Fakta 2015:21 Inventering av kvarnar i Stockholms län Publiceringsdatum 2015-10-22 Diarienummer 4625-2015 Kontakt Enheten för miljöplanering Telefon: 010-223 10 00 stockholm@lansstyrelsen.se Länsstyrelsen har inventerat kvarnar i Stockholms län i syfte att kartlägga förekomst av misstänkt förorenade områden på grund av tidigare betning av utsäde. Inventeringen omfattar identifiering, arkivstudier och intervjuer samt riskklassning enligt Naturvårdsverkets MIFO-metodik fas 1. Denna kartläggning har pågått under 2014 2015. Resultat I Stockholms län har 129 kvarnar identifierats. Av dem har 18 kvarnar riskklassats. Kvarnarna har varit av olika typer samt haft varierande omfattning och användning vilket har varit en utgångspunkt vid riskklassningen. Endast kvarnar som varit aktiva efter 1938 har riskklassats eftersom kvicksilverbetning förekom i större omfattning då. Av de 18 riskklassade kvarnarna har fyra kvarnar fått riskklass 2, nio stycken riskklass 3 och fem stycken riskklass 4. Två kvarnar har inte riskklassats på grund av bristande information. Bild 1. Behållare med betningsmedel och varningsskylt för betat utsäde, Foto Länsstyrelsen. 1
Bakgrund Länsstyrelsens arbete med förorenade områden Länsstyrelsen i Stockholm har sedan 1997 inventerat länet för att kartlägga förekomsten av förorenade områden som kan ha uppkommit på grund av tidigare industriella verksamheter. Inventeringsarbetet omfattar nedlagda verksamheter. Det är ett långsiktigt arbete som pågått i hela landet och finansieras med medel från Naturvårdsverket. Målsättningen är att identifiera, undersöka och vid behov efterbehandla Sveriges förorenade områden, för att uppfylla miljömålet "Giftfri miljö". Branschbeskrivning betning av utsäde Betning är en metod för att behandla ett material med en lösning av olika syror eller salter. Utsäde är den delen av säden som sparas från höstskörden till nästa vårs nysådd. Betning syftar till att utöka hållbarheten för materialet och göra det mer mottagligt för ytterligare behandling samt att förhindra säden från att drabbas av växtsjukdomar eller mögel. Betning med kvicksilver började användas i slutet på 1800-talet men började inte tillverkas i Sverige förrän 1938, och då av märket Panogen. I början användes oorganiskt kvicksilver i betningsprocessen. Detta ersattes senare av en organisk form av kvicksilver. metylkvicksilver. Metylkvicksilver är mycket stabilt, giftigt och förbjöds år 1966. Restriktioner för hantering av kvicksilver infördes 1975 och användningen förbjöds senare helt år 1988. Historik om kvarnar i Stockholm Kvarnar har varit ett vanligt förekommande inslag i landskapsbilden under många hundra år. Utseendet och placeringen av kvarnarna bestämdes till största delen av geografin och efterfrågan av säd att mala. Vattenkvarnar var lokaliserade vid åar och vattendrag där fallhöjden på vattnet var tillräckligt hög för att driva ett vattenhjul. Detta begränsade vattenkvarnarnas antal och placering. Vinddrivna kvarnar var mer lättplacerade eftersom de endast behövde tillräckligt bra vindförhållanden för att drivas. Stockholms län har haft en lång historia som odlingsbyggd eftersom jordmån och klimat varit gynnsamma för odling. För att mala säd, och andra produkter var man i stort behov av kvarnar. Dessa kvarnar var lokaliserade i tät anslutning till jordbruksbygderna runt om i länet och var ett vanligt inslag i landskapsbilden. I dagens centrala delar av Stockholm var vinddrivna kvarnar ett vanligt inslag i stadsbilden. Av Petrus Tillaeus karta över Stockholm från 1733 framgår att 59 kvarnar var aktiva på Södermalm och Norrmalm under mitten på 1700-talet. Kvarnarna var aktiva på malmerna från mitten av 1800-talet då expansionen av Stockholm tog fart. Kvarnarna revs eller flyttades utanför stadens gränser där många fortfarande står kvar i dagens förorter. De mindre kvarnarnas roll försvann efterhand som den svenska kvarnindustrin industrialiserades. I Stockholm byggdes en rad stora kvarnar i mitten på 1800-talet och början på 1900-talet som efterhand konkurrerade ut den småskaliga kvarnverksamheten i staden. Några av dåtidens nya stora kvarnar var Eldkvarn", Saltsjökvarn, Victoria Ångkvarn samt Tre kronors kvarn. Flertalet av dessa kvarnar var aktiva till början av 90-talet. Denna publikation finns bara i pdf. Fler publikationer finns på 2
