Digital video Den digitala mediatekniken kan kännas förvirrande. En mängd begrepp dyker upp. En del hämtade från den moderna IT-världen medan andra har sitt ursprung från tiden när rörliga bilder lagrades som celluloidremsor. För den oinvigde känns det stora utbudet av digitala filformat besvärande. AVI, Quicktime, MPEG Alla med olika egenskaper. Låt oss se närmare på hur olika filformat för rörlig bild kan tillämpas. Olika mediebärare och presentationstekniker Bandbredd och lagringskapacitet är alltid begränsad. Det är också den främsta orsaken till att vi har flera olika filformat, alla med sina speciella egenskaper och avsedda för olika tillämpningar. I vilka sammanhang används de? 1. Multimedia för persondator distribuerad via Internet 2. Multimedia för persondator lagrad på CD-ROM 3. Digital distribuerad video, populärt kallat teve 4. DVD 5. Multimedia för persondator distribuerad via lokalt nätverk 6. Multimedia för persondator lagrad på hårddisk 7. Digital video för SD-produktion (Standard definition) 8. Digital video för HD-produktion (High Definition) 9. Digital filmproduktion Alla presentationstekniker har olika behov, bandbredd, lagring samt bildkvalitet. Vi behöver veta hur vårt material ska visas för att kunna välja det lämpligaste filformatet. Tillgänglig/nödvändig bandbredd för olika typer av mediedistribution
Olika filformat för olika faser i produktionen Vi behöver välja filformat för: 1. Insamling (inspelning) (Inspelning, animering och grafik) 2. Bearbetning (Redigering, compositing, special effects, chromakey etc) 3. Slutprodukt (Anpassning till mediabärare och uppspelningsutrustning, kodning, komprimering etc) Insamling Vid insamling är det oftast inte filformat som väljs utan inspelningsutrustning och därmed kvalitetsnivå. 1. DV, DV-CAM, DVC-Pro 5 ggr kompression, halv färgbandbredd jämfört med fullkvalitetsvideo 2. BetaCam SP analogt system, broadcastkvalitet 3. Betacam SX, IMX MPEG-2 baserat produktionssystem med hög broadcastkvalitet 4. Digital Betacam högsta broadcastkvalitet, 2ggr kompression 5. High Definition video oftast 1920x1080 (SMPTE 274 standard) 6. 24p Universalformat progressiv video som kan konverteras till PAL, NTSC och film. 7. Film mycket hög upplösning men dyrt Bearbetning Digitala videoband lagrar inte datafiler utan en videoström. För att kunna bearbeta materialet i en datormiljö överförs videoströmmen till ett filsystem. Enkelt beskrivet, man kopplar videobandspelaren till datorn och spelar in materialet.
Det optimala är givetvis att låta filen ha samma kvalitetsnivå som originalet. Men om produktionens slutresultat ska vara av låg kvalitet kan man redan här använda ett filformat med kompression. Ofta bestämmer utrustningen filformatet men graden av kompression kan för det mesta varieras. När filerna är lagrade kan materialet bearbetas med redigering, färgkorrigering etc. Produktionen kan även innehålla grafik från t ex animationsprogram. Materialet bör överensstämma med videofilernas kvalitet. Slutprodukt När bearbetningen är klar konverteras materialet för att passa den slutliga mediebäraren (DVD, CD- mulltimedia etc). I praktiken innebär det komprimering eller helt enkelt överföring till videotape. Filstorlek vs. upplösning och färgdjup Filernas storlek bestäms av fyra parametrar 1. Antal pixlar 2. Color mode, RGB eller YUV 3. Färgdjup 4. Kompression De tre första parametrarna påverkar bildens upplösning medan kompressionen är en kvalitetsfaktor. Square pixels eller non square pixels En TV bild har ett bredd/höjdförhållande 4:3. Digital PAL video består av 720x576 pixlar. (Det riktiga förhållandet bör vara 768x576 pixlar.) För att teckna ut hela bilden måste pixlarna dras ut lite i horisontalled. En vanlig videoruta innehåller 414.720 pixlar. Samma bild med upplösning i square pixels ( till vänster) och non square pixels (till höger) Praktiskt är det viktigt att hålla reda på antalet pixlar och dess utseende när man importerar olika typer av grafik i videon.
