Markpolitikens inverkan på 3:1 FBL:s lämplighetsbedömningvid bostadsfastigheter på landsbygd

Markpolitikens inverkan på 3:1 FBL:s lämplighetsbedömningvid bostadsfastigheter på landsbygd Examensarbete med praktik på LantmäterietFastighetsrätt, 20 poäng Lina Författare: Lina Sjölander Handledare: Docent Margareta Brattström VT2007

Innehållsförteckning 1 Inledning....3 1.1 Bakgrund.3 1.2 Syfte..4 1.3 Metod och avgränsning..4 1.4 Disposition...5 2 Allmänna villkor i 3 kapitlet FBL..7 2.1 Allmänt om 3 kapitlet FBL...7 2.2 Lämplighetsbedömning enligt rekvisiten i 3:1 FB....8 3 Bostadsfastigheters storlek vid FBL:s tillkomst..10 3.1 Inledning 10 3.2 1967 års jordbrukspolitiska riktlinjer 10 3.3 1948 års Skogsvårdslag 11 3.4 Bostadsfastigheter i FBL:s förarbeten...11 3.5 Rättspraxis 13 3.5.1 NJA 1969 s 502 (Svinaberga)...13 3.5.2 NJA 1976 s 429 (Hullsjö).14 4 Extensivt användande av 3:9 FBL 16 4.1 Inledning...16 4.2 Successiv förbättring som huvudregel...16 4.3 Rättspraxis 17 4.3.1 NJA 1979 s 466 ( Tjust Lunnagård).18 4.3.2 NJA 1981 s 1155 ( Karsnäs).19 5 Tillägg av åker- och betesmark till bostadsfastigheter.20 5.1 Inledning...20 5.2 1985 års jordbrukspolitiska riktlinjer 20 5.3 1979 års Skogsvårdslag 21 5.4 Fastighetsbildning av hästgårdar och hobbyodlingar...21 6 Liberalisering av det ekonomiska kravet i 3:5 FBL...23 6.1 Inledning...23 6.2 1991 års liberalisering..23 1

6.3 1994 års liberalisering..23 7 Tillägg av skogsmark till bostadsfastigheter 25 7.1 Inledning...25 7.2 1994 års skogspolitik 25 7.3 Rättspraxis 26 7.3.1 Svea HovR 1996-03-15,UÖ 8 (Högfors)..26 7.3.2 Göta HovR 2004-03-09, Ö 1624-03 (Sibbetorp)..27 7.4 Lantmäteriets rekommendation för tillägg av skogsmark... 28 8 Landsbygdsprogrammet år 2007-2013.31 8.1 Inledning...31 8.2 Allmänt om landsbygdsprogrammet..31 8.3 Lantmäteriets idéer och förslag inför landsbygdsprogrammet...32 9 Avslutande kommentarer.35 10 Källförteckning...38 10.1 Offentligt tryck...38 10.2 Rättsfall 38 10.3 Lantmäteriets publikationer..39 10.4 Doktrin.39 2

1 Inledning 1.1 Bakgrund Att dela upp rikets mark i fastigheter är inget nytt fenomen, tvärtom tycks mark alltid erkänts som en rikedom och äganderätten därtill som eftertraktad. Fastighetsindelningen har heller aldrig varit statisk. Genom historien har det funnits en mångfald av metoder och principer för hur mark skall delas rätteligen och fastigheter har därför förändrats, upphört och skapats i takt med att nya värderingar angående markanvändningen gjort sig gällande. 1 Ett genomgående drag i fastigheters ombildning är att förändringen styrts av två motstående intressen, dels den enskilde markägarens intresse av att få fri förfoganderätt över fastighetens indelning, dels statsmaktens intresse av att utforma rationella fastigheter i enlighet med för tiden gällande markpolitik. Denna historiska dragkamp har ingalunda avstannat i vår tid, utan är i högsta grad en källa till debatt. Dessutom tillkommer, i högre grad än i tidigare århundraden, influenser från Europa och övriga välden som påverkar vår markanvändning. Idag regleras de allmänna villkoren för huruvida en fastighet har lämplig utformning i tredje kapitlet fastighetsbildningslagen (1970:988), vidare benämnd FBL. Villkoren har ramlagskaraktär, vilket medför att det är rättstillämparen som närmare avgör rekvisitens innebörd, i detta fall med hänsyn till den rådande markpolitiken. Mot denna bakgrund anser jag det vara juridiskt intressant att undersöka markpolitikens influens på lämplighetsbedömningen av bostadsfastigheter på landsbygden samt att utifrån undersökningen även göra en analys av hur framtidens markutnyttjande kan komma att påverka detta fastighetsslag. 1 För en historisk sammanfattning se Landahl, Fastighetsbildning en kommentar, s 17-24. 3

1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att utreda hur markpolitiken har påverkat den lämplighetsbedömning som stadgas i 3:1 FBL, avseende både bostadsfastigheters storlek och utformning på landsbygden. Utredningens tidsram sträcker sig ifrån tillkomsten av FBL i slutet av 1960-talet och fram till dagsläget år 2007. Vidare kommer en framtidsanalys att göras av hur lämplighetsbedömningen kan komma att påverkas fram till och med år 2013. Med utgångspunkt i att tredje kapitlet FBL är en ramlag är det min förhoppning att klart beskriva hur lämplighetsbedömningen vid förrättandet av bostadsfastigheter har skiftat i takt med de politiska svängningarna fram till idag. Vidare hoppas jag kunna belysa vissa indikationer på hur denna lämplighetsbedömning kan komma att utvecklas under de närmaste fem åren. 1.3 Metod och avgränsning Jag har använt en klassiskt juridisk metod vid arbetet med denna uppsats. Det innebär att jag utifrån tillgängligt material i form av relevanta rättskällor, praxis och doktrin sökt att utreda det rådande rättsläget samt göra en ansats till analys av framtida rättsutveckling. Jag har även varit behjälpt av de rekommendationer som Lantmäteriet framställer i den interna handbok som utgör stöd för lantmätaren i dennes fortlöpande handläggning. Slutligen har den praktiska kunskap jag erhållit genom min praktik på Lantmäteriet i Uppsala och Stockholm under hösten 2006 bidragit till min förståelse av ämnet. Det finns vissa avgränsningar som är viktiga att framhålla. Den främsta består i att det endast är bostadsfastigheter på landsbygd som kommer att beröras i uppsatsen. Anledningen till detta är att det är på landsbygden, till skillnad ifrån tätort, som de politiska svängningarna i jord-, skog-, livsmedel- och landsbygdspolitiken har påverkat lämplighetsbedömningarna på ett markant sätt. Att inkludera tätortsfastigheter skulle dessutom innebära att stor hänsyn måste tas till detaljplansreglering, vilket skulle medföra en stor utvidgning av den föreliggande uppsatsens syfte. 4

