Flodbåtarna En liten berättelse om de fyra s.k. Flodbåtarna som ingick i Argentina-serien inom Johnson Line 1935-1971 Sammanställt och skrivet av Sven-Erik Nyberg, Reviderad och uppdaterad i januari 2013. 1
Flodbåtarna inom Argentinaklassen i Rederi AB Nordstjernan m/s La Plata 1943 m/s Amazonas 1943 m/s Orinoco 1944 m/s Bio-Bio 1945 Här kommer en liten berättelse om de s.k. Flodbåtarna från 1943 fram till 1970 då det sista fartyget såldes. Flodbåtarna var en serie om fyra fartyg som ingick i de Argentina- klassade fartygen. Eller som alla brukade säga; A-båtarna. En riktigt klassisk fartygsserie inom Rederi AB Nordstjernan men även en form av moderna statusikoner för den svenska handelsflottan vid den tiden då denna satsning var mycket omfattande. Dessa fyra fartyg byggdes vid Kockums varv i Malmö till skillnad från de resterande 17 fartygen i Argentinaserien som byggdes vid Götaverken i Göteborg. Fartygen var även klassade som lyxiga passagerarfartyg med en fantastisk komfort och inredning som fortfarande skulle ha varit lyxigt elegant med dess ädelträ och designmöbler. Samtliga fartyg såg identiskt lika ut även om mindre justeringar fanns inom inredningen. Exteriört var det nästan inga skillnader alls. 2
Men först lite generellt om Argentinaserien ; Argentinaklassen var en oerhört stor satsning och var i grunden planerad och kontrakterad att omfatta hela 18 fartyg, men som kom att innefattade 21 fartyg eftersom 3 minsprängdes och torpederades under andra världskriget och som omgående ersattes med nybyggda fartyg med samma namn. Ytterligare tre fartyg i serien förliste och brann under årens lopp men kom ej att ersättas. Samtliga fartyg byggdes på Götaverken utom de fyra Flodbåtarna som byggdes på Kockums. Samtliga dessa fartyg bar namn efter Sydamerikanska länder och floder. Alla av dåtidens 12 länder i Sydamerika fanns representerade. Samt de fyra största floderna och de två rederinamnen Suecia och Nordstjernan. Moderfartyget var Argentina som blev en formmall för samtliga dessa fartyg. Därav namnet Argentinaklassen. Hon var ett mycket modernt fartyg för sin tid när hon levererades till rederiet 1935. Konstruktion och formgivning låg före i tiden och detta visades också genom att de kommande fartygen inte gjordes några större modifieringar och förändringar på fram till det sista i serien byggdes tretton år senare 1948. 3
Utöver de fyra Flodbåtarna innehöll Argentinaserien dessa 17 fartyg; m/s Argentina 1935 (Den första Argentina) m/s Brasil 1935 (Den första Brasil) m/s Nordstjernan 1935 m/s Uruguay 1935 m/s Colombia 1937 m/s Chile 1937 m/s Peru 1938 m/s Venezuela 1939 (Den första Venezuela) m/s Ecuador 1940 m/s Argentina 1943 m/s Brasil 1943 m/s Suecia 1944 m/s Venezuela 1945 m/s Panama 1945 m/s Bolivia 1946 m/s Paraguay 1947 m/s Guayana 1948 Argentina samt Brasil och Venezuela minsprängdes och torpederades under andra världskriget men dessa tre fartyg ersattes snabbt med tre nya fartyg som fick samma namn. Identiskt byggda från samma ritning. Behovet av tonnage på Sydamerikalinjerna vid den tiden var mycket stort då handelsutbytet med Europa ökade dramatiskt. 4
Rederi AB Nordstjernan var en av de allra viktigaste aktörerna och ledandee rederierna med ordinarie linjetrafik på Brazil-La Plata, Sydpacific och Centralamerika vid denna tidpunkt och flera år fram i tiden. Trafiken var ett nav och en kassako för rederiets utveckling och kommande investeringar. Affärssatsningar som skulle göra det möjligt att på nytt storsatsa och generera en ny storslagen modern fartygsserie i Seattleklassen från 1947-1952. Denna var avsedd att ersätta Axel Johnsonserien från 1925 på Nordpacificlinjen. Noterbart är att den första Argentina minsprängdes och sjönk i Juli 1942 och i Augusti samma år, alltså månaden efter sjösattes ett nytt fartyg som döptes till Argentina. Identiskt med det forna. Detta fartyg var egentligen byggd som Suecia. Venezuela torpederades på atlanten av en tysk ubåt i april 1941 och nya Venezuela sjösattes och döptes i juni 1945. Brasil minsprängdes