Color mode Color mode kan vara RGB eller YUV. En videoström/fil är oftast en YUV där Y är bildens ljushet (en svartvit bild helt enkelt) och U och V är färgkomponenter. Färgkomponenterna i video är oftast lägre samplade och har därmed en sämre upplösning. Metoden grundar sig på egenskaper i ögats perception där tester visat att det är ljusinformationen som är viktigast för skärpan i en bild. Y = luminanskomponent 0.30R + 0.59G + 0.11B RGB U = färgkomponent 0.493(B-Y) V = färgkomponent 0.877(R-Y) YUV är en anpassning till ögats egenskaper, färg är inte så viktigt för skärpan. YUV 4:2:2 sparar 33% bandbredd. Luminansdelen samplas 13,5 miljoner gånger per sekund (13,5MHz) medan samplingsfrekvensen för färgdelen varierar, beroende på vilken kvalitet som vi vill jobba med. Man utnyttjar att ögat är mindre känsligt för variationer i färginformation (chroma) än variationer i ljushet (luminans). I den digitala värden ser man begrepp som 4:4:4, 4:2:2, 4:2:0 och 4:1:1. Dessa sifferkombinationer är olika standards och anger hur ofta färginformationen samplas i förhållande till luminansen. 4:4:4 anger att luminans och chroma samplas lika ofta eller att luminans och chroma registreras lika mycket i varje pixel. 4:2:2 anger att luminans registreras i varje pixel medan chroma registreras i varannan. Samplingsfrekvensen för chroman har halverats i förhållande till luminansen. Denna standard betraktas som fullt acceptabel för de flesta professionella sammanhang. Ett snäpp lägre är 4:2:0 som innebär att luminansen registreras i varje pixel medan chroman endast registreras i varannan pixel och på varannan rad. 4:1:1 innebär att luminansen registreras i varje pixel medan chroman registreras i var fjärde pixel, men på varje rad. I de två senare samplingsförhållanderna registreras alltså chroman med fyra gånger lägre frekvens än luminansen. Broadcaststandard har samplingsförhållandet YUV 4:2:2, dvs färgkomponenterna har Y- signalens halva sampling. Det innebär att en videoruta har 2/3 filstorlek jämfört med en motsvarande RGB-ruta med 4:4:4, där ju varje färg har samma vikt. YUV YUV YUV YUV 4:4:4 bearbetning med HQ 4:2:2 fullkvalitetsvideo 4:2:0 PAL DV / DVCAM 4:1:1 DVCPRO
RGB RGB 4:4:4 datorgrafik 4:4:4:4 datorgrafik med alfakanal Under videoredigering behålls YUV formatet. Dock är det vanligt med konvertering till RGB under processing och sedan tillbaka till YUV. Vissa utrustningar behåller dock YUV formatet under processing vilket är att föredra av kvalitetsskäl. Processing kan t ex bestå av färgkorrigering. DV-video använder 4:2:0 (PAL DV/DVCam) eller 4:1:1 (DVC-Pro) sampling. Färgdjup Färgdjup är antalet färgnyanser som en pixel kan anta. Det vanligaste färgdjupet är 8 bitar per pixel och komponent. Det är också det vanligaste färgdjupet när man bearbetar video. Betacam digital 10 bitar YUV DV/DVCam, DVCPro 8 bitar YUV Videoredigering 8 bitar YUV (med vissa få undantag) MPEG1, MPEG2 8-bitar YUV High Definition video 8-12 bitar YUV 24p 12 bitar Digtaliserad film 12-16 bitar Observera att man i videovärlden anger bitar per komponent. I den grafiska världen anger man oftast pixelns totala antal bitar. Exempel: 24 bitars TIFF: 8+8+8 bitar RGB 32 bitars TIFF: 8+8+8+8 bitar CMYK för tryck eller 8+8+8+8 RGBA (med alfakanal). Komprimering Video kan komprimeras på olika sätt. Det finns olika videokomprimeringsstandarder där MPEG är vanligast. Vi tittar lite närmare på detta sätt att komprimera, men det finns en uppsjö av andra standards som jobbar på likartat sätt. MPEG-1 är den äldsta versionen och är designad för 1,5Mb/s och komprimerar en faktor 100. Standarden är vanlig när man komprimerar för CD-ROM läsare. Även de vanliga webbläsarna klarar MPEG-1. Den nyare standarden MPEG-2 hanterar datahastigheter upp till 40 Mb/s. Den ska klara HDTV och både interlaced och progressive scan. Vid komprimering av vanlig video men med broadcastkvalitet genererar man ca 5Mb/s plus ljud på ca 300kb/s. MPEG-2 rekommenderas av framträdande TV organisationer i världen som en framtida standard för komprimering av video för sändning. Sedan lång tid tillbaka nyttjar man MPEG-2 för komprimering vid satellitöverföring.