Vidare har jag avgränsat arbetet till att främst koncentreras på de allmänna villkoren för fastighetsbildning som rekvisiten i 3:1 FBL uppställer. Det finns dock ytterligare villkor för specifika fastighetsslag i tredje kapitlet FBL som i viss utsträckning kommer att beröras. Den främsta av dessa regler är undantagsregeln för successiv förbättring i 3:9 FBL som kräver en rättmätig plats i utredningen på grund av dess extensiva användning i början av 1980-talet. Även det ekonomiska kravet i 3:5 FBL, som stadgar hur stor utdelning en jordbruksfastighet måste ge för att anses lämplig, medtas i undersökningen. Detta ekonomiska kravs liberalisering är nämligen starkt kopplad till den allmänna hänsynen till regionalpolitiska intressen som uppstod under 1990-talet. Fokuseringen på 3:1 FBL resulterar i att speciallagstiftning som plan- och byggnadslagen (1987:10) och miljöbalken (1998:808) inte kommer att beröras i detta arbete. Däremot kommer jordförvärvslagen (1979:230), vidare förkortad JFL, i korthet att beröras. 1.4 Disposition Uppsatsen är disponerad på nio kapitel. I kapitel två presenteras de allmänna villkoren för fastighetsbildning såsom de gestaltas i 3 kap FBL, särskild tonvikt läggs vid lämplighetsrekvisiten i 3:1 FBL. Uppsatsens huvuddel innefattar kapitel tre till åtta som behandlar utvecklingen av markpolitiken och dess inverkan på fastighetsbildningsrätten, i ett tidsperspektiv som sträcker sig ifrån FBL:s tillkomst år 1969 till landsbygdsprogrammet för år 2007-2013. Jag har valt att disponera framställningen så att varje kapitel inleds med en redogörelse av den för tidpunkten relevanta jordbruksoch skogspolitiken. Därefter behandlas hur de politiska riktlinjerna påverkade lämplighetsbedömningen i FBL samt hur detta kom till uttryck i praxis. Denna uppdelning medför en viss inkonsekvens i den kronologiska ordningen för de politiska riktlinjerna i framställningen, eftersom jord- och skogspolitiken inte förändrats samtidigt. Kapitel tre behandlar närmare 3:1 FBL lämplighetskrav såsom det kom till uttryck i förarbeten vid lagens ikraftträdande samt hur lämplighetsbedömningen gjordes i efterföljande praxis. Kapitel fyra belyser diskrepansens mellan den ursprungliga lämplighetsbedömning och fastighetsägarnas intresse av att kunna bilda större 5

bostadsfastigheter, vilken resulterade i en extensiv användning av undantagsregeln i 3:9 FBL. I kapitel fem övergår jag till att redogöra för hur detta markägarintresse tillgodosågs genom en lagändring 1991, som gjorde det möjligt att tillägga åker- och betesmark till bostadsfastigheter. Kapitel sex ger en kortfattad redovisning av hur lagändringen i 3:5 FBL, som innebar att det ekonomiska kravet för jordbrukfastigheters avkastning sänktes, även kom att påverka bostadsfastigheters utformning. Kapitel sju skildrar hur 1994 års skogspolitik kom att förändra lämplighetsbedömningen av att tillägga skogsmark till bostadsfastigheter. Kapitel åtta innefattar en redogörelse av det kommande landsbygdsprogrammet för år 2007 till 2013, samt spekulationer kring dess inverkan på fastighetsbildning av bostadsfastigheter. Uppsatsen avslutas med kapitel nio där vissa kommentarer och slutsatser läggs fram angående 3 kap FBL:s ramlagskaraktär och dess relation till markpolitiken. 6

2 Allmänna villkor i 3 kapitlet FBL 2.1 Allmänt om 3 kapitlet FBL Gällande lagstiftningen angående fastighetsbildning återfinns i FBL. Lagen reglerar all form av fastighetsbildning. Fastighetsbildning är en samlingsbenämning för alla åtgärder som påverkar fastigheters utformning och innefattar således både ombildande genom gränsreglering och nybildande genom avstyckning och sammanläggning. FBL innehåller även regler för ägandebestämning, det vill säga Lantmäteriets utredning av vem som äger vilken mark. Lagstiftningsarbetet avseende FBL startades 1953 då justitiedepartementet tillsatte den så kallade fastighetsbildningskommittén. 2 Den nya lagen skulle ersätta jordfördelningslagen (JDL), den sedan 1926 gällande lagen för rättsområdet. En revidering ansågs nödvändig eftersom det sedan JDL:s tillkomst skett vissa stora förändringar beträffande synen på markanvändning och fastighetsindelning. En av de största förändringarna bestod i att skillnaden mellan stad och landsbygd minskat. Dessutom hade JDL omarbetats så pass mycket sedan dess ikraftträdande att den ansågs svåröverblickad och otillgänglig. 3 De allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap FBL bygger dock i huvudsak på den föregående regleringen om avstyckning i 19 kap JDL. 4 Någon markant förändring avseende själva tillvägagångssättet vid bedömningen av lämpligheten infördes följaktligen inte i och med FBL. Till skillnad från JDL är dock FBL tillämplig vid alla former av fastighetsbildning och regelverkets utformning har förenklats. 5 Tredje kapitlet FBL behandlar, enligt dess rubrik, villkoren för fastighetsbildning. Det innebär att lagstiftaren skapat regler för vilka allmänna intressen som måste tillgodoses i samband med fastighetsbildning. Endast fastigheter som vid en lämplighetsbedömning uppfyller villkoren får bildas. Det allmänna intresset av att fastigheter får en lämplig utformning med hänsyn till sitt ändamål bottnar säkerligen i den grundläggande inställningen att riket skall ha en funktionell fastighetsindelning och en god hushållning av markanvändning. 2 SOU 1963:68 s 7. 3 Landahl, Fastighetsbildningslagen- en kommentar s 22 25. 4 SOU 1963:68 s 145. 5 Prop. 1968:128 s 3. 7