i januari 1943 och ett nytt fartyg sjösattes och döptes månaden efteråt till Brasil. Dessa nya fartyg var identiska med de som försvann. Eftersom huvudländerna för linjen var Argentina och Brasilien skulle dessa prioriteras bland fartygsnamnen. Därav anledningen till att de omedelbart ersattes. Det var också anledningen till att de tre sista fartygen, Bolivia och Paraguay prioriterades ner då de inte hade någon kust och Guayana hade normalt Johnsonlinjen ingen reguljär trafik på. Det fanns alltså en tydlig tanke bakom allt. En naturlig förklaring till varför det blev så. Vid denna tid levde Götaverken och Kockums i princip på att bygga Johnsonfartyg. Götaverken byggde 17 fartyg på 13 år och Kockums byggde de fyra Flodbåtarna och även 6 av de 8 Seattlefartygen fram till 1952. Kockums byggde alltså 10 fartyg åt Nordstjernan mellan 1943 till 1952. 10 fartyg på 9 år. Nordstjernan tog alltså leverans av 29 nybyggda fartyg på 17 år. En ofattbar stor satsning eftersom man också måste ta i beaktande att en del av dennana tid var mitt i ett brinnande krig och svårt med tillgänglig och kompetent arbetskraft eftersom de flesta var inkallade. Dessutom var det heller inte så lätt att få fram allt byggnationsmaterial som behövdes för att slutföra alla byggnationerna. Det är också en av anledningarna till varför det tog extra lång tid för en del av fartyget mellan sjösättning och leverans. Tillsammans var dessa satsningar häpnadsväckande stora även vid denna tid. Detta var en mäktig epok inom rederiet. Nordstjernan hade vid denna tid verkligen momentum och var en stark maktfaktor inom svensk sjöfart och rederinäring. Mycket tack vare gamle Generalkonsul Axel Ax:son Johnsons fingertoppskänsla och affärssinne. Han var en stor entreprenör för sin tid och sin generation. 5
Argentinaserien byggdes mellan åren 1935 fram till 1948 då det sista fartyget i serien som levererades var m/ /s Guayana. Alla fartygen var på drygt 7,000 tdw. Samtliga fartyg var passagerarcertifierade för max 30 atlantpassagerare. Till skillnad från den tidigare Axel Johnson-serien från 1925 hade dessa fartyg inga 3 e klass passagerare. Bara förstaklass-passagerare. De flesta av fartygen hade en besättning mellan 43 47 personer. Befäl och passagerare bodde midskepps, intendenturpersonalen samt några juniorbefäl i aktern under poppen och maskin- och däckspersonal under backen. Maskinkillarna på babord och däckskillarna på styrbord. Så var det i de flesta av A-båtarna med några få undantag. Noterbart är också att det första fartyget i Seattleklassen (Seattle) levererades ett år före den sista A-båten Guayana. Det andra fartyget i Seattleklassen (Golden Gate) levererades 1 månad före Guayana. Anledningen till detta vara att de sistnämnda A-båtarna skulle varit slutlevererade 1945 från Götaverken men blev försenade p.g.a. kriget samt att tre extra fartyg byggdes som ersättare till de tre som försvann under kriget. Fem av de 21 A-båtarna var kvar till 1971, dessa var i tur och ordning Guayana, Panama, Brasil, Bolivia och tilll sist Paraguay, som vid denna tid hade tjänstgjort som elevfartyg under de senaste 8-10 åren. Hon såldes i december 1971. Paraguay och Guayana var också de två yngsta i serien, byggda 1947 resp. 1948. De av A-båtarna som gick under och förliste under fredstid var Colombia som 1954 gick på grund i hårt väder vid Skags Udde i Bottenhavet. Fartyget gick inte att rädda utan blev till vrak och såldes till skrot och upphuggning. Befälhavare Herrström dog vid räddningsarbetet. Ecuador gick 1956 på en sandbank utanför Holland i hårt väder och trots många räddningsförsök gick varken fartyg eller last att rädda och senare bröt vinterstormarna fartyget mitt itu. Fartyget sjönk så småningom. La Plata fick brand i maskin utanför Brasiliens kust 1957 och skrotades strax efteråt. A-båtarna var byggda och utrustade med fantastiskt vackra och påkostade salongsinredningar och passagerarhytter. Salongsinredningen var av vackert träslag av äkta ädelträ. Fartygen tog upp till 24 passagerare och de flesta passagerarhytter var lyxiga dubbelhytter. På den tiden var dessa fartyg mycket lyxiga och påkostade för passagerarna och representation. I samband med Colombias grundstötning 1954 och följande brand som bröt ut vid skrotningen på grundet, fanns en uppgift att salongsinredningen var värd ca 6
