg flyttade Carolina samma dag som giftermålet (LLA Vikens k:oa A1: 7 1866-1872). Per var husägare av huset Måsen n: o 6 och i detta hus föddes också syskon till Nils: Oscar Sigfrid (född 15/12 1873, dog 14/12 1874), Gerda Cecilia (1874), Oscar Sigfrid (1876) och Albin (1878) (LLA: Vikens k:oa A1:8, 1872-1881). Förr i tiden var det vanligt förekommande att nyfödda barn fick samma namn som deras tidigare avlidna syskon, som även i detta fall. I detta hus växte alltså Nils Olsson och hans syskon upp. Hur deras uppväxt såg ut är svårt att säga, men med tanke på den relativt höga standarden på deras hus så kan de inte ha haft det alltför dåligt ställt. Man kan säga att Nils växte upp under relativt goda ekonomiska förhållanden, då Viken hade sin blomstringsperiod under denna tid (Jeansson & Valeri 1972; 14 ff.). Vi kan anta att Nils far arbetade i någon av Vikens flera timmerlador där bland annat båtbygge bedrevs, samt att han även försörjde sig på att bygga hus (jrf. Oltin 1989; 176). Vidare kan man läsa i en av husförhörslängderna från 1881-1899 att Nils hade A i innanläsning och B i kristendomskunskap, så vi kan förutsätta att han fick någon slags skolgång (LLA: Vikens k:oa A1: 10 1881-1899). På grund av de goda ekonomiska förhållandena och den ökade befolkningen i Viken under 1870-talet så byggdes Storskolan för att ersätta den så kallade Gamla Skolan år 1879. År 1884 byggdes även Bäckskolan där 10

eleverna separerades i skilda klasser och årskurser (Oltin 1989; 233 f.). På någon av dessa skolor gick med största sannolikhet Nils och hans syskon, åtminstone under ett par år. Vid den tiden var man skyldig att inhämta folkskolans kunskaper och färdigheter sedan folkskolans införande år 1842, men för den skull var det inte obligatorisk skolgång. Ofta behövdes barnen hemma på gården eller i annat arbete, och då kunde inte skolan ta för mycket tid. Vid sekelskiftet 1900 ansågs hälften av eleverna gå i skolan varannan dag (Kvarnström 2006; 334f.). Då Nils senare blev timmerman kan man tänka sig att hans kunskap hämtades främst i praktiken, som lärling hos sin far, snarare än vid skolbänken År 1897 inträffade emellertid något tragiskt hos familjen Olsson. Den yngste sonen Albin dör, endast nio år gammal, och denna händelse måste säkert ha påverkat familjen mycket. Vad han dog av finns det inga uppgifter om, men att barn dog var vid den här tiden inget ovanligt, och det är något som bekräftar att det trots allt var ett hårt liv de levde, även om familjen kunde försörja sig. I databasen Sveriges befolkning år 1890 på Landsarkivet i Lund går det att utläsa att Nils år 1890 flyttade till Svanebäcks gård i Viken för att arbeta som dräng. Gården låg strax norr om byn och var stor till ytan. Marken bestod av stora områden av ekskog och av mark som såddes med sandhavre och med diverse plantor. Från stranden hämtades tång som sedan användes som gödsel. Det kan tänkas att Nils hade olika sysslor på gården så som djurskötsel, skötsel av mark och så vidare. Svanebäcks ekskog användes både till gårdens egna behov men en stor del gick till att bygga fartyg i Viken. När välståndet på gården ökade så använde gårdens ägare en del av sina inkomster till att förvärva fartygsandelar och därmed bidra till utvecklingen av Vikens som sjöfartsby ( BB Malmsten 1989; 68ff.). År 1892 flyttade han hem till föräldrarna igen, troligtvis gick han som lärling hos sin far, eftersom att han senare själv blev timmerman (LLA: Vikens k:oa A1: 10 1881-1899). I ovan nämn husförhörslängd finns en anteckning som visar på att Nils Olsson 1892 har gjort värnplikt med inskrivningsnummer 35 15/92. Ytterligare information om exempelvis hans befattning har vi ej fått tag i eftersom att den endast fanns att få hos Krigsarkivet i Stockholm mot betalning. 11

