Afghanistan, imperiernas kyrkogård

www.afghanistan.nu # 1 2010 15 kr Bakbundna skolbarn sköts av USA Den 27 december klockan halv tre på natten luftlandsattes USAsoldater i byn Ghazi Khan Ghondi, Narangdistriktet i Kunar-provinsen i Afghanistan. Soldaterna gick in i tre bostäder och släpade ut tio civila, bland dem åtta skolpojkar. Minst fem var minderåriga - under 15 år, en bara 11 år och tre var 12 år. Samtliga sköts därefter i huvudet. (Se fotodokument på www.rawa.org.) Några av skolpojkarna var bakbundna när de sköts. I två månader förnekade USA att det rörde sig om civila. Först efter officiella afghanska protester erkände USA detta men förnekar fortfarande allt straffrättsligt ansvar för detta grova brott mot bl.a. Genèvekonventionen. FN medger att åtta av de tio var skolpojkar men ursäktar det inträffade med att det funnits starka indikationer på upprorsaktiviteter i området. Händelsen har hittills inte fått något juridiskt efterspel. Sverige stöder USA:s folkmord och skickar fler hjälptrupper. Fem svenskar har redan stupat i det orättfärdiga kriget. Bomber ingen feministstrategi Läs Martina Nilsson (v) på sid 12 Afghanistan, imperiernas kyrkogård Ännu en död USA-soldat gör sista resan. Sakta men säkert håller den afghanska motståndsrörelsen på att mala ner USA och de allierades krigsmakt. Totalt hade 11 mars 1 687 ockupanter stupat, varav 121 bara i år. Afghanistan.nu 1

Olof Palme 1984: Afghanistan lika viktigt som Vietnam Vad sa egentligen Olof Palme om Afghanistan - förra gången landet invaderades av främmande soldater? Så har sa han sommaren 1984 i Almedalen, ett och ett halv år före sin död. Det är lika viktigt att protestera mot Sovjets invasion i Afghanistan idag som det var att protestera mot USA:s agerande i Vietnam. Det är en folkrättslig fråga, som inte har något att göra med vilken politisk hemvist de grupper har som slåss för landets oberoende. Det är statsminister Olof Palmes ståndpunkt i den debatt som blossat upp om Afghanistan och Vietnam. Han utvecklade den själv vid en presskonferens som hölls strax innan han skulle tala i Almedalen i Visby. Det är fel att låta bli att engagera sig för ett litet lands frihet enbart för att det inte är socialistiska grupper som leder motståndskampen i landet, menade Palme. - Vad det handlar om i Afghanistan är samma sak som vad engagemanget i Vietnam egentligen handlade om - att försvara ett litet lands territoriella integritet, fortsatte Palme. Vi kan aldrig legitimera en stormakts övergrepp på ett litet lands territorium. Och i enlighet med detta resonemang är det också fel att göra oss som slogs för Vietnams frihet ansvariga för vad som hände där efter självständigheten, fortsatte statsministern. - Det var en djup tragik att detta folk som i årtionden slagits för sin frihet när det blev fritt fick en regim som var tyrannisk och dessutom invaderade sina grannar. NWT 27 juli 1984 Hittar USA-kongressen vägen ut? Det har varit en lång vinter för fredsrörelsen, skriver Tom Hayden, en av ledarna för den amerikanska fredsrörelsen i ett budskap 8 mars. Att vänta på Obama har visat sig vara fruktlöst. När Obama hade chansen att lämna Afghanistan sedan Karzais valseger visade sig vara stulen, eskalerade president Obama kriget i alla fall. Samtidigt lovar han att "börja" dra tillbaka trupperna före juli 2011, vilket tycks tillmötesgå oppositionen redan innan den hunnit formeras. Ledamoten av representanthuset Dennis Kucinich tvingar nu representanthuset att vakna och rösta upp eller ned för kriget i Afghanistan, rapporterar Hayden. Det initiativet kommer åtminstone att avslöja var kongressen står. Kucinichs initiativ går ut på att kräva ett tillbakadragande inom trettio dagar. Om representanthuset skulle stödja förslaget kan president Obama uppskjuta verkställandet i nio månader, till slutet av 2010. "Det är dags att tvinga fram en debatt," säger Kucinich. "Det räcker inte att dra hasorna efter sig i slutet av kriget." Kucinichs förslag bygger på 1973 års "War Powers Act", som antogs i opposition mot Richard Nixon enväldiga sätt att föra Vietnamkriget. 10 mars röstades Kucinichs förslag ned med rösterna 356-65. Ett annat initiativ i Afghanistanfrågan, rapporterar Hayden, kommer från demokraten Mike Honda i representanthuset och gåt ut på att framtvinga en omläggning från 80 procent militära utgifter i Afghanistan till 80 procent civila. I kongressen stundar även debatt om de 33 extra miljarder dollar Obama begär för upptrappningen av kriget och de 159 "ordinarie" miljarderna dollar till Afghanistan- och Irakkrigen som ingår i den föreslagna militära budgeten. Det är tveksamt om krigsmotståndarna lyckas blockera de 33 miljarderna, men ledamoten i representanthuset Jim McGovern och senatorn Russ Feingold väntas få betydande stöd för sina krav på en klar "uttågsstrategi" (exit strategy). Feingold har tidigare föreslagit en "flexibel tidtabell för att minska våra truppnivåer". De flesta observatörer menar att talibanerna inte kan dras in i en fredsprocess eller politiska förhandlingar om det inte finns någon konkret försäkran om att den militära ockupationen skall upphöra. Hemliga samtal med talibanerna (förnekas på talibanernas hemsida) har intensifierats sedan våren 2009, skrev den pakistanske journalisten Ahmed Rashid nyligen i The New York Review of Books. Rashid är officiell rådgivare till USA:s diplomatiska team under ledning av Richard Holbrooke. Om kongressen kommer att ha ryggrad nog att agera beror enligt Hayden på trycket från opinionen. I mars planeras landsomfattande protester i USA. red 2 Afghanistan.nu