FBL:s tredje kapitels utformning skiljer sig ifrån de andra kapitlen i samma lag genom att vara av så kallad ramlagskaraktär. I förarbetet sägs att reglerna är så elastiskt utformade att de ger utrymme för en avsevärd rörelsefrihet och tillämpningen av dem kan anpassas till en tämligen långt gående utveckling 6. På så sätt kan rättstillämparen från tid till annan adaptera rådande markpolitik. Uttalandet väcker intressanta frågor; hur avsevärd är rörelsefriheten? Hur långtgående utveckling kan tillämpningen anpassas till? Frågorna är starkt kopplade till syftet med denna uppsats eftersom historien visat att det skett förändringar av både lagens ordalydelse, förarbete och tillämpning i samband med politiska svängningar. Det har således funnits tillfällen då lagens ramar inte räckt till eftersom utvecklingen fortskridit utanför dem. Det finns dock även inriktningar som inte krävt lagändringar utan istället anpassats till ordalydelsens ram. Båda dessa situationer kommer att behandlas nedan. Tredje kapitlet FBL kan förklaras som uppbyggt i fyra delar. Den inledande delen är de allmänna lämplighets- och planvillkoren som kommer till uttryck i 1 4, där stadgas de minimikrav som ställs på alla fastighetsslag för att de skall anses lämpliga. Därutöver finns specialregler avseende olika fastighetsslag såsom jordbruk, skogsbruk och fiske i 5 8. En jordbruksfastighet måste till exempel förutom de allmänna villkoren även uppfylla kravet på viss ekonomisk avkastning för att anses såsom lämplig. Vidare finns två undantagsregler ifrån de allmänna villkoren på grund utav successiv förbättring eller allmännyttan i 9 10. Undantagsreglerna möjliggör i vissa fall fastighetsbildning även om de allmänna eller speciella villkoren inte är uppfyllda. Slutligen finns i 11 villkor för fastighetsbildning över kommungränser. 2.2 Lämplighetsbedömning enligt rekvisiten i 3:1 FBL I 3:1 FBL stadgas de allmänna lämplighetsvillkoren som är applicerbara på alla former av fastighetsbildning och för alla ändamål. Detta innebär att paragrafen anger de minimikrav som lagstiftaren ställer på lämpligheten av en fastighetsbildning. 7 Om ändamålet med fastigheten till exempel är jordbruk tillkommer, som nämnts ovan i 2.1, vissa ytterligare villkor i tredje kapitlet. För en bostadstomt på landsbygd, utanför detaljplansområde, är det dock villkoren i 1 som blir avgörande för 6 Prop. 1969:128 B13. 7 Prop.1969:128 s B 101. 8

lämplighetsbedömningen vid en fastighetsbildningsåtgärd. Är inte villkoren i 1 uppfyllda kan fastighetsbildning endast ske med hjälp av undantagsreglerna i 9 och 10. I 1 första stycket anges att en fastighetsbildning skall ske så att fastigheten med hänsyn till dess belägenhet, omfång och övriga förutsättningar blir varaktigt lämpad för sitt ändamål. Detta innebär att, beroende på vilket ändamål fastigheten har, hänsyn tas till bland annat om fastigheten är belägen i tätort eller inom strandskyddsområde. Hänsyn tas även till huruvida en fastighet ämnad för skogs- eller jordbruk är tillräckligt stor för att kunna inhysa en fungerande sådan verksamhet. Övriga förutsättningar som kan bli relevanta är buller och andra sanitära olägenheter. Kravet på varaktighet innebär att hänsyn inte tas till den specifike markägarens förhållanden, fastigheten skall kunna omsättas utan att förlora sin lämplighet. 8 Förutom de ovan nämnda fastighetstekniska villkoren ställs i paragrafen även krav på att fastigheten skall bli varaktigt lämpad för sitt ändamål inom en överskådlig tid, det så kallade aktualitetskravet. Är ändamålet exempelvis permanentbostad på ett obebyggt markområde krävs således att det inledande exploateringsarbetet är överblickbart. På så sätt kan fastigheten förväntas användas som bostad inom rimlig tid. Först om fastigheten lever upp till villkoren anses den lämplig och kan fastställas genom en fastighetsbildning. Rekvisiten påkallar alltså sammantaget en lämplighetsbedömning där fastighetens utformning bedöms för att avgöra huruvida den är godtagbar med hänsyn till rikets markanvändning. Tolkningen av rekvisiten försvåras dock både av att varje fastighet till sin utformning är unik och av att det krävs en bedömning av vad som vid tidpunkten för fastighetsbildningen är att anse som lämplig belägenhet, omfång och varaktigt ändamål. Ett ställningstagande måste ofta göras till vilken storlek en fastighet skall ha för att anses vara lämpligt utformad. I samband med detta måste vidare avgöras vilken sorts mark som skall få tillåtas att läggas till en fastighet som har boende som ändamål. Hur bedömningen beträffande bostadsfastigheter på landsbygdens storlek förändrats sedan lagens tillkomst handlar resterande del av denna uppsats. 8 Landahl, Fastighetsbildningslagen- en kommentar s 45-46. 9

3 Bostadsfastigheters storlek vid FBL: s tillkomst 3.1 Inledning I detta kapitel visas på vad som ansågs vara en lämplig bostadsfastighet från det att FBL trädde i kraft 1970 och ungefär ett decennium framöver. Mot bakgrund av att villkoren för lämplighetsbedömningen i tredje kapitlet var utformats som en ramlag är det intressant att undersöka vad dessa ramar bestod av vid lagens tillkomst. En sådan undersökning görs i detta kapitel genom att först visa på de då rådande markpolitiska influenserna, eftersom bostadsfastigheter utformning påverkas av både jord- och skogsbrukspolitiken då de kan komma att inskränka näringsverksamheterna. Vidare undersöks propositionsuttalanden och slutligen praxis som sammantaget ger en relativt tydlig bild av att rättstillämparen var ovillig att godta stora bostadsfastigheter såsom lämpliga. 3.2 1967 års jordbrukspolitiska riktlinjer Den jordbrukspolitik som rådde vid FBL:s tillkomst var 1967 års jordbrukspolitiska riktlinjer. 9 Dessa hade ersatt de riktlinjer som gällt sedan 1947. 10 Det var i 1947 års version som de tre huvudmål för svensk jordbrukspolitik stadgades. Det första är inkomstmålet som syftar till att ge jordbrukarna en skälig inkomstnivå. Det andra är produktionsmålet som syftar till att skapa god självförsörjning för landet. Det tredje målet är effektivitetsmålet som har till syfte att rationalisera jordbruket. De sammanlagda målen har, med skiftande inbördes rangordning fortsatt att gälla och gäller alltjämt. Tillägg av ytterligare två mål för svenskt jordbruk gjordes dock 1985, då komplettering med konsument- och miljömålen gjordes. 11 Riktlinjerna från år 1967 lade stor vikt vid effektivitetsmålet och till skillnad från 1947 års jordpolitiska riktlinjer var inte den sociala aspekten av att bevara möjligheten till permanentboende på landsbygden lika betydelsefull. Istället var det ekonomin som 9 Prop. 1967:95. 10 Prop. 1947: 75. 11 Prop. 1989/90: 146 s 27 f. 10