Varvsarbete och giftermål År 1894 arbetar Nils på Det stora Wikens skeppsvarv. Varvet började år 1890 att tillverka olika typer av båtar så som lustjakter, räddningskryssare, fiskebåtar och större eller mindre skutor. Många timmermän arbetade här, under perioder ända upp till trettio personer (Oltin 1989; 175f.). Varvet hade en egen ångcentral som också gav ström till närliggande fastigheter. Nils kom att jobba på detta skeppsvarv under många år, och det var också på Wikens skeppsvarf han arbetade som timmerman och båtbyggare när han träffade sin blivande hustru. Den tolfte december år 1896 gifte sig Nils med Emma Daun, född i Viken den 14/8 1874, dotter till småbrukaren Nils Ohlsson Daun (LLA: Vikens k:oa A1:10 1881-1899). I nästa församlingslängd såg vi att Nils Ohlsson och Emma Daun bodde i Viken n: o 16 med deras förstfödda dotter Anny Antina (11/3 1897). De ägde inte huset, utan verkade bo inhysta hos husägaren Hildur Ingeborg Johansson. Där bodde också ett butiksbiträde vid namn Marta Ohlsson (LLA: Vikens k:oa A II a: 1 1899-1932; 72). Som ung nybliven familj under denna tid så levde de troligtvis under knapra förhållanden, även om mannen kunde försörja familjen. Att ha ett eget hus var antagligen inget man hade råd med i första taget. I Viken n: o 16 bodde de under åren 1896-1899, men sedan flyttade de, högst sannolikt på grund av att Emma hade blivit gravid igen. Det nya hus de flyttade till blev Nils ägare av. Om Nils byggde detta hus är svårt att säga, men det är mycket möjligt, om än med viss hjälp. Huset, som ligger i centrala Viken har två våningar vilket var väldigt ovanligt på den tiden. Att Nils Olsson som ung hantverkare under den här tiden låtit uppföra den här typen av hus tyder på att de nog hade det förhållandevis gott ställt samtidigt som Nils yrkeskunskaper som timmerman kan ha underlättat husbygget. Huset, som står kvar än idag, ser välbehållet ut men har säkert genomgått många renoveringar. I detta hus föddes flera av Nils och Emmas barn: Georg Filip (24/4 1900), Oscar Albin (10/6 1903), Arthur Wallentin (18/1 1905) samt Hans Efraim (26/1 1907) (LLA: Vikens k:oa AII a: 1 1899-1932;72). Här bodde familjen under åtta år. Barnen föddes med korta mellanrum och det måste ha varit slitsam för Emma att föda så många barn under en så kort tidsperiod. Då hennes make jobbade på varvet hade hon nog fullt upp med att ta hand om alla småbarnen. Flytten till Landskrona 12

Den 19/4 1907 lämnade familjen sin bostad i Viken och flyttade till Landskrona (Vikens k:oa A II a: 1 1899-1932; 72). Anledningen till att de flyttade var troligtvis att det under denna tid fanns ont om jobb i Viken och i synnerhet på skeppsvarvet på grund av krisen inom träbåtsvarven. Detta skedde även i och med den rådande urbanisering som innebar en stor utflyttning från landsbygden till städerna och industrierna. Även Nils och hans familj flyttade från en mindre ort med ett litet varv till en stad med ett nystartat skeppsvarv som med tiden kom att kallas för industriföretag. Det var alltså de rådande ekonomiska svårigheterna under denna tid som fick varvsarbetarna att söka sig till andra