När jag sätter mig vid datorn för att läsa senaste nytt från den Natoledda offensiven mot den afghanska staden Marjah i Helmandprovinsen kommer nyheten om att Nato, från luften, i en närliggande provins angripit tre minibussar, med ett trettiotal dödsoffer som följd och många sårade. Passagerarna i minibussarna var alla civila (enligt vissa källor på flykt undan striderna kring Marjah), och många av dem var kvinnor och barn. När Natostyrkorna fick syn på deras fordon gick de till attack enligt maximen skjut först fråga sen. Och därefter var det bara för general Stanley McChrystal, befälhavare för den Natoledda Isaf-styrkan i Afghanistan, att åter träda fram och be om ursäkt. Tyst tysk protest i förbundsdagen Den 26 februari beslöt förbundsdagen som väntat att skicka fler soldater till Afghanistan. I början av debatten höll Christine Buchholz från die Linke ett anförande. (Hon var en av de drivande i den stora Afghanistan-kongressen i Hannover 2008. Deltagarna från FAS tilldelade Hoppsan! Vi trodde de var talibaner! Operation Moshtarak är den första större militära offensiven sedan Barack Obama tillträdde som president. Den omfattar 15 000 amerikanska, brittiska och afghanska soldater. Moshtarak betyder tillsammans på det persiska språket dari (ett av huvudspråken i Afghanistan) och hela operationen anses vara ett sätt att testa de afghanska styrkornas stridsduglighet. I den västerländska nyhetsrapporteringen beskrivs syftet med Operation Moshtarak som att det helt enkelt handlar om att krossa ett ökänt talibannäste. Men samtidigt skildras ju allt väpnat motstånd som Isafstyrkorna möter i Afghanistan som verk av talibaner. Sällan, eller aldrig, rapporteras det om vanliga motståndskämpar, alltså afghaner som av patriotiska skäl (men utan att för den skull vara talibaner eller ens sympatisera med deras religiösa fundamentalism) gripit till vapen för att beskydda sin familj och sin hembygd och på sikt befria hela landet från utländska inkräktare. Aldrig hänvisar man i nyhetsrapporteringen till folkrätten, aldrig föresvävar det journalister, ledarskribenter, politiker och militärer att en stor del av det motstånd som Isafstyrkorna möter skulle kunna tolkas som, i folkrättslig mening, legitimt självförsvar och legitim befrielsekamp mot utländska ockupanter. En annan fråga som heller aldrig utreds är varför just staden Marjah och Nad Alidistriktet i Helmandprovinsen är av så stort strategiskt intresse för USA och Storbritannien. Men där läste jag häromdagen i tidningen the Guardian en intressant analys av Nushin Arbabzadah (en kvinnlig skribent uppväxt i Afghanistan). Hon hävdade att det i Afghanistan inte alls råder någon samsyn i fråga om Helmandprovinsens betydelse för väst och att många afghaner inte begriper varför man valt just detta område som mål för den nu pågående attacken. Men det finns ändå några omständigheter som kanske skulle kunna vara relevanta i sammanhanget, däribland förekomsten av stora uranfyndigheter, lönsamma vallmoodlingar och anläggningar för narkotikaproduktion, närheten till Port Gwadar i Pakistan (en viktig hamnanläggning, byggd av Kina som har planer på att därifrån bygga en pipeline för olja upp till Xinjiang) och även närheten till Iran. Jag vet inte vilken av dessa omständigheter som är mest relevant, om nu någon är det, men jag skulle önska att de svenska nyhetsmedier som har till uppgift att informera oss om vad som henne en av våra då nya t-shirts.). Christine tog upp sina möten med några anhöriga till de 142 dödsoffren för bombningarna i Kunduz. Hon hade nyligen varit i Afghanistan och berättade med exempel hur grymt deras liv förändrats. Efter detta reste sig Linksledamöterna och höll tysta upp stora skyltar var och en med ett namn och ålder på någon av de dödade.talmannen ingrep och körde ut dem. Vilket aldrig förut lär ha hänt i förbundsdagen. händer i världen ändå försökte gräva lite djupare. I stället för att som nu bara citera den amerikanska stridsledningens bulletiner som antingen trumpetar ut framgångar eller bortförklarar civila dödsoffer som beklagliga och tragiska misstag. Kanske borde man också någon gång påminna om att Sverige strider på samma sida som de som nu av misstag (enligt dem själva) återigen dödat civila afghaner. Den holländska regeringen sprack till följd av sitt deltagande i kriget i Afghanistan. Hur länge skall det i vårt land råda konsensus om det svenska deltagandet? Hur många civila afghaner skall behöva dö innan någon i beslutande ställning har mod att säga: stopp och belägg, det var nog inte så välbetänkt ändå det här med att ställa upp i USA:s krig i Afghanistan? Margareta Zetterström Först till röstningen fick de komma tillbaka. Resultat: 429 röstade för krigsmandatet, 111 mot och 46 avstod. Linksledamöterna röstade alla mot, men enstaka ledamöter hos regeringspartierna röstade också mot eller avstod. Av socialdemokraterna röstade 113 Ja och 16 Nej medan åtta avstod. Av de Gröna röstade en tredjedel Nej, 35 avstod och åtta röstade Ja. Afghanistan.nu 3

Blå dunster i Marjah Med totalt över 10 000 man gick USA, Nato och afghanska allierade in i staden Marjah i februari och installerade en ny administration och dödade ett antal talibaner. Alltihop var ett försök att slå blå dunster i ögonen på hemmaopinionen, säger en ledande pakistansk expert. Helmand har länge varit ockupanternas svåraste provins. Totalt har 406 västerlänningar stupat i Helmand, vilket är 40 procent av samtliga. Måltavlan kan verka rationellt vald. Det är bara ett problem med USA:s militära strategi i södra Afghanistan. 4 Afghanistan.nu För varje stad de "befriar" återtar talibanerna två. Musa Qalah, norr om Marjah, har "befriats" två gånger, 2006 av danskar och britter och 2007 av amerikaner. Vid båda tillfällena installerades en ny administration, men talibanerna kom tillbaka och mördade dem. Precis som de sagt att de skulle göra. Det är begripligt att danskarna inte längre vill gå i första ledet i Musa Qalah. Kandahar som länge har betraktats som "säkert" för Karzai och styrs av hans knarkhandlande bror som guvernör står nu på tur att åter "befrias" av USA-trupp till sommaren. General MacChrystals strategi bygger på att talibanerna är en kraft som kan isoleras från det övriga folket. Det är av allt att döma en felaktig premiss. För varje talibanledare som dödas stiger nya fram ur leden. 56 döda ockupanter Talibanernas hemsida på Internet - www.alemarah.info som fört en ojämn kamp mot fientliga hackare har rapporterat dagligen från striderna i Marjah. Visserligen måste alla siffror på utslagna stridsvagnar och döda västerlänningar tas med en stor nypa salt. Men klart är att USA och dess allierade mötte ett mycket segt motstånd i hela den landsbygdsförtätning på 18 kvadratkilometer som utgör staden Marjah. I februari rapporterade officiella USA-källor rekordmånga döda soldater för USA/Isaf - 56 döda. Slutsiffran kan bli mycket högre. Karzairegimen har nyss infört förbud mot att visa några som helst motståndsaktiviteter i TV och USA censurerar strängt bort alla bilder på döda och sårade USAsoldater. Helt klart var det dock civilbefolkningen som fick ta de hårdaste stötarna. Många flydde från staden och under februari rapporterades 80-86 döda civila afghaner. Familj på tio dödades Den 16 februari träffades Musa Jans hem av ett flygplan och fem personer omkom. Sayed Lal var ute på ett fält med en vän när han blev skjuten av utländska soldater. Assadullah, 22, körde sin motorcykel när en USAprojektil krossade hans arm. Abdul Hamid, 12, stod framför sitt hem när utländska styrkor anlände: "De skrek och sköt. Jag försökte komma tillbaka in i mitt hus, men de sköt mig i benet och... sedan i magen. Nära mig föll några andra människor ned i en kanal. De (soldaterna) tillkallade ett flygplan som fällde bomber. Den 17 februari 2010: En åttaårig flicka grät med huvudet i knät när utländska soldater överlämnade kropparna av hennes familjemedlemmar som dödats under den pågående operationen Moshtarak. Flickan, bosatt i Marjah-distriktet, förlorade sin 10 familjemedlemmar när en Nato-missil träffade hennes hem.