2,5 mkr, hela fartyget kostade cirka 5 mkr. Då kan alla förstå vilken fantastisk påkostad inredning dessa fartyg hade. Röksalong i m/s Chile Fotografier från H.Neréns samling m/s Nordstjernan och m/s Uruguay var de av A-båtarna som tjänade Johnsonlinjen längst, båda var under Johnsonflagg från 1935 fram till 1968. Alltså 33 år. Peru blev 32 år i Nordstjernans tjänst. Efter det att Argentina och 7
Brasil minsprängdes blev sedermera Nordstjernan och Uruguay de äldsta av A- båtarna. Det av fartyg som levde kortast tid var den första Venezuela. Hon levererades 1939 och torpederades våren 1941. Hon blev bara 2 år. 49 personer följde med henne i djupet. Sedan uppstod hon som nybyggd 4 år senare identisk och med samma namn. En tragisk och smått skruvad historia där verkligheten övergår dikten. Guayana var till sist den sista av A-båtarna som lämnade Göteborg för gottt i juli 1972 som Golden Crown efter att ha legat upplagd sedan Stena Line köpte henne i april 1971. Hon slutade sina dagar i Kaohsiung på Taiwan 1977, 29 år gammal. Bolivia höggs upp i Indien februari 1979, hon blev 33 år gammal. Det fartyg av A-båtarna som överlevde alla var märkligt nog Argentina som höggs upp i Savona i augusti 1979 som en 37 år gammal dam och stolt in i det sista. Den yngsta A-båten blev alltså 2 år och den äldsta 37 år. Argentinaklassensns epok gick alltså i graven efter 44 år. Historien om Johnsonlinjens A-båtar är alltså en mycket fascinerande historia som verkligen fängslar alla sjöfartsintresserade oavsett rederifärg. Fartygsserien och dess öde är dessutom en av svenska handelsflottans mest intressanta historier. 8
Bilder från m/s Ecuadors förlisning 1956. Bilder från H.Neréns samling. 9
Flodbåtarna De fyra Flodbåtarna var alltså en egen serie inom A-båtarna A båtarna som byggdes på Kockums i Malmö med början 1942 fram till 1945. Alla byggdes utifrån Argentina-mallen mallen från Götaverken. Fartygen hade namn efter de fyra största floderna från fyra yra Sydamerikanska länder. Alla fyra fartygen var på drygt 7.800 tdw. Dessa fartyg tog normalt 22 förstaklass passagerare även om de hade certifikat för 30 med tanke på extra barnsängar. Fartygen hade en besättning på 44 personer. De fyra fartygen var La Plata och Amazonas som levererades 1943. Orinoco levererades i mars 1944 och Bio-Bio i november 1945. De tre första fartygen levererades med de svenska neutralitetsfärgerna, men bara La Plata kom att gå i lejdtrafik en kort period innan krigsslutet 1945. De andra låg upplagda i Stockholm och Malmö fram tills de togs i drift efter krigsslutet 1945 då de sattes in på sina reguljära Sydamerikalinjer. Här följer en kort resumé om vad som hände dessa fartyg och dess öde i livet fram till skrotning och upphuggning. upphuggn La Plata Bilder från m/s La Plata i Göteborg. Bilder från H.Neréns samling 10
La Plata sjösattes och döptes i juli 1942. Hon fick sitt namn efter den Argentinska floden Rio de La Plata. I mars månad 1943 var fartyget leveransklart men provturen fick ställas in på grund av de krigsförhållanden som då rådde. Provturen gjordes istället under fartygets gång till Stockholm i maj månad -43 43 då fartyget officiellt levererades till Nordstjernan. Fartyget artyget var vid leveransen målad med neutralitetsfärgerna. Fartyget lades upp i Stockholm och låg upplagd till hösten 1944 då det sattes in för lejdtrafik fram tills krigsslutet 1945. Fartyget sattes i trafik på sin planerade La Platalinjen under sommaren 1945. La Platas förste befälhavare var R.Nyberg och maskinchef T.G.Norstedt. La Plata kom att få ett mycket dramatiskt liv och slutade så småningom som vrak vid den brasilianska kusten. I juli 1957 utbröt en stor brand i maskinrummet som spred sig i fartyget fartyget varvid