MPEG-4 är främst inriktad mot överföring via nät med begränsade bithastigheter. Det är en komprimeringsstandard som används mer och mer för överföring av bild på nätet. Videokomprimering går ut på att ta bort så mycket redundans som förutsättningarna tillåter. Tillvägagångssättet vid komprimering kan mycket förenklat beskrivas så här: Sampling RGB YUV Komprimering i pixelplanet (spatial) Komprimering i tidsplanet (temporal) Entropikodning (tar bort resterande redundans). Sampling RGB YUV Komprimering i pixelplanet (spatial komprimering) Komprimering i tidsplanet (temporal komprimering) Entropikodning Av beräknings- och kodningsmässiga skäl delas bilden in i lite olika hierarkiska nivåer. Det mest finmaskiga av dessa är blocket som består av 8x8 pixlar. Komprimeringen i pixelplanet opererar på blocknivå. Informationen i pixelplanet konverteras till ett frekvensplan med hjälp av DCT (Discrete Cosinus Transform). DCT är en matematisk transform som påminner om Fouriertransformen. Man representerar bilden på ett sådant sätt att olika ändringar i bilden grupperas i frekvensplanet. 8x8 block. dc-komponenten är rutan längst uppe till vänster.
I övre vänstra hörnet finns dc-komponenten, d.v.s. det som motsvarar det genomsnittliga gråskalevärdet i blocket. Värdena på de övriga rutorna representerar förändringar mot medelvärdet. Låga frekvenser närmast dc-komponenten. Ju högre frekvenser en ruta innehåller ju mindre påverkar den synintrycket av bilden. Därför kan man skära bort de komponenter som ligger mot den nedre högra delen. Bild som enbart är komprimerad i pixelplanet kallas för I-bild. Vid komprimering i tidsplanet (temporal komprimering) görs en jämförelse mellan intilliggande bilder i en bildsekvens, d.v.s. en videofilm. I sekvensen stoppar man först och främst stoppa in I-bilder, Intra frame, (referensbilder) med jämna mellanrum. Sedan letar man efter skillnader i utseende på intilliggande bilder. Det är endast skillnaderna mellan bilderna som behöver komprimeras om. Statiska partier räknas som stillbilder. Bilder som återskapas enbart utifrån närmast föregående I-bild kallas P-bild (predicted frame). Bilder som återskapas utgående både från föregående och efterkommande bilder kallas B-bilder (bi-directional frame). För dessa krävs en buffert eftersom efterkommande bilder måste analyseras innan B-bilden kan skapas. Ett intervall mellan två I-bilder kallas GOP (Group Of Pictures) och kan se ut som följer: IBBBPBBBI. Vid mätningar visar det sig att en I-bild innehåller ca sju gånger mer information än en B- bild och tre gånger mer än en P-bild. Detta är naturligtvis beroende på hur mycket förändringar som sker mellan de olika bilderna. Inom MPEG standarden har man möjlighet att välja utseende på sin GOP. Längre avstånd mellan I-bilder minskar datamängden, men gör filmen känsligare för störningar. MPEG är egentligen ett uppspelningsformat och lämpar sig inte i sin grundform att klippa i. Har man otur kan man ju göra sitt klipp strax innan en P-bild. Resultatet blir att P-bilden tappar sin relation till närmast föregående I-bild. Detta har man numera löst så att det idag finns redigeringssystem som jobbar i MPEG format. Entropikodning är ett sätt att presentera det kodade materialet på ett effektivt sätt, samtidigt som man tar bort ytterligare redundant material. Run Lenght Coding kallas det när man istället för att skicka 50 nollor efter varandra skickar en nolla och sedan siffran 50.