Hur långvarig den nya USAadministrationen i Marjah kan bli är ytterst ovisst. "Ni måste förstå att om ni inte gör vad ni har lovat så kommer vi alla att dödas", förklarade en av de åldermän som ställt upp för USA:s nyordning i staden. Inga korgossar Många av de nya administratörerna rapporteras vara icke-pashtuner, vilket försämrar deras möjligheter att hålla sig kvar. Den nye borgmästaren, Hajji Abdul Zahir, har levt 16 år i exil i Tyskland, där han sägs ha suttit i fängelse för att ha knivskurit sin svärson. "Det här landet kommer inte att styras av korgossar", var Nato:s kommentar till den uppgiften. En av de mer klarsynta kommentarerna till Marjah-offensiven kommer från den pakistanske generallöjtnanten Hamid Gul, som 1987-89 ledde landets underrättelsetjänst. Marjahoffensiven kallar han "eye wash" - blå dunster, som tar sikte på hemmapubliken i USA. "De säger att de skyddar civila, men de tvingar bort dem från sina hem under hårda väderförhållanden". Gul säger rent ut att amerikanerna är besegrade i Afghanistan och att motståndet har segrat. Att USA har förlorat beror "inte nödvändigtvis på att deras eldkraft kanske har försvagats, utan på att deras eget folk är trötta. Trötthet är det värsta en nation kan drabbas av. Det finns inget sätt för amerikanerna att hålla sig kvar i Afghanistan." Förre amerikanske presidenten Bush försökte få Hamid Gul uppförd på en terroristlista. Fel åsikter! Stefan Lindgren Bilderna t v: Taliban på vakt. Ovan: Befolkningen tvingades ge sig av i kylan. Nedan: En kvinnlig brittisk soldat fotograferar näthinnan på en afghansk man. Ockupanterna lägger systematiskt upp register över tillfångatagna mäns näthinnor. Foto: US Army, Brittiska försvarsministeriet. Afghanistan.nu 5

Stormaktsbluffen i Bonn Lars-Gunnar Liljestrand har granskat en av grundbultarna i USA:s Afghanistanpolitik - Bonnkonferensen i november-december 2001 som gjorde Hamid Karzai till förste marionett. USA planerade krig mot Afghanistan redan före 11 septemberattentaten. Clinton hade 1998 beskjutit Afghanistan med kryssningsmissiler för att komma åt påstådda Al Qaeda-grupper. Amerikanska medier har rapporterat om CIA-organiserade kommandoräder in i Afghanistan under åren 1997-2001. Planerna på en direkt invasion i Afghanistan diskuterades vid en ickeofficiell konferens i Berlin i juli 2001. USA skall enligt ett BBC-reportage den 18 september då ha informerat Pakistans tidigare utrikesminister Niaz Naik om ett förestående angrepp på Afghanistan. Sedan kom attentaten den 11 september som blev det officiella motivet för ockupationen. Förhistorien omnämns sällan då Afghanistankriget diskuteras. Bonnöverenskommelsen av den 5 december 2001 som ledde till en interimadministration brukar istället anges som början till en folkrättsenlig intervention. USAs bombkrig hade då pågått i två månader. Bonnöverenskommelsen framhålls i väst som en stor framgång. Veckan efter överenskommelsen uppdrog EU åt sitt speciella sändebud i Afghanistan Francesc Vendrell att för unionens räkning informera om Bonnprocessens framsteg som sades bestå i: Framsteg mot en regering som vilar på en bred grund, beaktar könsaspekter, är multietnisk och fullständigt representativ och som eftersträvar fred med 6 Afghanistan.nu Afghanistans grannar. Respekt för de mänskliga rättigheterna för hela den afghanska befolkningen, oberoende av kön, etnisk tillhörighet eller religion. Respekt för de demokratiska principerna, rättsstatsprincipen, rättigheter för personer som tillhör minoriteter, kvinnors och barns rättigheter samt folkrättens principer." USAs tidigare sändebud i Afghanistan James Dobbins förklarade den 5 december 2005 4 år efter Bonnöverenskommelsen att den innebar en "internationell plan för at sätta in en moderat, reformvänlig afghansk regering" och att överenskommelsen "varit anmärkningsvärt framgångsrik". Hänvisar alltid till Bonn Svenska regeringar har också lyft fram överenskommelsen inför varje beslut om svensk trupp i Afghanistan från det första 2002 till det senaste 2009. Bonnöverenskommelsen beskrivs som själva den folkrättsliga grundbulten för Sveriges deltagande i kriget. I den första propositionen 2002 beskrivs det så här och med en del variationer återkommer samma hänvisning till Bonn i alla efterföljande propositioner : Deltagarna i den av Förenta nationerna arrangerade konferensen i Bonn om Afghanistans politiska framtid enades den 5 december 2001 om att anmoda Förenta nationernas säkerhetsråd att överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad styrka. Den USA-ledda koalitionens insatser i Afghanistan har bidragit till maktförändringar vilket i sin tur skapade förutsättningar för den överenskommelse om Afghanistans politiska framtid som slöts i Bonn. I avtalet fastslogs att en interimsadministration skulle styra Afghanistan under sex månader. Samtidigt skulle en oberoende kommission inleda arbetet med att sammankalla en Loya Jirga (ett traditionellt rådslag) som i sin tur inom sex månader skulle utse en övergångsregering med uppgift att styra landet i två år varefter val skulle hållas. Parterna enades om att en multinationell styrka skulle säkra Kabul med omgivning. Historieskrivningen haltar Regeringen ger bilden av att FN arrangerade men USA var regissören tillsammans med Storbritannien. I officiella dokument beskrivs att mötet hölls under FNs beskydd (engelska egid) vilket är en vag term men skall ge intryck av en FN-konferens. Skrivningen att USA-koalitionen "har bidragit till maktförändringar" är en förskönande omskrivning av att USAs bombkrig och ockupation drivit bort den talibanska regeringen och släppt fram de gamla krigsherrarna. Mötets syfte var inte som regeringen skriver att få enighet om "Afghanistans politiska framtid". USA hade under två månader intensivt bombat landet och behövde för sin fortsatta ockupation en regim att hänvisa till som inbjudare till fortsatt militär intervention. När regeringen skriver att konferensen skulle anmoda säkerhetsrådet att överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad styrka ger man in-

