Fyra boplatser undersöks Haparandabanan kallas den järnväg som byggs mellan Kalix och Haparanda. Fornlämningar finns längs sträckningen och därför är man enligt lag tvungen att göra en arkeologisk undersökning av området innan arbetet startar. 2004 började arkeologer inventera sträckan till fots och man hittade över 80 lämningar. Fyra boplatser skulle beröras av byggandet. Boplatserna ligger i trakten av Sangis och Lantjärv på sandig hedmark vid några sjöar. Under 2006 och 2007 arbetade arkeologer med själva undersökningen. Det innebar att bestämma boplatsernas storlek och innehåll, att dokumentera och slutligen att gräva bort lämningarna. Sen var det fritt fram att bygga banan. Haparandabanans sträckning och de fyra boplatserna som kom att beröras av järnvägsbyggnationerna. Karta Frida Palmbo Norrbottens museum Undersökningarna längs Haparandabanan är till ytan en av de största ut-grävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De undersökta boplatserna omfattar en yta som motsvarar drygt fyra fotbollsplaner.
Modern arkeologi För arkeologiska uppdrag finns ofta krav på att undersökningarna skall gå snabbt. Med grävmaskin tar arkeologerna bort torven snabbare än med spade. Metoden ger också en bättre överblick av området och minskar risken att missa lämningar. De uppgrävda ytorna mäts in digitalt. Resultaten förs över till en dator som skapar översiktsbilder över platsen. Uppfattningen om arkeologen med en liten borste i handen är inte helt sann! Arkeologin använder modern teknologi och naturvetenskap för att datera föremål. En metod är kol-14-metoden som bygger på att det finns olika sorters kol i allt levande. När en organism dör avtar kolet i bestämd takt och man kan utifrån det räkna ut åldern. Med ett digitalt inmätningsinstrument (totalstation) mäter arkeologer in och dokumenterar fornlämningar. I och med att fornlämningarna grävs bort är dokumentationen en mycket viktig del i undersökningen. Totalstationen sänder en laserstråle till en prismastång - en sådan som arkeologen till vänster på bilden håller i. Prismastången är placerad på exempelvis en fyndplats, som då registreras i totalstationen. Foto Olof Östlund Norrbottens museum Grävmaskinen tar försiktigt bort torven och arkeologer övervakar arbetet. I Norrbotten är marktillväxten mycket långsam. Därför hittas fornlämningar ofta direkt under torven eller mossan. Foto Olof Östlund Norrbottens museum Bilden visar spridningen av rester efter tillverkning av redskap i kvarts (gröna prickar) och kvartsit (röda prickar) samt rester från järnsmide (lila prickar). Det man tydligt kan se är att det finns en uppdelning på boplatsytan, där olika material och aktiviteter har hållits åtskilda. De röda prickarna bildar två halvcirklar. Kanske har spridningen av kvartsiten begränsats av tältduk. I så fall ser vi spår av två bostäder på platsen. Karta Carina Bennerhag Norrbottens museum
Järnåldern Boplatserna som undersökts är från järnåldern, som motsvarar tidsperioden 500 f. Kr. till 1050 e. Kr. Äldsta bosättningen är från äldre järnåldern, den yngsta är från periodens senare del. Bosättningarna vid Haparandabanan har funnits på samma plats i närmare 1 300 år. Landhöjningen har under denna tid gjort att boplatsernas kustnära läge har förskjutits inåt landet och havsvikar har blivit sjöar. I Norrbotten finns få fynd från järnåldern. Tidigare forskning ansåg att orsaken var avfolkning eller någon katastrof. De nya fynden längs Haparandabanan visar att det snarare är brist på forskning som är förklaringen till den tidigare fyndlösheten. Fyndmaterialet visar att tillgången på fisk har varit god under hela perioden. Norrbottenskusten omkring 500 f.kr. Vattennivån stod vid denna tid cirka 25 meter högre än idag. Observera den nuvarande strandlinjen (violett). Mycket land (blekgrönt) har stigit ur havet på 2 500 år. Karta Frida Palmbo Norrbottens museum Norrbottenskusten omkring 700-800 e.kr. Vattennivån stod vid denna tid cirka 10 meter högre än idag. Då hade landskapet ett flertal öar i skärgården, av vilka många är fastland idag. Karta Frida Palmbo Norrbottens museum
Näringsfång Tidigare har man ansett att sälen var det viktigaste bytesdjuret längs Norrbottenskusten under förhistorien. Men fynden vid Haparandabanan visar att fisket var det dominerande näringsfånget här under järnåldern. 16 000 benfragment har hittats. Det är ben från - gädda, karp, abborre, sik, lake, hornsimpa - mård, bäver, ekorre, hare, ren och älg - orre, tjäder, järpe, ripa och andfåglar Hantverk i ben och horn förekom på boplatserna. Huggspån från renhorn visar att man dekorerat något genom att bearbeta materialet. Bland fynden finns en ornerad benpärla. Ornerad pärla Trots sin ringa storlek har den ornerade benpärlan ett mycket detaljerat mönster. Hur verktygen såg ut för detta hantverk vet vi inte. Ryggkotor från fisk Trots att kotorna är små kan de artbestämmas. De här kotorna kommer från abborre. Horn med rosenkrans Ett av hornfragmenten som påträffades har spår efter rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån storleken bedöms det komma från ren. Det framhålls sällan att ren jagats i kustlandet i förhistorisk tid. Fynden längs Haparandabanan kan visa på nya förändrade jaktstrategier under järnåldern. Ben från säl saknas nästan helt på de undersökta boplatserna.