Betning av utsäde och olika typer av Kvarnar Vattenkvarn Vattenkvarnar drevs av forsande vatten genom ett roterande hjul. Skvaltkvarnen är oftast en mindre kvarn med en mindre turbin placerade horisontellt i vattenflödet. Kapaciteten på dessa var oftast begränsad och användes sällan för något annat än för husbehov. Hjulkvarnar är den klassiska typen av kvarn med ett stort hjul i ett vattendrag som driver en axel som i sin tur får kvarnstenarna att rotera. Alternativt styrdes vatten i en ränna för att på så sätt träffa hjulet från ovansidan och då rotera. Det stora hjulet krävde oftast ett större vattenflöde för att rotera och hjulkvarnen hade även en större kapacitet. De första historiska vattenkvarnarna i Sverige är kända från 1100-talet. Väderkvarn Den vinddrivna kvarnen var den absolut vanligast kvarntypen i Stockholms län. Väderkvarnen är smidigare än vattenkvarnen då den lättare kan placeras i närheten av bondgårdar. Kvarnvingarna kläds med ett tyg vid användning, för att fånga vinden som sedan driver en axel som i sin tur driver kvarnstenarna. I Stockholm var tre typer av väderkvarnar vanliga: holländarkvarn, holkkvarn och stubbkvarn. Modernisering och ändringar av kvarnar I takt med att ångmaskinen och förbränningsmotorer blev vanliga konkurrerade dessa snabbt ut de traditionella kvarnarna. I början av 1900-talet var det därför vanligt att installera en ångmaskin, förbränningsmotor eller elmotor i den befintliga kvarnen för att driva kvarnstenarna. Verksamheten kunde då fortsätta i oförminskad skala en bra bit in på andra hälften av 1900-talet. Några av de sista mindre kvarnarna var aktiva en bit in på 1980-talet innan även dessa lade ned sin verksamhet. Flertalet av de kvarnar som finns bevarade idag har gjorts om till bostadshus, restauranger eller muséer. Kvicksilver och spridning Betning har utförts på både gårdar och kvarnar men enligt Naturvårdsverkets branschlista ska kvarnar inventeras. Kvicksilverbetning har inte använts av hela branschen utan enbart av ca 60-70 % av kvarnarna. Färdigbetat utsäde fanns även att köpa från Lantmännen. Metoden för att beta utsäde bygger på att blanda betningsmedel jämnfördelat över frön/säd. Det gjordes bäst genom att använda sig av en betningsmaskin. En betningsmaskin är en roterande trumma där säd och betningsmedel blandas. Flera olika modeller och tekniker utvecklades efterhand från 30-talet då betning startade. I början var maskinen handvevad men efterhand blev den motoriserad med automatisk dosering av betningsmedel vilket minskade spillet något. Betning skedde oftast i kvarnen men kunde även förekomma strax intill kvarnen. Betningsmedlet köptes in i glasbehållare av varierade storlek och behållarna returnerades efter användning till affären. Eventuellt spill av det röda betningsmedlet i en fastighet är en trovärdig indikation på att kvicksilverbetning skett på platsen. Frånvaron av rödfärg vid en kvarn utesluter inte att kvicksilverbetning skett ändå eftersom den rödafärgen kan ha tagits bort. Eftersom kvicksilver är flyktigt kan de finnas kvar i fastigheten/marken trotts att den rödafärgen inte är synlig. 3
Bild 2 på betningsmaskin och utspilld kvicksilverbetning. Röd färg är kvicksilverbetningsmedel. Föroreningens spridning varierar mycket från plats till plats men är generellt koncentrerad till de platser där betning skett eller där hantering av betningsmedel har skett. Spridningsrisken beror till stor del på typen av golv och markförhållanden i och omkring fastigheten. Risken för vidare spridning till mark är högre i trägolv, lägre vid betonggolv samt högre i mark med låg täthet. Miljöpåverkan Kvicksilver (Hg) Anledningen för inventeringen är hanteringen av kvicksilver som förekommer både i oorganiskt och oorganisk