Jesus och Sackaios Luk 19:1-27 - Predikan Söderhöjdskyrkan 8.08.10 Inledning Lukt av intorkad svett och cigarettmättade kläder. Man känner även igen doften av gammal alkohol från mannen framför mig i kön till kassan. Jag vet egentligen ingenting om honom förutom att man ser honom rätt ofta runt torget i Dalen. Om jag tillåter mig att gissa så är han en av dem som hamnade i kläm när mentalvården reformerades och patienterna skulle få eget boende, men hamnade på diverse torg i Stockholm. Mannen är lång, men kutryggig, alltid smutsig, har alltid solglasögon, röker alltid, har alltid en burköl i handen, alltid ensam och talar ord som man inte förstår om man råkar höra honom när han försöker köpa mellanöl i ICA. Hur många gånger har jag inte tänkt att faktiskt ta med den här mannen som jag så ofta ser hem till oss, ge honom ett mål mat, låta honom duscha hos oss, tvätta hans kläder och kanske t.o.m. lyckas förstå vad han vill säga. Eller egentligen vill jag kanske bara våga fråga honom om han vill ha en varm korv från Sibylla. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: Han har tagit in hos en syndare. (Luk 19:5-7). Det finns nog inga direkta likheter mellan Sackaios belägenhet och mannen i ICA-kön förutom att de otvetydigt tillhör de marginaliserade i samhället. Men genom liknelsen som Jesus berättar till mumlarna länkas de på något sätt samman. Så låt oss titta närmare på mumlarna först och liknelsen om de tio punden. (Läs liknelsen i Luk 19) Mitt problem är mumlarna, dessa ofta etablerade samhällsmedborgare som blev så provocerade av Jesu gärningar och ord. Jag är en mumlare själv. Jag vågar inte hjälpa mannen för vad skulle de andra i bostadsrättsföreningen säga, tänker jag? Vad skulle min fru säga? Vad skulle man säga på torget? Vad skulle han säga? Är han mentalt sjuk? Våldsam? Oberäknelig? Man kan ju undra om det var på något sätt lättare för Jesus att be Sackaios att stiga ned från trädet, att gästa hans hem? 1
Jag tror inte att det var lättare. Mumlarna fanns uppenbarligen där då också och det var, som sagt, till dessa mumlare som Jesus berättar denna märkliga liknelse om de tio punden. Vad händer i texten? Många av oss här känner till berättelsen om Sackaios, den korta mannen som klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus och som blev gästad av Jesus och som sedan gav bort nästan allt han ägde. Men sen brukar det bli problem. I varje fall blir det det för mig. För sen kommer liknelsen om de tio punden och den har jag så svårt att förstå. Jag har alltid haft problem med den här liknelsen eftersom jag inte har kunnat få ihop bilden av Jesus eller Gud som den här till synes orättvisa(?), i varje fall mycket hårda, härskaren med den Jesus som annars träder fram i evangelierna. En mäktig man som belönar de framgångsrika och straffar hårt med hårt? Men jag tror att jag har läst liknelsen utan att ta av mig mina kapitalistiska målcentrerade glasögon. Det är så lätt att tro att liknelsen handlar om vilken av tjänarna som har tjänat mest, den gamla frasen hur har du förvaltat ditt pund kommer väl direkt härifrån? Och den pekar just på hur har du förvaltat är du lyckad eller ej? Men vi ska se att frågan är egentligen inte hur har du förvaltat ditt pund? utan frågan är har du förvaltat ditt pund? och det är en stor skillnad mellan de två. Läser man liknelsen utefter den första frågan så kan härskaren bli en despot som inte tillåter misslyckanden. Men det rimmar rätt illa med liknelsen för vad säger han när han belönar de goda tjänarna? Jo, du har visat dig trogen i smått, och nu skall du få härska över tio städer. Alltså trogen inte framgångsrik. Det verkar snarare ha varit ett test i trohet än i förvaltning. Men hur kan det vara det? Det kunde hända på Jesu tid att uppsatta män var tvungna att få sin auktoritet bekräftat på annat håll. De behöver alltså göra en riskfylld resa, riskfylld för att konkurrenter kunde ta över makten medan man var borta, för att säkerställa sin ställning. Under tiden som mannen är borta så kan det vara ovist för tjänare att visa sin lojalitet allt för tydligt med den frånvarande härskaren för tänk om han inte kommer tillbaka då har man satsat på fel häst och man har försuttit alla sina chanser till karriär, om man inte till och med blir fängslad. När härskaren i liknelsen ber sina tjänare att göra affärer medan han är borta är det alltså inte för att han är orolig att hans finanser ska rasera när han inte själv kan sköta om dem. Tvärtom bryr han sig 2