trycket av att det verkligen handlade om en FN-styrka. Så var det dock inte. Den styrka, Isaf, som beslutades om i Bonn var planerad och organiserad av USA och Storbritannien med deltagande från i huvudsak Nato-länder och allt hade skett informellt och vid sidan av säkerhetsrådet. Veckan efter Bonn beslöts på ett möte i amerikanska militärkommandot CENTCOM att Storbritannien skulle ställa upp som ledare för Isaf. När det var klart förelades Isaf till FNs säkerhetsråd för ett "erkännande". FNs säkerhetsråd "godkände" i efterhand Isaf genom resolution 1386 av den 20 december 2001 och "välkomnade" Storbritanniens erbjudande om att ta ledningen för Isaf. Mer koppling till FN än så finns inte. Annex ll till Bonnöverenskommelsen handlar specifikt om FNs roll i Afghanistan. FN skall vara rådgivande till interrimadministrationen och undersöka brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ingenting om att FN har något med Isaf och de militära uppgifterna att göra. Isaf blir Nato Två år efter Bonnmötet formaliserades Isaf till den Nato-styrka som det i praktiken varit från början. FN hade ingenting att göra med vare sig organisation, ledning eller regler för vilka militära insatser som styrkan fick göra. Upplägget liknar Rambouilletavtalet som USA försökte påtvinga Serbien under förspelet till Natos bombkrig 1999. Kärnan i det avtalet var att Nato skulle få fri tillgång till Serbiens territorium och en Nato-styrka skulle sättas in i Kosovo. Alla förslag från Serbien att istället få en fredsbevarande FN-styrka i Kosovo avvisades kategoriskt av USA. "Hela poängen är att serberna ska acceptera en Nato-styrka" förklarade utrikesminister Albright. Interrimsadministrations karaktär framgår av urvalet av delegater till konferensen. Totalt 35 deltog från 4 olika grupperingar. De två viktigaste var de tidigare krigsherrarna i norr samt gruppen kring den gamle kungen som avsattes 1973. Den största befolkningsgruppen pashtunerna var inte representerad annat än med exilafghaner. USA hade veto Skälet var att talibanerna hade sitt starkaste stöd bland pashtunerna och USA som hade veto vid urvalet av delegater tillät inga som kunde tänkas ha talibansympatier eller som var emot interventionen. USA lanserade genom en överraskande kupp sin i förväg utvalda ledare för den kommande regimen, Hamid Karzai som via satellittelefon fick hålla öppningsanförandet. (Frontline december 2001) Karzai var sedan tidigare USAs man och det var allmänt känt att han samarbetade nära med CIA. Karzai var pashtun och USA kunde med det valet säga att pashtunerna var representerade. Websidan Kabulpress.org skriver 10 maj 2009 om hur "valet" av Karzai gick till i Bonn. Första röstningen gav kungapartiets representant de flesta rösterna med den Norra Alliansens ledare Burhanaddin Rabbani som andre man. Karzai fick inga röster. Då begärde USA timeout. Kabulpress skriver Efter hot och påtryckningar från USAs regering och FNs representant accepterade delegaterna motvilligt att välja Karzai till ordförande i interrimsadministrationen. I Bonnöverenskommelsen står Karzai som enda namn medan övriga 29 platser i interrimadministrationen är tomma vilket gav USA möjlighet att tillsätta en administration i linje med sitt intresse. (Listan antedaterades sedan med alla namn så att det för omvärlden skulle framstå som administrationen var tillkommen genom en kollektiv process). Återstod nu att på något sätt få ihop att interrimsadministrationen var ett legalt arv från tidigare styre i Afghanistan. I Bonnöverenskommelsen beskrivs det som följande: (Deltagarna i konferensen är) Medvetna om att den instabila situationen i Afghanistan kräver installerande av interrima nödlägesarrangemang och uttrycker sin djupa tacksamhet till hans excellensen professor Burhanaddin Rabbani för hans villighet att överföra makten till en interrimsadminstration som kommer att bildas genom denna överenskommelse." Exilafghaner emellan Rabbani hade inte varit i Afghanistan sedan 1996. Det var talibanernas regering som hade kontrollen över större delen av landet men för att kringgå detta faktum måste den förre presidenten (som ville gå sin egen väg men tvingades av USA att rätta in sig) tas fram för att ge legitimitet åt Bonnöverenskommelsen. Malalai Joya som valdes till parlamentet 2004 men senare kastades ut då hon angrep krigsherrarna och den utländska interventionen skriver i sin bok A Woman Among Warlords Forts sid 13 Ovan t v: Konferensen i Bonn, handplockad av USA. Nedan: Talibaner i Afghanistan mördas i tusentals, torteras och fängslas på obestämd tid, en del i Guantànamo. Afghanistan.nu 7

Sverige har aldrig beslutat gå i krig i Afghanistan Sverige har aldrig fattat beslut om att gå i krig i Afghanistan. Däremot har riksdagsmajoriteten nu vid åtta tillfällen beslutat att förlänga och utöka ett krigsdeltagande med oklart syfte och obestämd slutpunkt, skriver författaren Gösta Hultén. Den 7 oktober 2001 gick USA till anfall mot Afghanistan. I FN godkändes anfallet som självförsvar enligt FNstadgan, trots att huvudvillkoret, att Afghanistan angripit USA, inte uppfylldes. Om denna bristande folkrättsliga grund för kriget har skrivits åtskilligt. Men att många EU-länder snabbt följde USAs begäran att skicka trupper, har också en annan och mindre uppmärksammad förklaring. Brev från Bush Den 16 oktober 2001 skickade president George W Bush ett brev till EUkommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi. Det innehöll en lista på 41 åtgärder som EU och dess medlemsländer förväntades vidta för att bekämpa terrorismen. Brevet blev starten för en sällan skådad tillbakarullning av rättssäkerhet och integritet också i EU och Sverige. EU tog till sig brevets innehåll med både hull och hår. Europeiska rådet tog redan vid ett extrainsatt sammanträde den 21 september 2001 ett beslut om en omfattande handlingsplan mot terrorism. I beslutet heter det bl a att kampen mot terrorismen i ännu högre grad än tidigare skall vara ett prioriterat mål för Europeiska unionen. Under rubriken Solidaritet och samarbete med Förenat Staterna sägs att stödet sträcker sig inte bara till polisiära åtgärder, utan till en amerikansk motattack : Europeiska rådet är helt solidariskt med det amerikanska folket som drabbats av dödliga terroristattentat. Attentaten är ett angrepp mot våra öppna, demokratiska, toleranta och 8 Afghanistan.nu mångkulturella samhällen. Europeiska unionen kommer att samarbeta med Förenta staterna för att ställa förövarna, de ansvariga och de medskyldiga till dessa barbariska handlingar inför rätta och straffa dem. På grundval av säkerhetsrådets resolution 1368 är en amerikansk motattack legitim. Unionens medlemsstater är, alltefter var och ens resurser, beredda att engagera sig i sådana insatser. Insatserna måste vara riktade. De kan även komma att riktas mot de stater som hjälper, stöder eller hyser terrorister... Europeiska Unionen efterlyser vidare en världsomfattande koalition, som är så bred som möjligt, mot terrorismen, under Förenta Nationernas ledning. Redan här väljer rådet för EUs räkning att acceptera Bushs sammanblandning av krig och brottsbekämpning. I detta krig utan slut ingår Guantanamolägret, CIAs hemliga överlämningar till tortyr och numera allt fler mord på misstänkta terrorister, med förarlösa drönare i en rad länder. Här beslutade Europeiska rådet i praktiken också, utan diskussion i något medlemslands parlament, att gå med i ett kommande krig i Afghanistan. Att gå i krig är i de flesta stater omgärdat med rigorösa regelverk. I länder som Tyskland och Japan är krigföring i andra länder t o m i strid mot grundlagen. Som Claes Lönegård skriver i en intressant artikel i tidskriften Fokus den 19/2 2010, så har Sverige egentligen aldrig fattat beslut om att gå i krig. I Afghanistan.nu nr 4 2009 visade också Lars-Gunnar Liljestrand att det inte var ett krig utan en kort sejour för fredsbevarande, som riksdagen den 18/1 2002 beslutade att skicka 45 soldater att delta i. Del av kriget mot terrorismen Däremot har riksdagen vid åtta tillfällen beslutat att utöka det svenska deltagandet i det som både USA och Försvarsdepartementet kallar kriget mot terrorismen, ett begrepp som svenska politiker av olika kulör vill distansera sig från. Fånglägren på Guantanamo Bay och Bagrambasen är frukter av detta krig. Om svensk trupp i Afghanistan överlämnar (eller redan har överlämnat) fångar till USA/Nato eller till Karzairegimen, begår de folkrättsbrott. Det är nämligen olagligt för Sverige att överlämna fångar till ett land som utövar tortyr. I Bagram, där Natos stridsledning sitter, har afghanska fångar enligt både Human Rights Watch och den amerikanska medborgarrättsrörelsen ACLU i åtminstone två fall, torterats till döds. Nu bygger Obamaadministrationen ut detta Guantanamos fortsättning till att rymma 2300 fångar. Europeiska rådet, som består av EUs stats- och regeringschefer och EU-kommissionens ledargarnityr, har enligt EUs regelverk, ingen lagstiftande makt och inte rätt att besluta om att gå i krig. Rätten att stifta lagar tillkommer EU-parlamentet och Europeiska Unionens råd, som trots namnlikheten, är en helt annan institution inom EU. Europeiska rådet har heller ingen verkställande makt, den tillhöreuropeiska rådet har endast ansvar för att diskutera frågor kring unionens framtid och struktur. Rådets beslut att EU ska gå i krig är alltså olagligt. Vilken demokrati? Att som FN beskriva angreppet mot Afghanistan den 7 oktober 2001 som självförsvar, anser många folkrättsexperter som ett missbruk av FNstadgan. Att detta självförsvar kan fortsätta i tio år och utvecklas till fullskaligt krig, ger FNs historia inga tidigare exempel på. Därför vilar kriget mot terrorismen, så som det förs både på marken och i luften över Afghanistan och så som det gestaltar sig i Guantanamo, Abu Ghraib och Bagram, på en minst sagt tvivelaktig folkrättslig grund. Att det här kriget ändå fortsätter och att Bushs brev från 2001 fortfarande tycks styra vår riksdag och regering är förvånande. Men historien ger många exempel på att det är lättare att starta krig än att avsluta dem. Det talas ofta i svenska media om att svensk trupp försvarar demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan och att vår trupp gör skillnad. När det gäller att skydda bistånd gör de utländska truppen verkligen skillnad - till det sämre. Bl a SAKs företrädare har påpekat att hjälparbetare klokt nog försöker hålla sig så långt Forts sid 13

