1 Mellan två krig Hur fredsvillkor, ekonomisk kris, liberalismens och demokratins kris och fascismens idéer leder fram till ett nytt krig Hur Hitler kommer till makten, börjar skapa ett stortyskland och slutligen anfaller Polen. Det andra världskriget ses av många historiker som en fortsättning på det första världskriget med en paus i mitten. Fredsvillkoren efter kriget, den ekonomiska krisen under mellankrigstiden och att människorna slutar tro på demokratin leder till ett nytt krig eller alternativt - att kriget tar fart igen. Hade det andra världskriget kunnat undvikas? Detta är den näst viktigaste frågan vi idag kan ställa oss när vi läser om perioden mellan de två stora krigen. Den viktigaste frågan är: Kan denna period i historien lära oss att känna igen hoten mot demokratin så vi förhoppningsvis inte gör om samma misstag som människorna gjorde då? Så, vad ledde då fram till kriget? (1) Fredsvillkoren efter första världskriget En förutsättning för fortsatt fred hade varit att vinnarna i stället för att trycka till förlorarna hade gjort allt för att integrera dem i världssamfundet igen. Detta är i alla fall en läxa man gjorde efter det andra världskriget, då segrarna i stället för att ta ut sin hämnd på Tyskland gjorde allt för att återställa ekonomin och tron på demokratin. Efter freden 1918 skulle Tyskland betala för allt de raserat i Frankrike under kriget. För att legitimera att man krävde in pengar utsågs Tyskland som ensamt skyldiga till kriget och därför skyldiga till att betala ett krigsskadestånd. De hårda ekonomiska kraven skulle visa sig vara en present till det blivande nazistpartiet Tyskland. Frankrike krävde kontanter. Om Tyskland hade kunnat betala med fabriksvaror eller med en del av vinsten från försäljningen av fabriksvaror hade Tyskland kunnat bygga upp sin ekonomi genom att få fart på hjulen igen, men ett svagt Tyskland var tryggare trodde fransmännen. Att ett ekonomiskt försvagat land riskerar att bli ett farligt land var en läxa man gjorde i samband med det andra världskriget.
2 (2) Ekonomiska kriser Direkt efter kriget: Efter kriget var de segrande makterna i Europa kraftigt försvagade. Nästan alla resurser hade gått till kriget och Storbritannien, Frankrike och Tyskland hade stora ekonomiska problem. Kriget hade gjort slut på Storbritannien som världens stormakt och USA var nu världens starkaste ekonomi. USA lånade nu ut miljarder i lån till de krigsfattiga länderna. Men till skillnad från Storbritannien före kriget hade inte USA så stora behov av att importera från andra länder. Låntagarna kunde med andra ord inte få in så stora exportvinster att de kunde bli av med sina skulder. 1924 började ändå länderna i Europa komma på fötter igen. Industriproduktionen ökade, men arbetslösheten var trots detta fortsatt hög. Den ekonomiska depressionen: 1929 bröt ekonomin i USA samman. Eftersom USA nu hade problem krävde de tillbaka sina utlånade pengar och särskilt Tyskland, som var den största låntagaren, drabbas hårt. Redan några år efter kriget när ekonomin i USA var på topp kunde man ana framtida problem i landet. Bönderna i USA fick se hur priserna på deras varor föll och för att kompensera för prisfallet ökade de produktionen vilket naturligtvis ledde till att priserna sjönk ännu mer. Produktionskapaciteten ökade också ständigt inom industrin, men konsumtionen kunde inte hålla samma takt. Fordbilarna rullade ut i allt högre takt från fabrikerna, men folks löner var inte särskilt höga på tjugotalet. Det fanns inte tillräckligt många som kunde köpa alla bilar, kylskåp och dammsugare som fabrikerna gjorde. Dessutom köper man inte gärna mer en ett kylskåp så industrin var med andra ord beroende av att exportera. Men i Europa hade ännu färre råd att köpa industrins