\fibyggeråmäslaren. Av Manne Hofren. Ett kapitel ångermanländsk bondekonst. I hela Norrland 'existerade förr i världen en den allra rikaste allmogekonst, en konst som i fråga om frodighet och skaparglädje ställer hela det övriga Sverige i skuggan - detta gäller särskilt byggnadskonsten och snickeriet, Och här intar Angermanland en rangplats genom sina snidade möbler redan en vandring i härnösandsmuseets och andra lokala museers samlingar visar vilken mängd av sådana som existerat, vilken variation och fantasi som de många ruerändels namnlösa bondekonstnärerna varit mäktiga. Och bilden kompletteras när man studerar kyrkornas bevarade tempelprydnader [rån äldre tid, eller när man stiger in i bondehem, där det gamla bevarats. Bland ting som Nordiska museet i Stockholm räknar som sina förnämsta skatter finnas också många prov på den högtstående ångermanländska bondekonsten. Från vilken tid härröra alla dessa ting, och vilka voro mästarna till dem - det är frågor man gärna ställer sig när man står inför dessa förnäma alster av gammal bygdekorist. Ingendera av dessa spörsmål är i allmänhet lätt att besvara. Vad tillkomsttiden beträffar har man i regel liten eller ingen ledning av stil och typ i möbelform och dekoration, ty bygdekonsten är i allmänhet mycket obunden av de vid en viss tid gängse modestilarna - ett typiskt renässansskåp av bygdehär-.komst kan mycket väl vara förfärdigat så sent som kring 1800. Den provinsiella konsten har sin egen kronologi -
r 52 influenserna från nya stilar dyka i bygdekonsten ofta upp först länge sedan de redan övergivits bland de ledande skikten, och när nya stilimpulser komma till en bygd kvarleva gärna de Fi.IJ. 1. Brtulbånk från Vibyggerå kyrka, signerad au Pehr Pebrsson 1765. Jämför [iy. 2. äldre, sida vid sida om det nya, och ofta nog får bondekonsten på detta sätt en avgjord prägel av stilblandning. I lycklig okunnighet om vad som brukar kallas stilrenhet, bollar bondekonstnären med de dekorationsmotiv och typer, som leva i bygdens tradition eller som nått honom utifrån - att det hela
lyckas beror givetvis på hans konstnärliga intuition och innerst på den känsla för det konstnärligt måttfulla, som tillhör vårt folk. De gamla timmermännen och snickarna äro i stor utsträckning anonyma, trots att de på sin tid säkerligen ägt betydande namnkunnighet inom sina respektive bygder. Men med seg trohet har likväl folktraditionen bevarat namnen på en och 53 Fiq. 2. Brudbåuken från Vibyggerå kyrka. Ryggens baksida. Jämför {zg. 1. annan av dem, och knyter ofta an dessa namn vid bestämda verk - och det visar sig i regel att traditionen minnes rätt. En annan möjlighet att komma de glömda konstnärerna in på livet, äga vi i kyrkornas handlingar, ty de lokala förmågorna utnyttjades gärna vid arbeten i hembygdens tempel, och deras arbeten och kostnaderna därför finnas sålunda nierändels vederbörligen bokförda. De sparsamma uppgifterna i kyrkoarkiven, tolktraditionens bevarade minnesbilder och anekdoter, samt först och främst de till vår tid bevarade arbetena, äro alltså de källor vi ha att lita till när det gäller att ur det väldiga, anonyma folkkonstmaterialet leta fram konstnärsnamn och data. 2