Huffmankodning innebär att man tilldelar de DCT koefficienterna som förekommer oftare ett färre antal bitar än de som förekommer mer sällan. Resultatet blir en mycket kompakt ström av kodade koefficientvärden. Feltolerant kodning innebär att när videoinformation strömmar ut i nätet är det viktigt att veta att alla bitar inte är lika mycket värda. Ett obetydligt fel är en modifikation av en DCT koefficient i en B-bild som räcker 1/25 sekund medan en modifierad koefficient i en I-bild kan påverka bilderna i uppemot en sekund. Etablerade filformat för bearbetning och slutprodukt Video AVI AVI, AudioVideoInterleaved är det vanligaste filformatet i Windows- miljö. Filformatet är anpassat till Microsoft s DirectShow teknik som är en uppsättning byggstenar som utför olika moment, t ex inspelning, uppspelning och kodning. AVI är bara en struktur för filformatet och det finns en mängd olika typer standardiserade (se avsnittet Codecs ). Kan än så länge bara användas i Windows- miljö. Quicktime Quicktime är det vanligaste filformatet i Apple- miljö. Fungerar efter samma princip som AVI. Kan användas på både Mac och Windows. MPEG MPEG är egentligen inte ett filformat utan en bitström. Information om innehållets struktur finns kontinuerligt inbakat i bitströmmen (jfr Internet-streaming.) För att förenkla kallar vi dock MPEG för ett filformat i det här sammanhanget. MPEG-1 Ett bra generellt filformat för multimedia. Standard upplösningen motsvarar ca ¼ PAL-video (352x240). Man kan använda andra upplösningar men problem kan uppstå med vissa players. Windows MediaPlayer fungerar bra med olika upplösningar. Spelbar på både Mac och Windows, ingår i operativens grundinstallation. MPEG-2 Mest känt som filformatet för DVD men används även i broadcast-sammanhang Standard upplösning motsvarar PAL (720x576) resp. NTSC (720x480), fler standarder finns bl a för HD-TV Color mode YUV (YCbCr för att vara exakt) Sampling 4:2:0 för MPEG IBP Main profile ( DVD-MPEG2 ).
Kompression upp till 30 ggr. Kan ej redigeras (utan problem). Används även för Digital-TV distribution hem till vardagsrummet. Sampling 4:2:2 för MPEG I-frame High Profile ( Proffs- MPEG2 ). Kompression 3-10 ggr. Kan redigeras. MPEG2 Iframe används vid insamling (t ex Sony IMX), vid produktion (redigering). Ett område där det används till 100% är vid digital distribution och programutbyte mellan broadcastaktörer i länknät t ex Terracoms länkar. MPEG-4 Är en utveckling av MPEG med förbättrad kvalitet vid låga bitrates (hög kompression). Standarden innehåller även en mängd möjligheter för multimedia. En populär variant av MPEG- 4 är DivX. Bitmap (punktuppbyggd grafik) TGA Ett mycket använt bitmap-format för grafik. Kompatibelt med alla plattformar. Okomprimerad eller oförstörande komprimering. Mycket bra för att spara ner sekvensiella (numrerade) stillbilder från animationsprogram. Fungerar även utmärkt med alfa-kanal. TIF Sedan lång tid etablerat bitmap-filformat för grafik. Finns i en mängd varianter men är nu förtiden ett moget format som har bra kompabilitet. Olika varianter för PC resp Mac. Har kompressionsmöjlighet och alfakanal. Ganska bra kompabilitet med videorelaterade tillämpningar. JPEG Det mest använda filformatet för bitmap-bilder med hög kompression. Ofta kan 10-20 ggr kompression användas på fotografiska bilder. Var mer försiktig med grafik! Kan ej innehålla alfakanal. Kompatibelt med alla plattformar. PSD Photoshop s nativa filformat. Sparar projektets alla inställningar. Vissa egenskaper som t ex lagerinformation kan användas i After Effects, Premeire, Combustion och Final Cut etc. BMP Ett specifikt Windows-format med begränsade möjligheter.