varor. Industrierna i USA måste nu dra ner på produktionen. Fabriker läggs ner och arbetare sägs upp. I början på 30-talet fanns i de flesta länder inga utvecklade trygghetssystem med arbetslöshetskassor, för långtidsarbetslösa fanns ingenting mer än soppkök och välgörenhet. De arbetslösa hade naturligtvis inte heller möjlighet att köpa mer än det nödvändigaste: kläder och mat. Ännu fler fabriker fick nu läggas ner, ännu fler blev arbetslösa och handlar för lite vilket leder till att ännu fler fabriker läggs ner osv. Enligt liberalismens ideologi som slagit igenom över hela västvärlden skulle staten nu inte lägga sig i utan lämna ekonomin ifred. Genom att spara och lägga ner olönsamma företag skulle man så småningom få se hur ekonomin reglerade sig själv och vände uppåt igen. Alltså gjorde man ingenting! Krisen spreds till resten av världen som genom sin handel och sina lån hade sina ekonomier sammanflätade med USA:s. Miljontals arbetslösa människor gav sig nu ut på vandring mellan Europas länder på jakt efter jobb som inte fanns. Situationen
3 förvärrades när regeringarna begränsade den fria handeln och istället började skydda sin egen industri från konkurrens utifrån. Exporten gick ner med 60% mellan 1929-1932. Nu var krisen en ekonomisk depression som drabbade också Sydamerika och Asien. (3) Den liberala ideologin hamnar i kris när ekonomin hamnar i kris När den fria handeln som var en av liberalismens viktigaste idéer övergavs och ekonomin inte alls reparerade sig själv, hamnade hela den liberala idén i kris! Ända sedan 1800-talets början hade liberalismen, industriella framsteg, vetenskapliga framsteg och långsamt ökad demokrati gått hand i hand och varit det självklara konceptet i Västeuropa. Det enda landet som klarade sig undan den ekonomiska krisen var Sovjetunionen vars kommunism och planekonomi höll dem utanför den globala ekonomin. Allt fler började nu ställa sig frågan om inte den kapitalistiska liberala staten var döende och att ett kommunistiskt system kanske var bättre! Medelklassens liberala partier som segrat under 1800-talet förlorade nu makten i land efter land. När den ekonomiska friheten inte fungerade kastades de andra liberala värdena också ut: individens frihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, tron på vetenskapens framsteg och på förnuftet. De enda länderna i Europa där demokratin klarade sig helt under hela mellankrigstiden var: Finland, Storbritannien, Irland, Sverige och Schweiz. Resten fick under längre eller kortare perioder extrema regeringar som var mer eller mindre odemokratiska. Dessa regeringar kunde antingen vara konservativa högerregeringar eller väldigt radikala vänsterregeringar. De flesta länder gick politiskt högerut. Depressionen fick alltså politiska konsekvenser. Den regering som råkade ha makten under depressionen förlorade den till sina motståndare. I Storbritannien förlorade Labour makten till det mer konservativa Tory, vilket ledde till att Churchill var premiärminister under andra världskriget. I USA blev det nu tvärt om när liberalerna fick makten efter nästan 30 år med det konservativa partiet vid makten. Franklin D. Roosevelt blev nu president. I Tyskland hade de demokratiska regeringarna avlöpt varandra i rasande fart. Regeringskriser var vanliga och de enda partier som folket inte tappat allt förtroende för var kommunisterna och nazisterna som aldrig regerat och därför inte gjort bort sig. Politikerna i Tyskland märkte mycket väl att 85% av de som röstade på kommunister och nazister var arbetslösa och ändå ingrep man inte och försökte göra något åt den ekonomiska depressionen. Varken konservativa, liberala eller socialdemokratiska partier tyckte sig se att det fanns några alternativ till det liberala ekonomiska programmet.