r Det måste alltid framstå som en angelägen uppgift för norrländsk vetenskap och hembygdsforskning, att göra detta storslagna material mera känt och att sammanföra de spridda notiserna om gamla tiders "storsnickare", så att dessa få framträda som individer. Ty denna bygdekonst är Norrlands stora bidrag till svensk konst. * Efter dessa erinringar må här ett 'försök göras att materialisera en av dessa många glömda ångermanländska storsnickare. en av dem som med sitt arbete präglat en hel stor bygd, Vibyggerå och dess grannsocknar vid kusten sunnanskogs. Som utgångspunkt för vår undersökning välja vi den ytterst intressanta snidade "brudstolen" från Vibyggerå gamla kyrka, fig. 1, 2. På sitsen till denna bänk återfinnes en primitiv signatur av följande utseende: A n 1765 D. 2 N o. P P S K i, vilket betyder att bänken förfärdigats av bonden Pehr Pehrsson i Kexed anno 1765 den 2 november. När vi studera kyrkans böcker för att verifiera denna hypotes finna vi mycket riktigt, att denne man nämnda år mottagit betalning fören brudstol. Och vad mera är, vi finna hans namn ofta nämnt i samband med arlbeten för kyrkans prydande. Aren 1759-60 får han sålunda hetalt för sitt arbete med "wapnhus taket", åren 1761-62 för kyrkobänkar och för en ny dörr till sakristian, 1763-64 för en ny offerkista, 1764-65 för kyrko- och vapenhusdörrarna, 1765-66 för brudstolen, 1783-85 för arbete med läktaren, 1785-86 för en likbår, 1788-89 'för diverse reparationer i koret. Vi finna också Pehr Pehrssons namn bland dem, som till kyrkan lämnat "frivilliga gåvor", hl. a. vid brudevigaingen 1761. En betydande del av Vibyggerå gamla kyrkas inredning härrör alltså dokumentariskt från Pehr Pehrssons hand, och vi ha funnit att inte bara den vackra brudstolen utan även annat snickeri i kyrkan kan tjäna oss som utgångspunkt vid bedömandet av denna snickares insats i bygdens konst... )'1.' I~
55 rrorda ~mora aliare, rgd, ags. erst -ka, itiv PS den oer. rtes agit ans ide. ned en -65 len, oår, kså mat ting och ven vid Tack vare signeringen och den säkra dateringen är brudstolen från Vibyggerå kyrka av ett alldeles särskilt intresse, och det är därför motiverat att börja med en stilgranskning av denna. Till typen är bänken, se Hg. 1, 2, en s. k. vändbänk, d. v. s. att ryggen är ledad och kan slås över till vilken sida man behagar - det är en typ av medeltida ursprung, använd både som möbel i hemmen, och ofta fungerande liksom i detta Ifall såsom brudbänk i kyrkorna, landet runt. Bänken har fyra runda ben, sarg samt slåar mellan benen, mellan sarg och slåar på långsidornas mitt finnas tvenne stöd. Från Fig. 3. Brudbånk au Pehr Pehrsson, Nordingrå kyrka. Ryggens baksida. sargens kortsidor stiga stolpar som bära ledanordningen. Ryggen är en hel skiva. Möbeln är rikt dekorerad. Sålunda äro benen helt täckta med lett snidat fjälhnönster. De tvenne stöden mellan sarg och slåar ha en vågig kontur med ett snidat sigsagband och ytan är refflad eller nervig. Ledanordningen har rankmotiv i platt relief. Dekorationen koncentrerar sig emellertid till ryggens baksida, fig. 2, som är utformad som en praktfull skådesida. Upptill och nertill begränsas fältet av en fris av spetsliknande ornament, synbarligen ett slags stiliserade bladformer. Kortsidorna ha pilastrar med fjällornament. Fältet innanför denna omramning är utfyllt med ett rikt ranksnideri med en rund medaljong i mitten, allt i platt relief. Rankorna äro ganska egenartade men tydligen ättlingar av renässans- eller medeltidsrankor, vilka här förlorat sin sammanhängande böljande form och på sätt och vis upphuggits i