utgjorde det främsta huvudmålet och innebar sammanfattningsvis en fokusering på självförsörjningsgraden, bibehållning av endast självförsörjande jordbruk och en prispolitik som jämställde jordbruket med andra näringar. 12 Syftet med denna inriktning var att skapa en effektiv markanvändning med rationella jordbruksfastigheter. Med statens medverkan skulle ökningen av effektiva jordbruksföretag, som var högproducerande och bärkraftiga, säkerställas. Bedömningen av huruvida fastigheten var tillräckligt rationell skulle ske med bortseende av eventuell kombinationsverksamhet, arrenderad mark eller andra sidoinkomster och endast fokusera på den verksamhet som bedrevs i jordbruksföretaget. 13 3.3 1948 års Skogsvårdslag Skogsbrukets inriktning vid FBL:s tillkomst fanns stadgad i 1948 års skogsvårdslag och skiljde sig inte markant ifrån den dåvarande jordbrukspolitiken. Eftersom krigsåren inneburit ökad virkeskonsumtion var det bakomliggande syftet med 1948 års reglering att tillskapa rationella skogsbruksfastigheter för att öka industriell tillväxt. 14 Liksom vid jordbruk var det således ekonomin i form av effektivitetsmålet som var det främsta intresset och litet utrymme lämnades åt den sociala aspekten. 15 3.4 Bostadsfastigheter i FBL:s förarbeten I FBL:s förarbete sägs uttryckligen att vid skapandet av de jordbruksrelaterande reglerna i tredje kapitlet har hänsyn tagits till 1967 års jordbrukspolitiska riktlinjer. 16 Eftersom det fanns en politisk strävan efter att, i jämförelse med 1947 års jordbrukspolitiska riktlinjer, skapa ytterligare rationellare jordbruksfastigheter kan det antas att detta influerade FBL:s lämplighetsbedömning till att försvåra avstyckningen av exempelvis bostadsfastigheter från stora jordbruksfastigheter, då en sådan ägosplittring riskerade att innebära svårigheter för jordbruket att leva upp till produktionskraven. 12 Cervin, Fastighetsbildning, planlagstiftning och miljörätt s 62. 13 Prop. 1967:95 s 40 f. 14 SOU 2006:81 Del 2 s 27. 15 Cervin, Fastighetsbildning, planlagstiftning och miljörätt s 68. 16 Prop. 1969:128 s A 2. 11

Samtidigt bör det ha blivit lämpligare att underlätta sammanslagning av mark för att skapa bärkraftiga jordbruksföretag. Sammantaget torde de jordbrukspolitiska riktlinjerna medfört ett krav på fastighetsbildningen att, för att uppnå rationaliseringskravet, fokusera på åtgärder som förbättrade arealen, arronderingen och ägosammansättningen av jordbruksfastigheter. 17 Eftersom det förelåg ett starkt samhälleligt intresse av ett effektivt markutnyttjande är det föga förvånande att det ansågs olämpligt att bostadsfastigheter omfattade stora arealer eller kom att bestå av mark som kunde nyttjas i ett rationellt jord- eller skogsbruk. Istället eftersträvades en markhushållning där bostadsfastigheters utformning var begränsade avseende storlek och markslag. Frågan om bostadsfastigheters storlek belystes i Lantmäteristyrelsens remissyttrande inför skapandet av FBL. Där framhölls att en lämplig princip borde vara att det till en bostadsfastighet inte skall läggas mer mark än vad som är av väsentlig bostadstomtskaraktär. Lantmäteristyrelsens uppställde denna princip med hänsyn till att en alltför vidsträckt areal i normalfallet inte används på ett sådant sätt att det kan uppfylla 3:1 FBL: s varaktighetskravet. 18 Departementschefen instämde med Lantmäteristyrelsen och påpekade att en begränsning av bostadsfastigheters storlek var motiverad dels av det allmänna intresset av rationell markhushållning, dels på grund av allmänhetens intresse av ett tillgängligt friluftsliv. Det påpekades även att en fastighetsägares önskan om att genom en vidstäckt fastighetsareal förhindra insyn och störningar från allmänheten inte var ett acceptabelt skäl för fastighetsbildning. Någon direkt rekommendation angående hur många kvadratmeter som skulle anses lämpligt för en bostadsfastighet ville lagstiftaren dock inte ge, med motiveringen att i sådant fall skulle dels ramlagsfunktionen gå till spillo, dels kunde undantag ändå erkännas beroende på fastighetens läge och det allmänna intresset av fastighetsbildningen. 19 Sammanfattningsvis innebär förarbetsuttalandena att en lämplig bostadsfastighet som huvudregel skulle vara relativt liten till omfånget och endast bestå av mark av tomtmarkskaraktär, det vill säga utan tillägg av mark som kunde användas i jord- eller skogsbruket. Detta oberoende av syftet med den tillagda marken. Det ansågs således olämpligt oavsett om markägarens syfte var att tillskapa en skyddszon gentemot allmänheten eller att bedriva en småskalig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet. 17 Cervin, Fastighetsbildning, planlagstiftning och miljörätt s 70. 18 Prop. 1969:128 s B 113. 19 Prop. 1969:128 s B 1156-57. 12

3.5 Rättspraxis Nedan presenteras två rättsfall från HD som gestaltar den ursprungliga tillämpningen av de allmänna villkoren i 3:1 FBL på bostadsfastigheter. Fallen har valts då de visar hur den politiska riktlinjen att skapa rationella jordbruk samt bevara ett rörligt friluftsliv genomsyrat lämplighetsbedömningen av bostadsfastigheters utformning. 3.5.1 NJA 1969 s 502 (Svinaberga) I NJA 1969 s 502 tillämpar domstolen förvisso den äldre regleringen i JDL, men fallet är intressant ändå för det första då 1967 års jordbrukspolitik trätt i kraft vid fallets avgörande och för det andra eftersom, som tidigare nämnts i kapitel 2.1, 3 kap FBL bygger på reglerna i 19 kap JDL. Fallet är intressant genom dess tydliga illustration av det starka genomslag som länge fanns för att inte godkänna vidsträckta bostadsfastigheter. I förevarande fall är det visserligen inte främst exploateringen genom jord- och skogsbruk som förhindrar fastighetsbildningen utan intresset av ett rörligt friluftsliv. Omvandling av jord- eller skogsbruksfastighet till en bostadsfastighet ansågs medföra en markant ökad risk för inskränkt rörlighet för allmänheten kring och över ägorna. Fastighetsägaren till Svinaberga 6:6 hade ansökt om avstyckning av en lott om 3,5 ha bestående av ca 3 ha gles skog och 5700 m 2 åkermark. Lotten skulle användas för fritidsbebyggelse och var således en bostadsfastighet. Lantmätaren ansåg att det med hänsyn till den stora efterfrågan på mark som rådde i området kombinerat med intresset av ett rörligt friluftsliv inte kunde vara lämpligt att bilda en så vidsträckt bostadsfastighet. Vidare ifrågasattes om en avstyckningslott av nämnda storlek skulle komma att i sin helhet brukas som tomtmark. I allmänhet menades att en fastighet med förevarande ändamål borde tilldelas ca 1000-5000 m 2. Om en större fastighet än så skulle bildas måste starka skäl därför föreligga. Sådana skäl ansågs inte föreligga och avstyckning vägrades. HD konstaterade att det inte fanns en exakt rekommendation för bostadsfastigheter areal utan ett storleksspann där den enskilda fastighetens storlek blev beroende av omständigheter såsom markens belägenhet. Vidare menade HD att den i fallet berörda fastigheten låg både i ett begärligt 13