besättning och passagerare fick gå i livbåtarna. Fartyget hade vid detta tillfälle 44 mans besättning och 8 passagerare ombord. Totalt 52 personer. Fartyget var på väg mot Brasilien. Flera fartyg deltog i räddningsarbetet men efter fruktlösa försök att rädda och bogsera fartyget drev det upp på den brasilianska kusten. Fartyget togs i beslag av de brasilianska myndigheterna och diplomatiska förvecklingar uppstod men kort därefter återlämnades fartyget till sina rättmätiga ägare. Fartygets befälhavare befä var vid detta tillfälle Ebbe Lieberhardt. Fartyget klassificerades som skrot och såldes strax därefter för att huggas upp. La Plata återkom aldrig till Sverige. Noterbart är att fartyget i sin last hade mycket dyra konstverk av bland annat Göteborgskoloristerna Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. I lasten fanns även en mycket berömd bronsstatyett av Bror Hjort som senare köptes av Moderna Museet och som numera finns att beskåda i Riksdagshuset. Alla konstverk var på väg till världsutställningen i Buenos Aires och den svenska paviljongen. De flesta konstverken brann dessvärre upp. Eller plundrades. Harri Vinstén som var matros ombord på La Plata (dock inte den sista resan) har tidigare skickat in fantastiska och unika bilder från La Plata 1955. Dessa Dessa finns på sidorna 13 och 14 i denna tråd eller följande länk. http://www.landgangen.se/forumsmf10/index.php?topic=8101.195 Harri Vinstén var för övrigt mönstrad på många Johnsonfartyg under 5050 och 60-talet. La Plata var inte verksam i mer än 14 år under Johnsonflagg. 11
12
Amazonas Amazonas var det andra av de fyra Flodfartygen. Fartyget började byggas under 1942 och sjösattes sattes och döptes i mars 1943. Hon namngavs efter Sydamerikas största flod Amazonas i norra Brasilien. Amazonas levererades i september 1943. Fartyget var målat i de svenska neutralitetsfärgerna vid leveransen. Omedelbart efter leveransen gick Amazonas till ill Stockholm där hon lades upp sida vid sida om systerfartyget La Plata. Amazonas sattes aldrig in i lejdtrafiken utan låg upplagd i Stockholm fram tills krigsslutet 1945 då hon sattes in på sin ordinarie La Platalinje. Hon hade en besättning av 44 personer. Amazonas förste befälhavare var P.G. Åhsberger. 1953 när Amazonas var på utgående från Frihamnen i Göteborg kolliderade hon med två svenska kustjagare, Halland och Malmö. De båda jagarna fick en del skador och Malmö fick intryckningar skrovet. Amazonas Amazonas fick lindrigare skador men kunde fortsätta sin resa efter inspektionen. Kraftig plåt i dessa fartyg alltså. Amazonas var i Rederi AB Nordstjernans tjänst fram till 1 september 1964 då hon såldes till redare i Singapore och döptes om till Golden Wonder. Wonder. 1977 såldes hon till Hong Kong för skrot och upphuggning. Där tar också sagan om Johnsonlinjens flodbåtar slut eftersom hon blev den som var kvar i livet längst av de fyra systrarna. 34 år totalt. Amazonas var verksam under Johnsonflagg i 21 år. Fartygetss siste befälhavare inom Johnsonlinjen var Kapten Albin Svensson. 13
Orinoco Orinoco var det tredje i serien flodfartyg och sjösattes och döptes i juni 1943. Hon fick sitt namn efter floden Orinoco i norra Venezuela som mynnar i Atlanten söder om Trinidad. Fartyget levererades i mars månad 1944 för att omedelbart läggas upp tillsammans med sina två tidigare systrar. Även detta fartyg var neutralitetsmålat vid leveransen. Orinocos förste befälhavare var även här P.G. Åhsberger. Orinoco sattes inte heller in i lejdtrafiken utan låg upplagd fram tills krigsslutet 1945. Fartyget sattes i trafik på hennes planerade La Platalinje från sommaren 1945. Hon hade en besättning av 44 personer. Orinoco var i Rederi AB Nordstjernans tjänst fram till 26 juni 1964 964 då hon såldes till redare i Singapore och döptes om till Golden Spring. 1971 gick fartyget på ett rev utanför Shanghai och förliste. Hon avslutade sitt liv på havets botten. Orinoco var verksam under Johnsonflagg i 20 år. Fartygets siste befälhavare inom Johnsonlinjen var Kapten Blom, även kallad Store-Blom Blom och Charlie Flower. 14