I 56 småbitar. Bottnen är punkterad, ett gammalt drag i all plattskärning. Denna eleganta bänks utstyrsel visar alltså en hel rad ornamentsmotiv av ganska unik art och av hög ålder - mitt i en tid då den franska rokokon behärskade vårt borgerliga möbelhantverk skar alltså Vibyggeråmästaren denna bänk i en stil, som smakar renässans och ännu äldre tradition. Ett direkt motstycke till denna bänk förfärdigade Pehr Pehrsson också för Nordingrå kyrka, Hg. 3. Typen och uppbyggandet är exakt densamma som Vibyggeråbänkens, och dekoren är mycket lik. De fjällprydda henen och de vågiga mellanstöden finnas här, likaså den rankornerade ryggtavlan med den livliga avslutningen längs långsidorna. Kompositionen av rankorna är dock här en annan - i centrum ett stjärnformigt fantasifyllt ornament och på sidorna rankstjälkar, som samla sig kring cirkelformiga fält av samma utseende som mittcirkeln å Vibyggeråbänkens rygg. Det hela är ett mycket säkert och elegant arbete. De ornamentsmotiv som dessa båda bänkar uppvisa återfinnas i andra föremål, där dekoren och arbetet är av så exakt samma art, att intet tvivel kan råda om att det är samma mästares verk. Tag t. ex. dopfunten från Vibyggerå, fig. 4, där vi konstatera det karakteristiska fjällmönstret, eller hörnskåpet fig.5, där sidofälten ha samma mönster över hela ytan. Sistnämnda möbel visar f. ö. andra intressanta drag - framför allt de rokokokonturerade fälten, som helt plötsligt införa ett för tiden mera modernt drag, visande att mästaren nu lärt sig något av yngre stil. Dessa rokokofält äro emellertid i sin livligt svängda form knappast av svenskt kynne, de likna närmast saker man kan se i norsk bondeslöjd. framför allt i Tröndelagen-). Har Pehr Pehrsson varit i Norge eller har han sett norska saker? Hans rankmotiv i de nyss behandlade brudbänkarna erinra också om väsentlig påverkan. Hörnskåpet fig, 5 finnes i flera snarlika exemplar, av vilka ett, Hg. 6, är daterat 1780 - årtalet anger ungefär den tid vid vilken rokokoornamenten kommit in i mästarens motiv-
57 förråd, alltså under en tid som stilhistorien redan räknar som gustaviansk. Här äro fälten helt ytdekorerade med vågiga, refflade band. Vi återgå en stund till skåpet fig. 5. Mittfältet har här en egenartad dekoration, som närmast erinrar om böljande sädeshy. 4. Dopfunt av Pehr Pehrsson, Vibyggerå kyrku. Fjälldekoration som å {lg. 1. fält - fritt, säkert och ledigt gjord. Exakt samma motiv återfinna vi här och där i det praktfulla skåpet fig 7, bl. a. å lådorna i sockeln. Detta skåp är till typen helt och hållet barock, åter en erinran om hur Pehr Pehrsson rör sig med former och typer av hög ålder. Dekoren är utomordentligt rik, denna lust till överrik ornering är också en sak som är typisk för denne mästare. Inte heller i detta skåp sakna vi det typiska fjällmönstret, som här bl. a. täcker dörrspeglarnas rankstjälkar.
Skåpet ng. 8,för med sin rankdekor direkt de nyss heskrivna brudbänkarna i tanken, det är direkt samma arhete. Skåpets typ är ålderdomlig -- med de hreda sidopilastrarna och den lilla dörl'enär det närmast renässans. Onekligen är det ett av Vihyggeråmästarens vackraste arbeten. Vi återgå nu till Vihyggerå gamla kyrka, Hg. 9. Vi veta att Pehr Pehrsson 1783-85 arbetade med läktaren i kyrkan. Dennas fasad är prydd med elva stycken av Erik Persson Fällström från Säbrå målade fält; dessa fält åtskiljas genom ramverk med helt platta rankor, och samma rankor återfinna vi i det ena pelarparet, som upphär läktaren. Också den 1763 förfärdigade "offerkistan" här likadana rankor; en dylik offerkista äger f. ö. också Nordingrå kyrka. Och läktarpelare av samma utseende som i Vibyggerå finnas i Sidensjö kyrka. Dessa platta barockrankor äro en detalj, som i hög grad karakteriserar Vibyggeråmästarens konst. Vi återfinna den t. ex. å skåpen Hg. 10 och 11, där de utgöra den enda dekorationen. Från ett liknande skåp härrör säkert också rankan Hg. 12. Dessa tunna rankor skilja sig rätt väsentligt från Pehr Pehrssons övriga snideri - möjligen tillhöra de hans ålderdoms stil. I skåpet Hg. 13 återkomma också liknande rankor, rätt valhänt utförda; dörren på samma skåp är prytt med rankor, som