inte om vinsten nämnvärt utan han bryr sig om om tjänaren har gjort affärer. Har den gjort det så har den riskerat sin framtid för härskarens skull. Han har varit lojal även när det har varit riskabelt. Det visar sig att de två första tjänarna var beredda att ta den risken för sin herre. Men den tredje tjänaren är enbart en karriärist, en lycksökare och han har totalt missförstått hur hans härskare egentligen är. Tjänaren tror att han är en hård härskare som tar ut det du inte har satt in och skördar vad du inte har sått. Och i vår översättning verkar det som att härskaren ger tjänaren rätt. Men herren håller inte med tjänaren. Nyckeln ligger i frasen Jag dömer dig efter dina egna ord. Du är en dålig tjänare, du visste att jag är en hård man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Vi blir missledda just av de där orden du visste, som inte betyder du visste om att jag var hård och det stämmer utan som mer betyder du upplevde/trodde. Alltså säger bara Jesus vad tjänaren trodde om herren. Men tjänaren bluffar ändå och härskaren synar tjänarens bluff. För problemet var inte alls att tjänaren trodde att herren var hård, för då kunde han ju bara satt in pengarna på en bank, då fanns det ingen risk att han skulle ha förlorat pengarna och tjänare och herre skulle ha varit nöjda. Men, om tjänaren skulle ha satt in pengarna på en bank så skulle han ha behövt redovisat vems pengar det är och det var där skon klämde han ville inte visa sig lojal med den frånvarande härskaren. Liknelsen handlar alltså i sin kärna om tjänarna har varit trogna, inte om de har varit framgångsrika. Har de vågat agera på ett sådant sätt att det är tydligt för andra att de är lojala med den frånvarande härskaren? Vad Jesus vill veta är om tjänarna har uppfört sig på ett sådant sätt att det har varit tydligt även för omvärlden att de tillhör och är lojala mot honom även när han är borta och de inte riktigt kan veta om han kommer tillbaka som kung eller ej. Det är också då man kan förstå det allra sista stycket som jag har haft så mycket problem med, Jag säger er: var och en som har, han ska få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Förut har jag läst det som att, om du lyckas förvalta ditt pund så får du mer, men om du misslyckas så är du dömd, men läser man liknelsen som en fråga om trohet och lojalitet så betyder det något i närheten av, har du visat dig trogen så kan mer anförtros dig, men om du inte visat någon trohet så kan inget anförtros dig. Trohet utan prestationsångest? 3
Vi måste alltså ta av oss våra kapitalistiska prestationsglasögon för att få fram poängen och för att se att det inte handlar om en despot i liknelsen. Men problemet är att jag nu får ännu mer problem med liknelsen då det faktiskt blir en utmaning till mig, en utmaning om tjänande i det dolda. För här kopplas liknelsen samman med mannen vid ICA-kassan. Den kopplas samman genom mig. Jag är på ett sätt Sackaios som mycket har blivit givet, men jag är, kanske än mer troligt, även en mumlare. Liknelsen blir en utmaning om jag vågar visa mig som en Jesu lärjunge även om det inte är den coola eller i andras ögon rätta saken att vara. Det är det Jesus kallar oss till, att vara trogna tills han kommer och vi kan egentligen inte veta om han kommer, bara det att han har sagt så och lovat det. Är det en för stor utmaning