städer för att hitta arbete. Det märks att det måste ha varit en tuff tid för familjen Olsson under åren runt flytten till Landskrona. Filip, det näst äldste barnet flyttade inte med, möjligtvis av ekonomiska skäl då det blev för dyrt för hela familjen att flytta. Istället togs han som fosterson av Nils bror Oscar och hans hustru Mathilda Gudmundsson som bodde under samma tak som föräldrarna Per och Carolina i Måsen n: o 6. Oscar och Mathilda hade även de barn som bodde där. Även Nils syster Gerda bodde då i samma hus som sina föräldrar. Det måste ha varit trångt att bo så många i det lilla huset. Trots det bodde Filip kvar hos familjen i två år innan han i augusti år 1909 flyttade till Landskrona och resten av familjen (Vikens k:oa A II a: 2 1899-1932; 321). Deras första bostad i Landskrona låg i det dåvarande området Gamla Begravningsplatsen, men samma år som inflyttningen så flyttade de till ytterligare en ny bostad (LLA: 1907 års inflyttningsbok: Landskrona havsförsamling B: 14; 140). I församlingslängderna kan man vidare utläsa att Nils också här arbetade som timmerman och båtbyggare. Det fanns flera småvarv i Landskrona under denna tid, dock vet vi inte vilket varv som han arbetade på. Deras nya bostad i Landskrona låg i området Neptun Pluto n: o 19 och även i detta hus bodde de bara under en kort tid. Detta ständiga flyttande måste ha varit påfrestande för familjen, om det var av ekonomiska orsaker de flyttade eller om det svårt att få en permanent bostad vet vi inte. I augusti 1909 kom emellertid sonen Filip till Landskrona och flyttade in hos familjen. Att det blev trångt med ytterligare en person kan ha varit en anledning till nästa flytt, Emma blev senare under samma år gravid. Barnet, som föddes den 9/5 1910 och fick namnet Herman dog några dagar efter födseln (LLA: Landskronas sfs. k:oa 1904-1910 A II a: 41; 192). Barnets tidiga död måste ha varit betungande, även om det visserligen inte var helt ovanligt att spädbarn dog eller var dödfödda. 13

Två år efter flytten till den nya bostaden så föddes deras sjätte barn den 30/6 1912 som fick namnet Ester Gunborg (Landskrona sfs. k:oa 1911-1916 A II a: 15; 305). Då de fick påökning i familjen 1912, kan man tänka sig att det blev trångt där de bodde, för samma år som Ester föddes så flyttade de för tredje gången inom loppet av fem år (Landskrona sfs. k:oa 1911-1916 A II a: 15; 305). Deras tredje bostad i Landskrona låg även den i området Gamla begravningsplatsen. Under dessa år i Landskrona så framgår det att Nils har arbete, då han står titulerad som båtbyggare i församlingsböckerna. Någon gång under åren 1912-1914 så flyttade äldsta dottern Anny iväg, möjligen för att arbeta som piga (Landskrona sfs. k:oa 1911-1916 A II a: 53; 57). Det var året efter att de hade flyttat in i deras tredje bostad som Nils gick till sjöss. Året till sjöss Det kan ha funnits många orsaker till att Nils bestämde sig för att gå till sjöss och mönstra på ångfartyget Gustaf Adolf i Helsingborg den 27/9 1913. Möjligheten att tjäna bra med pengar genom säsongsarbete på ett ångfartyg var antagligen lockande. I mönstringsliggaren för Karlskrona sjömanshus går det att utläsa att det fanns 15 män i besättningen på ångfartyget, varav fyra var matroser, fem eldare, en jungman, två kallskänkor, en tredje maskinist, en båtsman samt en timmerman som var Nils titel. Jämfört med de andra i besättningen så tjänade Nils bra, och då får man ju tänka på att han var betydligt