4 Men det fanns två undantag: USA och Sverige. Den brittiske ekonomen J.M. Keynes och Sveriges socialdemokratiska finansminister Ernst Wigforss tänkte annorlunda och USA och Sverige slog nu in på en alternativ väg. I stället för att staten skulle hålla sig utanför det ekonomiska systemet menade Keynes och Wigforss att staten tvärt om skulle vara extra aktiv i tider av kris. Det handlade om att hitta åtgärder för att få konsumtionen att öka. I USA och Sverige underbalanserade man nu budgeten, det vill säga staten gav ut mer pengar än den fick in. Staten satte igång med husbyggen, vägbyggen, reparationer och annat. Människor anställdes och staten stod för lönerna till dessa. När arbetslösheten sänktes och folk fick pengar ökade efterfrågan och industrierna kunde öka produktionen och återanställa folk som i sin tur nu fick råd att konsumera mer. Efter andra världskriget slog denna amerikansk-svenska ekonomiska metod igenom i hela västvärlden och följdes i stort sett fram till 1980-talet. (4) Den fascistiska rörelsen ses som ett bättre alternativ än demokrati De länder i Europa som först efter första världskriget blivit demokratiska eller bildats först efter kriget var extra mottagliga för odemokratiska partier. Den senare kategorin hade blandade folkgrupper där majoriteten eller i alla fall en stor minoritet inte kände sig hemma i den nya staten. I Italien och Tyskland gick det nu ett steg längre - fascistiska partier tog över. Så vad står då den fascistiska ideologin för? (a) För det första kan man nästan kalla den för en antiideologi: mot liberalism, mot socialism, mot kommunism, mot demokratins kompromissanden, mot de värden som den franska revolutionen stod för (frihet, jämlikhet, broderskap), mot invandrare, mot intellektuella och mot kvinnlig frigörelse. (b) För det andra kan man säga att de sätter känslorna före förnuftet. Rörelsen mobiliserar människor underifrån för att skapa en stark vi-känsla. Man brukar säga att fascismen tyckte (och fortfarande tycker) om "gatans teater". Slagord, sånger, gester, parader, massmöten, gatuvåld och organiserat sabotage på stan gav deltagarna en känsla av glädje, extas och meningsfullhet. Känslor som förhärligandet av våld, kraftfullhet, manlig styrka, uniformer, vapen, lydnad under en ledare och idealet att offra sig själv lockade de män som sett första världskriget som sitt livs lyckligaste tid. För mellangrupper i samhället, som tjänstemän, innebar arbetslösheten eller förlorade sparpengar en känsla av att man fallit neråt i samhällshierarkin och dessa lockades också av budskap som gick ut på att de nu skulle få revansch. Demokrati likställdes med hjälplöshet och svaghet under krisåren eftersom det inte fanns minnen av en lyckligare tid under ett demokratiskt system. Så sent som 1960 gjordes en
undersökning där 42% av alla tyskar över 60 år tyckte att kejsartiden varit den bästa tiden. Medan de yngre naturligtvis tyckte att den nuvarande var bäst. (Noelle/Neuman 1967). 5 (c) Fascismen strävade och strävar fortfarande alltid efter att skapa en känsla av vi mot de andra. Den egna nationen var bättre än alla andra nationer och den egna historien var alltid häftigare, bättre, starkare och mer glamorös än andras historia. Invandrare kommer från "sämre" länder och hotar att ta jobben. Invandrarna hotar också att luckra upp den egna kulturen och det egna folkets särart. Här gick nazismen ännu längre genom att tala om att utlänningarna hotade att blanda upp "det ariska blodet". Judarna var den perfekta syndabocken och fick representera främlingen i landet och dessutom kunde man haka på den antisemitism som alltid funnits mer eller mindre stark sedan medeltiden. För Hitler och nazismens del handlade det också om att ta revansch för första världskriget, eller snarare den förödmjukande freden som gett Tyskland hela skulden för kriget och dessutom tvingat dem att betala ett stort krigsskadestånd. Hitler menade att tyskarna visst kunnat vinna under första världskriget men att politikerna gett upp och velat ha fred. Det var dags för Tyskland att återta sin gamla storhet menade nazisterna och det var dags att samla alla tyskar i ett land, inte genom att be dem flytta till Tyskland utan genom att erövra de områden runt om i Europa som hade tyska minoriteter. I Tyskland gick nazisternas SA-trupper runt och erbjöd de arbetslösa tak över huvudet för natten. De arbetslösa kunde också, om de har rätt åsikter och var beredda att slåss, få en prydlig uniform, fickpengar, mat och hopp om framtiden. Idag ser vi något liknande när extrema islamister ger konkret nödhjälp i länder där staten sviker och på så sett får allt fler röster i valen. Dessutom finns många, främst unga män, i Europas förorter idag som tappat tron på framtiden och den egna självrespekten och nu lockas av den islamiska statens lockrop. Här erbjuds också en alternativ ideologi och en möjlighet till ökad självrespekt... Det är viktigt att komma ihåg att Hitler kom till makten genom demokratiska val. 1932 får NSDAP 37,4% av rösterna, den högsta andel partiet någonsin fick i ett fritt val. Socialdemokraterna förlorade sin roll som största parti. Med stöd från det konservativa partiet kommer nu Hitler till makten och de flesta historiker menar att det var de konservativas skräck för det kommunistiska partiets relativt starka röstsiffror som ledde dem till detta gigantiska misstag. Hitler hade naturligtvis inga planer på att dela makten, 1933 slukade han det konservativa partiet och förbjöd alla partier utom det nazistiska.