Bilder av afghaner När afghanska pojkar och män kommer till Quetta eller Peshawar i Pakistan går de till fotografen. Så här ser de ut. Kulisserna är landskap från Italien, Schweiz eller fantasilandskap. En del är målade med ögonskugga. En del har vapen eller leksaksvapen. Några är talibaner och löper stor risk att dö i kriget. + Afghanistan.nu 9

Är afghaner människor? Talibaner? Alla afghaner är inte talibaner. Men i varje pashtunsk familj finns någon som gått med talibanerna. Är de terrorister och djur - eller modiga unga män som försvarar sitt land? En amerikansk fotograf fann de här bilderna någonstans i Pakistan. Han valde att ställa samman dem till en video han kallade "Taliban" och innehöll en rad nedlåtande kommentarer. Men i den amerikanske fotografens öga framstår de unga männen som en pervers homosexuell terroristliga. I vissa kulturer går män hand i hand, vilket de sällan gör hos oss. Hos oss målar inte männen ögonen med "kohl", ögonskugga (aktiva substansen densamma som i mascara). Det gör gärna en del afghaner. Det understryker ansiktsdragen på ett suddigt foto, dessutom sägs det vara infektionshämmande och skydda mot solljus. Än sen? Inte ens alla på bilderna behöver vara talibaner, som amerikanen tror. Vad många krigsanhängare inte tycks vilja förstå är att talibanerna är vanliga afghaner och oskiljaktiga från dem. Nyss utbröt gräl i den amerikanska administrationen sedan en av USA:s toppdiplomater, Richard C. Holbrooke, sagt att "nästan varje familj i södra pashtunska stammar i Afghanistan hade någon som arbetar med talibanrörelsen". Han hade rätt. Men för Pentagon är de en terroristliga som de "goda" afghanerna ska befrias från. Själva förutsättningen för kriget är att förvägra talibanerna deras mänsklighet. "Talibaner, det får man skjuta hur många som helst", som den finländske generalen Gustav Hägglund sa när han med vämjelse studerat den västliga krigföringen på plats. Men eftersom talibanerna inte går att särskilja på några yttre kännetecken öppnar avmänskligandet av dem för vilka brott som helst. 29 december rapporterade CNN att den amerikanska krigsmakten hade likviderat ett terroristiskt bombkommando i Kunarprovinsen. I verkligheten, upptäckte Jerome Starkey på Times i London, var de flestadöda redan tillfångatagna och bakbundna när de sköts. Minst fem var minderåriga - under 15 år, en bara 11 år och tre var 12 år. Efter två månader medgav USA-militären att de döda var oskyldiga studenter. Enligt Genèvekonventionen är det en krigsförbrytelse att avrätta en fånge. Och det är en krigsförbrytelse att döda barn under 15 år. (se även sid 1.) Tusendollarstory Talibanrörelsen uppstod på 90-talet som en reaktion på att fyra krigsherrar i Kandahar hade förvandlat livet till ett helvete för befolkningen. Mullah Omar, en veteran från befrielsekriget mot Sovjet, bestämde sig enligt sägnen i ilskan över en gruppvåldtäkt för att starta ett uppror och införa islamsk ordning. En objektiv bedömning av talibanstyret 1996-2001 återstår att göra. De övergrepp som rörelsen anklagas för kan i många fall tillskrivas en krigspropaganda. Det sägs att varje journalist som kommer till Pakistan med en bra "story" om talibanövergrepp kan räkna med ett minhonorar på tusen dollar. Afghanistan tillhör afghanerna. Och som den kloke general Gustav Hägglund säger: "Vad har vi att göra med ifall talibanerna står i ledningen där eller inte?" (Hbl 24/9 2008). Vad omvärlden än tycker om talibanerna är det en part som måste med för att det ska bli fred. Talibanernas fredsplan, som förmedlats av Saudiarabaiens kung Abdullah, föreslår: w En tidtabell för USA:s och Nato/ Isaf:s tillbakdragande. w Maktdelning med Karzai. w En ny författning, eftersom alla inte fick vara med när den nuvarande skrevs. w Fria val, men Karzai ska dock avgå en tid före valen. w Amnesti och straffrihet för talibanerna, som ska inlemmas i den nationella armén. w Ersättande av de utländska styrkorna med fredsbevarare från muslimska länder. Stefan Lindgren 10 Afghanistan.nu