fritidsbostadsområde och i ett område som var eftertraktat av allmänheten för friluftsaktiviteter. Avstyckningen om 3,5 ha ansågs därför inte lämplig och bifölls ej. 3.5.2 NJA 1976 s 429 (Hullsjö) NJA 1976 s 429 är intressant för att det både belyser dåtidens huvudregel angående storleken på bostadsfastigheter och under vilka omständigheter som denna huvudregel kunde korrigeras med hänsyn till markens beskaffenhet och den enskildes intressen. I fallet är det uttryckligen jord- och skogspolitiken som är avgörande för gränsdragningen mellan jordbruk- och bostadsfastighet och är dessutom utgångspunkten för HD:s bedömning av lämpligheten av bostadsfastighetens storlek och utformning. Fastighetsägaren hade ansökt om att från skogsfastighet Hullsjö 6:1 avstycka en fastighet på 1,7 ha, fördelat på 4000 m 2 tomtmark och 1,3 ha åkermark. Avstyckningslotten skulle användas till permanentboende samt till viss djurhållning och jordbruk. Markägaren yrkade på att fastighetens vida omfång skulle godkännas med hänsyn till dennes affektionsvärde till marken, avsikt att bruka åker och hålla djur samt till att fastigheten var ensligt belägen i vidsträckta skogar. Fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) 20 ansåg att fastigheten skulle bli olämplig. Motiveringen till denna ståndpunkt baserades på FBL:s principuttalanden i förarbetet om att till bostadstomt skall endast läggas mark som är av tomtmarkskaraktär. Avseende fastighetens läge medgavs att FBL godkänner undantag från principen om till exempel bostadsfastigheten är ensligt belägen. FBM menade dock att i det förevarande fallet inte förelåg tillräckligt starka skäl för att den yrkade storleken skulle kunna bedömas som lämplig. Istället menade FBM att det här rörde sig om precis ett sådant skapande av skyddszon som departementschefen uttalat var oförenligt med fastighetsbildningsvillkoren. Inför prövningen i HD förordnades Lantmäteriet att avge ett yttrande angående saken. I yttrandet hänvisades till de då gällande jordbrukspolitiska riktlinjerna som inte godkände jordbruksfastigheter under 2 ha. Därmed var det klarlagt att avstyckningslotten i förevarande fall var att anse som en bostadsfastighet och inte en jordbruksfastighet, trots att viss djurhållning och jordbruk avsågs att bedrivas. Lantmäteriet ansåg vidare att med hänsyn till den 20 Nuvarande Lantmäteriet. 14

politiska inriktningen om markhushållning avseende skog och jord skulle mark som inte behövdes för annat ändamål utnyttjas till skogsbruk. Därför skulle förevarande fastighet inte tilldelas större areal än vad som skulle komma att användas som tomtmark; ca 5000-6000 m 2. HD beslutade inledningsvis att berörda fastighet var att anse såsom en bostadsfastighet. Därefter konstaterades att avseende bostadsfastigheter är det i princip inte förenligt med 3: 1 FBL att avstycka ett så stort område som 1,7 ha, eftersom en så vidsträckt tomt inte får bostadstomtskaraktär. HD menade dock att förevarande fastighet var så ensligt belägen och omgiven av så vidsträckta skogar att för att uppnå god boendemiljö krävdes en större areal än vad huvudprincipen stadgar. Ett sådant undantag var tillåtet enligt förarbetena och därför var fastigheten att anse såsom lämplig. Intressant vid lämplighetsbedömningen i detta fall är hur HD behandlar fastighetsägarens subjektiva yrkande om det affektionsvärde han hyste för fastigheten. En fastighet skall inte utformas efter en specifik markägare eftersom varaktighetskravet då inte anses uppfyllt. HD valde dock att behandla yrkandet som ett objektivt krav på att gemene man, för att uppnå god boendemiljö, skulle kräva den yrkade arealen. 15

4 Extensivt användande av 3:9 FBL 4.1 Inledning Detta kapitel visar på den extensiva användningen av undantagsregeln för successiv förbättring som föregick lagändringen i FBL som skedde 1991 och som behandlas nedan i kap 5. I detta kapitel redogörs för bakgrunden till den lagtekniska förändring som skedde i slutet av 1970-talet på grund av markägarintressen, samt hur detta kom att gestaltas i rättspraxis där HD blev mindre negativt inställd till stora bostadsfastigheter. 4.2 Successiv förbättring som huvudregel De uttalanden som gjorts i FBL:s förarbeten, om att till bostadsfastigheter endast lägga mark av tomtmarkskaraktär, kom att efter lagens ikraftträdande tillämpas relativt strikt av både lantmäteriet och domstolarna. 21 Tillämpningen resulterade i att det som huvudregel var mycket svårt för en markägare att få till stånd en fastighetsbildning som översteg arealer av karaktäristisk tomtmarkskaraktär. Runt slutet på 1970-talet började dock jordbruksmarkägare påtala ett intresse om att återgå till mindre jordbruksföretag. Dessutom ville alltfler markägare genom avstyckning avskilja bostadsbeståndet från en jordbruksfastighet och endast behålla jordbruksdelen. 22 Det kan antas att bakgrunden till denna önskan var att en renodlad jordbrukfastighet utan brukscentrum erhöll lägre taxeringsvärde, samtidigt som vinst kunde göras vid försäljning av avstyckningslotten. I samband med att önskemålet från markägarna ökade började en diskussion på den jordbrukspolitiska arenan kring huruvida det borde läggas större vikt vid den sociala aspekten av jordbruket. 23 Till grund för detta låg ett intresse av att skapa bättre och friare förutsättningar för markägarna att leva på landsbygden. Någon formell ändring av lag eller politiska riktlinjer, som erkände denna inriktning som lämplig ur allmänhetens perspektiv, hade dock ännu inte genomförts. 21 Prop. 1989/90:151, s 10 f. 22 Cervin, Successiv förbättring - studier kring 3:9 FBL s 24 f. 23 Se bl.a. motionerna 1985/86:Bo407 och 1985/86:Bo408. 16

Danandet av den markpolitiska förändringen, kombinerat med FBL:s restriktivitet gentemot större bostadsfastigheter, kom med tiden att utgöra ett problem för rättstillämparen. Tredje kapitlet FBL:s utformning såsom ramlag krävde nämligen att rättstillämparen avgjorde vilken markpolitik som skulle influera lämplighetsbedömningen. Samtidigt skulle tillses att principen om tomtmarkskaraktär inte kränktes. Lösningen låg i att låta stora bostadsfastigheter bildas med hjälp utav 3:9 FBL, som är en undantagsregel ifrån lämplighetsbedömningen i 3:1 FBL. Undantagsregel i 3:9 FBL medger att, om en idealisk fastighetsbildning inte kan uppnås, så är förrättning ändå möjlig om den dels bidrar till en på sikt successiv förbättring av fastighetsindelningen, dels inte motverkar en mer ändamålsenlig fastighetsindelning. Regelns syfte är att undvika den oönskade hämsko för fastighetsindelningen som ett strikt upprätthållande av lämplighetskravet i alla situationer skulle medföra. Om en idealisk fastighetsutformning alltid krävdes skulle detta nämligen kunna innebära stora rationaliseringskostnader för den enskilde, som i så fall kunde komma att avstå helt ifrån fastighetsbildningen. Då anser lagstiftaren det som fördelaktigare att det allmänna tillåter olämpliga fastigheter, förutsatt att det ändå uppstår viss total förbättring. 24 Genom att använda undantagsregeln som stöd för att tillåta den enskilde att avstycka bostadsbeståndet från jordbruksmark och därmed efterlämna en större restfastighet än som var av bostadstomtskaraktär ansåg tydligen rättstillämparen att problemet kringgicks. Å ena sidan var förrättningen i linje med den enskildes och politikens strävan, å andra sidan stred den inte mot FBL:s princip. Det kan dock ifrågasättas om det var tillbörligt att använda en undantagsregel som en förtäckt huvudregel. 4.3 Rättspraxis Nedan refereras två fall där HD valde att tillämpa undantagsregel om successiv förbättring istället för de allmänna lämplighetsvillkoren. Här bifalles alltså fastighetsbildning trots att de nybildade bostadsfastigheterna uppenbarligen inte är av tomtmarkskaraktär och således olämpliga enligt principen i FBL:s förarbeten. 24 Prop. 1969:128 s B 173. 17