Bra kompabilitet mellan tillämpningar. Bitmap grafik vs. vektorgrafik I den grafiska världen förekommer pixeluppbyggd grafik (punktgrafik eller bitmap) och vektorgrafik. Vektorgrafik består i grunden av matematiskt beskrivna kurvor. Photoshop är ett program som huvudsakligen är ett bitmap-program, medan Illustrator är ett vektorbaserat program. Bildrutebaserad digital media (vi kan kalla det video) är alltid pixelbaserad. Men vektorgrafik används i många sammanhang för produktion av videomaterial. Vektorerna måste dock konverteras till pixelgrafik innan användning. Som exempel kan nämnas textprogram för video. Ljud i filerna, hur går det till? I alla de video-filformat vi behandlat upp finns möjlighet att bädda in ljud. Ljudet är egentligen inte en del av videofilen, utan en separat information som är multiplexad med video-informationen. Dvs små bitar av ljud är inpetade på lämpliga ställen i videons information men för användaren verkar det som allt är en fil. Vid uppspelning separeras audio och video och spelas genom separata codecs. Vid distribution och i slutprodukter är audio så gott som alltid inbäddad i videon. Vid bearbetning hanteras video och audio ofta som separata filer. Vid redigering kan ett t ex redigeringsprogram hantera video som.avi och audio som.wav-filer. Länkningen mellan filerna sker automatiskt med programmets egen databas. Codecs En codec är en algoritm. Med en matematisk formel behandlas video eller audio- Ofta är det fråga om att komprimera eller dekomprimera. Men en codec informationen. behövs även t ex för att från en SDI-ström (från t ex en bandspelare) skapa en okomprimerad videofil. En codec bestämmer helt enkelt hur informationen skrivs i filen. Vid uppspelning behövs en motsvarande decoder. En codec finns inte i videofilen utan installe rad som en fil i datorsystemet. I mediafilen finns information om vilken codec som ska användas. Vid uppspelning söker datorn efter en lämplig codec och i bästa fall startar uppspelningen. En codec för MPEG följer mycket strikt den standard som finns specificerad av Moving Pictures Experts Groups. Den kan visserligen vara skriven av olika tillverkare, och vara av olika kvalitet, men kan spela upp alla MPEG-filer av en given typ (1, 2 eller 4). AVI och Quicktime-filer är annorlunda. Man brukar populärt kalla dem för wrappers. Det är helt enkelt inslagna paket med olika innehåll, men alla är de Quicktime eller AVI. Innehållet består av video och/eller audioinformation, oftast multiplexad. Dessutom finns metadata, dvs filens specifikationer, som bl a beskriver med vilken codec filen ska spelas.
Hur väljer jag filformat och codec för en produktion? Exempel: Jag har redigerat ett videoavsnitt. Materialet är vanlig PAL-video men slutprodukten ska bli en multimediapresentation gjord med Director. Den ska distribueras på CD-ROM och målgruppen använder endast Windows-plattform. Vi måste ta hänsyn till följande: 1. Vilken prestanda har CD-spelaren hos slutanvändaren? 2. Vilken prestanda har slutanvändarens dator? Processor, minne? 3. Vilken upplösning har slutanvändarens bildskärm? 4. Hur stort utrymme finns för videofilen på vår CD-ROM? Låt oss anta att den sämsta datorn har följande specifikation: 1. 4x CD- ROM (150KB/s x 4= 600KB/s 2. Pentium II 400 MHz, 32MB 3. 