Afghanistan.nu 11

Bomber ingen feministisk strategi Nalin Pekgul och Carina Hägg (s) skriver på newsmill och menar att vi ska ha stridande trupp i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Att bomba ett av världens fattigaste länder är ingen feministisk strategi, menar Martina Nilsson (v). Att använda kvinnorna som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar som menade att "vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen". Att framställa de afghanska kvinnorna som offer, några som behöver räddas av oss de västerländska (överlägsna?) och att militär stridande trupp skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter. Redan när Sverige beslutade att skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att "hjälpa de afghanska kvinnorna" och bilder av kvinnor i burka var frekvent förekommande i media och visades upp som ett bevis för att det var berättigat att skicka trupp till Afghanistan. Det talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde väst handlade aldrig om burkan utan om förstörd infrastruktur, svält och misär som kom i krigets fotspår. 50 000 döda redan 2002 Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig och ockupation och mot kvinnoförtryck - en kamp som de fortfarande aktivt för. De protesterar mot de övergrepp som den amerikanska ockupationsstyrkan gör mot befolkningen i Afghanistan. Sverige är en del av denna ockupationsstyrka. Sverige är med i ISAF, ISAF leds sedan 2003 av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan. Väst har historiskt, och än idag, ofta använt en retorik som går ut på att vi ska "rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen" och som ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är passiva offer utan att de också bedriver politisk kamp och arbetar för sina rättigheter. UD bekräftar Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av krig och ockupation. Det här har också konstaterats av svenska UD, I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstateras att talibanernas fall inte påverkat kvinnornas situation i någon större omfattning. De skriver att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte har förbättrats av att talibanerna lämnat makten. Att detta konstaterades i en strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar dock inte att kvinnorna även fortsättningsvis används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (man får väl förutsätta att hon läst UD:s strategiplan)... de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /./ Martina Nilsson vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /.../ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred. Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi har övergett svensk neutralitet och helt ställer upp på en amerikansk utrikespolitik, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör detta när FN är inblandade, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull. Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur "fria" de är. Ju mer "västerländska" de afghanska kvinnorna ser ut desto mindre förtryckta anser vi i väst dem vara. Media odlar burkan När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politi- Foto: Nima Alizadeh 12 Afghanistan.nu

ker och journalister lyfter upp burkan och "kastandet" av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Det är inte någon av de afghanska kvinnorna som intervjuas som själva lyfter fram burkan - eller friheten från den - som ett centralt eller viktigt krav. Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar att slängandet av burkan riskerar att bli en tom gest. (Noteras kan att det är väldigt få inhemska afghanska kvinnor som efter ockupationen sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor som kommit från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet). "Lyckad" invasion Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika sätt, dels som ett sätt att visa på förtryck och på det "lyckade" med invasionen, dels som ett sätt att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Framställningen och studierna av kvinnorna i tredje världen har ofta haft funktionen att definiera västerländska kvinnornas egna identiteter. När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria påpekas likheterna med oss, att de följer mallen för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central i utpekandet av det annorlunda, de "andra". När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta framställs de väldigt olika oss i Sverige. När de framställs som fria poängteras likheterna. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om kvinnorna i Afghanistan, utan om oss, om vår självbild och om vår havererade utrikespolitik. Emellanåt blossar debatten om kvinnorna i Afghanistan upp i Sverige och det argumenteras för hur vi ska "hjälpa dem". Sverige framhåller ofta sig själv som jämställdhetsexperten, vi är de som ska lära "de andra" hur det ska vara. "De andra", de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, de vi ska nå med kvinnliga soldater samt genom jämställdhetsrådgivare och bomber, för dem förstör vi infrastrukturen, för dem skjuter soldater civila, för dem bombar vi ett av världens fattigaste länder. Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnornas skull. Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper som styrs av Nato. Vi deltar i USA: s krig mot terrorismen, med kvinnofrigörelse som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte förändrats. Har vi köpt en förändrad utrikespolitik som göms bakom retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte, borde kraven på truppernas hemtagande från Afghanistan resas från betydligt fler än vad som är fallet idag. Martina Nilsson (v) Forts från sid 8 Hultén ifrån alla utländska trupper som möjligt, för att undgå att bli attackerade av motståndsrörelsen. Och så var det detta med demokratin. Hamid Karzai fraktades in av ockupationsmakten, på ungefär samma sätt som Babrak Karmal när Sovjet startade kriget 1980. Nomineringen sköttes av USA, ej av FN, och var lika odemokratisk som efterföljande val under ockupation, där ockupationsmakten massivt blandat sig i valprocessen. I det senaste presidentvalet var röstfusket massivt. Bara lite över 30 procent av de röstberättigade deltog. Nu har Karzai tillskansat sig hela makten över en ny valkommission och bäddat för ännu ett riggat val, i det land som blivit världens mest korrumperade. Så ser den demokrati ut som svensk trupp sägs försvara. Gösta Hultén Journalist och författare. Medgrundare till Svenska Afghanistankommittén 1980. Forts från s 7, Liljestrand... afghanska folket. (Scribner 2009) om Bonnkonferensen: "I slutet av 2001 flög de västliga allierade in ledande exilafghaner, inkluderande många av de mest notoriska krigsherrarna till ett möte i Bonn i Tyskland för att sätta upp ramverket för att installera en 'övergångsregering' och nya institutioner. De flesta afghaner anser att det var starten på en ny era av katastrofer. Fastän mötet var under överinseende av FN var Zalmay Khalilzad i USAs utrikesdepartement och neokonservativ ikon den mest inflytelserika personen i bakgrunden. Den afghanfödde Khalilzad hade varit amerikansk medborgare sedan 1984 och han var en ledande utrikespolitisk rådgivare i såväl Reagans som de båda Bushs administrationer. Han var också konsult till Unocal under 90-talet och verkade för ett avtal om gasledningar med talibanregeringen. I Bonn hjälpte Khalilzad till med att ordna de hemliga uppgörelserna som resulterade i att några av de brutala krigsherrarna fick nyckelpositioner i den nya regeringen. På grund av det anser idag många i Afghanistan att det var Khalilzad och amerikanarna som skapade det nuvarande systemet i Kabul och att de på så sätt delar ansvaret för den farliga situationen för Ja till ockupationsarmé När det hela var över hade Bonnkonferensen sagt ja till en ny ockupationsarmé i Afghanistan, International Security Assistance Force eller Isaf och ersatt den talibanska fundamentalistiska regimen med en annan fundamentalistisk regim bestående av krigsherrar tillsammans med några pro-amerikanska teknokrater och monarkister. Karzai utnämndes till interrimsordförande. En extra Loya Jirga planerades in till följande vår för att legitimera övergången." I ett par artiklar och intervjuer i den indiska Frontline skildras en del av spelet bakom kulisserna i det som blev Bonnöverenskommelsen. FNs representant för Afghanistan Lahdar Brahimi intervjuades 4 maj 2002. Brahimi förklarar först varför det inte blev en FN-konferens om Afghanistan utan en konferens i Bonn som inte var ett formellt FNarrangemang. Situationen var inte mogen för ett FN-möte enligt Brahimi. Parterna måste först få talas vid och komma överens. Frågan ställs också varför det inte blev en fredsbevarande FN-styrka utan den flernationella Isaf. Tanken på en fredsbevarande FN- Forts nästa sid Afghanistan.nu 13