för oss att bjuda en alkoholist på en korv, vilket det har visat sig vara för mig. Så kan vi ta liknelsen mer bokstavligt och följa Sackaios och hjälpa med våra pengar. Bil Gates har utmanat alla dollarmiljadärer att skänka hälften av sin förmögenhet till välgörenhet. Jag tror inte vi har någon sån här, men en utmaning är ändå att leta upp en organisation, en person, eller vår egna församling och ge mer av våra pengar. Så vitt jag vet visar alla undersökningar på att vi ger mindre i min generation fast vi har mer pengar. Men detta ska vi göra på grund av lojalitet med Jesus, för att vi är fyllda av honom. Absolut inte av dåligt samvete! För hur kommer vi bort från den kristna prestationsångesten? För jag tror den flåsar oss i hasorna, den där känslan av att vi inte riktigt är goda nog, eller tillräckligt duktiga på att älska och bry oss. Först och främst måste vi komma ihåg vad Gabriel sa förra söndagen, att Guds kärlek når oss precis som vi är. Om jag inte missminner mig så var det Abraham Lincoln han citerade något liknande, Gud måste älska vanliga människor för annars skulle han inte ha skapat så många. Gabriel nämnde just Sackaios som ett exempel på hur Jesus ser till människan, den lilla människan och det får vi inte glömma. Vårt samhälle är genomsyrat av prestationsångest och målstyrda dokument. Det gör att vi känner oss misslyckade för vi når inte målen. Men den här liknelsen ger oss ett helt nytt sätt att tänka. Det är som att mäta att solen faktiskt har gått upp även i slutet av sommaren, än antal soltimmar. Eller att man dök upp som flytthjälp snarare än hur mycket man bar. Ähh, jag kommer inte på några slående exempel. Av någon anledning är det så svårt att säga det bättre än Jesus gjorde. Han gjorde det med liknelsen om punden det är trohet, inte resultat som gäller. 4
Men, vad jag vill säga är att du får misslyckas hos Gud. Gud vill att du försöker. Gud vill att du älskar för att han älskar och han vill att du ska se den lilla människan för att han ser den lilla människan. Det viktigaste är alltså att du vågar älska, att du vågar se och ge även om det inte är hippt eller ens populärt. För så ska Jesu tjänare bete sig för att visa sig trogna honom och jag måste vara medveten vad jag gör med mina pengar och hur jag beter mig mot min nästa i matkön till ICA, även om det är just den mannen. Men, jag är rädd för att misslyckas. Jag klarar inte det här. Jag kommer med all sannolikhet inte få mannen att sluta dricka. Jag kommer med all sannolikhet inte lyckas återetablera honom i samhället och jag kommer troligen inte att få ett bra samtal med honom, men jag kan kanske bjuda honom på en korv även om folk skulle titta och även om jag troligen inte kommer att ta hem honom och bjuda på mat och dusch så kanske jag ändå har varit trogen Jesus genom det. Jag klarar inte att ge pengar, men jag vill då har vi ändå kommit långt. Men prestationsångesten är verkligen en djävul på axeln som vi måste bli av med och det är absolut inte Luther som sitter där! Luther predikade nåd. Jesus predikade nåd. Och på många sätt är det svårt att hitta någon som misslyckades mer än Jesus, ändå återupprättade Gud Fader honom. Varför då? Jo, för Jesus var trogen ända in till döden som det står. Misslyckad, slagen och pinad skulle det kunna stå i vår trosbekännelse, men trogen och därför uppstånden på den tredje dagen. Så kanske Moder Teresas ord kan vara oss en tröst och ögonöppnare för oss prestation-junkies då en brittisk journalist frågade henne hur hon kunde fortsätta hjälpa när hon så uppenbart inte hade förmågan att lindra allt lidande i Calcutta. Hon svarade, Jag är inte kallad till att lyckas. Jag är kallad till att vara trofast. Tänk om vi ärligt kan säga det själva om det vi gör och ändå må bra inombords. Jag misslyckades, men jag är trofast. Det kostade något att visa sig tillhöra Jesus, men jag var trogen han som kommer. Låt oss be. Joseph Sverker 5