Järn - stål Det finns fynd från Haparandabanan som är unika: Rester från trolig järnframställning under järnåldern. Något sådant har man inte hittat tidigare i vare sig Norrbotten eller Västerbotten. Här kanske vi har det första tecknet på lokal framställning av järn för ett par tusen år sedan. Analyser visar att kolhalten är så hög i järnet att vi kan tala om en tillverkning av verktyg i stål! Detta hantverk i metall är på en mycket hög teknisk nivå. Till exempel hittades knivar och en yxa som består av flera lager stål som vällts samman. En av knivarna har dekorativa mönster som gjorts med vällningstekniken. Slagg På en av boplatserna hittades bitar av slagg i en härd/eldstad. Slaggen är en restprodukt som bildades när järnet smiddes ut till verktyg. Foto Olof Östlund Norrbottens museum Holkyxa I det snittade partiet på holkyxan syns en tydlig kärna av stål. Analys visar att yxan är uppbyggd av flera lager stål som vällts samman. Analyssnitt och rekonstruktion För analysens skull togs ett vinkelrätt snitt ur holkyxan från eggsidan (övre bilden). En digital bildrekonstruktion visar yxan som den såg ut före snittet (nedre bilden). Knivblad Här visas båda sidorna av bladet på en av de knivar som hittades längs Haparandabanan.
Keramik På tre av fyra boplatser hittades keramik. Skärvorna har analyserats (lipid-analys): En del av kärlen har kvar rester av fett från fisk, grönsaker och kött. Det går också att se att vissa av kärlen hettats upp. Troligtvis lagades mat i dem. För att keramiken skulle bli hållbar och inte spricka vid bränningen blandades olika beståndsdelar i leran. Detta kallas att magra. Magringsmedel kunde vara asbest, glimmer, hår, ben eller grus Dekoren på keramiken har varierat mellan de olika boplatserna. På två platser med en kilometer emellan var mönstren mycket olika varandra. Det var dekor av ristade linjer på den ena och mönster gjorda av kamstämplar på den andra. Asbestkeramik Asbesten syns som små korta fibrer i keramiken. Asbest är ett mineral som påträffas framförallt i inlandet. Med asbest i leran kunde man göra stora och tunna krukor. Tidigare ansågs att mat inte kunde ha tillagats i kärlen, eftersom de små, vassa asbestfibrerna skulle lossna. Men analyser av keramiken längs Haparandabanan visar att kärlen hettats upp och troligtvis använts för matlagning. Kamstämplad dekor Dekor med ristade linjer Två boplatser - två dekorer. På de två boplatserna bodde kanske familjer med olika traditioner att dekorera sina kärl. Var dekoren ett slags bomärke?
Avancerad hartsframställning På en av boplatserna hittades en liten bit björkharts. I biten fanns tydliga tandavtryck. Ett tuggummi från förr? En bit lim till en pilspets? Medicin mot tandvärk? Tolkningarna är flera om vad hartsbiten använts till. Vad vi vet är att tuggavtrycket är från en person i tidiga tonåren. Det har en osteolog (benexpert) bekräftat. Är det ett tuggummi är det inget konstigt med det. Björkharts är en tjära som bildas av björkens näver vid en temperatur över 800 grader, utan tillgång till syre. Syre skulle göra att nävret kolnar. Tekniken som användes för denna framställning måste ha varit avancerad. Tuggat kåda har människan gjort ända sedan stenåldern. Närmare än så här är det svårt att komma en människa som levde för ett par tusen år sedan! Forntida tuggummi? På björkhartsbiten finns avtryck från tre underkäkständer. Det mittersta avtrycket är sexårstanden. Till höger i bilden syns halva avtrycket av tolvårstanden.
Långväga kontakter Några fynd från boplatserna visar att människorna här har haft långväga kontakter. Spännet på bilden har ingen motsvarighet i Norden. I Ryssland finns liknande spännen från bronsåldern och järnåldern. Bronsspänne Spännet har troligen använts som bältesspänne. På baksidan syns öglor för att fästa spännet. Liknande spännen har påträffats i gravar i Ryssland, där de daterats till ungefär år noll. Ett annat intressant fynd är en glaspärla. Sådana dateras ofta till vikingatid och härrör från södra Skandinavien, Baltikum och Västeuropa. Märkligt med denna pärla är att den hittades i en eldstad som daterats till 500 e. Kr. Den är alltså äldre än tidigare fynd av glaspärlor. En grönsten i fyndmaterialet kan också tyda på långväga kontakter. Grönsten i Sverige är oftast plattare i formen på grund av den gamla berggrunden. Kanske kommer denna sten från ett land där bergrunden är betydligt yngre. Glaspärla Pärlan som hittades var i två delar. På insidan av pärlan syns spår efter trådkanalen. Glaspärlan är en så kallad ögonpärla och måste ha kommit hit via handelskontakter. Pärlan är 9 mm. Grönsten Kommer grönstenen på bilden kanske från Ryssland eller Island? Hur har stenen hamnat i Lantjärvstrakten?