Forts från föreg. sida. styrka avvisades helt av Brahimi. Snabbt, snabbt, snabbt Det skulle istället vara en styrka som kunde bekämpa terrorism och som kunde sättas upp snabbt och agera mot olika slag av motståndsgrupper. Utan att Brahimi säger det framstår det som tydligt att arrangemangen skulle öppna för USA att agera på egen hand och driva konferensen på det sätt man önskade samt att det inte handlade om att sätta in en fredsbevarande styrka utan att konferensen skulle ge klartecken för en stridande styrka sammansatt av västsidan. USAs agerande framgår av en interju med utrikesminister Colin Powell i Frontline 7 juni 2002. Först beskriver Powell ett möte i Vita Huset i början av november där man diskuterar hur en regim skall sättas upp i Afghanistan. Senare samma månad fortsätter diskussionerna i FNhuset i New York. Powell informerar då Brahimi vad som behöver göras, "snabbt, snabbt, snabbt". En regim måste fram "vi behövde en politisk lösning snabbt för att ha något färdigt att sätta in i Kabul". Vid mötet fanns även representanter för Afghanistans grannar och stormakterna med intressen i området förutom USA: Ryssland, Kina, Pakistan, Iran, Turkistan, Tadjikistan, Uzbekistan. Men det var USA som var den drivande parten och beslutet blev att hålla Bonnkonferensen. Inte FN:s regim I ett skede av konferensen fanns risken att en del av den nordliga alliansens krigsherrar skulle dra sig ur. Powell gav då direktiv till sin representant Richard Armitage: "Håll dom kvar där. Lås in dom om det är nödvändigt. Vi vill inte att det här går överstyr. Vi är nästan framme och nu är det dags att komma fram på den linje som finns. Om de sticker iväg nu vet jag inte när vi kan få dem tillbaka igen." Powell förklarade vidare: "Richard Armitage gillar den där lilla liknelsen att när man en gång fått grodorna i skottkärran så skall man inte släppa ut dom. Det var en bra analogi. Så vi behöll dom där " Vare sig interrimsadministrationen eller Isaf tillkom på FN-initiativ och det var inte FN som begärde att stater skulle delta i Isaf. Men för USA var det nödvändigt att ha någon slags regim som bjöd in de främmande trupperna till intervention. Strider mot folkrätten Det är folkrättstridigt att militärt intervenera i ett land där det råder en inbördes konflikt vilket i högsta grad är fallet i Afghanistan. Men det ger ändå skenet av att vara en legitim intervention om det finns en regim att hänvisa till. I det här fallet var det dessutom ett än tydligare brott mot folkrätt då regimen som bjöd in var en interrimsadministration för 6 månader och inte ens en regering. Med Bonnöverenskommelsen som start kunde sedan fortsatt intervention motiveras år efter år i nya resolutioner. För alla som följt Afghanistankriget är det uppenbart att Bonnöverenskommelsen var resultatet av ett stormaktsspel från USAs sida. Desto mer anmärkningsvärt att svenska regeringar under 7 år helt okritiskt refererat till överenskommelsen som den folkrättsliga grunden för interventionen. Lars-Gunnar Liljestrand FAS årsmöte söndag 25 april Föreningen Afghanistansolidaritet håller årsmöte söndagen den 25 april kl.11 i träfflokalen på Pilvingegatan 38 i Skarpnäck. Verksambetsberättelse Läget i Afghanistan har inte förbättrats under det senaste året. Nato med USA i spetsen trappar upp våldet och antalet civila dödsoffer stiger hela tiden med en del markanta händelser som exempel som när USA i samarbete med Tyskland dödade omkring 200 civila personer 3 september i närheten av Kunduz, Under den pågående offensiven i södra Afghanistan har även civila afghaner upprepade gånger "av misstag" blivit offer för USA:s framfart. Den svenska riksdagen förnyade ånyo beslutet om den svenska truppnärvaron i Afghanistan med ytterligare 100 soldater. Den svenska regeringen är fortfarande officiellt inställd på fortsatt militär närvaro utan tidsgräns framåt. Vänsterpartiet står fast vid sin negativa attityd till svensk millitär närvaro och miljöpartiet vill ha en utredning för att kunna sätta en tidsgräns för Sveriges militära närvaro. Övriga partier stöder regeringens linje. Under året har den största uppgiften från FAS sida varit Afghanistanveckan 5-10.2009. Stockholm 1:a maj delades ut flyglad ut under demonstrationerna. Afghanistanveckan under samlad paroll/krav : Öka hjälpen till Afghanistan - ta hem de svenska trupperna. Förberedelserna började i maj och fortsatte i aug-sept. 8 planeringsmöten genomfördes i Kvinnor för freds lokal Samarbetet skedde med FIB/Ks Stockholms lokalavdelning, Iraksolidaritet, Kvinnor för fred som deltog med pengar och hjälpte till med planering och genomförande av veckan. Efteråt genomfördes ett utvärderingsmöte. Mötena ägde rum på ABF-huset med aktivitet varje dag. En vernissage på en foto och grafikutställning med motto "Afghanistan i mitt hjär- 14 Afghanistan.nu