form. I Naturen omvandlas både organiskt och oorganiskt kvicksilver till organiska alkylkvicksilverföreningar av mikroorganismer. Metylkvicksilver i marken kan tas upp av flera organismer och binds hårt till deras proteiner. Vid jämförelse mellan olika metaller har det visat sig att Kvicksilver är den absolut giftigaste metallen. En av många effekter av kvicksilver är störningar i ämnesomsättningen. Kvicksilver binder inte bara bra till organiskt material utan även till lerpartiklar vilket vid spill till mark ger upphov till en ackumulering och ett läckage. Detta läckage sker gradvis under lång tid efter att föroreningen kommit till. Metylkvicksilver ansamlas i näringskedjan och utsöndras endast i mycket liten mängd. På grund av den låga utsöndringen ackumulerar metylkvicksilver i näringskedjan och de högsta koncentrationer återfinns främst i rovdjur. Människan får främst i sig kvicksilver genom konsumtion av djur och växter innehållande kvicksilver. Ämnet tas lätt upp av kroppen och stör framförallt lever, njurar och hjärna. 4
Metodik MIFO-metodiken MIFO står för Metod för Inventering av Förorenade Områden och har tagits fram av Naturvårdsverket (Rapport 4918, 1999). Metoden utgör ett verktyg för att bedöma ett områdes föroreningssituation och vilken risk denna kan utgöra för människors hälsa och miljö. Riskklassningen är en samlad bedömning som tar hänsyn till föroreningars verksamhetstid, farlighet och uppskattad mängd, spridningsförutsättningar, exponeringsrisk för människa samt miljöns skyddsvärde. Denna riskklassning ligger sedan till grund för fortsatta prioriteringar och undersökningar. Det inventerade området klassas på en fyragradig skala där 1 är den högsta riskklassen och 4 den lägsta enligt följande: Riskklass 1 Mycket stor risk Riskklass 2 Stor risk Riskklass 3 Måttlig risk Riskklass 4 Liten risk Avgränsningar Kvarnar aktiva mellan 1938-1988 antas ha använt kvicksilverbetat utsäde och inventeras. Kvarnar aktiva efter 1915 ska platsbestämmas och identifieras. Kvarnar som var aktiva eller avslutande sin verksamhet innan 1915 ska inte inventeras. Objekt som ligger i närhet till ytvatten, grundvattentäkt/brunnar eller andra känsliga områden bör prioriteras. Om information om betning finns tillgänglig men inte vilken typ av betning så förutsätts att betning skett med kvicksilver. Fastigheter utan kvarvarande kvarnbyggnad ska enbart identifieras och inte inventeras. Verksamhetsår ligger till grund för prioritering av objektet. Läs mer Länsstyrelsens arbete med förorenade områden Källor Vid kartläggningen av länets kvarnar användes en mängd olika källor i identifieringsfasen. Bland annat användes äldre telefonkataloger från början av 1900-talet fram tills 60 talet. Ytterligare kvarnar kunde identifieras med hjälp av 1929 års statistiska industriuppgifter över Stockholms län. Ytterligare källor var kulturminnesvårdsprogram, hembygdsföreningar, bebyggelseinventeringar m.m. En stor hjälp vid denna inventering har varit äldre kartor där samtliga typer av kvarnar har varit markerade. Denna publikation finns bara i pdf. 5
I inventeringsskedet gjordes ett antal olika platsbesök för att bättre skapa sig en uppfattning av objekten. Platsbesök har kompletterats med intervjuer och historiska uppgifter från de inventerade kvarnarna. Litteraturförteckning Litteratur Pm-betning av säd Halland: Inventering av anläggningar för betning av säd. Länsstyrelsen Hallands Län 2012-09-2, 577-6671-12 Inventering av förorenade områden, Kvarnar och Gårdar med kvicksilverbetning i Kronobergs Län. Länsstyrelsen Kronobergs län ISSN 1103-8209 Metodik för inventering av förorenade områden, bedömningsgrunder för miljökvalitet, rapport 4918, Naturvårdsverket 2002 Riktvärden för förorenad mark, rapport 5976, Naturvårdsverket 2009 Övriga referenser Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se Kemikalieinspektionen: http://www.kemi.se Regeringen: http://www.regeringen.se Stockholmskällan: http://www.stockholmskallan.se Denna publikation finns bara i pdf. Fler publikationer finns på 6