äldre och mer erfaren i sitt yrke än de flesta i besättningen, som var födda på 1880 och 1890-talen. Nils lön uppgick till 90 kr i månaden, och detta kan ses som relativt mycket jämfört med jungmannens 35 kr och matrosernas 60 kr. Endast maskinisten tjänade mer pengar än Nils (LLA: Sjömanshuset i Karlskrona arkiv 1914-1917: D 1 a: 15; 40). Någon information om fartygets uppdrag gick inte att hitta någon annanstans än på Landsarkivet i Göteborg. Däremot vet vi att hemmahamnen för ångfartyget låg i Göteborg och att dess rederi var Adolf Bratt och Co. Rederirörelsen var i första hand inriktad på koltrafik mellan Sverige och England under denna tid (http://www.kommandobryggan.se/bryggan/bratt.htm). Mycket troligt är alltså att även detta fartyg skulle ha haft koltransport mellan Sverige och England som sitt uppdrag. Den sjätte juni år 1914 så avmönstrade Nils i Karlskrona och begav sig tillbaka till Landskrona, precis innan första världskrigets utbrott. Vid det laget så måste alla ha känt av oroligheterna i Europa, och det passade nog bra att lämna livet till sjöss och bege sig hemåt till familjen. 14

Livet hemma i Landskrona Hur var det egentligen att vara hustru till en man som var ute till sjöss samt att ha fem barn hemma i åldrarna 1-13 år att ta hand om? Hemma i Viken hade Emma åtminstone haft sina släktingar till hjälp. Nils barnbarn Margareta har också berättat i intervjun att Emma Daun kom från en släkt med en bra sammanhållning (M. Randvall 091027). Tidigare hade äldste sonen Filip ju bott hos sin farbror Oscar och det var antagligen någon gång under denna tid, då livet var tufft som ensam hustru, som sonen Arthur bodde hos sin morbror och moster på deras lantgård i Viken och sonen Hans fick bo hos sin farfar och farmor i Viken, vilket Margareta Randvall bekräftar. Hon berättar vidare om hur hennes far Arthur gömde sig när föräldrarna Nils och Emma skulle hämta honom, så antagligen trivdes han väldigt bra där. Vidare har Margaretas far Arthur berättat för Margareta om livet i Landskrona, hur de bodde nära fästningen i Landskrona under en period och hur han på vintern när vattnet frös till is kunde åka skridskor på fästningens vallgrav till skolan (M. Randvall 091027). Vi antar att inte bara Arthur, utan att alla barnen gick i folkskolan under denna tid. Sönerna Hans och Arthur kom senare att ta värvning i Stockholm och fick därigenom sin utbildning. Hans flyttade tillbaka till Skåne och blev polis och Arthur blev civilanställd inom det militära till sin pension (M. Randvall 091027). I boken Sjömansliv finns det brev från 1870-talet, skrivna av en sjöman till hans hustru. Detta kan ge en viss inblick i hur livet kunde te sig för en familj där fadern var ute på sjön. Breven är kärleksfullt skrivna och tyder på ett fint förhållande mellan maka och hustru, och Gud gör sig påmind i många av breven, då livet till sjöss var oförutsägbart och man tvingades att förlita sig till högre makter. Sjömannen oroar sig över sin familjs ekonomiska situation, om pengarna verkligen kommer fram och över deras liv hemma i Sverige. När det sista av de två breven kommer fram till hustrun så är han redan död (Helmerson 2000; 64ff.). Detta kan ses som lite väl dramatiskt i jämförelse med hur Emma hade det i väntan på Nils då han var ute till sjöss. Antagligen var han aldrig längre bort än inom Europa, samt att han var på ett på ett ångfartyg och inget segelfartyg, men den påtagliga oron då man inte har hörts av på länge, samt rädslan för att pengarna inte skulle komma fram fanns säkert där. I november 1914, det år som Nils kom tillbaka från sin havsfärd, så flyttade familjen till Fröjdenborgsvången nr 20 i Landskrona. I detta hus bodde de hela fyra år, längre än vad de hade bott någon annanstans i Landskrona. Anny, som tidigare bott i ett annat hushåll, flyttade 15