ta" invigdes av Maj-Britt Theorin och var öppen under hela veckan med bidrag från flera fotografer och konstnärer som Eva Wernlid, Odd Uhrbom, Jan Frykholm, Robert Nyberg, Karin Sunvisson, Ulla Wennberg m.fl. 6.10 visades en ny film om Afghanistan, "En annan syn på Afghanistan" med inledning av Jan Myrdal. 7.10 genomfördes ett samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan med SSU, Grön ungdom, Ung vänster, LUF, CUF och Svenska Freds. 8.10 ordnade Iraksolidaritet ett möte med USAs "fredsmamma" Cindy Sheehan. En politisk lunch genomfördes med hjälp av Gudrun Schyman med med gäster som Ann Jones(USA) och Cindy Sheehan. Veckan avslutades med ett seminarium med olika talare, Cindy Sheehan Jan Myrdal, Tom Hayden, Ann Jones, Eva Moberg, Thage G Peterson, Anders Ferm och Mahmooda. Talen har sedan publicerats i Afghanistan.nu 4 2009. Bokbord hölls uppe under möten och pengar samlades in. Många personer har lagt ner stort arbete som t.ex Klara och Bo Persson samt Jörgen Larsson som arbetade hel tid ngr veckor. I Göteborg ordnades möte med Cindy Sheehan av studenter för fred. I Lund ordnades möte med Ann Jones. Film visades i Skellefteå. I Uppsala framträdde Tom Hayden 12.10 på möte organiserad av FIB/K och utrikespolitiska föreningen. I Örebro var det aktivitet hela veckan med utställning av Gun Kessles Afghanistan bilder, möten med Thage G Peterson och Ann Jones samt filmvisning med tal av Jan Myrdal. 18.11 genomfördes en manifestation mot fortsatt svensk trupp i Afghanistan på Mynttorget i Stockholm med anledning av beslutet i riksdagen om militären i Afghanistan. Ett nyhetsbrev om Afghanistan via internet var 14 dag startade i november av L-G Liljestrand. Jan Myrdal har deltagit på en internationell konferens om Afghanistan i Mombai Indien i februari. FAS Blekinge. Regelbunden försäljning av tidningen Afghanistan.nu har skett på gator och torg sammanlagt 135 tidningar har spridits. 18.4 genomfördes ett möte med Stefan Lindgren som samorganiserades med ABF och nätverket Gazasolidaritet. 1 maj delades flygblad ut och vi deltog i demonstrationen med banderollen "Ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan". 6.6 deltog vi i en protest mot den stora Natoövningen i Sverige med även flygblad och artikel. Ett offentligt möte ordnades 20.10 tillsammans med Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet om Afghanistan och de svenska trupperna med Thage G Peterson samt Andreas Kjellander från SSU med 86 personer. En rad nyhetsartiklar, debattartiklar, insändare och polemik på ledarsidor relaterade till vår aktivitet har publicerats i länets lokaltidningar. FAS Skåne. 1 maj delades flygblad ut till möte med Håkan Wiberg som sedan samlade ca 35 personer. Under hösten 2009 ordnades flera små möten och deltagande i många olika församlingar med inriktning på dialog. Bokbordsverksamhet har inletts. Vi har deltagit i andras möten med diskussion och frågor bl.a med Allan Widman(fp) och Bengt Kristiansson. Regelbundet deltagande med notiser i Lundaskriften Veckobladet av Anders Davidson som även skrivit insändare i sydsvensk dagspress vilket även andra gjort. Ett upprop som undertecknades av många och gick ut regionalt och nationellt gällande bombningarna av afghanska byar när Karzai protesterade mot krigföringen. Arbete pågår på försök till websida för Afghanistansolidaritet som ska redovisas på årsmötet. Vi har arbetat i form av en informell arbetsgrupp på 4-6 pers med en fast kärna av tre personer. Vi har initierat formalisering av en lokalförening inför årsmöte. Nätverk med enskilda och föreningar som Västerkyrkan och socialdemokratiska föreningar har initierats. Filmvisningar har ordnats. Kontaktlista med 150 personer har skapats. Olika möten och diskussioner med Västerkyrkan, studieförbund, Vänsterpartiet, Ung vänster, Piratpartiet, Demokratisk vänster i Lund, SSU och andra s-föreningar, Amnesty, FN-föreningen samt Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Styrelsen På årsmötet 21.3 valdes en ny styrelse bestående av Hans Söderling ordförande, Stefan Lindgren vice ordförande, Sixten Andreasson kassör, Afghanistan.nu ISSN 1652-3679, utges av Föreningen Afghanistansolidaritet,Fraktflygarg 5 128 30 Skarpnäck Ansv. utgivare: Stefan Lindgren Hemsida: www.afghanistan.nu Epost: red@afghanistan.nu. Tel: 0736 151 999 Presstopp: 1 maj 2010. Prenumeration: ingår i medlemsavgiften 150 kr som inbetalas på plusgiro 33 13 24-4. Icke-medlemmar: betalar 100 kr. för minst fyra nummer/år. Tryck: Nytorgstryckeriet, Kontaktpersoner: Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595 ulf@bjeren.se Lund: Magnus Göransson 046-260 04 61 magnus.goransson@bredband.net Malmö: Love Flygren 070 305 6281 love_flygren@hotmail.com Visby: Klas Hallberg 0448-219702 kojhallberg@hotmail.com Göteborg: Gunnar Olofsson gunnar_ fam@hotmail.com Norrköping: Ulf Karlström ulf.karlstrom@wnet.se Gnesta: Sixten Thuresson 0158-20168 sixtenthuresson@telia.com Mariefred: Peter Hjukström 0159-230 41 peter.hjukstrom@bredband.net Södertälje: Jörgen Wide 08-550 199 21 cederbladwide@telia.com Stockholm: Hans Söderling 08-6493473 hans.soderling@comhem.se Haninge: Dan Kotka 08-50025417 dan.kotka@spray.se Uppsala: Kristoffer Larsson 0736-747974 krislarsson@gmail.com Arvika: Veino Wallin 0570-775988 Falun: P-O Tellander 023-21230 perolof.tellander@telia.com Umeå: Camilla Ingman-Fulton camingfult01@fastmail.fm Piteå: Bo Persson 0911-16433 boklar@spray.se Ulf Bjeren, Anders Davidson, Staffan Ekbom, Peter Hjukström, Eva Myrdal, Robert Pedersen och Bo Person. Av dessa bildades ett AU som bestod av Hans Söderling, Stefan Lindgren, Eva Myrdal och Staffan Ekbom. Till revisorer valdes P O Tellander och Björn Wållberg. Valberedningen består av Claes Engelbrand, Åke Kilander och Magnus Göransson. Styrelsen har hållit 2 möten 26.4 och 31.10 i Stockholm. AU har har haft ett flertal möten. En studiecirkel på 4 möten om Afghanistan under ledning av Eva Myrdal har startat i februari på ABFhuset i Stockholm. Ett särskilt varmt tack till Iraksolidaritet som bekostade Cindy Sheehans Sverigebesök och bidrog till att göra Afghanistanveckan till en sådan framgång. www.iraksolidaritet.se. Afghanistan.nu 15

35-40 procent av biståndet når aldrig afghanerna Den holländska journalisten Linda Polman har kommit med en bitsk uppgörelse med västerländsk bistånd. Ett kapitel i hennes bok handlar om Afghanistan, där 30-40 procent av biståndet aldrig når mottagarna. Mellan 2001, då "kriget mot terrorismen" tog sin början, och 2008 avsatte regeringarna i över sextio givarländer sammanlagt runt femton miljarder dollar till biståndsprojekt i Afghanistan. Svinnet är enormt, enligt Polman. Sjukstugor som aldrig byggs, flickskolor där i praktiken enbart pojkar får undervisning, exemplen är otaliga. Fyra mellanhänder är ytterst vanligt, sju eller tio hör inte till undantagen. Samtliga lägger vantarna på sin del av projektsumman. En opartisk granskare, CorpWatch, synade hur bygget av bilvägen Kabul-Kandahar gick till. Kontraktet gick till en amerikansk firma, som i sin tur lejde en turkisk. Varje mellanhand behöll mellan sex och tjugo procent av projektsumman. Den slutliga asfaltsbeläggningen var enligt CorpWatch ingen nämnvärd förbättring av den oasfalterade väg som redan fanns. Bostäder i Bamiyan Ett husbyggnadsprojekt i Bamiyan-provinsen sommaren 2002 budgeterades till 150 miljoner dollar. Pengarna gick först till en hjälporganisation i Genève, som avräknade tjugo procent innan projektet överläts på en organisation i Washington D.C. Även där lade man beslag på tjugo procent och lejde ut uppgiften åt ytterligare en organisation. För pengarna som blev över köpte man ett parti träbjälkar i grannlandet Iran, som till sist eldades upp som ved. Jean Mazurelle, tidigare Världsbankens chef i Afghanistan, säger att mellan 35 och Linda Polman 40 procent av allt internationellt bistånd till Afghanistan hamnar "i fel händer". Linda Polman skildrar indignerat hur "expats" - de utländska hjälparbetarna - vältrar sig i lyx i Kabul. På ett matställe nära Flower Street (att gatan har ett afganskt namn är redan glömt) i Kabul tjuvlyssnar hon på samtalen om det bästa sättet att fördriva en kväll i Kabul. "Shoot afghans" Förslaget som får flest röster lyder: "Go to a strip joint, get drunk and then shoot Afghans." (Gå till en stripteaseklubb, supa sig full och sen skjuta afghaner.) Stripklubben kan vara någon av Kabuls uppskattningsvis åttio bordeller med "stångdansande ryskor och kuttrande engångsdamer från Filippinerna", skriver Polman. Hennes bok har ifrågasatts i en DN-recension där recensenten med bestämdhet hävdar att utländska konsulter inte kan tjäna tusen dollar om dagen. Men det är bara att gå till Världsbankens egen hemsida och studera bankens egna prislistor. En konsult från högteknologiska Korea får t ex kosta 500 000 dollar om året medan konsulter från Afrika får max 200 000 dollar. Att afghanska konsulter kan tjäna 200 000 till 300 000 dollar vet vi sedan en hederlig afghansk minister, Amin Farhang, skrev till Världsbanken och krävde att lönen för en konsult skulle sänkas från 298 000 dollar till 198 000. Västtyska underrättelsetjänsten läste Farhangs e-post och 2008 fick kan sparken för sin uppriktighet. Det Linda Polman rapporterar om och som hon kunnat dokumentera är antagligen bara toppen på ett isberg. Stefan Lindgren Linda Polman: Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår. (Leopard förlag 2010. Övers. från nederländska Per Holmer) 16 Afghanistan.nu