800x600 pixlar 4. Videofilen får ta upp max 7MB på vår CD-ROM AVI? Helt OK, vi kan välja mellan olika codecs. Men se upp, många av de codecs som finns för AVI bygger på gammal teknik och finns mest för att få bakåtkompabilitet. Har slutanvändaren DivX-codec? I så fall är det en mycket bra AVI-lösning. Quicktime? Också bra, men vi kan knappast räkna med att våra slutanvändare har QT installerat och vi kan inte räkna med att de kan/vill/får installera. MPEG-1? Mycket bra. Går att spela med de flesta Windows Media-spelare och därmed oftast utan problem i andra applikationer. M PEG-2? Nja, visserligen kan filerna spelas upp på datormonitor. Men MPEG-2 är inte mycket bättre än MPEG-1 vid samma bitrate och codec saknas hos de flesta slutanvändare. MPEG-2 är ett utpräglat TV-video format. Vi satsar på MPEG-1. Nu gäller det att få en fil med så bra kvalitet som möjligt men som är spelbar på den sämsta datorn. Dessutom ska filen rymmas på lagringsmediet. Ta reda på vilken pixelstorlek som videoavsnittet ska ha i Director. Koda helst avsnittet i exakt rätt upplösning, eller i alla fall strax under den rätta. Aldrig större! Välj gärna den standardiserade upplösningen för MPEG-1, då spelas den bra på alla system. Ska filmen visas på helskärm ställs högre krav på datorn hos slutanvändaren. I det aktuella fallet är det på gränsen att det går att använda fullskärmsläge. Gör sedan kodningar med olika inställningar. Kontrollera noggrant kvalitet efter varje prov. Se på filstorleken och beräkna bitströmmen. Slutligen, om så är möjligt, testa filen på en dator som liknar de specifikationer vi satte som sämsta dator.
Övriga parametrar vid kodningen Utöver val av codec finns det en del andra egenskaper att tänka på. Interlace Om källmaterialet är video är det inspelat med sk interlace. Varannan linje i bilden exponeras först och sedan de övriga linjerna. Det innebär att varannan linje har en viss tidsförskjutning. P.g.a. av den här tekniken får man en simulering av 50 bilder/s (1 bildruta=2 fields). Som vi alla vet märker man inget av detta när man ser materialet på videomonitor. Men när materialet visas på datormonitor visas bildrutans båda fields samtidigt och man får en horisontellt trasig bild vid snabba rörelser. För att undvika fenomenet vid visning på datormonitor används deinterlace som innebär att en field helt enkelt plockas bort och de tomma linjerna ersätts med en interpolering av angränsande linjer. Vi minskar den vertikala upplösningen men metoden ger ända bilden en bättre kvalitet. Interlacemönster i konturer vid rörelse i bilden Upplösning Vid konvertering bör man tänka på att om möjligt göra den i så få steg som möjligt. Konvertera t ex aldrig först till en annan upplösning och codec och sedan komprimera. Det försämrar kvalitén betydligt. Bestäm också pixelupplösning noggrant så att den överensstämmer med slutproduktionens upplösning. Om videomaterialet t ex ingår i en multimediaproduktion bör man undvika att låta spelaren/multimediaprogrammet skala om pixelupplösningen.
Crop Vid digitalisering av analog video får man ofta svarta kanter till höger och vänster om bilden. Ev lite svart i ovan och nederkant. Kanterna syns inte på vanlig videomonitor som är inställd för att ta bort ca 10% av bilden. Om materialet ska spelas på datormonitor bör man därför använda crop-funktionen som finns i kodningsprogrammet. Square och non-square pixel Standarden för PAL är 720x576 pixlar. Men bildformatet är 4:3 vilket ju inte rimmar speciellt bra. Upplösningen borde vara 768x576 kan man tycka. Anledningen till att man valt 720 pixlar horisontellt är för att kunna använda en viss samplingfrekvens (13.5 MHz). Låt oss inte fördjupa oss i detta utan helt enkelt acceptera detta, OK? Man kallar det för non-square pixels. Men icke-kvadratiska pixlar finns givetvis inte. Pixlar finns överhuvudtaget inte fysiskt. Rent praktiskt innebär det att en PAL-videobild som visas på en datormonitor är 6% för smal och alltså en aning ihoptryckt horisontellt. Vissa professionella programvaror kompenserar dock för detta och drar ut bilden. Men hur blir bilden rätt hemma i vardagsrummmet? Jo, när bilden passerar en digital till analog omvandlare, någonstans på vägen till bildröret, dras bilden ut och den analoga bilden blir OK. Omvandlaren