6 Adolf Hitler och nazismen Nazisternas valprogram: Tysklands främsta uppgift var att hämta sig från den förödmjukande freden 1918. Hitler ville säga upp fredsfördraget vilket skulle innebära att man slapp betala mer skadestånd och i stället använda pengarna för att rusta upp armén. Tyskland skulle bli en stormakt igen. Frankrike, det tyska folkets arvfiende, skulle utplånas Länder som hade tyska minoriteter inom sina gränser skulle erövras: Österrike, Tjeckoslovakien och Polen. Ryssland skulle besegras en gång för alla. Demokratin skulle avskaffas i Tyskland. Hitler visste vad tyskarna ville ha. Det var arbete och ett bättre liv. När nazisterna fått makten började Hitler satsa hårt på krigsindustrin, jordbruket och byggindustrin. Arbetslösheten minskade kraftigt. 1933 avskaffade Hitler demokratin och utropade sig själv till diktator. Yttrandefriheten avskaffades Alla politiska partier utom det nazistiska förbjöds Fackföreningar förbjöds Präster som inte var på Hitlers sida förföljdes Hitlers propaganda hetsade mot alla som inte ansågs passa in i Tyskland: romer, homosexuella, kommunister, handikappade och judar Koncentrationsläger byggs där motståndarna spärras in, till en början mest kommunister och socialister Judar förbjuds att gifta sig med ariska tyskar Vägen mot ett nytt krig Hitlers mål var till en början att göra Tyskland större genom att erövra länder med tysk befolkning. Såhär gick det till: Österrikes kansler fick Hitlers krav 1938. Kanslern krävde då en folkomröstning i Österrike. När Hitler vägrade detta och hotade att invadera Österrike avgick kanslern och den nye kanslern blev en man som beundrade Hitler och bad Hitler sända tyska trupper för att bevara lugnet i landet. Österrike blev nu en del av Tyskland. Sedan blev det Tjeckoslovakiens tur. Hitler kallade till sig ledaren för den tyska minoriteten i landet och fick ledaren att börja ställa ett omöjligt krav på Tjeckoslovakien: självständighet för den tyska minoriteten. Hitler var säker på
7 att Tjeckoslovakien skulle säga nej. Han förberedde sig på krig. Tjeckoslovakien vände sig nu till Storbritannien och Frankrike och bad om hjälp. Men, för att bevara freden tvingade Storbritannien och Frankrike Tjeckoslovakien att gå med på Hitlers krav. Hitler kom då med nya krav: han ville ha hela Tjeckoslovakien och inte bara området där tyskar bodde. Landets president tvingades lämna ifrån sig allt större områden och till sist var hela Tjeckoslovakien tyskt. Nu var det Polens tur. Hitler krävde att delar av landet skulle överlämnas till Tyskland men nu förstod Storbritannien och Frankrike att Hitler var fullständigt hänsynslös och lovade Polen hjälp om Tyskland skulle gå till anfall. Den 1 september 1939 gav Hitler sina arméer order att anfalla Polen, vars dåligt utrustade soldater inte hade en chans mot de tyska stridsvagnarna. Två dagar efter anfallet förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Det andra världskriget hade börjat! Tysklands regering försöker lösa krisen med att det saknas pengar genom att trycka mer pengar. Pengarna förlorar då helt sitt värde, så kallad hyperinflation 1/9 1939 Tyska soldater öppnar gränsen till Polen