4.3.1 NJA 1979 s 466 (Tjust Lunnagård) NJA 1979 s 466 är kanske det första tydliga tecknet på en uppluckring av principen att till bostadsfastigheter inte får läggas annan mark än vad som är av tomtmarkskaraktär. HD ger i sin motivering intryck av att leta godtagbara skäl till ett prejudikat och verkar inte vara lika hårt hållen av den markpolitik som förespråkade motverkan av stora bostadsfastigheter. Fallet berör skog- och jordbruksfastigheterna Tjust Lunnagård 4:8, 4:9 och 4:13 i Ljungby kommun. Fastighetsägaren ansökte om en reglering där skogsmark skulle överföras till Tjust Lunnagård 4:13 från 4:8 och 4:9. Den förra skulle i och med regleringen få en ökad areal på ca 134 ha. De överlåtande fastigheterna skulle få arealer på 1 respektive 1,3 ha avsedda för fritidsbostäder. Frågan var således huruvida denna reglering kunde anses som lämplig med hänsyn till de tämligen stora arealer som bostadsfastigheterna Tjust Lunnagård 4:8 och 4:9 skulle komma att utgöra. HD konstaterade inledningsvis att om fastighetsregleringen medgavs skulle bostadsfastigheten komma att bli större än vad som tilläts enligt principen om att inte tillägga mer mark än vad som är av tomtmarkskaraktär. Därefter undersöktes huruvida förrättningen ändå kunde vara godtagbar med stöd av undantagsregeln i 3:9 FBL. HD bedömde därför att en förbättringseffekt uppnås genom reglering, att Tjust Lunnagård 4:8 och 4:9 redan innan regleringen användes som fritidsfastigheter samt att överföringen av skogsmark till Tjust Lunnagård 4:13 innebar att den fastigheten blev bättre lämpad för skogsbruk. Restfastigheternas återstående mark var däremot inte lämpad för skogsbruk. Därmed ansågs en förbättringseffekt uppstå. Angående undantagsregelns andra krav, om att ändamålsenlig fastighetsindelning inte får motverkas konstaterade HD att det inte kan krävas att fastighetsägaren skall behöva belastas alltför mycket för att uppnå idealisk fastighetsindelning. Då ingen plan för området utarbetats och inte heller någon prognos för förändrade framtida ägarintressen förelåg ansåg HD det som skäligt att tillåta regleringen. 18

4.3.2 NJA 1981 s 1155 (Karsnäs) NJA 1981 s 1155 är en fortsättning på den bana som HD slog in på i Tjust Lunnagårdsfallet. Även här godkände HD bildandet av en stor bostadsfastighet, med stöd av undantagsregeln om successiv förbättring, och skapade antagligen därigenom ett ökat prejudikatvärde för den nya inriktningen. Det är intressant att förevarande fall är det andra angående snarlika sakfrågor som inom loppet av några år meddelades prövningstillstånd av HD. Att fallen togs upp till prövning indikerar att markägarnas ökande intresse för en annan form av fastighetsindelning än vad lagen förespråkar inte längre avslogs som oproblematisk utan var värdig prövning i högsta instans. De berörda fastigheterna i fallet var jordbruksfastigheterna Karsnäs 1:1 och Ringsnäs 1:1. Fastighetsägarna ville genom en reglering överföra mark från Karsnäs 1:1 till Ringnäs 1:1. Sistnämnda fastighet skulle efter regleringen få en areal på 155 ha fördelat på 40 ha åkermark, 100 ha skogsmark och 15 ha övrig mark. Ringsnäs 1:1 skulle sålunda komma att bli en bärkraftig jord- och skogsbruksfastighet. Karsnäs 1:1 skulle dock komma att bestå av en stor restfastighet på 3 ha, avsedd som bostadsfastighet. Även i detta fall var sålunda frågan huruvida en så stor bostadsfastighet kunde tillåtas. HD konstaterade inledningsvis att restfastigheten var större än vad principen om tomtmarkskaraktär tillät och ansåg därför inte fastigheten såsom lämplig i enlighet med 3:1 FBL. Markägarna hade dock påpekat att restfastighetens område redan innan regleringen haft karaktären av gårdsmiljö och att ingen skillnad därför skulle uppstå för friluftslivets rörlighet om den nya fastighetsbildningen godkändes. HD godtog påpekandet och menade att eftersom Ringsnäs 1:1 förbättrades genom reglering så innebar det en övervägande helhetsförbättring. Angående undantagsregelns förbud mot att motverka ändamålsenlig fastighetsindelning konstaterade HD att restfastigheten mark inte kunde användas för jord- eller skogsbruk och hänvisar till NJA 1979 s 466 (Tjust Lunnagård), där regleringen kunde godtagas av detta skäl. Därmed fann HD att reglering kunde genomföras med stöd av 3:9 FBL. 19

5 Tillägg av åker- och betesmark till bostadsfastigheter 5.1 Inledning Detta kapitel behandlar den lagändring i tredje kapitlet FBL som infördes år 1991 och som innebar en förändring av lämplighetsbedömningen av bostadsfastigheter. I och med ändringen kom den strikta principen om att bostadsfastigheter endast fick ha arealer av tomtmarkskaraktär att frångås, vilket resulterade i att idag tillåts större bostadsfastigheter med tillägg av viss åker- eller betesmark. 5.2 1985 års jordbrukspolitiska riktlinjer Bakgrunden till ändringen i FBL kan härledas till utvecklingen av de jordbrukspolitiska riktlinjerna 1985. Då genomfördes nämligen en omstrukturering som innebar att jordbruks- och livsmedelspolitiken samlades till ett gemensamt politiskt område. Dessutom introducerades miljö- och konsumenthänsyn som två ytterligare huvudmål. Produktionsmålet gavs en framträdande plats i 1985 års riktlinjer och det beslutades att det överskott av livsmedel som hade kunnat konstateras under de senaste åren skulle stävjas. Det ansågs visserligen fortfarande viktigt att trygga rikets livsmedelsförsörjning, men i fredstid skulle strävan vara att produktionen minskades till att motsvara landets konsumtion. 25 Ansvaret för att produktionsmålet realiserades lades på den enskilde jordbrukaren, som fick friheten att reglera produktionsnivån efter vad denne ansåg skäligt. 26 1985 års jordbrukspolitiska riktlinje innebar således, genom den ökade friheten för brukaren och införandet av ökade miljöaspekter inom jordbruket, ett frångående av det långvariga rationaliseringskravet på jordbruket. 27 25 Prop 1984/85: 166, se även prop.1989/90:146 s 23 f. 26 Prop.1984/85:166 s 42. 27 Se ovan avsnitt 3.2. 20