kan sitta i DVD-spelaren, parabolmottagaren, Terracoms länkar etc. Det här är inget som vanliga TV-konsumenter behöver bekymra sig om. Om vanlig PAL-video ska visas på datormonitor bör man justera bildformatet så ett det får bildförhållandet 4:3. Inställningar finns i alla bra kodningsprogram. Bildförhållande kallas aspect ratio på engelska. Välj 768x576 för fullformat video eller ett mindre format som får förhållandet 4:3. Bildformat 4:3 vs 16:9 TV-mottagare med bredbild blir alltmer populär. Man talar om 16:9 bildformat. Men det kommer att dröja 5-10 år innan sändningar med äkta 16:9 börjar och DVD-skivor med äkta 16:9 finns på marknaden. Anledningen är att man måste vänta till alla bytt till nya mottagare. Äkta 16:9 kallas mer exakt för anamorphic 16:9. PAL-bilden har fortfarande upplösningen 720x576. När man väljer anamorphic 16:9 på sin TVs fjärrkontroll dras bilden ut 1,5 ggr horisontellt och får den avsedda proportionen. (Självklart på bekostnad av den horisontella upplösningen och skärpan ). DVD formatet är förberett för äkta 16:9. Många konsumenter förbereder sig redan nu för äkta 16:9 genom att använda den här inställningen vid vanliga 4:3 sändningar. Resultatet blir en horisontellt förvrängd bild med t ex breda ansikten. Men visst är det coolt, eller? När långfilmer och vissa DVD visas är det vanlig med s.k. brevlådeformat. Man visar helt enkelt filmens hela bildyta men fortfarande i 4:3 format. Resultatet är svarta kanter ovan och under bildytan. Har man en bredbilds-tv kan man då använda ett läge där man zoomar in i bilden och därmed får bort de svarta områdena. En äkta 16:9 bild är horisontellt kraftigt ihoptryckt. I ett redigeringprogram finns inställning för att växla till 16:9 läge. Då ändras bilden utseende på datormonitorn och får rätt proportion. Dessutom justeras textprogrammets egenskaper och även övergångar (wipes etc) justeras. Själva videomaterialet ändras inte på något sätt utan är egentligen en helt vanlig PAL video. Om man vill använda anamorhpic 16:9 för visning på datorskärm
behöver man ändra bildens proportion vid kodningen. Multiplicera den horisontella upplösningen med 1,42 så blir det rätt. (Då kompenserar man både för 16:9 formatet och non-square pixel). Gamma Video ger alltid olika intryck på video resp. datormonitor. Dels p.g.a. av olika färgåtergivning men givetvis också interlace-egenskaperna. Vid produktion av material som ska visas på videomonitor bör man därför sträva efter att alltid ha en videomonitor kopplad till sin dator som referens. Speciellt viktigt är detta vid t ex färgkorrigering och kodning av DVD/MPEG-2. Vid visning av video på en medel-dator- monitor får man en lite mörkare bild än när den visas på videomonitor. Använd därför gärna gamma-justering för att göra bilden en aning ljusare vid kodningen. Prova gärna verktyget Ställ in kurvor i Photoshop. Om kodningsprogrammet bara har en numerisk inställning är det samma justering som om man gör en snygg böj på RGB-kuvan i Photoshops verktyg. Några bra råd Multimedia för spelning på datorns bildskärm Använd MPEG-1, de-interlace, eventuellt lite crop om bilden har svarta kanter, justera non-square till square pixel (4:3) och kanske gammajustering till en lite ljusare bild. Fullskärm på datorns bildskärm Använd MPEG-4. Tyvärr är det inte riktigt etablerat ännu. Tills vidare kan DivX användas (coder måste installeras vilket kan vara ett stort problem om slutanvändarna är okända). Samma justeringar som MPEG-1. DVD MPEG-2. Inga justeringar om produktionen spelas på videomonitor. Om produktionen ska visas på datormonitor ska de-interlace användas och gärna lite gamma för ljusare bild. Multimedia på Mac Quicktime givetvis (om produktionen endast är för Mac). Gärna med Sorensen codec. Justeringar som MPEG-1.