i sin allmänna typ och komposition erinra om Pehr Pehrssons snideri, ehuru icke utförda med hans mannaålders säkerhet. Detta gäller också om brudstolen Hg. 14, en vändhänk som i sin typ direkt erinrar om de tidigare beskrivna hrudstolarna, ehuru den skiljer sig i många detaljer. Det är inte uteslutet, att dessa sistnämnda saker äro utförda av någon efterföljare eller lärjunge till Pehr Pehrsson, möjligen den J a c o b N y h e r g i Va m m e (1758-1832), som i folktraditionen är känd som en duktig snidare, verksam bl. a. vid byggnadsarbeten vid Vibyggerå kyrka.!slutligen finnas i museerna en rad smärre föremål, som gå i Pehr Pehrssons stil, ehuru man icke avgjort vågar hänföra dem till hans produktion. Dit hör t. ex. en sådan sak som den lilla hyllan, tavletten, fig. 15 - granskar man den när-
59 mare återfinner man en del Pehrssonska drag, exempelvis de vågiga hörnstolparna och deras ytbehandling och man igenkänner f. ö. hela denna snidares teknik. Småhyllor av denna typ ha varit en omtyckt detalj i de ångermanländska bondstugorna -- bland alla de mera tunga och allvarliga möblerna FifJ. 5. Hörnskåp au Pelzr Pehrsson, Arlläs socken. Nordiska museet. Fig. 6. Hörnskåp au Pelzr Pelzrsson 1780, Vibyggerå socken, Östmarkom. Nordiska museet. representera tavletterna en hög grad av lekfullhet. Säkert har Pehr Pehrsson skurit många sådana, och en annan vibyggeråsnidare vilkens namn nämnes i samband med liknande hyllor var E r i k W e s t i n i S ä t r a. I Pehr Pehrsson i Käxed och alla hans här i korthet beskrivna arbeten ha vi alltså lärt känna en ångermanländsk snickare och snidare av rang, en typisk bondekonstnär. som vid sidan
60 av skötseln av gård och jord sysslat med ett ganska högt kvalificerat konstnärligt arhete. Hans produktion visar typisk folkkonst, framför allt genom den ornamentala frodigheten och genom blandningen av stilar och motiv från olika tider. Typisk är också den lokala hegränsningen av verksamhetsfältet, som i detta fall utgöres huvudsakligen av Vibyggerå och Nordingrå socknar - men utan tvivel skola närmare efterforskningar visa att han arbetat även i de närmaste grannsocknarnas kyrkor och bondehem. Om Pehr Pehrssons liv i övrigt är icke mycket känt; de notiser som här anföras äro hämtade ur Vibyggerå församlings handlingar i Härnösands landsarkiv. Han var född 1733 enligt förhörshokens uppgidt, men kan icke återfinnas i socknens födelsehok för detta år - antyder detta möjligen att han var inflyttad? Fadern hette Pehr Pehrsson och modern Kerstin; den förre avled 1786. De hade gift sig 1731. Själv gifte sig den yngre Pehr Pehrsson 1760 med Anna Ersdotter från Sörgällsta (1730-1807). Pehr Pehrsson, "gamla honden i Käxed", som han kallas i dödboken, avled "av gikt och svår värk" år 1814. IMakarna hade inga egna harn, endast en fosterdotter Greta (Catharina?) Ersdotter. gift med Olof Jansson, som övertog hemmanet, sannolikt år 1803. I den 1814 upprättade bouppteckningen är det dessa som uppgiva hoets tillgångar och som uppvisa ett testamente av 1813, enligt vilket arvet skulle tillfalla dem. Detta arv var icke stort, det visar ungefär vad man väntar att finna hos en gammal födorådstagare. * Den snickare och snidare som här presenterats är i sin gärning en detalj i ett stort sammanhang. Pehr Pehrsson har, som nyss visats, efterlämnat en stor produktion, spridd framför allt i socknarna Vibyggerå och Nordingrå. Andra snickarnamn, som skymtat, äro Jakob Nyberg i Vamme och Erik Westin i Sätra. Och letar man i socknarnas kyrkoböcker finner man många andra namn på infödda hantverkare. Man har alltså all rätt att tala om en "Vibyggeråskola" med Pehr Pehrsson..