5. 3 1979 års Skogsvårdslag Skogspolitiken hade, till skillnad från jordbrukspolitiken under 1980-talets början, inte varit föremål för samma skiftning. De rådande skogspolitiska riktlinjerna antogs 1979 och innebar alltjämt en huvudfokusering på effektivitetsmålet i form av ett rationellt skogsbruk. Någon ökad fokusering på miljön eller konsumenten förelåg således inte ännu inom skogsbruket och inte heller ökad frihet för brukaren i dennes verksamhetsutövande. En dylik ändring av skogsbruket kom inte att genomföras förrän i mitten av 1990-talet. 5. 4 Fastighetsbildning av hästgårdar och hobbyodlingar Förändringen av jordbrukspolitiken 1985 kom att innebära att reglerna för markanvändningen belystes. Genom ett flertal motioner riktades riksdagens uppmärksamhet mot markägares önskemål om att bilda mindre jordbruksfastigheter för att driva fritids- eller deltidsföretag och därigenom minska rationaliseringskravet. 28 Dessutom behandlades särskilt frågan om bostadsfastigheters storlek i två motioner, där det framhölls att i syfte att skapa en levande landsbygd skulle överflödig jordbruksmark kunna överföras till bostadsfastigheter. En sådan ombildning skulle enligt motionerna göra bostadsfastigheten attraktiv för från tätort utflyttade familjer eftersom det skapade möjlighet till bland annat djurhållning, odling och rekreationsområden. 29 Motionerna resulterade i att bostadsutskottet 30 i ett betänkande 1987 lämnande sin syn på fastighetsbildningen av bostadstomter. 31 Där framhölls att det sedan FBL:s tillkomst hade ansetts lämpligt att till bostadsfastigheter inte lägga mer mark än vad som var av tomtmarkskaraktär, eftersom en större areal inte ansågs kunna utnyttjas på ett effektivt och varaktigt sätt. 32 Bostadsutskottet ansåg vidare att tredje kapitlet FBL är en ramlag som enligt dess förarbeten skall kunna anpassas efter den rådande markpolitiken, vilket innebär att någon lagändring inte skall vara behövlig för varje ändring i jordbrukspolitiken. Samtidigt konstaterades dock att den förändring som nyligen skett i 28 Se bl.a. motionerna 1985/86:Bo427, 1986/87:Bou409 och 1986/87:Bo419. 29 Motionerna 1985/86:Bo407 och 1985/86:Bo408. 30 Bostadsutskottet har sedan 1 okt 2006 uppgått i det nytillsatta Civilutskottet. 31 BoU 1986/87:14. 32 BoU 1986/87:14 s 11. 21

jordbrukspolitiken inneburit en förskjutning i rättstillämpningen där Lantmäteriet och domstolarna tvingats tillämpa undantagsregeln i 3:9 FBL för att tillskapa fastigheter i linje med jordbrukspolitiken. 33 En annan faktor som uppmärksammades av bostadsutskottet var ändringen i JFL, som innebar att större vikt läggs vid regionalpolitiska skäl i samband med förvärv av jordbruksfastigheter. 34 JFL hade inriktas till att bevara både odlingsbar mark och en levande landsbygd genom att tillåta förvärv av deltidsjordbruk. Denna inriktning kom dock inte till uttryck även i FBL. På grund av dessa omständigheter ansåg utskottet att även om förändrade markpolitiska riktlinjer generellt inte kräver en ändring i FBL, kunde det ändå finnas skäl till att åtminstone göra en översyn av reglerna. Utskottet föreslog därmed att riksdagen skulle genomföra en sådan översyn. 35 Bakom förslaget låg antagligen en åsikt om att FBL:s ram hade blivit för liten för jordbrukspolitikens utveckling, trots förarbetsuttalandena om lagens flexibilitet. Riksdagen hörsammade utskottet, vilket ledde till en lagändring som i förarbetet stadgade att vid lämplighetsbedömningen i 3:1 FBL skall till bostadsfastigheter som bildas på landsbygden kunna tilläggas åker eller betesmark för mindre närings- eller hobbyverksamhet i form av djurhållning eller odling. 36 Ändringen innebar att ett avsteg från principen om tomtmarkskaraktär skapades i förarbetet, även om ordalydelsen i 3:1 FBL endast genomgick en redaktionell ändring. 37 Departementschefen uttalade att skälen till ändringen var den genomgående förändringen inom markpolitiken som innebar ytterligare fokus på regionalpolitik och mindre på rationalisering. Särskilt behandlades det faktum att även om FBL var en ramlag var det inte juridiskt tillfredställande att en undantagsregel tillämpades istället för en huvudregel på sådant sätt som 3:9 FBL använts beträffande jordbruks- och bostadsfastigheter. 38 Genom ändringen hade FBL:s allmänna villkor sålunda justerats så att den rådande markpolitiken rymdes inom lagens ramar och dess paragrafer återigen kunde användas såsom dess inbördes ordning, avseende huvud- och undantagsregel, påkallade. 33 BoU 1986/87:14 s 13. 34 Prop. 1986/87:122. 35 BoU 1986/87:14 s 11 ff. 36 Prop. 1989/90:151. 37 SFS 1990:1101. 38 Prop. 1989/90:151 s 13. 22