tillbaka år 1915, och samma år fick Nils och Emma ett flickebarn som dog några dagar efter födseln. Debilitas Congenita (medfödd svaghet) var barnets diagnos, och vad denna svaghet berodde på är svårt att säga (Landskrona sfs. k:oa 1911-1916 A II a:51; 90). Det måste ha varit svårt att förlora ännu ett barn, och med tanke på att moderns ålder nu var 40 år så kan man tänka sig att det var mer komplikationer under graviditeten och förlossningen än vad det hade varit tidigare. De sista åren Den första juli år 1918 så lämnade familjen Landskrona för gott och flyttade till Halmstad. Antagligen var det återigen bristen på arbete, som även denna gång fick dem att flytta. Vi vet inte var Nils arbetade efter att de flyttat till Halmstad eller huruvida han fortsatte som båtbyggare eller ej. De två äldsta barnen Anny och Filip stannade kvar i Landskrona. År 1917 så flyttade Anny till Helsingborg (Landskrona sfs. k:oa 1916-1921 A II a: 71; 76). Längre än så har vi inte kunnat följa familjen via församlingsböckerna, och att få tag på församlingsböckerna som finns i St. Nikolai församling Halmstad visade sig vara svårt. Genom att vi fick kontakt med Nils barnbarn så lyckades vi ändå få en del information av vad som hände med familjen efter flytten till Halmstad. Margareta Randvall berättade att huset de flyttade till hette Brabo och låg på Betelvägen 10 i Halmstad. Idag finns inte huset längre kvar, men det gick i arv till en av Nils och Emmas söner Oscar efter deras död. När alla barn utom Ester hade flyttat hemifrån så behövde Anny hjälp, hon hade då fått barn och en av hennes söner Anders vistades under en tid hos Nils och Emma i Halmstad. Vi vet också att Emma när hon hade blivit änka hade det knapert och fick ekonomisk hjälp av sina barn (M. Randvall 091027). På den tiden fanns inget pensionssparande på samma sätt, så man fick förlita sig på att ens barn kunde försörja en när man blev gammal. År 1927 avled Nils vid en ålder av 56 år. Emma bodde kvar i huset som änka tills hon dog år 1936 (B-M. Björk, kyrkogårdsförvaltningen 091101). Nils dödsorsak tros ha varit magcancer eller någon annan magåkomma (M. Randvall 091027). Nils och Emma finns begravda i en familjegrav på Västra gamla kyrkogården i Halmstad. 16

Avslutning Det är svårt att skaffa sig en bild av hur Nils var som person. När vi tittar på bilderna ser vi en ganska sammanbiten man med händerna i sidorna. Anteckningarna i husförhörslängderna avslöjar dock ingenting om personen bakom texten. Vi kan föreställa oss att han levde ett tryggt liv under åren i sin hemby där han hade släkten nära och arbete på varvet. Denna lugna tillvaro kom emellertid att förändras i och med flytten till Landskrona som måste ha berott på arbetsbrist på varvet. Livet där bestod istället av ett ständigt kringflyttande och vissa av barnen fick bo hos släktingar under perioder. Nils och Emma fick åtta barn varav två inte blev äldre än ett par dagar. Både stora barnaskaror och spädbarnsdödlighet var vanligt förekommande under denna tid. Båtbyggaryrket kunde emellanåt vara slitsamt med kyliga vintrar, en hög