'. 61 som dominerande centralfigur. Ännu riktigare är kanske att kalla denna grupp för "Sunnanskogsskolan", emedan den då ställes i motsats till "Nordanskogsskolan", representerad av.. Fi[J. 7. Skåp av Pehr Pehrssou. Härnösands museum, Dekorationen å lådorna återfinnes t. ex. å skåpet flg. 5. främst de framstående 'byggmästarna och snickarna Pehr Zakrisson i Kubbe och Anders Olsson ilakamark ("Träbiskopen"). Den förre (1723-1780), var bonde i Kubbe by i Anundsjö och är i folktraditionen bekant som mycket duktig snickare, smed och mekaniker, men framför allt som bygg-
62 mästare. Bevarade verk av honom jäva icke traditionens omdöme. Han uppförde bl. a. ett antal timmerkyrkor. Junsele, Skorped, Viksjö, samt 1759 den monumentala klockstapeln i Arrundsjö. Han har också efterlämnat många snidade möbler, framför allt stora skåp i 'förenklat barockschema och med plattsnidade rankor av ålderdomlig typ. Anders Olsson var bonde i Lakamark i Grundsunda, dit han flyttat från Mullsjö i grannsocknen Nordmaling, där han var född 1715. Han är mästare till en stor rad kyrkoinredningar och möbler, som stå bland det förnämsta som norrlandskonsten åstadkommit. Det är nog att nämna de rikt utstyrda predikstolarna för Anundsjö och Grundsunda kyrkor, utförda i barock - också i Skorped och Nordmaling gjorde han predikstolar och i Skags kapell bänkinredning. Vidare har han efterlämnat ett flertal möbler, främst stora, typiska ångermanländska skåp, där i dekorationen samma barocksnideri ingår som i de kyrkliga arbetena. Ett praktverk av hans hand är ett i Härnösands museum förvarat kloekskåp. där dörren är ornerad med "Träbiskopens" karakteristiska knubbiga rankor. Till "Nordanskogsskolan" höra också snickaren och torparen Emanuel Lundgren ("Manel i Lakamark", född 1770), samt den från Grundsunda stammande byggmästaren Lars Pettersson Grundström, som 1794 uppförde den granna klockstapeln i Grundsunda ien stil, som erinrar om Pehr Zakrissons stapel ianundsjö. Denna "Nordanskogsskola" arbetar ien stil, som är ett arv från barocken. "Sunnanskogsskolan" följer också länge mycket gamla mönster, renässans och barock. Två andra grupper inom det gamla ångermanländska bondesnickeriet kunna urskiljas - vi kunna kalla dem "Övre Ådalsskolan" och "Nedre Ådalsskolan", De övre Adalssocknarna äga av gammalt anknytning till Jämtland och Norge och man märker detta förhållanda också i konsthantverket. Där finns gott om namn på goda byggmästare och snickare. Här må endast nämnas Per Andersson i Liden, som på 1780-talet byggde klockstaplar i Resele och Ädalsliden, i överensstämmelse med
63 Fiq. 8. Skåp av Pehr Pehrsson, Vibyggerå socken. Uppges ha tillhört Vibyggerå gamla kyrkas sakristia. Härnösands museum. Jämför dekorationen å fig. 1-2. jämtländska typer, samt den på 1800-talet verksamme, ytterst produktive Zakris Pehrsson i Lidgatu, född 1793, död 1871. Han har bl. a. utfört inredningen i Ådalslidens kyrka. Men &
intressantare äro hans många möbler, soffor, speglar, klockfodral, där han blandar rokoko, gustaviansk stil och empir. Nästan överallt i hans arbete förekommer en krönande grupp med rosor och Iblader. I mycket visar han en stark anknytning till rokokon och häri vill man gärna se ett utslag av "Övre Fig. 9. Vibyygerå ödekyrka. Läktare och bänkar med snideri av Pehr Pehrssoii. Adalsskolans" släktskap med det jämtländska och norska rokokosnideriet. "Nedre Adalsskolan" slutligen, bildar en grupp som äger en mängd namn på byggmästare, målare och snidare. Under större delen av 1700-talet är ön Hemsön centrum och detta framför allt tack vare de två bildhuggarna Jon Göransson Westman och Pehr Westman, far och son. Båda visa anslutning till rådande tidsstilar och representera alltså en modernare art än de övriga här nämnda snickarskolorna, J on Göransson utförde bl. a. predikstol i Ytterlännäs samt altarprydnader i Skog och Resele. Han var född 1721 i Nora men flyttade 1