Bio-Bio Bio-Bio Bio var det fjärde och sista fartyget i serien av flodfartygen. Fartyget sjösattes och döptes i september 1944. Hon namngavs efter den Chilenska floden Bio-Bio Bio söder om Santiago de Chile vid Concepcion. Bio-Bio Bio Bio döptes av Bergsing. Axel Ax:son Johnsons hustru, Antonia Ax:son Johnson. Hon levererades i november 1945. Bio-Bio Bio var det första fartyget som levererades efter krigsslutet 1945. Omedelbart efter leveransen sattes fartyget in i trafik på rederiets centralamerikalinje. Hon kom att vara mestadels sysselsatt på denna linje och Sydpacific under sin Johnsonkarriär. Hon hade en besättning av 44 personer och tog 22 passagerare. Bio-Bios Bio förste befälhavare var Axel Holmström och maskinchef B. Jöransson. Bio-Bio Bio hade till skillnad från alla de andra A-båtarna A båtarna en något annorlunda byggd salongsinredning och det märktes även exteriört då hon var det enda av dessa fartyg som inte hade de fem stora salongsventilerna på babordbabord och styrbordssidorna på B-däck. däck. Detta blev bland annat ett tydligt identifieringstecken ecken av just Bio-Bio Bio mot alla de andra A-båtarna. Fartyget hade inget verandadäck eller promenaddäck men däremot en finare salongsinredning med bar,, röksalongen gick runt hela fördäck då fartyget var ett av representationsfartygen, det andra var Guayana. Guayana 15
I september 1969 vid ett varvsbesök på Lindholmen i Göteborg brandskadades fartyget allvarligt i de förliga lastrummen och stora delar av inredningen. Skadorna blev så allvarliga och omfattande att hon klassades som skrot. Befälhavare vid tillfället varr Sven Schollin. Bio-Bios Bio Bios siste befälhavare på varvet i Göteborg innan hon överlämnades till skrotföretaget den 9/12-69 69 blev Odd Janson, även välkänd som vikarie befälhavare på kustresor under många år. Förstemaskinist vid detta tillfälle var den legendariske legendariske Store Simon eller Arne Simonsson som han hette. Han hade varit i fartyget sedan 1956 men kylmaskinisten Gustaf Hansson hade varit i fartyget sedan 1948, alltså nästan sedan fartyget var nytt. 21 år ombord. Vi detta tillfälle hade han tydligen med en tår i ögat fällt kommentaren; Hade jag vetat detta hade jag inte mönstrat. Bio-Bio Bio såldes till skrotföretaget Järnsida i Göteborg för att i november säljas vidare till ett skrotföretag i nordspanska Santander. Fartyget bogserades till Santander i januari nuari 1970 för upphuggning. Bio-Bio Bio var verksam under Johnsonflagg i precis 24 år. Därmed var hon det fartyg av Flodbåtarna som var verksam längst tid under Johnsonflagg. Jag hade turen, eller oturen, beror på hur man ser det att vara ombord som åskådare e på bogserbåten Hermes när Bio-Bio Bio bogserades ut ur Lindholmsdockan under hösten 1969 då i väntan på vidare bogsering till Spanien. Det var ingen vacker syn precis, men en upplevelse. En tragisk sådan. Morbror Olle berättade just då att han hade varit med med och bogserat in Bio Bio-Bio till Göteborg i november 1945 som nyanställd skeppare i C.L. Hanssons. Bio Bio-Bio var då på väg för sin jungfruresa och vilket fint fartyg det var då. Annat var det nu. Jag glömmer det aldrig! En kort tid efteråt åkte jag till Åbo för för att mönstra på Annie Johnson som nybygge. Sammanfattningsvis var att två av Flodfartygen brann och skrotades, ett fartyg gick på grund och sjönk och det fjärde skrotades och höggs upp. Där slutar också historien om de fyra flodbåtarna. Om någon av läsarna arna var mönstrad på La Plata vid branden 1957 ser vi alla fram emot lite fotografier och berättelser. Detsamma gäller branden ombord på Bio BioBio 1969. Gärna också fotografier på när flodbåtarna låg upplagda tillsammans sida vid sida i Stockholm 1943-45. 1943 16
Källor: Rederi AB Nordstjernan, Boken Rederiet. Stort tack till: Ulf Börjesson, G-O. Eriksson, Hasse Sjöberg och Hasse Nerén för ytterligare information och minnesbilder. Sammanställt och skrivet av Sven-Erik Sven Nyberg, Reviderad och uppdaterad i januari 2013. 17