6 Liberalisering av det ekonomiska kravet i 3:5 FBL 6.1 Inledning I detta kapitel behandlas den lagändringen som genomfördes år 1994 i 3:5 FBL. Den rör visserligen inte primärt bostadsfastigheters utformning utan jordbruksfastigheters. Trots detta anser jag att utan en viss fördjupning av den ytterligare liberalisering som jordbruket genomgick 1994 blir inte förståelsen för dagens markanvändning komplett. 6.2 1991 års liberalisering Lagändringen 1991, som ovan har behandlats i avsnitt 5.4, innefattade förutom ändringen i 3:1 FBL även en ändring i 3:5 FBL. Den sänkte jordbrukets ekonomiska krav från att ett jordbruk skulle ge en tillfredställande lönsamhet till att verksamheten endast skulle vara ekonomiskt godtagbar. 39 Lagändringen innebar en konformitet till den rådande jordbrukspolitiken i avseendena att det inte längre krävdes att en jordbruksfastighet gav brukaren full sysselsättning eller inkomst. Istället blev det möjligt att tillskapa lämpliga jordbruksfastigheter trots att dessa endast användes som deltidsjordbruk, förutsatt att det gav brukaren dennes huvudsakliga utkomst. 40 6.3 1994 års liberalisering 1991 års liberalisering kom relativt snart att visa sig otillräcklig och 1994 ändrades därför ordalydelsen i 3:5 FBL återigen. Vid den senare ändringen kom det ekonomiska kravet att ytterligare sänkas till att kräva ett godtagbart ekonomiskt utbyte, vilket är det idag gällande rekvisitet. 41 Detta innebär att jordbruket inte måste ge brukaren dess huvudsakliga utkomst utan kan kombineras med annan verksamhet. Vidare kan 39 SFS 1990:1101. 40 Prop. 1989/90:151, s 23 f. 41 SFS 1995:1394. 23

regionalpolitiska skäl medföra att mycket låg utkomst godkänns för jordbruk på glesbygden. 42 Bakgrunden till den senare ändringen var att jordbrukspolitiken genom 1990 års jordbruksriktlinjer inneburit att ytterligare hänsyn skulle tas till regionalpolitiken och miljön samt att produktionsmålet syftade till att jämställa livsmedelsmarknaden med övriga näringars. 43 Som en följd utav detta ansågs det inte längre rimligt att jordbruksnäringen ensam skulle hålla landsbygden levande genom sysselsättning och inkomst. Landsbygdsutvecklingen krävde att den enskilde markägaren fick mer bestämmanderätt över fastighetens utformning och användning. 44 Återigen tycks det som att lagstiftaren ansåg att FBL:s ramlag inte var tillfredställande utformad och ändrade därför det ekonomiska rekvisitet för att jordbrukspolitikens strävan efter en levande landsbygd skulle få fullt genomslag. Resultatet av denna lagändring var inte endast att det blev möjligt att bilda mindre jordbruksfastigheter. Dessutom resulterade förarbetenas inställning till att dels öka regionalpolitikens betydelse, dels att den enskildes intressen skulle få ökat spelrum i en grundläggande skiftning inom hela markanvändningspolitiken. Denna skiftning kom dessutom antagligen att utgöra startskottet för den utveckling av lämplighetsbedömningen av bostadsfastigheter som gäller idag. 42 Prop. 1993/94:27 s 30 f. 43 Prop. 1989/90:146 s 53 f. 44 Prop. 1993/94:27 s 12 f. 24

7 Tillägg av skogsmark till bostadsfastigheter 7.1 Inledning Som ovan beskrivits i avsnitt 5.3 genomgick inte skogspolitiken samma liberalisering som jordbrukspolitiken i mitten av 1980-talet. Trots att det 1991 blev tillåtet att tillägga viss åker- och betesmark till bostadsfastigheter så gällde inte detsamma för skogsmark. Vid den tidpunkten var effektivitets- och produktionsmålet fortfarande avgörande för skogspolitiken. Ekonomiska intressen tillät därför inte att tjänlig skogsmark tillades bostadsfastigheter. I undantagsfall kunde dock skogsmark som inte hade betydelse för det aktiva skogsbruket tillåtas ingå i bostadsfastigheter. 45 I detta kapitel behandlas förändringen av skogspolitiken 1994 som innebär att det idag är möjligt att lägga viss areal skog till bostadsfastigheter på landsbygden. Även hur frågan har behandlats i praxis de senaste tio åren samt hur Lantmäteriet med hänsyn därtill ställer sig till den förändrade skogspolitiken kommer att belysas. 7.2 1994 års skogspolitik Den svenska skogspolitiken hade sedan efterkrigstiden eftersträvat en stark ekonomi genom bland annat rationalisering av rikets skogsmark. I början av 1990-talet gjordes en utvärdering av skogspolitiken av den så kallade 1990 års skogspolitiska kommitté som visade att Sverige levt upp till det satta produktionskravet på ett tillfredställande sätt. Däremot konstaterades att skogsnäringen inte uppfyllde de miljö- och naturvårdspolitiska riktlinjerna som Sverige utformat i enlighet med FN:s miljöprogram Agenda 2000. 46 Därför beslutades om en radikal ändring av den rådande skogspolitiken, vilket innebar att miljömålet jämställdes med produktionsmålet. Den eftersträvade effekten av detta beslut är att skogsbruket skall fortsätta hålla en hög producering, dock utan bekostnad av miljön. Detta innebär rent praktiskt bland annat att utövaren skall använda nya skogsbruksmetoder, upprätta miljökonsekvensbeskrivningar och öka avsättningen av mark för naturvårdsändamål. Ett flertal paragrafer i 45 Prop. 1989/90:151 s 22. 46 Prop. 1992/93:226 s 19-26. 25

skogsvårdslagen (1979:429) ändrades i och med de nya riktlinjerna och efter ändringen har skogsmarksägare betydligt större frihet att bestämma formerna för verksamheten, men också ökat ansvar för att skogsbruket bedrivs på ett miljövänligare sätt. 47 7.3 Rättspraxis I detta avsnitt behandlas två fall från Hovrätten. Det första fallet visar hur domstolen följer 1990 års inställning till att överföra skogsmark till en bostadsfastighet. Det senare fallet är banbrytande eftersom det bygger på de skogspolitiska riktlinjerna efter 1994 och utvecklar möjligheten att tillägga skogsmark till bostadsfastigheter. 7.3.1 Svea HovR 1996-03-15, UÖ 8 (Högfors) I Högforsfallet ville ägaren till bostadsfastigheten Högfors 2:1 genomföra en överföring av 6,5 ha skogsmark från skogsfastigheten Högfors 1:4. Det tilltänkta ändamålet för den tillagda skogsmarken var att den skulle omvandlas till betesmark för en mindre djurhållning. Hovrätten hänvisade till uttalandet i prop. 1989/90:151, där lagstiftaren förvisso anser det tillåtet att med hänsyn till regionalpolitiken tillägga viss mark till bostadsfastigheter, men att skogsmark endast kan tilläggas i små arealer och om skogen i fråga är ointressant för det aktiva skogsbruket. Domstolen ansåg att skogsmarken i det förevarande fallet inte var intressant för det aktiva skogsbruket eftersom den dåliga arronderingen försvårade ett rationellt skogsbruk. Därför ansåg domstolen att det allmänna lämplighetsvillkoret i 3:1 FBL var uppfyllt och tillät fastighetsregleringen. Fallet visar att det, innan den nya skogspolitiken 1994, som utgångspunkt inte var lämpligt att tillägga skogsmark till bostadsfastigheter. Överföringen ansågs möjlig endast eftersom marken inte kunde användas i skogsbruket, vilket var en uttrycklig förutsättning i prop. 1989/90:151 s 22. En jämförelse kan göras mellan detta fall och det tidigare berörda NJA 1976 s 429 som också klart gestaltar en allmän restriktiv 47 Dnr 30-95-2022. 26