( på 50-talet till Utanö på Hemsön. Han har uppenbarligen lärt yrket hos den från Finland komne byggmästaren Johan Kristoffer Kramm på Kramfors och dennes son, den i Stock- 65 I ~ Fiq, 10. Skåp au Pehr Pehrsson, Vibyyycl'Il socken, Östmarkom. Nordiska museet. Plattsnidade ronkor som å läktaren och främsta bänkqaoeln i Vibyyyerå kyrka, lig. 9. holm skolade skulptören Christian Kramm, mästare bl. a. till den karolinska prediksto1en i Skogs kyrka. Av större betydelse blev sonen Pehr Westman, född 1757 i Utanö. Han lärde bildhuggeriet hos fadern men har också någon tid arbetat i Stock- s
L 66 Fig. 11. Skåp av Pehr Pehrsson, Vibyggerå socken. Nordiska museet. Krönets listverk sa/mas. holm. Ar 1786 fick han länsstyrelsens fullmakt attidka bildhuggarkonsten och det är från denna tid och framåt, som hans enormt rika produktion daterar sig. Pehr Westman utförde nu några kyrkliga arbeten i det stela klassicistiska schemat, samt arbetade i det av Olof Tempelman ritade stora gymnasiehuset i Härnösand, vilket 1791 stod färdigt. Här kom han i nära kontakt med tidens modernaste stil, och många av dessa
67 Ftq, 12. Detalj fl ån skåp av Pehr Pehrsson, Nordingrå socken. Nordiska museet. Ranka av samma typ som å [ig. 9-11. impulser har han använt sig av i sin övriga produktion, som främst utgöres av möbler - skåp, sängar, kloekskåp - samt av utomordentligt dekorativa dörrar och dörromfattningar på ådalska bondestugor. De senare finnas bevarade framför allt på Hemsön och i Högsjö, där de 'bilda ett synnerligen karakteristiskt inslag i traktens byggnadskonst. Westman hade många lärjungar och efterföljare, som med större eller mindre konstmässighet sökte följa hans stil. Men det är Pehr Westman själv, som genom sin stora produktion, präglar "Nedre Adalsskolan", och som förlänat dessa trakters lantliga byggnads- och inredningskonst dess så utpräglat gustavianska karaktär. Dessa här skisserade fyra stora snickarskolor äro 'endast ett försök att gruppera det utomordentligt rika ångermanländska materialet kring några ledande namn. En mera snäv gränsdragning är icke möjlig att göra utan mycket ingående forskningar. Till den verksamhet som utövades av dessa "bofasta" skolor, kommer så ett mera irrationellt element genom de konstens farande svenner, vilka representerade av målare från Dalarna, av skulptörer från Jämtland, av byggmästare och snidare från österbotten samt av stadshantverkare. Dessa gäster ha utövat ett stort inflytande genom att här och där blanda in några stänk av modernitet i bygdernas åldriga traditioner. * Till tjänst för den ångermanländska hembygdsforskningen meddelas här till slut några notiser om de två sista årtiondenas forskningsresultat på bondesnickeriets område i förhoppning