ljudnivå samt fysiskt krävande, men något positivt med hantverksyrken var det så kallade ackordssystemet. Nils hade säkert möjlighet att tjäna relativt mycket pengar genom detta system, eftersom han aldrig uppnådde någon högre ålder under sitt yrkesverksamma liv och var säkert skicklig då han hade många års erfarenhet bakom sig. Även första världskriget kom att påverka Nils yrkesliv. Att Tyskland behövde krigsupprustning och då investerade i fartyg i det neutrala Sverige var av stor betydelse för den svenska varvsindustrin. Förutom en relativt orolig tid i Landskrona så verkar ändå familjen ha haft det bra ställt, då barnen har kunnat gå i skola och de har haft möjlighet att bygga sina egna hus. Källor och litteratur Otryckta källor http://www.kommandobryggan.se/bryggan/bratt.htm 2009-10-30 http://www.eniro.se 2009-10-26 Arkivcentrum Syd (LLA): Vikens kyrkoarkiv: A1: 7 1866-1872 17

Arkivcentrum Syd (LLA): Vikens kyrkoarkiv (k:oa): A1:8 1872-1881 Arkivcentrum Syd (LLA): Vikens kyrkoarkiv (k:oa): A1: 10 1881-1899 Arkivcentrum Syd (LLA): Vikens kyrkoarkiv: C:5: Viken födda 1861-1887 Arkivcentrum syd: Sveriges befolkning 1890 (CD-rom), Sveriges släktforskarförbund Arkivcentrum Syd: Svenska sjömän 1:1 (CD-rom), Sveriges släktforskarförbund Folklivsarkivet (LUF): Gårdsarkivet (G): 7435 Folklivsarkivet (LUF): M-arkivet (M): 20199: 1-79: Varvet som var - Rapport från dokumentationsprojektet vid Öresundsvarvet i Landskrona: Wikdahl & Salomonsson 1989 Landsarkivets huvuddepå (LLA): Vikens kyrkoarkiv (k:oa): A II a: 1 1899-1932 Landarkivets huvuddepå (LLA):Vikens kyrkoarkiv (k:oa): A II a: 2 1899-1932 Landsarkivets huvuddepå: (LLA: Landskronas stadsförsamling (sfs.) kyrkoarkiv (k:oa): 1904-1910 A II a: 41 Landsarkivets huvuddepå (LLA): Landskrona stadsförsamling (sfs.) kyrkoarkiv (k:oa): 1911-1916 A II a: 15 Landsarkivets huvuddepå (LLA): Landskrona stadsförsamling (sfs.) kyrkoarkiv (k:oa): 1911-1916 A II a: 53 Landsarkivets huvuddepå (LLA): 1907 års inflyttningsbok: Landskrona havsförsamling B: 14 Landsarkivets huvuddepå (LLA): Sjömanshuset i Karlskrona arkiv 1914-1917: D 1 a: 15 Intervju med Margareta Randvall (M. Randvall) 2009-10-27 Samtal med kyrkogårdsförvaltningen (B-M. Björk) 2009-11-01 Litteratur Andersson F, 2004, Varvsliv minnen från en svensk industriepok, Dunge M (red.) Ödeshög: Danagårds grafiska Dunge M, 2004, Varvsliv minnen från en svensk industriepok, Dunge M (red.) Ödeshög: Danagårds grafiska 18

Edgren L 1989, i Hantverk i Sverige, Nyström B, Bursell B och Björnstrand A (red.) Helsingborg: AB Boktryck Hammar H, 2004, Varvsliv minnen från en svensk industriepok, Dunge M (red.) Ödeshög: Danagårds grafiska Helmersson K, 2000, Sjömansliv berättelser från två sekel, Djerw U & Kaijser I (red.) Borås: Centraltryckeriet Hellspong M & Löfgren O, 1995, Land och stad svenska samhällen från medeltid till nutid Malmö: Gleerups Jeansson G & Valeri R, 1972, Viken äldre bebyggelse och miljö, Lund: Gleerups Kvarnström L & Hedenborg S, 2006, Det svenska samhället 1720-2000 böndernas och arbetarnas tid, Danmark: Marayana Press Malmsten BB, 1989, Sjöfolk och fartyg från nordvästskåne 1836-1960 Del 3, Laholm: Trydells tryckeri Nilsson N 1989, i Hantverk i Sverige, Nyström B, Bursell B och Björnstrand A (red.) Helsingborg: AB Boktryck Oltin J, 1989, Viken förr och nu en historisk kavalkad, Sölve Bris sätteriet i Viken AB Bilder Framsida: s 175 i Viken förr och nu en historisk kavalkad. Bilagor 19

20