68.. i att de många bygdeforskarna skola mera än vad som sker upptaga dessa undersökningar på sitt program. I Nordiska museets tidskrift Fataburen publicerade författaren till denna artikel år 1919 en studie över bildhuggaren Pehr Westman och hans verk, framför allt då de många eleganta portaler han skurit. Denna undersökning var ett led i de bygdeundersökningar, som Nordiska museet bedrev i Norrland sommaren 1918. På grundvalen aven mängd nytt material om Westman som konstnär och människa utarbetades 1929 av undertecknad en ny studie över honom, tryckt i "Svenska Kulturbilder", första bandet. Genom arkivstudier kunde den märklige mannens biografi ytterligare utredas, och under årens lopp hade till Nordiska museet och till Härnösands museum flera nya ypperliga exponenter på hans konstfärdighet förvärvats, allting bestyrkande Pehr Westmans rangställning som en av landets förnämsta bondekonstnärer. I Fataburen publicerades 1920 av samme författare en studie över en annan av de många intressanta gestalterna bland Adalens gamla storsnickare. Zakris Pehrsson i Lidgatu. Sedan dess har mycket nytt material framkommit till belysning av Z. P:s verksamhet, bl. a. har museet i Härnösand förvärvat en samling ritningar och mallar, som han använt sig av i sitt arbete. Och i det stora standardverket om de svenska bygdernas möbelkonst "Möbler och heminredning i svenska bygder" av 'Sigurd Erixon (uppl. 1938) avbildas ett nytt fynd, en av Z. P. förfärdigad säng, prydd bl. a. med hans typiska rosenbukett. Vidare presenterade undertecknad i Fataburen 1~23 under titeln "Nyförvärvade ångermanländska möbler i Nordiska museet" för första gången de märkliga nordångermanländska byggmästarna och snidarna Pehr Zakrisson i Kubbe och Anders Olsson i Lakamark, vilkas liv och verksamhet sedan finge en utförligare belysning i studien "Två norrländska storsnickare", tryckt i Rig 1928. Denna studie gav anledning till att åtskilligt nytt material framkom rörande dessa två mästare. Sålunda publicerade den finländske forskaren C. A. Nordman (i tidskriften Rig 1931) ett i Abo stads historiska museum befintligt
69 Fiy. 13. Skåp, Vibyyyerå socken. Nordiska museet. Pehr Pelirssons ornamentik ehuru i enklare utförande. Fi.q. 14. Brtuibånk, Nordingrå socken, Råksta. Nordiska museet. "Har under flera mansåldrar använts vid vigsel inom samma familj." Liksom skåpel fiy. 13 typisk Pehr Pehrssonsk ornamentik tueii i sämre teknile s
( I 70 praktskåp. som uppvisades vara av Anders Olssons hand, och A. Enqvist skildrade i "Arsbok för Västernorrlands läns hembygdsförbund" 1935 tvenne ståtliga skåp i Örnsköldsviks fornhem, vilka i detalj överensstämma med de av undertecknad tidigare publicerade. I "Arkiv för norr]. hembygdsforskning" Fig. 15. Hylla, "tavlett", troligen av Pehr Pehrsson. Vibyggerå socken. Nordiska museet. år 1926-27 har kyrkoh. N. Östgren avbildat ett skåp tillhörande samma grupp, samt lämnat flera notiser till Per Zakrissons historia. En sammanfattande översikt över den norrländska bygdekonsten föreligger i undertecknads studie "Norrländska konstprovinser", tryckt i "Tidskrift för konstvetenskap" 1924. Ett stort antal av där nämnda konstnärer är ännu blott namn, och det tillhör den lokala forskningen ute i bygderna att söka framskaffa material, som gör oss mera bekanta med den verk-
2 V _----------iiiiiiiiiiiiiiiliiiiiiiiiiilll samhet, som gömmer sig bakom dessa namn. Och en speciell företeelse, de längs norrlandskusten verksamma österbottningarna, har av undertecknad behandlats i studien "Österbottningar i Norrland. Gamla konstnärliga förbindelser över Bottenhavet", publicerad i festskridten "Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson 1929", Albo 1929. Där beröras bl. a. de framstående mästarna av släkterna Biskop och Riif, de främsta av dem som arbetat på båda sidorna om Bottenhavet, och som i sin mån medverkat till att göra Bottenhavskusterna till ett i mycket likartat kulturområde. Not. ').Iiimfor Norsk bvgdckunst, fra middelaldor till nutid. Oslo 1929; t. ex. fig. 91l, 104. 71